Vi har sällan varit bättre än nu

31 augusti 2008 14:01 | Mat & dryck, Media, Prosa & lyrik, Resor, Trädgård | 16 kommentarer

Jag har alltid älskat tidskrifter, och min nioåriga erfarenhet av att vara chefredaktör för en sådan har också övat upp min förmåga att bedöma tidskrifter.

Mot den här bakgrunden törs jag hävda att dagens Vi, med Anneli Rogeman som chefredaktör, är mycket läsvärd. Sällan har detta kooperationens flaggskepp varit bättre än nu.

I det senaste numret, 9 2008, är det särskilt två artiklar med litterärt innehåll, som fångar mitt intresse.

Dels Nina Solomins intervju med Per Olov Enquist, ”Vägen upp ur det svarta hålet”. P O Enquist har jag läst, också träffat då och då, allt sedan studentåren i Uppsala på 1960-talet. Flera av hans romaner anser jag höra till de yppersta nutida på svenska, och jag kommer alldeles självklart att skaffa också den självbiografiska ”Ett annat liv”, som snart kommer ut på Norstedts. Den handlar om de svarta år, då Enquist höll på att gå under av spritmissbruk. Jag hörde talas om det då, men eftersom han då i huvudsak bodde i Danmark, kom jag inte personligen i kontakt med honom på den tiden. Numera har han övervunnit spritbegäret och är åter en produktiv författare, intressantare än någonsin. Men han skrev redan tidigt fullkomligt lysande romaner. ”Musikanternas uttåg”, om arbetarrörelsens segdragna och svåra genombrottsår i hans gamla hemtrakter i Västerbotten är en av dem.

Dels Tjia Torpes artikel om Dan Anderssons långa kärlekshistoria med hennes farmor Märta. Också Tjia Torpe känner jag en smula, och Dan Andersson har jag förstås läst och ofta hört tonsatt, men Tjia berättar här en historia, som har varit okänd för mig: Dan och hennes farmor träffades på Brunnsvik och blev våldsamt kära i varann, men trots att kärleken varade länge, förhindrade Märtas far det giftermål båda hett åstundade. Tjias berättelse blir extra intressant med hjälp av hittills opublicerade brev och dikter från Dan till Märta.

Det litterära materialet i numret omfattar där utöver bland annat en miniintervju med Peter Englund och en recension av Majgull AxelssonsIs och vatten, vatten och is” (Norstedts), en bok som jag förvisso också kommer att skaffa och läsa.

I det här numret aviseras också en tidskriftsnyhet: Vi får en avläggare i Vi läser. De som är intresserade av författare och deras böcker får alltså, med start den 31 oktober, en ny tidskrift. Premiärnumret kostar 49 kronor (mot 59:- i ordinarie pris).

För egen del hoppas jag att Vi läser också ska innehålla litterärt material i form av noveller och lyrik, men hur det blir med det framgår inte av förhandsreklamen.

Har jag förstått Vi-redaktionens planer rätt, kan Vi läser sen komma att få efterföljare på områden som resor, mat och trädgård, andra Vi-specialiteter.

Lycka till! säger jag.

Tills vidare vill jag hur som helst uppmana mina läsare att prenumerera på gamla vanliga Vi. Det kostar 625 kronor för helår, 359 kronor för halvår, vilket är väl använda pengar. Kontakt kan du få per telefon, 08-799 63 16, och på e-post, vi@pressdata.se.

Melodikrysset nr 35 2008

30 augusti 2008 11:47 | Musik | 2 kommentarer

I dag började det trögt för mig, när jag löste Melodikrysset.

Först blandade jag ihop ”Hur svårt kan de va?” med en annan sångtitel och hamnade på en helt annan sångerska än Linda Bengtzing, som det skulle vara.

Sen kom jag inte heller i håg vad Björns och Bennys låt heter. Först när jag hade samtliga ledbokstäver, kom jag på det: Beatrice.

Måns Zelmerlöw fick mig till slut, med ”Cara mia” eller egentligen snarare med Z i efternamnet, att komma på att det var Bengtzing som öppnade dagens melodikryss.

Vem som har skrivit ”Diana” vet jag ju, men jag fortsatte dagens trassel med att försöka få in förnamnet, Paul, i stället för efternamnet, Anka, på lodrätt 2.

Att jag över huvud taget kom i gång med dagens kryss får jag tacka två andra frågor i början.

Dels kände jag omedelbart igen ”Under ekars djupa grönska”, som gav singularen ek.

Dels mindes jag att ”Byns enda blondin”, som här spelades av Sven-Ingvars, har skrivits av Niklas Strömstedt.

Det enda jag i senare delen av krysset måste kolla stavningen för var det n-kryllande namnet på den sångerska som sjöng ”I maschi”, Gianna Nannini.

Resten var, åtminstone för mig, mycket lätt.

Men att vi den här gången hörde ”Drömmen om Elin” på finska” förvillade väl inte någon?

Robert Wells spelade i Charlie Normans uppjazzade stil Edvard Griegs ”Anitras dans”.

Mer fin jazz: Vi hörde saxofonisten Lars Gullin i ”Danny’s Dream”.

Lille Bror Söderlundh sjöng sin egen tonsättning av Nils Ferlins ”Får jag lämna några blommor”, fin även den.

De två sista dubbelfrågorna hade båda anknytning till Povel Ramel.

Först hörde vi The Real Group hylla Povel i visan ”Konditori Förgätmigej”.

Och allra sist hörde vi en av karamelodiktstipendiaterna, Lena Philipsson, sjunga ”Det gör ont”, skriven av Thomas ”Orup” Eriksson. Lena fick stipendiet 2004.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

En jävel på oneliners

29 augusti 2008 16:24 | Korta meningar, Politik, Serier | 7 kommentarer

När jag i Galago läste ”När djävulen skapade världen” (text: Lennart Göranson, bild: Fabian Göranson), skrev jag, att det här var en serie som väckte min nyfikenhet.

Nu har jag återfunnit den, som det avslutande bidraget i Fabian Göransons album ”Kirurgi” (Galago/Ordfront, 2008). Och se, min näsa ledde mig inte fel den här gången heller! I fullformat är Fabian Göranson utan tvekan en serieskapare, som jag fortsatt gärna vill läsa ännu mer av.

Som tecknare kan Fabian Göranson ibland föra tankarna till Joakim Pirinen, vilket jag bara anför för att ge läsaren en vink, inte för att Göranson skulle vara någon epigon. Det är han nämligen långt ifrån. Också i absurdismen och i de märkliga associationskedjorna kan han ibland påminna om Pirinen. När det gäller drastiska och brutala detaljer i Göranssons serier, går mina tankar även till Max Andersson.

Flera av Fabian Göransons serier i det här albumet är mycket vältecknade, i en suggestiv stil. ”Odalmannen” är ett exempel.

I andra serier, till exempel ”Queer-terapi”, kommenterar han på ett mycket roligt sätt den aktuella debatten.

Av hans serienedslag i olika städer tycker jag bäst om bilderna från Stockholm (”Den heliga staden”), minst om porträttet av Malmö.

Ofta är Göranson ännu skickligare än i den längre serieformen, när han i en enda drastisk teckning med en lika drastisk text fångar allt det väsentliga.

Bödeln till vittnena, precis när han ska slå på strömmen i elektriska stolen:

– Medium, rare eller well-done?

Till bilden av en kassler har Göranson fogat följande text:

”En bit kassler på 425 gram från Liedl har valts till ny förbundskassler i Tyskland.

Kasslern kommer att leda det tyska folket i krig mot Polen senast nästa tisdag.”

Allra skickligast är Göransson emellertid som absurdistisk aforistiker. Min fäbless för dessa oneliners och andra kortisar har nog inte bara att göra med min egen gamla hobby att skriva det jag kallar för ”Korta meningar”. Göransson är i sina bästa stunder fullkomligt suverän på det här området:

”Det man inte har i huvudet får man ha i plånboken.”

”Augusti kommer och augusti går men på radiumhemmet är det alltid kräfttider.”

”På det individuella planet är vi alla utrotningshotade.”

”…men bara för att rösterna man hör inte är verkliga betyder det inte att man slipper lyda dem.”

”Det värsta med att vara hypokondriker är att man aldrig kan vara helt säker på att det är just det man lider av.”

”CIA, Vatikanen, judarna, bögarna, kommunisterna, frimurarna, Al-Quaida och dvärgpudlarna har alla slutit ett oheligt hemligt förbund för att göra slut på jordens alla konspirationsteoretiker.”

”Dödsorsaken var lätt att fastställa. Livsorsaken var det svårare med.”

Ellen Key och miljonprogrammet

29 augusti 2008 9:00 | Musik, Politik | 1 kommentar

Catti Brandelius känner jag främst via Doktor Kosmos’ skivor, men jag har också läst henne. Och givetvis känner jag till att hon är konstfackutbildad och, i sin konstsyn liksom i sin musiksyn, en rebell.

Tidigt, under tiden i Doktor Kosmos, föddes hennes rollnamn Miss Universum. Som Miss Universum, utstyrd i tiara, har hon sedan utvecklad en egen karriär som performanceartist och soloartist även på det musikaliska fältet.

2002 gjorde hon för MNW en singel med tre låtar – ”På tunnelbanan”, ”Ellen Key” och ”Åh – det är konsten” (NONSCD96) – till vilka det också finns filmer, som man kan se i datorn.

Två av de här låtarna är bra men spränger inte riktigt gränserna för det förväntade i provokationerna. I den första sjunger Miss Universum om allt det där udda men ändå så vardagliga man kan se i tunnelbanana, även om man inte i likhet med Catti Brandelius/Miss Universum sätter sig där iförd tiara. Den avslutande, ”Åh – det är konsten”, går heller aldrig utanför ramarna för vad en ifrågasättande konstvetare kan tänkas ha lust att skriva provokativt om.

Men den mellanliggande tredje låten, ”Ellen Key”, är rent lysande! I den kontrasterar Catti Brandelius det Ellen Key stod för mot det många av oss som bor i miljonprogrammet upplever omkring oss. Catti Brandelius betonar uttryckligen att följande handlar om henne själv:

”Jag bor i en burk i ett miljonprogram
i ett hus som är ritat av en rubbad man
Människor är staplade som sillar i en burk
Det är några svenskar och en och annan turk”

Och så den återkommande refrängen, till smittsam musik:

”Detta var inte vad Ellen Key,
Ellen Key tänkte sej”

Musiken, redan aningen nämnd, är också skriven av Catti Brandelius men har vissa drag gemensamma med Doktor Kosmos’ musik, vilket understryks av att ett par av medlemmarna i den gruppen, bland dem hennes man Uje Brandelius, spelar.

Kan man försvara vem som helst och vad som helst?

28 augusti 2008 14:49 | Deckare | Kommentering avstängd

Av den amerikanske deckarförfattaren Michael Connelly, född 1956, äger jag och har läst ett 15-tal böcker. Hans miljö är Los Angeles, men att jag gillar hans deckare har knappast främst att göra med att jag har varit där, även om det naturligtvis är kul att åtminstone kunna lokalisera några av miljöerna. Nej, vi talar om en serie välskrivna och väldokumenterade och framför allt spännande deckare, i allmänhet med Hieronymus ”Harry” Bosch i huvudrollen, ibland i par med någon annan.

Jämfört med poliserna i Ed McBains 87e-deckare, som jag också har läst och skrivit om, är Bosch en ensamvarg, självsvåldig och dessutom icke utan avsaknad av personliga problem, som har rötter i hans eget förflutna.

Liksom McBain tycks Connelly söka efter alternativ till sin huvudperson, och liksom McBain har han fastnat för en advokat. I motsatt till McBain har han då inte bytt miljö – hans advokat, Mickey Haller, arbetar även han i Connellys för oss läsare vid det här laget välbekanta miljö, Los Angeles.

När jag startar läsningen av ”I lagens limo” (översättning Eva Larsson, Norstedts, 2007, Månpocket, 2008), gör jag det med blandade känslor. Connellys nye hjälte Haller åtar sig visserligen ett och annat fall av omtanke om någon han tidigare har försökt stötta, men tillvaron som försvarsadvokat framställs heller inte som någon hjälteroll. Inte bara så att försvarsadvokaten Haller vinner mål åt klienter som verkligen är skyldiga till det de är anklagade för – det hör ju till försvarsadvokatens yrkesroll – utan också så att han uppenbart ofta gör det för att klara sina stora löpande utgifter och det månatliga underhållet för en dotter i ett upplöst, tidigare äktenskap.

(För övrigt – för att göra ett litet avbrott – skildrar Connelly Hallers relationer till denna och ännu en tidigare hustru bättre än en del lite påklistrade kärleksscener i Harry Bosch-deckarna.)

Under de första par hundra sidorna får vi lära känna huvudpersonen, hans tidigare personliga relationer samt andra relationer, bland annat till klienterna. Och alltså försvarsadvokatens yrke med dess ganska olika sidor.

Allt det här tar tid och det är inte alltid så kul att läsa, men sen tar den här historien fart och blir så spännande, mot slutet rasande spännande, att man gärna överser med den lite segdragna inledningen, också inser att den spelar en roll för hur vi uppfattar Mickey Haller och det som händer honom.

Haller får nämligen en mycket förmögen klient, som av en prostituerad anklagas för att ha försökt mörda henne.

Till en början ser det här ut som ett ganska banalt fall, som Haller, med en skicklig advokats trixande och goda fotarbete, ska kunna vinna – och få ett mycket större advokatarvode för än han normalt kan få ut.

Men Haller får – med god hjälp bland annat av den utredare/privatdetektiv han anlitar, Raul Levin – fram fakta i målet som steg för steg öppnar nya avgrunder i bakgrunden hos den klient han försvarar. När så Levin mördas och misstankarna styrs mot Haller själv, blir hela historien en mardröm. Haller skulle ju kunna välja att hoppa av uppdraget, men det är inte så lätt med tanke på att Haller utsätts för utpressning i fråga om något jag inte här ska avslöja och dessutom med tanke på Hallers ekonomiska situation – Connelly framställer verkligen inte Haller som något helgon.

Hur Haller krånglar sig ur det här och både lyckas fria och fälla en mördare, ja två, ska jag med hänsyn till tillkommande läsare inte avslöja.

Men jag kan försäkra att finalen blir en en riktig nagelbitare, dess bättre inte ens med ett enkelt lyckligt slut.

Tre små möss

27 augusti 2008 16:43 | Barnkultur, Musik | 5 kommentarer

Rune Edström har på sin blogg publicerat hela texten till ”Tre små möss”, den som Björn Kumm med flera tidigare har publicerat fragment av här på bloggen:

Tre må möss

Musik: Kristian Hauger
Norsk originaltext: Arne Paasche Aasen
Svensk text: Gunnar Wersén

Det var en gång tre glada möss som bodde må ni tro
i källaren till handlar Harald Hanssons handelsbo
Den ena hette Gnag och gnäll, den andra Pip och spring
Den tredje var så liten så han hette Ingenting

Tralla

Och så när handlar Harald Hansson borta var en kväll
sa lilla Ingenting till Pip och spring och Gnag och gnäll
Kom hit ska ni få se för jag har hittat en butelj
i Harald Hanssons handelsbod, så var så god och svälj

Tralla

Och vad det i buteljen var, det kan jag ej förstå
för tre små möss så yra vart i mössan däruppå
Allt morskare dom blev när dom i källar’n sprang omkring
Först Gnag och gnäll och Pip och Spring och lilla Ingenting

Tralla

Hör på ni alla två sa Gnag och gnäll i skrytsam ton
nu ska jag kila upp ett litet tag i handelsbon
och käka upp en schweizerost och hundra burkar sill
Herr Hansson blir nog arg, det tar jag ingen hänsyn till

Tralla

Å hör på den pep Pip och spring, vad är det där för ton
för min del tycker jag att fläsk och kött är väldans gott
Det hänger tjugo skinkor i herr Hanssons handelsbo
dom tar jag i en enda liten munsbit må ni tro

Tralla

Men lilla Ingenting sa ingenting, han bara log
Så putsa han sin lilla nos och sa “jag har fått nog”
av erat skryt och skrävel, så ajöss med er, go natt
Nu går jag ut till förstugan och kysser Hanssons katt

Trallal

Om det norska originalet har tidigare Magnus Andersson plockat fram alla fakta:

Jag är ganska säker på att det är Tre yndige små mus, som förvisso även den har text av Arne Paasche Aasen, och även den är inspelad med Radio-fantomene Kurt Foss & Reidar Bøe. Men musiken är inte skriven av dem i detta fall, utan av Kristian Hauger. Som schlagertextförfattare använde Arne Paasche Aasen ofta sin pseudonym Dorian Red (under vilken han annars skrev dagsvers och kåserier i Arbeiderbladet), dock inte i detta fall. (Arne Paasche Aasen föddes för övrigt i Steinkjer, som är Sollefteås norska vänort.)

Inspelningar av sången på svenska med titeln Tre små möss (svensk text: Gunnar Wersén) finns med Radio-fantomerna själva (1951), Tre knas och Willard Ringstrands orkester (1951) samt Systrarna Nisborg (Kerstin, Elisabeth och Margareta) och Charles Redlands sextett (1951).

Lyssna på en snutt av sången här:

Tre yndige små mus

Norsk originaltext: Arne Paasche Aasen
Musik: Kristian Hauger


De yndige små musene har gjort en fangst så fin
De fant i Hansens kjellerbu ei åpna flaske vin
Så pimpa de og festa de og holdt et svare hus
for vinen gikk til hodet på de yndige små mus

De gassa seg og hygga seg. Den søte vinen fløt
Og jøss hvor de ble modige og jøsses hvor de skrøt
Den ene ropte brautene: Jeg er vel ikke veik,
nå flyr jeg opp og glefser i meg Hansens skinkesteik

Den andre gliste hånlig: Hi hi hi, hva er vel det?
Når jeg drar opp i kjøkkenet, skal Hansen nok få se
at all den mat som finnes i hans digre kjøkkenskap,
på en-to-tre blir borte i mitt sultne musegap

Den tredje satt og hikka. Den var lykkelig og full:
Nei, gi deg med å tøys’ da, det er bare tull
Nei, jeg skal lage bøljer, jeg, og det i denne natt
Nå går jeg opp i trappa og forfører Hansens katt!!
Mjiauuuu!!


Om Kurt Foss og Reidar Bøe med stiliga bilder från dåtiden
Om Kristian Hauger

Avbrott på internetuppkopplingen + sensommaraktiviteter

27 augusti 2008 13:53 | Musik, Politik, Trädgård, Ur dagboken | 5 kommentarer

I söndags kväll, när vi kom hem efter en utflykt till Stockholm, slutade plötsligt internetuppkopplingen att fungera. Under måndagen gjorde jag upprepade försök att få i gång förbindelsen med omvärlden igen, men till slut ringde jag Telia, vars svarsrobot konstaterade modemfel – DSL-lampan lyste mycket riktigt inte. Det märkliga var att det hade varit mycket fint väder hela söndagen, ingen åska alltså som sist när vi tvingades byta modem. Men det var förstås bara att ringa till det serviceföretag i Östhammar vi anlitar.

I dag anlände reparatören med ett mytt modem. Bara för att konstatera att det gamla modemet nu fungerade som vanligt. Han hade varit hos en annan person med teliauppkoppling i vår närhet och där kunnat konstatera samma sak: Även deras internetuppkoppling hade varit borta men fungerade nu plötsligt. Reparatören trodde att felet låg hos Telia. Men det är ju meningslöst att ringa dit, när man bara får tala med en robot.

Jag, ständigt skrivande person, kände förstås svår abstinens under avbrottet. Fast i går var jag en stor del av dagen i Uppsala för säsongens första kommunala sammanträde, ett med kulturnämndens bidragsutskott. Vi träffade representanter för Skådebanan och Konstfrämjandet, besökte också Konstfrämjandets nya, nedbantade lokaler.

För egen del tycker jag att de här båda främjandeorganisationerna fortfarande har en stor uppgift i att framför allt försöka intressera nya och ovana grupper för scenkonst i vid mening (numera också till exempel musik) respektive bildkonst.

Annars har jag blandade känslor inför den sammanträdeskvarn, som nu åter börjar snurra. Jag är allt mer inställd på att leva mitt liv här i Öregrund, ett liv som är helt fokuserat på tvåsamhet, lite trädgårdsarbete, lite TV, musik, böcker och så förstås datorn. Att åka härifrån lockar inte.

Men det är klart att jag, som vanligt plikttroget, kommer att infinna mig på alla sammanträdena. Och det är klart att jag ställer upp för att passa Viggo och Klara när deras föräldrar, Kerstin och Bo, behöver assistens.

I söndags var vi i Stockholm och hälsade på sonen, Matti, och hans sambo Karin. De har flyttat från Årsta till hjärtat av Söder. Våningen är fin, kunde vi konstatera vid vårt allra första besök där. Jag hade med mig en bukett, plockad tidigt på morgonen i vår trädgård i Öregrund: dahlia, höstanemon och fackelblomster. Vi fick god lunch och dessutom lyssna på en nästan färdigmixad ny låt av Matti och med hans band – särskilt intressant var det att han hade använt den mandolin som har varit först min pappas, sen min döde bror Mattis; nu hade han stämt den som en gitarr.

Under eftermiddagen var vi ute och gick på Söder. Till de här trakterna har jag, medan jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen, haft många ärenden. Jag hade läkare och tandläkare i Folksam-huset. ARE Idé 2, socialdemokratiska partiets reklambolag, hade lokaler på Blekingegatan, mitt emot anrika Pelikan, där jag på den tiden då och då åt lunch med Paul Söderström, Tor Lindmark och de andra. Vår promenad förde oss förstås runt i det som i dag går under benämningen Sofo, South of Folkungagatan.

Och längre upp, åt andra hållet, såg jag plaketten om Greta Garbo, också den litterära skylten över min gamla kompis Agneta Pleijel, samt fick Peter Jöbacks våning utpekad för mig.

Till Söder är det lätt att från Centralen ta sig med tunnelbana. Jag skulle gissa att våra besök hos Matti och Karin kommer att bli tätare nu än när de bodde i Årsta.

Men nästa och framför allt större resmål blir New York.

Folkmusik för unga

24 augusti 2008 8:21 | Barnkultur, Musik, Politik | Kommentering avstängd

Pete Seeger är en underbar sångare, med en fantastisk bredd. I mer än sexti år har han trollbundit sin publik, vid konserter så väl som på skivor.

Bland alla de skivor med honom jag har finns också ett antal barnskivor. 2002 kom CDn ”Folk Songs For Young People” (Smithsonian Folkways SFW 45024) med material som ursprungligen utgavs på Moe Asch’ bolag Folkways år 1959.

Skivans uppläggning är didaktisk, i dubbel mening. Dels lär han barn och unga att sjunga tillsammans, i skivans första del genom att sjunga själv och instruera, i dess andra del ihop med sjungande barn. Dels lär han dem att sjunga sånger som inte automatiskt hör hemma i barns och ungdomars standardrepertoar, och här är det uppenbart att han har valt sånger som lär ut något om det amerikanska samhället och dess historia.

Den inledande ”Skip to My Lou” med sin smittsamma rytm invaggar därvidlag censurbenägna konservativa vuxna i en falsk säkerhet.

Sen kommer en yrkeskavalkad som också den börjar relativt oskyldigt med sjämansvisan ”Blow the Man Down” men som därefter innehåller en rad verksamheter, som rika amerikaner lika lite som rika svenskar nog inte vill låta sina små möta på det här sättet: ”Weave-Room Blues” om fabriksarbete, ”The Farmer Is the Man” som inte handlar om gulliga djur utan om hur bonden sliter men ”the middleman’s the one that gets it all”, ”Wood-Chopping Song” där Pete passande nog ackompanjerar sin sång med en yxa, ”Four Pence a Day” ja, gissa om vad, och så ett par sånger från slaveritiden, ”Way Down Yonder in the Cornfield” och ”Sometimes I Feel Like a Motherless Child” – särskilt den senare är fin i den här versionen. I ”Joshua Fought the Battle of Jericho” lär Pete ut vikten av kollektivt handlande. I ”John Henry” är hjälten en vanlig arbetande människa.

Några av sångerna med barnkör i refrängerna är mycket fina: ”On Top of Old Smokey” och ”Goodnight Irene”.

Att Seeger vidgar sitt i huvudsak amerikanska perspektiv också mot jiddisch och judisk sångtradition (”Vigndig a Fremd Kind”, ”Dayenu”) är lovvärt liksom att han, i ”Oh, Worrycare”, återger en saga från Ibo-folket i Afrika.

Och nog är de av oss som har hjärtat till vänster beredda att hålla med Seeger, när han i ”It Could Be a Wonderful World” sjunger:

If there were no poor, and the rich were content,
If strangers were welcome wherever they went,
If each of us knew what true brotherhood ment,
It could be a wonderful world.

Hur får man tag i Pete Seegers skivor? Man kan postorderbeställa dem hos Smithsonian Folkways i Washington. Men man kan också, som jag, envist tvinga sin skivaffär att ta hem ett exemplar från den svenske distributören. Ange artist och skivtitel samt skivbolag och skivnummer, så kommer skivan.

Melodikrysset nr 34 2008

23 augusti 2008 14:28 | Barnkultur, Film, Musik, Ur dagboken | 15 kommentarer

Jag hade ett häftigt men övergående anfall av illamående i natt, så det var kanske tur att OS buffade fram Melodikrysset ett par timmar, så att jag fick en chans att återhämta mig. Åtskilligt i dagens kryss fordrade koncentration och eftertanke, om man ville lösa det rätt, så det var tur att jag tog det lugnt på morgonen, också en liten tupplur. Annars hör jag till kategorin som blir sur när OS-sändningarna tränger undan annat som jag mycket hellre vill lyssna på i radio eller se i TV.

Men helt idrottslöst var ju heller inte Melodikrysset. Det avslutades med Ricky Martins fotbolls-VM-låt, ”La copa de la vida”/”The Cup of Life”. (Nej, jag är inte intresserad av fotboll heller.)

Anastacia, här med ”Heavy On My Heart”, brukar jag heller inte ägna mig åt, men henne klarade jag med hjälp av ledbokstäverna.

Det sista gällde också Agnes (Carlsson) med ”Emotional”, och att jag hade hamnat rätt blev tydligt, när det sen också förekom en annan Agnes, vars namn gick in i den andras. Här var jag nämligen på min mammas gata: Vi hörde ledmotivet ur filmen ”Agnes Cecilia” från 1991. Jag gillar mycket Maria Gripes böcker och har skrivit om dem, bland annat om ”Agnes Cecilia – en sällsam historia”, ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

Där hittar du förresten också en text som jag har skrivit om ”Trollkarlen från Oz”, dels filmen där Judy Garland spelade Dorothy och sjöng ”Over the Rainbow”, dels Frank L Baums bok som filmen bygger på.

Och går du vidare under Kulturspegeln, fram till Sångtexter, hittar du där Cornelis Vreeswijks fina ”Jag hade en gång en båt”. Där kan du också läsa om den låt som Cornelis skrev sin svenska text till.

En fråga som jag inledningsvis hade problem med var den där Johnny Prestons ”Running Bear” var ljudillustration. Vad hette den på svenska, och vad hade den svenska titeln för byggnadsanknytning till Öland, som av ledbokstäverna att döma måste vara svaret? Jo, på svenska hette låten ”Långe Jan”.

Det där med att höra en låt på ett annat språk – ett knep som Anders Eldeman ofta tillgriper – och sen försöka komma ihåg den svenska titeln eller texten kan vara knepigt. I dag handlade det inte ens om att komma fram till en svensk titel eller text. Eldeman spelade ”Comme d’habitude” med Mireille Mathieu, men i stora delar av världen torde den vara mer känd i den språkversion Frank Sinatra använder, ”My Way”.

Evergreen, trots att den skrevs så sent som 1961 (av Henry Mancini och Johnny Mercer), är också ”Moon River”, som jag gissar att även yngre melodikrysslösare känner till efter att på DVD ha sett filmen ”Frukost på Tiffany’s” med Audrey Hepburn. Eldeman frågade om något stort – månen – som också kunde bli detta, nämligen halv.

Bland de yngre krysslösarna är nog inte ”Rialajazzen” lika känd. Riala ligger i Norrtälje kommun, och Helge Lindberg och Fritz Gustaf Sundelöf skrev låten.

Ännu äldre är ”Det var dans bort i vägen”, som tonsattes av Helfrid Lambert 1899. Texten är ännu lite äldre, från 1891, men eftersom det var Gustaf Fröding som skrev den (den publicerades i ”Guitarr och dragharmonika”), är den säkert mer känd än ”Rialajazzen”. Till det senare har säkert också Sven-Ingvars’ inspelning av den bidragit.

Engelska flottan har inte bara siktats vid Vinga utan också i tidigare melodikryss. Den gången var det Ada som efterfrågades. Nu hade turen kommit till Beda. Lasse Dahlquist heter upphovsmannen.

Olle Adolphson hör verkligen till de svenska trubadurer och låtmakare jag tycker mycket om; jag saknar honom. I hans ”Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken” är det grabbarna med sitt sjuhelsikes humör som går till Tegelbacken för att skipa rätt.

En fråga kvar, också den en kär visklassiker. Jeremias i Tröstlösa (Levi Rickson) skrev ”Tess lördan”, som vi här hörde i en version med skådespelaren Åke Grönberg, saknad även han.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Proggen lever

21 augusti 2008 16:19 | Musik, Politik | 4 kommentarer

Lars Demian är en sångare som för arvet från proggeran vidare.

När han 1990 CD-debuterade med ”Pank” (Matador, Alpha Records ONECD 034), skilde han sig dock från en viktig ådra i detta arv. På 1960- och 1970-talen var många influerade av tidens drogkultur. ”Pank” innehåller en hel rad låtar som problematiserar alkoholbruk. Den inledande låten ”Alkohol” handlar uttryckligen om alkoholmissbruk, och redan i den påföljande, ”Ängla-tango”, får vi mer av samma vara, och det sker inte på bellmanskt vis. ”Dagen efter igår” handlar om precis det titeln antyder, och ”På den andra sidan” handlar om den lockelse den andra sidan utövar på sångens jag.

Jag ska kanske genast tillägga, att de här låtarna trots sitt angelägna budskap musikaliskt inte når upp till den lite överraskande avslutningslåten, Jules Sylvains och Karl Everts gamla slagdänga ”Åh Isabell”.

Också den övriga samhällskritiken (utöver kritiken av alkoholbruket) må vara angelägen – som kritiken av porrfilmbranschen i ”Stjärnan & karriären” och av USA i ”Vaggvisa för Amerika” – men den vill inte riktigt bita jämfört med den som formulerades under den ursprungliga proggerena. Men för all del, mycket var allmängods även då.

Den låt som bäst förvaltar arvet från proggeran är titellåten:

Pank

Text och musik: Lars Demian, 1990

Det sägs att solen lyser likt på alla,
att alla kan vi dricka livets vin.
Men några går och fryser i det kalla,
medan andra far iväg i limousin.

Dom säger ju att pengar är fördärvet,
att lycklig det är han som inget har.
Men om man har förlorat sista skärvet,
då är man inte mycket till karl.

Men har man pengar är livet lätt,
man har det skönt och bekvämt på alla sätt.
Man går på krogen och dricker på kredit,
men är man pank är man inte värd ett skit.

Det finaste i livet är visst gratis.
Man kan ej köpa lyckan, det är sant.
Men den som vill ha sill till sin potatis,
av honom krävs betalningen kontant.

Och även om dom lockar med en himmel,
där rikedomen blott är till besvär,
så ser man varje kväll i stadens vimmel,
att dom rika har sitt paradis just här.

För har man pengar, då är man kung,
man bor i våning med 17 rum.
Och varje vecka en ny romans.
Men är man pank har man alls ingen chans.

När man har pengar då är man fri,
man köper konst och läser Dagens Industri.
Man lever livet i lyx och överflöd –
men är man pank kan man lika bra va död.

I andra ändan av Lars Demians skivkarriär finns ”Välkommen hit” (ONECD 102, 2007, distribution Sony/BMG), och den här CDn är ett ännu tydligare exempel på att Demian förvaltar det radikala arvet från proggeran.

I ”Expressen” får kvällstidningsjournalistiken en välförtjänt avhyvling. I ”Asien igen” får sex- och valutasvinturismen svidande kritik: Demian rimmar ”en sväng till Asien igen” med ”beter vi oss som as igen”. I ”Välkommen hit” får den svenska invandringspolitiken sig en släng.

Men även här känns kritiken ibland lite för enkel. Jag syftar då på låtar som ”Den glade polisaspiranten” och ”Lika bra å skita i å tänka” (där Demian rimmar ”marknadsliberal” med ”schlagerfestival”).

Likväl: CDn rymmer också ett par riktigt bra låtar.

Dels ”Gud Blues” om en omoralisk och självisk Gud; här har Demian lånat den grymt bra musiken från Randy Newman.

Dels den inledande låten, som – trots Demians uttalade vacklan och tvivel – har skarp udd:

Så går det till

Text och musik: Lars Demian, 2007

Det blåser från höger i norr och söder,
i Stockholm, Landskrona och Marseille.
Men det som är medvind för somliga
är motvind för dej och mej.

Piskan ska vina,
det ska kännas, det ska svida.
Det blir en annan ordning i vårt land,
där man tar ur en trasig ficka
och lägger i en välnärd hand.

Men det är så det går till här på jorden,
utan vett och sans.
Så det är bara att tugga i sej
eller flytta nån annanstans.

Jag tvivlar på konsten, på gud och politiken.
Jag tvivlar på idrotten också.
Det sägs att jag är en tvivlare –
men det tivlar jag på.

Så fäll upp din krage,
häll en sup i din mage
och bit ihop, för vintern blir lång.
Det enda jag vet med säkerhet
är att vindarna ska vända en gång.

Det är så det går till här på jorden,
som om inga sorger fanns.
Men det är bara att hålla andan
eller flytta nån annanstans.

Det är bara att kämpa vidare
eller flytta nån annanstans.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^