Egensinnigt och hörvärt med Tore Berger

31 maj 2009 15:06 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

Gamle Blå Tåget-medlemmen Tore Berger är en egensinnig och hörvärd låtskrivare. En gång räddade han proggbolaget MNW genom att låna ut ärvda pengar; sin senaste CD, ”I huset långt på landet”, ger han ut på ett bolag som heter Brus och knaster (BRUS 004, 2009).

När jag lyssnar på Tore Berger, känner jag en själens sympati för honom. Vi är båda samhällsengagerade men dras båda till det lantliga och privata liv som speglas i titellåten; ”I huset långt på landet” bildar, bland annat med hjälp av Martin Hederos’ drillande pianospel och en text och en melodi som smakar Dan Andersson, en mycket fin inledning till skivan. Också flera av låtarna på slutet – ”I flykten över Kolketorp” med sina inlån från Elsa BeskowsOlles skidfärd” och den avslutande ”Höstlåten” – skulle mycket väl ha kunnat skrivas av en annan gammal radikal, som för sin del numera hålls i ett hus i Öregrund.

Berger gör här också en gammal Blå Tåget-låt – den fanns med på debutalbumet ”Brustna hjärtans hotell” 1972 – som heter ”En sommarbild”, där det lilla livet stångas med det stora, i det här fallet ålandsfrågan.

I den nämns som sig bör även Rickard Sandler, och nu har Tore Berger, som uppenbarligen är fascinerad av personen Sandler, skrivit CDns längsta låt (8:38), ”Balladen om Rickard Sandler”, om den här mannen, hans politiska gärning och liv: studier, folkhögskola, översättningen av Marx’Das Kapital”, arbetet i riksdag och regering och i Nationernas Förbund.

Över huvud taget har Berger skrivit låtar om flera historiska personer. Uppenbarligen har han fascinerats också av Verner von Heidenstam: Han figurerade redan i ”Solnedgång vid Fagertärn”, som fanns med på Blå Tågets CD från 1990, och Berger har med den även på sin nya solo-CD. På den återkommer han dessutom till Heidenastam i ”På Övralid”.

Bästa spår: den lite gåtfulla och jazziga (bland annat med hjälp av Jonas Kullhammars tenorsax) ”En Mr. Walker”.

Pingstafton och så Mors dag

31 maj 2009 11:50 | Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Vädret här i Öregrund är som i övriga landet helt underbart. Solen skiner över en grönska som ännu är försommarfrisk.

Dess värre växer även gräset. I går var det min tur att klippa det, vilket tog en rejäl del av pingstaftonen: Det finns många träd och buskar att ta sig runt, och dessutom är tomten kuperad.

Före middagen satt vi en stund i kvällssolen med var sin drink – gin och tonic – och beskådade härligheten.

Efter middagen tog tröttheten över, och jag somnade djupt, och tidigt, framför TVn. Så kan det vara i hänryckningens tid.

Det bidrog å andra sidan till att jag, pigg och utsövd, vaknade halv sju i morse, och eftersom det var Mors dag, gick jag upp, rakade mig och duschade samt klädde på mig, därmed färdig att ta itu med dagens kära plikter.

I enlighet med vår familjetradition fixade jag till en smörgåstårta, stor som ett berg – den brukar efter morgonuppvaktningen av mor i huset också räcka till en rejäl lunch.

Sen gick jag ut i sommarmorgonen och plockade en morsdagsbukett i trädgården. Det blev en skapelse i blått och vitt: liljekonvaljer, förgätmigej, pärlhyacinter och några få trädgårdsklint.

Slutligen slog jag in presenterna, lite läsning för sommarens lata dagar: några deckare, Ola Larsmo, Jaan Kaplinski och Käbi Laretei.

Och sen in i sovrummet för sänguppvaktning. Där låg mor i huset fortfarande djupt försänkt i sömn.

Under förmiddagens lopp ringde också alla tre barnen.

Det var inte mig de vill prata med i dag.

Melodikrysset nr 22 2009

30 maj 2009 11:57 | Barnkultur, Film, Musik, Ur dagboken | 8 kommentarer

Dagens Melodikrysset sändes från Frövi, och som det brukar vara med direktsända kryss: det var lätt.

Eldeman öppnade med Bamse och ”Dunderhonung, hej, hej”, men det undgick väl knappast någon att förlagan var ”Sommartider” av och med Per Gessle.

Också andra inslag i dag handlade om sommaren.

Viöver daggstänkta berg, fallera” sjöng vi i småskolan, i mitt fall Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall. Vi stod stilla bredvid bänkarna, trots att det här är en vandringsvisa. Texten skrevs av Olof Thunman, som hade anknytning till mitt Uppsala – fast det visste jag förstås inte då. Musiken skrevs av Edwin Ericson.

På tröskeln till sommaren stod jag senare på trappan till Högre allmänna läroverket i Sundsvall (numera Hedbergska skolan) och sjöng ”Studentsången”, där vi studenter utlovades en ljusnande framtid, vilket ju var sant på den tiden. Eldeman försökte visserligen villa bort oss med en ljus elefant ur Povel Ramels parodi på ”Studentsången”, men visst kommer man i håg originalet, även om man hör följande:

”Sjung om fru Svenssons lyckliga karl,
låt honom plöja i ungdomens fåror.
Fem gamla hjärtan i sprit jag har
å’ en ljus elefant i ett snår.
Inga stoppar den,
i vårat linneskåp.
Loppor tär vår vän,
som idisslar en sko
när vi snyta en rund liten hund
där den där lilla bagaren bor,
där den där lilla bagaren bor.
Hursa?”

Somrig är också Sven Paddocks och Eric Frykmans ”I en röd liten stuga” från 1936, en fortfarande mycket spelad låt under the Radio Days på 1950-talet, mina ungdomsår.

Eftersom den har förekommit som filmmusik, kan vi därmed övergå till avdelningen film och TV.

Jag ska genast bekänna att jag hör till den lilla minoritet som aldrig har följt Bengt Bratts ”Hem till byn”. Däremot kände jag omedelbart igen signaturmelodin till den här TV-serien, ”Berg-Kirstis polska”, därför att jag har lyssnat mycket på Jan Johansson.

Jag har heller aldrig följt ”Gudfadern” i TV, men jag tror att det är där den melodi av Nino Rota vi hörde förekom. Rota var hur som helst kompositör. Jag hade skrivit in hans förnamn redan när Eldeman uppmanade en person i publiken att ”rota lite”.

Ytterligare en lucka i listan över kända filmer är för min del ”Pretty Woman” från 1990. Däremot har jag förstås hört Roy Orbison sjunga ”Oh, Pretty Woman”. Den ingår i filmen, men Orbison sjöng faktiskt in den redan 1964. Jag minns den till och med på finska – ”Kaunis nainen” tror jag att den hette. Vår dagmamma Leila brukade spela den ibland, när jag hämtade ungarna, Kerstin och Matti, hos henne.

Däremot har jag sett ”Bron över floden Kwai” (”The Bridge On the River Kwai”, 1957). Mycket spelad i radio var också Kenneth Alfords ”Colonel Bogey March”, som ingick i filmen.

En urlätt fråga avslutade dagens kryss. Frågan var varifrån artisten kom. Det kunde man ha listat ut utan att känna igen artisten och låten: USA. Men hon som sjöng var Dolly Parton, som finns också i min skivsamling. Och den låt hon sjöng hette ”AppleJack”, ett namn som återkom i frasen ”Play a song for me, AppleJack, AppleJack”.

Dylan-fan är jag också, har alla hans officiellt utgivna skivor plus dessutom en hel del bootlegs; jag köpte ett stort, färskt bootlegalbum plus piratupptagningar av konserter på film så sent som här om dan. Här skulle ”Mr. Tambourine Man”, en höjdare, ge ett instrument i pluralis, nämligen tamburiner.

Darin (Zanyar) har jag också lyssnat lite på, dock utan att riktigt fastna för honom. I dag hörde vi ”Runaway”, som jag identifierade med hjälp av frasen ”I wanna love ya”.

Däremot är jag en helhjärtad beundrare av Olle Adolphsons viskonst, har också allt av honom på skiva. Till hans finaste kompositioner hör ”Det gåtfulla folket”. Den likaledes fina texten skrevs av Beppe Wolgers.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Strindberg går igen

29 maj 2009 17:28 | Politik, Prosa & lyrik, Serier | Kommentering avstängd

Anneli Furmark heter en begåvd serietecknare, som jag tidigare har mött i Galago. Nu kommer hon med en fin liten seriebok i Ordfront/Galagos ”Svarta serien”: ”August och jag” (2009).

Bokens jag, en ung kvinnlig litteraturvetare vid namn Sigrid (för övrigt namne till Strindbergs dotter med Siri von Essen!), möter en uppenbarligen livs levande August Strindberg i trakten av Tegnérlunden nära Blå Tornet, där han ju bodde en gång i världen – ”Jag undrar vad herr Swedenborg skulle ha tänkt?” som han säger i en pratbubbla.

Tillsammans går de till Blå Tornet, och det visar sig att där inte längre finns något museum – Strindberg bor åter i sitt gamla hem. Trots denna märkliga återkomst efter döden är Strindberg hungrig, och för pengar som Sigrid lyckas låna av sina föräldrar handlar de ihop ingredienser för en måltid, som de får tillagad i köket i en närbelägen restaurang.

Samtalen mellan August och Sigrid blir roliga utan att vara krystade. Strindberg reagerar förstås mot fenomen i en tid som inte är hans, som att biltrafiken på gatorna är störande och att han tvingas dricka kaffet ur en mugg av papp; dessutom noterar han att unga Sigrid duar honom. Kärnämnet i historien, hur en ung kvinnlig och dessutom feministisk litteraturvetare hanterar Strindbergs inställning till kvinnosaken (”Feminister… är det blåstrumpor det?”), hanterar Furumark på ett intressant och läsvärt sätt, och trots att det snart framgår att August och Sigrid är präglade av var sin tids synsätt, blir det ingen krasch i samvaron. Sara medger att hon av en kompis har sagts vara förälskad i Strindberg och att hon, med den feministiska syn hon har, just därför blir så jävla arg på honom.

Nå, längre än så här drivs inte den här konfrontationen. August försvinner på nytt i de skuggor han tillfälligt materialiserades ur, och Sigrid lämnar ensam Blå Tornet, nu åter museum.

Anneli Furmarks svartvita teckningar är pricksäkra både när hon tecknar sina båda huvudpersoner och när hon fångar vårvintriga gatuvyer i den del av Stockholm som en gång var Strindbergs. Hon låter honom till och med titta på gatuinskriptionen på Drottninggatan, strindbergcitatet ”Jag är en djefla man”.

Hergé- och Franquin-inspirerad fransk äventyrsserie

29 maj 2009 13:03 | Barnkultur, Serier | Kommentering avstängd

När jag får se Yves Chalands dubbelalbum med två avsnitt av hans serie ”Freddy Lombard”, ”Kartagos komet” och ”Godefroid de Bouillons testamente” (Komika, 2006, översättning Elin Broberg), slås jag av ansiktslikheten mellan hans Freddy och Hergés (det vill säga George Remis’) Tintin. Det är inte den enda likheten. De här båda seriehjältarna råkar ständigt in i märkliga äventyr, och från Hergé har Chaland också lånat sin ”klara linjen”-stil, som utmärks av tydliga tuschlinjer och klar färgläggning.

När det gäller en del av figurerna i serien, skönjer jag ett arv även från André FranquinsSpirou”. Och mycket riktigt ser jag, när jag forskar lite, att Chaland under en kort period också tecknade avsnitt av ”Spirou”.

Yves Chaland levde 1957-1990; han dog tidigt i en bilolycka. Eftersom han helt uppenbart hade stor talang som serieskapare, hade det varit intressant att få följa honom längre, men han dog alltså endast 33 år gammal. Jag vet att han medvetet använde sig av lånade stilgrepp, vilka han förvaltade väl, men det skulle också ha varit kul att få se helt egna skapelser i stället för pastischer.

Hans styrka i de här båda avsnitten av Freddy Lombard-serien ligger mer i detaljerna och i de enskilda dramatiska händelserna än i de historier Chaland berättar om sina hjältar, förutom Freddie Lombard vännerna Dina och Sweep. Medan de äventyr Hergés Tintin råkar ut för är stringent och logiskt berättade och alltid spännande, störs man som läsare av ”Freddy Lombard” ofta av att historien tenderar att göra hopp och lämna allt för mycket oförklarat. I båda de här avsnitten leker Chaland med tidshopp och till och med magiska inslag, vilket tyvärr gör hans historier mer mysteriösa än förklarande.

Men trots de här invändningarna tyckte jag att det var intressant att ta del av de här båda avsnitten av ”Freddy Lombard”.

Vimmelgrind 2: Mutterloppet

28 maj 2009 20:37 | Serier | Kommentering avstängd

Mats KällbladsMutterloppet”, nummer 2 i serien ”Vimmelgrind” (Bonnier Carlsen, 2000), är det andra albumet av honom jag läser. Jag noterar genast att hans tecknarstil är så pass originell att jag genast ser att det är Källblad som är upphovsman.

Också den här gången har serien motortrafik som bärande element: förra gånger var det motorcykel man åkte; nu är det bil. Mutterloppet är en ganska bisarr biltävling där kombinationen av besvärlig terräng och skraltiga fordon bidrar till resultatet – det gäller nämligen att komma så långt som möjligt på banan innan bilen lägger av eller man har kört i diket eller drickat.

Motorsport hör inte precis till mina intressen, men det är klart att jag gärna hade sett att Aurora, ensamstående mamma till lille Jågert, hade vunnit loppet, vilket hon alltså inte gör.

Över huvud taget är figurerna, åt minstone en del av dem, och den lantliga miljön roligare än den i och för sig på många sätt fartfyllda storyn. Den senare störs också av en instoppad, ovidkommande historia om en rysk balalaikaspelare.

Om det politiska livet i syrenblomningens tid

27 maj 2009 17:23 | Mat & dryck, Musik, Politik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 9 kommentarer

Just nu är försommaren som ljuvligast här ute i havsbandet. Syrenerna har lila blomklasar i håret. Förgätmigejerna är himmelskt ljusblå. Det doftar jord och liljekonvalj. Jag är Kung Liljekonvalj av Dungen, men jag förgiftar ingen, härskar bara över mina rabatter vars forna skönhet jag nu långsamt återerövrar. Senast har jag rensat hälften av övre delen av mitt stenparti, den övre del som inte innehåller knölklocka.

I går var jag tvungen att lämna det här paradiset, tog bussen in till Uppsala för att delta i ett sammanträde med kulturnämndens arkivutskott. Mot slutet av sammanträdet diskuterade vi, jag och två moderater, i ganska stor samstämmighet problemet med att offentligt finansierad verksamhet växelvis åker ut ur och in i den gemensamma sektorn. Ingen tycks riktigt ha förutsett konsekvenserna av det här, till exempel att avgångsbetyg inte obligatoriskt lagras i ett och samma arkiv – om de nu lagras alls. Jan Björklund, som annars vill framstå som så handlingskraftig, har hittills inte fått ändan ur vagnen i den här frågan.

Efter detta sammanträde skulle jag vidare till Stockholm men hann slinka in på Musikörat och hämta ut en beställd CD samt köpa en annan som jag gärna ville ha.

Den senare var Tore BergersI huset långt på landet”. Den förra var en samlingsskiva, ”Classical Protest Songs from Smithsonian Folkways”, med artister som Big Bill Broonzy, Guy Carawan, Sis Cunningham. Barbara Dane, Champion Jack Dupree, Woody Guthrie, Janis Ian, Peter La Farge, Leadbelly, Phil Ochs, Peggy Seeger och Pete Seeger. Jag kommer att lyssna och sen skriva mer.

Uppsala C träffade jag Birgitta – vi var båda bjudna till avskedsmottagning i musikens tecken på Norges ambassad: ambassadören, Odd Fosseidbråten, har gjort sitt i Stockholm och återvänder nu, på självaste svenska nationaldagen, till nytt värv hemmavid.

Inte bara Birgitta, när hon var minister och sen Riksdagens talman, har haft ett nära samarbete med norska politiker, både partivänner och andra. Jag var under många år de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare och lärde under alla mina besök i Norge, vid nordiska socialdemokratiska partiledar- och partisekreterarmöten samt under Nordiska rådets sessioner känna främst naturligtvis Arbeiderpartiets toppskikt men också många andra norska politiker av olika kulörer.

Det här har gjort att Birgitta och jag med jämna mellanrum har fått personliga inbjudningar till middagar och andra arrangemang på norska ambassaden samt till konserter arrangerade av ambassaden.

Det här har i sin tur lett till att vi båda har lärt känna Odd Fosseidbråten, dessutom blivit övertygade om att vårt grannland knappast kunde ha fått en bättre ambassadör i Stockholm. I avskedspresent gav vi honom en bok, i vilken vi båda har lagt ner en del av vår politiska själ, ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”.

Vi tog buss från Sergels torg till norska ambassaden, och vid hållplatsen därefter fick vi sällskap av Anna-Greta Leijon samt Mats och Elisabeth Hellström, ungdomsvänner till oss från vår gemensamma tid i Socialdemokratiska studentförbundet. De skulle förstås till samma ställe.

Bland dem som samlades på norska ambassaden fanns många kända människor ur svensk politiskt liv och kulturliv, och då tänker jag inte bara på sådana som i likhet med Grynet Molvig hade alldeles speciella skäl att närvara. Jag väljer här att bara nämna några som vi personligen känner: Lisbet Palme, Owe Thörnqvist och Berit Gullberg – det senare paret brukar vi möta på hedersupplänningsmiddagarna på Uppsala slott, detta för att både Owe och Birgitta är så kallade hedersupplänningar – och så Nordiska museets styresman Christina Mattsson med make, konstnären Michael Söderlundh; Birgitta har varit ordförande i Nordiska museets nämnd (styrelse).

Den musikaliska delen av kvällen hade Camilla Lundberg som konferencier, men det var inte hennes make, Janos Solyom, som spelade; han satt bland oss i publiken.

Konserten fick, eftersom en medverkande hade blivit sjuk, inte den start som var planerad men blev ändå en njutning för örat. En som gjorde stort intryck på oss var blott 16-åriga pianisten Maria Verbaite, som med teknisk bravur och stor inlevelse spelade första satsen i Frantz LisztsUngersk rapsodi, opus 65 i g-moll”.

Sen övertogs pianot av Staffan Scheja, och tillsammans med honom men också solo spelade den norske violinvirtuosen Arve Tellefsen. Vi fick höra Wilhelm Stenhammar men framför allt verk av norska kompositörer: Johan Svendsen, Arne Nordheim, Ole Bull och, förstås, Edvard Grieg.

Efter konserten, när det var dags för lite bubbel, frågade jag Camilla Lundberg om det kunde vara så som jag anade av namnet, att unga Maria Verbaite var litauiska, vilket hon bekräftade. Camilla tog oss då med till Maria och presenterade oss, och vi berömde henne för hennes fina spel, berättade också att vi hade förstått att hon var litauiska. När hennes mor sen kom och anslöt berättade vi vidare att vi båda hade varit i Litauen under frigörelsekampen och att vi kände en mängd litauiska politiker.

Det ena gav det andra och när vi hade sagt att vi snart måste bryta upp för att hinna med uppsalatåget, fick vi genast ett erbjudande om att få bilskjuts till Uppsala, där det visade sig att också våra nyfunna vänner bodde. Så vi hann både äta av det delikata smörgåsbordet och prata med många innan vi måste ge oss av.

Pappan i familjen var till och med beredd att skjutsa oss ända till Öregrund, om vi skulle missa sista bussen. Men det gick bra; vi hann. Så strax före 01.00 på natten var vi i säng i sommarhuset i Öregrund.

Det gjorde att vi sov lite längre än vanligt i morse, och jag gav upp planerna på att också i dag ta mig till Stockholm, den här gången för ett möte i Onsdagsklubben, förlagt till Stockholms stadsteater och med Benny Fredriksson som gästtalare. Jag hade, som både flitig teaterbesökare och kulturpolitiker, gärna velat vara med där. Men man kan ju inte alltid få allt, när man väljer att bo i Öregrund. Fast tidigt i morgon bitti bär det av igen, nu till ett sammanträde med kulturnämnden i Uppsala.

Efter lunch i dag gick vi tillsammans till Biblioteket här i Öregrund, där man kan förhandsrösta i EU-valet. Jag tillstår att mina känslor för EU, som det har utvecklats, har förblivit svala, men jag skulle inte drömma om att avstå från att rösta. Också den ideologiska hemvisten sitter i, så det gällde att noga välja vem man skulle ge sin röst, givetvis då inte till någon som inte inser faran med att EU utvecklas ytterligare i federalistisk riktning.

Den här gången fanns det två, till och med hyggligt placerade EU-kristiska kandidater att välja emellan på den socialdemokratiska valsedeln. Dels Marita Ulvskog, som står på första plats, dels Anna Hedh, som jag och mina likasinnade från en placering längst ner på valsedeln i förra valet röstade rakt in i EU-parlamentet.

Då Marita, som jag också gillar, eftersom hon står på första plats med stor sannolikhet ändå kommer in i EU-parlamentet, gav jag också den här gången min röst åt Anna Hedh. Två EU-skeptiker i den svenska socialdemokratiska gruppen är bättre än en.

På hemvägen från röstningen var jag inne i blomsterhandeln och köpte en stor, fin Fjärilslavendel att sätta i mitt restaurerade stenparti. Den blommar i blålila, i ton med syrenerna.

I detta finns ingen politisk färgsymbolik. Den är vacker helt enkelt, som Werner Aspenström skulle ha sagt.

Pressgrodor

26 maj 2009 10:38 | Citat | 3 kommentarer

Hittade via Journalisten nummer 7 2009:

”Bestämmelserna ingår i ett paket med åtgärder som ska återupprätta allmänhetens låga förtroende för polisen.”

VK.SE

”Sverige saknar, till skillnad från många andra länder och internationella domstolar, förbud mot domstolar.”

Sydsvenskan

Erling Cronqvist var inte jävlig
(Av texten framgår det att det skulle ha stått ”jävig”.)

Rubrik i Laholms Tidning

”Så varför gick den döde 25-åringen ut mitt i natten?”

DALADEMOKRATEN.SE

Ett Särsö-träd från Julita

25 maj 2009 15:48 | Trädgård | Kommentering avstängd

Birgitta har fram till senaste årsskiftet varit ordförande i Nordiska museets nämnd (styrelse), men nu har regeringen bytt ut henne, dock knappast för att hon skulle ha försummat sitt uppdrag. Som avskedsgåva fick hon ett äppelträd från Julita gård i Sörmland – Julita ligger under Nordiska museet – att planteras i vår trädgård i Öregrund.

Vi har nyligen tagit hjälp med att rensa dräneringsröret som jag en gång i världen grävde ner i det som i dag är vår fruktträdgård; nivån på gräsmattan har också höjts på de delar av gräsmattan, där det de senaste åren ofta har varit översvämning. Så nu var det dags att ta emot det det nya äppelträdet.

Två duktiga och trevliga tjejer från Julita anlände i dag i en skåpbil med vårt nya äppelträd, spade, såjord, gödning samt hönsnät att skydda trädet med efter planteringen. Vi valde ut en lämplig planteringsplats i närheten av växthuset – i vår trädgård växer redan ett trettiotal olika fruktträd – och tjejerna, proffs båda två, satte i gång med planteringen.

De beklagade att det exemplar de hade med sig var relativt litet – ungträden på Julita hade drabbats av sorkangrepp. Men trädet såg fint ut och kommer, kraftigväxande som det är, nog ganska snart att växa till sig.

Det träd den ena av våra besökande trädgårdsexperter hade valt ut åt Birgitta var ett Särsö-träd.

Sorten har anknytning till det Roslagen, där det nu planterades; äpplet har sitt namn efter ön Särsö i Stockholms skärgård, inte långt från Finnhamn. Ungefär samtidigt hittades vid Cloettas fabriker i Ljungsbro, Östergötland, ett äppelträd, som därför döptes till Cloetta, men eftersom det visade sig att det var fråga om samma sort, beslöt man 1936 att äpplet skulle heta Särsö.

Jag har aldrig tidigare sett eller ätit av det här äpplet, men facklitteraturen beskriver det som friskt, härdigt (zon I-IV) och lättodlat. Särsö, som blir ganska stort, bär mycket frukt, som mognar från mitten av september och in i oktober. Skalet är gröngulvitt med röda strimmor och punkter. Fruktköttet sägs vara vitt, mört och saftigt med lätt sötma och viss vinsyrlighet. Men det dröjer nog ett par år innan vi kan smaka på de här äpplena.

Vi bjöd förstås tjejerna på fika vid trädgårdbordet, hörde på fågelsången och njöt av de blommande äppel- och päronträden, visade dem också runt i trädgården, bland annat Birgittas kryddträdgård. Det var roligt att kunna notera att de här båda proffsen uppenbarligen gillade uppläggningen av vår trädgård, där uppstickande berghällar ofta bildar fond till rabatter och trädgårdsland.

Min egen återvändande lust att arbeta ute i trädgården var inte bara tillfällig. I går jobbade jag ute hela eftermiddagen. Vädret var varmt och milt, och jag lyckades kärra ut resten av mitt gamla stenparti ut på allmänningen: åstadkom där ett slags kantrabatt till stigen ända bortom den syren som en gång i världen, när den här marken fortfarande var vår, var tänkt som början till en syrenberså. Nu växer det längs stigen också bergenia, dagliljor, rosor och, antar jag, en massa knölklockor, orsaken till att jorden i mitt stenparti måste bytas ut.

Strax ska jag gå ut och rensa i någon av de rabatter som behöver rensas.

Tror du på tomten?

24 maj 2009 14:13 | Korta meningar | Kommentering avstängd

Dagens fråga på Aftonbladets Vi 5:

– Tror du på tomten?

Hade jag fått frågan skulle jag ha svarat:

– Ja, och på huset också.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^