Följ Kerstin Kokk på Instagram

25 maj 2017 14:17 | Film, Konst & museum, Mat & dryck, Politik, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag har länk till min dotters, Kerstin Kokks blogg, men den hinner hon sällan uppdatera. Det var för övrigt hon och hennes dåvarande man, Bo Strömberg, som en gång i världen fick mig att börja blogga. Att hon numera själv inte hinner blogga (i alla fall inte ofta) har som bakgrund hennes arbete som bagare på Trillers, ett jobb som börjar okristligt tidigt, vilket i sin tur medför att man måste gå till sängs förhållandevis tidigt. Till det kommer andra plikter, gent emot barnen – hon är en mycket bra mamma – och så här års i den kolonilott hon har skaffat sig. Barnen tar hon med dit, till konstmuseer och på bio för att se bra film.

Hon publicerar nästan dagligen foton med kort bildtext på Instagram, och jag vill tipsa er som inte känner till det här att söka er dit. Där figurerar förstås hennes barn, Viggo och Klara, men i övrigt förekommer där mycket få andra personer – i bild vill säga; många av de många besökarna skriver kommentarer till hennes utlagda bilder.

Den här damen visar, utöver prov på sin eminenta förmåga att baka och laga mat, också upp ett sinne för estetisk kvalitet. Hennes lön som bagare är som ni kan förstå inte våldsamt stor, men på helgerna besöker hon loppisar och auktioner och butiker för gamla ting och gör där fynd, många av dem vittnesbörd om hennes sinne för skönhet. Hon köper till exempel svenskt porslin från 1960- och 1970-talen, vackra dukar och andra hemtextilier, vaser att ha blommorna från kolonilotten i och så vidare.

Många av dem som skriver kommentarer på hennes blogg verkar vara likasinnade, men i allmänhet har jag ingen aning om vilka de är.

Fast ibland får jag överraskningar. När jag för ett tag sen på vår lokala socialdemokratiska distriktskongress hälsade på Anna Ekström, sa hon avslutningsvis till min stora överraskning ”Hälsa Kerstin!”. Det visade sig att den här ministern aldrig har träffat Kerstin personligen men väl besökt hennes Instagram.

Och så sent som här om dan hittade jag där en hälsning från stockholmspolitikern (s) Veronica Palm. Också hon bloggade förr, och jag hade henne i min blogroll. Jag har förr skrivit om Veronica på min blogg, men henne känner jag inte ens personligen.

Orken avtar med åldern – men engagemanget måste inte göra det

19 maj 2017 17:11 | Mat & dryck, Politik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

I går var vi båda borta från Öregrund under dagen.

Birgitta skulle i väg tidigt – hon skulle till en vårlunch på Djurgården – hennes gamla gymnasieklass har trots de berördas stigande ålder regelbundna återträffar.

Lite senare tog även jag bussen till Uppsala. Jag startade med Waran-prov på Vårdcentralen i Svartbäcken och fortsatte sen till mitt apotek i centrum för att där fylla på lagret av de allt flera medicinerna, också köpa vitamintabletter.

Jag hade eftermiddagskallelse till hjärtkontroll på Akademiska sjukhuset men hann dess förinnan också äta lunch. För det senare valde jag ett kebabställe mitt emot Åhléns. Maten blev ett slags matkulturblandning: kebab med pommes frites plus tillbehör från salladsbordet och Pipps blå lättöl. Det här smakade utmärkt men blev så mycket att jag, mot mina normala vanor, inte orkade äta upp alltsammans.

Själva restaurangen var också intressant i ett avseende: Både personal och kunder talade andra språk än svenska. Fast vid ett bord i restaurangens uteservering satt det några som av utseendet att döma var svenskar. Jag som ju själv är född i Estland har inga problem med det här, men det är ett av oerhört många vittnesbörd om att en mycket stor andel av dem man möter i Uppsalas centrala delar kommer från andra länder än Sverige – sins emellan talar de språk som jag inte förstår.

Sen tog jag buss upp till Akademiska och hann dit precis lagom till den kontrolltid jag hade fått. Främst kollades alltså hjärtat, med och utan pacemaker påslagen. Den senare är helt nödvändig för mig, och den tycks funka som den ska – sköterskan verkade nöjd.

Och det är väl bra att hjärtat fortsätter att gå, men min fysiska ork är det sämre beställt med. Jag måste vila efter ganska korta sträckor. När jag promenerade från Akademiska till busshållplatsen missade jag därför precis bussen in till Uppsala C och fick invänta nästkommande. Och väl nere i stationsområdet såg jag sen öregrundsbussen stå vid hållplatsen, men också då måste jag pausa och blev dessutom hindrad av en oändlig rad cyklister, som precis då hade fått grönt ljus över gatan, så jag såg 811an till Öregrund gå framför näsan på mig och fick alltså vänta till nästa buss.

Jag hade inför hemfärden köpt Aftonbladet, Folket i Bild/Kulturfront och några serietidningar, men dem orkade jag inte ens ta upp ur axelväskan – i stället somnade jag som en död så fort vi hade kommit i väg. Och sen sov jag nästan fram till Östhammar.

Hemma i Öregrund hann jag se Rapport och sätta in mat i ugnen plus duka, innan också Birgitta kom hem. Själv hade jag nästan ingen aptit men åt lite, mer eller mindre pliktskyldigt. Först fram mot läggdags började jag återfå orken.

Nå, att sova ut i dag var inte att tänka på. Vi måste upp, eftersom Birgitta hade beställt städhjälp.

De båda städerskorna har, på förbluffande kort tid, gjort rent och fint i huset.

Deras ankomst gjorde, att jag åt min frukost på trappen till den forna lillstugan, numera sammanbyggd med huvudbyggnaden. Därefter flyttade jag med morgontidningarna till vårt gamla trädgårdsbord, som numera står i talldungen längst nere på tomten, drack en extra kopp kaffe och läste där, så småningom även med Birgitta som sällskap, ut dem plus också senaste Folket i Bild/Kulturfront där vår gamle vän Hans O Sjöström bland annat intervjuar en person som vi också känner, bland annat från arbetarekommunens möten, Görel Sävborg Lundgren, en gång i världen den första kvinnliga ordföranden för Sveriges Förenade Studentkårer, SFS, teolog, aktiv i Tro och solidritet (förr Broderskapsrörelsen) och palestinaaktivist. På bilderna, tagna av Lill Sjöström, ser vi Görel på Uppsala C samla pengar till Ship to Gaza. Hon är ett exempel på att också äldre människor kan orka fortsätta att engagera sig.

Svenska snapsar kommer hem igen

19 maj 2017 14:54 | Mat & dryck, Prosa & lyrik | 6 kommentarer

En gång i världen var svenska statsägda Vin & Sprit ett av de ledande alkoholföretagen i världen. Ett statligt företag av det här slaget, framför allt för att det var vinstgivande och starkt expanderande, var mer än den då borgerliga regeringen kunde stå ut med, och därför såldes V & S till franska Pernod Ricard.

Det köpande företaget visade sig dock egentligen intresserat främst av Absolut Vodka, och snart såldes bärande delar av V & S vidare till andra intressenter. En stor andel, bland detta de klassiska svenska nubbarna, köptes upp av finländska Altia och blev därmed statligt ägda igen, fast den här gången av finska staten.

Ursprungligen tillverkades de svenska brännvinssorterna i Vin & Sprits fabrik i Sundsvall, men det är nu åtta år sedan. Efter ett mellanspel i Åhus i Skåne under Pernod Ricard-perioden flyttades tillverkningen av de svenska snapsarna till Finland. Jag har ingenting mot Finland, men de klassiska svenska snapsarna har ju en svensk identitet och borde därför också tillverkas i Sverige.

Och nu kommer de hem igen. Tillverkningen och lagringen flyttas tillbaka till Medelpad, fast den här gången till Matfors, inte Sundsvall.

I Matfors finns ett läkemdelsföretag, Unimedic, från början byggt på resterna av Pharmacias gamla fabrik där, och den ska nu också ta över tillverkningen av de klassiska svenska snapsarna. Dit lokaliseras nämligen det nya tillvekningsföretaget O. P. Anderson Distillery. Till Matfors flyttas också ett stort antal ekfat, tidigare använda för lagring av konjak, olorososherry och skotsk maltwhisky. På gång för frakt till Matfors finns även nio så kallade liggare i ek, ursprungligen använda för konjaktslagring – de rymmer vardera 5.000 liter och har en hundraårig historia.

De svenska snapsar vi talar om är följande:
Bäska droppar
Gammal Norrlands akvavit
Hallands fläder
Herrgårdsaquavit
Läckö slottsaquavit
Nyköpings brännvin
O. P. Andersson aquavit
Prima grill
Prima julsnaps
Rånäs brännvin
Skåne akvavit
Örtagårdsbrännvin
Svartvinbärsbrännvin
Östgöta sädesbrännvin

När vi nu är inne på ämnet svenska snapsar, vill jag tipsa läsarna om att Torgny Lindgren i sin mycket läsvärda roman ”Norrlands Akvavit” (Norstedts, 2007) ger den här drycken en roll i handlingen – läs min recension ovan under Kulturspegeln, Prosa och lyrik.

Gammal Norrlands akvavit lanserades redan 1929 och är fyllig och eldig med en aning sötma. Den har smak av kummin, fänkål, sherry och russin, och smaken har också påverkats av lagring på fat.

Orkla expanderar i Danmark

16 maj 2017 16:57 | Handel, Mat & dryck | Inga kommentarer

Norska Orkla, som jag skriver om ibland, senast i går (OBS att jag inte har några som helst aktier i företaget, givetvis inte heller är arvoderad för att skriva om det), är intressant i egenskap av stort och ständigt växande nordiskt företag med tillverkning av bland annat livsmedelsprodukter. Oerhört många av de svenska märkesvaror du hittar i din butik tillverkas av svenska företag som i dag har Orkla som ägare: ABBA, Bob, Ejderns, Ekströms, Felix, Frödinge, Grebbestads, Hållö, Jokk, Kung Gustaf, Paulúns, Risifrutti, Svennes. I butiken finns också fullt av Orkla-tillverkade livsmedelsprodukter från övriga nordiska länder. Orkla har tillverkning och försäljning även i Baltikum och i många andra europeiska länder samt i Indien.

Och i dag är det dags att redovisa ytterligare ett företagsköp, den här gången i Danmark: Orkla har genom ett av sina danska dotterbolag, det delägda och i Randers belägna Dragsbæk A/S, som utvecklar bageriprodukter, köpt 80 procent av aktierna i sälj- och distributionsföretaget SR Food A/S med huvudkontor i Randers.

SR Food säljer pizzadeg och annan deg, korv, tapas, snacks, ekologiska pålägg, potatisprodukter, köttbullar och färsbiffar.

Som ett viktigt skäl till det här köpet anger Orkla att man ytterligare vill öka sin tillverkning av ekologiska och vegetariska livsmedel.

Danska Orkla tillverkar redan en rad produkter, somliga av dem välkända också från svenska butikshyllor: Anamma vegetarisk köttersättning, Beauvais ketchup, Blombergs glögg, Bähncke senap, Den gamle fabrik marmelad, Det gode liv frukostprodukter, Grønne Gaarden ekologisk saft, K-sallat färdiga sallader, Pastella pasta och Sunsweet torkade sviskon. Man säljer också importprodukter, utöver de Orkla-ägda även från Quaker och Tropicana.

Orkla satsar på ekologiska varor

15 maj 2017 23:09 | Mat & dryck | Inga kommentarer

Den norska livsmedelsjätten Orkla gör en bred satsning på vegetariska och ekologiska produkter.

Här i Sverige lanseras till exempel Felix Veggie morotsbullar, och från Paulúns kan vi köpa Superknäcke rotfrukt där 26 procent består av rotfrukt, antingen morot eller rödbeta. Felix lanserar Veggie morotsbullar.

Norska Pizzabakeriet lanserar en ny pizzavariant med grillade ekologiska grönsaker.

I Danmark börjar Den gamle fabrik tillverka ekologisk och växtbaserad sylt. I Danmark lanseras också serien Funky Fields, bland annat växtbaserad glass i olika smaker och sojabaserade middagsrätter.

Orkla Foods i Litauen lanserar Felix ketchup med mindre socker och mindre salt samt Spilva ättiksgurka.

Gutta Smoothies från Orkla Foods i Lettland är till 100 procent baserade på grönsaker eller frukt och helt utan tillsatt socker.

Tjeckiska Vitana lanserar nya varianter av sin Farmer’s Soup, fria från palmolja och artificiella tillsatser. Hamé lanserar en serie smakrika glutenfria pastasåser och grönsaksblandningar på burk samt barnmat baserad på grönsaker.

Och i Indien, där Orkla är stort på vegetarisk mat, lanserar MTR en rad nya smakrika färdigrätter, som enkelt kan värmas.

Melodikrysset nummer 19 2017

13 maj 2017 13:54 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

I dag skulle Anders Eldeman ha kunnat kalla Melodikrysset för Filmkrysset. Inte mindre än åtta av de sammanlagt tolv frågorna hade nämligen filmanknytning.

Krysset började med sång av Helen Sjöholm i Py Bäckmans och Stefan Nilssons ”Gabriellas sång”, som förekom i Kay Pollaks film ” som i himmelen” från 2004. Jag såg den på bio när den var ny.

Sen följde ”Flicka från Backafall”, vars text Gabriel Jönsson skrev 1920 och som Gunnar Turesson tonsatte 1936. Jag hör till en generation som är bekant med både Gabriel Jönssons diktning och med Gunnar Turessons tonsättningar, och jag vet dessutom att Backafall ligger på Ven, där Jönsson hade sommarställe. I dag spelades melodin av Roland Cedermark, men av intresse här är också att ”Flicka från Backafall” blev film 1953.

Dagens James Bond-film var ”Diamonds Are Forever” (1971), på svenska ”Diamantfeber”, och således var det ord Eldeman sökte ”smycke”. I filmen sjöngs det vi hörde av Shirley Bassey.

As Time Goes By” spelades i dag med Liberace, men ursprungligen ingick den i filmen ”Casablanca” (1942), där Ingrid Bergman och Humphrey Bogart hade huvudrollerna. Jag har sett den här filmen åtskilliga gånger, för övrigt också från scen hört Tage Danielssons svenska version ”Men tiden går”, sjungen av Monica Zetterlund i Hasses och Tages ”Glaset i örat” på Berns 1973

Ett par av filmmelodierna var hämtade ur filmer för barn.

Den första, ”Can’t Stop the Feeling” med Justin Timberlake, var hämtad ur ”Trolls” från 2016.

Och den andra, ”Mio, min Mio”, var ju ursprungligen titeln på en bok av Astrid Lindgren från 1954, men här hörde vi den melodi Benny Andersson och Björn Ulvaeus skrev för filmen med samma titel (1987).

Att Carl Michael Bellman inte skrev sin ”Färiln vingad syns på Haga” för film är självklart, men det hindrar inte att den har förekommit i inte mindre än 14 filmer – den som vill kolla vilka kan ju själv läsa om det på Wikipedia. Fast i dag hörde vi den på transpiranto, och jag tror inte att den någonsin har filmats i just grönköpingsmiljö.

Slutligen, ”Hjärtats saga” från sent 1800-tal, med text av Alfred Hedenstierna (signaturen Sigurd) och musik av Wilhelm Åström, exekverades av Lars Roos, men intressant just här är att den också har förekommit i sex filmer.

Därefter de fyra frågor som inte hade någon filmanknytning:

Men Amanda Jensen gjorde ändå sin version av ”När vi gräver guld i USA” i TVs ”Så mycket bättre”. Låten skrevs ursprungligen av Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt till VM i fotboll 1994, således på ett ställe på andra sidan av Atlanten.

Thore Skogman var ju med i krysset också förra veckan, så i dag fick vi höra en dansbandsversion av hans ”Jämtgubben”, den vars refräng börjar ”Nu vill jag ha medicin, medicin, medicin meddetsamma”.

”You Know I’m No Good” sjöng Amy Winehouse på sitt sista album, från 2006. Sen dog hon.

Jag önskar inte livet av Robert Wells, lika lite som jag ville uppleva Amy Winehouses hädanfärd, men nog är han en betydligt bättre pianist än sångare. Detta sagt med anledning av hans ”Upp på berget” (1986).

Och apropå transpiranto: I går, när jag var i Uppsala och skulle hämta ut mina kemtvättade kostymbyxor, fick jag upprepade bevis på att många av dagens många invandrare inte behärskar svenska språket riktigt så flytande som jag själv, gamle est. På den restaurang jag valde för lunch fick flickan jag beställde av ta hjälp av en kollega, men det är ju jättebra att hon har ett jobb där hon varje dag kommer att utöka sitt ordförråd och sin förståelseförmåga.

Fast det roligaste av det här slaget hände på kemtvätten, där jag skulle hämta mina brallor. Mannen bakom disken – jag har träffat honom åtskilliga gånger – kommer från ett annat land men talar bra svenska, om än med lite brytning. Kunden före mig, en ganska mörkhyad man, försökte tala engelska med kemtvättsinnehavaren, som dock inte behärskade detta annars ganska vanliga språk, så kunden vände sig till mig för att höra, om jag kunde översätta. Det kunde jag, och därmed drogs jag in i ett rätt märkligt meningsutbyte. Kunden ville ha hjälp med inte bara kemtvätt utan också lagning av ett par korta byxor av jeanstyg, och efter besiktning ruskade kemtvättsinnehavaren på huvudet: De här mycket slitna jeanskortbrallorna hade bland annat spruckit längs hela gylfen.

När jag å kundens vägnar hade ställt kompletterande frågor, förklarade mannen bakom disken till slut, att det skulle bli så dyrt att laga de här trasiga och gamla byxorna, att priset dess värre skulle bli oförsvarbart högt. Hur dyrt då? undrade kunden genom mig. Ja, in emot 500 kronor förklarade kemtvättsinnehavaren. Men kunden lät sig inte avskräckas utan sken som en sol – det skulle han gärna betala, om han återfick sina älskade byxor i användbrt skick. Och då åtog sig till slut kemtvättsinnehavaren uppdraget.

Själv tyckte jag att jag hade gjort dagens goda gärning.

En epok är slut på Musikens hus i Uppsala

13 maj 2017 0:45 | Mat & dryck, Musik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Paul Mägi, est liksom jag själv, har varit chefdirigent för Uppsala kammarorkester i 13 år. En rad inlånade gästdirigenter har, inte minst under denna vår (om man nu ska kalla den så), skapat omväxling, men Mägi bör hedras för ett mycket gediget, inte så sällan briljant ledarskap. Nu koncentrerar han sig i stället på sitt andra uppdrag, som chefdirigent för orkestern på Vanemunine-teatern i Tartu. Men Mägi avtackades för sitt långa och i många avseenden berömvärda orkesterledarskap genom att utnämnas till kammarorkesterns Förste kapellmästare, vilket väl ska tolkas som att han är välkommen tillbaka som gästdirigent.

Den enda mer allvarliga invändning jag har till gårdagens avskedskonsert är att den i programbladet hade döpts till ”Våryra”. De två verk som spelades präglades verkligen inte av någon våryra, men detta ska inte tolkas som att jag har några invändningar mot valet av musik eller kompositörer. Den musik av Bartok respektive Sjostakovitj, ungrare respektive ryss, som framfördes var båda komplicerade, inte insmickrande, och jag gissar att Mägi själv ville sätta punkt på det sättet.

Kvällens solist var violinisten Bernt Lysell, som i Béla Bartóks (1881-1945) ”Violinkonsert nummer 2” (1937-1938) spelade med både känsla och teknisk bravur.

Jag kommer själv inte från en hemmiljö där klassisk musik, allra minst om den lät som Bartóks, stod högt i kurs, och detsamma gällde väl de flesta av mina klasskamrater i realskolan, så musiklektionerna i Högre allmänna läroverket i Sundsvall blev ofta ganska stökiga, men jag minns i alla fall ett tillfälle då vår musiklärare, Music kallad, på grammofon spelade Bartók för oss – jag tror det var något baserat på ungersk folkmusik – och jag med intresse började lyssna: Det här var ju hörvärt!

Senare i livet har jag gärna lyssnat på musik av Bartók, så också under gårdagskvällens konsert, där ett komplicerat och musikaliskt varierat verk lyftes inte bara av solisten utan i ett variationsrikt spel där hela orkestern samspelade och det väl.

Fast själv tyckte jag ännu mer om Dmitrij Sjostakovitjs (1906-1975) ”Symfoni nummer 1 i F-moll” från 1926. Det här är ett kontrastrikt verk – redan i det inledande allegrettot förekommer de mycket häftiga partier med slagverk och blåsare, som även senare återkommer.

* * *

Före konserten åt vi middag på Lucullus tillsammans med Bengt och Inger samt Anna och hennes dotter Amanda. För min del valde jag ostgratinerad rödspättafilé med räkor och sparris i vitvinssås.

Efter konserten tog jag och Birgitta bussen till Öregrund. 811an har hållplats på Vaksalagatan, men det visade sig vara ett helt företag att ta sig dit – gatan är spärrad av staket på den sida som vetter mot Vaksala torg plus mot östra sidan på grund av ett tydligen oändligt långt gatuarbete, så vi fick ta en lång omväg, men vi hann ändå till öregrundsbussen.

Orkla växer inom tillverkningen av glassingredienser

9 maj 2017 17:52 | Mat & dryck | Inga kommentarer

Norska Orkla är mycket stort inom livsmedelstillverkning av olika slag.

Företaget har tidigare i Norden, Storbritannien, Nederländerna och Tyskland köpt företag med anknytning till glasstillverkning, i fallet Tyskland Eisunion GmbH.

Det sist nämnda företaget har en stark position i södra Tyskland, så nu har Orkla köpt ett liknande företag med fäste i norra Tyskland, Eis Ludwig Gräbner GmbH (”Eis Gräbner”). Det har 18 anställda, en omsättning på 6,5 miljoner euro och är lokaliserat till Hannover.

Gubbliv

8 maj 2017 17:22 | Deckare, Film, Last chorus, Mat & dryck, Politik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 8 kommentarer

Vårvädret försvann. I förmiddags, när jag var ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna, var det isande kallt – jag frös trots att jag var fullt påklädd.

I någon mån kan det senare ha berott på att jag har sovit dåligt och för lite i natt.

Men låt oss börja från början.

Birgitta kom tillbaka till Öregrund efter att tillsammans med Helle KleinABF-huset i Stockholm ha inlett ett seminarium i regi av tidskriften Tiden och lett av Jesper Bengtsson.

Här väntade ett antal lådor med växter, främst rosor, beställd från och levererade av Eds Trädgård i Östhammar, så hon använde stora delar av den gångna helgen till plantering, kombinerad med rensning, grävning, jordförbättring och gödsling. Trädgården är annars präglad av att våren har dröjt med sin ankomst.

Men min hustru är inte den som ger sig, och en del tid hade hon också ägnat åt att förbereda en partiväns begravning, som har ägt rum i dag i Stillhetens kapell i Uppsala. Birgit Hedén, dotter till en legendar i uppsalapolitiken, Tycho Hedén, och själv under många år politiskt aktiv (s) i bland annat kommunfullmäktige och kulturnämnden, dog vid 93 års ålder men hade enligt den anförvant som kontaktade Birgitta uttryckt önskemål om att få Birgitta som begravningsförrättare. De som vill läsa mer om Birgit kan läsa Hans Alséns och Mary Erixons minnesord i dagens Upsala Nya Tidning.

För att allt skulle klaffa och hon själv kunna välja för en begravning lämpliga kläder tog Birgitta bussen in till Uppsala relativt tidigt i går kväll.

Dess förinnan bjöd jag på söndagsmiddag, tvärnöskinka med tomat och blandad sallad samt ungerskt bröd, och till det rött alkoholfritt vin. Och eftersom Birgitta inte ville komma allt för sent till Uppsala, åtog jag mig också att diska efter maten.

Helt naturligt hade jag sen, när Birgitta hade åkt, TVn på för att få reda på hur det gick i det franska presidentvalet.

Strax efter 20.00 presenterades en prognos, enligt vilken den oberoende mittenkandidaten Emmanuel Macron skulle vinna över den nationella frontens tillfälligt avgångna ledare Marine Le Pen med 65 procent mot 35. (Vad jag förstår blev utfallet sedan 66,1-33,9.)

Självfallet välkomnar jag Macrons seger, skulle också ha röstat på honom om alternativet var Le Pen och jag hade haft rösträtt i det här valet. Men egentligen är Macron, trots att han har tillhört den socialistiska regeringen, för mittenbetonad/liberal utifrån mina politiska värderingar.

Själv skulle jag heller inte ha röstat på socialistpartiets kandidat utan troligen på vänsterkandidaten Jean-Luc Melanchon, också han förutvarande minister i samma regering, som han dock av politiska skäl lämnade 2014. Jag skriver det här trots att jag har invändningar också mot en del av hans program, till exempel medborgarlön.

Att rösta på Marine Le Pen ligger inte i min föreställningsvärld. Ändå kan jag förstå en del av skälen till att hon lockar en del människor i de samhällsskikt som tidigare med ryggmärgen har känt sig hemmahörande bland de franska socialist- och kommunistväljarna. När till exempel socialistpartiet styrs av människor med helt annan bakgrund och helt andra värderingar än de klassiska vänsterväljarna har och dessa inte längre kan rösta efter devisen ”ni där uppe, vi här nere” och många av dem som förr blev arbetarrörelsens ledare nu har klättrat socialt och flyttat till andra bostadsområden, griper många av dem som blev kvar där nere efter de halmstrån ytterhögern erbjuder.

Fram till nio följde jag ändå valrapporteringen från Frankrike, fastän utgången verkade klar, men sen slog jag om TVn till fyran och kvällens Beck-film.

Tyvärr var gårdagskvällens Beck-film inte någon av de bättre. Att de många morden hade sin bakgrund i det faktum att de måste ha begåtts av någon av de många i filmen som hade en skruv lös förstod man relativt tidigt, och filmen blev inte bättre av attraktions/missförstånds/bortstötningsrelationen mellan Beck och hans kvinnliga chef.

Efter filmen kollade jag franska valet lite igen och gick också igenom de sista av mina dagliga nordiska tidningar. Och sen gick jag, när klockan var ganska mycket, äntligen och la mig.

Bara för att finna att jag absolut inte kunde somna – när jag till slut äntligen somnade, var klockan runt 03.00. Jag har sen kommit på varför jag, som normalt har ganska lätt för att somna, inte gjorde det i natt. Förklaringen var med all säkerhet den cola jag drack under filmen, visserligen sockerfri men icke desto mindre uppiggande.

Och sen förflöt natten som den i mitt fall oftast brukar göra: Med cirka en och en halv timmes mellanrum måste jag gå till toaletten och kissa.

Fast i natt mådde jag dessutom dåligt av ett annat skäl. Två gånger hade jag, när jag vaknade och skulle gå på toan, också kramp i nedre delen av vänstra benet. Vid det ena av de här tillfällena gjorde det faktiskt mycket ont, och krampen ville inte ens släppa när jag travade runt i huset för att få tillbaka normal rörlighet. Så det slutade med att jag satt på sängkanten och löste färdigt ett krypto i Aftonbladet Kryss & Quiz. Vid det laget var det redan så ljust att jag inte behövde tända någon lampa.

Men när jag som vanligt vaknade runt 08.00 för att jag behövde gå på toa, återvände jag till sängen och sov – mot mina vanor – till 10.00.

Melodikrysset nummer 18 2017

6 maj 2017 13:20 | Film, Mat & dryck, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

I morse då jag gick upp kände jag mig helt väck, och allting tog en oändlig tid. När jag sen som alla morgnar mätte mitt blodsocker, förstod jag varför: Blodsockret låg extremt lågt, på 2,3. Nå, efter tomatjuice, fil och ett par mackor, estniskt surbröd med pålägg och paprika, kom kroppen gradvis i balans igen.

Humöret steg också, när jag hörde första ljudillustrationen i Melodikrysset. Anders Eldeman spelade George Formby’s ”When I’m Cleaning Windows”, och jag klarade utan något större besvär svaret, fönsterputsare.

Nästa spelade låt var ”Barcelona”, men vilka var det som sjöng den i duett? Det var två artister med bakgrund i ganska olika musikgenrer, Freddie Mercury och Montserrat Caballé.

Vi håller oss kvar i den klassiska musiken: Den operamusik som spelades var hämtad ur Igor Stravinskijs operaversion av H C Andersens ”Näktergalen”.

En klassisk film, byggd på en klassisk bok av Jules Verne, ”Jorden runt på 80 dagar”, bildade bakgrund till en dubbelfråga. Dels skulle vi kunna, att den här resan innebar, att man passerade tullen flera gånger. Dels skulle vi identifiera andra ordet i titeln på melodin, ”Jorden runt”.

En resa i mer begränsad skala företas i Siw Malmkvists ”Flickor bak i bilen”, som Jörgen Mörnbäck använde i sin Ian Wachtmeister-låt.

Till England förde oss Robbie Williams i ”Lose My Life”.

Amerikansk är ”Old Macdonald Had a Farm”, här i Sverige känd som ”Per Olsson han hade en bonnagård”.

Och apropå old: Sigge Fürst sjöng tillsammans med låtens upphovsman Thore Skogman ”De’ e’ inte åldern som gör att man e’ gammal”. De här båda herrarna hade för övrigt olika politiska värderingar. Thore valturnerade med Sten Andersson 1968 och skrev till och med en egen socialdemokratisk vallåt. Sigge ville inte ens ställa upp i en intervju i partiorganet Aktuellt i politiken (s), detta trots att tidningen alltid var mycket noga med att korrekt återge dem man intervjuade.

Gamla schlager är ju lite av mitt gebiet, så en av dagens lättaste frågor var att känna igen ”Med en enkel tulipan”. Kanske får jag en sådan också på min 80-årsdag, som firas i den närmaste familjekretsen här i Öregrund strax före midsommar.

Fast när man är i min ålder vet man ju inte, när det är dags för begravning, kanske med Olle Ljungströms ”Jag och min far” som en av sångerna. Det är en fin sång, också insjungen av andra artister. I dag hörde vi den med Pernilla Andersson och Dregen.

Jag har ju ganska ofta skällt på en rad inslag i de senaste årens melodifestivaler, men min aversion mot det som framförs där har säkert att göra med allt utanverket: rök- och ljuseffekterna, dansarna med mera. Avskalade, på skiva, kan en del av de här låtarna faktiskt bli bättre. ”Hold On” med Nano (Omar) kan tjäna som exempel.

Men det fanns en låt i dagens kryss som ändå ligger mitt hjärta närmare: ”Snurra min jord” med svensk text av Lars Forssell, i dag i originalversion av och med Leo Ferré, ”Elle tourne la terre”. Just den här sången finns inte med i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp!”, men där finns samma upphovsmäns ”De fattigas piano” (och Ferrés original ”Le piano du pauvre”), dessutom Forssells svenska version av Boris Vians ”Le déserteur”, ”Jag står här på ett torg”.

Jag lyssnar, som ni vet, gärna på musik i mycket olika genrer. Och till det som mitt hjärta verkligen slår för hör ”sånger om arbete, frihet och fred ” för att citera undertiteln till ”Upp till kamp!”.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^