Sommar i P1 med Paul Svensson

17 augusti 2018 0:10 | Film, Konst & museum, Mat & dryck, Media, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag är numera ganska sällan i Stockholm. På den tiden då jag arbetade där besökte jag ofta olika kulturinstitutioner och provade gärna nya oh omskrivna restauranger, men jag har aldrig varit på Fotografiska museet eller ätit på Paul Svenssons restaurang där, vilket nog mest har att göra med att de öppnades först efter min pensionering.

Men eftersom jag är intresserad av mat, har jag med intresse hört på Svenssons program i serien ”Sommar”. Min sympati för honom väcks också av hans kärlek till mormors raggmunkar.

Jag håller med honom även om det han säger tidigt i sitt sommarprogram: Alldeles för mycket mat slängs oanvänt, ibland för att man har lagat alldeles för mycket av något, ibland för att man inte vill återanvända, ibland för att man inte vill frysa in.

Det ska, vilket Svensson är inne på, bli intressant att se, hur årets heta sommar med dess katastrofala följder för både odling och djurhållning samt rimligen också höjda priser ändrar på konsumtionsmönster och det lättvindiga kastandet av fullt användbar mat, möjligen också ökar intresset för egenodlad mat, det sista dock avhängigt av att det finns tillräckligt med vatten för bevattning.

Paul Svensson har gjort sig känd som mästerkock och har också prisbelönats för sin kokkonst, och jag gillar hans grundattityd: att pröva sina vingar är viktigare än att vinna. Ändå har han deltagit i kocktävlingar. Han säger där att han testar sina gränser, för övrigt inte utan framgång.

Jag gillar också hans filosofi att använda säsongens grönsaker.

Jag äter gärna kyckling men inte för att ersätta kött, vilket han argumenterar för – i dag har jag för övrigt ätit välstekt fläsk med kokt färskpotatis och löksås.

Han för sin del vill revolutionera vår mathållning genom att använda också grönsaker som handeln av estetiska skäl sorterar bort och genom att använda växter och växtdelar som vi i dag inte använder.

Kanske kommer vi att tvingas göra det, men det är ju inte säkert att det i längden hjälper. Problemet kan ju också vara att människorna håller på att bli alldeles för många och att alla dessa människor exploaterar och hägnar in en alldeles för stor del av planetens yta. Det sista sagt under fullt medvetande om att jag skulle vilja inhägna vår egen trädgård md ett så högt stängsel, att rådjuren inte kunde äta upp vår sallad, våra rosenknoppar och annat på tomten som de finner matnyttigt.

Det urval av musik Paul Svensson har gjort för sitt ”Sommar” är imponerande: Aretha Franklin med ”Respect”, Sting med ”Fields of Gold”, Robyn och Kleerup med ”With Every Heartbeat”, The Cranberries med ”Dreams”, Toto med ”Africa”, Magnus Carlsson med ”Jag ber dig”, Duran Duran med ”Wild Boys”, ”Kayama” med Adiemus och London Philharmonic Orchestra, Pink Floyd med ”High Hope”, Kate Bush med ”Wuthering Heights”, Elton JohnsCircle of Life” ur ”Lejonkungen”, The Pointer Sisters med ”Jump (For My Love)” och Laleh med ”En stund på jorden”.

Sonen och dottern på sommarbesök i Öregrund

13 augusti 2018 1:32 | Mat & dryck, Politik, Trädgård, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Under den här fantastiska sommaren har vi haft besök i Öregrund av både sonen och hans familj och dottern och hennes båda barn. Vi köpte huset den sommaren (1969) då Birgitta väntade Kerstin, och både hon och hennes lite yngre bror Matti tillbringade sen sommar efter sommar här – Öregrund är deras barndoms sommarland. De känner Öregrund utan och innan, även om stan förstås också har förändrats. Och de har sedan, när de hade fått egna barn, tagit med dem – i Kerstins fall Viggo och Klara, i Mattis fall Ella och Sofia – hit till barndomslandet.

Jag, i det ena fallet morfar, i det andra farfar, har inte behövt visa barnbarnen någonting, eftersom deras föräldrar kan alla besöks- och utflyktsmål och själva hittar till dem. I fallet Kerstin och hennes barn tog nu senast Kerstin och hennes barn färjan över till Gräsö och cyklade på de cyklar Birgitta hade låtit ställa i ordning en ganska lång tur där. Förra sommaren hyrde Matti och Karin och deras barn ett hus på Gräsö – farfar och farmor hämtades dit i bil, och sonen med familj var självfallet också här hos oss. Kerstin och hennes barn har både förra året och nu i år bott någon vecka hos oss här i Öregrund.

Nu i sommar hyrde Karin åt sig och Matti och barnen under en vecka ett hus i Öregrund, hyggligt nära Tallparken som har anlagd sandstrand och långgrunt vatten men också med annat inom räckhåll. Det var en ren slump att de hamnade just där, i ett hus med adressen Västerhamn 3. I en bokhylla upptäckte jag till min förvåning en guidebok från den sovjetestniska tiden, på estniska. Och det visade sig finnas mer material med anknytning till Estland i huset. Men ingenstans hittade jag något namn av estniskt ursprung.

Nå, sen unga år bor det en detektiv i mig, så väl hemma började jag leta. Snart hade jag kommit fram till att den som bor i huset sonen och hans familj under några dagar hade hyrt var ägt av Arne Ruukholm och hans fru Gunvor, han av efternamnet att döma estländare men född här i Sverige 1947, hon sannolikt svenska.

Vad jag kunde minnas hade jag aldrig träffat Arne, som, tog jag reda på, hade försörjt sig som fiskare. Ändå väckte namnet Ruukholm dunkla minnen hos mig.

Svaret hittade jag genom sökning på min egen blogg. Arnes pappa, Viktor Ruukholm (1910-1972), kom från Pärispea, en halvö i Finska viken väster om den halvö där min estniska hemby Juminda ligger. Och inte nog med det: Ruukholm den äldre transporterades från Finland till Sverige i samma båtkonvoj som vår familj och kom alltså i land i Löran (som jag och sonen, Matti, nu återsåg, när Matti i somras bjöd mig på en nostalgiresa till Juniskär med omnejd).

Och inte nog med det. Jag har för i huvudsak svensk publik hållit ett otal föredrag med rubriken ”Flykten från Estland”, som skildrar den första stora flyktingvågen till Sverige i någorlunda modern tid. När jag 2010 ombads hålla det här föredraget här i Öregrund, fanns bland åhörarna också Viktor Ruukholms hustru, alltså Arne Ruukholms mamma.

Ibland är världen liten.

Matti och hans båda små döttrar var senast här på besök dagen innan Kerstins och hennes barns väntade ankomst, som dock blev lite fördröjd av en infektion den annars nästan aldrig sjuka Kerstin råkade ut för.

Men sen kom hon och barnen, tyvärr när den eländiga båtveckan hade kommit i gång. Trots att den kallas båtvecka, står det då bilar parkerade precis överallt, och det är ett jävla liv, särskilt på nätterna.

Men Kerstin och hennes barn hittade ändå fredade badplatser på klippor före Tallparksbadet – det här är ett område som Kerstin behärskar allt sedan sin egen barndom – och de har badat jättemycket i det varma vattnet, ofta också på kvällen.

Kerstin har på Instagram publicerat en hel räcka fina färgfoton tagna under besöket här: badbilder, bilder av huset och vår trädgård, Fia-spelet från hennes barndom och så fynd, gjorda på en loppis i Norrskedika, en Jobs-duk och sex pussel.

Och så finns där en bild av det estniska surbröd hon hade bakat åt sin estniska pappa.

Gudomligt gott – jag har strax ätit upp det första brödet. Men det finns fler i frysen.

Melodikrysset nummer 30 2018

28 juli 2018 23:14 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Teater, Ur dagboken, Varia | 8 kommentarer

Trots att jag var uppe jättelänge i går kväll för att komma i kapp med Sommar-recensionerna, gick jag som alltid på lördagsmorgnarna upp klockan sju för att innan det var dags för Melodikrysset ha hunnit ta mina morgonmediciner, sen raka mig, borsta tänderna och duscha och därefter äta frukost.

Det funkade, men sen tog det tid fastän krysset egentligen innehöll bara en svår fråga, den avslutande, om en amerikansk sjuttitalsgrupp vars namn jag inte mindes. Den här gruppen hette Sparks, och jag kom heller inte i håg låten som skulle leda oss till svaret, ”This Town Ain’t Big Enough For Both of Us”.

Men dess förinnan hade jag haft problem också med några andra frågor av den typ Anders Eldeman numera stoppar in i krysset, två saker som inte har med varann att göra som delar av samma fråga. Det är allmänt ett oskick, särskilt för dem som i likhet med mig ser dåligt och därför skriver fumligt – själv tappar jag av det här skälet ledtrådar och hinner inte anteckna allt Eldeman säger. I dag hände det också flera gånger att jag i min kladd angav fel ställen i krysset för svaren.

Den första av dem började med ”34an” (i original ”This Old House”), som i Sverige blev en jättesuccé i Per Myrbergs tappning – hans version låg på Svensktoppen i 39 veckor 1964-1965. Huset i sången benämns där kåk. Den hade Eldeman parat ihop med en instrumentalversion av ”The Nightingale Sang In Berkeley Square”, så svaret på den andra delen av dubbelfrågan blev näktergal.

Barnvisan vi hörde i en annan sådan fråga var ”Min hatt den har tre kanter” (i tyskt original från 1886 ”Mein Hut, der hat drei Ecken”), en sång som vi sjöng under min folkskoletid. Här hade den parats ihop med ”My Way”, en låt vi framför allt minns i Frank Sinatras insjungning, fast här hörde vi en instrumentalversion.

Det här krysset innehöll också mer normala dubbelfrågor.

”Our Last Summer” skrevs och sjöngs in av ABBA 1980. ”Mamma Mia!” kom redan 1973 och fanns sedan med i filmen med samma namn 2008, och där förekom även ”Our Last Summer”.

Bette Midler finns i min skivsamling, men i dag fick vi höra ”The Rose (1979) med Acker Bilk. Men jag fick googla för att få fram vem som skrev den här låten: Amanda McBoom.

Både Astrid Lindrens berättelser om Emil i Lönneberga och filmatiseringarna, till exempel ”Emil och griseknoen” från 1973, finns i mitt bibliotek respektive filmotek, och jag vet att Lindgren i filmerna ofta har blivit tonsatt av Georg Riedel. I dag fick vi höra ”Idas sommarvisa” med The Spacemen, men nog är den bättre i original. ”Du ska inte tro det blir sommar”, sjunger lilla Ida.

Fast det betyder inte att det inte också går att göra hörvärda nytolkningar. Ett exempel fick vi i dag, Christer Karlbergs nytolkning 2001 av Evert Taubes klassiker från 1938, ”Tango i Nizza”.

Därifrån kan steget synas långt till Ozzy Osbourne med ”Bark At the Moon” (1983), men den här sortens kontraster är ju en del av charmen med Melodikrysset.

Det här krysset startade med Celine Dion och ”My Heart Will Go On” ur ”Titanic” från 1997. Kan inte krysslösarna allt om den här filmn vid det här laget?

Likaså bör väl ”America” ur Leonard Bernsteins ”West Side Story” från 1957 vara välkänd bland krysslösarna.

Själv tyckte jag det var roligt att åter få höra något med en av min ungdoms schlagersångerskor, Tory Bernhards. Tyskan Lale Andersen har jag tidigare skrivit om, men jag måste tillstå, att jag hade lite svårt att komma i håg både den tyska originaltiteln, ”Einmal sehen wir uns wieder”, och den svenska översättningen ”En gång ska vi åter mötas”, båda utgivna 1957.

Kvar då att redovisa är veckans melodifestivalare, Molly Sandéns bidrag 2009, ”Så vill stjärnorna”. Fast här skulle vi ange sångerskans namn i form av initialer: MS.

Och så en av busringningarna i Hassan – här ringde Fredrik Lindström SL och berättade att kompisar hade snott 56ans buss och gett den i present till honom.

Nu är klockan redan mycket, men jag har kvar att skriva om dagens ”Sommar”.

Sommar i P1 med Ahmed Abdirahman

2 juli 2018 1:42 | Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag har, liksom Ahmed Abdirahman, personlig erfarenhet av hur det är att komma till ett helt nytt land och lyckas med livet där, bland annat i skolan, trots att man till att börja med inte kan ett ord av det nya landets språk. Men det finns också viktiga skillnader mellan oss och de förutsättningar vi har. Jag är estländare, blond och blåögd, och smälte snart in i min nya omgivning. Abidrahman avviker i en rad avseenden – hudfärg, hår, kulturell och religiös bakgrund (han och hans familj var muslimer) – mot det som utmärker normalsvenskar.

Vi lärde oss båda tidigt (han var drygt tio år, jag själv sju) det nya landets språk, båda för att kunna hjälpa våra föräldrar, och lyckades väl i skolan. Ändå har vi dragit ganska olika slutsatser av våra erfarenheter och socialt och troligen också politiskt gjort mycket olika val. Jag är präglad av det klassamhälle jag växte upp i, medan han bannar dem som, i motsats till honom själv som också växte upp i Tensta, inte själva försöker styra in sina liv på rätt spår – honom kallade de som levde ett för Tensta mer vanligt liv för Ahmed Svensson.

Denne Ahmed Svensson har lyckats väl i livet och är numera välavlönad medarbetare i Stockholms handelskammare.

Nej, jag försöker varken vara ironisk eller ens kritisk – jag unnar honom att, i motsats till flertalet med hans bakgrund och odds, lyckas väl i livet.

Dessutom är mycket av det han berättar om sin livshistoria, allt från familjens flykt från Mogadishu i Eritrea till mötena under en resa till New York och senare en ganska lång USA-vistelse, intressant.

Ahmeds mamma ville tillsammans med honom och hans syskon ta sig till pappan, som fanns i Sverige och som Ahmed alltså knappt hade träffat. De kom också i väg – åkte i timmar i lastbil – men måste lämna yngsta syskonet, en halvbror, kvar i Eritrea. De var ju inte ensamma om att via Etiopien försöka ta sig vidare till Europa, i deras fall Sverige, och flyktingarna jagades av beväpnade rövare, som ville lägga beslag på allt värdefullt.

Till slut nådde de ändå flygplatsen i Addis Abeba, och efter tre dars väntan fick de visa och biljetter till Sverige. Där träffade han, vid elva års ålder, äntligen sin pappa.

Unge Ahmed lyckades med den integrationsprocess jag redan har berättat om, och eftersom han klarade sig så bra, inbjöds han att i New York 2006 hålla ett föredrag om sin bakgrund och sina upplevelser. Då hade han ännu inte ens tagit studenten.

Hans värd under USA-vistelsen var den rika och excentriska Mrs Ross, miljardär bosatt på Manhattan, och hon förde in honom i en för killar i hans ålder och med hans bakgrund helt ny värld. Väggarna hade hyllor fyllda med böcker. Tjänstefolk passade upp honom och serverade middag, men han hade problem med att använda kniv och gaffel – var van att äta med handen – och inte heller drack han, eftersom han var muslim, vin. Nämnas kan också att värdinnan hade åtta hundar och ägde ett hus vid havet.

Likväl inbjöds han genast att komma tillbaka till USA för en längre period, och efter att ha varit hemma i Tensta och tagit studentexamen åkte han tillbaka till New York, nu för en längre period.

Om livet i New York – jag kan inte riktigt placera det i tid – berättar han ganska roande saker. Bland annat träffade han i den miljö han hade hamnat i en mängd kända människor, som han inte hade en aning om vilka de var, till exempel Steven Spielberg. Och när en äldre man vid en middag frågade honom om Sverige och han frågade denne om vem han var och mannen presenterade sig själv som Paul McCartney, vilket inte sa Abdirahman någonting, försökte McCartney precisera vem han var genom att lägga till att han hade varit med i The Beatles. Då frågade Abdirahman till övriga närvarandes stora munterhet: ”Vilka är The Beatles?”.

Bland de låtar Ahmed Abdirahman spelar finns mycket riktigt Beatles’ insjungning av McCartneys ”The Long And Winding Road”.

Vi får också höra på Elton John, Rihanna (”American Oxygen”), Laleh med ”En stund på jorden”, Timbuktu (”Alla vill till himmelen men ingen vill dö”) och sist ”Sverige” med Kent.

Själv är jag kapabel att ta reda på vad som spelas i ”Sommar” – det publiceras också av Sveriges Radio på deras hemsida – men förstår inte de programansvariga, att det nya ofoget att sommarpratarna inte längre nämner vad de just har spelat, inte precis befrämjar att lyssnarna vidgar sin kunskap om musik?

Melodikrysset nummer 26 2018

30 juni 2018 17:58 | Deckare, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 6 kommentarer

Jag har, när det gäller kroppsliga besvär, rent ut sagt haft ett helvete under den senaste tiden. Jag har nästan konstant varit kissnödig – för ett par dar sen måste jag åtta gånger i rad störta i väg till toaletten – och då och då, ofta vid olämpliga tillfällen, har jag läckt och behövt byta byxor dagligen. Det här har lett till att jag helst inte har lämnat tomten, och ännu mindre har jag vågat åka buss in till Uppsala.

Jag nämner det här därför att jag själv har lyckats lösa problemet. Under det att jag plågades av det här, har jag förstås grubblat över vad som har drabbat mig, alltså utöver de många andra kroppsliga besvär som också plågar mig och som jag tar olika mediciner för att mota. Och plötsligt kom jag på svaret: Bland de mediciner jag sen länge tar en tablett av varje morgon finns det urindrivande medlet Furix, men nyligen ville min läkare på hjärtkliniken att jag skulle dubbla intaget till två tabletter, och helt uppenbart är det den här dosen jag inte tål.

Så jag gick alltså tillbaka till entablettsdosen, och si – det här hjälpte med detsamma. Jag kunde gå den ganska långa vägen till apoteket (för att köpa nya sprutspetsar) och sen på hemvägen helghandla på Coop utan att plågas av att ständigt vara kissnödig.

Så plötsligt blev livet ljust igen. Den unga damen i Coops kassa gav mig beröm för något, och när jag då i riktning mot kön bakom mig ursäktade mig för att det för mig, gamle man, gick lite långsamt, kom mannen som stod närmast bakom mig fram till mig när jag packade varor och sa några uppmuntrande ord plus att vi faktiskt hade ett par saker gemensamt: dels handlade även han på Coop, dels hade vi setts på OD-tillställningar hemma i Uppsala.

Vid det här laget är jag helt övertygad om att jag gjorde rätt, när jag gick tillbaka till den Furix-dos jag nu har tillämpat länge, och jag tänker hålla fast vid det, vad än min hjärtläkare säger.

Dagens kryss tyckte jag på det hela taget var lätt att lösa, kanske för att det innehöll så mycket musik som gamla gubbar som jag har haft möjlighet att lyssna på.

Den enda fråga jag egentligen fick jobba lite med var trippelfrågan om ett TV 4-program – jag brukar nämligen inte se på ” mycket bättre”. Det artistpar Anders Eldeman ville ha identifierade var Ison och Fille, som var med 2015, men eftersom jag åtminstone känner till dem, klarade jag deras namn. Men vem hade skrivit låten de framförde, ”Tänd ett ljus”? Jo, Niklas Strömstedt.

Vikingarna förekom två gånger.

Först instrumentalt i ”Lilla vackra Anna”. Den kom till redan 1824, men den som framför allt gjorde den känd 1955, var Alf Prøysen. Under mina år som Socialdemokraternas nordiske sekreterare finkammade jag skivbutikerna i Oslo på allt de hade med Prøysen, men han var förr lika känd i Sverige som i hemlandet Norge, både för skivor och för sina barnböcker. Han sjöng också in mycket på svenska, bland annat den i dag spelade låten, och ”Lilla vackra Anna” fanns bland de skivor Birgittas dotter Anna hade med sig till sitt andra hem.

Vikingarna spelade också in ”Till mitt eget blue Hawaii”, men det var inte deras version Eldeman spelade utan en med Gubbstrutt med Gunnel, som jag inte minns att jag någonsin har hört. För en yngre generation kan det vara kul att få höra hur stor hawaiimusiken en gång var också i Sverige – den ledande artisten i genren hette för övrigt Yngve Stoor. Och då kan jag ju passa på att berätta, att jag själv just nu läser en deckare med Hawaii som miljö, ”Huset som saknade nyckel” av Earl Derr Biggers.

Nå, jag är en person med stor spännvidd i mitt musiklyssnande, som också innefattar ganska unga artister.

Jag hade för all del tidigare inte hört just ”Undanflykter”, men visst känner jag till Molly Sandén.

Ola Salo har jag hört live, däremot inte Kent, i dag med ”Andromeda”, och jag har dem i min skivsamling. Men Kent har ju lagt av, så jag lär aldrig få höra dem live.

Jag framhärdar i att lyssna på Melodifestivalen och Eurovision Song Contest trots att allt mindre där innehåller bidrag som har utsikter att bli evergreens.

Men som tur är spelade Eldeman i dag två låtar, som har utsikter att bli hågkomna också framöver.

Den första var ”En dag”, Tommy Nilssons bidrag 1984.

Den andra, ”Lyssna till ditt hjärta” sjöngs 2001 av Friends, det vill säga Nina (Inhammar) och Kim (Kärnfalk). Men jag tror att det var en av upphovsmännen, Alexander Bard, som borde få credit.

I min stora skivsamling finns plattor med Lena Willemark, en del soloplattor, en del där hon ingår i olika artistkonstellationer. Jag har också hört henne live i vårt fina konserthus i Uppsala. I dag fick vi exempel på att hon också sjunger sånger från Älvdalen – hon behärskar och sjunger också på den mycket särpräglade dialekt som talas där.

Då är det tre frågor kvar med anknytning till film.

Många känner till Roger Moore på grund av hans roll som agent 007, men redan tidigare har han haft den ledande rollen i TV-serien ”Helgonet” från tidigt 1960-tal.

Jules Vernes ”Jorden runt på 80 dagar” från 1873 är en pärla bland klassiska äventyrsberättelser. Själv tyckte jag också att filmatiseringen 1956 med David Niven i rollen som Phileas Fogg blev bra, och jag minns fortfarande musiktemat. Det här var inget svårt, men Eldemans fråga var lite konstigt konstruerad: Han ville ha första siffran i titeln, det vill säga åtta, men ska vi ta det med bokstäver, blir ju titelsiffran egentligen åttio.

Kai Gullmars (egentligen Gurli Bergströms) ”Uti Rio, Rio de Janeiro”, i dag exekverad av Roland Cedermark, blev förvisso en schlagersuccé, men den skrevs för och blev känd genom filmen ”På kryss med Albertina” (1924).

Dagens Evert Taube har jag sparat till sist. Vi fick höra hans ”Linnéa”, också från 1924. I handlingen nämns – för att citera Eldeman – en ”vattensamling”, nämligen Atlanten. Själv har jag allt av Taube på skivor och i sångböcker, så jag kan väl bjuda läsarna på texten och ge skivtips:

”Linnéa” är en enkel och vacker kärleksförklaring:

Linnéa

Text & musik: Evert Taube, 1924

Jag har skrivit till min flicka, jag har skrivit till min vän,
jag fick svar den nittonde i denna månad,
jag har smyckat hennes kammare med blommor och med grönt,
och på väggen hänger tavlorna så skönt.

Hennes namn det är det vackraste som jag beskriva kan,
ty Linnéa är det skönaste på jorden.
Det som blomsterkonungen inunder höga granar fann,
något skönare jag ej beskriva kan.

Men den flicka som är trogen den hon en gång lovat har,
har väl makt med både vindar och med väder,
när man tager fram porträttet man i kistelärkan har,
ja, då märker man att ingen är så rar.

Och det lockar och det viskar och det hugger och det drar
när man ser på bilden av sin svenska flicka,
den som ständigt är iland och hos sin älskling vara kan,
vet ej hur det känns ombord för en sjöman.

Men från Baltimore till Vinga gick vår resa som en dans,
jag får hoppas att min flicka varit trogen,
fast på land går värre hajar än man skåda får på sjön
och en sjöman kan bli lurad på sin lön.

I min stuga uti Bohuslän jag väntar på min vän,
jag har lovat henne giftermål och trohet,
jag har prydit hennes kammare med blommor och med grönt,
och på väggen hänger tavlorna så skönt.

(HMV X 2017,1924)

Sången återfinns också i Taubes originalinsjungning i två olika CD-boxar:

Den ena är en box med tio fullskale-CD, ”Dessa skivor har jag själv insjungit och godkänt. Evert Taubes samtliga skivinspelningar 1921-1970” (EMI 0946 3 79860 2 5, 2006). Den här fantastiska samlingen, som också innehåller en bok i stort format om Taube och med detaljuppgifter om alla hans skivinspelningar, har gjorts av Kjell Andersson, Björn Norén och Pär Wickholm.

Den andra, i form av åtta CD – är trots sitt (norska) namn ”Den ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana mcps ToSo, 2006) inte den ultimata taubesamlingen: var och en av de här CDna innehåller bara nio spår, och CD-konvoluten innehåller inga som helst upplysningar om materialet, till exempel när det spelades in av Taube.

Våt början på midsommar

23 juni 2018 1:27 | Barnkultur, Citat, Film, Mat & dryck, Ur dagboken | Inga kommentarer

I Tove Janssons underbara ”Farlig midsommar” går Mumintrollet, Snorkfröken och Filifjonkan sju varv runt sig själva medan de brummar och stampar i marken och går sedan baklänges mot en brunn för att få se vem de ska gifta sig med. Som jag minns det – jag har inte boken här i Öregrund – säger Snorkfröken dess förinnan, eftersom den här riten måste genomföras under tystnad: Och hur får man upp honom?

Själv har jag i dag inte ens gått ner till Hembygdsgården för att se på dansen kring midsommarstången – mer skulle jag inte orka – men jag har förstås haft på mig den nya, fina marimekkoskjortan jag fick av hustrun på 81-årsdagen. Dessutom regnade det tidigare i dag. Fast regnet behövdes faktiskt. Under den lånvariga torkan har trädgården längtat efter vatten.

Birgitta och jag har varit inne, och jag har stått för midsommarmaten.

Det blev en klassisk midsommarslunch: fyra sorters sill plus ansjovisfiléer från Abba och till det kokt färskpotatis, klippt dill och gräslök plus gräddfil. Till det här drack vi alkoholfri Carlsberg.

Till middag serverade jag skivad prosciuttoskinka, pain riche och en stor skål med färska, rensade och sköljda rädisor. Till det drack vi alkoholfritt rödvin.

Senare under kvällen blev det stora och söta skånska jordgubbar med sockerfri glass.

Därefter blev det TV.

Jag har tidigare sett Ingmar Bergmans filmatisering av Per Anders FogelströmsSommaren med Monika” med Lars Ekborg och Harriet Andersson i huvudrollerna – recension finns ovan under Kulturspegeln, Film – och både jag och Birgitta läste boken som följetong i gamla Folket i Bild.

Fogelström var, liksom jag själv, vänstersocialdemokrat, och eftersom han under lång tid var andreredaktör för Folket i Bild, gillade han min omgörning av Aktuellt i politiken (s)
till en mix av politisk tidskrift och familjetidning à la FiB. Så jag fick, givetvis mot betalning, rätt att i nummer 7-9 1971 publicera hans ”Hattmakarens dotter” som följetong, och mer blev det i nummer 20 1977-7 1978: ”Läraren i Maria skola” plus ”De starka och de svaga”.

Dagens AiP är åter något helt annat, en politisk nyhetstidning.

Jag gick mig ut i världen en sommarmorgon

27 maj 2018 14:47 | Film, Mat & dryck, Politik, Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Rubriken är hämtad från den svenska titeln på en underbar roman av Laurie Lee, utgiven i pocket 1974 av Bo Cavefors förlag och översatt av Vanja Lantz. I original heter boken ”As I Walked Out One Midsummer Morning”.

Också jag gick ut i trädgården tidigt i morse, först för att hämta tidningarna i brevlådan, sedan – för att också kunna se blommorna i trädgården, med två sorters ögondroppar i synorganen – till mitt stenparti och blomstertäcket under den stora asken nere vid grinden.

Jag plockade en morsdagsbukett åt Birgitta: ljusblå förgätmigej, lilablå midsommarblomster och så ljuvliga vita liljekonvaljer, delvis med också blad i buketten. Buketten ställde jag i ett gotlandsglas, som jag placerade nära Birgittas plats vid köksbordet.

Birgitta, fortfarande i sängen, uppvaktade jag sedan med paket.

Det första hon fick var fyra förpackningar avsedda att användas för plantering i trädgården: två exemplar vardera av liljorna Nauona och Lolly Pop, av brudslöja och av röd solhatt. Dessutom gav jag henne en hygglig slant att användas till inköp av valfria rabattblommor.

Sen fick hon också ett paket med böcker. Det innehöll två böcker av Torbjörn Flygt och en av vardera Hanna Krall och Eva Swedenmark och så ett precis nyutkommet verk av Jan Winter, ”Dieters bok”, Tongång 2018 – Dieter var hans far – med undertiteln ”Flykting hos familjen Bergman”.

De som gav den judiske pojken Dieter Müller-Winter en fristad var Ingmar Bergmans föräldrar, Erik och Karin Bergman, och till det intressanta med den här historien hör att både Ingmar och brodern Dag hade nazisympatier. I samband med detta bör man – och det gör också Winter – nämna att det av Anders Thunberg bok ”Karin Lannby – Ingmar Bergmans Mata Hari” (Natur och Kultur, 2009) framgår både det och att Bergman politiskt påverkades av henne, alltså i rätt riktning. Min utförliga recension av Thunbergs bok hittar du ovan under Kulturspegeln, Politik.

Men tillbaka till mors dag: Matti, sonen, har ringt sin mamma, och från dottern, Kerstin, har Birgitta redan under ett besök i Uppsala i veckan fått en Hibiskus, rimligen en avkomling till min avlidne bror Mattis, Stor-Mattis, väldiga Hibiskus.

* * *

Under kvällen ringde även Anna till sin mamma på mors dag.

Altia skapar ny försäljningskanal i Tyskland

21 maj 2018 17:38 | Mat & dryck | Inga kommentarer

Finländska spritjätten Altia med också mycket kända svenska, norska, danska, estniska och lettiska varumärken i sitt sortiment, försöker nu bredda sin försäljning på den tyska marknaden.

Det sker genom det nyskapade företaget Nordic Spirits, en webbutik för den tyska marknaden. Genom den får tyskarna tillgång till mycket stora delar av Altia-produkter, tillverkade i företagets produktionsanläggningar i olika länder i norra Europa.

På Konserthuset syttende mai

21 maj 2018 0:28 | Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

I torsdags, den 17 maj, var vi på Uppsala konsert och kongress, där programmet dagen till ära hade norsk prägel.

Dirigenten, Eivind Aadland, och pianosolisten, Håvard Gimse, kommer båda från vårt västra grannland, så även de två musikaliska verk som framfördes före pausen.

Nachruf” för stråkar från 1975 och kompositören, Arne Nordheim (1931-2010), är kanske inte lika kända här som i Norge, men en och annan av dem som tog del av presentationen i programmet blev kanske nyfiken när han eller hon där läste att Frank Zappa i början av 1970-talet prisade Nordheim och snart också blev personlig vän med honom.

Edvard Grieg (1843-1907) är desto mer känd och ofta spelad även här i Sverige. Håvard Gimse gav hans ”Pianokonsert i A-moll” en kraftfull inledning, och adagiopartiet mellan de båda allegrosatserna gjorde det här verket spännande.

Gimse spelade sedan också Griegs ”Trolltåg” (på norska ”Trolltog” (1891) som extranummer före pausen.

Jag har själv under en stipendieresa till Norge i början av höstterminen 1956 besökt Griegs forna hem, Troldhaugen.

Efter pausen avslutades konserten med Ludwig van Beethoven (1770-1827) och ”Symfoni nummer 3 i Ess-dur”, känd under namnet ”Eroica” (skriven i huvudsak 1803 och uruppförd 1805).

Kammarorkestern spelade det här mycket kända och ofta spelade stycket med stor inlevelse och bravur.

Jag antar att mina läsare, de som lyssnar på klassisk musik, är väl bekanta med det, så själva stycket fordrar ingen presentation, men det är kanske på sin plats att nämna den ideologiska kampen om Beethoven och hans verk.

Att både nazister och kommunister har försökt omfamna honom ska man nog inte bry sig om – om Beethoven attraherades av något, var det nog snarast franska revolutionen. Det som i dag är känt som ”Europahymnen” är en del av den sista satsen av Ludwig van Beethovens nionde symfoni, som är en musiksättning till Friedrich von Schillers dikt ”Till glädjen” (”An die Freude”, 1785). I min gamla sångbok ”Upp till kamp!” (1970) har jag med en svensk text från Unga Örnar, ”Och nu ljuder nya toner” och en amerikansk förlaga.

Men nu har vi kommit en bit från det som faktiskt spelades i Konserthuset.

* * *

Och så kan ja väl nämna, att vårt konserthusgäng, Birgitta och jag, Bengt och Inger, Anna, Amanda och så Käthe, den här gången samlades på Lucullus vid Sivia torg. Någonstans där brann det – brandkåren var där och släckte. Men det berodde inte på mig; jag åt hummersoppa.

Melodikrysset nummer 15 2018

14 april 2018 14:08 | Barnkultur, Deckare, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Resor, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

Nu har jag varit hos min husläkare i Svartbäcken i Uppsala för besiktning och ordination. Revbensskadan kan hon ju inte göra något åt, men hon kollade värden och ändrade medicinering, och så fick jag ta ännu ett prov. Och så har jag varit på Apoteket och fyllt på medicinförrådet.

På fredag eftermiddag kom också Birgitta till Uppsala, och jag mötte henne vid Stadsteatern där hon hämtade biljetter till kvällens premiär på William Shakespeares ”Richard III”, en ganska avvikande föreställning, visade det sig – jag återkommer till den.

Före föreställningen gick vi till den kinesisk-japanska restaurangen på hörnet och åt middag.

Sent på kvällen åkte vi till Öregrund igen, och det är där jag har lyssnat på och löst Melodikysset.

Två av dagens dubbelfrågor hade knytning till fyra olika TV-serier, vilket nog är i mesta laget.

I den första av dem spelades signaturmelodierna till Hans Rosenfeldts dansk-svenska ”Bron”, som jag faktiskt har sett. På den följde sen en serie, signerad Steven Bochko och med namnet ”Lagens änglar”, i original ” L. A. Law”. Den fick jag gräva länge i minnet för att komma på namnet till, men sen mindes jag att jag har sett avsnitt av den och att den utspelar sig i Los Angeles, där jag faktiskt har varit – Birgitta och jag stannade till där i samband med en resa till tre söderhavsöar på den australiska sidan.

Ännu mindre naturligt samband finns mellan delfrågorna i nästa dubbelfråga. Där spelades signaturmelodierna till ”Dynastin” (som jag själv aldrig har sett) och ”Dallas” (som jag åtminstone såg i början men snart slutade följa).

Näst sist i programmet kom det sen ytterligare en dubbelfråga, där Eldeman mot all logik efterfrågade en stad respektive en yrkesgrupp. Svaret på första delfrågan skulle bli Stockholm, eftersom det var ”Stockholm i mitt hjärta” vi fick höra. På den tiden då Ulf Adelsohn var landshövding i Stockholm var hustrun och jag bjudna på middag hos paret Adelsohn, och jag minns från den bland annat att Lasse Berghagen också fanns bland middagsgästerna, vilket kan ha att göra med att Adelsohn var den som bad Berghagen skriva en ny sång om huvudstaden – och resultatet blev ”Stockholm i mitt hjärta”. (En läsare hävdar att det i stället var Evert Taubes ”En stockholmsmelodi” som spelades. Det ändrar ju inte i och för sig svaret, men jag begriper inte, hur jag kunde göra ett sådant fel – jag har hört den många gånger, har den själv på skiva med Taube och kan rent av delar av texten utantill, även om det här var en instrumental version. Den enda förklaring jag kan komma på är att jag just nu har vaxpropp i båda öronen.) Den här sången hade Eldeman kopplat ihop med en känd barnvisa, ”Här är polisen som mitt i gatan står”. Den sjöng vi i småskolan på 1940-talet, men den är ännu äldre, från slutet av 1800-talet.

Krysset började i dag också med en barnvisa, ”Opp och ner” ur filmatiseringen av Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga.

Hade Eldeman i stället spelat något ur Pippi Långstrump, hade det funnits möjlighet att göra en hästkoppling, för en sådan fanns det i dagens sista fråga, där vi hörde Malin Baryard sjunga ”Do You Wanna Ride”, för jag tror inte det är maken och medförfattaren till sången, Henrik Johnsson, hon vänder sig till i det här fallet.

Men hade det varit så, kunde det ju ha varit naturligt att sen ta ”Välkommen till världen” med Lill-Babs och skriven av Björn och Benny. Den här sångens text startar ju på ett BB.

Från Björn och Benny, som ju skrev också ”Money, Money, Money”, finns däremot en naturlig övergång till ”Money” med Pink Floyd, ”Kosing” som Eldeman synonymt döpte den till i dag.

Nu hör jag i andanom hur mina läsare börjar stöna: ”Snälla, snälla”, och mycket riktigt fick vi höra Caroline af Ugglas’ för övrigt utmärkta bidrag till Melodifestivalen 2009.

Eftersom det bland dagens ljudillustrationer fanns fler melodifestivalanknutna låtar, tar vi nu dem också:

Alexander Bard gjorde till den 2005 ”Gone” med BWO, ”Bodies Without Organs”.

Och Anna Book sjöng 2007 ”Samba sombrero”.

Två utmärkta artister/grupper kvar att redovisa:

Dels hörde vi Zara Larsson i ”Uncover”.

Dels hörde vi Bo Kaspers orkester, med Bo Sundström som sångare, i ”En sländas andetag”.

Sist: Inte för att jag vill ha en body without organs, men det är inte särskilt många delar av kroppen som numera fungerar som de ska.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^