Melodikrysset nummer 38 2017

23 september 2017 17:43 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag har knappt hunnit hämta mig från firandet av hustruns 80-årsddag, men upp måste man ju på lördag morgon för att lösa Melodikrysset. Fast numera, när också jag är 80, tar det lite längre tid att bli klar med det.

Nå, i dag började det urlätt med Lasse Berghagens signaturmelodi till ”Allsång på Skansen”, ”Stockholm i mitt hjärta”. Fast här förstås i en instrumental version.

Men naturligtvis innehöll melodikrysset också ett och annat som var svårt även för mig, som annars behärskar många olika musikstilar och genrer.

Men låttiteln ”Ready For It?” lyckades jag hitta genom att googla på en fras jag hittade, ”In the middle of the night”, och då fick jag veta, att den som hade gjort och spelat in låten heter Taylor Swift – Swift hade jag då redan kommit fram till med hjälp av ledbokstäverna.

Top Cats från Värmland minns jag bara vagt från Melodifestivalen, men det var dem vi hörde i en låt som faktiskt också heter ”In the Middle of the Night”.

Jag kom så småningom på vad vi troligen hörde för melodi i den avslutande frågan i dag, Men eftersom jag inte hinner kolla om den finns med Cave Stompers, skriver jag bara det svar på frågan – att båda i det här fallet är detta – jag har kommit fram till: ogift.

Disney-filmer har jag sett många av, dock inte den allra senaste , i original kallad ”Moana” men i Sverige av någon anledning döpt till ”Varana”.

Med resten av frågorna hade jag inga som helst problem. Så till exempel inte med de övriga filmfrågorna.

Temat ur ”Graham Greene-filmatiseringen ”Den tredje mannen” med tema av Anton Karas på cittra, ”The Harry Lime Theme”, kände jag förstås genast igen. Läs gärna mer om filmen ovan under Kulturspegeln, Film. Och även filmen om lejonet Elsa, ”Född fri”, har väl tidigare förekommit i krysset.

Och om vi håller oss kvar i Afrika, spelades i dag en av mina och hustruns favoriter, Miriam Makeba. Vid hustruns afrikanska parties för deltagarna i seminarierna på Dag Hammarskjöld-fonden där hon på den tiden jobbade hade vi ofta parties hemma hos oss och spelade då gärna Makeba, inte minst ”Pata Pata”. Den är mycket bra som dansmusik, så bra att vi sen måste slipa och lackera om parketten i vardagsrummet.

Jag älskar verkligen inte all country, i dag illustrerat med norskan Heidi Hanse. Men jag har massor av skivor med Buffy Sainte-Marie, och jag tyckte också att Lena Andersson gjorde en utmärkt svensk version av hennes ”I’m gonna Be a Country Girl again”, i Lenas svenska version ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång?”.

Och jag har hela Beatles’ skivkollektion, och även John Lennons ”Free As a Bird” från 1995.

Mats Paulson, som jag hade kontakt med när jag 1969 gav ut min ”Joe Hills sånger”, förknippar jag inte direkt med dansband, men Sven-Ingvars och Sven-erik Magnusson har faktiskt spelat in hans ”Septemberbarn”,

Paul Ankas ””Diana”från 1957 spelades ideligen när jag 1958-1959 gjorde lumpen på I 21 i Sollefteå.

Jag bor ju numera i Uppsala, men i kväll ska jag åter åka ut till en röd liten stuga i Öregrund – nå, så liten är den inte längre; vi har låtit bygga ihop två små röda stugor, och precis nere vid stranden ligger den inte heller.

inför det och mycket senare än vanligt lägger jag nu ut mitt förslag till rätta svar på dagens melodikryss. Att det blev så sent beror på att jag blev avbruten innan jag hann skriva färdigt mitt krysskåseri och korrekturläsa det jag hade skrivit- jag och Birgitta blev hämtade i bil av sonen, Matti, för frakt till hans syster, Kerstin. Hemma hos henne har vi sedan varit på födelsedagskalas för dels Kerstin, dels hennes son, Viggo. Med där var också Viggos syster, Klara, och Mattis familj: hustrun Karin samt barnen Klara och Sofia.

Men nu är jag hemma i lägenheten en stund, innan det blir dags att åka till Öregrund igen.

Ja nu är Birgitta 80. Och jag känner av att jag också är det

22 september 2017 18:16 | Deckare, Mat & dryck, Media, Politik, Prosa & lyrik, Teater, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag har ägnar den senaste tiden åt att förbereda, genomföra och sen städa upp efter det stora födelsedagskalaset. Över 50 personer kom hem till oss under födelsedagsfirandet, och jag tror att Kerstins syskon håller med mig, när jag säger, att den här stora festen inte skulle ha blivit vad den blev utan Kerstins organisationsförmåga, goda humör och befäl över köket och övriga av henne valda serveringsställen.

De sist nämnda arbetsmomenten föll naturligt på henne, eftersom maten levererades av det företag där hon arbetar, Trillers. Hon hade redan tidigare, med hjälp av Anna som har bil, köpt och fraktat hem till oss alla de drycker, samtliga alkoholfria eller näst intill, som serverades. Kvar åt mig att handla blev mest stora mängder färsk frukt och så lite annat som Kerstin ansåg borde finnas hemma.

Jag vill prisa den varierade och rikligt tilltagna maten, allra mest för att den var så god. Många av gästerna frågade särskilt om varifrån maten kom, detta helt enkelt för att de tyckte att den var så läcker. Punktligheten var också perfekt, både när det gällde leveranstiden och hämtningen av tomma kärl samt använda tallrikar, fat och bestick dagen därpå.

Trillers hade också levererat det färdigbryggda kaffet och de av allt att döma läckra tårtorna – jag själv som är diabetiker får ju inte äta sådana.

Dessutom hade Trillers gjort den smörgåstårta som serverades vid familjens eget födelsedagsfirande av Birgitta ett par timmar före den stora invasionen. Av barn och barnbarn fick Birgitta delar till vår Arabia/Flora-servis i Öregrund, pengar till trädgården där, abonnemang till konserterna med Uppsala kammarsolister, hjälp med trädgårdsarbete och en Eden-mugg från Rörstrand.

Klockan 14.00 började det välla in folk. Anna och hennes Amanda hjälptes åt med att slussa in gästerna i vardagsrummet, där Birgitta stod och tog emot, och Annas yngsta dotter, Ella, antecknade alla gästerna. Många hade med sig vackra buketter, men vi hade förberett oss genom att ha vattenfyllda vaser i beredskap. Det kom också blommor och hälsningar från vänner som bor utanför det område vi själva hade bjudit in gamla kompisar från, dessutom också från till exempel partisekreteraren och partikassören. Några av gästerna hade valt att ta med sig krukväxter, bland annat orkidéer, och från ett par gamla, nära vänner fick Birgitta en stor levande gren av Känguruäpple med frön under utveckling, lämpliga att plantera i trädgården i Öregrund.

En mycket stor del av gästerna hade följt Birgittas önskemål om penninggåvor till Läkare utan gränser, Vi-skogen och Svenska UNICEF eller till Birgitta själv för inköp till trädgården i Öregrund.

Men det förekom också andra, av givarna självvalda (i ett fall en egensmyckad prydnadskudde) presenter, sådant som gardiner, sockor, björnbärssylt, vimpel till flaggstången i Öregrund, böcker, honung, landskapsthe och ytterligare annat.

För egen del hade jag tjuvstartat 80-årsfirandet redan medan vi var kvar i Öregrund – där fick Birgitta det som ändå skulle dit: en hel rullväska med blomsterlök, i ganska många fall nya sorter för i år.

Och så fick hon, som alltid, flera paket med böcker: Johan Svedjedals Karin Boye-biografi och så böcker av Lion Feuchtwänger, Kjell Eriksson, Torbjörn Flygt, Kjell Westö (2 stycken), Sofi Oksanen och Per Anders Fogelström (hans hittills outgivna debutförsök) samt även deckare av Georges Simenon (ytterligare tre nyutgivna) och Alexander Call-Smith. Några av de gäster som inte tidigare hade varit hemma hos oss var märkbart lite tagna av mängden av böcker och bokhyllor samt skivor och skivhyllor – någon var särskilt tagen av det faktum att de är sorterade efter ämne respektive förvarade i bokstavsordning.

Jag har också lovat köpa teaterbiljetter och sen bjuda på middag på restaurang.

Slutligen har jag åt Birgitta gett två Marimekko-designade porslinskarotter. Vi är mycket för finsk design i den här familjen.

Birgitta rörde sig ganska systematiskt mellan grupperna av gäster i olika rum och runt olika bord. Jag rörde mig ganska fritt mellan gästerna och de olika rum de satt i men fastnade i lite längre samtal om bland annat politik – vad annars bland gäster som i så hög grad är politiskt intresserade och engagerade. Med de gamla laboremuskompisarna Agneta Guillemot och Irma Ridbäck om valet av politiska samarbetspartners och möjligheten av ett blocköverskridande samarbete i det politiska dödläge som nu råder. Och med Peter Gustavsson (i dag Uppsala arbetarekommuns ordförande, men också gammal kompis) samt SSU-distriktets ordförande Asal Gohari om Laboremus’ storhetstid under tidigt 1960-tal.

När sen till slut de sista gästerna hade gått, stannade Kerstin kvar och röjde undan det tyngsta, allt medan hennes barn, Viggo och Klara, tålmodigt väntade på henne. Och medan det här pågick, kom sig den allt tröttare far i huset till slut äntligen på att också för egen del smaka på förplägnaden. Tidigare hade jag varit alltför mätt efter först min egen morgonuppvaktning av Birgitta med danska smørrebröød och strax därefter en jättebit av den smörgåstårta Kerstin hade med sig till familjekalaset före den stora mottagningen.

Det här kommer att bli en dag att minnas. Hur länge får man se – man vet ju inte så mycket om framtiden och hur länge livet varar, när man är 80 år.

Musik från Wien

11 september 2017 17:17 | Mat & dryck, Musik | Inga kommentarer

Gérard Korsten var 1994-1998 chefdirigent för Uppsala kammarorkester. I torsdags gjorde han ett gästspel som dirigent vid höstsäsongens första konsert i Musikens hus, konserthuset här i Uppsala.

Gästsolist vid den här konserten var sopranen Matilda Paulsson, som jag tidigare inte har hört. Någon mer heltäckande bedömning av hennes kapacitet vågar jag inte efter torsdagens konsert göra, detta eftersom det hon sjöng både före och efter pausen (alltsammans på tyska; kvällens tema var ”Musik från Wien”) inte präglades av just musikalisk variation – särskilt Alban Bergs (1885-1935) ”Sieben frühe Lieder” kändes monotona. Märk att det inte är tyskan jag har problem med – jag tillhör en åldersgrupp som har läst tyska i realskolan och gymnasiet. Dessutom fanns sångtexterna på tyska och med svensk översättning i programmet.

Textmässigt har de i ”Sieben frühe Lieder” (1928) ingående, av Berg tidigare tonsatta dikterna natur och kärlek som temata, men i mina öron låter de alla alltför enahanda. Och då hjälper det inte att jag för egen del är hyggligt förtrogen med till exempel Rainer Maria Rilkes diktning – hans ”Traumgekrönt” om de vita krysantemernas dag framfördes till exempel.

Lite mer variation finns det i Alma Mahlers (1879-1964) tonsättningar, bland vilka det också fanns för mig kända texter, till exempel av den redan nämnde Rilke – även Franz Werfel finns i våra bokhyllor. Med de här sångerna lyckades också sångerskan bättre.

Konserten inleddes med Franz Schuberts (1797-1828) mellanaktsmusik ur ”Rosamunde” (1823). Av de två satser som spelades kändes Allegro molto Moderato lite hård – Andantino lät bättre.

Kvällen avslutades med Joseph Haydns (1732-1809) ”Symfoni nummer 60, Il distratto” (Den tankspridde, från 1774 – den är skriven som teatermusik. Och den här musiken står sig och blev nog det mest hörvärda, även om man ser till kammarorkesterns spel, under den här konsertkvällen.

* * *

Kvällen inleddes för min och Birgittas del med middag på Amazing Thai på Vaksalagatan 24, alltså tvärs över gatan sett från Konserthuset. Som vanligt inledde vi konsertkvällen med gemensam middag med Bengt och Inger, Birgittas och Bengts dotter från deras ungdomsäktenskap, Anna, samt Annas dotter Amanda, som själv är violinist under utbildning. Birgitta och jag gav henne ett årsabonnemang på vårt konserthus som present på hennes födelsedag.

Alla beställer vad de vill ha vid de här middagarna, och för egen del valde jag Gen Keo Wan i grön curry: nötkött med bambu, äggplanta, långbönor, bambu, paprika och limeblad i kokos. Till det drack jag lättöl.

Suomi/Finland: Altia får säljuppdrag för Penfolds, Lindeman’s, Beringer, Rawson’s Retreat, Rosemount med flera

28 augusti 2017 14:04 | Mat & dryck | Inga kommentarer

Sedan en borgerlig regering slumpade bort statliga Vin & Sprit, en av världens då ledande firmor på det här området, har finländska, fortfarande statsägda Altia varit det ledande företaget på området i Norden och Baltikum. Altia har för övrigt förvärvat också Vin & Sprits av svenskarna högt skattade klassiska snapssortiment.

Nu gör Altia ett nytt kap: Företaget får sälj- och distributionsavtal i Finland för australiensiska Treasury Wine Estates, ett av världens ledande vinföretag. Bland företagets också här i Sverige storsäljande produkter finns Penfolds, Lindeman’s, Beringer, Rawson’s Retreat och Rosemount Estate. Men det här företaget har fler produkter än så, till exempel Matua, Blossom Hill, Stag’s Leap, Wolf Blass och Yellowglen.

Melodikrysset nummer 34 2017

26 augusti 2017 13:29 | Barnkultur, Film, Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 3 kommentarer

Åter en solig morgon i Öregrund. Jag hann läsa två av våra tre morgontidningar och äta frukost före Melodikrysset. Hustrun sov fortfarande när jag gick upp och satte mig vid datorn med radion på. Fast sen hörde jag att hon gick upp.

Dagens kryss hörde väl inte till de svårare, men jag hade lite problem med en fråga och så två andra, där jag inte riktigt hade uppfattat frågan respektive inte tyckte att svaret var det mest naturliga.

TV-serien ”Fame” har jag aldrig sett. Inte bara för att jag inte var ung – det här var en ungdomsserie – på åttitalet när den gick i TV. Den här sortens serier har jag egentigen aldrig sett på TV.

Den ena av de två frågor jag inte riktigt hade uppfattat hade också TV-anknytning, men här hade mina problem att göra med att jag inte hade uppfattat den egentliga frågan. Jag har allt med Jan Johansson på skiva och kände förstås igen ”Berg-Kirstis polka”, mindes till och med att den var med i Bengt Bratts TV-serie ”Hem till byn”. Men ”byn” gick ju inte in på anvisad plats (två bokstäver), och först när jag fick klart för mig att frågesvaret var svaret på frågan ”utspelar sig i en sådan”, begrep jag, att man skulle skriva ”by” som svar.

Också Henry Mancinis ”Baby Elephant Walk” kände jag omedelbart igen. Men var kan man oftast se djuret i fråga? Ja, för mig i alla fall är inte djurparken det normala svaret. Själv säger jag ”zoo” när jag talar om såna ställen.

Resten var desto enklare. Det gäller till exempel dagens två barnkulturfrågor.

Walt Disneys ”Den lilla sjöjungfrun” har jag sett, mindes också ”Havet är djupt” i Per Myrbergs insjungning.

Alice Tegnérs ”Vart ska du gå, min lilla flicka” hade våra barn på skiva, och jag mindes utan att kolla texten i tryck slutet och sista ordet i sångtexten, ”Ja, det får du gärna”.

Och eftersom jag har hela Beatles’ kollektion på skivor, kommer jag förstås också i håg en av deras hits, George Harrisons ”Here Comes the Sun”.

Men varför i hela fridens namn gjorde Anders Eldeman en dubbelfråga av de här helt artskilda låtarna?

Dubbelfrågor är ju helt berättigade, om, som fallet var i frågan om en berömd dialog mellan Werner och Werner, vem den ene (förnamn + efternamn) i det här paret var: Jo, utöver Åke Cato var det Sven Melander: ”Det går lika bra med selleri”, i dag dock i sånglig form.

Detsamma gällde den avslutande dubbelfrågan, där Eldeman ville veta vem som sjöng ”I Kissed a Girl”. Jo, Katy Perry.

En annan älskad flicka, fast i det fallet älskad av en man, var ”Lilla vackra Anna”. Sången skrevs redan 1824 av en värmländsk präst, Bengt Henrik Alstermark. Den är alltså, i motsats till vad många tror, svensk. Många tror att den har norskt ursprung, detta eftersom Alf Prøysen på 1950-talet sjöng in den och gjorde den mycket känd – vår egen Anna hade den faktiskt i sin skivsamling. Jag har också en mängd norska skivor med Prøysen i min skivsamling; jag har köpt dem i skivaffärer och begagnade skivor-affärer i Oslo under mina otaliga besök i den norska huvudstaden, många av dem föranledda av val och arbeiderpartikongresser. På Arbeiderpartiets kongresser sjöngs alltid älskade visor av Prøysen, som bland annat var kåsör i partiorganet Arbeiderbladet. Och jag har vid en av dessa kongresser vid ett bokbord köpt Prøysens sångböcker, som alltså fogades till min stora samling av sångböcker.

Också Bjørnstjerne Bjørnson finns i våra bokhyllor, fast då i den skönlitterära delen. Detta apropå att den norska nationalsången, ”Ja, vi elsker dette landet”, är skriven av Bjørnson och tonsatt av Rikard Nordraak.

Men jag har förstås varit längre bort än i Norge, flera gånger till exempel i New York. Jag har varit där tillsammans med hustrun, vid ett tillfälle då hon var talman också tillsammans med andra från Riksdagen. En kväll när vi tillsammans med ett annat par i sällskapet var ute och lodade på Manhattan, hittade vi ett ställe där Ray Charles uppträdde. Honom ville jag och Birgitta gärna se och höra, men de vi hade i sällskap var inte intresserade, så vi gjorde annat i stället. Men till min hustru, som den 20 september fyller 80, vill jag gärna rikta Ray Charles’ budskap i dagens kryss: ”I Can’t Stop Loving You”.

Per Gessle hör inte till mina personliga favoriter, men det har jag redan skrivit om i anslutning till hans Sommar-program. Därmed inte sagt att jag egentligen har något emot hans kryssbidrag i dag, ”Jo-anna Says”.

Så irreligiös jag än är, har jag sen gammalt en viss kärlek till vackra psalmer och frireligiösa hits som ”Han har öppnat pärleporten”, som vi i dag hörde med Tory Bernhards och Christer Sjögren. Tory Bernhards gillade jag som schlagersångerska. Christer Sjögren står inte riktigt lika högt i kurs hos mig.

Men andra får gärna tycka annorlunda.

För min del ska jag nu laga lunch och sen gå till Coop för att handla middagsmat.

Dagar i augusti

24 augusti 2017 23:10 | Mat & dryck, Politik, Resor, Trädgård, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Jag har inte haft tid att ägna mig åt bloggen på ett par dar; jag har varit upptagen av ett kärt besvär: att formulera ett inbjudningsbrev till Birgittas 80-årsdag den 20nde september, hitta e-postadresser till hennes närstående och vänner genom livet och sen – i dag – få i väg inbjudan.

Det har redan kommit en anmälan, nästan med vändande post, men jag har också fått meddelanden om att några av e-postadresserna var felaktiga, vilket förstårs har krävt nytt arbete. Sedan har även Anna hört av sig och lovat hjälpa Kerstin i köket – det som serveras kommer från det företag där Kerstin arbetar.

Den här jämna födelsedagen och höga åldern tänker vi fira i lägenheten i Uppsala, men annars bor vi fortfarande kvar i vårt sommarhus i Öregrund. I dag, när vädret har varit nådigt, har Birgitta varit ute i trädgården och arbetat, bland annat på nytt rensat min tämligen nyrestaurerade rabatt i slänten ner mot gatan. Där har hon bland annat hittat åkervinda, som trots att den är vacker är ett nästan outrotligt ogräs – ingen av oss vet, hur den har kommit dit. Är det någon som känner till något effektivt knep att bli av med den? (På annat håll på vår stora tomt har vi använt oss av övertäckning av hela landet, men i den här rabatten finns bland annat gammaldags rosor, som jag inte gärna vill bli av med, bland dem Yorks vita ros.)

Också hit hittar det gäster ibland. En sonson, Anders, till vår gamla vän från Laboremus-tiden, senare också granne på Idrottsgatan, Ingrid Kjellman, överraskade farmor med att i bil köra henne till oss i Öregrund – Ingrid hade faktiskt inte förstått vart de var på väg. Men vi visste att de här två skulle komma, så Birgitta hade gjort sitt bästa – och hon är faktiskt mycket skicklig i köket – för att åstadkomma en god måltid: stekta abborrfiléer med vitvinssås och kantareller – abborrarna fiskade och kantarellerna plockade här i Öregrund av en man som bor alldeles nära oss – och till efterrätt kanelkryddad rabarberpaj av egenodlad rabarber med ett lock av maräng. Fast jag som är diabetiker fick ju då hålla mig till nyplockade körsbär, mycket goda de också.

Det blir mycket att prata om när man äntligen träffas igen – Ingrid bor numera sen länge i Stockholm.

Apropå goda måltider, bjöd hustrun mig nyligen på krogmiddag här i Öregrund. Sånt gör vi sällan numera, inte bara för att pizzerior och andra ställen nere i hamnområdet mest ägnar sig åt massutskänkning och för all del pekuniärt billiga men också i andra avseenden billiga rätter. Så vi lagar hellre maten själva.

Skälet till att vi nu gick ut och åt var att en av landets stjärnkrögare, Melker Andersson, i sommar har öppnat en ny restaurang nere i hamnen, på Strandgatan 30 i den byggnad som tidigare inrymde vad jag skulle kalla en bok- och skrotbod. Nu har den gamla inredningen rivits ut och ersatts av en serveringsdisk samt udda bord och stolar – inredningskonceptet är inte lyx och elegans, och det finns också några bord och stolar utomhus, både upp mot Strandgatan och på sjösidan. Men trots att gästerna redan tidigt på kvällen var relativt många, lyckades vi till slut, eftersom regnet hängde i luften, hitta ett ledigt bord inomhus. Det går nämligen inte att telefonboka bord på det här stället.

Det heter, med utmanande svensk stavning, Bojabäs, av vilket (franska bouillabaisse) man kan ana att det här är en fiskkrog. Rätterna anpassas efter det man för dagen kan få tag på lokalt av havets frukter. Vi valde dock inte bouillabaisse utan smörstekt abborre, till vilken vi drack alkoholfri öl. Det tog sin lilla tid – matlagningen sker från grunden bakom serveringsdisken – men det var väl värt att vänta; smaken var mycket god. En miss gjorde personalen i köket dock: Vi fick det här utan de i menyn utlovade kantarellerna. Vi såg en låda fräscha kantareller i köksavdelningen, så det var nog bara en miss på grund av stress.

Men det var gott ändå. Hit kommer vi nog att återvända, om krogen får ett fortsatt liv här i Öregrund.

Suomi/Finland: Koskenkorva börjar säljas i USA

21 augusti 2017 15:06 | Handel, Mat & dryck | Inga kommentarer

I Finland finns fortfarande ett statligt vin- och spritbolag, Altia. Det är numera störst i Nordeuropa: har egen produktion också i Sverige (klassiska spritdrycker, förr producerade av det statliga Vin & Sprit, sålt av en borgerlig regering), Norge, Danmark, Estland och Lettland.

Altia har gjort ett stort misstag när företaget på sin tid sålde rätten till sin succévodka, Finlandia, till amerikanska Brown-Forman, men det finska moderföretaget står fortfarande för tillverkningen och har säljuppdrag för Brown-Formans produkter.

Under tiden har Altias klassiska vodka Koskenkorva växt också här i Sverige, och nu tar företaget ett nytt steg: Även Koskenkorva kommer att lanseras på USA-marknaden fast utan avyttring av varumärket. Altia har slutit säljavtal med amerikanska Infinium Spirits, som inte är ett tillverkande företag utan ett säljbolag. Bland de märken Infinum Spirits nu säljer finns Seagram’s Vodka, Fernet Branca, Sambuca Oro och Irish Cream. Och nu alltså Koskenkorva.

Sommar i P1 med Henrik Dorsin (repris)

12 augusti 2017 0:20 | Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Det ”Sommar” vi i dag hörde med Henrik Dorsin var en repris av det sommarprogram han gjorde redan 2012 – skälet till att det sändes en gång till var att den tilltänkte sommarprataren måste hoppa av. Jag har både hört och skrivit om Dorsins program tidigare, och eftersom jag inte har ändrat uppfattning, repriserar jag också min text från då:

Många av oss har sett Henrik Dorsin, till exempel i TV4s ”Parlamentet”. Själv har jag också träffat honom, en gång. Birgitta och jag hade varit på en av ODs, Orphei Drängars, capricer i universitetsaulan, där Henrik Dorsin hade varit bejublad gästartist, och eftersom Birgitta är så kallad moster i OD, hamnade vi liksom Dorsin vid honnörsbordet under den efterföljande middagen på Uppsala slott. Vi satt inte alldeles intill Dorsin men fick ändå tillfälle att hälsa på honom och berömma honom för hans insats.

Han tackade men verkade närmast vara generad, lite blyg.

Jag berättar det här för att han i sitt Sommar-program i dag bekände att han, trots att han ständigt står på scen, har ett sådant drag i sin personlighet.

Den som får uppdraget att göra säsongens sista Sommar-program – det här var årets sista – väljs, vad jag förstår, ut på grund av sin förmåga att göra riktigt bra program, och Henrik Dorsin var, med alla mått mätt, lysande i rollen som säsongsavslutare.

Hans berättelse om mor- och farföräldrarna – jag kände inte till hans fantastiska släkthistoria på de senares sida – var mustig och rolig och glimtarna av uppväxten och skolgången på Lidingö präglade av humor, självdistans och social insikt.

Att Dorsin både är en skämtare och en reflekterande människa framkom bland annat i kupletten ”Får man skämta om vadsomhelst?”. Att balansen ibland, på grund av att alla i publiken inte riktigt hänger med, är svår framkom av de ilskna reaktioner han hade fått efter att i ett Allsång på Skansen-program ha sjungit ”Allt är bögarnas fel”. Så i dagens program hade han för säkerhets skull ändrat texten till ”Allt är krögarnas fel”.

Henrik Dorsin hade nämligen gjort något för Sommar-programmen mycket ovanligt: I stället för att spela skivor hade han till studion tagit med sitt lilla kompband, så musik så väl som sång framfördes live. Det medgav också en ovanlig grad av integration mellan prat och mellanliggande musik.

Dessutom spelade det här lilla bandet under livligt tjoande och i allt högre tempo ”Wiggen” inte mindre än fem gånger.

* * *

Jag står för mina omdömen från då, men självfallet innebär en repris också en möjlighet att upptäcka ännu mer hörvärt: detaljer i berättelsen om farfar, berättelsen om hur han själv redan på mellanstadiet inte ville ha eller gå på party utan ville vara en gammal gubbe, den svåra balansgången mellan att vara rak och ärlig och att såra människor, historien om hur en tjej när han gick i sjuan via ombud frågade chans på honom och om hur han då bokstavligen flydde fältet och ytterligare några saker.

Fast det här bara understryker mitt positiva omdöme från originalsändningen.

Min tjejliga på födelsedagsbesök post festum

1 augusti 2017 23:56 | Mat & dryck, Musik, Politik, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Till dem Birgitta hade inbjudit till min 80-årsdag hörde det som i familjen går under benämningen Enns tjejliga, ursprungligen fyra damer – nu tre eftersom en av dem är död – som alla under en period var mina arbetskamrater på socialdemokratiska partistyrelsen, 68an kallad.

Damerna i fråga är:

Eva Marcusdotter, som var talskrivare åt Bo Toresson under hans tid som partisekreterare – också jag arbetade under den här tiden på partisekreterarens kansli. Senare har Eva under en period bott och varit partiaktiv i Örebro, senare i Östersund. Hon har numera lämnat partiombudsmannaskapet och arbetar med annat.

Gisela Lindstrand, som både har arbetat på Aktuellt i politiken (s) (fast inte under min tid där) och som pressekreterare på partiexpeditionen (hon berättade den här gången bland annat om sitt första möte med Olof Palme). Ingvar Carlsson rekryterade henne sedan som pressekreterare i statsrådsberedningen. Senare har hon arbetat i det privata näringslivet, nu senast i Securitas.

Lotta Gröning, som har doktorerat i Uppsala men också har arbetat på partiexpeditionens pressavdelning. Senare har hon bland annat arbetat åt Mona Sahlin under hennes tid som statsråd, varit politisk redaktör på Norrländska Socialdemokraten och insändarredaktör på Aftonbladet. Nu är hon kolumnist i Expressen.

Den fjärde medlemmen i den här tjejligan var Mona Hillman Pinheiro, men hon är alltså död. Birgitta och jag var på hennes begravning, och jag har skrivit om den och henne under rubriken Last Chorus.

Också Birgitta var med vid besök hemma hos Mona i mitt gamla Sundsvall. Själv blev jag så småningom bekant också med hennes dåvarande man, João Pinheiro, som först förstås undrade över Monas relation till mig. Men den var inte av det slag han hade behövt oroa sig för, och när hon senare separerade från honom och ingick en ny relation var det inte med mig. När jag och min hustru sen var på hennes begravning, kom förstås också exmaken João dit, och eftersom han aldrig ens hade träffat flertalet begravningsgäster, sökte han sig till mig och Birgitta under den efterföljande begravningsmåltiden.

När jag och Birgitta under de tre övriga tjejernas besök med anledning av min födelsedag (de kunde inte komma på den riktiga födelsedagen eftersom två av dem just då hade bokat in en utlandsresa), inledde vi med att dricka alkoholfritt vitt vin vid ett trädgårdsbord – vädret var ljuvligt och trädgården blommade – och jag sa också några ord om vår gamla gemensamma vän Mona och erinrade om hennes begravning.

Men sen gled samtalet förstås – vi är alla politiska djur – in på den pågående regeringskrisen (fast den delen har jag ju redan skrivit om).

Den här födelsedagsmiddagen fick, liksom den på den riktiga födelsedagen, estniskt tema men var bara delvis identisk med sin föregångare. Eftersom Birgitta inför min 80-årsdag hade gravat sik på det sätt hon en gång lärde sig av min estniske pappa och det fanns sådan sik kvar i frysen, tinade jag upp den och serverade den som förrätt med nykokt potatis, på längden skuren saltgurka och Birgittas gravlaxsås.

Sen fortsatte jag på fisktemat.

Jag lagade en estnisk fisksoppa, kallad seljanka, med torsk som huvudingrediens.

Som huvudrätt serverade jag också torsk, men nu som ingrediens i fisk smörstekt som wienerschnitzel, alltså panerad med vitpeppar- och saltblandat vetemjöl, ägg och skorpmjöl och med citronskiva med kapris och ansjovisfiléer ovanpå. Gisela som har österrikisk mor och är van vid traditionell wienerschnitzel blev mycket förtjust och sa genast vid matbordet, att det här tänkte hon laga själv.

Sen hade jag till efterrätt/kaffe natten före bakat stritsel, estnisk födelsedagskringla. I det fallet gjorde jag en tabbe: När jag handlade de många ingredienser som krävs, glömde jag att köpa saffran, och därför blev min stritsel lite för blek, ytterligare understruket av det florsocker man strör över, när stritseln är klar för servering. Men i övrigt fanns smaken där av de många smakämnena man använder.

Födelsedagsmåltiden ägde rum under mycket glam och prat, och gästerna sjöng också en sång de på den tiden fyra damerna sjöng för mig vid ett minnesvärt besök med middag hemma hos mig när vi hade börjat träffas, fyra damer och en på den tiden fortfarande hyggligt ung man. Jag brukade ju se dem på jobbet men förstod sen att de här tjejerna också ibland träffades mer privat, gick ut på krogen tillsammans. En sådan kväll, i9nte helt nykter förstod jag av den nerklottrade servett som sen anlände per internpåse, hade samtalet uppenbarligen spårat in på mig, och på servetten hade de klottrat ner skämtsamma kärleksförklaringar till mig. Alltså upptogs jag i den här kvinnliga kretsen, och vi började träffas också utanför jobbet.

När de på den tiden fyra tjejerna ringde på dörren och jag öppnade, sjöng de sålunda till sonens och, antar jag, grannarnas förvåning unisont och högljutt en visa, vars text började så här: ”Varför ska vi älska dENN vi ENNdå aldrig får?”.

Dess värre måste damerna den här gången alltför tidigt ge sig i väg igen. Men de bor ju numera i Östersund. Göteborg och Norberg, och snart vinkade vi alltså av Lottas bil, som de alla åkte i.

Presenter fick jag förstås dess förinnan: Från Gisela fick jag en Slideranka (Muehlenbeckia complexa) i vacker kruka. Av Eva fick jag ”Smak på Sápmi”, en kokbok med samisk mat. Och Lotta hade med sig två böcker, dels Fredrik Skavlans samlade teckningar, dels (kanske mer med adress till värdinnan, den före detta ordföranden i Svenska kommittén för Vietnam), Åke Kilanders bok om FNL-rörelsen, ”Vietnam var nära”.

För övrigt har jag fått ytterligare en växt att plantera i en av mina nyrestaurerade rabatter. Av Jimmy och Margareta Mattsson, som inte kunde komma på den riktiga födelsedagen på grund av en familjerelaterad begravning, har jag fått en Flikskatta, även kallad Känguruäpple, och eftersom det här är en rabattväxt som kan bli tre meter hög, har jag tagit på mig lite tid för att hitta ett lämpligt ställe att plantera den på. Det blir i min nyrestaurerade rabatt i slänten ner mot vägen.

Sommar i P1 med Karin Laserow

22 juli 2017 18:02 | Konst & museum, Mat & dryck, Media, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

I sitt ”Sommar” i dag berättar Karin Laserow att hennes program i TV om antikviteter under den senaste säsongen hade en bra bit över en miljon tittare. Hur kommer det sig då att jag inte kan påminna mig att jag någonsin har sett något program med henne, över huvud taget inte känner till henne? I och för sig är jag inte särskilt intresserad av antikviteter – när det gäller inredning är jag mer inriktad på färgsättning, material och modern design – men i det här fallet är nog förklaringen en annan. Det program hon agerar i, ”Bytt är bytt”, går i TV 4, och i den kanalen ser jag bara nyheterna och en och annan svensk deckare (sådant som ”Beck” och ”Wallander”).

När hon i sitt sommarprogram använder ganska stort utrymme åt det hon har använt 40 år av sitt liv åt, antikhandel, väntar jag mig förstås också en del om de objekt hon har sålt, en kärleksfull beskrivning av ting ur det förflutna, men sådant saknas nästan helt i den här antikhandlarens sommarbetraktelse. Att hon säger sig gilla barocken är inte tillräckligt för mig i alla fall.

Kanske har det här att göra med att den formella utbildning hon har är den till barnsjuksköterska. Därmed inget ont sagt om sjuksköterskor.

Om maken får vi veta att han är äldre än hon och att de träffades på ett disco – hon antyder att hon dess förinnan har haft ett utsvävande liv. Men sen har de hållit fast vid varann, har en dotter som efter juridikstudier har följt henne i spåren och att han gillar kakorna hustrun bakar. Vi får också veta att de nu i ett antal år har bott i Sjöbo.

Det här och dessutom lite till berättar hon med entusiasm och inlevelse i sitt ”Sommar”, och jag instämmer gärna i hennes självkaraktäristik, ”pratsam, vild och galen”.

Men någon höjdpunkt i årets serie av sommarprogram var det här inte.

Det omdömet gäller också musikvalet i det. Sitt intresse för barocken bevisade hon genom att spela ”Drottningholmsmusiken” (Johan Helmich Roman), men i övrigt var de tyngsta bidragen hämtade ur ”Mamma Mia!” respektive ur Peter Jöbacks repertoar. Även Diana Ross och Bee Gees förekom, men musiken med dem ingick i ett pärlband av låtar som alla förde tankarna i riktning mot discodans.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^