På middag med en krets av socialdemokratiska ämbetsmän, alla med anknytning till miljö och energi

20 mars 2017 20:29 | Mat & dryck, Politik | Inga kommentarer

I söndags var vi bjudna på middag i Stockholm.

Birgitta var ju en gång i världen miljö- och energiminister, och samtliga män utom jag i det här middagssällskapet har haft en ämbetsmannamässig relation till den här delen av politiken, men jag ska återkomma till detta.

Birgitta kom med ett tåg från Värmland, där hon hade varit för att tala, på Skoghalls arbetarekommuns 100-årsjubileum. Jag tog ett tåg från Uppsala redan före lunch för att kunna möta henne på Stockholm C, och vi hade bestämt träff utanför Jakobs Take Away, ett ställe som serverar mycket goda danska smørrebrød. De vi åt var utmärkta. Det enda problemet med det här stället – sett i mitt perspektiv – är att man inte kan betala med kontanter. Men hustrun betalade snällt med kort.

Därifrån gick vi till ytterligare ett ställe i centralhallen, en blomsterhandel som erfarenhetsmässigt har mycket fina blommor. Vi valde ut en bukett att ge till dagens middagsvärdinna, Ingrid Skogö, och nu kunde jag betala med kontanta pengar.

Sen gick vi till tunnelbanan och tog ett T-banetåg till Fruängen, där paret Skogö numera bor. Ingemar hämtade oss i bil vid T-banestationen.

Paret Skogö bor i en lägenhet, högt uppe i huset där de bor. Utsikten genom fönstren är fin, och genom fönstren – många i det utvidgade vardagsrummet – kommer det in mycket ljus.

Snart kom också de övriga inbjudna gästerna, där alla männen har haft framträdande värv inom miljö- och energisektorn. Men de kom naturligtvis som par: Rolf och Monica Annerberg. Kjell Jansson och Ulla Svedjelid, Håkan och Kerstin Heden.

Håkan och Kerstin Heden är de enda jag inte känner från förr, men Håkan har alltså varit chef för energienheten på Näringsdepartementet. Fast han är allmänt en samhällsengagerad person. Vid kaffet efter gårdagens middag satte han sig bredvid mig, och vi hade ett långt samtal om konsumentkooperationen och dess butiker. Kerstin har jag vid en tidigare sådan här middag haft på samtalshåll och fört samtal med.

Sen gammalt känner jag däremot de två som har varit Birgittas statssekreterare, också deras hustrur.

Rolf Annerberg var statssekreterare på miljö- och energidepartementet. Sen blev han generaldirektör på Naturvårdsverket, kabinettssekreterare hos Margot Wallström när hon var EU-kommissionär och generaldirektör för forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande.

Jag känner också hans fru, Monica, allt sedan hennes tid på departementet. Under gårdagens middag påminde vi oss en sjösjuketyngd färd med Smyril Line till Färöarna och alla märkliga saker vi råkade ut för där. Det var lång och vindlande väg upp till hotellet där vi bodde, och Monica mindes hur jag, när vi passerade ett par ensamma träd, utbrast, att ”nu passerar vi trädgränsen”. Där uppe bodde också delegationer från de andra nordiska länderna, och jag mindes bland annat att jag vid ett tillfälle, när jag tittade ut genom fönstret och på det gräsbevuxna taket utanför fick syn på en asberusad dansk delegat som ålade sig fram där. Jag ropade på Birgitta, informerade henne med en parafras på en på den tiden populär TV-replik, som i original tillskrevs invandrare: ”Dansket kruper!”

Jag känner också sedan gammalt Kjell Jansson och hans hustru Ulla Svedjelid.

Också Kjell har varit Birgittas statssekreterare. Senare har han varit generaldirektör för Svenska Kraftnät, Tullverket, NUTEK (verket för näringslivsutveckling) och SCB, Statistiska Centralbyrån.

Han och Ulla har, liksom Rolf och Monica, hälsat på oss i vårt sommarhus i Öregrund, och där har vi ett par vittnesbörd om att Ulla har konstnärlig talang, bland annat en tavla med ett Evert Taube-citat med knytning till orten.

Ingemar Skogö arbetade en gång i världen på Industridepartementet med energifrågor. Sen har han varit statssekreterare på Kommunikationsdepartementet, generaldirektör för Luftfartsverket och Vägverket och landshövding i Västmanland.

Eftersom alla de här människorna också är politiska meningsfränder, talades förstås mycket politik under kvällen.

Men när Birgitta med anknytning till sitt jubileumstal i Värmland vid middagsbordet hade talat både om nöden och svälten och om statsministern Hammarskjöld, han som av folket kallades Hungerskjöld, och Håkan Heden sedan hade en lång litania om den dyrbara tandvården, begärde jag replik och tackade värdinnan för den utsökta middagen.

Sånt är livet

14 mars 2017 22:00 | Barnkultur, Handel, Konst & museum, Mat & dryck, Musik, Politik, Resor, Serier, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Jag skriver ju bloggtexter varje dag, i mitt fall ofta om politik i grannländerna, vilket fordrar, att jag håller mig orienterad om vad som sker där. Så utöver att varje dag läsa fyra-fem svenska tidningar kollar jag också på nätet, dag efter dag, vad som händer i våra grannländer. Det senare innebär att jag ibland hittar unik information, ofta hinner före svenska tidningar med att berätta även större nyheter.

Också annat, till exempel barnböcker jag läser, skriver jag om här på bloggen.

Men naturligtvis gör jag en massa andra saker, sådant som jag inte fortlöpande skriver om.

I lördags hade vi till exempel Birgittas faster Karin, också hon med efternamnet Dahl, på lunch. Karin är en dam med den aktningsvärda åldern 96 år och trots sin ålder fortfarande häpnadsväckande välorienterad och politiskt intresserad, också radikal. I hennes sällskap rinner timmarna i väg fort, alltför fort.

I söndags skulle Birgitta och jag göra två saker i Stockholm, varav den första tyvärr måste senareläggas: Sonens, Mattis, redan tidigare senarelagda födelsedag får lov att firas ännu senare, eftersom han den här gången hade drabbats av förkylning.

Men lite senare samma dag åkte vi ändå till Stockholm. Christina Mattsson fyllde nämligen 70.

Även om jag tidigt skaffade hennes och Bengt af KlintbergsFula visboken”, är det främst Birgitta som under en lång tid har samarbetar med Christina, då styresman på Nordiska museet, i vars nämnd (styrelse) Birgitta var ordförande. Det här har inneburit att vi genom åren med jämna mellanrum har träffat både Christina och hennes man, konstnären Michael Söderlundh, son till Lille Bror Söderlundh och Lisbet Jobs. Jag har förresten av Christina sedan fått flera av hennes böcker, till exempel den om Lille Bror Söderlundh.

På den här födelsedagsfesten träffade vi också Christinas och Michaels dotter Hedda, som faktiskt på den tiden hon pluggade i Uppsala – hon finns numera på Södertörns högskola – var hem till oss i ett ärende. Hedda och jag hann ha ett ganska långt samtal innan födelsedagsfestens matdel startade. Det bör nämnas att stället vi var på är berömt för just sin mat.

Det här födelsedagsfirandet genomfördes på Spritmuseet, beläget inte så långt från Nordiska museet. I museidelen finns naturligtvis det husets namn antyder men också helt andra typer av utställningar. Just nu kan man där se verk av den mycket egensinnige Dan Wolgers, med en nästan lika stor volym av förklarande texter skrivna av Lena Andersson – för min del hade jag kunnat leva utan de här textmassorna. Sen fortsatte vi med att se även Martin Kellermans Rocky-utställning, högst intressant för mig, gamle seriefantast.

Redan under rundvandringen i museidelen kom konstnären Lenny Clarhäll, som jag tidigare har träffat, faktiskt också haft samarbete med, fram och hälsade och så pratade vi en stund. Lenny gjorde en av litografierna till socialdemokratiska partiets 90-årsjubileum och dessutom minnesmärket över Ådalen 31 i Kramfors – jag och Birgitta var med vid 50-årsminnet 1981.

Sen träffade vi och pratade med en rad andra bland Christinas födelsedagsgäster, till exempel Anna-Greta Leijon, Lena Rainer, Gun-Britt Mårtensson, Anna Ekström och många andra, Birgitta också med flera hon känner från sin tid i museivärlden.

Under måndagen fick vi – tidigare än aviserat; jag var fortfarande klädd i morgonrock – besök av Namibias ambassadör, som ville lära känna Birgitta, eftersom hon tidigt besökte Namibia. Birgitta, som alltid är välorganiserad, hade förberett besöket genom att plocka fram skriftlig information och foton.

I morse gick vi upp tidigt, eftersom vårt fläktsystem skulle inspekteras, och när inspektörerna till slut kom, satt vi redan och åt lunch. Vi fick godkänt för det byte av spisfläkt vi har gjort.

Och sen åkte jag med bussen ner på stan för att fylla på matförråden, vilket jag gör i Coop nere vid Uppsala C.

På vägen därifrån mötte jag vår gamle vän Hans O Sjöström och vi fick en liten pratstund.

Ja, sånt är livet.

En kväll med Stravinsky, Bach och Pärt

10 mars 2017 16:35 | Last chorus, Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Vi började konsertkvällen med middag på Musikens hus näraliggande Lucullus. Bengt och Inger hämtade oss i sin bil, och medan Bengt sen parkerade, gick vi övriga en bakväg in på gården där restaurangens entré finns. Inger är nyopererad i det öga med vilket hon ser, så Birgitta höll henne under armen. Redan på vägen dit hade Bengt fått meddelande om att Anna, som i sin bil hade hämtat dottern Amanda i Västerås, skulle bli lite försenad på grund av oförutsedda trafikhinder. Men den moderna telefonteknikens under gjorde att de i sin bil kunde kolla Lucullus’ matsedel och sen meddela Bengt sina önskemål om mat.

Själv valde jag att äta en beprövat god rätt ur det jugoslaviska köket, cevapčici, grovmalda köttfärsrullar med rödlök, pepperoni, gräddfil, stark paprikasås och pressad potatis, och till det drack jag Pripps blå lättöl.

Under de här konsertkvällarna träffar vi alltid en mängd bekanta, den här gången till exempel kommunalrådet Jacob Spangenberg (C), som kom och tackade Birgitta för senast. I veckan var Birgitta nämligen i Östhammar, där hon hade inbjudits att tala om sin memoarbok ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss, 2016). Hon hade med sig en hel rullväska böcker för försäljning och lyckades sälja samtliga.

* * *

Nå, över till det egentliga ämnet, torsdagskvällens konsert i konserthuset i Uppsala, även kallat Musikens hus.

Uppsala kammarorkester dirigerades den här kvällen av Stefan Klingele, som vi också tidigare har mött som gästdirigent. Och han lockade verkligen det bästa ur den här orkestern – det blev en mycket givande musikkväll, särskilt före pausen och sen i första delen efter den – så långt spelade orkestern på grund av musikens karaktär med reducerad besättning.

Fler musiker medverkade i kvällens avslutande nummer, Felix Mendelssohns (1809-1847) ”Symfoni nummer 3 i A-moll” (1842), kallad ”Den skotska symfonin”, detta eftersom han under en vistelse i Edinburgh inspirerades till dess upptakt.

Jag har inget horn i sidan till Mendelssohn och hans musik – där finns verk jag tycker om – men den här skotska symfonin grep mig inte.

Fast det gör inget, eftersom resten av konserten var desto bättre.

Den började med Igor Stravinskys (1882-1971) ”Dances Concertantes” (1942). Det tillkom under Stravinskys första tid i USA, där han levde och verkade fram till sin död. Dess förinnan hade han, under perioden 1920 fram till krigsutbrottet 1939, bott i Paris. Ändå skulle få förneka, att Stravinsky har sina musikaliska rötter i rysk modernism.

”Dances Concertantes” har, som titeln antyder, också komponerats för att kunna användas som balettmusik, och musiken i den har hämtat impulser från olika tider och stilar.

Den här konsertkvällens huvudnummer blev dock utan tvekan Johann Sebastian Bachs (1685-1750) ”Konsert i D-moll för två violiner, stråkar och generalbas” från, möjligen, cirka 1830. Att det blev så bra berodde utan tvekan främst på de två violinisternas, Nils-Erik Sparfs och Klara Hallgrens, samspel, men hela den här reducerade orkestern lät fantastiskt bra.

Jag har en ganska stor samling skivor med musik av Arvo Pärt (född 1935), och jag vågar påstå att redan de många skivorna, utgivna i många olika länder, vittnar om att den här estniske tonsättaren håller på att få en plats bland de stora klassikerna från olika århundraden. Och så en alldeles personlig sak: När min något yngre bror Matti begravdes hösten 2007, använde jag i den profana begravningsakt jag hade skapat som ett av musikinslagen Arvo Pärts ”Spiegel im Speigel”.

Wenn Bach Bienen gezüchet hätte” heter ett minimalistiskt Pärt-stycke, komponerat 1976, samma år som den mer kända ”Für Alina”. I Pärts musik finns kopplingar till Johann Sebastian Bach, och i det här verkets inledning finns en musikalisk anknytning till ljudet från de i titeln nämnda bina. För er som inte kan tyska: Titeln kan översättas som ”Om Bach hade varit biodlare”.

Konsertmästare var under den här konserten Bernt Lysell, också han violinist.

Orkla blir större inom glasstillverkningen

6 mars 2017 17:28 | Mat & dryck | Inga kommentarer

Jag brukar regelbundet skriva om norska konsumentvaruföretaget Orklas olika verksamheter och har tidigare skrivit om ett par företagsförvärv med anknytning till tillverkning av glass. 2016 köpte ett av Orklas dotterbolag, Idun Industri AS, skotska The Weaverley Bakery med bland annat glass-strutar och liknande produkter i tillverkningen, och samma år förvärvade företaget också majoritetsägandet i nederländska Broer Bakkerijgrondstoffen B.V., som bland annat tillverkar ingredienser till glass.

Nu meddelar Orkla, att man också har köpt nederländska Laan Heiloo B.V., en ledande leverantör av ingredienser i och tillbehör till mjukglass. Företaget har 15 anställda.

Janssons frestelse

1 mars 2017 12:31 | Mat & dryck, Media, Serier | 2 kommentarer

Jag kollar dagligen Helsingin Sanomat på nätet. Primärt för att hitta politiska nyheter från vårt östra grannland.

Men i den här nätupplagan förekommer också Pertti Jarlas serie ”Fingerpori”, som också någon stockholmstidning borde publicera.

I dagens nätutgåva av Helsingin Sanomat finns en fullkomligt obetalbar strip:

Man ser en Tove Jansson-lik kvinna med en spis med ugn i bakgrunden och en aluminiumform med ett livlöst Mumintrollet liggande däri. I nästa serieruta har kvinnan förslutit formen och på locket skrivit ”Janssonin kiusaus”, på svenska ”Janssons frestelse”.

Bland Helga Henschens vänner

26 februari 2017 15:43 | Barnkultur, Film, Helga Henschens Vänner, Konst & museum, Mat & dryck, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag är en av initiativtagarna till föreningen Helga Henschens vänner, valdes också till dess förste sekreterare.

Jag mötte Helga – kände henne inte tidigare – under en konferens för socialdemokratiska kulturarbetare på Bommersvik i midsommarveckan 1967. Vi blev vänner, för livet visade det sig. Där, på Bommersvik, bildade Helga och jag och författaren Bernt Rosengren en trio, som höll ihop från frukosten i matsalen till sen kväll. Vi blev till slut en treenighet, där det ibland blev svårt att särskilja vem som var vem. Som när Helga en morgon vid frukosten spärrade ut två fingrar, som pekade på Bernt respektive mig, och inledde med ”Du som är est…”. Bernt har förresten skrivit om oss och den där konferensen i sin roman ”En dröm om styrka”.

Maj Britt Theorin läste, innan vi påbörjade den formella delen av gårdagens årsmöte i Helga Henschens vänner, upp ett underbart textstycke om samma kulturarbetarkonferens i Helgas bok ”Vägen till Rebella” (1981). Om ni vill läsa hela det här textavsnittet, kan ni gå upp till Kulturspegeln, Prosa och lyrik, Henschen, Helga – där finns det i inledningen till min långa essä om Helga för DELS’, de litterära sällskapens, tidskrift.

När jag sedan hade blivit formellt vald till mötesordförande, sa även jag några ord om Helga och min personliga vänskap med henne, berättade bland annat pekhistorien ovan och om vårt mycket intensiva politiska samarbete i valrörelsen 1973, då ett antal kulturarbetare bildade en egen valorganisation, på Helgas förslag döpt till Motståndsrörelsen mot borgerlig regering. Vi publicerade bland annat av Helga tecknade motståndsrörelseteckningar som annonser på DNs Namn och Nytt, publicerade den av Helga tecknade boken ”Min gröna dröm är röd” och en affisch med den av Helga och Bernt Rosengren skapade pojken Busen med text på samma tema.

Före årsmötesförhandlingarna visades en film med Helga, då still alive.

Årsmötesförhandlingarna var som sådana brukar vara, och eftersom vi hade fått en i många avseenden imponerande verksamhetsberättelse att behandla och föreningens finanser är i god ordning, genomfördes de i god sämja. Den mycket alerta ordföranden Lilian Larsell gav då och då ytterligare substans åt det skrivna och avslutade med att redovisa spännande planer inför nästa verksamhetsår, då 100-årsminnet av Helgas födelse ska firas. Jag kan nämna att den 22 mars 2018 blir det releaseparty på Hedengrens bokhandel för Birgitta Holms Helga Henschen-biografi.

Under det här årsmötet träffade jag många gamla vänner, till exempel valberedningens ordförande Ami Lönnroth, Laila Nygren (den här gången bland annat kvinnan bakom den utmärkta gravade lax som serverades efter årsmötesförhandlingarna), den forna förlagsredaktören Berit Skogsberg (som jag hade vid min sida som sekreterare), den redan nämnda Maj Britt Theorin, som satt på min vänstra sida – på min högra sida satt min hustru – vidare min gamla arbetskamrat från Socialdemokratiska partistyrelsen Maud Björklund, som satt mitt emot mig, samt föreningens förra ordförande, Barbro Werkmäster, som satt till höger om min hustru, och så vidare.

Efter årsmötesförhandlingarna fick vi ta del av ett program med dikter och sånger (av Gunnar Edander tonsatta dikter) av Helga Henschen. De agerande var, förutom Edander, Kent Malte Malmström och Marie Thérèse Sarrazin.

Och efter måltiden avslutades programmet av Birgitta Dahl, som hade vidtalats att medverka efter att nyligen ha haft Helga som en av fyra symboliska gäster vid ett middagsbord – det här visades i ett café-program i TV från Umeå. Birgitta berättade minnen och läste dikter av Helga och visade upp omslag till och illustrationer ur Helgas böcker. Av särskilt intresse var kanske avsnittet om Birgittas, då ordförande i Svenska kommittén för Vietnam, och Helgas resa i slutet av vietnamkriget till Vietnam och Laos. Bland annat visade Birgitta upp den både mycket vackra och mycket slagkraftiga affisch Helga gjorde åt Vietnamkommittén, den med en vattenbuffel, en lite pojke som spelar flöjt och texten ”Stöd Indokinas folk”.

Av årsberättelsen framgick det, att Helga Henschens vänner förra året hade 129 medlemmar, och Lilian Larsell berättade, att antalet medlemmar just nu är 134. Årsavgiften fastställdes oförändrat till 175 kronor, 75 kronor för make eller maka som också är medlem. Årsavgiften betalas in på plusgiro 24 73 94-0. Informationsmaterial om föreningen kan man få om man mejlar till ordföranden, lilian.larsell@telia.com.

* * *

Vid mötena sker försäljningar av Helga-relaterat material. Själv köpte jag ett exemplar av En bok för alla-utgåvan av Britt G HallqvistsFesten i Hulabo”, kongenialt illustrerad av Helga Henschen. Den kommer nog att hamna hos ett barnbarn.

Spelman på taket mycket sevärd på Uppsala stadsteater

20 februari 2017 18:20 | Mat & dryck, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Teater | Inga kommentarer

Musikaluppsättningar på stadsteatrar blir inte alltid bra i alla avseenden. Men ”Spelman på taket” på Uppsala stadsteater är ett exempel på att musikaler kan göras i mycket se- och hörvärda versioner även på scener, som primärt är avsedda för talteater. I det här aktuella fallet finns dessutom egentligen bara en låt, som har slagit så där ordentligt, ”Om jag hade pengar”. Nå, den här aktuella teatern har bland sina skådespelare faktiskt några som också kan sjunga och dansa, och inlån och träning under tillräckligt lång repetitionstid gör resten. I det här fallet har man heller inte nöjt sig med att använda bandad musik – under avslutningen visas orkestern upp och blir föremål för publikens applåder. Också scenbild (Martin Chocholousek) och dräkter (Lena Lindgren) är valda och skapade med omsorg.

Skådespelarna är många, men få av dem har bärande roller, främst bland dem Lars Väringer som mjölkutköraren Tevye. Väringer har tidigare spelat på Uppsala stadsteater men hör inte till den fasta ensemblen. Lolo Elwin gör förtjänstfullt rollen som hans hustru Golde, men den scengestalten är mer en kontrastyta till Tevyje än en lika stark motpol till honom och hans världsbild. (Mot slutet sitter det ganska hårt åt, innan Golde medger något slags kärlek till sin make.)

Tevyes och Goldes döttrar ska alla giftas bort med viss hjälp av en äktenskapsmäklerska, Yente (Siw Erixon), men den som fattar det slutgiltiga beslutet är flickornas far, Tevye. Fast att hans besked inte heller kan ses som det som i verkligheten kommer att gälla visar episoden då han, nog lite förhastat, lovar bort en av döttrarna till slaktaren (Gustav Levin) och hon vägrar.

Döttrarna har nämligen sina egna preferenser och vägrar låta pappa bestämma. En vill ha en fattig skräddare, en annan en lärare, till lika revolutionär, och en tredje en man som är ryss, alltså inte ens jude.

Men inte bara en ny tid i kulturell mening bryter in över den judiska värld i ett Ukraina runt sekelskiftet mellan 1800- och 1900-tal som den här historien utspelas i – antisemitismen, som senare ju skulle komma att få en våldsam utveckling i stora delar av Europa, tar sig uttryck i pogromer, så också mot judarna i vår lilla ukrainska by. Judarna ska bort! Soldater, ledda av en officer (Aksel Morisse) marscherar in i byn, skjuter och bränner ner hus. Judarna tvingas packa nödvändiga ägodelar på en vagn och dra vidare – ja, vart?

Ännu fler av de agerande – de är många – skulle kunna nämnas, men framför allt måste man nämna en gestalt som rör sig i, ibland svävar över myllret på scenen: spelmannen på taket, den närmast Marc Chagallska gestalt som här spelas av Victor Morell.

Sammantaget är det här en av Uppsala stadsteaters riktigt stora (även i kvalitativ mening) uppsättningar på mycket länge. Om Ronny Danielssons regi finns bara gott att säga, och Gösta Berhards svenska översättning står sig gott.

Men ”Spelman på taket” gjordes faktiskt inte ursprungligen för scen. Det vi ser på scenen utspelar sig 1905, men ”Fiddler On the Roof” hade scenpremiär på Broadway 1964, och scenversionen skapades av Joseph Stein (text) och Jerry Bock (musik).

Scenversionen har en mycket äldre litterär förlaga, ”Spelman på taket” av Sholem Alejchem (översättning Stefan Lindgren, Ordfront 1992), på jiddish ”Tevje der Milkhiker”, 1894 – Milkhiker = mjölkutkörare, därav den i teaterversionen centrala vagnen. Jag vill gärna rekommendera den här bokutgåvan, också för att den avslutningsvis innehåller en lista över alla de bibelallusioner och mer eller mindre ordagranna citat ur Gamla testamentet den formligen kryllar av. Jag bekänner mig varken till kristendomen eller till judendomen, men den som vill förstå den kulturkrets vi lever i bör skaffa sig kunskap om sådant som starkt har bidragit till att forma den.

* * *

Biljetterna till den här förställningen köpte Birgitta som julklapp till mig. Ofta går vi ut och äter före eller efter konserter och teaterföreställningar, men eftersom jag också ville se kvällens avsnitt av Melodifestivalen, hade hon i stället den här gången varit på konditori Trianon och köpt danska smørrebrød till en snabbt framdukad men desto godare middag.

Omväxlande och intressant

17 februari 2017 18:20 | Mat & dryck, Musik | Inga kommentarer

Torsdagskvällens abonnemangskonsert i Musikens hus i Uppsala bjöd på ett omväxlande program, nya aktörer och instrumental virtuositet.

För den senare stod främst gästsolisten, trumpetaren Tine Thing Helseth. Hennes spel i Joseph Haydns (1732-1809) ”Trumpetkonsert i Ess-dur” (1796) var nyansrikt på ett sätt som man kanske inte väntar sig av ett verk med trumpet som soloinstrument. Det senare var ovanligt på Haydns tid – han skrev det här stycket åt en vän som var hovtrumpetare – och trumpetkonserten glömdes sen under lång tid bort bland Haydns ju ofta mycket spelade verk. Thing Helseth lyfte fram alla dess förtjänster.

Hon var också soloinstrumentalist i Rolf Martinssons (född 1956) ”Airy Fligt” för trumpet och brasskvintett (1998). Tine Thing Helseth spelade i det här fallet inte ihop med Uppsala kammarorkester utan i stället med Linnékvintetten. Det här innebar också i ett annat avseende att man rörde om i konsertgrytan: Det hör inte till vanligheterna att bossa nova-rytmer hörs under de klassiska konsertkvällarna.

Efter pausen fick vi faktiskt ett prov på att också Uppsala kammarorkester, åtminstone när den som under den här konsertkvällen leddes av en begåvad gästdirigent, Clemens Schuldt, är förmögen att spela musik utanför den gängse klassiska ramen. Vi fick höra Sofija Gubajdulinas (född 1931 i Tatarstan men ryska) ”Concordanza” (1971). Concordanza är ett italienskt ord för enighet och harmoni, och även om den här musiken ger uttryck även för det, rymmer den mycket också av motsatsen. Här fick musiken stöd, faktiskt i båda riktningarna, av en inlånad japansk slagverkare, Mika Takehara.

Konserten både inleddes och avslutades med två orkesterstycken, skrivna av Franz Schubert (1797-1828).

I inledningen fick vi höra hans ”Ouvertyr i D-dur” (1817).

Och så avslutades konserten med hans ”Symfoni nummer 3 i D-dur” från 1815, möjligen med tidiga influenser från Rossini.

Också de här tidiga schubertverken var länge föga kända och spelade, men båda var väl värda att lyfta fram.

* * *

Före konserten samlades vi – Birgitta och jag, Bengt och Inger, Anna och dottern Amanda – på Amazing Thai vid Vaksalagatan snett emot Konserthuset för gemensam middag. Vi väljer rätt – à la carte eller buffé – efter tycke och smak, och eftersom jag på grund av min ihållande förkylning inte var våldsamt hungrig, valde jag en kryddstark soppa, men inte heller den fick jag helt och hållet i mig.

Jag var rikligt utrustad med Läkerol-tabletter och klarade i stort sett hela konserten utan att börja hosta, men under den avslutande schubertsymfonin fick jag ändå ett anfall, och som ni vet, lägger sig inte såna, när man försöker hålla tillbaka dem. En herre tvärs över gången försökte hjälpa mig genom att erbjuda mig halstabletter, men såna hade jag alltså redan.

Jag ber om ursäkt, om jag störde någons konsertupplevelse.

Olof Palme-priset till borgmästare på två flyktingöar i Medelhavet

31 januari 2017 22:40 | Mat & dryck, Musik, Politik | Inga kommentarer

Olof Palme-priset på 100.000 USD delas årligen ut av Olof Palmes minnesfond, om möjligt på Olof Palmes födelsedag den 30 januari.

Det var möjligt i år, och priset gick till borgmästarna Giusi Nicolini från Lampedusa och Spyridos Calinos från Lesbos.

Lampedusa och Lesbos är två öar i Medelhavet. Lampedusa är en italiensk ö, söder om Sicilien och Malta, norr om Tunisien och Libyen. Lesbos ligger i östligaste delen av Egeiska havet, nära den turkiska kusten. I dag är de ett par av de främsta målen för de överlastade flyktingbåtar som används för att smuggla in människor i ett allt mer slutet Europa. Ibland lyckas det, men alltför ofta händer det katastrofer på grund av överlastning, dåligt väder eller ovarsamhet från smugglarnas sida. Många av dem som finns ombord drunknar då, om räddningsfartyg inte hinner fram i tid – ofta kommer de dessutom från områden, där det inte är naturligt eller möjligt att lära sid simma, och bland passagerarna/flyktingarna finns också små barn.

Bilderna av det här – vid ceremonin i går i form av två filmer – går rakt in i mitt hjärta. Exakt likadana katastrofer hände i slutet av andra världskriget, när in emot 30.000 ester i allt från småbåtar till större sådana, alla överlastade, flydde hit till Sverige.

De båda pristagarna höll, efter det att Pierre Schori hade presenterat dem och gett minnesfondens motiveringar samt Lisbet Palme hade delat ut prisdiplomen, var sitt anförande, naturligtvis tacktal men framför allt en uppfordran till de mycket stora delar av Europa som inte har lyft ett finger för att hjälpa medmänniskor i nöd.

De talade inslagen omgärdades av musik från Mellanöstern, spelad av Saba Band, vars medlemmar bor i Malmö men ursprungligen kommer från det område deras musik är hämtad från.

Efter prisceremonin blev det en stunds mingel med snittar och ett glas vin, alkoholfritt i mitt och Birgittas fall. Mest är det här minglet ett tillfälle att hälsa på gamla bekanta och, så gott det går i larmet, föra ett och annat samtal. Bland dem jag återsåg fanns ett antal gamla arbetskamrater från 68an, partiexpeditionen, och vi hann också morsa på eller prata lite med Lisbet Palme, Marita Ulvskog (med henne pratade jag om resterna av A-pressen), Leif Karlsson, Tomas Eneroth, Anders Ferm, Tomas Fischer (som jag pratade med om gemensamma minnen från högre allmänna läroverket i Sundsvall), Lena Hjelm-Wallén, Gun-Britt Andersson, Anna Karin Hammar, Bertil Jonsson, Vanja Lundby-Wedin, Gunnar Lassinantti och Anna-Greta Leijon (vars hälsa vi kollade – hon skulle ha varit med vid den Laboremus-träff vi hade hemma hos oss men blev då dålig – samt, ganska länge, med partiets internationella sekreterare, Andrine Winther, som känner vår Kerstin via IOGT-NTO och som berättade, att både hon och andra partifunktionärer följer min blogg, särskilt när jag skriver om Norden och Baltikum. Vi hann också hälsa på Pierre Schori, Ingvar och Ingrid Carlsson och Jan Eliasson. Och säkert har jag glömt att nämna några som också borde ha varit med på den här listan.

Sen gick vi tillbaka till andrakammarsalen, den här gången för att lyssna på ett samtal om FNs säkerhetsråd. Det här skedde i regi av socialdemokratiska riksdagsgruppen, och inledningstalare var gruppledaren Tomas Eneroth. I panelen satt Annika Söder, kabinettsekreterare på UD, Aleksander Gabelic, förbundsordförande i Svenska FN-förbundet, och Rebecca Abrahamsson, internationell sekreterare i SSU. Som moderator fungerade Kenneth G Forslund, ordförande i Riksdagens utrikesutskott.

Det blev ett innehållsrikt samtal, värt att lyssna på.

* * *

Vi fick lov att åka från Uppsala med ett så tidigt tåg, att vi inte hann äta lunch hemma, men i gengäld fick vi lite extra tid i Stockholm, så vi åt i stället lunch på en servering i norrdelen av Centralen, Jacobs Take Away. Att vi valde det här stället beror på att vi såg, att man serverade danska smørrebrød. Vi valde två var: dels ägg och ansjovis, dels renstek, pepparrotskräm och rårörda lingon. Renstek och rårörda lingon är kanske inte så danskt, men fan så gott!

Gamla laboremiter på återträff/seminarium

20 januari 2017 16:05 | Mat & dryck, Politik | Inga kommentarer

I går, torsdag, hade vi ett antal gamla laboremiter från första halvan av 1960-talet på återträff, samtidigt seminarium, hemma hos oss i Uppsala.

Laboremus, i dag en studentklubb men då fortfarande med till exempel fackföreningsfolk bland medlemmarna – en förening för tanke- och kroppsarbetare, för att citera dåtidens stadgar – hade sin storhetstid, numerärt så väl som verksamhetsmässigt, under 1960-talet. 1960-1961, när jag var föreningens ordförande, fördubblades medlemsantalet från 125 till 254 medlemmar och växte året därpå – jag var då vice ordförande – till 322. I mitten av 1960-talet var föreningen uppe i drygt 500 medlemmar – som mest hade den över 600 betalande medlemmar. Laboremus blev i och med det här den ledande studentföreningen i Uppsala, och då ska man komma i håg, att antalet studenter på den tiden var betydligt färre än i dag.

Jag tänker inte plåga er med alla aktiviteter, inte bara om politik utan också om kultur, med mycket kända föredragshållare, publikdragande debatter med mera som bidrog till det här. Men det intressanta åtminstone i just det här sammanhanget är att Laboremus, inom socialdemokratins ram, stod för en utpräglat radikal linje och ofta fanns i det politiska intressets framkant. Vi diskuterade jämlikhet och jämställdhet, på ett radikalt sätt även ekonomisk demokrati. Vi stod för ett brinnande internationellt engagemang, när det gällde till exempel Sydafrika och Vietnam, och vi var häftigt mot EEC (dagens EG). Atomvapenmotståndet var likaså stort.

En intressant effekt av det här är att den helt överväldigande delen av dåtidens laboremiter fortfarande finns kvar inom socialdemokratin, än i dag till och med är radikala socialdemokrater, även om en och annan har blivit vänsterpartist eller har varit SKPare; några har förstås också tröttnat på socialdemokratin som den ser ut i dag, detta utan att för den skull gå med i något annat parti.

Birgitta och jag har deltagit i någon återträff med gamla studentförbundare, men där har vi mest bara mött lite yngre människor från det efter perioden av SSU-anslutning även av studentklubbarna återbildade Socialdemokratiska studentförbundet. Varför så få av de många aktiva från det gamla studentförbundet inte har synts i de här sammanhangen kan man ha teorier om, men det är inte ämnet för den här betraktelsen.

På min tid i Laboremus hade vi vårbrytningar, dit vi inbjöd laboremiter ur äldre generationer – vi listade dem vi visste var de bodde och om de fanns kvar i livet – och många kom faktiskt till de här vårbrytningarna med middag på restaurang, och några av dem ombads att berätta minnen från deras egen laboremustid.

När Birgitta förra året i samband med en födelsedagsuppvaktning träffade vår gamle vän från laboremustiden Sverker Gustavsson, professor i statskunskap här i Uppsala, började de prata om att samla en del av de gamla laboremusaktiva på 1960-talet, och efter lite mejlväxling bjöd Birgitta in så många som får plats runt vårt längsta bord, när det är förlängt med alla tre iläggsskivorna, utöver mig och Birgitta

Villy Bergström
Nils-Åke Ericsson
Agneta Guillemot
Sverker Gustavsson
Sven-Olov Larsson
Irma Ridbäck
Lars Rudebeck
Per Silenstam
Hans O Sjöström

Ytterligare två hade fått inbjudan, men Karin Rudebeck kunde inte komma på grund av utlandsresa, och Anna-Greta Leijon måste i sista stund tacka nej, eftersom hon hade drabbats av feber efter en hjärtoperation.

Märk att vi hade bjudit gamla vänner från sextiotalets Laboremus utan att fästa avseende vid deras nuvarande politiska hemhörighet och värderingar.

Det diskussionsämne Sverker och Birgitta hade valt för den här träffen var populismens växande roll i både svensk och övrig europeisk politik (i dag i hög grad också amerikansk). Birgitta ledde det här rundabordssamtalet, som inleddes av Sverker – han hade för övrigt till deltagarna i förväg skickat kopior av två av honom skrivna och publicerade essäer i ämnet, dels ”Populismens utbrott beror på nyliberalismens djupverkan” i Respons nummer 5 2016, dels en recension av fyra relevanta böcker, Björn ElmbrantsInnan mörkret faller – ska 30-talet hinna i kapp oss?”, Bengt LindrothsVäljarnas hämnd – nationalism och populism i Norden”, Thomas PikettysKan vi rädda Europa?” och Per SvenssonsVasakärven och järnröret – Sverigedemokraterna och den långa bruna skuggan från 30-talet”.

Jag ska här inte referera vare sig artiklarna eller Sverkers muntliga inledning, bara passa på att nämna, att Bengt Lindroth var medlem i Laboremus och en av mina efterträdare som redaktör för studentförbundets tidskrift Libertas.

Alla de församlade bidrog med intressanta synpunkter, men eftersom varken jag eller någon annan har fört något protokoll, avstår jag från att försöka skriva ett referat.

I stället väljer jag att skriva om något där jag befinner mig på mer säker mark, mina egna synpunkter. Inte så att jag heller i det fallet har något manus att utgå från, men jag ska försöka sammanfatta det jag sa i mitt huvudinlägg och sen återkom till.

I min ungdom på 1950-talet i den lilla byn Juniskär 18 kilometer söder om Sundsvall var nästan alla som bodde där sossar och, i några fall, kommunister – dessutom fanns det småjordbrukare som var bondeförbundare av den gamla sorten, men en småbrukare på deltid som också var industriarbetare var sosse och prenumererade på S-tidningen Nya Samhället – det senare gjorde också vår hyresvärd, muraren Kjell Nordin. Det fanns ingen socialdemokratisk partiorganisation där i vår utkant, men några av byns byggnadsjobbare ställde upp före valen och satte upp valaffischer.

Den här klasspräglade boendestrukturen fanns fortfarande också i vissa delar av Uppsala, när jag hösten 1959 flyttade hit för att börja plugga vid universitetet.

Jag blev ju tidigt hyperaktiv i Laboremus och blev då också bekant med många i dåtidens parti och fackföreningsrörelse i Uppsala. En kille, som tog över som SSU-ombudsman, Sören Thunell (med eget ursprung i Kolsva), blev jag mycket god vän med, och eftersom Sören imponerades av vad jag och andra hade åstadkommit med Laboremus, rekryterade han mig och Hans O Sjöström till SSUs kretsstyrelse. Vid ett tillfälle tog han med mig till en ungdomsgård i sossetäta Salabackar, där vi visade en film om rasförtryckets Sydafrika och jag pratade om kampen mot apartheid.

Det här var uppenbarligen okänd mark för ungdomarna på den här ungdomsgården, och efteråt kom det fram två killar som satte sig bredvid mig, och den ene frågade:

– Är du sosse?

Jo, det var jag ju – hade aldrig varit något annat.

Killen som frågade: – Det var bra det. Annars kunde du ha åkt på stryk.

Och eftersom jag ju själv kom från en miljö, där man klassificerade människor efter skalan ”vi här nere, ni där uppe”, fann jag mig, begrep.

Jag berättade det här som en bakgrund till en analys av hur delar av den gamla arbetarklassen i dag har börjat rösta på populistiska högerpartier, i vårt fall Sverigedemokraterna.

Förr, när hela bygder och stadsdelar röstade på ett visst sätt, skedde detta mer på grund av socialt och politiskt ledarskap inom gruppen än på grund av kunskap om till exempel marxistisk klassteori. Viktigare var handfasta sociala förbättringar och några få prioriterade mål.

Men sedan, kan man säga, blev den samhällsledande arbetarrörelsen offer för sin egen framgång. Breddad utbildning, bättre ekonomiska villkor för många och flyttning till nya och dyrare bostäder förde delar av arbetarklassen till nya områden även för boendet. Kvar blev, nu utan den politiska ledning de tidigare hade haft, delar av arbetarbefolkningen, som nu fick ny konkurrens om enklare jobb av invandrare och flyktingar. De här människornas röstande på Sverigedemokraterna handlar nog i grunden mer om rädsla än om rasism.

En slutsats av detta är att vi åter måste våga tygla marknaden, göra samhället tryggt att bo och leva i igen också för dem som inte är så kapabla och initiativkraftiga.

* * *

Samtalet fortsatte också under den måltid Birgitta hade lagat och serverade: ugnsstekt kyckling, ris och sallad och som avslutning fruktsallad, egenbakta kakor och kaffe/te.

Och jag tror flera av de närvarande önskade en fortsättning.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^