Orkla säljer danska K-Salat

15 november 2017 17:59 | Mat & dryck | Inga kommentarer

Norska livsmedelsjätten Orkla säljer ett av sina danska dotterbolag, K-Salat, till danska Stryhns, en del av den norska koncernen Agra AS, som gradvis har expanderat, senast genom att köpa danska Jensen’s Køkken.

Stryhns är inriktat på leverpastej. K-Salat tillverkar påläggssallader, majonnäs, remouladsås, dressingar och potatissallad och har ett hundratal anställda. Ett sammanförande av de här båda företagen verkar logiskt, och kanske vill moderbolaget Orkla ha loss pengar för förvärv av andra företag.

I Danmark äger Orkla fortsatt till exempel Beauvais (ketchup), Den Gamle Fabrik (marmelad), Glyngøre (fiskkonserver), Bähncke (senap) samt de i Sverige kända FUN, Granngården och Risifrutti.

Suomi/Finland: Försäljning av spritjätten Altia under utredning. Skulle den ända i försäljning, bör svenska staten köpa Altia

15 november 2017 15:40 | Mat & dryck | Inga kommentarer

Efter privatiseringen och styckningen av forna spritjätten Vin & Sprit, ägd av svenska staten, hamnade en del av de klassiska svenska spritmärkena (Renat, Skåne, Gammal Norrlands, Grönstedts cognac) i finska statens ägo: Altia, ett helstatligt bolag, känt bland annat för Koskenkorva och en rad fina bärlikörer, köpte Vin & Sprits svenska del (bortsett från Absolut Vodka som huvudköparen, franska Pernod Ricard, var ute efter) samt också en del av företagets danska tillverkning. Altia har också dotterbolag i Norge, Estland och Lettland.

Den sittande borgerliga regeringen i Finland föreslog privatisering av Altia och förslaget röstades igenom med rösterna 98-80. Den finländska riksdagen ville dock att man först skulle utreda frågan, bland annat hur en försäljning skulle påverka sysselsättningen i Finland.

Ser man till dagens opinionsläge, är det tveksamt om det verkligen finns någon majoritet för utförsäljning av Altia, och med tanke på att finländarna älskar nationaldrycken Koskenkorva, skulle en försäljning knappast öka den sittande regeringens popularitet.

Men skulle försäljningen ändå bli av, borde den sittande socialdemokratiskt ledda svenska regeringen köpa Altia och låta företaget bli stommen i ett pånyttfött V & S. Alltså bara i fall att – även finska staten är en lämplig ägare för ett företag i den här branschen.

På Fars dag. Samt ett PS om möss och människor

12 november 2017 17:30 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Prosa & lyrik, Ur dagboken | Inga kommentarer

I min uppväxtmiljö i efterkrigstidens Sverige firades Mors dag. Inte överdådigt, men jag brukade alltid plocka en blombukett åt min mamma. Fars dag var ännu inte lika inne.

I den familj jag själv senare bildade har vi alltid firat båda dagarna och då inte bara medan våra barn bodde kvar hemma. Också därefter har hustrun och jag firat varandra på den andras/andres dag. Det här är ett sätt att fira ett liv och ett föräldraskap tillsammans.

Och i dag var det alltså min tur att bli firad. med paket, blommor – två rödblommande kaktusar och en amaryllis – och så hemmagjord smörgåsbakelse till morgonkaffet.

I paketen fanns Modernistas nyutgåvor av Tove JanssonsNoveller” respektive ”Romaner” – jag har sedan mycket länge andra böcker av henne, däribland alla Mumin-böckerna. Och så har jag också fått Ernst BrunnersDarra – om Swedenborg” – jag har både läst och recenserat Ernst Brunner och har de flesta av hans böcker. Det ambitiösa Modernista, ett förlag med berömvärd utgivning av klassiker, har nyutgivit en rad böcker av Hans Fallada, mycket läst också i efterkrigstidens Sverige, och vi har gradvis köpt de här böckerna. Nu fick jag av hustrun en filmatisering av hans ”Ensam i Berlin”, ”Alone In Berlin” med bland andra Emma Thompson. Och så fick jag en film av iraniern Ashgar Farhadi (nu verksam i Frankrike), ”The Salesman”, vad jag förstår med viss anknytning till Arthur MillersEn handelsresandes död”.

Och så fick jag ett presentkort på en ny stor trasmatta att lägga under köksbordet i Öregrund. Birgitta har med stor hjälp av vår dotter Kerstin valt ut en trasmatta som – jag har sett den på Internet – nog kommer att bli mycket snygg där på vårt lackerade furugolv.

Det här med ny matta till köksgolvet i Öregrund har en alldeles särskild bakgrund, faktiskt inte helt trevlig.

När jag kom ut till sommarhuset inför allhelgonahelgen, såg jag omedelbart att det var ett ganska stort hål i den nuvarande trasmattan under köksbordet. Det som nu var ett hål hade tidigare varit nött, slitet, och mina tankar gick genast till möss. Men var hade de tagit sig in? Men dörrarna till underskåpet under diskbänken var stängda – det fanns inget hål där som för åratal sen, när det här sist hände. Sen upptäckte jag att intränglingarna också hade gått in i det intilliggande datorrummet och där delvis pulvriserat ett gammalt nummer av Folket i Bild – jag har köpt nummer av FiB på nätauktioner och har en näst intill komplett samling av gamla FiB, den tidning jag var ombud för på 1950-talet. Nästa upptäckt var att mössen hade tagit sig upp i plåtskåpet ovanpå frysen, ett utrymme där vi förvarar olika slags hårt bröd, kex och rån åt barnbarnen och så vidare. Smulor, smulor – alltsammans fick slängas och skåpet skuras ur. Men hur hade mössen tagit sig in i ett plåtskåp uppe nära taket? Jo, det här skåpet saknar delvis bakstycke, och tydligen hade de, med start i skåpet under diskbänken, klättrat i det minimala utrymmet mellan vägg och frys.

Så vi tillkallade Anticimex, och när killen därifrån lyfte halvväggen längst bak i underskåpet, syntes intrångshålet. Anticimex-mannen la rikligt med aptitligt råttgift i utrymmet bakom halvväggen, också i korridoren bort mot TV-rummet, men det hindrade inte att vi sen också där hittade stoff ur en musangripen madrass.

Så det sista jag gjorde innan vi åkte hem igen var att stänga alla dörrar mellan samtliga rum.

Om det har varit till någon nytta får vi se, när hustrun om ett tag åker ut till huset i Öregrund för att släppa in ett par städerskor för höstens städning inför vinteruppehållet.

Och så måste vi hitta någon plåtslagare som kan klä bakre väggen i skåpet under diskbänken med plåt, också täppa till ingången till brödskåpet på samma sätt.

* * *

För en stund sen ringde sonen, Matti, och gratulerade mig på Fars dag. Och då gratulerade jag också honom på Fars dag – han är far till två fina flickor.

Vi pratade en stund, bland annat om min brors begravning.

Det finns något som man kan kalla familjekänsla i vår familj.

Och sonen sa, innan vi avslutade samtalet, något så värmande snällt om sin far, att jag inte klarar att återge det till några andra.

Eesti/Estland – ett återbesök i mitt barndomsland

6 november 2017 16:03 | Handel, Mat & dryck, Media, Politik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 6 kommentarer

I 80-årspresent av min hustru fick jag något alldeles fantastiskt, ett veckolångt återbesök i mitt födelseland, Estland, däribland en utflykt till min barndoms hemby, Juminda, belägen nästan ytterst på en halvö öster om Tallinn ut i Finska viken.

Jag var sex år när min familj en natt i februari 1944 i min pappas fiskebåt, fylld av andra flyende, tog sig över till Finland. Där blev vi kvar fram till hösten samma år då vi, inför Finlands fredsslut med Sovjetunionen som skulle medföra utlämning av estniska flyktingar, begav oss vidare till Sverige. Men det är en annan historia.

Från den här estlandsresan, 11-18 oktober, har jag redan berättat om vårt besök på de estniska socialdemokraternas valvaka i Tallinn – det var kommunalval i Estland söndagen den 15 oktober – och om valresultatet.

Besökstillfället var valt med hänsyn till det här valet, men egentligen var ju syftet med resan att ge mig en chans att ytterligare en gång i livet besöka den by och det hus där jag föddes den 19 juni 1937 och den huvudstad, alltså Tallinn, jag så ofta besökte inför Estlands frigörelse från Sovjetunionen och perioden av återupprättandet av ett fritt och demokratiskt land – med det senare arbetade jag på uppdrag av det svenska socialdemokratiska partiet, på vars huvudkontor jag arbetade. I återuppbyggnaden av det socialdemokratiska partiet i Estland kom jag att spela en viktig roll.

Återbesöket i barndomsbyn Juminda kom, efter telefonkontakt med en släkting, Karli Lambot, att genomöras lördagen den 14 oktober, och eftersom Karli har en son som bor i Tallinn bad han denne, som också heter Karli, skjutsa oss i bil från vårt hotell, Tallink Express Hotel i hamnen. Det var bra att också få skjuts med en person som kunde vägen till Juminda och omnejden. Jag hade köpt rosenbuketter till dem vi skulle möta men också för att lägga på mina mor- och farföräldrars gravar på kyrkoården i Leesi, som vi skulle komma att passera. Mina farföräldrar, som jag minns från mitt barndomshem, Tabani, Hinrik – men han kallades Hindrek – och Anna Kokk (hon född Kvelstein), var båda döda, när vi gav oss i väg från Estland. Detsamma gällde min mormor, Anna Maria (”Marja”) Sankmann, född Niiholm, det senare rimligen ett förestnigande av det finlandssvenska Nyholm. Den ende av mina nära anförvanter som fortfarande levde när vi gav oss i väg var morfar, Jaan Sankmann.

Vi fick också möjlighet att gå in i kyrkan i Leesi, där mina föräldrar konfirmerades och senare vigdes. Den här kyrkan hölls i gång under sovjetåren, och den absolut drivande kraften i det här arbetet var en faster till mig, så trots att jag inte är ett dugg troende, kände jag en stark samhörighet med just den här kyrkan och skänkte därför en ganska stor summa pengar till kyrkkassan.

Sedan åkte vi vidare till Juminda, och redan på vägen dit märkte jag att allt inte var sig likt sen jag sist var där (nu ganska länge sedan): Landsvägen var relativt nyasfalterad, inte bara en smal grusväg till en avkrok.

Och så var vi framme vid Rätsepa (Skräddargården), där Karli den äldre och hans hustru Tiiu bor.

I en liten lantby som Juminda är de familjer som bor där ofta invävda i varann genom giftermål. Husmor på Rätsepa i min barndom var Anna, gift Lambot men född Kokk – hon var en syster till min farfar. Från den här familjen och gården kom Kreete Lambot, i Sverige gift Lindberg. Vi fortsatte att ha kontakt med Kreete här i Sverige, och jag var också nere i Skåne på hennes begravning. Sen mötte jag vid ett besök i Juminda, av en slump, hennes söner, som hade åkt dit för att göra det hon önskade, att strö hennes aska i havet utanför den gamla hembyn, Juminda.

Jag har varit hemma hos familjen Lambot tidigare i samband med återbesök i Juminda, allt ifrån slutet av perioden då Estland fortfarande var en del av Sovjetunionen, under övergångstiden och sen flera gånger efter den återerövrade självständigheten. Vid de första besöken var Juminda sig likt, som jag mindes byn från min barndom – bara morfars och mormors hus, Siguri (Cikoriagården), hade rivits och ersatts av ett semesterhem knutet till en industri, men delar av trädgården fanns fortfarande kvar, och vid ett höstligt besök hittade jag mogna äpplen på ett träd på tomten, ett träd som fanns där redan på morfars och mormors tid. Jag tog med mig några mogna äpplen hem till min mamma, vars barndomshem det här ju var, och jag minns att hon grät av rörelse, när jag plockade fram de här äpplena i samband med ett besök i Juniskär.

Nu hade semesterhemmet ersatts av en stor modern villa, som omgärdades av granhäck. (Där fanns förr syrener. Jag har ett foto från vårt första återbesök i Juminda, på vilket min familj och Kreete samt vår mamma står framför syrenerna vid morfars och mormors och min mammas hus.)

En del av tomten, där för övrigt jordkällaren stod, hade styckats av, och där stod nu en modern villa, uppförd av ett par där den ena parten hade familjeanknytning till byn. Husägarna var ute och krattade löv, och när Karli stannade bilen och vi hälsade över staketet, bjöds vi in och jag fann att huset interiörmässigt lika gärna kunde ha funnits någonstans i Sverige.

Också Karlis eget hem på Rätsepa var nu invändigt helt modernt – till det nya i alla hus i Juminda hör indraget vatten och avlopp – förr, även under sovjettiden och övergångstiden, hade man brunn och slaskhink – och det är självklart att folk har telefon, TV och annat sådant. Birgitta och jag bjöds på egenfångad och egengravad sik. Samtalet rörde praktiskt taget allt om byn och vad som hade hänt där – Karli är vald till så kallad byäldste och känner till allt och alla, och han skriver regelbundet om byns begivenheter på en särskild hemsida för ändamålet. Jag hade berättat att vi nästa dag skulle på de estniska socialdemokraternas valvaka, men eftersom Karli inte tillhör något av de politiska partierna – han har, vet jag, tidigare kandiderat för en rent lokal lista, och sonen som skjutsade oss har kandiderat för en valallians i Tallinn, Vaba Tallinna Kodanik (Fri medborgare i Tallinn) – pratade vi inte så mycket om politik. Karli den äldre har i yngre dar varit tävlingscyklist; sonen är jurist.

Karli tar oss med på en rundtur i Juminda med omnejd, och eftersom det av och till regnar, åker vi i hans bil. Jag har redan berättat om turen till min mors barndomshem och till det nya hus som har byggts på tomten.

Men dess förinnan gör vi ett av Karli förberett besök i mitt barndomshem, Tabani. Jag minns det som ett gult trähus med rosensnår längs väggen mot vägen, en stor björk nere vid vägen (till vänster från huset sett), uthus med lagård och stall till höger och bastu en bit ner bakom huset, men praktiskt taget inget av det här, bortsett från det nu ombyggda huset, finns kvar. På gårdsplan ner mot vägen finns nu en välskött trädgård med fruktträd.

Och när jag går in i huset, numera bebott av släktingar, känner jag inte längre igen nästan någonting, och då syftar jag inte på den nutida möbleringen eller det faktum att de som bor i huset numera förstås har vatten och avlopp och el indraget, har TV och annat sådant. Själva rumsindelningen är en annan. Jag är i ett främmande hus.

Men vi blir oerhört varmt och vänligt mottagna av husets nuvarande ägare, dotter till en av mina fastrar, Elvira, som flyttade in där när vi hade gett oss i väg. På Tabani bor också Elviras dotterdotter och hennes son. Vi känner oss välkomna och blir hjärtligt bemötta, men det här är alltså mäniskor som jag egentligen inte känner, och mitt barndomshem känns som en främmande värld, detta trots att jag har mycket tydlig egna barndomsminnen härifrån: Farmor som en gång lurade mig att fiska med metspö ur ett vattenfyllt handfat – jag skulle bara blunda och be till Gud så skulle jag få fisk, och mycket riktigt: när jag hade bett färdigt och tittade, satt det en strömming på kroken. Farfar som var blind och mest låg i sin säng – men en morgon berättade farmor, en riktig krutgumma, att hennes man hade blivit pilsk och kommit in till henne, vilket ändade i att hon jagade ut honom, enligt henne så att han fastnade med skägget i rosensnåren. Och så minns jag en natt då min pappa, annars en stark och kapabel karl, kom in i rummet där mamma och jag sov, och han vacklade som berusad – förklaringen var att han hade vågat sig ner från farstuvinden, där det var så lågt till tak att man inte ens kunde sitta upprätt och där han gömde sig för att slippa bli inkallad till röda armén. Därifrån kom det sen några som ville förhöra mamma om vart han hade tagit vägen. Jag satt bredvid mamma när hon, alldeles vit och darrande, förhördes och hon förklarade, att vad hon visste hade han gett sig i väg till mobiliseringsstället och då också medfört familjens radioapparat – de här farliga kommunikationslänkarna togs allmänt i beslag. Men jag minns också ljuvliga sommardagar, särskilt en då jag la mig på rygg bland vildblommorna under en stor, blommande hägg.

Som ett slags brygga till krigs- och ockupationsåren i barndomen fungerade ett återbesök vid ett minnesmonument, ursprungligen tillkommet under sovjetåren, över ett ohyggligt förintelseslag 1941, då batteri från den då ockuperande tyska armén från en position bakom vår lilla by tillsammans med finskt batteri på andra sidan av Finska viken besköt sovjetiska och beslagtagna fartyg och båtar på väg mot Leningrad med flyende sovjetisk militär plus estniska kommunister men också många tvångskommenderade ester. Med hjälp av detta plus bomber, torpeder och minor sänktes 183 skepp, och havet utanför vår halvö blev ett dödens hav. En del av de omkomna flöt i land vid våra stränder och begravdes sen också utan namn i sanden. Jag har ett barndomsminne av en kvinna från Tallinn som kom till vår lilla by där hon av någon anledning trodde att hennes man hade flutit i land och begravts. Byborna ledde henne till en sandgrav de trodde en man som motsvarade hennes beskrivning låg i och hjälpte henne att gräva. Kroppen var vid det laget så illa ankommen att hon inte kunde avgöra om det här verkligen var hennes man, så hon lånade en fickkniv av min yngste morbror, Juku (Johannes) och sprätte upp den dödes byxbenssöm men det var inte rätt karl. Morbror Juku slängde sen sin fickkniv i havet, eftersom han tyckte att den luktade. Och jag minns att det i den uppgrävde mannens ficka låg en lapp med den alltför optimistiska texten ”Död, jag flyr från dig till världens ände”.

Den här minnesplatsen har sedan kompletterats med andra minnesplattor, också försetts med en desarmerad mina och ett rep med skylten att det är förbjudet att beträda stranden, ett minne från sovjettiden.

Sen återvände vi till Rätsepa ännu en gång, men eftersom det mörknade, tackade vi värdfolket och blev sen av Karli den äldre skjutsade till vårt hotell i Tallinn. Av Karli fick jag också två små häften med vad nyfödda i byn år för år har döpts till och hittade där till exempel mina föråldrars dopnamn under deras födelseår. Jag fick också ett exemplar av en bok där jumindabor intervjuas om och berättar om sin egen och byns historia, ”Juminda jubijäneksed”. Den har jag sen tidigare, har till och med skrivit om den här på bloggen (11 november 2011). Jag fick den mig tillsänd av två andra släktingar, Liina Paadimeister, som vi faktiskt hann träffa på vårt hotell innan vi lämnade Tallinn, och så den nu döda Leida Urv. Men naturligtvis började jag genast läsa om den, nu särskilt intresserad av det Karli har skrivit i den. Till det roliga med den här boken hör att där finns mängder av foton, bland annat av min pappa vid bygungan och, alldeles i början av boken, ett konfirmationsfoto av tre nära anförvanter, den nämnda Kreete och två av min mammas syskon.

* * *

Övriga dagar tillbringade vi alltså i Tallinn.

Jag har tidigare redan skrivit om valet och valvakan, men hade jag inte läst estniska tidningar och sett nyhetssändningar plus lördagskvällens slutdebatt i TV, skulle jag, om jag hade varit en obevandrad och icke estniskakunnig besökare, knappast ha förstått att vi befann oss i slutskedet av en valrörelse. Ingenstans såg jag några valaffischer, och när vi med tips från det socialdemokratiska partikontoret var ute för att få vara med om något valmöte, hittade vi inget på angiven plats och tid.

Det usla vädret satte gränser för vår lust att loda omkring, så också mina usla ben, och eftersom vi inte bodde mycket nära någon passage in i Gamla stan, blev det mycket taxi till bestämda mål.

Det hotell där vi bodde hade usel mat, så vi var alltså tvungna att söka oss till restauranger i Vana linn (Gamla stan), och i början drev oss hunger och trötta ben att också besöka några turistfällor – jag tänker inte namnge dem – där kvaliteten inte motsvarade priset. Men med användande av min gamla lokalkännedom tog vi oss sen till några restauranger, värda att besöka: Vanaema juures (Hos mormor/farmor) en bit upp från Rådhustorget, en restaurang med traditionell estnisk mat och inredd med äldre möbler och inredningsdetaljer; Peppersack nära Rådhustorget; Olde Hansa , en krog med medeltida meny, också nära Rådhustorget; slutligen även Rataskaevu 10, en del av hotell Rataskaevu med ingång från torget ovanför med sin gamla hjulbrunn, det som har gett hotellet, torget där det är beläget och restaurangen deras namn.

Vid det här torget hittade vi också en hantverksbutik med mycket fina konsthantverksprodukter – här köpte vi en del till våra barn och barnbarn, och Birgitta hittade vrålsnygga textilier åt sig själv. Många butiker på vägen ner mot Viru-porten säljer krafs och bärnstenssmycken till mycket höga priser, men naturligtvis kan man även där göra enstaka fynd.

Vi gick också runt i affärskomplexet runt hotell Viru, beläget utanför Viru-porten in till Gamla stan, och det visade sig att Birgittas planerade 80-årspresent till mig även innefattade en del nya kläder, som hon ville köpa i Tallinn. Varuhuset Kaubamaja har en herrepikering som inte går av för hackor (vilket numera också innefattar priserna – hög kvalitet men också högt pris. Men efter lite letande hittade vi till någorlunda rimligt pris en ursnygg blazer och två par dito byxor, det ena de mycket sköna mörkblå manchesterjeans jag nu har på mig. Den kvinnliga expediten hade god blick för vad som föreföll passa mig, men jag fick förstås prova i provhytt och fick fler val tills jag blev nöjd. Mitt ständiga problem, att jag måste korta nyinköpta byxor, lovade Birgitta ta hand om hemma, och nu har jag verkligen några mycket fina plagg – jag har använt kavajen och de andra byxorna vid vårt senaste besök på Uppsala konsert & kongress.

Jag vill sluta med att tacka hustrun för den här fantastiska 80-årspresenten.

Med en sån hustru vid sin sida är varje man i min ålder beredd att leva ett antal år till.

Orkla köper ytterligare ett företag inom livsmedelsproduktionssektorn

31 oktober 2017 20:58 | Mat & dryck | Inga kommentarer

Norska Orkla, med ett stort antal företag som tillverkar till exempel livsmedel och hygienprodukter, välkända och i många fall tillverkade också här i Sverige, har köpt ytterligare ett företag i Norge. Orklas dotterbolag Idun Industri AS har köpt norska Arne B Corneliussen AS, en ledande producent för och leverantör till norsk livsmedelsindustri.

Till det som Arne B Corneliussen säljer hör kryddor, marinader, smaktillsatser och startkulturer samt emballagelösningar. Företaget med huvudkontor i Oslo och 32 anställda har provkök, produktion av kryddblandningar, marinader, smaktillsatser, startkulturer och liknande produkter, även lager i den norska huvudstaden.

Flöjt, harpa och sen stråkorkester

30 oktober 2017 13:52 | Mat & dryck, Musik | Inga kommentarer

De ur vår familjekrets i vid mening som brukar gå på abonnemangskonserterna i Musikens hus samlades som vanligt för att först äta en gemensam middag på någon restaurang i närheten. Den här gången blev det Lucullus i Sivia-huset tvärs över gatan, och för min del valde jag en jugoslavisk rätt, som jag har ätit förut, ćevapčići, som består av grovmalda köttfärsrullader, rödlök, pepperoni, gräddfil, stark paprikasås och så pressad potatis. Alla – förutom mig Birgitta, Bengt och Inger samt Anna och Amanda – väljer själva vad de känner för.

Kammarorkestern har nu ett slag letts av gästdirigenter, men den här gången hade man bestämt sig för att låta två av konsertmästarna, Klara Hallgren och Bernt Lysell, leda orkestern före respektive efter pausen.

Kvällens solister (i Mozart-konserten) var Hanna Gustafsson, som också annars spelar flöjt i Uppsala kammarorkester, och så harpisten Ingrid Lindskog. De här damerna spelade väl i Wolfgang Amadeus Mozarts (1756-1791) ”Konsert i C-dur för flöjt, harpa och orkester” (1778), och också orkestern, här ledd av Klara Hallgren, spelade utmärkt.

Det här stycket spelades, inte bara av solisterna, mycket lyhört och samstämt, och även om det inte hör till Mozarts allra bästa verk, blev det här mycket hörvärt.

Eftersom den i programmet angivna turordningen av okänd anledning blev omkastad, spelades först Gerard Finzis (1901-1956) ”Romans i Ess-dur för stråkorkester” (1928, men tryckt först 1952). Det här är harmonisk och vacker musik.

Efter starkt bifall från publikens sida spelade de båda solisterna tillsammans (alltså utan orkesterstöd) som extranummer Carl Nielsens (1865-1930) ”Dimman lättar” (”Taagen letter”, 1920).

För egen del uppskattade jag mest det verk som avslutade konserten, ”Souvenir de Florence”, komponerat 1890 av Pjotr Tjajkovskij (1840-1893). Jag är ju inte särskilt förtjust i person- och ortrelaterade tolkningar av musik, men här måste ju titeln förklaras: Florence är Florens, den italienska stad dit Tjajkovkij for i början av 1890-talet, det som blev hans sista årtionde i livet. (Varför kan vi inte i stället använda de geografiska namn som används på ort och ställe, i det här fallet Firenze?)

Musikaliskt är det här ett verk, som griper tag i lyssnaren redan i inledningen, allegro con spirito.

I det här verket förekommer uteslutande stråkinstrument, och det innehåller såväl partier, som lever på sin rytm, som sådana som präglas av underbara, både väl inlagda och välspelade partier.

Tack åter igen för en fin konsertkväll!

Melodikrysset nummer 38 2017

23 september 2017 17:43 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Resor, Ur dagboken | 5 kommentarer

Jag har knappt hunnit hämta mig från firandet av hustruns 80-årsddag, men upp måste man ju på lördag morgon för att lösa Melodikrysset. Fast numera, när också jag är 80, tar det lite längre tid att bli klar med det.

Nå, i dag började det urlätt med Lasse Berghagens signaturmelodi till ”Allsång på Skansen”, ”Stockholm i mitt hjärta”. Fast här förstås i en instrumental version.

Men naturligtvis innehöll melodikrysset också ett och annat som var svårt även för mig, som annars behärskar många olika musikstilar och genrer.

Men låttiteln ”Ready For It?” lyckades jag hitta genom att googla på en fras jag hittade, ”In the middle of the night”, och då fick jag veta, att den som hade gjort och spelat in låten heter Taylor Swift – Swift hade jag då redan kommit fram till med hjälp av ledbokstäverna.

Top Cats från Värmland minns jag bara vagt från Melodifestivalen, men det var dem vi hörde i en låt som faktiskt också heter ”In the Middle of the Night”.

Jag kom så småningom på vad vi troligen hörde för melodi i den avslutande frågan i dag. Men eftersom jag inte hinner kolla om den finns med Cave Stompers, skriver jag bara det svar på frågan – att båda i det här fallet är detta – jag har kommit fram till: ogift. (En vänlig läsare bekräftar det jag trodde: Det var August Södermans ”Bröllopet på Ulvåsa”.)

Disney-filmer har jag sett många av, dock inte den allra senaste, i original kallad ”Moana” men i Sverige av någon anledning döpt till ”Vaiana”.

Med resten av frågorna hade jag inga som helst problem. Så till exempel inte med de övriga filmfrågorna.

Temat ur ”Graham Greene-filmatiseringen ”Den tredje mannen” med tema av Anton Karas på cittra, ”The Harry Lime Theme”, kände jag förstås genast igen. Läs gärna mer om filmen ovan under Kulturspegeln, Film. Och även filmen om lejonet Elsa, ”Född fri”, har väl tidigare förekommit i krysset.

Och om vi håller oss kvar i Afrika, spelades i dag en av mina och hustruns favoriter, Miriam Makeba. Vid hustruns afrikanska parties för deltagarna i seminarierna på Dag Hammarskjöld-fonden där hon på den tiden jobbade hade vi ofta parties hemma hos oss och spelade då gärna Makeba, inte minst ”Pata Pata”. Den är mycket bra som dansmusik, så bra att vi sen måste slipa och lackera om parketten i vardagsrummet.

Jag älskar verkligen inte all country, i dag illustrerat med norskan Heidi Hanse. Men jag har massor av skivor med Buffy Sainte-Marie, och jag tyckte också att Lena Andersson gjorde en utmärkt svensk version av hennes ”I’m Gonna Be a Country Girl Again”, i Lenas svenska version ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång?”.

Och jag har hela Beatles’ skivkollektion, och även John Lennons ”Free As a Bird” från 1995.

Mats Paulson, som jag hade kontakt med när jag 1969 gav ut min ”Joe Hills sånger”, förknippar jag inte direkt med dansband, men Sven-Ingvars och Sven-Erik Magnusson har faktiskt spelat in hans ”Septemberbarn”,

Paul Ankas ”Diana” från 1957 spelades ideligen när jag 1958-1959 gjorde lumpen på I 21 i Sollefteå.

Jag bor ju numera i Uppsala, men i kväll ska jag åter åka ut till en röd liten stuga i Öregrund – nå, så liten är den inte längre; vi har låtit bygga ihop två små röda stugor, och precis nere vid stranden ligger den inte heller.

Inför det och mycket senare än vanligt lägger jag nu ut mitt förslag till rätta svar på dagens melodikryss. Att det blev så sent beror på att jag blev avbruten innan jag hann skriva färdigt mitt krysskåseri och korrekturläsa det jag hade skrivit – jag och Birgitta blev hämtade i bil av sonen, Matti, för frakt till hans syster, Kerstin. Hemma hos henne har vi sedan varit på födelsedagskalas för dels Kerstin, dels hennes son, Viggo. Med där var också Viggos syster, Klara, och Mattis familj: hustrun Karin samt barnen Klara och Sofia.

Men nu är jag hemma i lägenheten en stund, innan det blir dags att åka till Öregrund igen.

Ja nu är Birgitta 80. Och jag känner av att jag också är det

22 september 2017 18:16 | Deckare, Mat & dryck, Media, Politik, Prosa & lyrik, Teater, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag har ägnar den senaste tiden åt att förbereda, genomföra och sen städa upp efter det stora födelsedagskalaset. Över 50 personer kom hem till oss under födelsedagsfirandet, och jag tror att Kerstins syskon håller med mig, när jag säger, att den här stora festen inte skulle ha blivit vad den blev utan Kerstins organisationsförmåga, goda humör och befäl över köket och övriga av henne valda serveringsställen.

De sist nämnda arbetsmomenten föll naturligt på henne, eftersom maten levererades av det företag där hon arbetar, Trillers. Hon hade redan tidigare, med hjälp av Anna som har bil, köpt och fraktat hem till oss alla de drycker, samtliga alkoholfria eller näst intill, som serverades. Kvar åt mig att handla blev mest stora mängder färsk frukt och så lite annat som Kerstin ansåg borde finnas hemma.

Jag vill prisa den varierade och rikligt tilltagna maten, allra mest för att den var så god. Många av gästerna frågade särskilt om varifrån maten kom, detta helt enkelt för att de tyckte att den var så läcker. Punktligheten var också perfekt, både när det gällde leveranstiden och hämtningen av tomma kärl samt använda tallrikar, fat och bestick dagen därpå.

Trillers hade också levererat det färdigbryggda kaffet och de av allt att döma läckra tårtorna – jag själv som är diabetiker får ju inte äta sådana.

Dessutom hade Trillers gjort den smörgåstårta som serverades vid familjens eget födelsedagsfirande av Birgitta ett par timmar före den stora invasionen. Av barn och barnbarn fick Birgitta delar till vår Arabia/Flora-servis i Öregrund, pengar till trädgården där, abonnemang till konserterna med Uppsala kammarsolister, hjälp med trädgårdsarbete och en Eden-mugg från Rörstrand.

Klockan 14.00 började det välla in folk. Anna och hennes Amanda hjälptes åt med att slussa in gästerna i vardagsrummet, där Birgitta stod och tog emot, och Annas yngsta dotter, Ella, antecknade alla gästerna. Många hade med sig vackra buketter, men vi hade förberett oss genom att ha vattenfyllda vaser i beredskap. Det kom också blommor och hälsningar från vänner som bor utanför det område vi själva hade bjudit in gamla kompisar från, dessutom också från till exempel partisekreteraren och partikassören. Några av gästerna hade valt att ta med sig krukväxter, bland annat orkidéer, och från ett par gamla, nära vänner fick Birgitta en stor levande gren av Känguruäpple med frön under utveckling, lämpliga att plantera i trädgården i Öregrund.

En mycket stor del av gästerna hade följt Birgittas önskemål om penninggåvor till Läkare utan gränser, Vi-skogen och Svenska UNICEF eller till Birgitta själv för inköp till trädgården i Öregrund.

Men det förekom också andra, av givarna självvalda (i ett fall en egensmyckad prydnadskudde) presenter, sådant som gardiner, sockor, björnbärssylt, vimpel till flaggstången i Öregrund, böcker, honung, landskapsthe och ytterligare annat.

För egen del hade jag tjuvstartat 80-årsfirandet redan medan vi var kvar i Öregrund – där fick Birgitta det som ändå skulle dit: en hel rullväska med blomsterlök, i ganska många fall nya sorter för i år.

Och så fick hon, som alltid, flera paket med böcker: Johan Svedjedals Karin Boye-biografi och så böcker av Lion Feuchtwänger, Kjell Eriksson, Torbjörn Flygt, Kjell Westö (2 stycken), Sofi Oksanen och Per Anders Fogelström (hans hittills outgivna debutförsök) samt även deckare av Georges Simenon (ytterligare tre nyutgivna) och Alexander Call-Smith. Några av de gäster som inte tidigare hade varit hemma hos oss var märkbart lite tagna av mängden av böcker och bokhyllor samt skivor och skivhyllor – någon var särskilt tagen av det faktum att de är sorterade efter ämne respektive förvarade i bokstavsordning.

Jag har också lovat köpa teaterbiljetter och sen bjuda på middag på restaurang.

Slutligen har jag åt Birgitta gett två Marimekko-designade porslinskarotter. Vi är mycket för finsk design i den här familjen.

Birgitta rörde sig ganska systematiskt mellan grupperna av gäster i olika rum och runt olika bord. Jag rörde mig ganska fritt mellan gästerna och de olika rum de satt i men fastnade i lite längre samtal om bland annat politik – vad annars bland gäster som i så hög grad är politiskt intresserade och engagerade. Med de gamla laboremuskompisarna Agneta Guillemot och Irma Ridbäck om valet av politiska samarbetspartners och möjligheten av ett blocköverskridande samarbete i det politiska dödläge som nu råder. Och med Peter Gustavsson (i dag Uppsala arbetarekommuns ordförande, men också gammal kompis) samt SSU-distriktets ordförande Asal Gohari om Laboremus’ storhetstid under tidigt 1960-tal.

När sen till slut de sista gästerna hade gått, stannade Kerstin kvar och röjde undan det tyngsta, allt medan hennes barn, Viggo och Klara, tålmodigt väntade på henne. Och medan det här pågick, kom sig den allt tröttare far i huset till slut äntligen på att också för egen del smaka på förplägnaden. Tidigare hade jag varit alltför mätt efter först min egen morgonuppvaktning av Birgitta med danska smørrebröød och strax därefter en jättebit av den smörgåstårta Kerstin hade med sig till familjekalaset före den stora mottagningen.

Det här kommer att bli en dag att minnas. Hur länge får man se – man vet ju inte så mycket om framtiden och hur länge livet varar, när man är 80 år.

Musik från Wien

11 september 2017 17:17 | Mat & dryck, Musik | Inga kommentarer

Gérard Korsten var 1994-1998 chefdirigent för Uppsala kammarorkester. I torsdags gjorde han ett gästspel som dirigent vid höstsäsongens första konsert i Musikens hus, konserthuset här i Uppsala.

Gästsolist vid den här konserten var sopranen Matilda Paulsson, som jag tidigare inte har hört. Någon mer heltäckande bedömning av hennes kapacitet vågar jag inte efter torsdagens konsert göra, detta eftersom det hon sjöng både före och efter pausen (alltsammans på tyska; kvällens tema var ”Musik från Wien”) inte präglades av just musikalisk variation – särskilt Alban Bergs (1885-1935) ”Sieben frühe Lieder” kändes monotona. Märk att det inte är tyskan jag har problem med – jag tillhör en åldersgrupp som har läst tyska i realskolan och gymnasiet. Dessutom fanns sångtexterna på tyska och med svensk översättning i programmet.

Textmässigt har de i ”Sieben frühe Lieder” (1928) ingående, av Berg tidigare tonsatta dikterna natur och kärlek som temata, men i mina öron låter de alla alltför enahanda. Och då hjälper det inte att jag för egen del är hyggligt förtrogen med till exempel Rainer Maria Rilkes diktning – hans ”Traumgekrönt” om de vita krysantemernas dag framfördes till exempel.

Lite mer variation finns det i Alma Mahlers (1879-1964) tonsättningar, bland vilka det också fanns för mig kända texter, till exempel av den redan nämnde Rilke – även Franz Werfel finns i våra bokhyllor. Med de här sångerna lyckades också sångerskan bättre.

Konserten inleddes med Franz Schuberts (1797-1828) mellanaktsmusik ur ”Rosamunde” (1823). Av de två satser som spelades kändes Allegro molto Moderato lite hård – Andantino lät bättre.

Kvällen avslutades med Joseph Haydns (1732-1809) ”Symfoni nummer 60, Il distratto” (Den tankspridde, från 1774 – den är skriven som teatermusik. Och den här musiken står sig och blev nog det mest hörvärda, även om man ser till kammarorkesterns spel, under den här konsertkvällen.

* * *

Kvällen inleddes för min och Birgittas del med middag på Amazing Thai på Vaksalagatan 24, alltså tvärs över gatan sett från Konserthuset. Som vanligt inledde vi konsertkvällen med gemensam middag med Bengt och Inger, Birgittas och Bengts dotter från deras ungdomsäktenskap, Anna, samt Annas dotter Amanda, som själv är violinist under utbildning. Birgitta och jag gav henne ett årsabonnemang på vårt konserthus som present på hennes födelsedag.

Alla beställer vad de vill ha vid de här middagarna, och för egen del valde jag Gen Keo Wan i grön curry: nötkött med bambu, äggplanta, långbönor, bambu, paprika och limeblad i kokos. Till det drack jag lättöl.

Suomi/Finland: Altia får säljuppdrag för Penfolds, Lindeman’s, Beringer, Rawson’s Retreat, Rosemount med flera

28 augusti 2017 14:04 | Mat & dryck | Inga kommentarer

Sedan en borgerlig regering slumpade bort statliga Vin & Sprit, en av världens då ledande firmor på det här området, har finländska, fortfarande statsägda Altia varit det ledande företaget på området i Norden och Baltikum. Altia har för övrigt förvärvat också Vin & Sprits av svenskarna högt skattade klassiska snapssortiment.

Nu gör Altia ett nytt kap: Företaget får sälj- och distributionsavtal i Finland för australiensiska Treasury Wine Estates, ett av världens ledande vinföretag. Bland företagets också här i Sverige storsäljande produkter finns Penfolds, Lindeman’s, Beringer, Rawson’s Retreat och Rosemount Estate. Men det här företaget har fler produkter än så, till exempel Matua, Blossom Hill, Stag’s Leap, Wolf Blass och Yellowglen.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^