Sommar i P1 med Karin Laserow

22 juli 2017 18:02 | Konst & museum, Mat & dryck, Media, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

I sitt ”Sommar” i dag berättar Karin Laserow att hennes program i TV om antikviteter under den senaste säsongen hade en bra bit över en miljon tittare. Hur kommer det sig då att jag inte kan påminna mig att jag någonsin har sett något program med henne, över huvud taget inte känner till henne? I och för sig är jag inte särskilt intresserad av antikviteter – när det gäller inredning är jag mer inriktad på färgsättning, material och modern design – men i det här fallet är nog förklaringen en annan. Det program hon agerar i, ”Bytt är bytt”, går i TV 4, och i den kanalen ser jag bara nyheterna och en och annan svensk deckare (sådant som ”Beck” och ”Wallander”).

När hon i sitt sommarprogram använder ganska stort utrymme åt det hon har använt 40 år av sitt liv åt, antikhandel, väntar jag mig förstås också en del om de objekt hon har sålt, en kärleksfull beskrivning av ting ur det förflutna, men sådant saknas nästan helt i den här antikhandlarens sommarbetraktelse. Att hon säger sig gilla barocken är inte tillräckligt för mig i alla fall.

Kanske har det här att göra med att den formella utbildning hon har är den till barnsjuksköterska. Därmed inget ont sagt om sjuksköterskor.

Om maken får vi veta att han är äldre än hon och att de träffades på ett disco – hon antyder att hon dess förinnan har haft ett utsvävande liv. Men sen har de hållit fast vid varann, har en dotter som efter juridikstudier har följt henne i spåren och att han gillar kakorna hustrun bakar. Vi får också veta att de nu i ett antal år har bott i Sjöbo.

Det här och dessutom lite till berättar hon med entusiasm och inlevelse i sitt ”Sommar”, och jag instämmer gärna i hennes självkaraktäristik, ”pratsam, vild och galen”.

Men någon höjdpunkt i årets serie av sommarprogram var det här inte.

Det omdömet gäller också musikvalet i det. Sitt intresse för barocken bevisade hon genom att spela ”Drottningholmsmusiken” (Johan Helmich Roman), men i övrigt var de tyngsta bidragen hämtade ur ”Mamma Mia!” respektive ur Peter Jöbacks repertoar. Även Diana Ross och Bee Gees förekom, men musiken med dem ingick i ett pärlband av låtar som alla förde tankarna i riktning mot discodans.

Melodikrysset nummer 29 2017

22 juli 2017 12:56 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 12 kommentarer

Det här är en sommar då vädret ständigt växlar. I går då huset städades satt jag i solen vid trädgårdsbordet och drack kaffe. I morse när jag skulle hämta morgontidningarna i brevlådan regnade det. Nu är det solsken och blå himmel igen. Det senare har jag dock sett först nu – jag har varit koncentrerad på att lösa Melodikrysset.

I dagens kryss förekom åtminstone två stycken, som brukar räknas till den klassiska repertoaren.

Det ena var nog lätt att känna igen för de flesta. Johann Sebastian Bachs ”Air” minns också de som normalt inte lyssnar på klassisk musik, i vart fall de som är i rätt ålder för att i TV ha sett ”Beppes godnattstund”.

Det andra klassiska stycket – här efterfrågades kompositören – var kanske inte lika lätt att placera. Men i mina öron verkade det vara något av Jean Sibelius, även om jag inte kom på vad som spelades. Jag har en mycket stor kollektion sibeliusskivor i en av våra skivhyllor, men dem kommer jag inte åt just nu, eftersom de finns i lägenheten i Uppsala medan jag själv under sommarhalvåret bor i vårt sommarhus i Öregrund. (Det visade sig sen vara< "Finlandia", som jag har hört hur många gånger som helst.)

Carl Michael Bellman brukar ju inte räknas till de klassiska kompositörerna, men nog är han en klassiker, även i bemärkelsen att han har lånat melodier ur sin tids klassiska repertoar.

En av hans figurer kallades Fader Berg, och det kan vi väl använda som övergång till att tala om något av och med Jocke Berg. Jocke är känd från numera nedlagda Kent, men i dag hörde vi honom i duett med Lisa Nilsson i ”Innan vi faller”.

Jag har hört en hel del med Kent, men ännu mer har jag hört av och med Lars Winnerbäck, som vi i dag fick höra i ”Visst har vi glömt”.

Som ni väl har förstått, är jag från en mycket mer vislyssnande generation, så för mig var det heller inte svårt att känna igen Harriet Löwenhjelms och Hjalmar Cassermans ”Beatrice Aurore” – att vi i dag fick höra den instrumentalt med Roland Cedermark spelade ingen roll.

Klassiska barnvisor kan jag likaså. ”Bonden och kråkan” har jag själv sjungit, och därför var det ingen match att komma på den yrkesgrupp Eldeman ville ha identifierad: bonde.

Andra halvan av femtiotalet, då jag var gymnasist, blev jag lite av cineast, dock aldrig av den sorten som sorterade bort underhållande filmer, till exempel musikfilmer. Jag har alltid beundrat Fred Astaire, och Grace Kelly fick jag ett gott öga till innan hon hamnade i Monaco. I filmen ”High Society” (1956) förekom Cole Porters ”True Love”, men den kom också att leva ett eget liv som älskad schlager.

Jag var ung under swingepoken – hörde sedan dansbandsmusik spelas i radio men har aldrig gillat att dansa till dansbandsmusik. Men många av dansbanden hamnade ju också på Svensktoppen, så åtminstone de tidiga är jag bekant med den vägen. Vikingarna kan till exempel inte vara obekanta för några, som lyssnar på populärmusik i radio, och visst minns jag deras ”Du är min sommar, Marie”, och den kan jag följaktligen identifiera när de sjunger den på tyska, kallar sig Wikinger och då sjunger ”Schenk mir dein Sommer, Marie”. (Jag har läst tyska både i realskolan och i gymnasiet.)

Povel Ramel blev tidigt en favorit, och honom har jag sett och hört live både i tält och på scen. I dag fick vi höra en jazzig version med Flashback Big Band av en av hans hits, men visst var det hans underbara ”Karl Nilsson”.

Men även om jag har en tendens att fastna i gamla melodiminnen, ska ni inte tro, att jag inte införlivar senare musik i den musikskatt jag bär med mig.

Alltså tycker jag att ”All That She Wants” med Ace of Base från 1992 är en högst lyssnansvärd låt.

Och tvärs igenom den finska version som i dag spelades känner jag igen och minns med glädje ”Wake Me Up Before You Go Go” med Wham.

Fast för egen del går jag allt mer skraltigt. Och dans är det inte längre tal om.

Sommar med barn och barnbarn

20 juli 2017 23:24 | Barnkultur, Mat & dryck, Resor, Trädgård, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Under juli har vi träffat alla barn och barnbarn.

Kerstin med sina barn, Viggo och Klara, var här hos oss sista delen av sin semester, en dryg vecka. Öregrund är ju Kerstins sommarland ända sen hennes tidigaste barndom, och också Viggo och Klara – Viggo är redan tonåring och Klara blir det snart – är väl hemmastadda både i huset och i trädgården och hittar själva både inne i Öregrund och till badet i Tallparken. På Kerstin Kokks Instagram hittar ni, nu en bit ner, en räcka bilder från vår trädgård och vårt hus samt bilder från stadspromenader och badbilder från Tallparken. Kerstin och hennes barn var där och simmade varje dag.

Kerstin som är bagare till yrket bakade också här och lagade en del av middagarna, gärna med hjälp av grillen.

Under slutet av deras vistelse i Öregrund kom också Matti och Karin samt deras betydligt yngre barn, Ella och Sofia. Men de bodde inte hos oss utan hade hyrt ett hus på Gräsö – Matti skjutsade familjen i bil, och det som visade sig ta mest tid var att vänta på gräsöfärjan, ibland tvingas vänta på nästa färja. Gräsö är fullt av bilburna sommarboende så här års.

Men första kvällen tillbringade de hos oss, åt grillmiddag som Kerstin hade lagat.

Kerstin och hennes barn var, innan de for hem till Uppsala, hos Matti & co på Gräsö, och sen kom Matti och hans familj åter hit till oss på fika i trädgården. Och så bjöd Matti och Karin även mig och Birgitta på tidig middag hemma hos dem på Gräsö. Matti hämtade oss i bil.

Vid det första besöket hos oss fick Ella en jättelik Bamse-handduk av farfar – hon använde den sen i badet och tackade så mycket.

Ella är sen tidigare hemma i vårt hus och i vår trädgård, och hennes lillasyster följde efter henne överallt, gillade också mycket i de leksakslådor storasyrran redan mindes från tidigare besök.

Ella är mycket social, medan Sofia, som inte har träffat oss så ofta – Matti och hans familj bor i Stockholm – i början var aningen avvaktande till farfar och farmor. Men det här sommarbesöket kom att bli en vändpunkt i det avseendet. När vi under vårt besök på Gräsö satt på den stora uteplatsen och åt – Sofia verkade mest av allt gilla kokt potatis – satt jag närmast henne och fick vid två tillfällen lov att lyfta ner henne ur barnstolen. Och sen när Matti skulle skjutsa oss hem, ville hon följa med, satt i en barnstol fram med ansiktet riktat mot oss. När då Matti åter förklarade för henne att vi var farfar och farmor, hans egen pappa och mamma, såg jag, att den lilla flickan flyttade blicken i tur och ordning på nämnd person och sen på nästa.

Sen, när Matti efter att ha skjutsat hem oss skulle åka till Gräsö, fick också Sofia säga hej till oss, och när det blev min tur fick jag inte bara en kram utan också en puss – och ungen skrattade.

I måndags den här veckan var vi på födelsedagsfest hos Anna i Rinkeby. Två av hennes döttrar, Sara och Amanda, har födelsedag med en dags mellanrum, och de brukar firas gemensamt den mellanliggande dagen. I det här fallet talar vi om vuxna unga damer. Sara bor i egen bostad och jobbar som väktare – har faktiskt utsetts till gruppchef lite i förtid. Hon vill nu ta körkort, så av Birgitta och mig fick hon en grundplåt för den kostnaden, och lika mycket i pengar räknat fick Amanda: Hon brukar, starkt musikintresserad som hon är, åka med sin mamma till konserter i Konserthuset i Uppsala (dit också Annas pappa Bengt med hustrun Inger samt den tidigare hustrun i ett ungdomsäktenskap, Birgitta, plus jag går). Av oss fick Amanda ett årsabonnemang på konserterna i vårt konserthus.

Bengt och Inger var naturligtvis också bjudna på dotterdöttrarnas födelsedagskalas, och eftersom vi umgås, fick vi som så många gånger förr erbjudande om att bli upplockade vid Uppsala C och efter kalaset bli skjutsade tillbaka dit igen, vilket vi förstås tacksamt sa ja till.

Med på födelsedagskalaset i Annas hus i Rinkeby var också Annas yngsta dotter Ella samt flickornas pappa, den från Anna nu sedan länge skilda före detta maken Kaj. Med på det här kalaset var vidare Amandas pojkvän Fritiof samt Annas kusin Anna-Karin. Plus hunden Sudden och en katt som jag inte vet namnet på.

Det blev grillmiddag även i Rinkeby. Det är den tiden på året nu.

Melodikrysset nummer 28 2017

15 juli 2017 12:50 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Ur dagboken | 7 kommentarer

Som så ofta på lördagsmorgnarna var jag uppe före alla andra, i dag förutom hustrun också dottern Kerstin och hennes båda barn, Viggo och Klara. Jag rakade mig, duschade och åt sen frukost: juice och fil, ett par mackor (varav en på estniskt surbröd) och så ett par koppar nykokt kaffe. Under frukosten hann jag också läsa våra tre morgontidningar.

Dagens melodikryss klarade jag utan att behöva googla. Google har jag sen använt för att komplettera med korrekta årtalsangivelser och annat sådant.

Jag är själv ganska road av barnkultur, och eftersom vi har barn och barnbarn i ganska olika åldrar – just nu är dottern Kerstin med barnen Viggo och Klara sedan en vecka här i Öregrund, och i kväll ska vi hälsa på sonen Matti med hustru Karin och de betydligt mindre barnen Ella och Sofia i det hus de har hyrt på Gräsö – har jag fortsatt koll på nytillskott i den här genren.

Men böckerna om Krakel Spektakel och Kusin Vitamin, i dagens ljudillustration spelade av Lars Ekborg och Yvonne Lombard, har jag också i min egen bokhylla. För övrigt har jag personligen träffat författaren bakom de här figurerna, Lennart Hellsing, vid en middag som gavs i Riksdagen av min hustru, på den tiden talman.

Vi hade Krakel Spektakel på skiva också. Samma sak gäller Gullan Bornemark. Varför Anders Eldeman inledningsvis kallade hennes ”Sudda sudda sudda sudda bort din sura min” för svensk visa vet jag inte, men kanske kan man kalla den för barnvisa. För att vi inte skulle få höra svaret, fick vi i dag höra den i instrumentalversion med Nya Bröderna Färm.

I barngenren hör också den nya filmen ”Alice i Spegellandet”, baserad på en historia av Lewis Carroll, hemma; i original från 2016 heter filmen ”Alice Through the Looking Glass”. I den hör vi Pink (Alecia Beth Moore) sjunga ”Just Like Fire”.

Och för att beta av filmerna i dagens kryss: ”Inget stoppar oss nu” med Black Jack förekom i Colin Nutleys ”Black Jack” från 1990. Ja, jag har sett den.

Melodifestivalen brukar jag också se i TV.

Anna Book med ”Samba Sambero” från Melodifestivalen 2007 kommer jag i alla fall spontant fortfarande i håg.

Även Robin Bengtsson och ”I Can’t Go On” från 2017 finns kvar i melodiminnet, men frågan är hur länge – att jag minns den nu beror förstås på att den är så färsk.

Men det finns alltså melodier som för evigt fastnar i det man har mellan öronen. Ett bra exempel är väl Jacques Offenbachs ”Can-Can”, som också förekom i dagens kryss.

På samma sätt minns jag i olika versioner den låt, som på franska heter ”Commes d’habitude”, på engelska ”My Way”. Paul Anka, som skrev den engelska texten, sjöng den i dag tillsammans med Jon Bon Jovi.

”Mockin’ Bird Hill” från 1949 fick vi i dag höra i en instrumentalversion med Tutti Frutti Boys. Men här i Sverige är den väl mest känd i Alice Babs’ insjungning från 1951, ”Adress Rosenhill”.

Redan 1944 gjorde Harry Brandelius sin mycket spelade version av ”Gamla Nordsjön”.

Från samma epok, 1955, är också Olle Bergmans ”Sjung och le”. Också i det fallet minns jag delar av texten, till exempel uppmaningen ”sorgerna göm”.

Men det går att även i modern tid skriva schlager som på samma sätt krokar fast sig i melodiminnet. Ett exempel är Björns och Bennys ”Du är min man”, i dag spelad instrumentalt men normalt sjungen av Helen Sjöholm till komp av BAO.

Ja, det var väl hela Melodikrysset.

Om en stund väntar dagens ”Sommar”, ett program som jag skriver om varje dag.

Men i kväll blir det knappt om tid. Vi ska över till Gräsö för middag med Matti och hans familj.

Sommar i P1 med Dagny Carlsson

10 juli 2017 17:20 | Mat & dryck, Media, Musik, Resor, Teater | Inga kommentarer

Själv bloggar jag vid 80 års ålder, men jag är ju gammal journalist och lärde mig hyggligt tidigt att skriva även på dator. Fast vad är det mot 105-åriga Dagny Carlsson, möjligen världens äldsta bloggare – hon fick överta en dator efter systersonen som kom hem från USA och sen bytte dator, lärde sig använda den och började blogga vid 100 år ålder.

För att lära sig hantera en sådan här apparat gick hon en datakurs och lärde sig med hjälp av en instruktionsbok och övning. Undra på att omgivningen blev imponerad. Biblioteket i Solna bad henne hålla i en datakurs för äldre, hennes lärare skrev om henne i lokaltidningen, TV gjorde en dokumentär om henne och media i länder långt borta gjorde program om henne. Allt det här har lett till att hennes blogg har enormt många läsare. Och hon själv har på ålderns höst blivit kändis.

Själv tar hon allt det här med ro och viss distans. ”Man ska inte gamla till sig”, sa hon i sitt ”Sommar” i dag.

Hennes liv har långt ifrån varit en framgångssaga.

Hon hade det ganska motigt i unga år: Hon hade velat studera, men det fanns inga pengar. Pappan dog när hon var 17, och på den tiden fanns det ännu inte något välfärdssamhälle som kunde stötta unga i hennes belägenhet. Hon kände sig också mindervärdig när hon jämförde sig med sin duktiga syster.

Samhället gick heller inte, varken då eller tidigare, in för att stötta kvinnor. Hon berättar bland annat om mormor som fick bli piga och då blev med barn, av allt att döma med husbonden som barnafader. Men han betalade en dräng för att ta på sig faderskapet och gifta sig med hennes mormor.

Om 1930-talet berättar hon som så många andra om arbetslösheten, den som i hennes eget fall ledde till att hon trots handelsskola inte fick något adekvat jobb. Det enda jobb hon lyckades hitta var på en syfabrik, och där blev hon kvar till 1937.

Sen fick hon nys om en syfabrik i Örebro, dessutom med veckolön, även om man där liksom överallt annars på den tiden måste jobba också på lördagar.

Under tiden där blev hon bekant med en man, som uppvaktade henne och friade, och trots att han rökte och drack sa hon till slut ja, när han lovade skärpa sig. Men det gjorde han inte, och till det kom att han dessutom var sjukligt svartsjuk – en gång låste han in henne när hon hade tänkt gå på en julfest på arbetsplatsen.

Så hon bröt upp och återvände till Norrköping, där hon tidigare hade jobbat – gick en fortbildningskurs som visade sig vara svår att klara på grund av algebran.

Men hon gav sig inte, gick en Hermods-kurs, och nu lyckades hon bra. Det här ledde till att hon fick jobb som arbetsledare på Försäkringskassan i Sundbyberg.

När hon nu bodde i storstockholmsområdet, vidgade hon sina vyer ytterligare, började till exempel regelbundet gå på Operan.

Och så träffade hon, vid dansbanan på Gröna Lund, en ny man, fåordig men spännande. Den här gången blev det inget kyrkbröllop; de gifte sig på pastorsexpeditionen i Solna.

I honom fann hon en partner, som på olika områden vidgade hennes liv. Med honom reste hon till fjärran mål som Spanien, Samarkand, Marocko och USA.

Hur de hade råd? Han var snickare men också från Småland, så han startade tillsammans med en kompis egen firma.

Allting kunde ha slutat hur lyckligt som helst. Men när han inte längre orkade gå ut och dansa och blev fysiskt allt mer tagen, visade det sig vara det hon befarade, och cancern tog hans liv.

Slutet blev mycket jobbigt. Hon fick till exempel hela tiden hjälpa honom ut på toaletten.

Först var hon inställd på att själv också dö. Men sen kom insikten ”Man måste leva, i nuet”.

Fast det där nuet skiftar genom åren. Själv minns hon både första världskrigets gulaschbaroner och andra världskrigets kafferansonering och surrogatkaffe men då fisk fortfarande såldes utan ransoneringskort.

Och när den här 105-åriga damen var klar, sa hon tack och hej till oss lyssnare och önskade oss en trevlig sommar.

Hennes musikval i programmet var delvis förvisso mer traditionellt och äldre än det som utmärker flertalet av dagens sommarprogram – hon spelade till exempel ”Beatrice-Aurore” och ”Med dig i mina armar” med Sven-Olof Sandberg, ”Ungmön på Kärringön” med Harry Brandelius och ”Min soldat”, krigsårens stora svenska schlager med Ulla Billquist. Kanske ska man där också nämna ”Så skimrande var aldrig havet” med Evert Taube, men Taube är ju inte utplånad ur yngre människors musikminne.

Något var knutet till reseavsnittet i hennes program: ”Chicago” med Frank Sinatra.

Ett par av låtarna kunde sägas illustrera de ekonomiska problem som löpte som en röd tråd genom delar av programmet: ”The Winner Takes It All” med Abba och ”Somliga går med trasiga skor” med Cornelis Vreeswijk.

Ytterligare annat var väl valt det också: ”Båklandets vackra Maja” med Fred Åkerström, ”Unforgettable” med Nat King Cole, ”Matilda” med Harry Belafonte, ”Man får aldrig en karl med gevär” med Sonja Stjernquist och Carl Michael BellmansLiksom en herdinna” med Mikael Samuelsson och Mats Bergström.

Och sina kunskaper om klassisk musik redovisade hon genom att spela Pjotr TjajkovskijsNötknäppren” och ett stycke ur Giacomo PuccinisLa Bohème”.

Sommar i P1 med Richard Tellström

5 juli 2017 1:12 | Mat & dryck, Media, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag känner förstås till ”Historieätarna” i TV, där Lotta Lundgren och Erik Haag levde sig in i hur folk åt förr, men jag har egentligen aldrig, bortsett från någon enstaka titt, följt den här programserien. Alltså var jag heller inte medveten om att dagens Sommar-värd, Richard Tellström, har anlitats som expert vid dess tillkomst.

Tellströms ”Sommar” berör förstås den här programserien, men han framträder där mest i sin egen egenskap av etnolog och måltidsforskare, för övrigt en mycket sakkunnig kock. Hans främsta paroll där är ”Vi människor äter inte för att överleva utan för att leva”. Gällde det bara kroppen, kunde vi överleva även om vi bara åt foderpellets, anpassade till människor, men vi kan inte nöja oss med samma mat varje dag. Vidare, maten på din tallrik berättar vem du är.

Men vad man äter växlar. Matkulturerna i olika länder skiljer sig åt, även om resor, migration och kokböcker gör att också matkulturer blandas. Det här är inte heller nytt – mycket av det vi i dag upplever som traditionell svensk mat har sina rötter på andra ställen i Europa och resten av världen.

Det handlar då inte bara om att olika individer föredrar olika profil på sina måltider, och då syftar Tellström inte endast på att till exempel invandrare och flyktingar tar med sig delar av sin egen matkultur. Där har jag själv vittnat om hur gästerna på mitt 80-årskalas nyligen bjöds på ett estniskt ”kallt bord”, bland annat det surbröd jag under mina tidiga år lärde mig att älska.

Nej, matvanorna påverkas även av klasstillhörighet, till och med partival. Enligt en undersökning Tellström har gjort äter socialdemokrater mer knäckebröd, miljöpartister mer fullkornsbröd. Både sossar och sverigedemokrater äter mycket limpa.

I ”Historieätarna” uppehöll man sig inte särskilt mycket vid dryckerna till maten, detta för att smaken på till exempel olika viner inte går att förmedla via TV. Men Tellström noterade en del seder, till exempel att man på vårarna kunde tappa björksav och dricka det. Det här förekom faktiskt i min egen estniska barndom.

Tellström nämnde också en mindre hälsosam vana i gamla bondekök: Både ägarna till lantbruken och tjänstefolket kunde få en sup till morgongröten.

Han tog också upp svårigheten att kopiera äldre tiders mat, inte bara för att recepten är mer knapphändiga utan främst för att ingredienserna under tidernas lopp har försvunnit eller förändrats.

Men Tellström berättade också om sin personliga bakgrund och senare egna erfarenheter.

Han växte upp i Sollefteå och minns därifrån dels den ganska enahanda maten man ofta åt, dels att proportionerna i en måltid var präglade av knapphet, till exempel två köttbullar och sex potatisar var. Men när han var dagbarn i en lite mer välbeställd familj, fick han både mer mat och mer varierad mat – fast när dagmamman frågade vad han ville ha att äta, sa han oftast ”skafferistädning”, dagmammans benämning på en måltid, som byggde på rester av tidigare matlagning.

Våren 2001, när Sverige var ordförandeland i EU, ville den dåvarande statsministern Göran Persson (s) gärna visa upp vårt land för deltagarna i olika EU-möten, som följaktligen förlades till olika orter runt om i Sverige. Tellström själv var då måltidsforskare på LRF och fick hjälpa till med måltidskomposition, att hitta regional mat.

Han noterar mot slutet av programmet, att avvikande matval numera görs i mycket stor utsträckning, utan att detta grundas på medicinska eller ekologiska skäl – vår tids trend, mer bland kvinnor än bland män och mer i storstäder än på landet, är individualistisk och att folk då, ofta till restaurangkockarnas förtvivlan,
kräver att få individuellt anpassad mat – vi äter allt mer bredvid, inte med varandra.

Jag vet inte om det är överdriven vitsighet som får Richard Tellström att starta sitt musikval med en ganska tafflig låt, sjungen av Marianne Kock.

Men resten av musiken är bättre, ett omdöme som gäller även GerswinsSummertime” med Louis Armstrong och Ella Fitzgerald, där ju ”fish are jumping”.

Tellström visar sig ha en ganska varierad musiksmak – han spelar till exempel Amália Rodrigues (”Uma casa portuguesa”), Jackie Lee (”Just Like a Man”, när Lill Lindfors sjunger den ”En sån karl”), Bobbie EricsonsUtskärgård”, en låt av den italienske filmmusikmakaren Nino Rota, en komposition av Leonardo Vinci, ”Georgy Girl” med The Seekers och Birgit Nilsson och Georg Solti i ”Götterdämmerung” ur WagnersDer Ring des Nibelungen”.

Kjell Eriksson på visit

3 juli 2017 22:56 | Deckare, Mat & dryck, Politik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

I min deckarhylla har jag Kjell Erikssons alla böcker om Ann Lindell. Den här polisen hamnar också vid något tillfälle på Gräsö, nära vårt sommarviste i Öregrund. Serien om Ann Lindell är något ganska ovanligt i deckargenren – den som är road kan ju gå upp under Kulturspegeln, Deckare och kolla.

Jag blev personligt bekant, man kan nog säga kompis, med Kjell, genom att hamna i styrelsen för Ordfront i Uppsala, vars ordförande han var. Trots sin egen bakgrund i yttervänstern ville han aktivt ha mig med i föreningen, och jag blev bland annat dess kassör. Kjell gav för övrigt ut sina egna böcker på Ordfront, och där placerade jag själv laboremusantologin ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (2002).

Jag har varit hemma hos honom på styrelsesammanträden (och han hemma hos mig på andra sådana), men så försvann han från Uppsala, flyttade till Brasilien. Han har sedan hämtat bokmiljöer därifrån, liksom från andra delar av de delar av världen som vi européer ofta inte vet så mycket om, men Kjell gör alltid grundlig research. Det gäller för övrigt också den bok han har skrivit med spanska inbördeskriget som verklig bakgrund.

Kjell vet att vi under sommarhalvåret bor i Öregrund – han har till och med varit inne på att skriva en artikel om vår trädgård, men det har aldrig blivit av. Och självfallet har jag oavsett detta inbjudit honom att titta in, om han hade vägarna förbi.

I förmiddags knackade det på, och Birgitta gick och öppnade. Och där stod Kjell, efter att ha varit på Gräsö vad jag förstod. Så jag avbröt mitt skrivande, och Birgitta serverade kaffe och egna småkakor som fanns kvar efter mitt 80-årskalas.

Strax var samtalet i gång: Jag berättade att jag just hade fyllt 80 och han att han själv, visserligen inte riktigt lika gammal, plötsligt och oväntat – hans brasilianska kvinna är visserligen yngre än han men så pass gammal att hon inte längre trodde att hon kunde bli med barn – hade blivit far på nytt.

Under det här fikat pratade vi, även Birgitta, ivrigt om allt som vi kom på.

Sen tyckte jag att vi skulle visa Kjell, som har haft handelsträdgård, vår egen trädgård, och vi lät inte det regn som föll hindra oss. Kjell hämtade ett paraply i bilen och gav det åt Birgitta, och jag skyndade in och hämtade ett paraply åt Kjell och satte på mig själv en regnrock. Birgitta berättade om växterna i rabatterna, men den forne trädgårdsmästaren kunde själv identifiera de flesta rossorterna, visste till och med att det var ett japanskt Sakura-träd som vi har på husets baksida.

Och sen åkte han i sin bil.

Men mig förmanade han liksom förr: Du måste skriva dina memoarer!

80-årsfesten i backspegeln

2 juli 2017 16:48 | Barnkultur, Film, Handel, Mat & dryck, Trädgård, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Den 19 juni fyllde jag 80 år, och även om åldern ännu inte har knäckt mig, tyckte jag själv att kroppens allt fler tecken på min allt högre ålder kanske inte var så mycket att fira. Men eftersom Birgitta och barnen tyckte, att en så hög och jämn ålder inte bara kunde förbigås med tystnad, föreslog jag att bara den närmaste familjekretsen skulle bjudas. Sen inbjöd Birgitta ändå också några gamla vänner. Festföremålet självt tillfrågades inte om vilka, men hustrun prickade ganska rätt; dock kunde alla (till exempel Anna-Greta Leijon) inte komma, men några av de tillfrågade – tre av de ursprungligen fyra (en är död) i en tjejliga på mitt forna jobb – kommer hit till Öregrund senare i sommar.

Men jag blev tillfrågad om kalasmaten och om mina presentönskemål. Jag föreslog då ett födelsedagsbord med estnisk inriktning och bidrag till restaureringen av två av mina gamla men förfallna rabatter samt nya växter att plantera där. Birgitta har förresten tidigare rensat och restaurerat mitt gamla stenparti och där planterat in några nyinköpta rosor.

Så en lokal trädgårdsmästare, en ung kvinna som vi tidigare har anlitat, lyckades med hjälp av två lejda tjejer få bort ogräset och fylla på med ny jord, och Birgitta tror att mina födelsedagspengar kan tänkas täcka de här kostnaderna. Efter födelsedagen har jag sen planterat de nya växterna, däribland en blomma som inte är vinterhärdig, en present från två av Bigittas syskonbarn som inte var här, men den ska jag plantera i kruka i höst. Många nya rosor och även pioner blev det, också andra blommande rabattväxter, bland annat estnisk malva från Anna.

Vädret den 19 juni var som gjort för trädgårdsfest, och gästerna fick plats på de stolar vi hade ställt ut kring ett antal hyggligt stora trädgårdsbord, dagen till ära täckta med borddukar. Borden stod på den gräsmatta jag själv anlade i min krafts dagar och mellan äppelträd jag själv har planterat. Intill det längsta bordet blommade den Hurdalsros jag till en tidigare jämn födelsedag fick av min dåvarande sekreterare och några andra kvinnlig arbetskamrater.

Mat och dryck, alkoholfritt vin, lättöl, mineralvatten och läsk, fick man hämta inomhus eller från kallvattensförvar på gårdsplan. Rökt fisk – min pappa startade som yrkesfiskare – och en del annat hade Birgitta beställt från Coop, och när alla varorna kom därifrån, hade killarna i bilen också med sig en stor fin blombukett från de anställda där, som jag sen länge räknar som mina vänner. Men det viktigaste på fiskbordet hade Birgitta lagat, också på fisk från Coop: Av min mamma lärde hon sig en gång hur man gravar sik, och den här var verkligen gravad efter konstens alla regler. Anna hade bakat flera estniska surbröd, och gästerna lät sig väl smaka, särskilt när en av gästerna hade rekommenderat det här brödet med Chèvre-ost. Men det var Kerstin som stod för en stor del av de estniska läckerheterna på födelsedagsbordet: Till kaffet serverades estnisk födelsedagskringla, stritsel, något av det godaste och mest smakrika som finns, och Kerstin som är bagare kan sina saker. Sen hade hon till efterrätt gjort estnisk rabarberkaka. Bilder av det som serverades i vårt kök av Kerstin och Anna den här dagen finns på Kerstin Kokks Instagram, vid det här laget på nästa sida efter den man nu får upp. Och på den sida man får upp finns bilder av det estniska surbröd Kerstin själv har bakat, vad jag förstår inspirerad av Annas bröd på min födelsedagsfest.

Gästerna lät sig väl smaka av alla de här estniska delikatesserna. Kerstin och Anna stod för uppläggning och påfyllning i köket och på inre gårdsplan.

Kerstin och hennes barn, Viggo och Klara – Klara födelsedagshälsade också från sin och Viggos pappa, Bo – stannade ytterligare ett par dar i Öregrund, badade bland annat i Tallparken – det finns bilder därifrån också på Kerstins Instagram. Matti, Karin och deras två småflickor Klara och Sofia åkte hem till Stockholm, men de har hyrt en stuga på Gräsö, så vi kommer säkert att ses igen lite senare i sommar. Anna, som är Birgittas dotter i hennes ungdomsäktenskap, brukar komma hit med jämna mellanrum för att hjälp sin mamma med trädgårdsarbete.

Från Birgittas familj kom syskonen Karin med maken Hasse, Gunnar med makan Annica och så lillebror Ragnar, den här gången utan hustrun Gunnel, som hade kommunalt sammanträde – men Gunnel ringde och gratulerade. Karin och Hasse hade i Uppsala också hämtat faster Karin, senare i år 97 år gammal.

Från min egen familj kom ingen. Mina föräldrar och min bror Matti är döda, och lillebror Mikko, född 1944 och alltså yngre än jag, är i mycket sämre skick än jag och bor på ett slutet vårdhem.

Birgitta hade dessutom bjudit sin exman, Annas pappa Bengt och hans hustru Inger – vi umgås regelbundet – samt vår gode vän Hans O Sjöström med hustru Lill samt från vårt parti hemma i Uppsala Tone Tingsgård, Anita Berger och Kjell Jernberg. Ännu fler var bjudna men kunde inte på grund av andra åtaganden men partivännerna från Uppsala medförde också presentpengar från fler av de övriga inbjudna partivännerna, bland andra arbetarekommunens ordförande Peter Gustavsson och även Uppsala arbetarekommun, vidare Hans Alsén. Jag har också fått gratulationer från Stockholms arbetarekommun, Agneta Gille, Irma Ridbäck och Sven-Olov Larsson samt från Inger och Lennart Källströmer i Uppsala. Från sitt sommarhus här i Öregrund kom Lasse och Mary Lundh.

Vid morgonuppvaktningen på födelsedagsmorgonen fick jag av Birgitta inte bara den i vår familj sedvanliga smörgåstårtan och förstås blommor också presenter som jag alls inte hade räknat med, till exempel en mycket vacker Marimekko-skjorta som jag genast satte på mig, faktiskt presenter i en mängd och rikedom jag inte alls hade räknat med. Jag fick en jättebinge med böcker, bland annat av Wilhelm Agrell, Edward Albee, Margaret Atwood, Nathan Safran Foer, P D James, Konfucius, Ann-Helén Laestadius (sommarpratare här om dan) och så en klassisk barnbok. Jag fick också ett paket med DVD-filmer: ”Stora vänliga jätten”, ”Den allvarsamma leken” samt en film om Ulla Billquist och en om Chet Baker. Och så blev det sex Iittala-glas och, som om det inte vore nog med allt det här, en rundresa i min barndoms Estland – jag kommer att få återse mitt barndomshem i Juminda innan jag dör.

Fast det gäller ju att då komma i väg – i den här åldern vet man ju aldrig hur länge det kommer att vara genomförbart.

Hur som helst: tack allesammans för att ni har gett mig en alldeles underbar och minnesvärd födelsedag. Den kommer jag i alla fall att minnas så länge jag lever.

Melodikrysset nummer 25 2017

24 juni 2017 13:25 | Barnkultur, Film, Handel, Mat & dryck, Musik, Politik, Teater, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

Det har varit en hektisk tid för mig, gamle man. Jag fyllde 80 den nittonde juni och Birgitta hade med hjälp av döttrarna ordnat trädgårdsfest för familjen och några goda vänner – mer om detta senare, när jag får tid.

I går, på midsommarafton, var det till slut bara jag och Birgitta kvar här i vårt roslagshem. De rosor och andra perenner jag fick med anledning av födelsedagen är satta i de nyrestaurerade rabatterna, och vi har varit på Coop och kompletteringshandlat – som ni förstår har vi annars mest levt på det som blev över efter kalaset.

I går var vi ner till hembygdsgården för den traditionsenliga dansen runt midsommarstången. Ja i vår ålder klarar man inte längre de kroppsrörelser som hör till sånglekarna, men vi stod innanför staketet och tittade på, först på hur stången restes, och sen hörde vi också det korta välkomsttal som hålls av någon som Hembygdsföreningen har utsett. I går hade talaren valt att häckla inte linet utan de politiska partierna. Min hustru, förr riksdagsledamot (s), statsråd och Riksdagens talman, fick också på sin tid Hembygdsföreningens uppdrag att hålla det här lilla sommartalet, och med tanke på sammanhanget och den blandade publiken var hon alltid noga med att undvika partipolitik i sitt sommartal – hennes sommartal var lovsånger till Öregrund, sommaren och det som är gemensamt för oss alla; ofta läste hon också någon dikt. I går kom, när programmet var klart, en herre fram till henne och tackade på temat ”det var bättre förr”.

Men ringdansen var som förr, och det var till och med ovanligt många som deltog – alla fick nästan inte plats i utrymmet runt stången. Fast jag tror nog att allt färre särskilt av de yngre deltagarna förstår vad de sjunger: pluraländelser och begrepp hämtade ur ett mer lantligt liv än det de flesta i dag lever har delvis gjort sångtexterna obegripliga – man kan dem i bästa fall utantill men väljer ibland ord som man förstår innebörden av. Men jag vill verkligen inte mästra dem – huvudsaken är att de släpper loss och har roligt.

På kvällen satt det gamla paret hemma och åt tillsammans en god midsommaraftonsmiddag, som så småningom kröntes med fina jordgubbar med vispgrädde. Och så avslutade vi kvällen med att se ”Ett fall för Vera” i TV. Brittiska deckare är mycket bättre än mer actionpräglade filmer.

Fram mot kvällen började det komma regn, och när jag gick ut i morse såg jag att det hade kommit ganska mycket regn, vilket jag gläder mig åt efter de många nyplanteringarna i rabatterna – vi har just fått meddelande från kommunen om slangvattningsförbud, och vid långvarig torka kan det bli besvärligt att klara allt i vår mycket stora trädgård.

I morse såg jag också att grinden ut mot gatan var öppen. Förhoppningsvis var det bara några ungdomar som hade tagit skydd mot regnet under den jätteask vi har nära grinden. Alternativt var det några som hade andra avsikter, men de bör i så fall ha avskräckts redan av de två nattända nattlamporna på innergården. Men jag kan också berätta att vi allt sedan Palme-mordet har av säkerhetspolisen insatta mycket avancerade lås, också insatta i alla fönsterhalvor (spröjsade dubbelfönster), till och med uppe på vinden och i bastun/tvättstugan samt i uthuset. Förresten skulle det vara tämligen olönsamt att ta sig in. Vi har inte särskilt mycket som en inbrottstjuv skulle vilja ha, inte ens sprit. Det enda vi har mycket av är böcker – jag fick en binge nya på 80-årsdagen – men det är romaner (OBS inte i skinnband) och deckare (till stor del i pocket).

Då är det väl hög tid att övergå till dagens egentliga ämne, Melodikrysset, som jag för min del inte tyckte var särskilt svårt.

Den enda fråga jag hade lite huvudbry med var den med ”Minnenas fönster” – först trodde jag att det var en man som sjöng, men det är ju ett begripligt misstag, när man oförmedlat hör något med Zarah Leander.

Krysset började med Lisa Ekdahl och hennes hit från 1994, ”Vem vet”. Om henne har jag tidigare berättat, att hon en gång i världen, när jag fortfarande jobbade på Socialdemokraternas partiexpedition, medverkade i en av partiets valfilmer.

Och det slutade med att Emma Stone sjöng ”Audition (The Fool Who Dreams)”. Jag har själv aldrig sett ”La La Land” (2016), men filmtiteln dök upp i huvudet redan när jag hade fått de två första L:en.

Pjotr Tjajkovskijs ”Svansjön” har jag sett på Operan, så den hade jag lätt att känna igen.

Miriam Bryants ”Raised In Rain” hade jag inte hört, men Lisa Nilsson känner jag ju till och gillar, och när jag sen googlade på henne och ”Så mycket bättre”, fann jag, att hon 2015 sjöng den där. Jag såg Lisa senast i TV när hon fick Povel Ramel-priset.

Två av dagens frågor handlade om barnkultur.

Dels fick vi höra det klassiska paret Humle och Dumle i ”Balladen om Viktor Emanuel Antonsson”.

Dels spelades ”Var bor du lilla råtta?”. Jag ser på Wikipedia att den tillskrivs olika upphovspersoner, men jag ser med detsamma att där finns fel.

Danny Saucedo har jag givetvis sett i TV och hört i radio, och för att få bekräftat att det var han la jag ut delar av den långa titeln, ”Hör vad du säger men har glömt vad du sa”, på Google och fick napp.

Doris Day, förr så populär, hör man sällan numera. Men ”Everybodu Loves a Lover” från 1958 minns jag fortfarande mycket väl.

Ane Brun har jag också hört mycket med; jag har också hört henne live i regi av norska ambassaden. Jag har hennes förstås också på skiva. Så även om jag inte hade hört ”Shape of a Heart” från 2015, kände jag igen henne.

Magnus Uggla har jag likaledes på skiva, och inte var det svårt att känna igen hans ”Jag mår illa” ens i Lennart Palms version.

Och även om den i dag spelades instrumentalt, var det ju mycket lätt att komma i håg ”Du är den ende”. Jag minns den med text av Bo Setterlind och i Lill Lindfors’ insjungning från 1992.

Nu är radion på igen, och jag övergår till årets första Sommar-program.

Den första blomsterhyllningen

18 juni 2017 16:13 | Mat & dryck, Ur dagboken | 8 kommentarer

Inför min 80-årsdag i morgon har Birgitta från Coop beställt en stor laddning varor till födelsedagskalaset, och i dag kördes varorna hem till oss.

Men killarna som levererade alla varorna hade också med sig en väldigt fin födelsedagsbukett med en hälsning från personalen – många av dem känner jag sen åratal tillbaka och jabbar vänskapligt med när jag är där och handlar.

Jag antar att det är några av tjejerna på Konsum som har valt det medföljande kortet också, adresserat ”Till en cool kille”. Det gör mina 80 år lättare att bära.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^