Melodikrysset nummer 21 2019

25 maj 2019 17:05 | Barnkultur, Film, Konst & museum, Mat & dryck, Media, Politik, Resor, Ur dagboken | 1 kommentar

Just nu är jag ensam i sommarhuset i Öregrund – Birgitta har medverkat i ett morgonprogram i TV 4 och kombinerar det med fler människor som vill ha samtal med henne om skilda saker. Bland annat har hon ombetts att inleda ett seminarium på Fogelstad, en kvinnlig medborgarskola.

Förr följde jag ofta och gärna med på den här typen av kulturevenemang, men numera orkar jag inte sådant. Jag har alltså ensam bott kvar i vårt sommarviste. Det klarar jag, men jag kan inte när jag är ensam här klara att hantera stödstrumporna jag är ordinerad att använda. Min läkare från sjukhuset där jag var inlagd ett par veckor var här tillsammans ned en sköterska och ville nog egentligen lägga in mig för ny behandling, men det hela ändade senare, när han ringde mig, i att jag först ska göra det besök på Akademiska jag är kallad till och sen ska vi, beroende på resultatet, avgöra om jag behöver ytterligare en sjukhusvistelse.

Jag gör som läkarna säger, men jag kände en viss lättnad över att jag fick åtminstone några icke programlagda dar. Dem använder jag till att i min nu långsamma takt göra det nödvändigaste – redan att hämta upp våra tre morgontidningar och senare kolla om det har kommit någon post utmanar syn och rörelseförmåga. Fast i går kväll såg jag i TV både slutdebatten inför EU-valet – Birgitta och jag har redan röstat – och sen ”Mord i paradiset”. Fast sen kan man ju undra hur många som tittar på en TV-debatt om politik en fredagskväll och hur många av de här tittarna som vet vilka de debatterande är och vad de och deras partier vill (och inte vill) ska hända med det europeiska samarbetet.

Dagens melodikryss innehöll inget påfallande politiskt. Feven. som jag har på en CD med Mikael Wiehe som ankare, ”Artister mot nazister”, och som själv har kenyanska rötter, hördes i dag i ”Dom tio budorden”.

Fast mittåt: Rötter i samhällsdebatten har faktiskt Sparks 1974 inspelade ”Propaganda” och ”Never Turn Your Back On Mother Earth”.

Svårast i dag tyckte jag låten från 1983 med The Smiths och Morrissey, ”Hand In Glove”, var. Men jag har väl inte lyssnat tillräckligt mycket på indiepop.

Dansband har jag heller ingen dragning till, men det spelade ju ingen större roll, eftersom de sjöng ”Puff the Magic Dragon” på engelska och jag mycket väl känner till att originalet 1963 gjordes av Peter, Paul And Mary. Också i den svenska texten, ”Puff en pappersdrake”, förekommer den pojke Eldeman efterlyste, Peter.

Lasse Berghagen är en av Eldemans favoriter, och han har faktiskt gjort låtar som även jag gillar. Ett exempel är ”Teddybjörnen Fredriksson”, och jag kan väl också gå med på att en teddybjörn kan benämnas nalle.

Jag tycker att Sarah Dawn Finer också är OK ibland, men Eldeman exponerar henne lite väl ofta. Hennes duett med Patrik Isaksson ”Du som tog mitt hjärta” från 2007 är OK.

Ivan Renliden spelade 1989 tillsammans med Putte Wickman in en version av ”Underbart är kort”, en hörvärd skapelse av Povel Ramel. När vår dotter Kerstin fortfarande var ganska liten, gick jag en gång ner för konsumbacken här i Öregrund och vi passerade en kyrkokonsertaffisch, pekade jag på affischen och upplyste dottern om att Ivan Renliden skulle spela här, och då tittade hon häpet på mig och utbrast: ”Renliden – finns han på riktigt?” Honom hade hon sett som en av många fiktiva figurer.

Jag ser ju själv ibland filmer och deckare på TV, men TV-såpor har jag sällan orkat följa. Som mina läsare vet, är jag också allergisk mot Eldemans tilltag att bunta ihop två frågor utan inbördes samband till en dubbelfråga. Det här ändras inte av att, som i dag, jag kan svaret på de båda de båda delfrågorna. Jag känner förstås till ”Guldet blev till sand” ur Björns och Bennys ”Kristina från Duvemåla”. Och eftersom jag är förtrogen med Jan Johanssons musik, klarar jag till och med signaturen till långköraren från 1971-2006 ”Hem till byn”.

På bio har jag sett ”Så som i himmelen”, där Helen Sjöholm sjöng ”Gabriellas sång”, med text av Py Bäckman (2004) och musik av Stefan Nilsson.

Men jag gillar musik av många slag, till exempel skriven av den gamla schlagermakaren Lasse Dahlquist, så också hans 1938 skrivna ”Jolly Bob från Aberdeen”.

Jag gillar också Wolfgang Amadeus Mozart och inte minst hans ”Trollflöjten” (”Die Zauberflöte” 1791), och jag minns också de bärande rollerna, till exempel Papageno.

Att Jim Reeves kom sist i dag med en låt från 1964 passade ju väldigt bra: ”Adios Amigos”.

Melodikrysset nummer 20 2019

19 maj 2019 4:13 | Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 7 kommentarer

Hälsan spelar mig ständiga spratt. Det skarpa solskenet gör mig halvblind, till och med inomhus; jag vågar knappt gå ut, men också inne i solbelysta rum drabbas jag av att inte kunna läsa och skriva. I går var jag kallad till ögonkliniken på Ackis i Uppsala för en andra kontroll, och med Birgittas hjälp kom jag också dit: Först tog oss en trevlig och hjälpsam kvinnlig taxichaffis ner till färjeläget, där sjukhusbussen brukar stå till dess att det är dags, och sen åkte vi i kringelikrokar till ändhållplatsen ganska nära synkliniken. Men när jag klev av bussen, fick jag en chock: Jag kunde bara se några meter framför mig. Resten av världen doldes av ett slags lützendimma, som gjorde att jag inte utan Birgittas hjälp hade vågat gå över gatan. Hon skaffade då raskt en rullstor, och för första gången i livet blev jag sedan fraktad vidare i en ganska lång gång och sen med hjälp av en hiss upplyft till rätt våning.

Optikern jag sedan efter lång tid fick komma in till ville av okänd anledning göra om den synundersökning jag var på för cirka en vecka sedan. Hon var utan tvekan irriterad över att jag hade en återresa till Öregrund att hinna bli klar till, och jag fick också förklara för henne att mina ständiga böner om att upprepa det hon just hade sagt inte hade att göra med hennes utländska brytning utan med att också mina öron är i minst lika funktionsnedsättning som ögonen.

Till slut förklarade hon att mina synproblem inte hade sin grund i hastigt mer försämrad syn utan i att jag inte använde solglasögon. Jag har såna någonstans, men lyckas jag inte hitta dem i någon ouppackad väska eller flyttkartong, får jag väl köpa ett par nya till exempel i det lokala apoteket.

Men alldeles säker på att solglasögon, rimligen då även inomhus, kommer att lösa mina akuta problem är jag inte. Varför har då mina synproblem hastigt ökat så påtagligt?

Vi hann med sista sjukhusbussen till Öregrund, men väl där visade det sig, att vi skulle ha klivit av på Rådhusgatan, där taxin hem väntade. Busschauffören körde oss dit igen, och efter en stund fick han kontakt med den taxiförare, som skulle fixa skjutsen hem.

Just nu vågar jag inte ens gå ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna, men Birgitta har hjälpt mig genom att hämta dem och sedan också kränga på dagens stödstrumpor.

Själva krysset upplevde jag inte som våldsamt svårt. På nätet har jag hämtat en del kompletterande fakta.

Både Brita Borg och Hans Alfredson har jag själv upplevt live från scen, och att ”Oj då, kära nån!” har sin förlaga hos Peter Sellers och Sophia Loren vet jag också.

Olle Adolphson har jag hört live, men framför allt har jag en i det allra närmaste komplett samling av allt han har spelat in på skiva, till exempel
Nu har jag fått den jag vill ha

Text och musik: Olle Adolphson

Nu har jag fått den jag vill ha,
som jag ville ge min kärlek
i alla mina dar
Morgonen kommer redan
vad händer sedan?
Det finns ju inget av den kvar

Tystnaden smyger som en katt genom rummet
och där ute är luften redan blå
Morgonen sköljer undan
natten, och slutet
har redan börjat för oss två

En solstråle går ifrån min hand
över hennes hud,
lyser som guld i hennes hår
Allt jag känner är
tid och tystnad
och timmarna som går

Långt borta kan jag höra havet
och en fågel
som sjunger i ett träd
Tystnad. När slutade vi
älska varandra?
Hon är det vackraste jag vet

Tystnaden smyger som en katt
genom rummet, och där ute
är luften redan blå
Morgonen sköljer undan
natten, och slutet
har redan börjat för oss två

En solstråle går ifrån min hand
över hennes hud,
lyser som guld i hennes hår
Allt jag känner är
tid och tystnad
och timmarna som går

Nu har jag fått den jag vill ha
som jag ville ge min kärlek
i alla mina dar
Morgonen kommer redan
Vad händer sedan?
Det finns ju inget av den kvar

Långt borta kan jag höra havet
som andas och en fågel
som sjunger i ett träd
Tystnad. När slutade vi
älska varandra?
Hon är det vackraste jag vet

Här skulle vi ange låtmakarens initialer, OA, och så första ordet i låttiteln, Nu.
Men jag kunde inte låta bli att publicera hela texten.

Och det är klart att jag känner till också Sonja Aldén och Uno Svenningsson, men deras skivor har jag inte i min skivsamling. Deras ”Du är en del av mej” har ju helt uppenbart inte de kvaliteter, som utmärker så många låtar som Olle Adolphson har skapat.

I dag hörde vi en instrumental version av ”When the Saints Go Marching In”, men för egen del är jag mest fäst vid Louis Armstrong-versionen av den här låten, säkert för att jag under min realskoletid i femtiotalets Sundsvall gick i dansskola och lärde mig dansa till Armstrong. I dag klarar jag inte längre att dansa – benen, upp till knäna, är präglade av min nuvarande ålder.

Men självfallet rymmer även dagens kryss musik och frågor som ligger utanför ramen till det jag behärskar. Ed Sheeran har jag nog aldrig lyssnat på, således inte heller hans ”Happier”.

Däremot har jag sett ”Sound of Music” (1959) både på bio och lyssnat på den på skiva. Storyn är kanske lite gammaldags, men Richard Rogers’ musik håller än i dag.

Skivor i lite olika genrer finns i olika genrer i vår skivsamling, således inte bara hennes politiska skivor. En gång i världen, när Arja Saijonmaa kampanjade för en socialdemokratisk presidentkandidat i Finland, gjorde min dåtida tidning Aktuellt i politiken (s) en intervju med henne – vi hade många finländare bland läsarna – och hon syntes rent av på omslaget. Hon har ju också för ganska kort tid sen tävlat i den svenska Melodifestivalen med ”Mina fyra årstider”, men den låten saknade sting.

Samer finns i både Finland och Sverige, men jag antar att flertalet i dag inte minns rockande samen, Sven-Gösta Jonsson som sjöng ”Vid foten av fjället”, även känd som ”Jag är lapp och jag har mina renar”. Men kanske kan ni ändå att samernas renkor benämns vajor.

Här får ni lite mer om den här låten:

Vid foten av fjället / Jag är lapp och jag har mina renar

Jag är lapp och jag har mina renar
Jag har trolltrummans rytm i mitt blod
Jag kan jojka och hedniska stenar
Ser jag ännu där en gång de stod

Här vid foten av snöklädda fjället
Finns en plats dit jag drar varje vår
Det är inte nåt märkligt med stället
Det är likadant år ifrån år

Men var gång när som norrskenet flammar
I en kväll med en aning av vår
Då jag går här bland fjällbjörkens stammar
Kan jag känna precis som igår

Det var här som vi mötte varandra
Hon var lappflicka, tacka för det
Hon var vackrare än alla andra
Ja, det vackraste man kunde se

Men den kvällen fanns rovdjur i trakten
Det var järv, det var varg, det var lo
Och med bössan jag började jakten
Rädda renen från rövarens klo

Men när jag kom tillbaka till stället
fanns av lappflickan inte ett spår
Men till foten av snöklädda fjället
kommer jag minst en gång varje vår

Red River Valley

Amerikansk originaltext och musik finns i många versioner, den äldsta som är känd i skrift från 1879

From this valley they say you are leaving
We shall miss your bright eyes and sweet smile
For you take with you all of the sunshine
that has brightened our pathway a while

Then come sit by my side if you love me,
do not hasten to bid me adieu
Just remember the Red River Valley
And the cowboy that’s loved you so true

For a long time, my darlin’, I’ve waited
for the sweet words you never would say
Now at last all my fond hopes have vanished
for they say that you’re going away

Then come sit by my side if you love me
Do not hasten to bid me adieu
Just remember the Red River Valley
and the cowboy that’s loved you so true

Men jag har en alldeles personlig upplevelse av den här sången:

När jag var de svenska socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare, besökte jag alltid våra samarbetspartier i samband med kongresser och val. Det här värvet förde mig flera gånger till Nuuk på Grønland, så också där har jag gamla vänner.

Vårt samarbetsparti, Siumut, hade anammat den nordiska seden att sjunga kampsånger vid kongresserna, och när jag var gäst hos dem 1993, fick jag ett stencilerat sånghäfte, ”Erinarsuutit”. Jag förstår ju inte grönländska, men några av melodierna kände jag igen, så jag kunde sjunga med.

När jag kom hem till Stockholm, kunde jag inte avhålla mig från att återge en av Siumuts sånger i en kallelse till ett funktionärssammanträde på partiexpeditionen. Jag brukade ofta återge dikter och sånger på de här kallelserna, men något liknande hade funktionärerna aldrig sett förr; det enda de förstod var att texten angavs vara skriven av Richard Høegh.

När funktionärerna kom till mötet, stirrade de fortfarande förbluffade på de märkligt stavade orden:

Puigornikka qassiioqaat
pillutit, nunaga asasaq
sulisussaasunga neriuummik
nersunaammik tunissallutit.

Puigunngilara nunaga,
piitsuinnarmik taanngilagit, –
paasisarparali suligutta
sippulimmik peqartartutit.

Ernera, paniga, iterit!
Atorumma tunissavagit!
Pikorissaarnitit tamavimmik
naleqarput – nunannguara.

Kuussuit kuupput qaqqatigut,
sakkaqaat, sarfaqaat, ittoqaat –
soorlumi oqalukkaluartut;
assorooqqulluta SIUMUT!

När funktionärerna hade stirrat en stund på texten, bröt Bo Krogvig tystnaden och sa uppfordrande:

– Sjung den!

Och då gjorde jag faktiskt det. Den går nämligen på ”Red River Valley”, här i Sverige också känd under namnet ”Jag är lapp och jag har mina renar”.

Fast fortfarande återstår det att redovisa svar i själva krysset:

Åtminstone förr var jag en mycket flitig biobesökare – jag har också publicerat en ganska stor mängd filmrecensioner här på bloggen – kolla ovan under Kulturspegeln, Film. Att gå på bio kan ju också vara en social handling, så under tiden på 68an (Socialdemokratiska partistyrelsen) i Stockholm fick jag då och då propåer att gå på bio tillsammans med någon. En yngre riksdagsman (s) tyckte att jag skulle gå med på bio och se ”Grease, men jag tackade nej. Olivia Newton John hade jag väl kunnat titta på, men John Travolta? Nej, där gick gränsen.

Inget kryss utan Evert Taube! Fast det Eldeman i dag spelade har två namn. Dels ”Sommarnatt”. Men eftersom Eldeman ville ha sista ordet i låttiteln, får vi väl lov att plocka fram den alternativa benämningen, ”Kom i min famn”.

Sen är det bara en fråga kvar. Jag har egentligen inte några Tom Jones-skivor, men naturligtvis känner jag till ”Delilah”. I dag spelade Eldeman en annan version, med Dimitri, men det var väl originalet Eldeman ville ha.

Sen ska jag väl tillägga varför det i dag tog sån tid att lägga ut ett krysskåseri. Jag var nästan klar när jag i eftermiddags plötsligt tappade praktiskt taget all svarstext jag hade plitat ihop. Jag förstod inte varför det här hände, men det var ju bara att börja om från början igen och sen bit för bit lagra all text jag gradvis producerade. Och plötsligt var det dags för middag ochh därefter TV tillsammans med hustrun – jag har ju hittills sett hela Mellon.

Mer om det i en kommande bloggtext.

Melodikrysset nummer 19 2019

11 maj 2019 20:18 | Mat & dryck, Media, Musik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 11 kommentarer

Så är jag, efter ett par veckors sjukhusvistelse, tillbaka i Öregrund igen. Ytterligare ett besök på Ögonkliniken på Ackis väntar.

Just nu är min rörelsesfär begränsad – det finns fortfarande risk för att jag slår mig fördärvad om jag går ut – men genom fönstret i datorrummet kan jag i alla fall se det ljuvligt blommande bigarråträdet i slänten utanför.

Stackars Birgitta får dra ett tungt lass på grund av min hopplösa långsamhet och fumlighet, men jag har också känt ett starkt stöd från barnen som inte bor nästgårds. Anna, bosatt i Rinkeby, hälsade på mig under sjukhusvistelsen, och vi sågs också i samband med torsdagskvällens konsert i Musikens hus i Uppsala, innan jag och Birgitta fortsatte med färdtjänsttaxi till Öregrund. Kerstin har ringt hit, ett långt och varmt samtal fullt av omtänksamma råd. Och i dag får vi besök med övernattning av Matti, Karin och deras rara och trevliga småflickor Sofia och Ella.

Men synen slås nästan ut av det skarpa solskenet, och så hör jag allt sämre, vilket bland annat gör det svårare att lösa Melodikrysset.

Dagens första fråga innehöll musik ur Leonard Bernsteins ”West Side Story” (1957), som jag har på CD, så visst känner jag till namnen på huvudaktörerna, Maria och Tony. De ljudillustrationer som användess i krysset var för den skull inte alldeles lätta att uppfatta, men till slut kände jag jag i alla fall igen ”Tomorrow”.

Därefter kom en kändis, både från de första folkskoleåren och från det mycket senare midsommarfirandet i Öregrund, sångleken ”Små grodorna”. Den lanserades i ”Nu ska vi sjunga” med sånger insamlade av Alice Tegnér och, illustrerad av Elsa Beskow 1943, blev den den främsta sångkällan här i landet – själv fick jag förstås ett exemplar när jag efter ankomsten till Sverige fick börja i svensk småskola (Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall). Själv lärde jag mig under den här perioden, att det vi på estniska kallade ”konn” här i Sverige kallades ”groda”.

Fleetwood Mac skulle det sen dröja länge innan jag kom i kontakt med, men deras skivor har jag i mängd i en av mina skivhyllor. I dag fick vi lyssna på ”Dreams”, utgiven 1977.

”Pomp And Circumstance” (1901) av Edward Elgar torde vara ett av de mest kända styckena i den klassiska repertoaren i vid mening.

Ane Bruun har jag inte bara på skiva utan har också haft nöjet att lyssna på live. ”Into a Dream” heter det vi i dag hörde henne framföra.

Också Jan Johansson finns rikligt företrädd i våra skivhyllor. Bland det han har spelat in på sitt speciella sätt finns ”Ro, ro till fiskeskär”. Eller var det här ”Lilla Lasse sitter och gråter, borta är hans fiskarenåt”. Även i den förekommer ordet ”ro”. Melodikrysslösandet blir inte lättare av att man har hörselproblem.

Jokern (där den ena beståndsdelen var Sven Paddock) skapade populärmusik som på sin tid var mycket känd, även om de flesta i dag förknippar Jokern med serievärlden. 1940 sjöng Ulla Billquist in Jokerns ”Säg det med ett leende” – jag har Ulla Billquists skivinspelningar i en CD-box men minns dem förstås från forna tiders radioprogram.

Frågan är dock om inte Jules Sylvain (Stig Hansson, 1900-1968), vars ”Titta in i min lilla kajuta” (1940) i dag spelades, var den genom tiderna främste hitmakaren genom tiderna.

På det spelade Eldeman ”Something To Live For” av och med två av de främsta låtskaparna. Melodin skrevs och orkestern leddes av Duke Ellington och den som framförde den var Ella Fitzgerald . Båda finns självfallet i min digra skivsamling.

Dansbandsmusik finns inte i min skivsamling, och följaktligen inte heller Thorleifs ”Gråt inga tårar”. Och inte hjälpte det att låten i dag framfördes av Lars Roos. Dagens för mig svåraste fråga.

Däremot har jag musik från proggeran i min skivsamling. Samla mammas manna är således bekant för mig. I dag hörde vi dem i ”Folkvisa i morse” från 1973.

Och så ett ganska långt kliv från proggeran till Lena Ph. Hennes bidrag till ESC 2004 minns väl alla: ”Det gör ont”, skriven av Orup. I finalen klarade den sig hyggligt men vann inte.

Jag gillar också M A Numminens version, men jag tror inte att heller den hade haft vinstchans.

Resten av helgen ska jag ägna åt barnbarnen, Ella och Sofia, som är här tillsammans med sin pappa, vår son Matti, och hans hustru Karin.

Årets tre första konserter på UKK

19 mars 2019 22:48 | Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Mitt liv har efter nyår varit fyllt av dels datorproblem, dels ständigt nya krämpor, vilket har lett till att jag har varit på tre konserter i vårt Musikens hus här i Uppsala om vilka jag hittills inte har skrivit en rad. Det är klart att jag har haft en del kritiska synpunkter på konserterna, men det är alltså inte det som ligger bakom att jag inte har skrivit något på bloggen om de här kulturevenemangen.

* * *

På trettondagsafton var jag och Birgitta på den konsert som traditionsenligt då anordnas på Musikens hus.

De här konserterna, där sångsolisterna spelar en mycket viktig roll, brukar hämta stora delar av det som framförs ur operettrepertoaren, och man kan också äta en avslutande middag i husets restaurang. Jag är, när det gäller musik, egentligen inte särskilt intresserad av operetter, vilket inte betyder att jag föraktar andras faiblesse för genren.

Årets upplaga, med Stefan Klingele som dirigent för Uppsala kammarorkester, hörde till de bättre i den här speciella konsertserien, vilket kan ha att göra med att Klingele, som tidigare har varit ordinarie dirigent för Uppsala kammarorkester och således känner uppsalapublikens smak bättre än tillfälligt inlånade dirigenter, och följaktligen fick de båda sångsolisterna, sopranen Karolina Andersson och tenoren Adam Sanchez – av vilka jag sätter sopranen högst – göra ett program, som innehöll lite mer sångligt och musikaliskt mer kvalificerat material än bara sådant som främst hör hemma på klassiska operettscener.

Men naturligtvis förekom också en rad populära verk, skrivna av uppburna kompositörer, tre av dem med efternamnet Strauss. Vi fick också höra musik av till exempel Franz von Suppé och Franz Lehár – men för egen del har jag svårt att infoga en relativt sen amerikan som Leonard Bernstein bland de klassiska operettmakarna.

Bland det som spelades fanns också stycken ur klassiska musikaliska och sceniska verk, sådana som Wolfgang Amadeus MozartsTrollflöjten”, Georg Friedrich HändelsXerxes” och Giuseppe VerdisRigoletto”.

* * *

Den 7 februari återvände Paul Mägi, under många år chefdirigent för Uppsala kammarorkester, fast den här gången som gästdirigent. Utöver vår egen kammarorkester fanns på den överfulla scenen också S:t Jacobs kammarkör och Stockholm Singers – sångsolister var Hanna Husáhr, sopran, Ivonne Fuchs, alt, Johan Christensson, tenor, Olle Persson, baryton, och Kevin Johansson, gossopran. Det som framfördes var Felix Mendelssohns (1809-1847) ”Elias”, ett oratorium för soli, kör och orkester från 1846.

Det utförliga programhäftet innehöll texter på tyska, ett språk jag läste både i realskolan och i gymnasiet i 1950-talets läroverk. Nu måste man inte kunna tyska för att hänga med – bredvid fanns också översättning till svenska. Så det var inte bristande språkförståelse som orsakade min ganska svala attityd till det som framfördes på scenen.

Var det alltså det religiösa innehållet som distanserade mig från det här sceniska verket? Jag är inte ett dyft religiös – har inte haft någon religiös tro sen konfirmationen – men det betyder inte att jag, eftersom jag är starkt musikintresserad, också har psalmer bland det jag bevarar i mitt musikminne.

Vi har skivor med musik av Felix Mendelssohn i vår musiksamling, inköpta av oss själva, så det ligger heller inte något mendelssohnhat bakom min milt talat svala reaktion på musiken som spelades och sjöngs den här kvällen.

Sanningen är nog helt enkelt att jag inte tyckte att just det här verket var tillräckligt bra.

* * *

Beethoven med Shelley” rubricerades konserten med Uppsala kammarorkester den 7 mars. Shelley var i det här fallet Howard Shelley, som var Uppsala kammarorkesters dirigent 2000 till 2003. Till hans kännemärken hör inte bara att vara en skicklig dirigent utan att i sina konserter också framträda som solist på piano.

Under den första delen av konserten var han således dirigent, med Nils-Erik Sparf som konsertmästare.

I det fallet inleddes konserten med ”The Only Thing That You Keep Changing Is Your Name”, komponerad 2010 av Jonas Valfridsson (född 1980). Valfridssons bakgrund som rock- och jazzgitarrist präglar inte det här verket, men jag skulle annars vilja framhålla dess mångsidighet. Jag talar här om kompositionens påtagligt olika element..

Riktigt lika berörd blev jag faktiskt inte av Louise Ferrencs (1804-1875) ”Symfoni nummer 5 i Ess-dur”, från 1847 och uruppförd 1849. Kanske har det här att göra med att hennes musik innehåller element som jag förknippar med andra tonsättare.

Efter pausen dominerade dirigenten scenen genom att också ta över solistrollen (på piano) i Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Pianokonsert nummer 5 i Ess-dur”, den så kallade ”Kejsarkonserten” från 1811, en tidpunkt då kompositören hade drabbats av dövhet.

Det här blev ändå ett hörvärt verk, vilket känns trösterikt för mig som på ålderns höst har drabbats av egna hörselproblem – jag ska snart prova ut hörsnäckor.

Melodikrysset nummer 10 2019

12 mars 2019 23:16 | Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken, Varia | 7 kommentarer

Publiceringen av min lösning av veckans melodikryss har dröjt, inte för att det var svårare än vanligt utan för att jag har haft medicinska problem, bland annat tillbringat stora delar av en dag på Akademiska sjukhuset, dit jag fraktades med ambulans, och dessutom drabbats av näsblod som aldrig ville upphöra, ens då jag följde med Birgitta hem till en av hennes tidigare statssekreterare för en middag med tjänstemän på miljödepartementet plus deras hustrur.

Dessutom har jag drabbats av datorproblem. Bakom bloggens förstasida med mitt namn har jag fått ett kommersiellt utbud jag över huvud inte vill ha, och det tog mig själv tid att hitta ett sätt att lokalisera en väg till bloggen. Och Google, som jag använder vid lösandet av Melodikrysset, finns inte tillgängligt via min dator – jag måste låna hustruns dator för att kolla och komplettera mina förslag till svar.

Eftersom livet nu är ett helvete, väljer jag att göra det lite enklare för läsarna genom att publicera svaren på kryssfrågorna i den ordning de ställdes, vilket jag annars aldrig gör.

Dagens allra första fråga var enkel. Det är klart att jag känner till ”Tijuana Taxi”, som Herb Alpert och The Tijuana Brass spelade in 2003.

Nästa låt var desto mer aktuell, ”Butterfly” från 2019, och de som spelade den var Weeping Willows.

Nästa ljudillustration var en Jules Sylvain-melodi, som sas handla om en byggnad som man får betala för att använda efter tidslängd. Det måste ju vara ett hotell, och Sylvain har mycket riktigt 1939 skrivit ”Jag vet ett litet hotell”. Nu bokar man ju normalt inte hela hotellet, så svaret som söktes var i stället logi. Till det här kan tilläggas att Sylvains melodi kom att användas också i filmer från 1939 och 1940.

Povel Ramel har ju skrivit mycket som är suveränt, men han är ju inte främst känd för politiska ställningstaganden. Fast det finns lysande undantag. Ett sådant är är ”Varför är det ingen is till punschen” från 1964, en stenhård vidräkning med det som brukar kallas den goda gamla tiden.

Varför är det ingen is till punschen

Text och musik: Povel Ramel, 1964

Herr Patrik han föll i schaggsoffan allt med en belåten duns
efter att ha fyllt buken sin med sju åtta rätters luns,
tände en stor havanna nästan fetare än han själv,
stängde sitt jättegap
kring en ansjovisrap.
Sträckte sig över magen, fick ett punschglas uti sin hand,
ämnade skåla med sig själv för Kung och för Fosterland.
Fann hela kylarn torr och tom och punschen så gott som varm.
Fällde monokeln i sin harm
och vråla:
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Leve Kung Oscar! –
idyll.

I pigkammarn låg Augusta både gammal och snäll och ful,
huttrande uti fyra meter tyg som hon fått till jul.
Dörren flög upp och korsdraget förtog fotogenens glöd,
lampan blev överflöd:
Herrn var tillräckligt röd.
Isen, Augusta! röt han till så råttorna dog av chock.
Pigan hon svara, knäppte en vägglus ifrån sin rock:
Iskarln har inte kommit hit, ej heller till mjölkaffärn!
Själv är jag lika brydd som herrn
och undrar:
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Skål Moder Svea! –
idyll.

På snabbare tid än fyra bloss var Patrik utom sin dörr,
nu skulle iskarln lära sig en läxa som aldrig förr.
Han ropade kvickt en droska an och kastade sig däri,
kärran var vind och skrallt,
hästen var blind och halt.
Kusken han sa att sme´n som lovat sätta en hästsko dit,
hade besökt en tandläkare som var förstörd av sprit.
Trampborren hade missat och gått rakt genom munnens kind,
nu låg han dödssjuk på en vind –
Håll käft, karl!
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Slå Dig för Bröstet –
idyll.

Innan man hade hittat rätt på iskarlens gamla skjul,
hade rätt mycket lera sprätt på Patrik från droskans hjul.
Byxorna var besudlade av sopor och jord och träck,
arg var han som ett bi,
dörrn slog han huvet i.
Inne i dunklet såg han några barbenta magra glin.
Ett av dom sade hostande av oset ifrån kamin:
Mor är i stan och tigger så en brödbit till kvälln vi får,
far dog i kolera igår,
förlåt oss!
Därför är det ingen is till punschen!
Därför är det ingen is till punschen!
Därför är det ingen is till punschen!
Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Leve Kung Oscar!
Skål Moder Svea!
Slå Dig för Bröstet! –
idyll.

1986 sjöng Susanne Alfvengren och Mikael Rickfors in ”Som stormen rider öppet hav”, men många – bland dem jag – hade nog aldrig tidigare hört den inspelning som spelades i dagens kryss, gjord 2002. Själv har jag veterligen aldrig hört den kvinnliga sångartist som namngavs, Jeanette Köhn. Men den manlige sångartisten var desto lättare att identifiera: Loa Falkman.

Många TV-serier är jag okunnig om. helt enkelt för att jag aldrig har sett dem. Men jag har i alla fall sett enstaka avsnitt av ”Lagens änglar”, i original från Los Angeles, sänt 1986-1994 och då kallad ”LA Law”.

Rosemary Clooney var sångerska men inte dansstjärna – det senare var Bing Crosby, som dessutom var en jävel på att dansa. Tillsammans gjorde de, med viss hjälp, ”How About You”, ett 1959 filmat sång- och dansnummer.

Inslaget med Sara Edin på såg finns, tror jag, på en Silence-skiva från 2001, ”Together In the Darkness”. Den mest kände av dem som förekommer i den här inspelningen är Martin Hederos. Martin Hellberg är också med. Men helt säker är jag inte – mer än på att det var en såg det spelades på.

Dalida från Frankrike har jag nog aldrig tidigare hört, men det var ju namnet på kompositören vi skulle kunna. Så vitt jag förstår, var det ”Love Theme” ur filmen ”Gudfadern” vi hörde, och den som spelade var kompositören, Nino Rota.

Eldeman gillar att använda udda inspelningar, och en sådan inledde dagens dubbelfråga där de båda delarna saknar varje rimligt samband med varann. Att den första skulle leda till svaret Wien var ju ganska uppenbart, men vad var det som spelades av vem? Det är typiskt Eldeman att då välja en inspelning med Boston Pops, men vad var det de spelade? Jo, så vitt jag förstår var det ”Wien, Wien, nur du allein”. Den andra låten i den här dubbelfrågan var ”Bohemian Rhapsody” med Queen 1975 på ”A Night At the Opera”.

Sen blev det musik från Australien, vilket indikeras av låttiteln, ”Down Under”. Gruppen vi hörde heter Men At Work.

Och sist den här gången spelades ”The Power of Love” från 1979 med Huey Lewis and The News. Men låten blev känd framför allt genom filmen ”Tillbaka till framtiden” (1985).

Jag hoppas att det här blev rätt. Hustrun använder just nu själv sin dator till att skriva en text till New York Times, så jag har inte tillgång till Google.

Melodikrysset nummer 9 2019

2 mars 2019 22:19 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Ur dagboken, Varia | 2 kommentarer

Dagens melodikryss var inte särskilt svårt, även om Anders Eldeman försökte göra det svårare genom att spela ovanliga, ibland svåridentifierbara versioner av de låtar han använde som ljudillustrationer. Jag syftar då inte på att han av mer begripliga orsaker använder sig av instrumentalversioner, när det sökta svaret finns i sångtexten.

Ett exempel på det senare i dagens kryss var Evert Taubes ”Himlajord” från 1938, där man skulle minnas var den dramatiska händelsen i vistexten äger rum. Jo, i Queensland på andra sidan jordklotet:

Himlajord

Text och musik: Evert Taube

Den jorden som du trampar hos mig på Crimson Creek,
den kommer ifrån himmelen och den har gjort mig rik,
den duggade så sakta i mången tusen år,
det är en himlajord, min vän, den jorden där du står.

De säger att den kommer från öknen västerpå,
men ifrån himlen föll den, det kan du lita på.
Och oceanens vindar bar regnet till vår bukt,
och jorden drack och grönskade och satte blom och frukt.

Till denna himlajorden kom jag som timmerman,
i Falkenberg jag föddes, John Löfgren var mitt namn.
Nu kallar jag mig Loffgren och odlar apelsin.
Trehundra kor jag äger nu, sex hästar, åtta svin.

Så talte farmar Löfgren, jag svarade som så,
att lantbruk var det yrke jag minst förstod mig på.
Men att jag hört på Pampas ett yttrande ibland
om jorden där att den kom dit med storm från Incas land.

Den kallas lössjord, sa jag, den kommer som ett damm
ett stoft från heta öknar som vindarna bär fram.
Om saken ter sig sådan i vetenskapens ljus,
så är det dock en himlajord du ser ifrån mitt hus.

Det låg en vacker tanke i Löfgrens romantik,
en tro på nåd från ovan som gjorde honom rik.
Han slet där i sin djungel med halländsk energi,
och han odlade den himlajord som han nu sover i.

Hans rikdom var dock ringa, det har man insett nu,
hans egendom tog banken, en kviga fick hans fru.
Men apelsiner lysa i Löfgrens spår som guld
i urskogen i Queensland, och kvittad är hans skuld.

Själv går jag i Ligurien på Medelhavets strand,
det blåser från Sahara och rymden står i brand.
Jag tänker på John Löfgren, min vän vid öknens rand.
Det faller jord, jungfrulig jord, från himlen i min hand.

Den här sången hade Eldeman infogat i en dubbelfråga, som i sin andra del sas skildra en dramatisk händelse, som visade sig vara Titanics förlisning när fartyget 1911 gick på ett isberg och sedan sjönk. Här illustrerades den katastrofen med Céline Dions”My Heart Will Go On”, skriven för filmen ”Titanic” från 1997. Och eftersom haveriet förorsakades av ett flytande isberg, skulle vi komma fram till att förlisningen berodde på is.

Ytterligare en märklig dubbelfråga avslutade också krysset. Under min gymnasietid i Sundsvall såg jag 1966 på bio ”Vänd dem inte ryggen”, där Bill Haley & His Comets” spelade den låt vi hörde i dag, ”Rock Around the Clock”, och som spelade en mycket avgörande roll för att göra rockmusiken till ungdomens musik. Den ingick i filmen ”Vänd dem inte ryggen”, i original ”The Blackboard Jungle”, med manus skrivet av Evan Hunter. Manusförfattaren är mer känd under namnet Ed McBain, och i min deckarhylla i Öregrund har jag praktiskt taget allt som den här mannen, som egentligen heter Salvatore Lambino, har skrivit under olika pseudonymer.

Den här frågan hade Eldeman av någon outgrundlig orsak parat ihop med Benny Anderssons och Björn Ulvaeus’ scenversion av Vilhelm Mobergs utvandrarepos, nu kallat ”Kristina från Duvemåla” (1995), i vilken man bland annat sjunger ”Och guldet blev till sand”.

Också Anders Eldeman klarar att konstruera dubbelfrågor, där de ingående delarna har ett samband med varann. Ett bra exempel är frågan om mumintrollen, där texten förstås är skriven av Tove Jansson och musiken av Erna Tauro. Scenföreställningen kom till 1958.

Helt oklanderlig är också dubbelfrågan, där vi får höra en musikversion av Ulf Peder Olrogs ”Violen från Flen”. Olrog spelade in den på skiva 1945, men det ganska rara möte (på tåg) med damen som han kom att kalla violen från Flen ägde rum redan 1942.

Lena Philipson tror jag inte är någon viol, men i sina bästa stunder är hon en mycket hörvärd sångerska, ja ibland – som i ”Månsken i augusti” från 1994 – också en högst kapabel textförfattare.

Även Shirley Clamp är i sina bästa stunder en hörvärd skivartist, men hennes sång i Mellon 2014, ”Burning Alive”, lyckades inte ta sig till toppen.

Jag är tillräckligt gammal för att minnas Edvard Persson när han fortfarande var superkänd, och jag har sett rader av Persson-filmer i TV. Det gör att jag omedelbart känner igen hans röst, när Eldeman i dag spelar honom, och klarar frågan om hans initialer, EP, lätt som en plätt. Men just det som spelades som ljudillustration, ”Min lilla hatt” från 1942, kände jag inte spontant igen.

Det tog likaledes en stund innan jag kom i håg Jailbird Singers, kanske för att deras sångliga karriär blev så kort – de satt ju i cellen i stället för i skivstudion. Men det hjälpte att jag kände igen Oskar Merikantos ”Där björkarna susa”.

Lite grubbel behövde jag också för att komma i håg mer om låten vars svar visade sig bli ruiner. Men sen kom jag i håg Mireille Mathieu som 1975 sjöng ”Akropolis adieu”, och jag har ju själv sett den miljö hon sjunger om.

Det vi hörde med Papa Bue i en ovanlig version var det som brukar kallas ”Brahms vaggvisa”, men Bahms har bara skrivit en av de två verserna, och det gjorde han 1868. Redan 1849 skrev Georg Scherer den första versen. Och likadant är det med den svenska texten, som har Alice Tegnér och Gösta Rybrant som författare.

Den mest kända svenska texten till ”Imse Vimse spindel”, den som jag själv lärde mig sjunga i småskolan, fanns i Alice Tegnérs sångbok ”Nu ska vi sjunga” från 1943.

Kvar då är bara Sergei Prokofievs ”Kärleken till de tre apelsinerna”, en marsch från 1918. Och svarsordet blev då pluralen apelsiner, något jag gärna äter eftersom jag numera till stor del livnär mig på frukt.

Men till frukost vill jag fortfarande ha smörgåsar med animaliska pålägg, dock med ett lager av grön eller gul paprika, skivad tomat, skivad färsk gurka eller saltgurka ovanpå, alltsammans på hårt bröd respektive syrat bröd.

Frukosten tycker jag, gamle man, är det viktigaste målet under hela dagen.

Those Were the Days

31 januari 2019 15:38 | Barnkultur, Mat & dryck, Media, Musik, Trädgård | Inga kommentarer

Vår dotter Kerstin – hennes efternamn är Kokk – publicerar på Instagram regelbundet bilder ur sitt liv. Just nu ligger som nummer två fantastiska bilder av de konstfullt mönstrade bröd hon har bakat i sitt arbete som bagare på det bageri där hon arbetar, Trillers.

Men det är ändå inte därför jag vill få er att besöka hennes Instagram. Formellt handlar de senaste bilderna där – gå vidare från huvudbilden med hjälp av pilarna – om ett tyg hennes mamma, alltså Birgitta Dahl – köpte på Forum-varuhuset i Uppsala, då ägt och drivet av KF, tyget skapat av Susanne Grundell på KFs textilavdelning. Det här mycket vackra tyget sydde Birgitta gardiner av till barnkammaren i den lägenhet vi fortfarande bor i och dessutom en otroligt fin klänning till vår dotter.

Kerstin var liten då och hennes bror Matti ännu mindre.

För egen del blir jag varm om hjärtat av att få se färgbilderna från vårt sommarställe i Öregrund så som trädgården såg ut när barnen fortfarande var små, Matti så liten att han vid fikabordet i trädgården måste sitta i Birgittas respektive mitt knä. På de bilderna ser man min kokkaffepanna och kaffekoppen Blå husar från Gustavsberg på trädgårdsbordet bredvid kaffebrödet, säkert bakat av Birgitta.

På det tyvärr lite bleknade fotot av barnen när de är aningen äldre ser man dem framför den vita ros som är sinnebilden för sommaren och midsommaren i Öregrund.

Those were the days!

Melodikrysset nummer 3 2019

19 januari 2019 22:51 | Barnkultur, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

I dag ska jag börja mitt lördagskåseri med en sångtext som jag 2002 publicerade i Laboremus’ 100-årsjubileumsbok ”Var blev ni av ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002):

I Svenska Ords revy “Svea Hund på Göta Lejon”, med premiär den 9 februari 1976, sjöng Monica Zetterlund – med adress till socialdemokratin – en sång, som andades sviken kärlek
men ändå inte uppgivenhet:

VAR BLEV NI AV, LJUVA DRÖMMAR?

Svensk text: Tage Danielsson & Hans Alfredson, 1976
Originaltext och musik: Gloria Sklerov & Henry Lloyd (”Where Did They Go?”)

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Frihetens gudinna står på vakt i New Yorks hamn.
Om du har en dollar får du rum i hennes famn.
Hon som hade fred och frihet som sitt stolta mål
– så synd att hennes huvud var ett hål!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?
Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd.
Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt,
fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?
Han rör ju på sej, så han är nog inte riktigt död…

“Var blev ni av, ljuva drömmar?” utgavs sen på LPn “Ur Svenska Ords arkiv” (1981) och därefter på Monica Zetterlunds CD “O vad en liten gumma kan gno. Monica sjunger Hasse & Tage”. Låten finns också på CD i Monica Zetterlund-boxen “Ett lingonris som satts i cocktailglas, Volym sex, 1959-1976, Underbart är kort. Live och revy” (1995).

Jag har varit med om att ge ut en hel bok med den här låten som utgångspunkt, laboremusboken “Var blev ni av, ljuva drömmar?” (red Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren, Ordfront, 2002). Den handlar om sextio- och sjuttiotalsvänsterns röda idéer – och vad det sedan blev av dem.

Mitt eget kapitel, inledningskapitlet “Vart tog den där elden vägen?”, slutar så här:

”Så ge inte upp. Ge aldrig upp!

Som det står i den underbara och vemodiga sången, som inleder den här boken:

Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på, trots allt.”

Jag hör för egen del till de socialdemokrater som inte tycker att metoden att på begäran av två högerliberala mittenpartier sälja ut så mycket av vårt partis vänsterinriktade politik – vägen att återerövra socialdemokratins forna styrka går nog dess värre via en tid i opposition.

* * *

När jag nu ändå är förbannad, vill jag starta med att skälla på Anders Eldeman för det även i dag upprepade tilltaget att göra en dubbelfråga vars beståndsdelar inte har med varann att göra: Cleo Lane – hur många av krysslösarna har över huvud taget hört talas om henne? – sjöng 1976 in sin version av ”Eleanor Rigby”. Jag har alla skivor med The Beatles, så jag hörde förstås genast vad det var för låt, men det var ju inte låttiteln som efterfrågades. Den andra brittiska artist vi skulle identifiera var Dusty Springfield. Det var hon som 1969 sjöng in ”Son of a Preacher Man”.

När vi nu ändå är inne på brittisk musik, kan vi ju också ta Roxy Music, en grupp med Bryan Ferry som ledande medlem. Den här gruppen sjöng 1975 in ”Love Is the Drug” på ”Siren”.

Elvis Presley sjöng 1969 in ”Are You Lonesome Tonight”, men den fick vi i dag i instrumental version.

Amerikanskt ursprung har också den av Lill-Babs 1961 insjungna ”Mina kärleksbrev dom vill jag ha igen” – 1959 hade den sjungits in av The Isley Brothers. Fast här fick vi höra den på finska med Pirkko Mannola, och så skulle vi dessutom svara på vad den svenska texten egentligen handlar om. Jo, om en fnurra på tråden.

Amerikansk till ursprunget är också filmen ”La La Land” från 2016. I den sjunger Ellinor Stone ”Audition (The Fools Who Dream)”.

Två låtar som spelades var hämtade från ”Så mycket bättre” i TV.

Kikki Danielsson sjöng ”Varför är kärleken röd” redan i Melodifestivalen 1983, men den förekom också i ”Så mycket bättre” 2017, fast nu med Sabina Ddumba.

Och Charlotte Perrelli sjöng ”Kommer du tro på mig” i ”Så mycket bättre” 2018, men den hade Eric Gadd sjungit in redan 1991, fast då under titeln ”Do You Believe In Me”.

Barnmaterialet var också dubbelt:

Jag har massor av barnböcker, skrivna av Lennart Hellsing, har också träffat honom personligen vid en middag med kulturtema, anordnad av min hustru på den tiden då hon var Riksdagens talman. Eftersom han satt bredvid värdinnan, som höll välkomsttal, kontrade Hellsing med att genast, alltså före maten, hålla sitt tacktal. Hur som helst blev det en mycket trevlig middag. I dag fick vi höra Hellsings ”Dinkeli, dunkeli doja” i en insjunbgning av Rolf Lassgård 2009.

Lennart Palm spela signaturmelodin till ”Ville, Valle och Viktor” som sändes i TV 1970 och 1972. Ville spelades där av Jörgen Lantz, Valle av Anders Linder och Viktor av Hans Wigren. För regin stod Gunilla Ambjörnsson.

Ytterligare en Viktor förekom i det här krysset, han i paret Samir och Viktor. Det här paret gjorde tillsammans ”Shuffla” 2018.

Zarah Leander kan man ha många synpunkter på, men hennes version från 1961 av Gösta Rybrants (text) och Jules Sylvains (musik) ”Sång om syrsor” är alldeles underbar.

Och då är det väl alldeles lagom att sluta med PepsPer – Persson i ”Alldeles lagom” från 2005.

* * *

Varför det har tagit sån tid att skriva och lägga ut den här texten?

Farfar och farmor har haft de två yngsta barnbarnen, Sofia och Ella på besök tillsammans med sin pappa, vår son Matti, och sin mamma, Karin. Birgitta hade lagat en jättegod eftermiddagsgryta, och sen lekte barnen tills de blev hungriga igen.

Därefter har Birgitta och jag sett ”Morden i Midsomer”, och först nu har jag haft möjlighet att korrekturläsa och lägga ut texten om krysset.

Fast jag har fortfarande en del disk kvar.

Svansjön ytterligare en gång

18 januari 2019 1:23 | Mat & dryck, Musik, Teater | Inga kommentarer

Min hustru har genom åren sett till att vi tillsammans har tagit del av mängder av mycket hörvärda framträdanden på olika scener, inte bara här i Sverige. Jag har jag tillsammans med henne sett och hört Pjotr Tjajkovskijs balett ”Svansjön” (”Лебединое Озеро, Lebedinoje ozero”, 1877) på Operan i Stockholm. Vi har nu tillsammans sett ”Svansjön” för andra gången gången med Den ryska nationalbaletten. Och nej, det var inte i Ryssland – baletten i fråga gavs för andra gången i vårt Musikens hus här i Uppsala, och jag fick biljett i julklapp.

Alltså fanns det likheter med den föregående uppsättningen, till exempel att medlemmar av Bolsjoj-teaterns ensemble fanns bland dem som agerade på scenen, men flertalet av dem som gjorde föreställningen och dansade i den vara andra än förra gången.

För koreografin stod även nu Marius Petipa och Lew Iwanov. För librettot stod Vladimir Begichev och Vasily Geltser. Musiken klarade man med hjälp av band – det hade inte gått att härbärgera både den stora dansensemblen och en stor orkester på den här scenen, som saknar orkesterdike, men visst hade det blivit bättre, om dansarna hade backats upp med levande musik. Eftersom jag tidigare inte kände till de här dansarna vill jag bara allmänt intyga att de skötte sitt värv med teknisk skicklighet och nämna några av dem som hade de ledande rollerna vid namn: Dubbelrollen som Odette/Odile spelades av Yelysaveta Barkolova, prins Siegfried av Mykhailo Tkachuk, trollkarlen Rothbon, som höll Odette fången, av Albert Salimov. Särskilt sevärd var Edilar Marat Uulu i rollen som narr.

Handlingen, i fyra akter, är naturligtvis den vanliga, och den fanns också i programmet, bland annat på svenska. Platsen är slottet, där prinsens födelsedag firas. Drottningen kommer för att gratulera men också för att tjata på prinsen om att gifta sig, så att han kan ta över efter sin döde far. Prinsens informator berättar för gästerna om prinsessan Odette, som har blivit förvandlad till svan av en trollkarl. När sedan prinsen ser en flock svanar, följer han efter den för att hitta den förtrollade prinsessan.

I nästa akt är det midnatt, och prinsen ser svanarna förvandlas till människor igen. Bland dem finns prinsessan Odette, och de förälskar sig i varann – Odette berättar också om sin förtrollning och att den bara kan brytas om hon finner någon som älskar henne. Prinsen svär henne trohet, men trollkarlen skiljer dem åt eftersom en ny dag bryter in och Odette då åter blir svan.

I tredje akten är det bal på slottet. Skälet är att drottningen har bjudit in giftaslystna prinsessor, bland vilka prinsen ska välja sin brud. De dansar och svansar alla för honom, men han faller inte för någon av dem. Då anländer, objudna, trollkarlen och hans dotter Odile, den senare förvillande lik den förtrollade Odette. Prinsen tror förstås att det är hon och faller för henne – tills den riktiga Odette i en syn visar sig för honom. Prinsen förstår att han har gjort ett misstag och störtar i väg för att söka Odette.

Det här för honom tillbaka till Svansjön i skogen, där Odette just berättar för de andra svanarna om sin olycka i kärlek. Till att börja med hjälper det inte att prinsen bedyrar henne sin kärlek – förtrollningen bryts inte. Det här ändar i en kamp mellan prinsen och trollkarlen, och till en början ser trollkarlen ut att vinna. Men kärleken övervinner allt, heter det ju, och prinsen besegrar till sist trollkarlen. När trollkarlen dör, bryts förtrollningen, och Odette förvandlas åter från svan till ung kvinna. Och som det står i programbladet: ”Det luckliga (!) paret vandrar tillsammans mot soluppgången.”

* * *

Före föreställningen bjöd mig Birgitta på middag, den här gången på Dryck & mat, som vi aldrig har besökt, ganska långt ner i den gamla stationsbyggnaden (Olof Palmes plats 2). Vi valde att äta renlägg, serverad tillsammans med mycket gottpotatismos gjort av mandelpotatis. Renläggen, serverad tillsammans med tillbehör i en aningen söt sås, var inte alldeles lättäten med de bestick vi fick och lite för söt för min smak – jag lagar själv gärna renskav men kryddar då med svart- och vitpeppar plus enbär.

Men det var ett intressant ställe, och jag går gärna dit igen.

Om vinterhelgerna

2 januari 2019 1:35 | Mat & dryck, Media, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Ingenting är längre som förut. Livet rör sig obönhörligt mot sitt slut.

I år blev det i ganska stor utsträckning penninggåvor för angivna ändamål i julklapp till ganska många, men jag lyckades ändå några gånger ta mig till centrum för inköp av presenter, och i några fall hjälpte mig Birgitta att handla det jag ville köpa från de önskelistor vi skickar till andra i familjen – hon hjälpte mig att köpa en Rörstrands-tekanna och en bok om Uppsala-Ekeby till Kerstin. Till Matti klarade jag att själv köpa en avancerad ljudgrej till hans gitarrer och så Iittala-glas, men Matti hjälpte mig i sin tur att handla några saker till sina småtjejer, saker som var lättast att få tag på i Stockholm, där han och hans familj bor och arbetar.

Kerstins barn, Viggo och Klara, båda nu stora och starka, hjälpte Birgitta att bära julgranen från Torbjörns torg och hem till oss. De bar också upp julgransprydnaderna och andra julsaker upp i vår lägenhet.

Men som vanligt blev det min lott att på kvällen före julafton och natten mot julafton klä granen. Birgitta var med så långt som till att lägga ut sin egenhändigt broderade julgransmatta framför dörren mellan vardagsrummet och köket och hjälpte mig också att sätta julgransljusen på plats – sen övergick hon till att julpynta lägenheten, lägga på juldukar och annat sådant. Själv startade jag med att försöka fästa en vacker men – visade det sig – lealös halmstjärna i toppen, men till slut fick jag den ändå, med stöd av ett glitterband, att sitta som den skulle. Sen blev det både fler glitterband och därefter allt fler av de traditionella julprydnaderna i vår gran: ”hängda prästen” omgiven av änglar och två svarta katter, alla fåglarna, en speciell serie julgranskulor, en italiensk julgranskaramell, gåva från en journalistvän, istappar av glas (av ett slag vi också hade i min svenska barndoms hem i Juniskär) och en hel del annat. Jag höll aldrig på att bli färdig, men då hjälpte Birgitta till igen och använde då också andra typer av prydnader än dem jag väljer i första hand.

Fram mot morgonsidan av natten kom vi äntligen i säng, dock först efter att ha lagt ett par morgonpresenter åt varann på mattan under granen. Mitt ena paket till Birgitta innehöll Apotekets julsenap och julgodis, något alla för övrigt fick av mig på julkalaset på annandagen.

Före det hade jag också hunnit göra i ordning tomtegrottan, som jag ställde framför TVn till vänster om granen. Och eftersom granen var ovanlig yvig, sågade Birgitta av några grankvistar, som skymde halva TVn på grund av sin längd.

På bänken framför fönstret, ytterligare till vänster, hade hon dukat fram nötter, fikon, dadlar, frukt och så den jättelika danska chokladask jag hade köpt hem till jul, märk – jag är ju diabetiker – inte för egen konsumtion.

En stund före lunch på annandagen kom hela gänget: Matti, Karin, Ella och Sofia, Kerstin, Viggo och Klara, Anna, Sara och Amanda med Fritiof – Saras sambo samt Annas yngsta dotter Ella, som hade blivit sjuk, kunde inte komma. Men Annas pappa Bengt och hans hustru Inger kom. Med två iläggsskivor inlagda i middagsbordet fick vi faktiskt alla plats runt samma bord, och dessutom blev det här en av de trevligaste julmiddagar vi någonsin har haft. Alla verkade uppfyllda av god vilja.

Birgitta, som är mycket duktig i köket stod för det mesta, men våra barn bidrog också på olika sätt till att helheten blev så aptitlig. Jag tror inte att någon misstycker om jag inte redovisar alltsammans utan koncentrerar mig på det som berör just mig. Mitt bidrag till det här julbordet var egenhändigt lagad estnisk julsylta, och jag vågar nog säga, att årets upplaga av den sylta jag genom att hjälpa min mamma lärde mig laga blev en av de mest lyckade jag någonsin har åstadkommit. Anna hade till min glädje bakat estniskt surbröd (och gav mig dessutom estniskt konsthantverk som julklapp). Och Matti och Karin hade i Solna hittat en butik som säljer baltiska, bland annat estniska, matvaror, och jag fick en hel kasse med surgurka, blodkorv och annat som gläder en estländares både mage ock sinne.

* * *

Birgitta hade tid hos sin ögonläkare dan efter annandan och passade då också på att byta några böcker, som hon hade fått i julklapp men redan hade.

Men dagen därpå åkte vi till Öregrund. I bagaget hade vi, utöver kläder och några utvalda julklappsböcker, också ganska mycket julmat. sådant som sillsallad, julsylta och skinka.

Efter de fallolyckor jag har råkat ut för – jag har fortfarande sårskorpa på vänstra knäet och ont i vänstra armen – vill hon inte att jag ska gå ut och utsätta mig för nya risker. Eftersom hon hade förbeställt taxi till bussen är egentligen promenaden från grinden och upp till huset det enda jag har gjort utomhus.

Ute på tomten var det till att börja med alldeles vitt av snö, men efter gårdagskvällens regn har snön smält här och var.

På nyårsafton har det tidigare varit min uppgift att placera ut minst ett dussin marschaller och tända dem inför middagen, men eftersom marschallerna ska placeras ut runt huset i delvis svårbeträdd terräng, ville Birgitta inte låta mig göra det i år, och jag förstår henne. Så för första gången tog hon själv på sig den här uppgiften. Tyvärr var inte vädret nådigt, och några av marschallerna slocknade alltså tidigt.

Men Birgitta hade lagat en god nyårsaftonsmiddag, och sen såg vi, trots att vi för egen del inte dricker något starkare än lättöl och helt eller i stort sett alkoholfritt vin, tillsammans ”Grevinnan och betjänten” i TV. Vid det här laget har jag sett den så många gånger förut, att jag i stort sett kan replikerna utantill, men trots att jag numera är helnykter inte bara på nyårskvällen, tycker jag att den här filmen fortfarande är ett måste på nyårsafton.

Ett gott nytt år – gärna ett bättre – önskar jag er alla.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^