Vart tog Katrine Kielos vägen?

30 juni 2008 20:52 | Media | 12 kommentarer

Så här under sommaren ägnar sig flera av dem som jag länkar till och dagligen besöker uppenbarligen åt andra saker än att blogga. Det går lång tid mellan inläggen. Några använder semestervikarier, så kallade gästbloggare. Rosemari Södergren har under en längre tid experimenterat med sin Kulturbloggen och verkar nu vara på väg bort från bloggandet i mer strikt mening.

Och i dag, när jag skulle besöka en av mina favoriter, Katrine Kielos, upptäckte jag, att hennes blogg hade upphört – snopet! Det här föregicks av ett längre uppehåll, och redan dessförinnan nöjde hon sig med att mest länka till artiklar hon publicerade på annat håll.

Men inte ett ord till förklaring eller farväl.

Katrine, vart tog du vägen?

Ante Grundström från Ammarnäs

30 juni 2008 14:58 | Media, Prosa & lyrik | 3 kommentarer

Jag fick just hem midsommarnumret 1945 (nummer 26) av Folket i Bild. Bland artiklarna fanns en av Ernst Manker, ”En nybyggare i fjällen”. Det är en intressant artikel om nybyggarlivet och dess vedermödor. Bland annat innehåller den en bild av en potatisbacke, terasserad ungefär som ett vinberg vid Rhen.

Nybyggaren heter Ante Grundström och sägs vara halvlapp samt dotterson till den lapske prästen Fjellner. Hans hem finns i Ammarnäs.

Namnet Grundström är ju inte så ovanligt, och man kan ju inte av detta efternamn dra slutsatsen att Ante måste ha varit en släkting till Helmer Grundström, som både jag och andra har ägnat mycket intresse här på bloggen. Men så erinrar jag mig, att jag i Aktuellt i politiken (s) publicerade en dikt av Helmer, ”Lilljänta från Ammarnäs”, så några kontakter åt Ammarnäs till måste väl Helmer rimligen ha haft.

Vet någon av dem bland mina västerbottniska och ångermanländska vänner som är hemma på Helmer Grundström, hans släkt och geografi något mer om det här?

Sommar med Margot Wallström

29 juni 2008 15:20 | Musik, Politik, Ur dagboken | 10 kommentarer

Jag lärde känna Margot Wallström på den tiden då hon satt i socialdemokratiska partistyrelsen och jag själv var denna församlings sekreterare. Margot är en trevlig person, lätt att ha att göra med. Hon hörde definitivt till dem som uppskattade mina sammanträdesförstörarlappar, bland annat denna som hon bad att få behålla: ”Socialministern bara mururoar sig!”

Till Margots egenskaper hör en idealism, som oftast, men inte alltid, är en tillgång för den som bär den. Den lilla inskjutna reservationen ovan gäller förstås hennes närmast gränslösa entusiasm för det europeiska samarbetet.

Men kanske måste man ha den här entusiasmen för att kunna fungera som EU-kommissionär. Jag råkar känna en person som före henne fick budet att bli svensk EU-kommissionär men som – trots att vederbörande verkligen inte var EU-motståndare – såg så många problem kring det jobbet, att svaret på Göran Perssons fråga blev nej.

Men Margot, med sin positiva och idealistiska läggning, sa alltså ja. Margot har som miljökommissionär åstadkommit goda saker, men hon har också drabbats av den blinda fläck, som tycks drabba nästan alla i maktposition i EU-systemet: Hon förstår inte att allt det goda hon och alla andra vill uträtta i Bryssel sammantaget lätt blir till en spiral som steg för steg minskar demokratins verkningskrets, inte heller att den federala demokratiska överbyggnad man försöker kompensera förlusten av nationell demokrati med i en union med skilda språk och kulturer och i avsaknad av en gränsöverskridande offentlig diskussion lätt blir mest kosmetika.

Alltså blev hennes kommentarer i dagens sommarprogram om Irlands nej, genom att hon till exempel inte förmår se skillnaden mellan beslut i folkomröstningar respektive parlament, häpnadsväckande platta.

Annars var mycket i hennes sommarprogram trevligt och hörvärt. Som till exempel historien om sonen som middagstalare och busfrö.

Annat var starkt berörande: Anna Lindh, vars tragiska död hon återvände till, kände jag själv inte bara från VU och partistyrelsen; eftersom Anna var SSUare från mitt eget län, kände både jag och Birgitta henne från unga år. Dessutom är Rolf Annerberg, som överbringade dödsbudet till Margot, en gammal vän till mig och framför allt Birgitta – han var Birgittas statssekreterare.

Det här sommarprogrammets roligaste inslag var nog det Margot sa apropå att hon brukar tillfrågas om sin relation till Göran Persson. Hon sammanfattade svaret i en sentens om skillnaden mellan att utöva makt respektive lagledarskap och spelade sedan Gunde JohanssonsTorparvisa” i upprockad version med Sven-Ingvars.

Melodikrysset nr 26 2008

28 juni 2008 11:41 | Film, Musik, Ur dagboken | 18 kommentarer

Som så ofta när det gäller direktsändningar inför publik, hade Anders Eldeman också i dag åstadkommit ett lätt melodikryss.

En enda fråga behövde jag googla på. Det var ju lätt att med hjälp av ledbokstäverna lista ut, att 2005 års upplaga av Eurovision Song Contest sändes från Kiev i Ukraina. Men som vanligt kom jag inte längre ihåg det svenska bidraget, inte heller vem som sjöng det. Det visade sig vara Martin Stenmarck. Det gick för övrigt uselt för honom och hans ”Las Vegas”.

Desto bättre gick det ju på sin tid för Carola, vars bidrag började: ”Främling, vad döljer du för mig, i dina mörka ögon?”

Carola finns för den skull inte i mina skivhyllor. Däremot har jag den skiva från vilken dagens inledande fråga hade hämtat sin ljudillustration, den där Anna-Lena Brundin sjunge Edith Piaf. Piafs hemland var Frankrike.

Lill Lindfors har jag också ett och annat av. Och det är klart att jag minns en sådan pärla som ”Mitt lilla fejs och jag” (med text av Robert Broberg). Sångtexten utspelar sig med Eldemans terminologi i ansiktet.

Från Lill Lindfors kan vi gå vidare till en yngre svensk sångerska med stor talang, Idde Schultz. Här hörde vi henne i Staffan Hellstrands ”Fiskarna i havet”.

När det gäller äldre schlagermusik, återvänder Eldeman ofta, och med fog, till Jules Sylvain. Den här gången hörde vi ytterligare en av hans lyckade kompositioner, ”Titta in i min lilla kajuta”.

Många melodikrysslösare har säkert hört Sune Mangs sjunga ”Någonting att äta, någonting att dricka”, men den är mycket äldre: den skrevs ursprungligen, av Karl Wehle, för filmen ”Kärleksexpressen”. Hur som helst – här skulle den ge ordet mat.

Gammal är också ”Viljasången” ur Franz Lehárs operett ”Glada änkan”. Här hörde vi den sjungas av Zarah Leander, still going strong vid 70 års ålder. Hon ackompanjerades av sin make, Arne Hülpers.

De utländska bidragen var alla trevliga och hörvärda i dag.

Vi hörde Count Basie spela ett av Frank Sinatras paradnummer, ”Come Fly With Me”. Ska man göra det, bänkar man sig lämpligen i en flygmaskin.

Yesterday” är också den en höjdare. Hade vi hört den i original med Beatles, hade det förstås blivit alldeles för lätt. Men det kan jag ju göra själv, eftersom jag har allt med Beatles i mina skivhyllor.

Fast ibland påminns jag, när jag lyssnar på Melodikrysset, om att även min skivsamling har sina luckor. Till dem hör otvivelaktigt irländskan Enya (som egentligen heter Eithe Patricia Ni Bhraonáin).

Däremot har jag en samlad utgåva av den finska sånggruppen Harmony Sisters’ skivor – jag fick den i present av min finlandssvenske vän Tom Saxén. Och det är klart att jag kände igen deras lite speciella version av ”Rock Around the Clock”, som jag först hörde som läroverksyngling i Sundsvall men då förstås i Bill Haleys tappning i filmen ”Vänd dem inte ryggen” (”The Blackboard Jungle”). Visste ni förresten, att Ed McBain skrev manus till filmen?

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se eller med att klicka på Blog ovan. I bäda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Möt Maria Hamberg

27 juni 2008 12:19 | Politik, Prosa & lyrik | 4 kommentarer

Jag skrev för ett tag sen en recension av Maria Hambergs roman ”Greklandssommaren”.

I senaste numret av Ordfront magasin (7-8 2008) intervjuas Maria Hamberg av Maria Küchen:

– Författaren Helmer Grundström (1904-1986) sa att det finns landskap i Sverige som är oskildrade i litteraturen, och den frånvaron av konstnärliga skildringar är en större brist än något annat. Först när de konstnärliga skildringarna finns blir man sedd, och man kan inte se sig själv heller förrän man blir skildrad. Grundströms uppdrag var att skildra ett oskildrat landskap och jag känner att jag också gör precis det.

Hambergs eget oskildrade landskap är Arbetarsverige. Själv har Hamberg långvarig erfarenhet av industriarbete, bland annat från Scania.

Så långt har det alltså gått i Sverige, under några viktiga årtionden proletärförfattarnas förlovade land, att arbetarnas verklighet åter igen framstår som ett oskildrat landskap.

Att Maria Hamberg hämtar sin bild av det glömda Sverige från just Helmer Grundström är intressant. Grundsträm var västerbottning med rötter inne i Ångermanland. Hamberg kommer ursprungligen från Norrgällsta utanför Docksta i Ångermanland. Där hade hennes föräldrar ett litet jordbruk: sju hektar jord, sex kor, lite skog. I båda fallet rörde det sig om bygder långt borta från metropolerna och deras urbana kulturliv.

Lyrikvännen om Rut Hillarp

26 juni 2008 16:32 | Film, Konst & museum, Media, Prosa & lyrik | 7 kommentarer

Ett nytt tjockt nummer av Lyrikvännen, nummer 4 2008, har anlänt, och jag sträckläser de 150 sidorna, fångad framför allt av numrets tema, den svenska fyrtiotalspoeten Rut Hillarp (1911-2003).

Rut Hillarp har jag aldrig själv läst extensivt men förstås hittat dikter av i antologier. Av allt att döma borde jag ha läst mycket mera – hon är allt mer erkänd som en like till de stora manliga fyrtiotalslyrikerna, vars poesi jag är väl förtrogen med: Werner Aspenström, Erik Lindegren, Karl Vennberg och andra.

Ett smakprov hämtat ur Rut Hillarps diktsamling ”Solens brunn” (1945):

Min älskare sover

Min älskare sover i den vilda stormen
och varje natt väntar jag honom fjättrad vid klippan
Järnkedjorna lyfter upp mina bröst
mot hans svidande kyssar
och med gyllene blixtar
genomstinger han min kropp
En gång såg jag hans ögon
Deras törst var omättlig

Om dagen sköljer böljorna mina fötter
för att utplåna minnet av hans splittrade rustning
Men ingenting kan stilla ömhetens blödande sår
och begärets brinnande guld
i mitt sköte

Och den som ville befria mig
skulle jag skratta åt.

Den här dikten har jag närmast hämtat från Jenny Björklunds essä i Lyrikvännen, ”Kvinnofrid fjättrad vid klippan”; Björklund jämför den där med Edit SödergransDagen svalnar” med de berömda raderna ”Du sökte en blomma” et cetera och finner att Hillarp på 1940-talet kallt konstaterade, att ojämlikhet – kvinnans underkastelse – var förutsättningen för kärlekens förverkligande.

Det hindrade inte Rut Hillarp från att leva ut sin egen sexualitet. Birgitta Holm tecknar, med hjälp av Hillarps dagböcker från en vistelse i Quartier Latin i Paris sommaren 1949, bilden av en kvinna, vars expansiva erfarenheter på området knappast hade accepterats av den miljö där hon vanligtvis vistades: hon var läroverkslärare.

Kanske klarade hon sig på grund av att hon var en erkänt skicklig och av eleverna omtyckt lärare. (Om detta har min hustru, som på 1950-talet gick i Statens normalskola i Stockholm och hade Hillarp som lärare, vittnat. Och det finns fler vittnesbörd i det aktuella numret av Lyrikvännen.)

Dock, Rut Hillarp vågade bryta mot konventionerna. Hemma hos sig gjorde hon tillsammans med regissören Mihail Livada experimentella och erotiskt utmanande filmer, där hon själv spelade med. Även här rekonstruerar Birgitta Holm filmarbetet och det som på det privata planet hände runt omkring genom att citera Hillarps dagböcker från 1950.

I dagbokscitaten, från Paris så väl som från filminspelningarna i Stockholm, skymtar en rad namn, stora i den tidens kulturliv och senare i flera fall kulturikoner förbi: Gösta Oswald, Peter Weiss, Vilgot Sjöman, Karl Vennberg, Olov Jonason, Sivar Arnér. Rut Hillarp var deras like.

Poesi, prosa, film – Rut Hillarp var dessutom, vilket jag inte visste, en intressant fotokonstnär. Jag förstår det, när jag läser Linda Fagerströms artikel i Lyrikvännen om Hillarps fotokonst. Artikeln innehåller också illustrationer.

Sist ska jag försöka leda mina läsare vidare till ett par böcker av Rut Hillarp, som jag själv inte äger eller har läst men säkert kommer att skaffa:

Nattens språk” innehåller ett urval ur Rut Hillarps samtliga diktsamlingar, gjort av Lasse Söderberg, som också har skrivit ett efterord. Volymen innehåller även exempel på Hillarps bildkonst. Gå in på ellerströms hemsida för vidare koll! Boken kostar 120 kronor.

Och så finns Rut Hillarps erotiska, för sin tid (1954) mycket djärva roman ”Sindhia” åter tillgänglig genom förlaget Podium. Skicka ett mejl till order@forlagssystem.se med rubriken ”LV-Sindhia 9789189196209″, antal exemplar samt namn och adress senast 1 oktober 2008, så får du köpa den för 90 kronor inklusive moms (mot ordinarie pris 116 kronor) – porto tillkommer.

Att prenumerera på den förträffliga tidskriften Lyrikvännen kostar 300 kronor, 250 kronor om man är under 25 år, 500 kronor för institutioner. För det får man sex nummer samt varje ny bok ur Lilla lyrikserien direkt hem i brevlådan. Kontakta Nätverkstan: ekonomitjanst@natverkstan.net, telefon 031-743 99 05.

Korsbefruktad musik

25 juni 2008 18:44 | Musik | Inga kommentarer

Vänner har ofta en förmåga att se vad som går rakt in i hjärtat på en. Av min gamle arbetskamrat Leif Karlsson och hans hustru Ann-Mari Wohlin fick Birgitta och jag till exempel i 70-årspresent en CD, ”Bach på svenska” (Gazell Records GAFCD 1092, 2007), som vi har haft stor glädje av.

Någon betydelse för valet av present har det säkert också haft, att deras dotter, Sofia Karlsson, har spelat ihop med de båda musikanterna på skivan, Lisa Rydberg och Gunnar Idenstam, till exempel på ”Folkjul”, också utgiven 2007. Lisa spelar dessutom i det band som backar upp Sofia.

Men det som är så på pricken rätt med den här presentskivan är dess karaktär av musikaliska möten: Här har Johann Sebastian Bach (1685-1750) och traditionell svensk folkmusik fått korsbefrukta varann. Av detta har det blivit något mycket intressant och njutbart.

Får man göra så?

Enligt mitt sätt att se har Rydberg och Idenstam inte gjort våld på Bachs musik; snarare ger de den en ny och intressant dimension. Och hur Bachs musik lät i original vet vi strängt taget inte – efter hans död spelades han ett slag i mindre omfattning, och sättet att framföra hans verk är starkt präglat av 1800-talet.

Bachs musik känner vi som stark och klangrik, och det är förvånade hur ”äkta” och fyllig Lisa Rydberg och Gunnar Idenstam får den att låta med hjälp av blott sina två instrument, barockfiol respektive tramporgel. Originalsättningarna är de därmed tvungna att sätta sig över. Det är klart att det blir extremt få instrument, och dessutom bryter de mot de anvisningar som ibland finns i själva titeln. Men tro mig: ”Gavotte ur Fransk svit för cembalo” blir mycket hörvärd också helt utan cembalo. Fast det hindrar inte, att ”Allegro assai (sats III) ur Violinkonsert i E-dur” blir mycket vacker, när huvudinstrumentet faktiskt får vara fiol.

Organisterna på Bachs tid spelade ingalunda bara i kyrkor och vid konserter – de spelade också på bröllop och fester. Just tramporgeln var dock inte ens uppfunnen på Bachs tid – senare blev den ett bärande instrument i den svenska folkmusiken.

Men det finns också rent musikaliska bryggor mellan Bachs musik och den svenska folkmusiken. Jag tänker på både sådant som ornamenteringen i båda slagen av musik och det faktum att inte bara folkmusiken utan också Bachs musik använder sig av dansmelodier, i Bachs fall till exempel menuetter och gavotter.

Den inledande ”Menuett ur Partita för violin i E-dur” har de båda spelmännen tillfört en sorgsen ton, som förefaller hämtad från svensk folkmusik.

Alltså passar det förbluffande väl in att de strax därpå, i skivans första svit om fyra låtar, har lagt in också ett stycke svensk folkmusik, ”Ombyggnaden” av Pers Erik Olsson.

På det här sättet, i sviter med både Bach och svensk folkton, bygger de båda spelmännen vidare: stycken av Bach blandas med till exempel polskor av Timas Hans Hansson och Börjes Olle Samuelsson. I det senare fallet blir polskan märkligt bachlik genom en nedväxling av tempot.

Och vad skulle Bach ha tyckt om det här?

Det kan man ju inte veta, men efter en stunds tillvänjning så borde han ha lärt sig att uppskatta sådant som Rydbergs och Idenstams version av hans ”Badinerie ur Orkestersvit i h-moll”.

Vad jag själv tycker om det här experimentet har väl redan framgått.

Omnibus kammarblåsare spelar Zappa

24 juni 2008 16:39 | Musik | Inga kommentarer

Frank Zappa (1940-1993) var en av dem som på 1960- och 1970-talen revolutionerade musiken. Men i motsats till många andra samtida musiker nöjde han sig inte med att bana nya vägar för rockmusiken och med att hämta influenser från blues och jazz – han var också djupt rotad i klassisk musik och slog broar mellan alla de nämnda musikformerna. Och inte bara det: han var nyskapande och originell i sitt musikskapande som kompositör, sångare och gitarrist. (Dessutom spelade han ett antal andra instrument.)

Han var outtröttligt verksam, gjorde under ett trettiotal år drygt 60 skivor. Han dog ung och var originell också i så måtto att han i motsats till många generationskamrater i branschen inte dog av droger utan av cancer.

Omnibus kammarblåsare – ett dussintal: blåsare plus några rytminstrument – är välkända inte bara i Uppsalas musikliv. De har spelat musik av varierande slag, till exempel av Mozart, och med tanke på Frank Zappas bredd var det föga förvånande att de 1995 gav sig på att göra CDn Omnibus Wind Ensemble: ”Music by Frank Zappa” (Opus 3 CD 10423). CDn har alltså redan några år på nacken, men vi fick den gemensamt som 70-årspresent från Lennart och Lena, föräldrar till vår Mattis sambo Karin Gustafsson.

CDn innehåller 14 låtar av Frank Zappa samt dessutom, påhängd som avslutning, Maurice RavelsBolero”.

Inget ont sagt om Ravel eller ”Bolero”, men det intressanta med den här skivan är förstås, vad en i huvudsak klassiskt skolad blåsarensemble gör av Frank Zappas musik. Och jo, den lyckas väl. Spelar också Zappa på ett originellt sätt, eftersom instrumenten i det här fallet är akustiska.

Och redan i den allra första låten, ”Inca Roads”, använder sig Omnibus kammarblåsare av den överraskande fräckhet som var Zappas egen: Plötsligt hör man tydligt en melodislinga ur Carl Michael Bellmans epistel numero 36, ”Rörande Ulla Winblads flykt”, den som börjar ”Vår Ulla låg i sängen och sov, med handen under öra…”.

Musikaliska inlån och influenser och blandningar karaktäriserade ju också Frank Zappas egen musik, vilket här kan illustreras av låttitlar som ”Igor’s Boogie” och ”Be-Bop Tango”; båda finns här att höra i Omnibus kammarblåsares tappning.

Mycket vore värt att nämna, men jag nöjer mig med att framhålla ytterligare två låtar, dels ”The Black Page No 2”, dels ”Revisited Music For a Low Budget Orchestra” med sin mycket modernistiska ton.

En länge opublicerad men inte tystad poet

23 juni 2008 20:28 | Politik, Prosa & lyrik | 4 kommentarer

Anna Achmatova (1889-1965) tillhörde liksom maken Nikolaj Gumiljov och Osip Mandelstam den akmeistiska skolan inom rysk poesi. Akmeismen hade sin udd riktad mot symbolismens retorik.

Achmatova debuterade 1912 och slog snabbt igenom. Hon kunde under sina genombrottsår knappast kallas en politisk poet. Annat stod i fokus för hennes skrivande under revolutionsåren i Ryssland – vilket kom att bidra till hennes långa och utdragna olycka. Diktare av hennes sort hade ingen plats i det sovjetiska kulturliv, som styrdes av Andrej Zjdanov och, ytterst, Josef Stalin.

För den mycket framgångsrika poeten Achmatova kom detta att innebära 35 års publiceringsförbud – först under Chrustjovs töväder kunde hon publicera sig igen. Men det långa publiceringsförbudet betydde inte, att hon slutade skriva. Hade den långa utfrysningsperioden någon effekt var det främst att den gjorde den från början apolitiska Achmatova till en politisk poet.

Till publiceringsförbudet bidrog hennes ”Nyårsballad”, publicerad 1924. Den sågs av bolsjevikerna som en hyllning till maken, Nikolaj Gumiljov, som 1921 hade avrättats, på falska grunder anklagad för sammansvärjning mot Sovjetunionen.

Nyårsballad

En dyster måne bland mörka moln
ser med grumlig blick in till mig.
Sex gäster har jag dukat för,
men en plats vid bordet står tom.

Vi hälsar det nya året,
min man, mina vänner och jag.
Varför tycks mina fingrar så blodiga,
varför brinner vinet som gift?

Då lyfter värden sin fyllda skål
med stel och allvarlig min:
”Jag dricker för älskade ängar och fält,
för jorden vi ligger i nu.”

Och en vän såg mig rätt i ansiktet
och mindes, Gud vet vad det var,
men han utbrast: ”Och för hennes dikt,
där vi alla lever ännu!”

Men en tredje som ingenting visste,
då han gick från sitt jordeliv,
sade som svar på min tanke:
”Låt oss dricka för den i vår krets
som ännu saknas bland oss.”

Gumiljov var inte ensam om att drabbas av bolsjevikernas hårdnande skräckvälde. Vänner och diktarkollegor till Achmatova försvann till läger eller arkebuserades; hennes och Nikolajs son Lev hörde till dem som fängslades. Ovissheten om vad som egentligen hände med de här människorna var ofta kompakt, vilket myndigheterna bidrog till genom att klä arkebuseringsbeslut i den vackrare formuleringen straff ”utan rätt till brevväxling”.

1925 skrev hon

Till Sergej Jesenins minne

Att lämna livet är så enkelt,
att tanklöst utan smärta brinna slut.
Men aldrig dör en diktare i Ryssland
en sådan fridfull död.

För honom öppnas himlaporten av en kula
eller så kramas livet ur hans hjärta
av skräckens ludna djurtass
som ur en svamp.

Det sista syftar förmodligen på att Sergej Jesenin (född 1895), en författare som först entusiastiskt ställde sig bakom revulutionen, sedan som så många andra kom till en annan insikt: 1925 tog han själv sitt liv.

För Achamatova var det förstås inte okänt vad som hade hänt med maken. Hon visste att han fanns bland dem vars kroppar hade grävts ner i kärrmarkerna någonstans utanför Leningrad, dock inte exakt var. Den 15 april 1936 – Gumiljov skulle ha fyllt 50 år den dagen – skrev hon följande:

Besvärjelse

Genom fängelseporten
genom finska träsken
längs otrampad stig
över oslagen äng
genom nattliga spärrar
till kyrkklockans klang
objuden
obunden
kom till mig i kväll.

Anna Achmatovas diktning var långt mer rik och mångskiftande än de dikter jag här har återgett kan få läsaren att tro. Men i hennes fall är de samtidigt representativa: de illustrerar det revolutionen gjorde med henne, hennes familj och vänner och även hennes poesi.

Ett fylligare urval finns i ”Dikter” (Lind & co, 2008). Jag kan inte ryska men tycker att Barbara Lönnqvists tolkningar fungerar väl som poesi.

Lönnqvist har också försett volymen med förord och efterord. Hennes separata text om diktcyklerna ”Requiem” och ”Hela världen kring” är av särskilt stort värde, genom att de bidrar med nödvändig bakgrund och förklaringar. Jag skulle ha önskat att det genomgående hade funnits en mer omfattande och detaljerad notapparat: Många av de enskilda dikterna innehåller nämligen personnamn, ortsnamn, anspelningar och annat sådant som en normal svensk läsare inte kan förutsättas känna till. Det skulle ha förhöjt värdet av den här urvalsvolymen ytterligare.

1937

23 juni 2008 15:59 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Sveriges Radios arkiv och Screen Air Television ger ut en fantastisk samling minnesboxar på CD. Varje enskilt år får en egen CD, som speglar de viktiga händelserna (till exempel i form av en radiointervju eller en nyhetssändning) men också musiken; de bästa av de här skivorna fångar tiden och stämningen.

Vi har ganska många av de här CDna, särskilt från år vi har egna minnen från.

Vid en familjetillställning nyligen fick Birgitta från Inger GrandellMinnesboxen 1937” (SCRAT-3701, 2006), en djupdykning i ett år som ligger lite längre tillbaka i tiden.

1937 är både mitt och Birgittas födelseår, därför ett år av alldeles speciellt intresse för oss. Ingen minns naturligtvis sitt eget födelseår; själv fanns jag förresten inte i Sverige förrän flera år senare. Men vi är ju båda historiekunniga, har lärt oss mycket om tiden och händelserna. Och när jag här lyssnar på 1937 års musik slås jag av att det mesta fortfarande spelades i den enda radiokanal som fanns 1947 och ännu många år framåt, under mina pojk- och ungdomsår.

När det gäller 1937 års musik, innehåller den här CDn faktiskt ingenting som jag inte är förtrogen med. Där finns en radioinspelning med Evert Taube (med felsjungning och allt!) av ”Den glade bagaren i San Remo”. Där finns Tutta Rolf och Håkan Westergren med Jules Sylvains och Gösta Stevens‘ ”Nu ska vi opp, opp, opp”. Där finns ”A Foggy Day in London Town” med Fred Astaire. Där finns Zarah Leander med ”Yes, Sir”, Sickan Carlsson och Åke Söderblom med filmmelodin ”Klart till drabbning”, Edythe Wright och Tommy Dorseys orkester med ”The Lady Is a Tramp” och Jussi Björling med ”Land du väsignade”. Och så finns där en av tidernas bästa populärmusiklåtar, här kallad ”Bei mir bist du schön” – men den gjordes ursprungligen på jiddish, och Andrews Sisters sjöng ”Bei mir bist du schein”.

Anders de Wahl och TennysonsNyårsklockan”, som finns med på den här CD, var förvisso inga nykomlingar 1937. Däremot får vi ta del av ett par andra radiopremiärer: Dels för ”Dagens eko” (ett inslag med Rickard Sandler). Dels för Klockspelet i stadshustornet och ”Dagens dikt”.

Man undrar förstås om det var slump eller tidskänsla som gjorde, att den allra första dikten i raden blev Esaias TegnérsDet eviga”:

Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnas hans rykten;
men någon gång brytes det vandrande svärd
och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort.

Men sanningen lever. bland bilor och svärd
lugn står hon med strålande panna.
Hon leder igenom den nattliga värld,
och pekar alltjämt till en annan.
Det sanna är evigt; kring himmel och jord
genljuda från släkte till släkte dess ord.

Det rätta är evigt: ej rotas därut
från jorden dess trampande lilja.
Erövrar det onda all världen till slut
så kan du det rätta dockvilja.
Förföljs det utom dig med list och våld,
sin fristad det har i ditt bröst fördold.

Och viljan som stängdes i lågande bröst
tar mandom likt Gud och blir handling.
Det rätta får armar det sanna fö röst,
och folken stå upp till förvandling.
De offer du bragte, de faror du lopp,
de stiga som stjärnor ur Lethe opp.

Och dikten är icke som blommornas doft,
och förgade båden i skyar.
Det sköna du bildar är mera än stoft
och åldern dess anlete förnyar.
Det sköna är evigt: men fiken håg
vi fiska dess guldsand ur tidens våg.

Så fatta all sanning, så våga all rätt
och bilda det sköna med glädje.
De tre dö ej ut bland mänskors ätt
och till dem från tiden vi vädje
Vad tiden dig gav må du ge igen,
blott det eviga bor i ditt hjärta än.

Tegnér förutspådde i sin dikt, att det våldet skapade skulle bli kort – men det som redan skedde och som kom att ske i andra europeiska länder kom att vara i åratal och få fruktansvärda konsekvenser inte bara då utan också långt senare.

Det jag syftar på speglas på den här CDn bland annat av Barbro AlvingsBangs – radiorapport om hennes egna upplevelser från Madrid i inbördeskrigets Spanien.

Över huvud taget ger den här CDn vad som bäst kan beskrivas som närvarokänsla. Vi får till exempel i direktsändning uppleva, hur det tyska luftskeppet Hindenburg exploderar och störtar. Och vi får höra Sven Jerring referera slutspurten i det årets vasalopp.

Jerring är förresten med ytterligare ett par gånger, dels från m/s Drottningholm på väg till USA, dels i en specialversion av ”Barnens brevlåda” där vi bland annat får höra Birgit Tengroth berätta brevlådeminnen och sjunga visan om tomtegubben som hade snuva.

Likaså är det roligt att få höra Selma Lagerlöf som midsommartalare i Sunne och Vilhelm Moberg och Siri Derkert berätta om sina konstnärskap.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^