Bob Dylan knyter åter an till sin ungdoms musik

30 april 2009 17:26 | Musik | 3 kommentarer

Bob Dylan överraskade redan på sin CD från 2006, ”Time Out of Mind”, med att knyta an till sin tidiga ungdoms musik. Nu gör han samma sak igen, på CDn ”Together Through Life” (Columbia 88697516972, 2009).

Må vara att David Hidalgos dragspel i till exempel ”This Dream Of You” har smak av tex-mex, men det dominerande intrycket av musiken på skivan är foxtrot och tidig rock från 1950-talet. Den här musiken är mycket dansant – tro en som var med under det nämnda årtiondet.

Forgotten Heart” skulle det sålunda gå att dansa gammaldags pardans efter. ”Life Is Hard” låter som min ungdoms foxtrot, med Dylan som manlig refrängsångare. ”I Feel a Change Comin’ On” smakar foxtrot av lite jazzigare slag. ”It’s All Good”, med snyggt dragspel, har ett stråk av boogie woogie. ”Shake Shake Mama” är 50-talsrock – det hörs ju redan på titeln – och så även ”Jolene” – och den inledande ”Beyond There Lies Nothin’”, åter igen med Hidalgos dragspel, är hörvärd rockmusik av gammalt märke även den.

Ett för Dylan ovanligt inslag på den här CDn är att i alla låtar utom en har texten skrivits av Dylan tillsammans med Robert Hunter, känd för sina texter för Greatful Dead.

När det gäller musiken anger skivmappen Willie Dixon som upphovsman till en låt, ”My Wife’s Home Town”, som här framförs på det där sättet som utmärker skivan, blandningen av foxtrot och femtiotalsrock – och så hör vi förstås åter igen Hidalgos dragspel. (Det är samme Hidalgo, från Los Lobos, som jag skrev om när jag recenserade Ramblin’ Jack Elliotts nya bluesskiva.)

Fast när alla andra låtar tillskrivs Dylan, bör man – vet vi av erfarenhet – vara på sin vakt. Frasen ”If you ever go to Houston”, här en låttitel, förekommer ordagrant i ”Midnight Special”, som brukar krediteras Leadbelly men egentligen är en låt som har bearbetats av denne. Och jag är säker på att jag skulle hitta fler stölder, om jag orkade leta.

Det här säger jag inte för att anmärka. ”Together Through Life” är ändå en så pass bra platta och präglad av Dylans personlighet.

* * *

En fingervisning om att min lyssning, med Dylans musiklyssnande i ungdomsåren som bakgrund till musiken på CDn, är rätt är det faktum, att vi som medföljande bonusskiva får ett entimmeslångt program ur hans radioserie ”Theme Time Radio Hour”, där han väljer och pratar om skivorna han spelar. Programmet har den här gången temat ”Friends & Neighbours”, och de skivor Dylan väljer är oftast mycket äldre än ”Neighbours” med The Rolling Stones, som alltså också är med i det här programmet. I övrigt hör vi till exempel Hank Williams, Little Walter, Howlin’ Wolf, Carole King och Sister Rosetta Tharpe samt dessutom en rad artister och låtar, som vittnar om att Dylan är en musikalisk allätare, som ibland – liksom jag själv – älskar också undermålig musik.

* * *

Vidare får man på köpet ytterligare ett stycke dylaniana, ”The Lost Interview” med Roy Silver.

Silver var Dylans förste manager, när Dylan hade kommit till New York och försökte slå sig in i musikbranschen, i The Village och annorstädes. En dag kom Dylan upp till Silver och spelade upp en ny låt han hade gjort, ”Blowin’ In the Wind”. Silver berättar i den här intervjun hur han blev alldeles hänförd, sa till Dylan, att den här måste vi spela in. Silver, lika fattig som Dylan, lånade lite pengar på en närbelägen tvättinrättning och spelade in en demo av ”Blowin’ In the Wind”, och så fort han sen hade spelat upp den för CBS, sa man där, att det här var en låt för Peter, Paul and Mary.

Där började Bob Dylans klättring uppåt, men Silver fick lämna ifrån sig sitt fynd till mer penningstarka krafter. Fast som plåster på såren fick han 10.000 dollar, en förmögenhet på den tiden.

Proggposters, Jan Hammarlund och Tjia Torpe

29 april 2009 17:33 | Konst & museum, Musik, Politik, Ur dagboken | 8 kommentarer

Vi hade fått inbjudan till Nordiska museets vernissage för utställningen av proggposters. Birgitta har varit ordförande för Nordiska museets nämnd (styrelse), och museets styresman, Christina Mattsson, vet att jag under de röda sextio- och sjuttiotalen gav ut sångböcker och recenserade proggbolagens skivutgivning.

Jo, det är sant. I Aktuellt i politiken (s) skrev jag, ofta uppskattande, ibland kritiskt, om proggmusik, och jag har fortfarande en mycket stor samling plattor från proggbolagen.

På ett av de senare, MNW i Vaxholm, jobbade Tjia Torpe. Jag kände henne inte då men blev senare, när hon var kulturborgarråd (S) i Stockholm, bekant med henne, har också pratat med henne om MNW och proggeran. Nu hade hon fått äran att hålla invigningstalet vid öppnandet av proggaffischutställningen, och hon berättade, mot slutet med tårar i ögonen, om den där tiden när alla dessa unga – musiker, sångare, festivaldeltagare, skivköpare – trodde på musikens makt.

Utöver Tjia medverkade Jan Hammarlund med ett par sånger. Han är en av dem från den där tiden som har stått fast vid sina gamla radikala ideal. Han hör till de proggartister jag skrev om i Aktuellt i politiken (s) – mina recensioner finns ovan under Kulturspegeln, Musik, Hammarlund, Jan. Jag kände honom inte personligen på den där tiden, men senare har vi blivit vänner; han sjöng, som kompis, inte betald artist, vid min och Birgittas gemensamma 70-årsfest.

När vi anlände till Nordiska museet, var Jan en av de första vi stötte på. Vi hälsade hjärtligt, och Birgitta fick en stor kram.

Också Tjia kom och pratade med oss, påminde mig bland annat om ett samtal vi under en gemensam väns födelsedagsfest hade om MNW-tiden.

Över huvud taget blev den här vernissagen ett kärt återseende med sextio- och sjuttiotalsvänstern. Vid ett tillfälle hörde jag någon bakom mig tala om Göran Therborn och tidskriften Zenit, och när jag vände mig om, såg jag, att det var Lars Anell. Lars var väl sosse redan då, men många andra hörde till konkurrerande vänsterrörelser. Flertalet har vid det här laget – som Göran Rosenberg, som kom fram och hälsade på mig och Birgitta – lämnat KFML/SKP och de andra kommunistiska bokstavspartierna. Är de i dag något annat än socialdemokrater, några dess värre även borgerliga, är de, som Jan Hammarlund, vänsterpartister.

När det gäller proggmusikerna, gårdagens huvudpersoner, hade jag ett problem som jag säkert inte var ensam om: både jag och de har blivit så gamla, att jag inte längre känner igen dem. ”Alla är här”, försäkrade Christina Mattsson, när jag frågade, och så bekräftade hon att det var Tore Berger från Blå tåget, som jag hade sett gå förbi mig.

Mot slutet kom en liten gråhårig farbror fram till mig och Birgitta, men honom kände jag faktiskt igen. Det var Finn Zetterholm, som jag en gång i världen hade ett omfattande samarbete med om hans LP med Joe Hill på svenska: han fick, innan boken var publicerad, tillgång till texterna i min ”Joe Hills sånger”, som utkom 1969, och jag skrev sen en text om Joe Hill plus sångintroduktioner till hans LP. Vi har också träffats i andra sammanhang, till exempel när han var i Öregrund och deltog i inspelningen av Lars MolinsBaddjävlar”. Vi hann både prata om Joe Hill-LPn och om var min och Birgittas jättesamling med politisk musik (skivor och sångböcker) borde hamna, när vi går ur tiden.

Affischutställningen då?

Gå och se den – den pågår till 4 oktober.

Den är en charmerande blandning av amatörism och professionalism, så karaktäristisk för den här röda eran. Både till form och till innehåll, även politiskt innehåll.

I det senare avseendet speglar den tidens käpphästar, allt från kineskommunisternas ”Låt hundra blommor blomma” och ”För en folkets kultur” till KFML(r)s mer brutala kampbudskap. Solidariteten med Vietnams folk finns givetvis med också på de här i huvudsak musikrörelseanknutna affischerna.

Detta slags broar mellan musik och politik var så typiska för tiden. Jag hittade affischer för ”Rock Against Racism” (Lasse Tennander, Peps Blodsband med flera), för ”Mullvadsoperan” (det handlade om en husockupation), för ”Rock mot atomkraft”. för Fria ProteaternsTyperna och draken” (om Dagens Nyheter) samt förstås för tidens vänsterbetonade kvinnorörelse.

Mycket är givetvis främst reklam för musikarrangemang, till exempel Gärdesfesten 1971 och konserter med enskilda artister och band. Men man ska alltså ha klart för sig, att en mycket stor del av tidens aktivister ansåg, att musik och politik hörde ihop.

Formmässigt spänner de här affischerna över ett stort fält, från KFML(r)s som sagt ganska fyrkantiga affischer till sådana som, likt Hansson & Karlsson-affischen från 1967, är psykedeliska. Allt är verkligen inte stor konst, men bland formgivarna hittar man namn som Channa Bankier, Carl Johan de Geer, Helena Henschen, Kjartan Slettemark, Christer Temptander och Anna-Clara Tidholm.

Jag hittade till exempel Carl Johan de Geers berömda vapenvägraraffisch med texten
Vägra värnplikt
– mörda
– mördas
.

Den som har samlat de flesta av de här afficherna är Håkan Agnsäter, på den tiden det begav sig i bandet Solen skiner. Han intervjuades vid öppnandet av Christina Mattsson. Er som inte har möjlighet att ta er till utställningen på Nordiska museet vill jag tipsa om att han har lagt ut sin samling på www.proggposters.se.

Äntligen en klok analys – läs Peter Gustavsson. Och ta lärdom av Ísland!

28 april 2009 8:50 | Politik | 5 kommentarer

S-bloggar pågår en rätt spretig debatt om orsakerna till opinionsraset för Socialdemokraterna och för Mona Sahlin.

Äntligen har det nu kommit också en klok analys, skriven av Peter Gustavsson. Peter har skrivit en artikel, ”Sahlin gick med i Palme – vem går med i Mona Sahlin?”, på Newsmill och länkar dit från sin egen blogg. Jag lägger här en länk direkt till artikeln.

Märk att Peters debattartikel, trots den provokativa rubriken och trots att han nämner några misstag som vår partiledare har gjort, inte främst är riktad mot Mona Sahlin som person.

I stället menar han att socialdemokratins opinionsras mest har att göra med att partiet inte tillräckligt tydligt har stått upp för sina egna idéer:

Socialdemokraternas största problem idag är att vi är för rädda för att vara just socialdemokrater. Under tjugo-trettio års tid har våra idéer angripits och trängts tillbaka av en framgångsrik global högervåg. Många socialdemokratiska politiker har nästan skämts för sina egna värderingar, och accepterat väldigt mycket av privatiseringar och nedskärningar. Detta har bidragit till ett ökat politikerförakt och ett minskat medborgerligt deltagande, eftersom skillnaderna mellan de politiska partierna osynliggjorts. Idag, när bristerna hos den oreglerade kapitalismen uppenbarats för alla och envar, borde vi kunna lägga av oss denna självpåtagna tvångströja och börja vara stolta sossar.

De som tror att en ytterligare utslätning av socialdemokratins politiska kurs kommer att rädda oss ur dagens elände är, milt talat, ute och cyklar.

Våra isländska partivänner, Samfylkingin, har – trots att Socialdemokraterna, fram till dess att krisen sprängde regeringen, ingick i en koalition med högern, valets stora förlorare – blivit Íslands största parti och tillsammans med de röd-gröna, Vinstrihreyfingin – grænt framboð, ett parti som står Vänsterpartiet närmare än Miljöpartiet, banat väg för en vänsterregering, som har egen majoritet i Alþingi (Alltinget, Íslands riksdag). Denna historiska framgång vanns genom att de båda vänsterpartierna så tydligt formulerade ett samlat vänsteralternativ till högern och de spekulerande finansvalparna i det isländska näringslivet. Medan svensk socialdemokrati har lyckats demobilisera stora delar av sin väljarkår, har de isländska socialdemokraterna och deras förbundna knutit an till den folkliga vrede, som nu har fört vänsterblocket till makten.

Att Samfylkingin, Socialdemokraterna, trots att partiet satt i den förra regeringen, har lyckats med detta har att göra med att det i sina led har en märklig ledargestalt, Jóhanna Sigurðardóttir, som fick bli statsminister redan när den förra regeringen föll. Hon har alltid haft radikala vänsteråsikter, är feminist (drog en gång stora delar av det feministiska partiet Kvénnalistinn (Kvinnolistan) till socialdemokratin), lever till och med i ett lesbiskt förhållande. Men hon är enormt populär i Ísland – väljarna, även de som inte är socialdemokrater, litar på att hon inte viker från sina radikala ståndpunkter ens när det blåser.

Jag träffade henne upprepade gånger på den tiden då jag var de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare. På den tiden pågick en långvarig maktkamp om den isländska socialdemokratins politiska och ideologiska profil, och Jóhanna slogs alltid för en radikalisering av partiet (då med namnet Jafnaðarflokkur, Jämlikhetspartiet). Som svensk gäst på en av dessa kongresser hade jag försetts med en kongressvärd (översättare, informationsgivare med mera), som hade bott i Sverige och talade svenska.

En gång när Jóhannas falang trots hårt motstånd vann voteringen i en viktig socialpolitisk fråga, kunde min isländske kongressvärd inte bärga sig: Han hoppade högt upp i luften av glädje och skrek med hög röst på svenska:

– Där vann Socialdemokraterna!

En suveränt bra blues-CD med Ramblin’ Jack Elliott

27 april 2009 17:13 | Musik, Politik | Inga kommentarer

Elliott Charles Adnopoz, född 1931, är mer känd under sitt artistnamn, Ramblin’ Jack Elliott – epitetet ”Ramblin'” lär han förresten ha fått av Odettas mamma. Som folksångare är han bland annat känd för att ha gjort sig till vapendragare för och uttolkare av den alltför tidigt bortgångne Woody Guthrie och hans sånger, också – vilket hänger samman med det föregående – för att ha spelat en mycket viktig roll för den unge Bob Dylan.

Det märkliga är att han nu, vid snart 78 års ålder, har åstadkommit en av sina allra bästa skivor, ”A Stranger Here” (ANTI- 7005-2, 2009). På den har han dessutom spelat in tio sånger, som inte kan sägas höra hemma inom de genrer han vanligtvis har rört sig i – här sjunger och spelar han blues, i huvudsak countryblues-låtar från den amerikanska depressionseran.

Det senare betyder inte att de här sångerna har samma slags bakgrund som, säg, Woody Guthries ”Dust bowl ballads”. Men mänskligt elände finns det också i de här texterna, till exempel i den allra första låten:

Rising High Water Blues

Text och musik: Blind Lemon Jefferson

Backwater rising, Southern peoples can’t make no time
I said, backwater rising, Southern peoples can’t make no time
And I can’t get no hearing from that Memphis girl of mine

Water in Arkansas, people screaming in Tennessee
Oh, people screaming in Tennessee
If I don’t leave Memphis, backwater spill all over poor me

People, since its raining, it has been for nights and days
People, since its raining, has been for nights and days
Thousands people stands on the hill, looking down were they used to stay

Children stand there screaming: mama, we ain’t got no home
Oh, mama we ain’t got no home
Papa says to the children, ”Backwater left us all alone”

Backwater rising, come in my windows and door
The backwater rising, come in my windows and door
I leave with a prayer in my heart, backwater won’t rise no more

Och så fort man har börjat lyssna på den här låten är man fast: Här spelas tung, gungig blues, vars rytm framhävs av piano, bas och trummor.

Just musiken hör till det som gör den här CDn så hörvärd. Producenten, Joe Henry, har satt samman ett band som, förutom Ramblin’ Jack Elliott, sång och akustisk gitarr, består av David Piltch, ståbas, Jay Bellerose, trummor och percussion, Keefus Ciancia, piano och keyboards, och så ytterligare några som förtjänar ett särskilt omnämnande: mulitiinstrumentalisten Greg Leisz, akustisk gitarr, mandolin, mandola, dobro och Weissenborn, David Hidalgo, akustisk gitarr och dragspel, samt Van Dyke Parks, piano och vibrafon. Det här gänget åstadkommer i låt efter låt överraskande men sköna klanger av ett slag som man inte väntar sig på en skiva med traditionellt bluesmaterial. Lyssna till exempel på David Hidalgos dragspel i Leroy CarrsHow Long Blues”, det kanske allra bästa spåret på CDn, eller på Van Dyke Parks’ skitsnygga spel i den avslutande ”Please Remember Me” av Walter Davis.

Några andra mycket hörvärda spår är Reverend Gary Davis’Death Don’t Have No Mercy” och Tampa RedsNew Stranger Blues”. Men också Lonnie JohnsonsRambler’s Blues” med sin inledande tunga basgång och ”Richland Women Blues” av Mississippi John Hurt har blivit bra på den här skivan.

Egentligen innehåller den ingenting som jag skulle ha velat vara utan.

Den text jag inledningsvis citerade är inte representativ i den meningen att allt material på CDn skulle ha ett socialt eller rent av politiskt perspektiv. Självfallet finns här material, som textmässigt hör hemma i bluestraditionalismen. Men jag vill ge ytterligare ett exempel på att också bluestexter kan ha ett socialt perspektiv:

New Stranger Blues

Text och musik: Tampa Red

I’m a stranger here, just blowed in your town,
I’m a stranger here, just blowed in your town,
Just because I’m a stranger everybody wants to dog me around,
Lord, I wonder do my good gal know I’m here?
Lord, wonder do my good gal know I’m here,
Well, if she do she sure don’t seem to care.
I wonder how can some people dog a poor stranger so,
I wonder how can some people dog a poor stranger so,
They should remember they gonna reap what they sow.
I would stay up North but there’s nothing here that I can do,
I would stay up North but there’s nothing here that I can do,
But hang around this corner and sing the poor stranger blues.
Mama, I am going back south if I wear ninety nine pair of shoes,
Mama, I am going back south if I wear ninety nine pair of shoes,
Then I know I’ll be welcome and I won’t have the stranger’s blues.

Marianne Selberg går i pension

26 april 2009 17:13 | Politik, Ur dagboken | 5 kommentarer

Snart är det inte många kvar på 68an, Socialdemokratiska partistyrelsen, av mina gamla arbetskamrater där. I fredags var jag på avskedsmottagning för Marianne Selberg, som visserligen under senare år har varit placerad på LO men som även där har arbetat med för partiet (S) och fackföreningsrörelsen gemensamma förhandlingsfrågor.

Marianne började på partistyrelsen samma år som jag, 1968, och vi var till och med under en period placerade på samma våning, på sjuan. Hon var då sekreterare åt Rolf Theorin, alltså kontorist, men avancerade så småningom till personalsekreterare, vilket senare är en funktionärstjänst.

Hon är en långvägare, jobbade före anställningen på partistyrelsen på Stockholms arbetarekommun, ett av många exempel på rörelsemänniskor som har kommit långt utan att någonsin ha fått någon högre utbildning. Jag har inga data, men jag tror att jag vågar hävda, att på dagens partiexpedition praktiskt taget alla har minst studentexamen, ofta också någon form av (ibland avbruten) akademisk utbildning.

Jag fick brev om Mariannes avskedsmottagning och reste gärna hela vägen från Öregrund för att vara med om den, hade också en presentbok med mig. Och det var roligt att se att jag verkligen inte var ensam: kön med uppvaktande från olika mellanstationer i Mariannes arbete i rörelsens tjänst var enorm. Jag hann både i kön och senare prata med mängder av arbetskamrater till både mig och Marianne plus andra som jag känner från andra grenar av rörelsen, ingen nämnd och ingen glömd.

Jo, jag ska nämna en, Åsa Larsson, som nu har en tjänst under partisekreteraren lik den jag en gång hade – men vi är fler som delar på uppgifterna nu, berättade Åsa. Och så sa hon att mina gamla språkregler för partiexpeditionen fortfarande aktivt används, om än på ett par punkter något förändrade.

Med Marianne själv hann jag inte prata så mycket, detta eftersom jag hade en lång kö bakom mig också. Men vi ventilerade i alla fall några minnen om just tiden tillsammans där uppe på sjuan.

Till Mariannes karaktärsdrag hör att hon är så ordentlig – det är väl den egenskapen som har fört henne så långt. Ni vet den där som noggrant räknar in alla deltagarna på bussen, när den ska avgå. (Marianne gjorde det vid en ombudsmannaresa till Aten.)

Någon gång har jag tyckt att det där har gått för långt. Jag minns ett tillfälle, jag tror det var inför ett stort och jämnt partijubileum, som personalen på 68an var samlad för genomgång ute på förbundsskolan Bommersvik. Marianne hade räknat ut allt som skulle göras, bevakas och förflyttas hit eller dit – till slut räknade hon också upp vilka av oss som skulle bära ut ett antal stolar.

Uppstod så frågan om ytterligare någon uppgift behövde preciseras. Varvid jag räckte upp handen och hojtade:

– Jag kan åta mig att bära ut Marianne Selberg!

Annars verkligen inget ont mellan oss. Ha det bra efter pensioneringen, Marianne!

An die Freude

26 april 2009 15:14 | Film, Musik, Politik | 1 kommentar

I Ludwig van Beethovens nionde symfoni (1824) finns slutkören ”An die Freude” med text av Friedrich von Schiller (1787). Numera är ”An die Freude” känd som ”Europahymnen”, det vill säga EUs ”nationalsång”, men användes, på grund av dess broderskapstema, dess förinnan inom den politiska vänstern: jag har hört den med Pete Seeger, och i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) har jag en Unga örnar-översättning, ”Och nu ljuder nya toner”, av en arbetarrörelsetext skriven av norrmannen Dagfinn Rimestad.

”An die Freude” betyder ”Till glädjen”. När Ingmar Bergman 1949 använde den som musikaliskt tema i en film, som fick premiär 1950, gav han dock filmen en titel i obestämd form, ”Till glädje”. Hans film handlar inte om broderskap över gränserna utan, som så ofta hos honom, om individuella relationer, om hur svårt det är att vara till glädje för varann.

En viktig ram för handlingen i den här filmen är symfoniorkestern i Helsingborg (eller Hälsingborg som stan hette på den tiden), och filmen innehåller mycket riktigt delar av ovanligt många verk av klassiska kompositörer, utöver av Beethoven också av till exempel Mozart och Mendelsohn. Rollen som orkesterns dirigent, Söderby, spelas av Victor Sjöström, och filmens huvudpersoner, de nya violinisterna Stig Olsson (Stig Olin) och Marta Olsson (Maj-Britt Nilsson), hittar varann just i orkestern.

Det tragiska slutet i filmhandlingen kommer redan i dess inledning: Mitt under repetitionerna av Beethovens nia får Stig reda på att hans hustru, Marta, har omkommit i en spritköksexplosion i sommarstugan.

Därefter rullas handlingen tillbaka sju år i tiden, då Stig och Marta båda samtidigt kom som nya violinister till orkestern och efter lite inledande trassel gifte sig i rådhuset, för övrigt med Söderby som bröllopsvittne.

I huvudsak är filmen sedan ett äktenskapsdrama, ett inte så ovanligt tema i Bergmans fall, dock inte någon av hans bästa skapelser i genren: Stig vill till exempel inte ha några barn, men paret får ändå två. Ett misslyckat soloframträdande med dåliga recensioner som följd förbittrar Stigs sinne, men i motsats till vad som brukade utmärka Bergman själv, låter han sig ändå inte förföras av den vackra Nelly (Margit Carlqvist). Hans och Martas äktenskap ser ut att haverera men de börjar åter närma sig varann, när den där olyckan sätter punkt för Martas liv.

Filmen fick ganska nedgörande recensioner från tidens ledande filmkritiker, bland dem Harry Schein, och jag känner ingen lust att gå i polemik mot dem – själv ser jag då och då gamla bergmanfilmer, också mindre lyckade sådana, eftersom jag är intresserad av hans samlade filmskapande. Dessutom kan det ju vara intressant att studera även destruktivt mänskligt beteende.

För det destruktiva i den här filmen står i huvudsak Stig: Han vill inte ha barn, säger sig avsky barn. Han tror på själens obotliga ensamhet och betvivlar nyttan av tvåsamhet. Han uttalar till och med den gamla schablonuppfattningen, att stor konst bara kan skapas, om man är olycklig.

I övrigt är det roande att se exempel på de gamla könsrollsschabloner, som fortfarande med full kraft regerade i början av 1950-talet. Men man anar också ett paradigmskifte, som när dirigenten Söderby hälsar Marta välkommen till orkestern:

– Sen har vi fått hit ett funtimmer till orkestern. Det är ju lite löjligt och helt mot naturen, men hon är djävligt begåvad.

Melodikrysset nr 17 2009

25 april 2009 12:09 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Musik, Politik, Serier, Ur dagboken | 6 kommentarer

Veckans melodikryss innehöll åtminstone några knepigheter, men jag tror att jag ändå har lyckats lösa det rätt.

Till det lättaste för mig brukar visorna höra.

I våra skivhyllor finns allt av och med Olle Adolphson, till exempel ”Sigge Skoog”.

I dag förekom också Evert Taubes ”Sov min arm”, även kallad ”Nocturne”. Den spelade vår son Matti på gitarr i Uppsala domkyrka, när han hade tagit studenten – det var avslutning i domkyrkan.

Och apropå skolavslutningar: inte förvillade det väl någon, att Astrid Lindgrens ”Idas sommarvisa” – ”Sommarsången” var det i själva verket, påpekar en läsare – här framfördes på tyska. Melodin skrevs av den oförliknelige Georg Riedel.

Även barnvisor brukar jag, efter mycket praktiserande i livet, vara bra på. När Anna var liten spelade vi ofta Alice Babs’ LP med sånger av Alice Tegnér; bland dem fanns förstås ”Blåsippan”, som börjar ”Blåsippan ute i backarna står”. Och det stämmer just nu, åtminstone här i Öregrund.

Också ”Kungens lilla piga” är en känd barnvisa, även om vi här hörde den i en annorlunda version, exekverad av den gotländske krukmakaren Göran Ringbom och så konstnären, filmaren, Musse Pigg-samlaren med mera Lasse Åberg. Åbergs röst klarar jag ganska lätt, eftersom jag brukar träffa honom på landshövdingens i Uppsala hedersupplänningsmiddagar; både han och min hustru har utsetts till hedersupplänningar.

Lasse Åbergs vurm för Disney för oss osökt över till den sena disneyfilm, som här eftersöktes. Den (fiktiva) geografiska plats som eftersöktes var Narnia, en skapelse av C S Lewis. Läs gärna böckerna, om ni inte redan har gjort det!

Dagens andra film var av annat slag. ”Hair”, där ”Let the Sunshine In” ingick, skrevs 1967 av James Rado och Gerome Ragni samt Galt MacDonald MacDermot (musik) och tog snart klivet från Off-Broadway till de stora scenerna. 1979 gjorde Milos Forman en mycket sevärd film av den. Själv såg jag den på bio tillsammans med ovan nämnda Anna, vid det laget tillräckligt gammal.

Gamla schlager hör jag gärna i Melodikrysset.

Mjölnarens Irene” spelades flitigt i radion på 1950-talet. Den skrevs 1953 av Leon Landgren (musik) och Åke Gerhard (text) och blev året därpå en landsplåga, bland annat med Thory Bernhards.

Lite yngre, från 1959, är Stikkan Anderssons ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”, som vi som är tillräckligt gamla minns i Lill-Babs’ insjungning.

Inte alls tokig är också ”Ge mig en kaka till kaffet”, som vi i 2006 års melodifestival hörde med Östen med resten. En av medlemmarna i gruppen heter Jens Kristensen.

De artister som tillsammans har gjort ”Nu när du gått” är Orup och Lena Ph, det vill säga Philipsson.

I filmen ”Livet är en schlager” sjöngs ”Aldrig ska jag sluta älska dig” med text av Jonas Gardell av Helena Bergström. Visste ni att Helena är en samhällsengagerad skådespelerska? Hon sitter bland annat i styrelsen för Anna Lindhs minnesfond.

Populärmusikkavalkaden i veckans melodikryss innehöll också ett par bidrag av utländskt ursprung.

Sist i dag hörde vi den döde Dean Martin på en skiva, gjord ganska nyligen. Dean Martin hade här, i ”Please Don’t Talk About Me When I’ve Gone”, genom teknikens under bringats att sjunga duett med Robbie Williams.

Och så hörde vi finska Eeero ja Jussi and the Boys sjunga ”Cadillac”, vilket alltså skulle leda oss till det sökta ordet, bil.

Någon bil har jag inte, har aldrig haft, har inte ens körkort. Så nu blir det till att promenera till Konsum för att handla lunch- och middagsmat – i dag är det min tur att laga mat.

Men turen till Konsum är kort, bara ett par kvarter, och vädret är ljuvligt.

* * *

På jakt efter nåogt svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå in direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sedan bläddar du dig i båda fallen ner till aktuell lördag.

Lasse Werner Uncut

23 april 2009 20:42 | Musik, Ur dagboken | 10 kommentarer

Smoke Gets In Your Eyes

av Jacques Werup, 1983
(till Lasse Werner med tack för hans valspråk ”Lev länge, dö ung”)

Värme kräver förbränning.
Själv satte jag eld på min egen kropp.
Röken stack i ögonen. Men det blev en vana.
Det brann hastigt, det stod ett lätt gnistregn om mig.

På mornarna liknade jag ett förkolnat vedträ.
Jag satte fyr igen på det lilla som fanns kvar.

Kvarterets folk – läkare – tjänstemän –
såg friska och sorgsna ut. No swing, inte en blå ton.
I promise: no soul! De frös och hade bläckröster.
De liknade förvuxna dvärgar. De skötte sina täppor
och undvek mig. De vågade inte se på mig, fyllbulten,
slarvern, som kom hem i gryningen när de gick till jobbet.

De var rädda för att känna igen sig i mig!
Jag påminde dem om närheten till källaren, om döden.
Men jag påminde dem också om deras förlorade ungdom,
och deras längtan bort, ut, om respektlösheten, friheten, yeh man!

Numera liknar jag det allra sista vedträet,
den spröda askpelaren som blivit kvar för vintern
i jordens mest övergivna sommarstuga.

Kroppen är slut. Det drar. Det viner
och blir frostblommor på toalettspegeln.
Jag har inget mer att elda med.
Men frihet, my friends, är att sakna något att värna om.
Jag slår inte ens vakt om musiken, mitt enda tillgodohavande.
Jag lyssnar mest till mellanrummen mellan tonerna.
Knappt femtio, men uråldrig. Ensam gubbe,
skör som ett kinesiskt porslinsägg.
Jag är askan efter femtio års ständig eld.
Jag är den pyrande askan efter mitt eget liv.
Smoke gets in my eyes, det är en vacker begravningssång,
den har pågått hela mitt liv. En jordfästningsmusik,
fan så mycket mindre patetisk än de flestas
enda lilla fuga av Bach!

Smoke gets in my eyes

För denna vackra sång var självförbränningen nödvändig.

* * *

Bloggen slår broar mellan människor som aldrig har träffats.

Jag skriver ju mycket om musik, ibland också om jazz. När jag här förleden skrev om Dizzy Gillespie, fick jag en kommentar från Mats Werner, bror till jazzpianisten och kompositören Lars Werner (1934-1992).

Mats undrade bland annat om jag hade hört hans bror, och jag svarade, att det hade jag men att jag tyvärr ägde bara en skiva med honom, LPn ”Lasse Werner & hans vän Christer Boustedt” (Bellatrix 702, 1979). Detta ledde till fortsatt kontakt med Mats, som bland annat skickade en CD med i huvudsak outgivet material till mig. Fast numera kan man ju själv tillverka CD som icke desto mindre ser ut som professionellt utgivna CD-utgåvor. Den här har således mycket pricksäkert porträttomslag signerat Carina Werner och titeln ”Vakna – förste, siste! Lasse Werner – uncut”. CDn gjordes till julen 2002, för familj och vänner, men på mitt exemplar har Mats lagt till några spår från tidigare utgivna skivor.

Lars Olof Werner, som Lasse egentligen hette, var en mycket kreativ ande, komponerade både för piano och för mer sammansatta sättningar. Som pianist förenade han känsla för musiken med den där perfekta tekniken, som hos en pianist ser ut att sitta i fingertopparna. Han var en gränsöverskridare: skrev mycket musik för teatrar och medverkade själv på scen, skrev också filmmusik och medverkade dessutom i Vilgot SjömansLyckliga skitar” från 1970.

Som man kan ana av Jacques Werups dikt, brann han häftigt och slocknade tidigt. Enligt den text som finns på brorsan Mats Werners blogg, ”Bror min – en lycklig skit”, levde Lasse ett självförbrännande liv:

”Tack vare en dödlig skräck för injektionsnålar hade Lasse klarat sig från det hårda knarket som alltför tidigt tog död på många av hans jämnåriga och vänner, men mycket sprit och under en period kraftigt bruk av LSD satte sina spår i personlighet och hälsa. Han utsatte sina vänner för stort lidande och själv fick han diabetes som tvingade honom att acceptera också de hatade nålarna. Till slut drabbades han av en kraftig coma under fyra dagar vid midsommar 1978 som höll på att ända hans liv. Ingen trodde han överhuvudtaget skulle vakna upp. Än mindre att han skulle kunna lämna sjukhussängen. Men han lärde sig tala och gå på nytt och efter ett år satt han i en egen lägenhet och efter ytterligare ett år gav han hemtjänsten kicken och försjönk i sin fåtölj med en cigarett i näven, en bok i knät och grammofonen på nära håll. Blommorna i fönstret självdog och förtorkade. Dammet lägrade sig och Lasse blev en riktigt lycklig skit!”

Lasse kom till och med tillbaka som musiker – ett slags jazzmusikens Victor Borge, beskriver brorsan Mats det – men i februari 1992 dog han äntligen, för att travestera Piraten.

På svenska blir det spektaklet som följer pålandsvind

Av Gunnar Möllerstedt med anledning av Lasses död 1992

Idag klarnar sjödistriktet
inte regelbundet men från hotet
mellan gin och tonic
och därför dricker jag

I dag är hastigheten
som gråmassa bunden i synfälten
och jag skall inte nämna namnen
därför att jag super

Men ett vattenstånd vid ämnesomsättningen
måste jag kartografera:
London med ituklippta seglationer
Därför blev jag pianist

Kryddsläktet reglerar annars sin avkomma
inte rotfäst utan från klaviaturens saltade
inre och i mitten ett sprak av syner
i all den vithet som rymmer:
lila, rosa, gin och bubbel

Där beskådar jag hur de andras
livräddningsförsök
hoppar mellan hoten
i vita rocken
nyssknuten om
fingrarnas bakrus
idag bara tangerande vågfärgens rund:
As summer falls
winter springs

* * *

Lasses sista, i stort sett outgivna studioinspelning gjordes redan 1978, bara tre veckor före den där diabetescoman jag redan har berättat om. Jag citerar Mats Werner:

”Den 1 juni 1978 hade radio- och skivproducenten Lasse Westin bokat Lasses favoritflygel i en Malmöstudio. Flygeln hade den där ‘spikiga’ pitchen som Lasse alltid gillat.

Med Lasse i studion var Maj Sjöwall” – Lasses sista stora kärlek – ”och hennes son Teets samt Lasse Westin som publik. Det blev en inspelning som i ett nötskal ger hela Lasses musikaliska väsen. Från Peterson-Berger till Vakna – förste, siste.”

Med på den CD jag har fått är Lasses mellansnack och kommentarer, ibland verbala inpass mitt i spelet. Dessutom envisas han med att ibland sjunga till sitt pianospel, detta trots att han själv i ”Ambrosia” urskuldar sig: ”fast jag är ingen sångare”.

När han ska introducera ”Ambrosia”, vänder han sig till sin lilla publik och förklarar att man ”måste inte vara dödstyst”; ”man ska höra att det är människor inblandade”. Musiken, vackert bluesig, interfolieras sen med allt från ”Ur svenska hjärtans djup en gång”, ”Flamma stolt mot dunkla skyar” och ”Du gamla, du fria” till sådant som smakar Beppe och Monica Z.

Just ”Ambrosia” finns utgiven på det som kom att bli hans sista skiva, den från 1979. Resten av materialet finns outgivet på hans skivbolag, Dragon, och jag kan ju förstå att den mer städade jazzvärlden kliar sina huvuden men tycker ändå att fler än jag och Lasses närmaste borde få ta del av det som mer än mycket annat illustrerar Mats Werners tes om Lasses släktskap med Victor Borge.

Sångnumren, som ”Tea For One”, är, trots att Lasse har rätt om sin sångförmåga, ändå intressanta – ”Till Babs Gonzales” med sin ibland lite falska bopsång och prat emellan är ett annat kul exempel.

I andra fall, som i ”I Can’t Get Started”, börjar han med ett långt, talat intro, men sen spelar han samlat och koncentrerat.

Och det inledande långa stycket ”Vakna – förste, siste”, där det spikiga pianot kommer mycket till sin rätt, är revolterande musik, kraftfull och samtidigt finstämd. Det här är så bra att skivbolaget borde acceptera en och annan suck samt lite prat och harklingar på bandet.

Den utmärkta ”Can’t Help Loving That Man” väcker min nyfikenhet till liv: hör jag ”Falling In Love Again”, en gång en stor hit med Marlene Dietrich?

Den här privatutgåvan saknar nämligen uppgifter om eventuella originalkompositörer och om inlån i det som här har blivit Lasses musik.

I fallet ”Lilleman” är jag dock som gammal schlagerlyssnare ganska säker. Visst hette den i original ”Lilleman ska sova”.

Och i fallet ”Sommarsång”, här på grund av bandbyte uppdelad i två avdelningar med snack emellan, rör det sig ju helt uppenbart om Wilhelm Peterson-Bergers komposition, bearbetad till vackert klingande jazz med lugn andhämtning.

De tillägg Mats Werner har gjort på mitt CD-exemplar, alla hämtade från tidigare utgivna skivor, är naturligtvis i teknisk mening bättre än soloupptagningen från 1978.

Ljudbilden blir också fylligare, när man som i ”Living Up To Life” (från ”Bombastica”, 1959-1960), får höra hela The Werner-Rosengren Swedish Jazz Quartet.

Från ”Lasse Werner och hans vänner” har Mats hämtat den utmärkta ”Ballad för tenorsaxofon”, ”Till Idres” (det vill säga Sulieman) och så ”Vals för Nannie” (det vill säga Porres, förresten 70 år på valborgsmässoafton).

Ett kul bonusspår är också ”Faithful Forever”, en tjugotalslåt som var mamma Werners favorit – här hör vi den med Lasse på piano, Janne Carlsson på trummor och Gösta Wälivaara på bas.

Ja, det var väl allt, folks.

Tack, Mats!

Utflykt till den andra verkligheten

22 april 2009 22:47 | Mat & dryck, Politik, Ur dagboken | 5 kommentarer

Från påsk och in i oktober bor vi permanent i vårt sommarhus. Men utflykterna till den andra verkligheten, den med alla sammanträdena, blir ändå många. I början av veckan var Birgitta i Lund och i Uppsala, medan jag vistades ensam i Öregrund. I förmiddags tog Birgitta bussen till Öregrund, men då hade jag redan åkt in till Uppsala, och så småningom fortsatte jag till Stockholm.

Nackdelen med att behöva åka in till stan för ett sammanträde, som börjar klockan 09.00, är att jag då måste åka med en buss som går strax före 07.00 och alltså stiga upp 05.30 för att hinna raka mig, duscha, äta frukost och åtminstone hinna ögna morgontidningarna.

Det som kallade mig till Uppsala denna tidiga timme var ett sammanträde med kulturnämndens bidragsutskott: vi diskuterar där de ansökningar om bidrag kulturnämnden har fått in från aktörer i det fria kulturlivet. Sammanlagt hade det kommit in 41 nya ansökningar, som rör aktiviteter hösten 2009, och vi kunde snabbt konstatera, att det fanns mycket lite pengar kvar efter den fördelning vi tidigare har gjort för aktiviteter under våren, delvis också under hösten. Få av de sökande kan alltså få bidrag, och de bidrag vi kan ge är dessutom mycket mindre än de som de sökande begär.

Självklart kommer vi aldrig någonsin att kunna ge alla allt det de vill ha – och jag tänker nu inte bara på kvalitetsaspekterna – men en av mina slutsatser av arbetet i det här beredningsutskottet är, att anslagen till det fria kulturlivet måste höjas rejält.

Jag skulle därefter vidare till Stockholm och passade därför på att äta lunch i Uppsala, innan tåget gick. Det fick bli på Hijazz, dels för att restaurangen ligger i centralstationsbyggnaden, dels för att jag hade läst i UNT, att den här restaurangen med sin meny från östra medelhavsregionen efter Kungsgrillens sorgliga stängning nu har börjat erbjuda sina lunchgäster svensk husmanskost. Så min lunch blev isterband, stuvad potatis och rödbetor. Min slutsats med adress till SD blir: invandrarna hotar inte det svenska matkulturarvet.

Det som förde mig till Stockholm var ett möte med (S)-veteranföreningen Onsdagsklubben, som numera håller sina möten i bottenvåningen på Sveavägen 68, min gamla arbetsplats. Som vanligt träffade jag en mängd personer som jag känner, gamla arbetskamrater, journalistkolleger, pensionerade politiker, personliga vänner. Före sammanträdet fikade jag tillsammans med Anna-Greta Leijon, nyligen invald i Onsdagsklubbens styrelse, blev bland annat påmind om att hon efter midsommar fyller 70. Hela mitt gamla ungdomsgäng är där nu. Birgitta och jag har redan för länge sen passerat 70-årsgränsen. Björn Kumm fyllde 70 förra året. Hans O Sjöström är alldeles strax där han också. Det intressanta med den här åldersförändringen är att åtminstone ganska många av oss efter alla dessa år har bibehållit vår ungdoms röda radikalism.

Jag är ju så gammal att jag under mina 34 år på partiexpeditionen (S) har lärt känna och arbetat under ett halvt dussin partisekreterare: Sten Andersson, Bo Toresson, Leif Linde, Mona Sahlin, Ingela Thalén och Lars Stjernkvist. Dessutom lärde jag personligen känna Marita Ulvskog långt innan hon blev partisekreterare.

Men nu har socialdemokratin till slut fått en partisekreterare, Ibrahim Baylan, som jag inte känner närmare. Det var ett av skälen till att jag hade tagit mig till Onsdagsklubbens möte; han var nämligen dagens inbjudna talare.

Hans lågmälda och personligt hållna inledning (om sin turkiska bakgrund, skälen till att familjen gav sig i väg till Sverige och så rosorna till den svenska offentliga och fria sjukvård som gav en fattig invandrarpojke med hjärtfel ett nytt liv) var mycket sympatisk. Om han också besitter den analysförmåga och den organisationsförmåga som fordras av andremannen i det socialdemokratiska partiet återstår att se. Det senare ska inte ses som misstro från min sida, bara som att jag här, i detta sammanhang, inte fick ut tillräckligt mycket av vad Ibrahim Baylan förmår i dessa frågor – (S)-veteranerna i Onsdagsklubben är nämligen själva mer av agitatorer och partiapotekare än av frågeställare. Därmed inte sagt att deras råd var dåliga.

Get Fuzzy

21 april 2009 15:30 | Serier | 1 kommentar

När Bonniers sålde Semics serietidningsutgivning till Egmont, såg ett tag hela den svenska serietidningsutgivningen ut att bli dansk. En förslagen anställd, Peter Sparring, lyckades dock snyta Egmont på Larson, som i stället (via Full Stop Media) hamnade hos norska Schibsted.

Schibsted, som har haft de båda norska succéerna Nemi och Pondus i sitt stall och dessutom på olika sätt har expanderat sin serieutgivning, har länge framstått som den mest framgångsrika utgivaren av serietidningar för någorlunda vuxen publik. Egmont har inte lyckats med sina försök att erövra marknad från Schibsted: Bizarro togs över och fick egen tidning, som snart försvann; det gjordes försök med avknoppningar från Ernie, som försvann även de.

Nu får vi se om vinden vänder. Peter Sparring har, av för mig okänd anledning, lämnat jobbet på Schibsted och gått över till konkurrenten, Egmont. Med sig har han tagit Derby Conleys serie ”Get Fuzzy”, som nu blir titelserie med stort utrymme i den nya serietidningen Get Fuzzy, som har Sparring som ansvarig utgivare och som ska utkomma med 8 nummer per åt. I den nya tidningen publiceras också Kieran Meehans utmärkta serie ”De professionella”, som vi tidigare har sett både i Ernie och Larson, under en period faktiskt parallellt.

Båda de här serierna är kap – den enda tveksamheten kan gälla om läsarna vill ha ”Get Fuzzy”, serien om den nervpåfrestande katten Bucky samt om hans stackars husse Rob och om hunden Satchel, som det är ännu mer synd om, i så här stora doser.

I övrigt är serierna nya, åtminstone för svenska seriemagasin.

Den största och intressantaste nysatsningen görs på Richard Thomsons serie ”Cul de sac”, på svenska ”Underbara Alice” – dess fyraåriga huvudperson heter Alice Otterloop, och vi träffar henne både hemma och på dagis. Redaktionen jämför den här serien med Bill WattersonsKalle och Hobbe”, men fullt så genialt rolig är den inte. Nå, vi får väl se.

En smula bekant genom Nemi är tecknaren Keith Knight, om än genom en annan självbiografisk serie än den i Get Fuzzy publicerade ”Knight Life”. Den får godkänt – ibland är den riktigt kul, men jag vill läsa mer innan jag avger ett mer definitivt omdöme.

Detsamma gäller Jeff Corriveaus ”Fård”, på engelska ”Deflocked”. Dess huvudfigurer, Fård, Cobb, Tucker och Rupert, är – oavsett om de är djur eller människa – distinkta karaktärer med olika temperament. Men jag läser alltså gärna nya strippar med dem i kommande nummer.

Ny för flertalet av oss som bor söderöver är den från Västerbottens-Kuriren kända serien ”Fia” av Niklas Eriksson. Den är inte oäven men som tecknad skapelse inte riktigt i klass med övriga nämnda serier.

Också Get Fuzzy har förstås de närmast obligatoriska sidorna för enrutors skämtteckningar, men Scott HilburnsJumper” hade jag för egen del gärna varit utan.

Fler nyheter utlovas i kommande nummer.

Återstår att se om själva tidningen är en nykomling, som når tillräckligt många läsare. Jag hittade mitt exemplar i Pressbyrån, men i livsmedelsaffärerna, till exempel i mitt Konsum, finns den inte.

Och i slutändan beror ju resultatet, succé eller flopp eller någonting däremellan, också på hur de läsare som hittar den reagerar.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^