En middag på bröllopsdagen

17 januari 2018 23:40 | Film, Mat & dryck, Media, Ur dagboken | Inga kommentarer

Birgitta och jag hade bott ihop ganska länge, och våra gemensamma barn var redan ganska stora, när vi till slut beslöt oss för att också formellt gifta oss. Vi berättade det bara för våra barn och bokade in borgerlig vigsel hemma i Uppsala efter ett VU-sammanträde på Sveavägen 68 i Stockholm- Birgitta var ledamot och jag själv VUs sekreterare.

När vi sen kom hem, hade främst Kerstin – men även Matti var med – ordnat bröllopsmiddag åt pappa och mamma. Vi bjöds på av henne själv hembakt pizza. Själv hade jag köpt blommor åt Birgitta, och vi har väl nästan aldrig ätit en så trevlig familjemiddag, varken förr eller senare.

I dag är det vår bröllopsdag, och det har genom åren blivit ganska många middagar den här dagen och då oftast på någon bättre restaurang.

Nu när vi båda år 80 år är det inte längre så lockande att gå på någon restaurang långt hemifrån, och dessutom har ju vintern och med den snön gjort det svårare att ta sig till någon restaurang långt borta.

Så jag föreslog hustrun att vi skulle promenera den korta biten upp till Torbjörns torg och där äta middag på relativt nya Tuna Kök & Bar, som vad jag förstår har samma ägare som Pizzeria & Restaurang Remo på Tunagatan en bit från torget. Remo är inget märkvärdigt ställe, men man kan få hygglig mat till anständigt pris där.

På Tuna Kök & Bar var vi nästan ensamma som gäster, men det kom också in en del människor som köpte med sig pizza hem. Fast jag gissar att det kommer många fler när värmen kommer och man kan sitta ute på uteserveringen mot Torbjörns torg.

Den mat vi beställde var hygglig, men det alkoholfria vin som fanns på menyn och som vi hade tänkt beställa en flaska av var tillfälligt slut, så det blev var sin Pripps blå till den här bröllopsmiddagen. Och så avslutade vi med var sin kopp svart kaffe – dubbel espresso, som vi hade velat ha, fanns inte heller.

Dyrt blev det verkligen inte – jag hade räknat med att betala mera.

Sen, när notan var betald, gick det gamla paret hem. Där såg vi ett avsnitt av ”Morden i Midsomer”, som vi båda tidigare har sett, men vi sköljde ner filmen med en flaska rött alkoholfritt vin.

På trettondagsmottagning hos landshövdingen

16 januari 2018 22:31 | Mat & dryck, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Vi deltar inte på samma sätt som förr i det sociala umgänge som följde av min hustrus tidigare värv i det offentliga livet. Men i Uppsala och delar av länet i övrigt är hon fortfarande en känd person, och över huvud taget kommer folk i håg henne och hennes politiska insatser nu när hon har gett ut sina memoarer, ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss). Hon är ofta ute och talar om den här boken och har då också haft med exemplar för försäljning, och trots att hon tog hem en försvarlig mängd böcker, har dessa tagit slut – men nu har hon från förlaget fått hem ett par nya kartonger.

Så när vi här om dan var bjudna på trettondagsmottagning hos landshövdingen på Uppsala slott, Göran Enander, och hans sambo, Monika Sarstad, kunde hon ta med ett dedikerat exemplar av memoarerna, och då ville jag inte vara sämre – jag tog med ett exemplar av Laboremus-boken från 2002, ”Var blev ni av ljuva drömmar?” (Ordfront) där både jag själv och Birgitta medverkar tillsammans med en rad andra sextiotalsradikala uppsalaakademiker. Enander är själv ny i Uppsala. Hans sambo kommer från Tierp och har alltså gammal anknytning till länet.

Vi har träffats tidigare, och det finns uppenbart en grön tråd som förenar vår nye landshövding och den förra mycket radikala miljöministern.

Respekten för att hon verkligen stod för en röd-grön dröm möter hon för övrigt också under den här mottagningen. Till trettondagsmottagningen har människor från hela länet bjudits, och till exempel de två ledande och samverkande kommunalråden i Östhammar, som vårt sommarhalvårsviste Öregrund ingår i, kommer båda – den ledande centerpolitikern och den ledande sossepolitikern – fram och för långa och hjärtliga samtal med Birgitta.

Innan vi går hinner vi prata med en hel rad människor vi av olika skäl känner, några helt nya också. Men nu är inte den här texten något Gala-Peter-kåseri.

Ett slags julavslutning var landshövdingens trettondagsmottagning hur som helst. Så i dag har Birgitta och jag städat ut julen hemma hos oss också.

Och när man är 80 tar sånt på krafterna. Frågan är hur länge till vi orkar fortsätta med att först förbereda, sen städa ut julen.

Kring ett årsskifte

2 januari 2018 16:31 | Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Vi är fortfarande i Öregrund men sitter mest inomhus. Det enda som tvingar oss ut är de dagliga promenaderna till Coop för att handla mat och dagens tidningar, inte bara Aftonbladet utan också de tre morgontidningar vi prenumererar på men inte har ställt om över vårt tillfälliga vinterbesök i sommarhuset. Men personalen på vårt förträffliga Coop är inte bara hjälpsam utan tar sig också tid att föra personliga samtal med oss, frågar hur det står till med oss.

Dagarna går rasande fort, inte bara för att de är så korta. Läsning, nätet och TV lockar mer än att gå ut i duggregnet – dessutom är en del av gången ner mot grinden livsfarligt hal på grund av smältvatten som har blivit blankis.

Inne är det varmt och skönt, och det råder en stämning av vinterhelg. Som vanligt turas vi om att ha ansvar för maten. På nyårsafton dukar Birgitta fram hummer, och på nyårsdagen bjuder jag på en delikatessbricka från Coops chark: olika slags fina skink- och korvskivor, smakrik ost, små bitar av melon, druvor och ytterligare annat.

På nyårsafton ser vi förstås ”Grevinnan och betjänten” – dess förinnan har jag i mörkret och ishalkan placerat ut och tänt marschaller runt vår lantliga boning – och senare bland annat ”Hotel Sacher”. Och så avslutar vi kvällen och börjar nästa dag med först ”Tolvslaget på Skansen”, sen klangen i radio av klockorna i Sveriges alla domkyrkor. Nej, ingen av oss är det minsta religiös, men det här är en fundamental del av det här landets kultur och historia.

Det har blivit mycket TV under nyårshelgen. Fredagskvällen tillbringade vi tillsammans med TV2: först ”På spåret”, sen ”Fröken Frimans krig” och sist ”Anna Karenina”. På lördagskvällen blev det alltså ”Hotell Sacher”, och det slog mig att det finns en brygga mellan tre av programmen. ”Fröken Frimans krig”, ”Anna Karenina” och ”Hotel Sacher” behandlar alla på lite olika sätt den förfärliga behandling kvinnor fortfarande utsattes för, inte bara av männen utan också av andra kvinnor, som tyckte att de kvinnor som bröt mönstret och utmanade det sociala trycket skulle rätta in sig i ledet.

Det här är tänkvärt än i dag då vi åter tvingas diskutera mäns sexuella övergrepp mot kvinnor.

Men naturligtvis har vi sett också andra typer av program.

Ett exempel är nyårsdagens ”The Povel Ramel story”. Povel Ramel blev en favorit redan när jag var mycket ung och på verandan i Juniskär tillsammans med kusin Kreete hörde honom på stenkakor, spelade på vevgrammofon. Sen såg jag Povel Ramel live på en av hans tältturnéer, på läroverksplan i Sundsvall, och jag har senare sett honom live (också tillsammans med sonen Mikael, bland annat på Reginateatern i Uppsala; Mikaels dotter Mikaela har jag sett på Uppsala stadsteater. Povel var ett musikaliskt geni, också med förmåga att roa publiken. Det finns heller ingen av hans många medagerande genom åren som jag inte har ett personligt förhållande till; några av dem har jag också sett på scen.

Hustrun såg hela nyårskonserten från Wien, men jag anslöt först när utsändningen fortsatt med en konsert med den norska radioorkestern KORK plus, som violinsolist, Mari Poll, en blott trettioårig virtuos på sitt instrument. Det man spelade var Béla Bartóks andra violinkonsert. Jag blev nyfiken på Mari Poll, kanske också för att hon är estniska, men då främst för att jag inte kände till henne.

Så jag googlade på henne, och utöver elementära saker som att hon är från Tallinn där hon också startade sin musikutbildning som hon sen fullbordade i London samt att hon har en bror som också är musiker hittade jag mängder av intressanta saker: Hon har gjort framträdanden i rader av europeiska huvudstäder och även i New York. Hon har redan gett ut en mängd skivor där hon är solist.

Lilla Estlands musikliv har haft och har fortfarande en fantastisk klass, och jag tänker då inte bara på landets enastående körliv. Estland har frambragt en hel rad skickliga dirigenter; en av dem, nu död – Eri Klas – har jag också lärt känna personligen. (Han har varit hemma hos oss, och Birgitta och jag har på Estonias scen hyllat honom när han fyllde jämnt. Vi har estniska skivor med den fantastiska ensemblen Hortus Musicus, som har spelat in musik från 800- till 1500-talet. Och vi har en stor samling skivor med musik av den fortfarande levande kompositören Arvo Pärt, känd och spelad över hela världen, vilket gör att många av skivorna har gjorts av välkända orkestrar i olika länder.

Detta mest som en bakgrund till min lycka över att det estniska musiklivet fortfarande producerar stjärnor.

* * *

Medan jag har skrivit klart den här texten, har det mörknat.

Några stjärnor kan jag inte se på himlen.

Melodikrysset nummer 52 2017

30 december 2017 13:36 | Barnkultur, Film, Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 6 kommentarer

I går tog jag och Birgitta bussen till Öregrund för att, som vanligt ensamma, fira årsskiftet i vårt älskade sommarhus där. Med rullväskor och axeldito fraktade vi ut det nödvändigaste: kläder, skinka med Apotekets senap och estnisk julsylta, några böcker och skivor. Birgitta tog också med sig en presentazalea och några hyacinter.

De senare kompletterades sen på Coop med några till, och så hittade hustrun en stor nerblåst tallgren, som fick rollen som julgran. Tillsammans med några julprydnarer skapade hon snabbt julstämning.

Här finns fläckar av snö (och ispölar som rester av sådan), men i stort sett är trädgården snöfri. I brevlådan låg en vänlig julhälsning från de tre tjejer som i somras hjälpte oss med trädgårdsjobb, bland annat att restaurera ett par av mina nästan igenvuxna rabatter. I vår ålder behöver man anlita betald – OBS hederligt betald – hjälp med trädgårdsarbete, gräsklippning, städning med mera.

Kvällen tillbringade vi, som så många andra, framför TVn. Utöver nyheter såg vi ”På spåret”, slutavsnittet av ”Fröken Frimans krig” – vi känner Harald Hamrell och hans pappa; vi var också på mammans begravning – samt, sist, Joe Wrights ganska märkliga version av Leo Tolstoys ”Anna Karenina” med Keira Knightley i huvudrollen – mycket är gjort som teater med inslag av balett.

Klockan var över halv två innan jag hade somnat, men jag gick ändå upp sju för att vara nyrakad, nyduschad och påklädd samt ha hunnit äta frukost (nykokt kaffe, fil, lingonjuice och ett par hårda mackor med julskinka och julsenap).

Årets sista melodikryss hörde inte till de svåraste.

”Hawaii Five-0″ brukar jag i och för sig inte se, men jag känner åtminstone till serien. Här skulle 0 skrivas som noll.

Men det fanns också andra frågor som hade TV-anknytning.

Kikki Danielsson vann Melodifestivalen 1985 och lyckades sen hyfsat bra i Eurovision Song Contest med ”Bra vibrationer”.

Varför Eldeman kallade Patrik Isaksson, Tommy Nilsson och Uno Svenningson för ”tre svenska popgiganter” förstår jag inte riktigt. Men deras ”Håll mitt hjärta hårt” slog ju hyfsat som schlager.

ABBA däremot är ju giganter även i andra länder. ”Happy New Year” med Benny Andersson som en av huvudmännen slog ju hyfsat inte bara i Sverige. Och de har haft en rad internationella succéer.

ABBA förekommer mycket ofta i Melodikrysset, och det gäller också de tre nyss nämnda herrarna. Eldeman kör väldigt mycket med upprepningar.

I dag fick vi åter igen höra Bryan Adams’ succéinsjungning av ”Everything I Do I Do It For You” ur filmen om Robin Hood.

Chris Rea – i dag med ”Fool (If You Think It’s Over)” – har vi också hör nyligen, och det är väl just så Eldeman tänker när han konstruerar nya kryss.

Zarah Leanders ”Vill ni se en stjärna” har spelats så många gånger i krysset, att vi i dag fick den exekverad på dragspel.

Men det finns förstås de som gläds också åt upprepningar. Vonkis, som ständigt vill höra Py Bäckman (inte så pjåkig enligt mig heller), bör vara glad över att hon förekom i utkanten av en av dagens frågor, den om John Lennons och Yoko Onos av Sissel Kyrkjebø och Tommy Körberg insjungna ”Låt julen förkunna”. Den svenska texten skrevs av Dan Hylander med en smula assistans av Py Bäckman.

Molly Sandén har vi också hört förut. Fast i dag hörde vi henne i en ny låt, ”Rygg mot rygg”. Fast skriv inte ut accenten i hennes efternamn i krysset – då kommer en viss Edvard att bli omdöpt till Pérsson.

Och jag har en stark känsla av att vi i kommande melodikryss kommer att få höra mycket skapat av Max Martin. I dag hörde vi Katy Perry i hans ”Hey, Hey, Hey”. Så vi säger hej till Karl Martin Sandberg.

Men i sanningens namn: med Edvard Persson spelade Eldeman i dag en inte så känd melodi, ”Ett gott nytt år”, och det får jag väl tillönska också mina läsare.

Hälsningsordet i den näst sista låten upprepades tre gånger, och dagens kryss avslutades också med tretal: ”Min hatt den har tre kanter”. Ursprungligen var den en tysk folkvisa på melodin ”Karneval i Venedig”. Men det sista hade vi ingen aning om när vi i min barndom sjöng den i Nylands skola nära Juniskär, där jag på den tiden bodde.

Karneval lär det väl också bli lite varstans på nyårsnatten. Men ta det varligt både med fyrverkerierna och med de starka dryckerna. Läsarna tillönskar jag ett bättre nytt år.

Melodikrysset nummer 51 2017

23 december 2017 13:40 | Barnkultur, Film, Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 7 kommentarer

Jag hör till den gamla stammen, den som av princip inte använder kontokort och aldrig handlar på nätet. Och trots mina åtti år har jag i omgångar lyckats köpa alla julklappar till Birgitta, barn och barnbarn. Till helgens familjekalas har jag kokat årets estniska julsylta. Men i går, när jag inför den beställda julstädningen hade använt praktiskt taget hela natten – jag gick och la mig halv sex på morgonen – till att slå in alla julpaket, tog orken slut. Jag klarade att tillsammans med hustrun gå upp till Torbjörns torg och köpa julgran, men när vi hade ställt den på balkongen, klarade jag inte mer. Jo, jag klarade att laga lunch också, men sen erbjöd sig Birgitta, som skulle åka till Coop och handla, att köpa även det jag ville laga till middag, och jag tog tacksamt emot erbjudandet.

Änglar, finns dom? Jo, jag känner en, och hon heter Birgitta.

När hon gav sig i väg till Coop, la jag mig på sängen och somnade, sov djupt mitt på eftermiddagen.

Det blev inte vansinnigt sent i går kväll, så jag har sovit tillräckligt inför Melodikrysset, i dag, dan före julafton, med 100 procent julmusik.

I dag spelade Anders Eldeman bara julanknuten musik i krysset.

Och inte nog med det: Några av oss som regelbundet löser Melodikrysset och skriver om det på våra bloggar fick lyssna på musik som nästan kändes som personliga hälsningar.

Vonkis, som alltid vill ha med Py Bäckman i Melodikrysset, fick sin önskan uppfylld: ”Julen är på väg” spelades.

Och Kyrkoherden bör väl också vara nöjd: Eldeman spelade ”Det är en ros utsprungen”, en också enligt mig, en gammal ateist, mycket vacker julpsalm med rötter redan i det sena 1500-talets Tyskland.

Enn Kokk känner sig hedrad av att årets julkryss inleddes med ett verk av två kockar, Werner & Werner, det vill säga Åke Cato och Sven Melander, ”Vår julskinka har rymt” från 1998, i dag dock i en version med Black Jack. Åke Cato hade jag kontakt med tills han dog – vi hade länk till varandras bloggar, och Åke rådfrågade mig ibland i musikfrågor.

Och för att fortsätta med personliga länkar: Sofia Karlsson har jag inte bara på skivor (i flera fall signerade av henne själv) – jag har också träffat henne inte bara i samband med konserter och i hennes föräldrahem – jag var en gång i världen arbetskamrat på Socialdemokratiska partistyrelsen med hennes far, Leif Karlsson. I dag hörde vi hennes i ”Julvisa i finnmarken” med text av Dan Andersson. En Dan Andersson-sångbok utgavs förresten av pocketförlaget Prisma i samma serie som mina båda sångböcker ”Upp till kamp!” och ”Joe Hills sånger”.

Det finns annars mängder av julsånger och julpsalmer som hör hemma i den klassiska julrepertoaren.

Ett exempel är ”Jul, jul, strålande jul”. Den sjöngs i dag av Loa Falkman. Text och musik skrevs 1921 av Gustaf Nordqvist och Edvard Evers.

Johann Sebastian Bach skrev ”Juloratoriet”, ur vilket jag tror att den musik som avslutade dagens kryss var hämtad.

Wham! förknippar vi inte på samma sätt med just julmusik, men 1984 spelade de in ”Last Christmas I Gave You My Heart” som ju faktiskt har julanknytning.

Och så spelade Eldeman ”Have Yourself a Merry Little Christmas” med Melanie Marshall och med John Anderson på oboe.

UNICEF-ambassadören Robbie Williams hördes i ”Walk This Sleigh”.

Och så hörde vi Bob Geldof i ”Do They Know It’s Christmas”.

Själv tycker jag inte att någon av de senast nämnda låtarna förtjänar en plats i den klassiska julrepertoaren.

”Driving Home For Christmas” med Chris Rea 1986 håller bättre.

”Ser du stjärnan i det blå” vill jag evigt höra i julaftonens disneykavalkad – den förekom ursprungligen i filmen ”Pinocchio” (1940). Den version vi hörde i dag är OK men saknar den där magin.

Och så slutar vi med ”Rudolph the Red-Nosed Reindeer”, på svenska ”Rudolf med röda mulen”. Den sjöngs in av Alice Babs 1951, och även om det finns många andra och senare inspelningar, håller jag fortfarande hennes för att vara den bästa.

Må granens toppstjärna lysa över er, och må ni inte bli röda om mulen! En hjärtans god jul på er, allihop!

Larsen cognac lanseras i stora delar av Asien

13 december 2017 13:48 | Mat & dryck | 1 kommentar

Jag gissar att ganska många svenska systemkunder har undrat varför en cognac där har det norska namnet Larsen.

Cognacen Larsen kommer från Cognac i Frankrike, men den som startade tillverkningen där var norrmannen Jens-Reidar Larsen. Larsen gifte sig med en kvinna från Cognac, och deras söner tog sen över tillverkningen.

Larsen cognac såldes 2012 till Rémy Martin, men 2013 såldes märket vidare till finska statliga spritjätten Altia.

Efter kommande årsskifte gör Altia en jättelansering av två Larsen-sorter, Larsen VSOP Reserve och Larsen XO Reserve, i en rad länder i Asien: Kina, Hongkong, Macao, Singapore, Malaysia och Indonesien.

Sedan tidigare äger och tillverkar Altia även det norska märket Amundsen cognac och, vilket kanske överraskar fler, franska Renault cognac.

Altia äger och tillverkar numera också Grönstedts cognac.

Det här gör finska Altia faktiskt till en av världens större cognacstillverkare.

Julkonsert (?) med Malena Ernman och Lasse Berghagen

7 december 2017 17:27 | Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

I går kväll var vi på Uppsala konsert och kongress igen, fast den här gången inte på någon av abonnemangskonserterna utan på en av de många andra konsertevenemangen där, ”Julen är nära”, ett påstående som man ju måste hålla med om. Sångartister var Malena Ernman och Lasse Berghagen, och de fick musikalisk uppbackning av Mats Bergström, gitarr, och Jan Bengtsson, flöjt, samt Svenska stråkensemblen, ett halvt dussin musiker som vi uppsalabor känner också från andra konsertarrangemang.

Stjärnan, i alla avseenden, i den här konserten är Malena Ernman: hon är trevlig att se på och har vackra kläder, både slagfärdig och trovärdig i sitt engagemang för mindre lyckligt lottade och framför allt en sångerska med fantastisk röstkapacitet med förmåga att röra sig mellan olika genrer.

Lasse Berghagen är en förfaren låtmakare med flera välförtjänta hits i sitt musikaliska bagage. ”En kväll i juni” är en av dem, men frågan är vad den hade på en julkonsert att göra. Fast samma invändning kan man ju göra också mot de fyra solisternas gemensamt framförda och mycket riviga SweDanes-nummer ”Scandinavian Shuffle” och Malena Ernmans inledande psalm, Lina SandellsBred dina vida vingar” som väl ofta framförs vid begravningar. Också till exempel ”Koppången” – i och för sig inget ont i den – ingick i programmet.

Men visst fanns det också några just julkonsertspassande sånger i programmet, till exempel psalmerna ”Stilla natt” och ”O helga natt” och Berghagens ”Jag vill inte va din pepparkaksgubbe”.

Nå, en trivsam konsert blev det hur som helst.

* * *

Före konserten åt vi – Birgitta och jag samt Birgittas syster Karin med man och släktingar och så goda vänner till oss, boende här i Uppsala – en riktigt hygglig buffé i konserthusets restaurang.

Skog, strand och Beethoven

27 november 2017 19:22 | Mat & dryck, Musik | Inga kommentarer

Abonnemangskonserterna i Musikens husUppsala konsert och kongress – innebär numera ofta överraskningar, och så var i hög grad fallet vid den vi var på i torsdags, betitlad ”Beach och Beethoven”. Dirigenten, Rebecca Miller, från USA men numera huvudsakligen verksam i England, visade sig vara förmögen att få ut det allra bästa ur Uppsala kammarorkester, den här kvällen med Bernt Lysell som konsertmästare. Och den med henne, om jag har förstått det rätt, även personligt lierade solisten Danny Driver var en mycket skicklig pianist, dessutom med stark känsla för den musik han spelade.

Ylva Skogs, född 1963, ”They Call Her Love” (1998), som inledde den här konserten, är ett utmärkt exempel på att nutida seriös musik kan vara mycket hörvärd. Enligt konsertprogrammet inspirerad av ett TV-program, men man kan ju inte begära att konserthuspubliken ska ha sett också det, och jag fann för egen del partier i det, som rent musikaliskt berörde mig.

Rebecca Miller kommer ju från USA och är därför kanske den som har inspirerat sin brittiskfödde pianistpartner att spela ”Pianokonsert i ciss-moll”, skriven under perioden 1897-1899 av den väl här inte så ofta spelade Amy Beach (1867-1944) – också hon är amerikanska. I konsertprogrammet kan man läsa ganska mycket om Amy Beachs liv, men hur intressant det här än är, säger ju texten knappast något om hennes musik. Det enda där som ger en hint om den och vad hon inspirerades av är karaktäristiken av henne som senromantiker och att hon tog intryck av Hector Berlioz. För egen del gillade jag den här musiken.

I pausen satt jag ensam kvar i min stol, medan Birgitta gick för att fika tillsammans med vårt vanliga konsertkompisar, Bengt och Inger samt Anna och dottern Amanda. Jag hade gärna velat träffa de andra, men mina ben har varit i ett tillstånd som inte klarar konserthusets trappor.

Konserten avslutades med Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Symfoni nummer 2 i D-dur” (1802, uruppförd året därpå), och den blev en härlig avslutning på kvällen. Vi har den i en gammal LP-utgivning från forna DDR, i och för sig utmärkt spelad, men det här verket av Beethoven fick med Miller som dirigent, Driver som solist och kammarorkestern som lyhört kollektivt instrument ett framförande som vore värt en CD-återgivning. Just i det här fallet blir också presentationen i programmet intressant genom att till exempel nämna verkets klangbotten hos Joseph Haydn samt ge en musikalisk analys.

* * *

Före konserten samlades ovan nämnda del av publiken för gemensam middag, den här gången på Lucullus i Sivia-komplexet, och då behöver jag väl knappast nämna, att jag valde att äta ćevapčići, som består av grovmalda köttfärsrullader, rödlök, pepperoni, gräddfil, stark paprikasås och så pressad potatis.

Orkla köper Tjeckiens ledande producent av djupfrysta grönsaker

20 november 2017 21:03 | Handel, Mat & dryck | Inga kommentarer

När norska Orkla för några dagar sedan fattade beslut om att sälja ett av sina ganska många danska livsmedelsföretag, skrev jag, att ett av de tänkbara skälen kunde vara att man ville ha loss medel för ett annat företagsköp.

Och nu bekräftas detta: Orkla köper Tjeckiens ledande producent av djupfrysta grönsaker, Agrimex. Agrimex är ett mycket modernt och automatiserat livsmedelsföretag och säljer 25 procent av sina produkter till storhushåll. Produktionsanläggningen ligger i Panenské Břežany norr om Prag. Råvarorna levereras av lokala tjeckiska bönder.

Köpet görs formellt av ett av Orkla Foods’ lokala dotterbolag, Hamé, det ledande livsmedelsmärkesföretaget inte bara i Tjeckien utan också i Slovakien. och företaget, som tillverkar patéer, färdigrätter, ketchup, sylt, grönsaksinläggningar och barnmat, säljer sina och systerföretags produkter även i Ungern, Rumänien och Ryssland.

Orkla Foods har sedan länge också en mycket stark position i Österrike.

Orkla säljer danska K-Salat

15 november 2017 17:59 | Mat & dryck | Inga kommentarer

Norska livsmedelsjätten Orkla säljer ett av sina danska dotterbolag, K-Salat, till danska Stryhns, en del av den norska koncernen Agra AS, som gradvis har expanderat, senast genom att köpa danska Jensen’s Køkken.

Stryhns är inriktat på leverpastej. K-Salat tillverkar påläggssallader, majonnäs, remouladsås, dressingar och potatissallad och har ett hundratal anställda. Ett sammanförande av de här båda företagen verkar logiskt, och kanske vill moderbolaget Orkla ha loss pengar för förvärv av andra företag.

I Danmark äger Orkla fortsatt till exempel Beauvais (ketchup), Den Gamle Fabrik (marmelad), Glyngøre (fiskkonserver), Bähncke (senap) samt de i Sverige kända FUN, Granngården och Risifrutti.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^