Melodikrysset nr 21 2007

28 maj 2007 21:55 | Film, Musik, Teater, Ur dagboken | 22 kommentarer

Vid lunchtid var febern nere i 38,2 grader, och en smula dumdristigt satte jag mig att lösa Melodikrysset på webben. Det kändes lite trögt i huvudet, men det gick. Mitt i krysset fick jag telefon från Hjärtkliniken på Akademiska: den sköterska jag fick prata med trodde inte, att de symtom jag delgav henne hade något med pacemakeroperationen eller hjärtat att göra. Det jag under tiden hade missat i Melodikrysset, tog jag igen på snabbgenomgången.

Som tur var, tyckte jag inte veckans melodikryss var så där fasligt svårt.

Där förekom inte mindre än tre muikaler: ”Edelweiss” ur Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins ”Sound of Music”, Richard Gere sjöng ur ”Chicago” av Maurine Dallas Watkins, Bob Fosse, Fred Ebb och John Kander. Och så förekom också musik ur Cole Porters ”Kiss Me Kate”.

Däremot fick jag googla för att få fram att den kvinnliga svenska artisten med ”Vägen hem” var Sara Löfgren. Prince som upphovsman till ”Nothing Compares With You” tog jag på ledbokstäverna. Samma slags hjälp fick jag med att identifiera Enya i ”The River Sings”.

Betydligt lättare för mig var det då att identifiera Py Bäckman med ”Långt härifrån”, inte för att jag minns henne från Melodifestivalen 1992 men för att jag har recenserat henne på den tiden jag skrev om skivor i Aktuellt i politiken (s). (Jag minns förresten fortfarande, att hon och Dan Hylander skickade en stor och fin krans till Olof Palmes begravning.)

Jag missade titeln på låten, men den norska sångerskan måste ha varit Ane Bruun.

Musik som man hörde i radion i yngre år är det ganska lätt att komma ihåg. Det gäller till exempel ”Fia Jansson”. Och det gäller också ”La Cucaracha”, som i singularis obestämd form på svenska blir kackerlacka.

Lika välbekant för mig är ”Smile” ur Charlie Chaplins ”Moderna tider”, på svenska le.

Självfallet minns jag också ”Hotel California” med Eagles. Har inte den här låten förresten förekommit i Melodikrysset för inte särskilt längesen?

En fråga jag, på grund av samtalet från Akademiska, helt missade var den om låten som skulle ge en delstat. Det lilla jag hörde av den i snabbgenomgången var dock tillräckligt för att jag skulle känna igen ”The Yellow Rose of Texas”. Sorry – tydligen var det i stället ”San Antonios Ros, Texas rödaste ros”, som jag säkert hade känt igen, om jag inte telefonsamtalet hade hindrat mig från att lyssna. Men jag har ju inte vilselett någon i alla fall: Texas blev det hur som helst.

När jag var klar med alltihop, gick jag ut till Birgitta i trädgården – där var kallt och regnigt – och berättade, att Akademiska uteslöt hjärtat. Det räckte för att jag åter skulle få våldsam hosta och nya frossbrytningar. Strax låg jag däckad på sängen – orkade absolut inte skriva in lösningen på Melodikrysset. Vid middagstid var febern uppe i 39,2.

Jag tog två febernedsättande tabletter och har sovit bort en stor del av kvällen.

I morgon ska jag försöka ta mig till Östhammars sjukhus.

***

Söker du efter något svar i senaste Melodikrysset, gå då direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller tryck på Blog ovan. Bläddra dig sen ner till det senaste krysset.

När far var sjuk på mors dag

27 maj 2007 21:09 | Ur dagboken | 8 kommentarer

Regelbundna läsare av min blogg undrar förstås, vart jag har tagit vägen. Svaret är att jag har varit sjuk och fortfarande är sjuk.

I fredags var jag i Sundsvall för begravning av Kjell Nordin; jag återkommer om detta.

I lördags var jag föredragande – valberedningens sammankallade – på Ordfronts årsstämma – jag ska skriva mer också om det. Redan på eftermiddagen, efter stämman men före festen på kvällen, kände jag mig trött och krasslig. Under middagen kände jag mig utan aptit: lämnade större delen av oxfilén. Och efteråt, när vi åkte buss från Uppsala till Öregrund, blev jag dålig: sov, hostade. Med yttersta möda lyckades jag släpa hem det tunga bagaget från bussen hem till huset.

Sen klappade jag ihop. Redan före läggdags drabbades jag av feber och frossbrytningar. Jag var uppe vid sjutiden – med ont i bröstet – men somnade om och sov till 10.00, missade således den planerade morgonuppvaktninge av Birgitta på mors dag. Jag hade fortfarande ont i bröstet när jag andades, och Birgitta var inne på att jag borde kontakta hjärtkliniken på Akademiska.

Men jag ville bara ta det lugnt. Faktum är att jag har dåsat och sovit hela dan. Bröstvärken har försvunnit, men febern har kommit tillbaka. Birgitta har, trots mors dag, stått för allt under dan: matlagning, disk, gräsklippning.

Men jag har ändå uppvaktat henne med de böcker jag hade köpt till mors dag.

Allt det här betyder också, att jag hittills har missat veckans melodiskryss.

Få se om jag är tillräckligt kry i morgon för att lösa det på nätet.

En katt bland hermelinerna

26 maj 2007 18:30 | Musik, Politik | 10 kommentarer

Jag har fått en förfrågan om text till Karl GerhardsEn katt bland hermelinerna”. På Magnus Ugglas CD ”Ett bedårande barn av sin tid” (Cupol 82876 79026 2, distribution Sony BMG, 2006) finns följande version. Om skivan se mera under Kulturspegeln, Musik.

En katt bland hermelinerna

Text: Karl Gerhard, 1954
Musik: Bob Merrill (Herbert Steen), 1954

Jag har skådat bättre dagar
Född af Losvans, skiljd von Essen
Av den gamla östermalmska ädelaristokratin
Jag är inte den som klagar
Fast jag vet att med noblessen
Är det slut ty nu regerar – Gudik klagat! – Parvenyn

I de slott där idel adel höll taffel för paladinerna
Där sitter nu Reso som proprietör
Så jag vill mena att det har kommit
En katt in bland hermelinerna
Och det är minsann inte bara där

Det är ynkligt att se plebsen
I dyrbaraste chinchinkarna
På Cecil jag tog en kopp te häromdan
Där satt hela Stockholms rävfarm
Och svansade sig för minkarna
I nyrapad utter och astrakan

Förr var vi de nobla
Som skunka och sobla
Nu sveper sig stans parvenussor i sjok
Av gråverki och iller
Förr var det fru Killer
Och jag som har päls och vi gick i snok

Men man genomskådar
Både opossumar och pingvinerna
När nertzarna jamar om en hund skäller till
Ja då vet man att det har kommit
En katt in bland hermelinerna
Uti våran halvdana societet

I den nobla Veck-Journalen
Kommer blott de commilfouta
Medan kungligheten kämpar
För att synas radikal
Har vårt rike börjat verka filial till Coburg Gotha
Kort sagt furstendömet av anno dazumal

Herr von Platen och von Ahlgren
Har näsa för naftalinerna
Dom vädrar furstinnor som tax framför gryt
Så i VJ kommer inte
En katt in bland hermelinerna
Dom motar fru Höök ut med paraply’t

Undantag görs givetvis
För de ofrälse damer
Som har skinn på näsan
Och armbågar vassa som spjut
Och som gett sig fanken på
Att vid hovkoren ska ska dom segla in
Och leka med lillprinsen skälmskt titt-ut

Vid Sandhamnsregattan
var det fint som attan
med Olav och Astrid och ex-prinsen på
Miljard-skepp där stassen
Så flott var att dassen
Var utsmyckade med Vandyke och Corå

Varje gång en simpel folkbåt
Försökte att kasta linerna
Mot klubbhuset bojar så hördes ett rop
KSSS släpper inte
En katt in bland hermelinerna
Ty segling och klasskillnad hör ihop

Karl Gerhard skrev ”En katt bland hermelinerna” för nyårsrevyn 1954 ”Karl Gerhards bönhus” på Cirkus i Göteborg.

Men som alltid hos Karl Gerhard: det kan finns flera versioner av texten.

Nytt liv – Linné Gala Event

24 maj 2007 23:43 | Konst & museum, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | Kommentering avstängd

I kväll var jag på Vaksala torg och såg ett av linnéjubileets stora publika evenemang, ”Nytt liv – Linné Gala Event”. Regnet hängde i luften. Det kom dropp. Men makterna var på vår sida.

Min vän Peter Gistavsson, vice ordförande (s) i kulturnämnden, höll ett kort introduktionstal – betonade där också att många människor genom sitt arbete bidrog till Carl von Linnés verk: kvinnoirna kring honom, lärjungarna, de som utförde alla de praktiska sysslor, som också behövdes för att Linnés arbete skulle bära frukt.

Den föreställning vi fick se liknade på grund av sin mångsidighet inte mycket annat jag har sett på scen. För ledning, koreografi och idé stod SU-EN, svenskan Susanna Åkerblom som har studerat japansk dans i Tokyo 1986-1994, och den professionella dansgruppen i föreställningen utgjordes av hennes Su-En Butoh Company. Där utöver dansade både en grupp seniorer och en grupp juniorer, de senare från Vaksalaskolan. Juniorernas dans i breda byxor är värt ett särskilt omnämnande. För kostymdesignen stod Viola Germain.

Dräkterna tillsammans med den jättelika blomsterinstallation, som utfördes under föreställningen, var mycket vackra. Blomsterinstallationen, av Junichi Kakizaki med assistenter och utförd av floristelever från Ekebybruks gymnasium, var inte bara vacker utan också i en ovanlig färgskala: gult, orange, rosa och lila.

En stråkensemble ur Uppsala kammarorkester och sångerskan Annika Eliasson Frick, här mest som recitatör, samt Gunnar Jimmei Linder på shakuhachi (en sorts flöjt) stod för den musikaliska uppbackningen. Utöver japansk musik innehöll föreställningen stycken av Peter Tjajkovskij, Gunnar Hahn, Edvard Grieg, Georg Riedel, Evert Taube och Carl Michael Bellman.

Allt detta högkulturella kombinerades med en parad av djur med förare. Där sågs hundar, ponnyhästar samt några betydligt större hästar, en get, lamm, en iller och sannolikt ännu fler kreatur än jag hann registrera.

”Nytt liv” är en hyllning till Carl von Linné – texter av honom framförs i föreställningen – och dess skapare SU-EN ser den som en hyllning också till livet i alla dess former. Så här skriver hon i programbladet:

”Nytt liv-föreställningen är en ritual som hyllar livet. Den är en lovsång till vårens krafter. Den grundar sig på en insikt om att livet alltid fortsätter. Trots att vi vissnar och dör, växer det fram nytt liv. Ritualen vill uppmana till att vi måste värna om vår jord och allt liv.

Människan är natur. Naturen är kanske det mest mänskliga som finns. När vinden viner är det luftens andning som omsveper oss.”

Föreställningen ”Nytt liv. Linné Gala Event” är ett beställningsverk av kulturnämnden i Uppsala kommun och arrangerades av kommunen. Evenemangsansvarig har varit Elise Rhodin på kulturkontoret.

Det här arbetet har hon all heder av!

I Linnés tecken

24 maj 2007 17:35 | Mat & dryck, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 5 kommentarer

Tillsammans med cirka 350 andra var jag i går kväll på frackmiddag på Uppsala slott; middagen hölls för att hedra minnet av Carl von Linné, född i Småland för 300 år sedan men sedan mest verksam i Uppsala. Värd var landshövding Anders Björck, också han smålänning men numera landshövding i Uppsala.

Både Björck och den svenske kungen får ursäkta, men det klart mest intressanta talet under middagen hölls av den japanske kejsaren Akihito, som helt uppenbart inte bara hade läst på ytligt om Linné inför sverigeresan utan verkligen var insatt i Linnés vetenskapliga betydelse. Mina egna intryck stämde väl överens med dem som min hustru förmedlade av honom efter sin talmansresa till Japan: kejsaren är en bildad och vetenskapligt skolad man.

Vår egen kung åberopade i sitt tal Uppsala universitet som hans egen Alma mater. Efteråt föreslog jag en vid middagen närvarande professor vid sagda universitet – inga namn – att han i ett tentamensförhör skulle testa vad kungen egentligen lärde sig, när han var inskriven vid universitetet. ”Det gjordes då”, replikerade professorn, ”men det måste snabbt avbrytas. Hade man fortsatt, hade han väl inte blivit kung.”

Den japanske kejsaren avslutade sitt tal med att utbringa en skål för Carl von Linné.

En annan bravad stod ytterligare en japan för – möjligen är han gift med Japans ambassadör i Sverige. Den här mannen, om det nu var han, anförde med tonsäkerhet och på träffsäker svenska hela församlingen i ”Helan går”. Kejsaren lär ha tyckt att det var vansinnigt roligt, berättade någon som satt nära honom.

Middagen gick i helsvensk stil. Förrätten, gravad röding med dill och senapscrèmefraiche, skulle dock i nödfall kunna ha uppfattats som sushi. Till det fick man en skiva upplandskubb med västerbottenost plus starköl och Linnésnaps OP.

Till huvudrätt serverades örtstekt renfilé med kanel och honungssås, gräddkokt gotlandssparris och potatisbakelse plus Fairview Pinotage 2006.

När det gällde efterrätten, mörk chokladtårta med smultronkompott och vaniljsås, smakade jag – åldersdiabetiker som jag är – bara på smultronen. Madeiran (Henriques & Henriques), alltför söt för mig, avstod jag helt ifrån.

Orphei Drängar – verkligen inte bara en liten grupp ur kören – bjöd under middagen på fin sånglig underhållning, även ett japanskt inslag. Senare återkom en mindre grupp ur OD med en serenad från en balkong.

Bland gästerna fanns den vanliga blandningen av kommun- och landstingspolitiker, universitetsfolk och, förstås, inbjudna gäster från övriga Sveriges offentliga liv.

Under middagen gjorde mig en av gästerna – man för under kvällens lopp många slags samtal – uppmärksam på att jag och min ”Vitbok” om IB figurerar också I Anders Isakssons nya bok ”Ebbe. Mannen som blev en affär”. Så i dag var jag på Akademibokhandeln/Lundeq och köpte den.

När taffeln hade brutits och vi skulle sätta oss vid mindre bord för kaffe och cognac, satte jag och Birgitta oss bland partivänner; pratade bland annat med Lena Hartwig och Peter Gustavsson.

Linnéfirandet i Uppsala fortsätter veckan ut.

Efter lunch i dag invigdes Rosénparken mellan Saluhallen och Upplandsmuseet. Där var jättemycket folk i solskenet; bland dem fanns även jag. Under samlingen sjöng och spelade jazzgruppen Labbet (sång, klaviatur, gitarr och bas) – alldeles utmärkt, men man kan ju fråga sig, vad ”Night and Day” och ”Route 66” har med Nils Rosén att göra. Kommunfullmäktiges ordförande Lars Bäcklund berättade sen om Nils Rosén von Rosenstein, om hans epokgörande insatser som barnläkare, om hans vänskap och samarbete med Linné med mera.

Sen fick en av sponsorerna, Stefan Persson från Vattenfall, ordet för ett långt och propagandistiskt anförande om Vattenfalls stora insatser för klimatet och miljön; mycket vindkraft blev det! Försiktigtvis upphöll han sig inte närmare vid de tyska kolgruvorna – nämnde dock den planerade miljövänliga försöksanläggningen. Kärnkraften nämndes över huvud taget inte.

Erik Petersson vid Fiskeriverket berättade, kort och koncentrerat, om Upplands landskapsfisk aspen, av vilken ett stort exemplar fanns att beskåda i ett akvarium.

Efter fotografen Lennart Nilssons rappa invigning av parken släppte Petersson ut aspen i sitt naturliga element, Fyrisån. Den simmade glatt nerströms i den nya asptrappa som togs i bruk samtidigt som den nya parken.

Och i kväll, när Birgitta har sina gamla studentkamrater här hemma på middag, ska jag gå till galaföreställningen på Vaksala torg med Su-en, en kvintett ur Uppsala kammarorkester, barn med flera. Det blir en performanceföreställning med dans, musik och diverse överraskningar, också den ett led i linnéfirandet.

Linnéjubileum

23 maj 2007 15:50 | Politik, Trädgård, Ur dagboken | 6 kommentarer

Livet i Uppsala går i Carl von Linnés tecken; vi firar 300-årsminnet av hans födelse.

Sent i går kväll (tisdag) och under natten mot onsdagen rullades gröna mattan – en jättelång gräsmatta – ut över Uppsalas gågata, Svartbäcksgatan. Vid Uppsala C möts resenärerna av en rätt så exotisk plantering i rundel runt Bror HjortsNäcken”; Linnés lärjungar var ju runt hela jordklotet i sitt kartläggningsarbete. Överallt i centrum står det jättekrukor med blommor. På andra håll har man planterat mängder av vårliga lökväxter. Linnéstigarna och linnéminnena har rustats upp.

Och så äger mängder av aktiviteter rum.

Själv fick jag följande märkligt formulerade inbjudan till linnéhögtiden i universitetets aula i dag:

”I närvaro av
Deras Majestäter
Konungen och Drottningen
jämte
Deras Majestäter
Kejsar Akihito och Kejsarinnan Michiko av Japan
har Uppsala universitet härmed äran inbjuda
Redaktör Enn Kokk
till…”

Jag riktigt ser framför mig, hur kungen och kejsaren ser på över axeln när indjudan formuleras.

Det blev mycket akademisk pompa och dess förinnan mycket väntande – många akademiska kvartar blev det. Jag är ju inte så förtjust i det slags tillvaro, men jag medger gärna, att jag fick full valuta för mitt tålamod och mitt väntande. Jag vill särskilt nämna två lysande inslag.

Dels ”Cantus adoratorum”, ett nyskrivet musikaliskt verk för kör, orgel och orkester av tonsättaren professor Jan Sandström till texter av Carl von Linné. Den här musiken hade rent ljuvliga partier. För framförandet stod Uppsala Akademiska Kammarkör plus Fyris Kammarkör samt Kungliga Akademiska kapellet under ledning av Stefan Parkman – som dessutom sjöng solo, alldeles fantastiskt bra!

Dels den lärda, inkännande och roliga föreläsningen om Carl von Linné av professor Tore Frängsmyr. Han lyckades ge en bild av personen och vetenskapsmannen Linné i all dennes komplexitet.

På vägen från universitetsaulan passade jag och Birgitta också på att titta på den nya Rosénparken vid Fyrisån, mellan Saluhallen och Upplandsmuseet. Den invigs i morgon. Hinner jag för allt valberedande i Ordfront, ska jag delta.

(När namnet på parken var uppe till diskussion i kulturnämnden – det fanns delade meningar om vem parken skulle få namn efter – föreslog jag som kompromiss, att parken skulle få namnet Vita rosens park och förses med en staty av Kalle Blomkvist.)

I kväll är vi, tillsammans med kungligheterna, bjudna på galamiddag till Linnés ära hos landshövding Anders BjörckUppsala slott. Under högtiden i universitetsaulan gällde kavaj. I kväll blir det till att skruda sig i frack.

Avslutningsvis en text av Linné; den ingick i det nämnda musikstycket:

Allt är fullt av kraft, allt står i blom
i vårens tid, hela jorden sjuder och
glöder av Venus’ tjusande behag.
Hör hur den sjunger sitt tirile,
tirile, ja sitt tirile.

Dagens Stenmark

23 maj 2007 15:02 | Citat | Kommentering avstängd

Man i fungeringar framför en hängsnara:

Men tänk om livet efter detta är lika meningslöst…

Jan Stenmark i Aftonbladet den 23 maj 2007

Pressgrodor

22 maj 2007 12:18 | Citat | Kommentering avstängd

Hittat under Pressgrannar i Grönköpings Veckoblad nummer 5 2007:

”30-åringen anhölls i sin frånvaro den 23 februari och har sedan dess suttit inlåst på Kronobergshäktet.”

Nya Wermlands-Tidningen

”Svanberg är långt ifrån andtruten.”

Ny Tekniks webbutgåva

Olyckor utgör en olycksrisk

Rubrik i Blekinge Läns Tidning

Inget fel på kraschat Jas-plan

Rubrik i Helsingborgs Dagblad

”Efter avslutad lunch kunde kockarna konstatera att kungaparet förmodligen njutit av det som bjudits – för tallrikarna var uppätna till sista biten.”

Lokalbladet Magazinet

Konstgjorda hjärtan har kommit för att stanna

Rubrik i Illustrerad vetenskap

Mikael Wiehe ringde nyss

21 maj 2007 15:39 | Musik, Politik | 5 kommentarer

Till min stora överraskning och glädje – han är en gammal favorit – ringde Mikael Wiehe nyss.

Han berättade att han via sin hemsida säljer skivor. En sådan skiva, med viss anknytning (ANC-galan) också till honom, är CDn “Olof Palme En levande vilja” (Amigo OP 01), redigerad av Sven-Ove Hansson och producerad av mig inför tioårsminnet 1996.

Wiehe hade nästan slut på sin upplaga av den här CDn och hade därför ringt Bonnier Amigo, som dock hade slutat distribuera den; en restupplaga hade returnerats till socialdemokratiska partistyrelsen, 68an. Wiehe fick ett telefonnummer och ett namn av mig – hoppas nu att det finns någon upplaga kvar!

Wiehe och jag fortsatte att prata om Olof Palme och om den radikala sång- och musiktradition vi båda på olika sätt har arbetat med. Bland annat berättade jag för honom om hur jag, när jag gör mina program om vänstermusik, brukar överraska i alla fall den äldre publiken genom att spela Latin Kings.

På Olof Palme-CDn finns bland annat ett radioanförande från 1965 av honom om fördomar mot invandrare, ett aktuellt ämne också här på bloggen. Latin Kings har tagit fasta på Olof Palmes lätt staccatoartade, om man så vill nästan rap-artade, sätt att tala och har satt bakgrundsmusik till det här anförandet. Resultatet finns på CDn “Mitt kvarter” (Redline Records 7243 8 50393 2 4, distribution Virgin, 2002). Resultatet, Olof Palme som rappare, finns i form av spåret ”Fördomar 2”.

Värda att lyssna på: Åsa Linderborg och Magnus E Marsdal

20 maj 2007 12:56 | Politik | 60 kommentarer

I Aftonbladet (18 maj 2007) har Åsa Linderborg, ofta värd att läsa, skrivit en mycket läsvärd artikel om företeelser som Sverigedemokraterna och norska Fremskrittspartiet.

Formellt är Åsa Linderborgs artikel en recension av Magnus E Marsdals bok ”FRP-koden – Hemmeligheten bak Fremskrittspartiets suksess” (Manifest, 2007). Men hon drar också utifrån de norska erfarenheter Marsdal redovisar slutsatser, i de flesta fall fullt rimliga sådana, om Sverigedemokraternas framgångar och möjligheter. För min del har jag ett tillägg att göra till Linderborgs resonemang, dessutom också en invändning.

Men låt oss först följa Åsa Linderborgs recension i de stycken jag är helt ense med henne:

”I Sverige var det ’bara’ 4,1 procent av LO:s medlemmar som röstade på sd. I Norge samlar frp en tredjedel av väljarna och är största parti inom arbetarklassen. Varför, frågar Marsdal, röstar arbetarklassen på Norges mest arbetar- och fackföreningsfientliga parti? Medier och statsvetarna vet svaret: oljerikedomarna och välfärdsstaten har gjort norrmännen till egoister.

I själva verket är frp:s väljare de som har det sämst ställt.

Marsdal gav sig ut på en resa i landet, statistiken och sociologin för att knäcka frp:s gåta. Han borrar sig ner i den norska myllan för att snart gildflyga över landet med en registrerande falkblick. Frp:s framgångar, konstaterar han, handlar om elitens klassförakt och arbetarrörelsens klassförräderi.

Marsdal konstaterar att det är den utbildade medelklassen – så kallade ’spännande människor’, såna som tycker att ’personlig utveckling är viktigare än materiella ting’ – som skapar världsbilden. Och enligt den finns det inte längre några arbetare.

– Vad menar du egentligen med arbetarklass? frågar de anklagande.

Ja, till exempel människor som bryter malm två kilometer under jord, hanterar dina sopor, städar din arbetsplats, tar hand om dina gamla föräldrar, plockar ihop mobiltelefonen du pratar i, hänger upp plaggen du handlar i affärerna och kör dig hem från krogen.

Samma människor som förnekar arbetarnas existens spyr ut sitt förakt för dem som inte är som de själva. Med avsmak noterar de att hela landet är fullt med folk som lyssnar på dansbandsmusik och inreder sina hem med rosa löpare, plyschsoffor och hötorgskonst! De har porslinskatter i bokhyllan, äter för mycket ketchup och döper sina ungar till Kevin och Robin!

Och de har rösträtt!

Mellan skål och vägg drömmer dessa ’smakriddare’ om det upplysta enväldet. Vanligt folk – ospännande människor – anses vulgära, ointelligenta, okultiverade, nostalgiska och reaktionära.

Denna ’intelligensrasism’ känner arbetarklassen in i märgen, vilket frp utnyttjar. De vädjar framgångsrikt till en underdogidentitet: ’Ta avstånd från dem som tar avstånd från hur folk är mest’. När eliten talar i termer av ’de upplysta mot de oupplysta’ (kom ihåg hur det lät i Sverige när väljarna röstade nej till EMU), plockar frp upp vänsterns gamla motsatspar ’folket mot eliten’. Men när frp:s nya ordförande Siv Jensen talar är eliten inte överklassen, utan de intellektuella, byråkraterna, politikerna. Socialdemokraterna.

De frp-väljare Marsdal träffat anser att socialdemokratin var bra förr, när den hade ledare ur folkdjupet. I dag är partiet ett korrupt gäng ’armanidemokrater’ som tar arbetarnas röster för givna.” – – –

”Den här högerpopulistiska retoriken skulle aldrig gå hem om den inte innehöll ett visst mått av sanning. Men viktigare än arbetarledarnas bakgrund är att de för en politik som inneburit växande klassklyftor. Det var de som gjorde Norge till ett skatteparadis för de rika, som privatiserade oljan, elmarknaden, televerket och trygghetssystemet, och som släppte in marknadskrafterna i den offentliga sektorn. Tvärtemot alla löften genomdrev de en pensionsreform som gör folk fattiga på riktigt.”

Som Åsa Linderborg skriver: ”Man kan nästan tro att det är Sverige Marsdal beskriver.” Hon fortsätter:

Väljarna ser inte längre skillnad på partierna och orsaken är att demokratin abdikerat för marknadskrafterna, vilket föder en känsla av vanmakt hos dem som har det sämst. Handlingskraft får man visa i frågor som bistånd, abort, kriminalitet, bensinpris, skolungar som inte kan sitta still och ’de som inte gör rätt för sig’ – invandrarna. I brist på en alternativ ekonomisk politik tar väljarna fasta på andra frågor än de ekonomiska.

Arbetarklassen ligger långt till höger om vänstern i värdefrågor; man har föga förståelse för bögar, feminism, miljöpolitik och invandrare (man inte känner). Däremot ligger arbetarna långt till vänster om socialdemokratin i ekonomiska frågor; man vill ha progressiv fördelningspolitik, arbetsplatsdemokrati, ökat gemensamt ägande och skattefinansierad välfärd. (Samma åsiktsmönster finns i Sverige, som bland andra sociologen Stefan Svallfors visat.)”

***

Jag skulle tro att det inte bara är jag som känner igen mig i Åsa Linderborgs och Magnus E Marsdals beskrivning av socialdemokratins intellektuella: vi gillar både feminism och radikal miljöpolitik; dansbandsmusiken hör heller inte till våra kulturella preferenser. Men eftersom jag är vänstersocialdemokrat, omfattar jag för min del också de vänsterkrav i fråga om makt, välfärd och ekonomi, som författaren och hans referent drar fram.

I det senare stycket är deras kritik av den härskande makteliten inom socialdemokratin i alltför hög grad relevant.

Sen finns det en aspekt till. Socialdemokratin har i takt med det våldsamma medlemstappet och den samtidigt växande tendensen att ersätta folkrörelsearbetet med mediautspel också som organisation kommit att i allt för hög grad domineras av människor, som inte hör hemma i den arbetarklass Åsa Linderborg beskriver ovan.

Av detta följer att det som i organisatorisk mening återstår av socialdemokratin saknar känselspröt ut mot denna arbetarklass, vilket är ett dubbelsidigt problem: Partiet kan inte längre avläsa stämningarna i folkdjupet (och inbillar sig till och med att den återstående medlemskadern sådan den ser ut är representativ för hur resonemangen går i detta folkdjup). Den andra sidan av detta är att partiet saknar instrument för att bilda opinion i frågor, där den av Åsa Linderborg och Magnus E Marsdal beskrivna arbetarklassen har reaktionära värderingar, till exempel i invandrarfrågorna. Arbetarrörelsen har också gett upp nästan alla sina fordom så betydelsefulla folkbildningstraditioner, sådant som att genom tidskriften Folket i Bild och dess folkböcker, lyrikklubb och konstklubb (bra grafik) sprida kultur till breda skikt av befolkningen. Och var finns det i dag kvar en levande A-press?

Slutsatsen av detta är att det, om man vill mota högerpopulismen, är lika viktigt att åter göra socialdemokratin till en folkrörelse med tentakler ut i alla delar av samhället samt att satsa på folkbildning, kultur och egna media. Något sådant låter sig å andra sidan inte göras, om inte partiets politik i fråga om makt, välfärd och ekonomi vrids åt vänster, i riktning mot de värderingar som delas av de mest utsatta i samhället.

Detta var mitt tillägg till Åsa Linderborgs resonemang.

Och här kommer min invändning.

Åsa Linderborg sätter, av kända skäl, sina förhoppningar till Vänsterpartiet. Det må hon göra. Men i ett stycke är hon, när det gäller sitt parti, förblindad av sina egna emotioner. Hon ser Vänsterpartiets samarbete med socialdemokraterna som huvudorsak till partiets kris och tror för sin del inte, att det är ”kommunistordet” som har fått partiet att backa.

Vänsterpartiet samarbetade, även när det leddes av Gudrun Schyman, med socialdemokratin och lyckades då, vad vi än i övrigt tycker om Schyman, bli förhållandevis stort, bland annat genom att locka till sig allmänt vänstersinnade och missnöjda socialdemokrater.

Lars Ohly har misslyckats med att göra om samma konststycke.

Kanske har detta ändå att göra med just ”kommunistordet”?

Och för att fördela skuldbördan: Jag tror inte att Lars Ohly är ensam ansvarig för att det blev så här

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^