Sommar i P1 med Madeleine Onne

29 juni 2017 23:03 | Barnkultur, Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Under våra arbetsår i Stockholm – jag arbetare på Socialdemokraternas huvudkontor och min hustru, Birgitta Dahl, satt i Riksdagen, var miljö- och energiminister och sen Riksdagens talman – gick vi, eftersom vi båda är kulturintresserade, relativt mycket på Operan, blev också personligt bekanta med en av chefdirigenterna, Eri Klas, est liksom jag. I KSF, Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, träffade jag också sångartister från Operan; Busk-Margit Jonsson valturnerade rent av tillsammans med Olof Palme.

Svansjön”, i dagens ”Sommar” i en brittisk version, har jag förstås sett på vår egen opera, men jag har aldrig vad jag vet personligen träffat Madeleine Onne, som scendebuterade 1978 och var premiärdansös 1984-2002.

Onne har sedan bland annat varit balettchef 2002-2008 och konstnärlig ledare för Hongkong-baletten. Härnäst ska hon bli chef för Houston Ballet Academy i Texas.

Allt det här – och det finns egentligen mycket mer att berätta om hennes karriär – låter nästan osannolikt mot bakgrund av det hon själv berättade i sitt sommarprogram: Hon drogs redan som barn till dansen – hennes kropp fick sjunga musiken, som hon beskrev det – och blev också en av dem som, efter upprepade prov, fick en plats i Operans balettskola. Detta trots att hon hade skolios, vilket hon försökte dölja. Hon dämpade ryggsmärtan genom att ta tabletter och konsultera läkare och gå till en kiropraktor, men trots läkarens ganska pessimistiska prognos framhärdade hon, ibland under rent outhärdliga smärtor. Hon lärde sig att det gick att hålla smärtan i schack genom viljan och genom ständig fysisk träning.

Så mot alla odds inte bara klarade hon det här utan blev rent av premiärdansös. Men hennes fysiska problem försvann aldrig. Hon berättade bland annat om en muskelbristning i London, där hon fullföljde sitt dansnummer trots outhärdlig smärtor – ”man kan om man bara vill”.

Allt det här är intressant, men jag är inte säker på att man av normala människor kan begära den sortens uppoffringar.

Ännu knepigare blev det, när hon erbjöds att bli balettchef och då för ordföranden i operastyrelsen måste bekänna, att hon väntade sitt andra barn. Men ordföranden i fråga var Hans Dalborg, som jag känner sedan många år, först från stockholmståget, sedan från OD och kretsen av hedersupplänningar, så jag är inte ett dugg förvånad över att han tyckte, att det nog skulle gå bra. Så ett par dar efter barnets födelse var hon tillbaka på Operan.

Det blir förstås mycket balett- och operamusik i hennes Sommar – bland annat spelar hon balkongscenen ur Sergei ProkofievsRomeo and Juliet”, som hon själv debuterade i, men här med London Symphony Orchestra under ledning av André Previn.

Men tro nu inte att den här balett- och operaartisten bara är intresserad av den musik som normalt förekommer på de här kulturinstitutionerna. Bland de artister hon spelar finns också till exempel Nina Simone, Bill Withers, Michael Jackson, Manolin med ”La Bola”, cubansk salsa, och Dolly Parton.

Och så ouvertyren till Operans version av ”Pippi Långstrump”, med musik av Georg Riedel och Stefan Nilsson. Den har jag inte sett, men får jag tro Madeleine Onne, blev den en stor succé bland de nya, unga operabesökarna.

Sommar i P1 med Johan Hakelius

28 juni 2017 22:25 | Konst & museum, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Johan Hakelius kommer ursprungligen från det mitt Uppsala näraliggande Enköping, men jag har för egen del lärt känna honom i hans roll som journalist: först som skribent på Svenska Dagbladets ledarsida – också hans hustru, Susanna Popova, skrev där – men mest har jag kommit i kontakt med hans skrivande och värderingar genom de kolumner han länge skrev för Aftonbladet. Vi har ju inte många åsikter som är gemensamma, men jag har ändå läst honom med nöje, eftersom han är en kvick och läsvärd skribent.

Som skribent är han ofta självsvåldig, vilket också bidrar till att väcka läsarens intresse. När han i dag gjorde ”Sommar” i P1, tyckte jag dock att han drev självsvåldet lite för långt. Sveriges Radio såg sig tvungen att, förutom den vanliga låtlistan, på webben lägga ut en lista över de inte mindre än 18 porträttmålningar Hakelius byggde upp sitt sommarprogram kring, sådana som Francisco Goyas porträtt av hertigen av Wellington och Ferdinand VII av Spanien, Rembrandts självporträtt och så vidare.

För egen del är jag intresserad både av historia och av konst, och bland de konstmuseer jag har besökt finns inte bara sådana i min hemstad Uppsala (där jag bland annat har suttit ganska länge i kulturnämnden) och i det näraliggande Stockholm – under min tid som de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare la jag ofta i programmet in besök på konstmuseer i grannländerna. Och under de resor jag har gjort i länder som Tyskland, Österrike, Tjeckien, Spanien, Frankrike, Holland, Belgien, Ryssland och USA har jag hunnit se stora delar av de konstskatter som finns på museerna där, några av dem med fantastiska samlingar. Den som är road kan ovan under Kulturspegeln, Konst och museer, ta del av mina reflektioner kring besök på tre olika konstmuseer i Wien.

Jag nämner inte detta för att briljera utan för att markera, att den kritiska hållning jag har mot Johan Hakelius’ sommarprogram inte har sin grund i att jag av någon anledning skulle vilja bannlysa konst som ämne i ett sommarprogram. Hakelius gör då och då i det aktuella programmet träffsäkra reflektioner, men sammantaget blir ett program med den här längden ändå mest en uppräkning där dessutom majoriteten av radiolyssnarna inte kan hänga med – här har Hakelius inte tagit tillräcklig hänsyn till programmets karaktär och till dess normala lyssnare.

Fast Johan Hakelius gör ett försök att ändå få lyssnarnas öra: Han spelar musik som inte speglar utan tvärt om är en kontrast till den konst från helt andra epoker han talar om. Han spelar musik från vår egen tid, ofta snabb, rytmisk och dansant. Själv hade jag ingen aning om att Hakelius gillade Sex Pistols, The Velvet Underground, Bryan Ferry, Nancy Sinatra, The Kinks, The Who, Tom Waits och Kate Bush.

Sommar i P1 med Dogge Doggelito (Douglas Léon)

28 juni 2017 2:35 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

I samband med tioårsminnet av Olof Palmes död ledde jag en grupp, som hade i uppdrag att på olika sätt hylla hans politiska gärning. Ett av resultaten blev en CD med ett urval ur tal som Olof Palme hade hållit. Det här ledde senare till att jag blev uppringd och fick frågan om Latin Kings kunde få använda Palmes tal om fördomar på skiva, nu med musik till. Jag föreslog då att de skulle kontakta Lisbet Palme och få hennes tillstånd. Jag vet inte om det skedde, men på Latin Kings’ CD från 2000 ”Mitt kvarter” finns ”Fördomar” med: Palmes anförande med ett fint bakgrundskomp.

I sitt Sommar-program talade Dogge Doggelito (egentligen Douglas León) om den enorma bestörtning mordet på Olof Palme väckte hos honom själv och över huvud bland invandrare och flyktingar, som såg Palme som vän och beskyddare av utsatta människor, som en ledare som ville ta alla utsatta människor ur fattigdom och förnedring. Dock spelar han inte ”Fördomar” med Latin Kings, där hans själv var ankare. I det avsnittet i hans Sommar spelar han i stället ”Ikaros” med Björn Afzelius och ”Don’t Stop Believin’” med Journey. Jag vet inte om det har som bakgrund att han själv sägs rösta på Kommunistiska partiet.

Men Dogge Doggelito är en märklig blandning av hållningar och åsikter, vilket kanske har som bakgrund allt från social bakgrund (med familjens knala ekonomi som viktig ingrediens), en mor som var svenska och en far som kom från Venezuela och trots att ingen av föräldrarna var religiös själv så småningom troende och, om jag fattade rätt, medlem i den etiopiska kyrkan – dessutom skildrar han en vallfärd till Mexico. Vidare: hans erfarenhet av relationer till kvinnor (många) är märklig, han har både velat bli professionell boxare och musiker – där har han växlat mellan rap/hiphop, velat bli som Carola men även gillat Bob Marley, älskat karibisk musik (velat bli Frankie Ruiz’ like) och har en kärlek till religiös musik (”Må din väg gå dig till mötes” och den egna raplåt han avslutar sitt program med, ”Guds favorit”. I mycket unga år lockas han av knark, men numera är han sen länge absolutist, dricker inte ens kaffe. Ordning i skolan finns också på hans program, och även om han inte direkt försvarar skolagan, poängterar han vikten av ordning och reda i skolan och berättar gillande om sin bohusländska mormors ganska hårdhänta uppfostringsmetoder.

Lite splittrat blir det här sammantaget. Bäst blir han i barndomsskildringarna, utöver dem jag redan har varit inne på buset och om musiken i skolan – han lockas vid ett tillfälle att sjunga ”Torskvisa” (vi får höra den), vilket leder till att han av skolkamraterna börjar kallas för Torsken; han får också sjunga i kyrkokören.

Därmed är musiken i programmet redan till stor del nämnd och kommenterad. Men jag vill nämna också ”Top Billin’” med Audio Two, Guns ’N Roses med ”November Rain” och Mats Paulson med ”Visa vid vindens ängar”.

Danmark: Radikale Venstre ökar på bekostnad av Socialdemokratiet

26 juni 2017 22:46 | Politik | Kommentering avstängd

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 21 juni publicerades en intressant mätning från Voxmeter, gjord för nyhetsbyrån Ritzau:

Socialdemokratiet 25,4 procent
Radikale Venstre 6,9 procent
Socialistisk Folkeparti 4,3 procent
Enhedslisten 9,2 procent
Alternativet 5,4 procent
Venstre 17,3 procent
Dansk Folkeparti 19,5 procent
Konservative Folkeparti 3,6 procent
Liberal Alliance 6,9 procent
Nye Borgerlige 0,4 procent

Socialdemokratiet får i den här mätningen ett anmärkningsvärt lågt resultat, medan socialliberala Radikale Venstre ökar till en nivå partiet inte har varit på sen våren 2014. En av Jyllands-Posten intervjuad valforskare, Kasper Møller Hansen, tror att partiets hårdare attityd mot flyktingar och invandrare är en viktig förklaring: En del S-väljare har gått över till det mer balanserade Radikale Venstre.

Även i den här mätningen ligger Enhedslisten mycket högt, vilket också det kan ha samma bakgrund.

Ritzaus Index – en sammanvägning av ett antal någorlunda färska mätningar – ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 26,5 procent
Radikale Venstre 6,1 procent
Socialistisk Folkeparti 4,8 procent
Enhedslisten 8,9 procent
Alternativet 5,5 procent
Venstre 17,7 procent
Dansk Folkeparti 18,6 procent
Konservative Folkeparti 3,9 procent
Liberal Alliance 6,0 procent
Nye Borgerlige 1,4 procent

Sommar i P1 med Negra Efendić

26 juni 2017 21:12 | Media, Musik, Politik | 2 kommentarer

Negra Efendić är bosniak, kommer alltså från den muslimska delen av befolkningen i Bosnien, förr mycket mer spridd än den är i dag – Bosnienkriget 1992-1995 ändade i att bosnier fördrevs från områden där de hade levt sida vid sida med två andra folkgrupper, serber och kroater, och det var främst serberna som rensade sitt område från människor från grannfolken och, intill Serbien, upprättade Republika Srpska. Negra Endrić berättade mot slutet av sitt Sommar-program om den serbiska massakern i Srebrenica i juli 1995, där cirka 10.000 bosniaker, allt från pojkar i tidiga tonåren till män i alla åldrar, systematiskt avrättades.

Även hennes föräldrar drabbades; familjen bodde i en by i nordöstra Bosnien, Brezovo Polje, där det aldrig tidigare hade varit några motsättningar mellan bosniaker och serber, men nu ropade en serbisk pojke till henne på skolgården att hennes pappa skulle få en kula i pannan. Fadern sattes i fångläger, modern misshandlades och deras hus plundrades på allt värdefullt.

I motsats till flertalet lyckades den här familjen ändå ta sig ut ur det område serberna höll på att rensa från andra, närmast till Kroatien och sen per järnväg hela vägen till Sverige – hit kom Negra tillsammans med föräldrarna 1993.

Men Negra Efendićs Sommar handlade i minst lika hög grad om mötet med det nya landet. Hon nämner kronprinsessan Viktorias myndighetsdag och Ingvar Carlssons meddelande om sin avgång 1995, men av naturliga skäl kretsar mycket kring hennes egen anpassning till livet i det nya landet. Själv fick hon vid samma tid sitt första jobb, som toalettstädare på en skola. Men kämpade på och lyckades utbilda sig till journalist. Det första jobbet i yrket fick hon genom att lova ta körkort på kort tid. Så hon fick jobbet, men uppkörningen gick åt helvete.

Den bild hon ger av sina erfarenheter av det nya, alltså svenska samhället är inte vacker. På Dalarö lär hon sig inte bara ett nytt begrepp, snickarglädje. Bland annat frågar en person om hon är gift med mannen i glasskiosken, och en snorkig dam meddelar: ”Du får inte plocka bär här”. Och hon får lov att bevisa att hon är journalist genom att peka på sin Svenska Dagbladet-tröja och vid en presskonferens genom att ensam behöva visa upp sitt presskort.

Också personliga saker redovisas: pappans död i det nya landet, mammans ständiga uppringningar och stora glädje och stolthet när dottern 2016 belönas med Stora Journalistpriset för sin bok ”Jag var precis som du”.

Och ändå redovisar hon den ångest hon känner inför nya och stora uppdrag.

Till slagkraften hos det här sommarprogrammet bidrar också Negra Efendićs musikval. Det är ensidigt på ett sätt som utmärker dagens unga, men låtarna är i övrigt väl valda, ofta så slagkraftiga och dansanta att man anar att Endrić kan ha valt just dem för att kontrastera mot den svarta berättelse hennes muntliga framställning utgör. Hon startar med Linda Pira och Molly Sandén i den rapartade ”Ey Gäri” och avslutar med LoreensEuphoria”, och där emellan spelar hon bland annat ”Goliat” med Laleh, ”Winter” med Tori Amos, ”Jag hade en gång en båt”, gungigt rapartad med Allyawan & Näääk, ”Sverige” (!) med Kent (som sjunger ”Välkommen, välkommen hit”), ”Rise Up” med Andra Day, ”Fuck You” med Lily Allen och ”Love Is Like An Itching In My Heart” med The Supremes.

Tack Negra Efendić för ett Sommar, berörande och med mening.

Nämnas i sammanhanget kan också Wendelapriset 2014 för reportaget ”Eko av hat” om den rasism och nazism hon som ung flicka mötte i skolan i Huskvarna.

Sommar i P1 med Sarah Sjöström

25 juni 2017 16:44 | Media, Musik | 6 kommentarer

Jag lärde mig simma som barn, genom att vid ett tillfälle råka komma ut på så djupt vatten att jag inte länge bottnade. Senare, under åren i realskolan, gick jag ganska ofta efter skolan och simmade i Badhuset i Sundsvall. Mycket senare, när vi hade skaffat oss sommarhus här i Öregrund, gick jag och hustrun med barnen till Sunnanöbadet, där vi ofta långsimmade – jag minst 1.000 meter, ofta mer.

Men för mig var det här alltid ett nöje, aldrig någonsin idrott, ännu mindre någon tävling. Jag har faktiskt aldrig någonsin varit intresserad av idrott som tävlande – alltså har jag aldrig läst tidningarnas sportsidor eller sett sportsändningar i TV.

Jag berättar det här för att jag egentligen inte förstår varför så många idrottsstjärnor får lov att göra program i radions ”Sommar”. Enligt min mening ska det här programmet göras för hela spektret av radiolyssnare, alltså inte för en grupp, till exempel de idrottsintresserade, i taget. Det här betyder inte, att idrottsstjärnor skulle vara uteslutna från att få göra sommarprogram, men de måste då ha kvalifikationer att berätta, gärna för mig om egna upplevelser på och kring tävlingsarenorna men också om annat som engagerar dem.

Ett särskilt kapitel utgör valet av musik. Sommarprogram med musik hämtad ur en och samma genre blir sällan tillräckligt bra, och jag skulle också säga att människor som själva inte har något förhållande till musik utan till stor del måste ha producentens hjälp för att det över huvud taget ska bli något program inte borde utses till sommarpratare.

Låt mig genast säga att det här sista inte skrivs av missnöje med den musik som spelades i dagens sommarprogram med simmaren Sarah Sjöström. Olle LjungströmsEn apa som liknar dig” var ett lysande val, och i min personliga skivsamling finns allt med First Aid Kit (i dag spelades ”My Silver Lining”) och även skivor med Petter. Men också till exempel låten som avslutade programmet, ”Cryin’” med Aerosmith, var ett bra val. Dock misstänker jag att min personliga musiksmak är relativt ovanlig i den ålderskategori jag tillhör – jag har just fyllt 80.

Jag är alltså inte ett dugg intresserad av idrott, men naturligtvis förstår jag, att en simmare som vid bara 23 års ålder har tagit 14 VM- och EM-guld på lång bana och 8 VM- och EM-guld på kort bana samt 2016 under OS i Rio tog guld i 100 meter fjärilssim, silver i 200 meter frisim och brons i 100 meter frisim är helt enastående. (Jag har som ni förstår hittat de här uppgifterna om henne genom nätsökning.)

Men det hjälper inte. I sitt sommarprogram lyckas hon, trots att programmet i så hög grad handlar om just det här, inte riktigt förklara varför hon håller på med tävlingssimmande. Det blir desto mer obegripligt som hon i programmet berättar om den ångesttröskel hon måste ta sig över inför tävlingarna. Redan radions programpresentation på nätet avslutades med följande märkliga upplysning: ”Tycker inte om att bada om det inte är träning.”

Själv tror jag att programmet hade blivit betydligt mer hörvärt, om hon till exempel hade berättat mer om sin brors autism eller helt andra sidor av sitt liv.

Sommar i P1 med Rickard Söderberg

25 juni 2017 1:11 | Media, Musik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Jag hade under folkskoletiden en klasskamrat, en pojke, som vid ett besök i en näraliggande tätort lockades att dricka sprit och sen sexuellt utnyttjades av den man som hade bjudit på spriten. Långt senare har jag själv varit med om homosexuellas närmanden – bland annat i bastun i Sturebadet i Stockholm – men jag har effektivt avvärjt dem, eftersom jag inte har någon som helst sexuell dragning till mitt eget kön.

Men jag förstod mycket tidigt att personer av samma kön även sexuellt kunde dras till varann. Jag minns från i Berghamn i Ångermanland, där familjen besökte moster Linda och hennes man Riks, ett båtbesök av en tysk som under kriget hade varit i vår hemby i Estland och att den här mannen och hans manlige medpassagerare var ett par i sexuell mening – mina föräldrar skojade lite om det sinsemellan, dock utan att förfasa sig eller fördöma.

Homosexualitet talade man inte så mycket om på den tiden.

Men mig stör den inte, även om den alltså inte är min grej. Länge hade jag till exempel bredvid dörren till arbetsrummet på mitt gamla jobb ett citat ur en sång av Eva Dahlgren upptejpad. (För den oinvigde: Hon lever alltså samman med Efva Attling.)

Jag nämner just det här, eftersom Rickard Söderberg i säsongens första Sommar-program avslutade programmet musikaliskt med Eva Dahlgren och ”Jorden är ett litet rum”.

Operasångaren Rickard Söderberg talade i dagens ”Sommar” nästan oavbrutet om sin och andras homosexualitet, och eftersom jag är en öppen människa, nyfiken också på det jag själv känner mig främmande för, hade jag då hoppats att få reda på mer om varför somliga – men alltså inte andra – sexuellt och känslomässigt dras till personer av samma kön. Men trots att han på ett sätt var mycket öppen och frispråkig tyckte jag inte att jag blev klokare på den här punkten.

Men det framgick mycket tydligt, att Söderberg redan i tidig ålder sexuellt var en avvikare: Bland annat fick han en sminklåda av sin mamma och använde den också när han under högstadietiden gick till skolan. Hånet från lite äldre skolkamrater – de bröt sig bland annat in i hans skåp och klottrade på väggen med hans kajalpenna – mötte han med att också färga håret.

Sådant här och hans intresse för böcker om homosexualitet fick mamman och pappan att direkt fråga, om han var intresserad av andra killar, och när han svarade ja, sa de, att om han hittade en partner, var denne välkommen att komma hem till dem på besök.

Söderberg berättade också om sin första relation med en annan man och, lite senare, om hur han under en Pride-demonstration träffade den som skulle bli hans partner.

Söderbergs musikval var ganska väl anpassat till hans muntliga berättelse i programmet.

Det gällde till exempel ”Ditt sladdbarn till son”, skriven till den förstående mamman till hennes födelsedag. Och ett avsnitt om allt det här som jag har berättat om avslutades med Shirley Bassey och ”I Am What I Am”. Han spelade vidare ”Inte OK” med Sanna Nielsen och berättade om att Lill-Babs hade stött honom, när hon tyckte att han behövde stöd – han spelade hennes ”Mitt liv”. ”I Am What I Am” med Shirley Bassey bör väl också nämnas i det här sammanhanget, likaså ”Unforgettable With Love” med Natalie Cole.

Jag hade kanske väntat mig mer klassisk musik, men Söderberg deklarerade i alla fall sin kärlek till Wolfgang Amadeus Mozart: Vi hörde Birgit Nordin som Nattens drottning i ”Trollflöjen”. Och det var inte det enda klassiska verket.

Melodikrysset nummer 25 2017

24 juni 2017 13:25 | Barnkultur, Film, Handel, Mat & dryck, Musik, Politik, Teater, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

Det har varit en hektisk tid för mig, gamle man. Jag fyllde 80 den nittonde juni och Birgitta hade med hjälp av döttrarna ordnat trädgårdsfest för familjen och några goda vänner – mer om detta senare, när jag får tid.

I går, på midsommarafton, var det till slut bara jag och Birgitta kvar här i vårt roslagshem. De rosor och andra perenner jag fick med anledning av födelsedagen är satta i de nyrestaurerade rabatterna, och vi har varit på Coop och kompletteringshandlat – som ni förstår har vi annars mest levt på det som blev över efter kalaset.

I går var vi ner till hembygdsgården för den traditionsenliga dansen runt midsommarstången. Ja i vår ålder klarar man inte längre de kroppsrörelser som hör till sånglekarna, men vi stod innanför staketet och tittade på, först på hur stången restes, och sen hörde vi också det korta välkomsttal som hålls av någon som Hembygdsföreningen har utsett. I går hade talaren valt att häckla inte linet utan de politiska partierna. Min hustru, förr riksdagsledamot (s), statsråd och Riksdagens talman, fick också på sin tid Hembygdsföreningens uppdrag att hålla det här lilla sommartalet, och med tanke på sammanhanget och den blandade publiken var hon alltid noga med att undvika partipolitik i sitt sommartal – hennes sommartal var lovsånger till Öregrund, sommaren och det som är gemensamt för oss alla; ofta läste hon också någon dikt. I går kom, när programmet var klart, en herre fram till henne och tackade på temat ”det var bättre förr”.

Men ringdansen var som förr, och det var till och med ovanligt många som deltog – alla fick nästan inte plats i utrymmet runt stången. Fast jag tror nog att allt färre särskilt av de yngre deltagarna förstår vad de sjunger: pluraländelser och begrepp hämtade ur ett mer lantligt liv än det de flesta i dag lever har delvis gjort sångtexterna obegripliga – man kan dem i bästa fall utantill men väljer ibland ord som man förstår innebörden av. Men jag vill verkligen inte mästra dem – huvudsaken är att de släpper loss och har roligt.

På kvällen satt det gamla paret hemma och åt tillsammans en god midsommaraftonsmiddag, som så småningom kröntes med fina jordgubbar med vispgrädde. Och så avslutade vi kvällen med att se ”Ett fall för Vera” i TV. Brittiska deckare är mycket bättre än mer actionpräglade filmer.

Fram mot kvällen började det komma regn, och när jag gick ut i morse såg jag att det hade kommit ganska mycket regn, vilket jag gläder mig åt efter de många nyplanteringarna i rabatterna – vi har just fått meddelande från kommunen om slangvattningsförbud, och vid långvarig torka kan det bli besvärligt att klara allt i vår mycket stora trädgård.

I morse såg jag också att grinden ut mot gatan var öppen. Förhoppningsvis var det bara några ungdomar som hade tagit skydd mot regnet under den jätteask vi har nära grinden. Alternativt var det några som hade andra avsikter, men de bör i så fall ha avskräckts redan av de två nattända nattlamporna på innergården. Men jag kan också berätta att vi allt sedan Palme-mordet har av säkerhetspolisen insatta mycket avancerade lås, också insatta i alla fönsterhalvor (spröjsade dubbelfönster), till och med uppe på vinden och i bastun/tvättstugan samt i uthuset. Förresten skulle det vara tämligen olönsamt att ta sig in. Vi har inte särskilt mycket som en inbrottstjuv skulle vilja ha, inte ens sprit. Det enda vi har mycket av är böcker – jag fick en binge nya på 80-årsdagen – men det är romaner (OBS inte i skinnband) och deckare (till stor del i pocket).

Då är det väl hög tid att övergå till dagens egentliga ämne, Melodikrysset, som jag för min del inte tyckte var särskilt svårt.

Den enda fråga jag hade lite huvudbry med var den med ”Minnenas fönster” – först trodde jag att det var en man som sjöng, men det är ju ett begripligt misstag, när man oförmedlat hör något med Zarah Leander.

Krysset började med Lisa Ekdahl och hennes hit från 1994, ”Vem vet”. Om henne har jag tidigare berättat, att hon en gång i världen, när jag fortfarande jobbade på Socialdemokraternas partiexpedition, medverkade i en av partiets valfilmer.

Och det slutade med att Emma Stone sjöng ”Audition (The Fool Who Dreams)”. Jag har själv aldrig sett ”La La Land” (2016), men filmtiteln dök upp i huvudet redan när jag hade fått de två första L:en.

Pjotr Tjajkovskijs ”Svansjön” har jag sett på Operan, så den hade jag lätt att känna igen.

Miriam Bryants ”Raised In Rain” hade jag inte hört, men Lisa Nilsson känner jag ju till och gillar, och när jag sen googlade på henne och ”Så mycket bättre”, fann jag, att hon 2015 sjöng den där. Jag såg Lisa senast i TV när hon fick Povel Ramel-priset.

Två av dagens frågor handlade om barnkultur.

Dels fick vi höra det klassiska paret Humle och Dumle i ”Balladen om Viktor Emanuel Antonsson”.

Dels spelades ”Var bor du lilla råtta?”. Jag ser på Wikipedia att den tillskrivs olika upphovspersoner, men jag ser med detsamma att där finns fel.

Danny Saucedo har jag givetvis sett i TV och hört i radio, och för att få bekräftat att det var han la jag ut delar av den långa titeln, ”Hör vad du säger men har glömt vad du sa”, på Google och fick napp.

Doris Day, förr så populär, hör man sällan numera. Men ”Everybodu Loves a Lover” från 1958 minns jag fortfarande mycket väl.

Ane Brun har jag också hört mycket med; jag har också hört henne live i regi av norska ambassaden. Jag har hennes förstås också på skiva. Så även om jag inte hade hört ”Shape of a Heart” från 2015, kände jag igen henne.

Magnus Uggla har jag likaledes på skiva, och inte var det svårt att känna igen hans ”Jag mår illa” ens i Lennart Palms version.

Och även om den i dag spelades instrumentalt, var det ju mycket lätt att komma i håg ”Du är den ende”. Jag minns den med text av Bo Setterlind och i Lill Lindfors’ insjungning från 1992.

Nu är radion på igen, och jag övergår till årets första Sommar-program.

Pressgrodor

23 juni 2017 22:53 | Citat | Kommentering avstängd

hittade via Journalisten nummer 8-9 2017:

”Det skulle kunna vara och bli ett värdefullt, stadsnära friluftsområde. Det är ett flera kvadratmeter stort område där det går att utöva scouting, vandring, cykling, fisketurism och paddling.”

Västerbottens-Kuriren

* * *

Extremt mycket väder i maj

Rubrik i Dagens Nyheter

* * *

”Bollen studsade tillbaka på bröstet på Ghoddos som sedan studsade i mål.”

Östersunds-Posten

* * *

”Attacker mot muslimer som anklagas för att äta nötkött och lågkastiga indier har skapat oro för ökad intolerans och hotad yttrandefrihet.”

Dagens Nyheter

Danmark: (S) upp igen i ny mätning

22 juni 2017 22:30 | Politik | Kommentering avstängd

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 21 juni publicerades en mätning från Norstat, gjord för Altinget:

Socialdemokratiet 28,6 procent
Radikale Venstre 5,0 procent
Socialistisk Folkeparti 4,6 procent
Enhedslisten 9,0 procent
Alternativet 5,5 procent
Venstre 18,1 procent
Dansk Folkeparti 18,2 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,8 procent
Nye Borgerlige 1,9 procent

Socialdemokratiet får i den här mätningen ett anmärkningsvärt resultat – jämför nedan med genomsnittet i en rad mätningar.

Även i den här mätningen ligger Enhedslisten mycket högt.

Venstre och Dansk Folkeparti är ungefär lika< stora. Är den här mätningen korrekt, har Nye Borgerlige en chans att komma över tvåprocentsspärren. Ritzaus Index – en sammanvägning av ett antal någorlunda färska mätningar – ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 26,7 procent
Radikale Venstre 5,9 procent
Socialistisk Folkeparti 4,8 procent
Enhedslisten 8,9 procent
Alternativet 5,5 procent
Venstre 17,9 procent
Dansk Folkeparti 18,4 procent
Konservative Folkeparti 3,9 procent
Liberal Alliance 5,8 procent
Nye Borgerlige 1,5 procent

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^