Sommar med Carl Bildt

Familjeplikter – vi var i Rinkeby och födelsedagsfirade två av Annas döttrar, Sara och Amanda, som fyller år med en dags mellanrum – hindrade mig i går från att, som vanligt, lyssna på Sommar i P 1. Sommarvärden intresserade mig annars i hög grad: Carl Bildt, Sveriges utrikesminister, är en viktig person. Jag känner honom inte närmare, men vi har träffats ganska många gånger i olika officiella sammanhang, och en gång, när vi möttes på Operan sa han att han hade kollat min blogg – hur ofta vet jag naturligtvis inte.

Jag nämner det här för att han i sitt sommarprogram – som jag hörde större delen av i går kväll, när vi med en sen buss hade kommit tillbaka till Öregrund, och början av på webben i dag – också nämnde sin vurm för bloggande och andra sociala media – i det avseendet är den i dag drygt 60-årige utrikesministern bättre i fas med tiden än många av sina yngre kolleger, och jag talar nu om politiker av de mest skiftande politiska slag.

Jag är kanske inte genomgående imponerad av Carl Bildts musikval – än mindre av hans i programmet dokumenterade sångförmåga – men det var på många sätt genomtänkt: Arja Saijonmaas (eller egentligen min vän Jan Hammarlunds) ”Jag vill leva i Europa” fick illustrera både ett gemensamt framträdande och frågan om europeisk integration, ”Wind of Change” med Scorpions spelades i ett sammanhang då förändringens vind svepte in och till avsnittet om Baltikums frigörelse spelade han ”Mu isamaa on minu arm” (Mitt fosterland är min kärlek) med radiokören i Tallinn och estniska ungdomskören i Stockholm – den här sången fungerade under slutet av sovjeteran som ett slags inofficiell nationalsång i Estland. Den gamla, den som nu åter gäller, var förbjuden på den tiden. Men naturligtvis skorrar det lite falskt – och jag syftar nu inte på Bildts halländska – när jag hör Bildt spela en sång av en gammal radikal, Leo Ferré, och översatt av en annan gammal radikal, Lars Forssell, ”Snurra min jord”.

Carl Bildts program var innehållsligt lättflytande och elegant. Det är lätt att som lyssnare bedåras av den här mannen som har varit överallt och har träffat alla. Själv slogs jag samtidigt av hur elegant han glider förbi svåra frågor, undviker en del av det riktigt brännbara. Han spelade ”The Winner Takes It All” och medlade i den gamla oljestaden Baku – men hans egna oljeaffärer fick vi inte höra något om. Hans engagemang för mitt gamla hemlands frihet är utan tvekan äkta – men sa han egentligen något riktigt väsentligt om nationstillhörighets-, språk- och religionskonflikterna i Exjugoslavien, Afghanistan med flera områden han talade om? Var det bara jag som tyckte att hans globetrotterperspektiv på världen blev väl ytligt?

Sommar med Ann Petrén

Att Ann Petrén är en lysande skådespelerska har jag kunnat konstatera till exempel när hon spelade modern i uppsättningen på Uppsala stadsteater av Eugene O’Neills ”Lång dags färd mot natt”.

Det är nu inte någon garanti för att hon också skulle kunna göra bra radioprogram, men hennes Sommar i dag hörde utan tvekan till de bästa hittills under denna sommar.

Hennes minnen av barndomens pigor var levande och hennes åsiker om det moderna pigväsendet genomtänkta. Reflektionerna om teatern, hennes eget gebit, var intressanta, och jag uppskattade särskilt hennes ambition att lyfta fram kvinnliga dramatiker. I kulturpolitiken är hon radikal – det hon sa i det ämnet hade utan tvivel udden riktad mot det dagens moderata kulturminister och hennes anhängare predikar. Samtidigt var tonen ofta personlig, som i historien om familjens strindbergsmålning.

Också musikvalet var personligt. Till det jag själv uppskattade att få lyssna på hörde Jan Hammarlund, Fria Proteatern, Bobo Stenson, Kate Bush, Miss Universum (det vill säga Catti Brandelius), M A Numminen, Miles Davis, Sonny Boy Williamson – ja, jag kunde ha räknat upp ännu flera. Ann Petrén visade sig vara väl hemmastadd också i musikens värld.

Melodikrysset nummer 28 2011

Det fanns en del i dagens melodikryss som ligger utanför min normala kunskapssfär.

Idol har jag till exempel aldrig någonsin sett i TV, men eftersom ledbokstäverna ledde mig fram till att hon som sjöng ”Winning Streak” hette Marie, kom jag snart fram till att det var fråga om Marie Picasso.

Inte heller dansbandsmusik är riktigt mitt gebit, men jag känner ju till en del dansband med ett namn allra först, till exempel Sven Ingvars. ”Virus och bakterier” kan jag dock inte påminna mig att jag ens någonsin har hört.

TV-serier är inte heller min starka sida, eftersom jag sällan ser sådana.

”Familjen Ashton” känner jag åtminstone till till namnet, och ledtrådarna (andra världskriget med flera) bekräftade att det var den det var fråga om.

Lika sällan ser jag svenska TV-serier, men ”Vad är det ni vill?” verkar vara hämtad ur ”Pistvakt” med Lennart Jähkel i en av de ledande rollerna.

Desto bättre är jag på barnkultur.

Det är klart att våra barn har lyssnat på ”Blommig falukorv” av och med Hasse Alfredson. I dag fick vi höra den på engelska, men texten sitter där den ska, så jag vet att till det som den unga huvudpersonen ratar hör plättar med lingonsylt.

Och på det fick man höra en sång ur Walt Disney’s version av ”Djungelboken”, där det finns följande uppmaning: ”Var nöjd med allt som livet ger”.

”Carnevale di Venezia” har här i Sverige närmast blivit en barnsång, ”Min hatt den har tre kanter”.

Den blommiga falukorven var för övrigt inte det enda ätbara i dagens kryss.

Vi bjöds bland annat på ”American Pie”, i Lalla Hanssons version dock ”(Balladen om) Nalen”.

Som gott och ätbart betecknade Anders Eldeman popcorn – tja, jag är själv inte så förtjust, men jag vet att det måste vara hett, när man anrättar det här. Melodin som skulle ge det sökta ordet är ”Hot Butter – Popcorn Song”.

Bon Jovi är ett sånt där band som man inte kan ha undgått att höra. Men jag fick andvända Google för att med hjälp av en återkommande fras i texten lokalisera titeln, ”Someday I’ll Be Saturday Night”.

Och så var det då bara en låt kvar. För att förvilla oss spelade Eldeman den i original, ”If You Could Put That In a Bottle”, fast han sökte tre ord i den svenska titeln, ”En man i byrån”, en riktigt kul sång i Lill Lindfors’ insjungning.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Och så här ser det ut i familjen Dahl-Kokks trädgård

När vi köpte vårt ställe i Öregrund – ursprungligen två vinkelställda små hus plus vedbod med dass – 1969, var tomten rena vildmarken. I vår krafts dagar dränerade vi, fyllde på med bätte jord och anlade köksträdgård, kryddgård, fruktträdgård och mängder av blomrabatter, och efter ganska många år lät vi också, med sikte på pensioneringen, bygga ihop husen och fick samtidigt också WC och duschrum plus bastu/tvättstuga på den gamla vedbodens plats. En redskapsbod har tillkommit långt nere i trädgården.

Nu, när vi kan bo här hela sommarhalvåret, börjar dock krafterna tryta. Vi har båda hjärtproblem; Birgittas hjärtkonvertering måste dess värre göras om. Det här har lett till att vi, för att klara den stora trädgården, har fått lov att leja hjälp med en del av det tyngsta trädgårdsarbetet.

Som det nu är, är naturligtvis inte allt i perfekt skick, men jag djärvs ändå inbjuda mina läsare att med hjälp av dotterns, Kerstins, bilder ta en titt på vår trädgård – här.

Kerstin har vandrat runt på tomten och själv valt bilder. En bild, den med vildmark, föreställer dock det som förr var en del av vår tomt men som kommunen har löst in och lagt samman med den så kallade Floraparken. Vår tomt var, när vi köpte den, dubbelt så stor som i dag.

På bilderna ser man också Kerstins barn, Viggo och Klara, och så mormor Birgitta vid grillen.

Så här ser det ut på Lundeborgs numera

När vi köpte vårt hus i Öregrund 1969, var Lundeborgs konditori med eget bageri ett givet besöksmål, särskilt efter våra bastubesök varje vecka – vi saknade då fortfarande varmvatten och inte minst badrum, så både vi och barnen gick i stället varje vecka och badade i den kommunala bastun, och de här baden hade ofta som avslutning ett besök på Lundeborgs kondis: barnen fick läsk och något gott till, medan vi drack kaffe. Ofta passade vi också på att köpa med oss något gott bröd hem.

Kerstin, just nu på semesterviste här tillsammans med Klara och Viggo, vill ju gärna visa barnen sina egna ställen från barndomens somrar, så hon har varit med dem och fikat på det som förr hette Lundeborgs, numera Öregrunds Hembageri och Kafé. Det här stället har varierat mycket i fråga om kvalitet sen epoken Lundeborg; det har faktiskt funnits perioder då jag bara har känt sorg över vad som hade hänt med Lundeborgs, och gamla fru Lundeborg, som dog ganska nyligen – vi var på begravningen, och jag skrev om den – var ju, dess bättre i just det här fallet, ganska länge så pass skraltig att hon knappast kunde ta sig dit och se eländet.

Nu är det alltså åter kafé och hembageri som det var förr, framför allt vad gäller förtäringen. Inte alla detaljer har återfått sin forna glans, men som du kan se av Kerstins bilder – här – har i alla fall mycket blivit avsevärt bättre igen.

Sommar med Ulf Brunnberg

Jag hade en gång i världen en kompis som arbetade med teater och som berättade för mig att hans försök att engagera den dåförtiden fortfarande relativt okände Ulf Brunnberg i en föreställning han arbetade med stupade på att Brunnbergs ekonomiska krav var jättemycket högre än de övriga medverkande skådespelarnas.

Brunnberg är förvisso ett proffs inom sitt gebit, men jag har en stark känsla av att han har dragits till en del projekt av ekonomiska skäl. Missförstå mig nu inte: även Gösta Ekman, Björn Gustafson och Birgitta Andersson medverkade ju i filmerna om Jönssonligan – men jag har en känsla av att Brunnberg i högre grad än många andra har använt sin begåvning till kommersiellt lönsamma projekt.

Jag har redan tidigare – långt före hans värdskap i dagens Sommar – förstått att våra värderingar ganska starkt skiljer sig åt. Jag vet inte så värst mycket om Lidingöpartiet, som han tydligen har företrätt i fullmäktige hemmavid, men trots att han i sitt sommarprogram försökte lansera detta som ett opolitiskt parti, kunde ju vem som helst som lyssnade med hjälp av de frågor han tog upp själv konstatera, att han är en ganska typisk högerpopulist: Allt som gör livet värt att leva – bilism, ändliga och farliga energislag allt ifrån kol till kärnkraft – vill man (det vill säga såna som jag) ju förbjuda…

Missförstå mig nu inte heller här: Jag skulle inte drömma om att vilja stänga radion för människor av Ulf Brunnbergs typ. Det är bra att de får framföra sina åsikter i full frihet – liksom människor med diametralt motsatta uppfattningar. Det är det som är levande, demokratisk debatt.

Jag önskar att jag kunde kompensera de hårda orden ovan genom att säga något vänligt om hans musikval. Tyvärr kan jag inte det.

Öregrundssommar

Vi har haft vårt hus här i Öregrund allt sedan 1969, det år då vår dotter Kerstin föddes. Barnen har tillbringat en stor del av somrarna och dessutom många veckohelger här under hela sin barndom, och lilla Öregrund är själva sinnebilden av sommar för dem.

När Kerstin nu är här med Viggo och Klara, för hon in dem i sin egen barndoms somrar. Hon har till exempel hjälpt Viggo att hitta igen hennes egna gamla Smurf-album, och han slukar dem som besatt – bild finns här.

Under måltiderna sitter hon tillsammans med barnen på den gamla kökssoffan, där hon och hennes bror Matti sov skavfötters medan de var tillräckligt små. Sen dess är den ommålad i samma mörkblå färg, som nästan alla fönster och dörrar är målade i efter den renovering vi senare gjorde. Du kan här se den för vårt hus mycket karaktäristiska detaljen.

Kerstin tar också med sina barn på små utflykter i öregrundsmiljö. De har till exempel tagit en tur med färjan över till Gräsö, ett riktigt litet äventyr för två barn som normalt inte kommer i kontakt med hav och båtar. Bilder finns här.

Nära färjeläget ligger det gamla fyrskeppet Västra banken, numera på betongfundament. Också fyrskeppet lockar både Viggo och Klara – kolla själva här – liksom många andra barn som besöker Öregrund. Alldeles bredvid finns förresten en liten fast scen, där man så här års varje vecka arrangerar Öregrundsmåndag: Cajsa-Stina Åkerström och Jack Vreeswijk är till exempel i antågande.

Och så vill jag slutligen med Kerstins fotohjälp lotsa er till Café Floras trädgård, en pärla i Sommaröregrund. Det här stället var ursprungligen pensionat Västerport, och ett litet hotell med mycket charmigt inredda rum är det fortfarande. För oss som bor i Öregrund är det dock främst ett ännu charmigare café. Både miljön inomhus (att användas vid regnigt väder) men framför allt den underbara trädgrårdsserveringen, som verkligen gör skäl för namnet Floras trädgård, är värda ett besök – och det är inget fel på de godsaker som serveras heller. Det underbara med utomhusdelen av Floras trädgård är emellertid att barnen, när de (ofta ganska fort) har gjort slut på saften/läsken och bakverken, har fantastiska (och vackra) lekytor inklusive en gunga att ägna sig åt, medan föräldrarna fortsätter att fika, vilar benen och njuter av blomsterprakten.

Välkomna till Floras trädgård – via Kerstins foton här eller gärna som besökare!

Sommar med Lars-Eric Aaro

Lars-Eric Aaro är VD i LKAB, och när man hör honom i radio – han var värd i dagens Sommar – förstår man att han, även om avstånden där uppe är stora, också måste ha sina rötter någonstans däruppe. Och det visar sig stämma: han är född och uppvuxen i Vittangi, där pappan var järnhandlare, närde länge drömmar om att lyckas i den ishockey han spelade i yngre år, startade sitt yrkesliv som lastare i Kiruna-gruvan men fortsatte att utbilda sig och har sedan under hela sitt yrkesliv arbetat i gruvindustrin för att alltså slutligen bli chef för LKAB.

Han är således järnhandlarson men såg sig i yngre år som en bland alla andra som han jobbade tillsammans med i gruvan, känner och umgås, vad jag förstår, fortfarande med några av de gamla arbetskamraterna. Hans egen förklaring till att han till slut kom längre är att ”vilja slår klass”.

Själv är jag inte så säker på att det är där valet står; kanske har både vilja och en viss medfödd begåvning som jag har förstått att odla spelat en roll även för utfallet av mitt liv – men det betyder inte att jag har tappat bort klassperspektivet någonstans på vägen.

Nu handladwe Lars-Eric Aaros sommarprogram inte så mycket om detta. Hans berättelse var småputtrig och trivsam utan att sätta några djupare spår, och han försökte motivera sitt deltagande i Sommar-programmet genom att predika gruvföretagsamhetens lov.

Även skivvalet kunde betecknas som småputtrigt och trivsamt. Inget ont om de här låtarna, men jag skulle ju gärna ha velat veta varför han hade valt att spela just dem,

Sommar med Dilsa Demirbag-Sten

Dilsa Demirbag-Sten känner jag, trots att hon har vuxit upp i mitt Uppsala, bara som debattör, en orädd sådan.

Som barn kom hon hit från turkiska Kurdistan – familjen tog sig hit i mitten av sjuttiotalet, och det var en flykt undan fattigdom, undan förtrycket av kurderna och även bort från farfars förtryck.

De många bilderna av hur det var att anpassa sig till det nya landet – barnen och inte minst modern skilde sig där starkt åt – hade skärpa, och jag hoppas att många av de homofober – Sverigedemokrater och andra – hon också talade om brydde sig om att lyssna. Liksom hon har lyckats frigöra sig från religiösa och snävt kulturkonservativa föreställningar, borde de försöka se andra människor, också sådana som kommer från helt andra miljöer, utan skygglappar.

En sida av det hon talade om fick jag inte riktigt reda i, och eftersom Dilsa Demirbag-Sten är mycket välartikulerad, måste det faktiskt bero på henne själv. Hon talade om hur Olof Palme på 1970-talet bidrog till att locka hennes far just till Sverige. Men här i Sverige prenumererade hennes far på den då kommunistiska Norrskensflamman, vilket knappast några andra än troende moskvakommunister gjorde. Själv betecknar hon sig – gjorde så även i det här programmet – som liberal. Det skulle ha varit intressant att få höra mer om vad som har fört henne fram till just den politiska hemhörigheten.

Den musik hon spelade var blandad, och jag anar att Dilsa Demirbag-Sten har ett starkt personligt förhållande till musiken – att vid så unga år upptäcka Vivaldi är för övrigt ett starkt indicium på hennes känsla för musik.

Efter bryggan i programmets begynnelse från Kurdistan till Sverige spelade hon ”Visa från Utanmyra” med Jan Johansson och Georg Riedel. Sedan var jag förlorad.

På utflykt till Uppsala

Jag hade fått kallelse till Vårdcentralen i Uppsala, närmare bestämt till diabetsessköterskan. Själv befinner jag mig under sommarhalvåret i Öregrund, så i morse tog jag bussen in till Uppsala.

Jag kollar själv blodsockervärdena varje dag och för bok över dem, och eftersom jag också i övrigt mår bra, väntade jag mig ingen obehaglig chock. Och mycket riktigt: blodsockerprovet hos diabetessköterskan och även den av henne gjorda långtidsmätningen visade bra resultat, så vi skildes åt som goda vänner.

Vårdcentralen ligger nära vår ordinarie bostad, så jag beslöt mig för att gå hem och kolla den också: allt bra där med. På vägen dit slank jag in på Konditori Trianon; det var lunchtid, och eftersom kylen hemma är tömd, åt jag lunch där: matig smörgås och svart kaffe. Ganska gott, men jag tycker de använder ett undermåligt, tekakelikt bröd. Fullkorn vore både godare och nyttigare.

Jag stannar i lägenheten på Idrotsgatan och lyssnar där på dagens upplaga av Sommar.

Därefter åker jag ner på stan för övriga planerade ärenden: Apoteket (det statliga), banken (jag behöver kontanter, eftersom jag är en inbiten kontantkund, och har dessutom en del räkningar att betala, vilket jag envisas med att göra manuellt), presenter åt två av Annas flickor (som fyller år och ska firas på söndag).

Sen åker jag tillbaka till Klara, Viggo, Kerstin och Birgitta i Öregrund.