Melodikrysset nummer 46 2018

17 november 2018 18:35 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Serier, Teater | 2 kommentarer

iag förstår Anders Eldemans förklaring att vissa tidskrifter med lång pressläggningstid inte klarar att på kort tid ändra felnumreringen i melodikryssen, men varför man inte kan åtgärda problemen förrän det måste ha gått ytterligare en vecka innan felet kan åtgärdas är fortfarande lika obegripligt. Om SR skickade korrekta kryss till de tidningar som trycks natten före lördag, skulle de ju lätt kunna byta till rätt utformning.

Jag tyckte också att hans anvisningar om de i dagens kryss många omnumreringarna plus tillägg av ett borttappat frågenummer lämnade ganska mycket övrigt att önska. Så jag skrev ner större delen av svaren tillsammans med frågorna och lokaliserade sen först efter kryssets slut, var de här svaren skulle in i krysset.

Och att då dessutom få en dubbelfråga, där de ingående delarna inte hade något rimligt samband med varann, kände som en ren provokation. Den första delfrågan hade som ljudillustration Gullan Bornemarks barnklassiker ”Sudda, sudda bort din sura min”, som skulle ge oss svarsordet sur. På det följde, i samma fråga, en musikversion av Lasse Berghagens fina ”En kväll i juni”.

Nå, det är ju inte precis väder för att ta av sig sin kavaj, så Eldeman spelade också en låt som det ligger närmare till hands att lyssna på så här års. Själv har jag hört den flera gånger i Domkyrkan här i Uppsala, sjungen vid musikklassernas julkonsert: ”O helga natt”, även kallad ”Adams julsång” efter sin skapare Adolphe Adam (1802-1856) – han skrev på franska, så i original heter sången ”Cantique Noël”.

Dagens ABBA-låt, ”Bang a Boomerang” (1975) handlar inte om Australien, men ut i världen kom den, också med hjälp av den svenskspråkiga version Svenne oh Lotta gjorde av den i Melodifestivalen samma år. I krysset spelades dock en instrumental version.

Miriam Bryants text med sångtiteln ”Satellite”, för oss lika lite till någon rymdfärd. I dag hörde vi den här låten med Ison och Fille.

Samma förhållande till rymden har ”Strangers” med Sarah Klang.

Och inte heller den amerikanska gruppen Starship förde oss till fjärran rymder. I dag hörde vi dem i ”Nothing Gonna Stop Us Now” (1987). Att den här gruppen, också känd under namnet Jefferson Airplane, kanske inte är så känd bland alla har säkert också att göra med inre stridigheter, avhopp och namnbyte.

Från USA kommer också den betydligt mer kände Irving Berlin, som 1950 skrev scensuccén ”Annie Get Your Gun” (1930). Hade Berlin levt i dag, under Trump-eran, vet man ju inte om han hade velat skria något med det budskapet.

I dag fick också barnen sitt – jag har redan nämnt Gullan Bornemark.

Smurfarna är jag hyggligt bekant med om vi håller oss till serier. Men smurfskivorna är jag inte lika förtrogen med, och de saknar ju musikalisk originalitet. Och inte blir jag mer vänligt stämd av att på ”Smurfarna 2″ höra Britney Spears göra ”Ooh la la”.

När Peps Persson – jag har en mängd plattor med honom – gjorde ”Oh Boy”, var det knappast som barnskiva. Men nu har den pellesvanslösifierats av Pelle och Maja och således blivit barnskiva.

En del av den vuxna publiken tror möjligen att J R R Tolkiens (1842-1973) ”Sagan om ringen” (1954-1955) är något slags äventyrsböcker för ungdom. Men den som har läst mycket Tolkien vet att han skapade en alternativ värld med en alternativ mytologi och skrev för en betydligt vidare publik, också i mogen ålder. Hans viktigaste böcker har filmats, helt uppenbart också med tanken på vuxen publik.

Jag har träffat kronprinsessan Victoria ett antal gånger, tillsammans med min hustru på den tiden då hon var Riksdagens talman. När Victoria 2011 gifte sig med Daniel Westling var jag inte med, men jag har förstås hört den speciella bröllopslåt Björn Skifs framförde tillsammans med Agnes, ”When You Tell the World You’re Mine”. Jag är verkligen inte monarkist, men just Victoria är som person lätt att komma på talefot med.

Men i kungahuset finns det också andra – inga namn! – som det gör ont – för att citera Lena Ph – att lära känna.

En TV-kväll som övergår i obehaglig verklighet

7 november 2018 18:28 | Film, Politik, Ur dagboken | 3 kommentarer

Vi startade som vanligt TV-kvällen med nyhetsprogrammen. De innehöll inslag om det amerikanska valet, men så tidigt fanns naturligtvis inga resultat att redovisa.

Sen blev det en timmes paus innan vi ville titta på TV igen, så då passade jag på att diska efter middagen.

Programmet med och om Ingvar Carlsson ville vi förstås se. Under epoken Carlsson verkade vi båda i politikens centrum: Birgitta var minister och jag själv biträdde partisekreteraren (s). I den här filmen spelade mordet på Olof Palme en central roll, och vi har båda traumatiska minnen från kvällen då han sköts och hur Birgitta tog taxi till Stockholm för att vara med vid regeringssammanträdet på Rosenbad, medan jag själv hemifrån Uppsala ringde ett antal VU-ledamöter utanför regeringen och kallade dem till ett sammanträde påföljande dag.

Sen började vi, alltså Birgitta och jag, kanske för att lugna ner oss, se en TV-deckare i karibisk miljö, men innan vi hann se slutet, blev vi avbrutna. Det hördes ett knackljud mot fönstret i rummet där vi satt.

Min förta reaktion var att det nog var ungar som busade, Men när ljudet mot fönstret upprepades, nu hårdare, drog Birgitta upp en av de små persiennerna och kollade, och där ute fanns det uniformerad polis. Hon berättade sen att hon blev skärrad – sist det kom hem polis på det här sättet var när min bror hade dött i hjärtinfarkt i en fiskestuga i fjällen. Och ingen av oss glömmer ju heller hur det, morgonen efter mordet på Olof Palme, stod en polisbil på vakt utanför just det här fönstret.

Birgitta gick ner och öppnade och kom strax upp med en uniformerad polis, så ung att han nog inte visste vilka vi var. Hans ärende var att kolla om vi hade hört eller sett något av intresse för det som hade hänt i grannhuset, alltså i den bostadsrättsförening på Idrottsgatan där vi bor. Ett äldre par i grannhuset hade utsatts för beskjutning utifrån, men som tur var hade ingen kommit till skada.

Tillsammans med polisen tittade vi ut mot grannhuset och såg då att det var totalavspärrat och att där vimlade av poliser.

Mer berättade inte den här polismannen, och det respekterar jag, eftersom han säkert hade fått instruktion att inte säga mer än absolut nödvändigt.

Och eftersom ingen av oss hade hört något – vi har båda nedsatt hörsel och har därför TV-ljudet på relativt högt – fortsatte han för att höra flera.

För vår del använde vi våra datorer för att få veta lite mera, men utöver det vi nu redan hade hört och sett hittade vi så småningom bara ett par uppgifter till. Man tycks nedanför det beskjutna fönstret ha hittat en kula och en patronhylsa – det skottet måste i så fall ha träffat rappningen och studsat ut. Och så verkar polisen ha gripit en tonåring som togs till polishuset för förhör – men den här killen kan ju faktiskt ha varit någon som var nyfiken på vad som stod på.

Själv har jag inga förutfattade meningar men hoppas att vi snart får veta vad som egentligen hände och varför det hände.

Om inte annat så för att våra barn, som oroliga har ringt, ska få ett tillförlitligt besked.

Får Eyvind Johnsons ”Krilon” nytt liv på Stockholms stadsteater?

22 oktober 2018 18:31 | Politik, Prosa & lyrik, Teater | Inga kommentarer

Både jag och min hustru, Birgitta Dahl, läste i unga år, alltså innan vi ens kände till varandras existens, mycket intensivt Eyvind Johnson (1900-1976), och vi tyckte båda att både han och Harry Martinson var värda det delade nobelpriset i litteratur 1974. I mitt fall började min Johnson-läsning med att vi i början av gymnasiet fick läsa en rad skönlitterära barndoms- och ungdomsskildringar, bland annat Eyvind Johnsons ”Nu var det 1914” och ”Här har du ditt liv!”; jag fick också ”Se dig inte om!” och ”Slutspel i ungdomen” i julklapp, och sen var jag fast: lånade och läste bok efter bok av Johnson på Stadsbiblioteket i Sundsvall och skaffade själv böcker av Johnson, bland dem ”Minnas” och ”Timans” i utgåvor från Folket i Bild, vars ombud jag var under gymnasietiden.

Johnsons romantrilogi om Krilon – ”Grupp Krilon” (1941), ”Krilons resa” (1942) och ”Krilon själv” (1943) – skiljer sig ganska mycket från de mer episkt uppbyggda romaner han har skrivit – men även i till exempel de fyra böcker som ingår i ”Romanen om Olof” finns mycket mer än en rak, självbiografisk berättelse: drömmar, mängder av visor, utvikningar.

Fast när det gäller Krilon har den berättarteknik Johnson har valt en speciell bakgrund. I början av 1940-talet, då de här böckerna skrevs och gavs ut, fanns hotet att det fortfarande segerrika Nazityskland skulle kunna tänkas ockupera även Sverige, och Johnson valde för att inte få sina böcker stoppade av censuren, vars syfte var att undanröja risker för nazitysk intervention, att skriva en allegori. I den tidens Sverige fanns naturligtvis både en opposition mot eftergiftspolitiken och i dag förträngda nazi- och tyslandssympatier, men regeringens balansgång hade alltså som bakgrund strävan att om möjligt hålla landet utanför krig och ockupation. När under slutet av andra världskriget in emot 30.000 estniska flyktingar kom hit – vår familj fanns bland dem – tyckte en del av dem att Sverige ”kröp och kröp”, först för tyskarna, sen för ryssarna, men när en nu för länge sedan död moster till mig vid ett tillfälle hörde de här anklagelserna, sa hon emot: ”Och vart skulle vi ha tagit vägen då?”

Men tillbaka till Krilon: Eyvind Johnsons grundhållning var både antinazistisk och antikommunistisk – för egen del var han i grunden syndikalist, så småningom allt mer liberal. Jag har inga problem med det. Jag har i yngre dar ganska länge prenumererat på SACs ”Arbetaren” och både där och i bokform läst allt av Stig Dagerman. Och när jag var ombud för FiBs folkböcker, sålde och lånade jag allt jag kom över av Folke Fridell. Fast min dragning till realpolitik och lust att åstadkomma förändring fick mig redan i mycket unga år att bli socialdemokrat.

Med den här bakgrunden borde jag vara en närmast idealisk besökare på Stockholms stadsteaters uppsättning på Klarascenen av ”Krilon – en föreställning om det möjliga”.

Likväl tycker jag att ”Krilon” i den här scenvarianten är ett misslyckande, och min kritiska hållning betingas inte av att föreställningen, en dramatisering gjord av Joakim Sten och i regi av Carolina Frände, är så lång (nära fem timmar) – dess underlag, Johnsons romantrilogi, är på sammanlagt cirka 1.300 sidor och de agerande personerna många.

Problemet är inte att en intrikat och mångförgrenad berättelse av det här slaget, när den formas om för scenbruk, naturligtvis måste beskäras utan att man här har valt att göra ändringar och tillägg. Till det mildaste jag har att säga i kritisk väg hör skådespelarnas klädsel – tidsanknytningen till den epok som skildras markeras med att de agerande bär väst.

Å andra sidan försöker man nå publiken med dess nutida referenser genom att låta en del av rollerna – män i Johnsons trilogi; tiden var ju sådan – spelas av kvinnor. I samma anda spelas en del av rollerna av mörkhyade skådespelare. Märk att flertalet svenskar i dåtidens Sverige ännu inte ens hade sett några som med tidens terminologi kallades ”negrer”. Men jag medger att de här ändringarna delvis blir mer relevanta, om handlingen förläggs till framtiden i stället för till det tidiga 1940-talet.

Till det här kommer nämligen att uppsättningen har drag av metateater: Föreställningen ges något tiotal år fram i tiden, då lite obestämt definierade men uppenbart fascistoida och nationalistiska krafter styr samhället, och det gäller då att blidka dessa genom att markera att syftet inte är att utmana dessa.

Till det här kommer ett tekniskt problem. Ett par mikrofoner användes för att skicka de distanserande och maktblidkande kommentarerna till publiken, men just det här nådde inte ens oss som satt på den allra främsta raden. Skulle en tänkt fascistisk regim i Sverige vara så tafflig att den inte kontrollerade sådant, skulle vi ju inte behöva oroa oss särskilt mycket.

Men själva greppet, särskilt i det utdragna slutet, förvirrar publiken, samtidigt som de som antingen genom egen erfarenhet eller genom läsning är förtrogna med den tid Eyvind Johnsson nagelfor i sin trilogi, senare utgiven i ett band, ”Krilon: en roman om det osannolika” (1948).

Märk att det jag här kritiserar är uppsättningens karaktär, inte skådespelarna, med Pablo Leiva Wenger, som spelade Krilon, i spetsen.

Melodikrysset nummer 42 2018

20 oktober 2018 17:23 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Lördag efter lördag löser jag Melodikrysset. För det mesta helt ensam, men någon enstaka gång har vår musikutövande son Matti, när han har råkat vara på besök hos pappa och mamma, hjälpt mig med ett och annat. Fast klassisk musik kan han just inget om. Hustrun kan mycket om just det – däremot är hon inte intresserad av Melodikrysset. (I dag är hon också bortrest hela dagen.) Fast eftersom jag nu i årtionden tillsammans med henne har gått på klassiska konserter och vi dessutom i vår faktiskt enorma skivsamling (vi har CD- och vinylhyllor i flera rum) själva har alla de stora klassikerna, är jag hyggligt bevandrad också i den klassiska repertoar, som Anders Eldeman ibland hämtar musik ur till Melodikrysset.

Musiken ur Pjotr Tjajkovskijs ”Svansjön” (1877) har vi självfallet på skiva, och vi har dessutom sett den på Operan i Stockholm. I dag fick vi höra den med Herbert von Karajan, som också finns i vår skivsamling. Fast i dag ville Eldeman ha djurarten stycket som spelades handlade om. Jo, naturligtvis svan.

Musik ur ”Rigoletto”, skriven 1850 av Guiseppe Verdi har förekommit tidigare i Melodikrysset, och jag har för egen del här på bloggen också skrivit om konsertframföranden av olika delar av det här verket.

Benny Anderssons, Björn Ulvaeus’ och britten Tim Rice’s ”Chess” (1986) har jag aldrig sett på scen, men jag har förstås hört musiken, till exempel ”One Night In Bangkok”.

Men naturligtvis fanns det i det här krysset också musik, som jag aldrig har hört.

Bonnie Tyler känner jag förstås till, men jag har aldrig tidigare hört hennes insjungning tillsammans med Todd Rundgren av ”Loving You’s a Dirty Job”. Rundgren känner jag till i hans egenskap av multiinstrumentalist och genom hans samarbete med The Band.

Elton John har jag lyssnat på en hel del, dock aldrig på den inspelning han 2009 tillsammans med George Michael gjorde av ”Don’t Let the Sun Go down On Me”.

Och vem var det som sjöng ”Varför är du i Göteborg”? Det lät som Niklas Strömstedt, och han sjöng verkligen in den 2016.

Melodifestivalerna följer jag sen åratal i TV, och i enstaka fall framförs där fortfarande låtar, som har schlagerkaraktär – men det var bättre förr. 2002 vanns Mellon av en kvinnlig trio, kallad Afro-dite – Blossom Tainton, Gladys del Pilar och Kayo Shekoni – med ”Never Let It Go”, och jag minns den faktiskt fortfarande. I ESC hamnade de på åttonde plats.

Nyinspelningar gör inte alltid en låt bättre, ens om de förekommer i TV 4s ”Så mycket bättre”. Lill Lindfors sjöng 1978 in ”Musik ska byggas utav glädje” med musik av henne själv och text av Björn Barlach och Åke Cato (som jag skrev om i texten om Melodikrysset förra veckan). Det var en utmärkt tolkning, vida bättre än den version hon tillsammans med Ebbot Lundberg gjorde i ”Så mycket bättre”.

Redan 1935 spelade Gösta Ekman den äldre in ”En herre i frack”. Texten skrevs av sonen, Hasse Ekman, och musiken av Johnny Bode.

Därmed är vi inne på en känd filmfamilj, men det var ingen från familjen Ekman som var inblandad i den första färgfilmen i Sverige, gjord 1946 med Edvard Persson i en av de ledande rollerna. För regin av ”Klockorna i Gamla stan” stod Ragnar Hyltén-Cavallius, och den sång som också hette så hade skrivits av Alvar Kraft.

Jag gillar ganska mycket av det Eva Dahlgren har gjort, bland annat ”Jag klär av mig naken” från 1987. Jag har heller ingenting emot att Lennart Palm används för att göra instrumentala versioner av låtar som är kända som sångnummer – men måste han ständigt krångla till låtarna genom att göra svåridentifierbara arrangemang?

Till allra sist har jag sparat en låt som Owe Thörnqvist skrev för en lokal revy här i Uppsala redan 1953 men som är mest känd i en inspelning med Ulla-Bella Fridh från 1956, ”Titta, titta”. Eftersom jag är så gammal att jag upprepade gånger har hört den här låten, minns jag formuleringen ”Så vänder vi på bladet och vad hittar vi väl där”. Det här skulle få oss krysslösare att associera till uppmaningen läs, vilket nog inte är en alldeles solklar slutsats. Owe Thörnqvist var i yngre år aktiv i Laboremus, den socialdemokratiska studentförening jag själv senare var ordförande i, och när Laboremus efter återinträdet i partiet (S) hade en middag dit också äldre laboremiter hade inbjudits, fanns både jag och Owe bland de inbjudna gästerna. Senare har vi kommit att träffas ganska många gånger vid landshövdingemiddagarna på Uppsala slott för så kallade hedersupplänningar, bland vilka finns bland andra Owe och min hustru, Birgitta Dahl. Jag och hustrun har också fått biljetter till Owes scenprogram med hans egna låtar – han har fortsatt att framträda trots att han är åtskilligt äldre än jag.

Hur länge orkar Alfabeta ge ut Galago?

17 oktober 2018 17:36 | Media, Politik, Serier | 4 kommentarer

Jag har av okänd anledning åkt ut ur Galagos prenumerantregister, och märkligt nog hittar jag i tidskriften ingen uppgift om vad en årsprenumeration kostar och på vilket bankgironummer jag kan sätta in pengarna.

Det här har lett till att jag, prenumerant sen mycket lång tid, har köpt det senaste numret i en pressbyråbutik i Uppsala, och där hittade jag nummer 3 2018, nummer 132 sen starten. Jag har nyss flyttat in till stan (Uppsala) igen efter att allt sedan veckan före påsk ha flyttat till vårt sommarhus i Öregrund, och det förklarar rimligen, varför jag först efter valet har fått tag på och sen läst det här numret, som till stor del innehåller vänsterlutande valpropaganda.

Det här börjar redan i tidskriftens inledning med en lång text à la ”Om kriget kommer” men här i varianten ”Om högern eller fascisterna kommer”. Längre fram i tidskriften hittar man också Agnes Nikiforovas och Linnea Parsons (text) och Kalle Mattssons (illustrationer) ”Revolutionsskolan”, som nog inte borde ha publicerats. Det senare gäller också Freja Erixåns oerhört tramsiga ”Partier som kändisar”. Och det enda komiska i Tyra Blomsters märkligt tecknade serie om framtidens ”bebisfabrik” är alla särskrivningar.

Under den närmast föregående redaktörsduons tid hade Galago en tämligen entydig dragning till Vänsterpartiet, men i det nu aktuella valnumret finns också en bitvis intressant intervju med den kortlivade och snart avsatte socialdemokratiske partiledaren Håkan Juholt, som numera är svensk ambassadör i Ísland. Artikel heter ”Elvis, Island och Håkan Juholt” och är skriven av Karolina Stenström och illustrerad av serieskaparen Fabian Göransson.

Men det mesta i den politiska genren har formen serier eller skämtteckningar. Tyvärr är mycket av det här inte särskilt bra, och här kritiserar jag mer formen än det politiska innehållet men mest att helheten blir så vag. Av lite olika skäl är jag kritisk mot till exempel de serier Oskar Ek och Nanna Johansson har skapat.

Mer fantasi präglar då Steve Nybergs serie om den osynliga handen och Kristofer Ahlfeldts serie med pingviner och grävlingar som agerande.

En ganska märklig skapelse – och med det menar jag inget positivt – är Hanna Hernried ForslindsLike a Virgin”. Och varför Cecilia Vårheds serie publiceras förstår jag över huvud taget inte.

Transaktivisten Adrian Malmgrens bidrag, ur ”Wicked Hero”, är fantastiskt vältecknad, men i mina ögon blir han mer en tramsaktivist.

Vältecknad, utöver vacker också tänkvärd, är Anneli FurmarksKung och fosterland”, som skildrar ett besök i Flandern med dess minnen från första världskriget, alltsammans inbäddat i ett betagande vackert landskap.

Men sammantaget innehåller Galago för många serier som aldrig kommer att kunna vinna en stor publik. Hur länge orkar Alfabeta hålla en sådan tidskrift i gång?

Melodikrysset nummer 41 2018

13 oktober 2018 17:24 | Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken, Varia | 2 kommentarer

Jag kom via nätet i kontakt med den numera tyvärr bortgångne Åke Cato och vi upprättade länkar till varandras bloggar och skrev också emellanåt kommentarer till varandras bloggtexter. I ett fall, sången ”Små nära ting”, bad han mig om upplysningar om en på sin tid mycket populär sång, och därefter publicerade han följande:

Nära ting

I går upptäckte spalten att han gick och sjöng på en gammal visa, eller om det möjligen var i förrgår. Visan handlar om att man ska gå in i sin kammare och upptäcka de små nära tingen i livet i stället för att likt en tosig katt rastlöst jaga runt efter sin egen svans. Jag mindes inte texten, så jag googlade och fick snart klart besked av den (nära nog) allvetande Enn Kokk. Visan heter ”Små nära ting” och är skriven av norrmannen Arne Paasche Aasen. Den svenska översättningen är gjord av den gamle rabulisten Ture Nerman.

Din längtan flyr vilse så vida omkring,
det är som du glömt alla nära ting.
Det är som du aldrig fick lugn en minut,
till någonting annat du jämt vill ut.

Du tycker din dag är så fattig och grå,
Vad är det du söker? Vad väntar du på?
När aldrig du unnar dig rast eller ro,
kan ingenting växa och intet gro.

Gå in i din kammare, liten och trång,
den gömmer vad hjärtat höll kärast en gång.
På ropet i skogen får ingen ett svar,
finn vägen tillbaka till det du har.

Den lyckan du söker bak fjället i brand,
den har kanske alltid du haft i din hand.
Du skall inte jaga så rolöst omkring…
Men lära dig älska små nära ting!

Inget märkvärdigt, men nog så tänkvärt.

Sången blev en stor schlager på båda sidor om kölen, vilket den var väl värd. Bra text och en lättsjungen och behändig melodi av Kurt Foss och Reidar Bøe.

Så tycker jallefall spalten.

Till det här kan jag tillägga att jag kände författaren till den svenska texten – fast i dag fick vi höra låten instrumentalt – och hade kontakt med honom bland annat inför publiceringen av min sångbok från 1969, ”Joe Hills sånger.” Och inte nog med det: När arbetarrörelsen hade ett eget skivbolag, a disc, kom Björn Arahb och Monica Nielsen – jag hade tidigare haft kontakt med båda, fast var för sig – upp på redaktionen för Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var då (1979), och ville ha min assistens vid produktionen av LPn ”Björn Arahb & Monica Nielsen sjunger Ture Nerman”, där också ”Små nära ting” finns med, och så fick jag skriva en ganska lång mapptext om Ture Nerman, i det här fallet förstås med tonvikt på Nerman som sångtextförfattare.

* * *

Därmed kan vi gå över till Melodikrysset, där vi hörde en instrumental version av ”Små nära ting” – Anders Eldeman ville ha andra ordet i den svenska titeln.

Eldeman varnade för att dagens kryss skulle komma att innehålla en del svåra frågor, men egentligen var det bara en fråga, som låg utanför det jag kunde mer eller mindre spontant.

De dataanimerade filmerna om ”Ice Age” har jag aldrig sett.

Men det är klart att jag har sett ”Life of Brian” från 1979 och känner igen ”Always Look On the Bright Side of Life”.

När ”Grease” (1978) med John Travolta och Olivia Newton-John visades på biograferna, lät jag mig inte gripas av den hysteri filmen skapade – jag såg den aldrig – men naturligtvis känner jag till den.

ABBA-musikalen ”Mamma Mia!” såg jag och Birgitta under en resa till New York – den gick som bekant på Broadway. Den här frågan hade som ljudillustration ”When I Kissed the Teacher”.

Och självklart känner jag igen ”Toreador-arian” ur ”Carmen”, skriven 1873-1874 av Georges Bizet , även om vi i dag hörde den i en instrumentalversion med Edmundo Ros.

Jag vet inte hur många gånger jag har hört Lill Lindfors sjunga ”Du är den ende”, som i mitten av 1960-talet lanserades med svensk text av Bo Setterlind. Melodin, med spanskt ursprung, har spelats in på många håll i världen – jag har den till exempel med Miriam Makeba.

2011 gav Martina McBride, som jag inte känner till, ut ”Baby, It’s Cold Outside”, men hon använde sig då också av en tidigare insjungning, gjord av den 1995 avlidne Dean Martin, och han är desto mer bekant för mig.

En duett i ordets egentliga mening är ”Whenever I Say Your Name”, med en sångerska jag inte känner till, Mary J Blige, och en manlig sångare, som jag har skivor med, Sting, egentligen med namnet Gordon Matthew Thomas Sumner.

Benjamin Ingrosso hade väl egentligen ingen medtävlare som på allvar hotade hans seger i årets melodifestival. Fast de röstande i ESC var tydligen inte tillräckligt imponerade av hans framträdande med den här låten.

Själv är jag ganska ofta imponerad av sådant som Evert Taube har skrivit och spelat in, till exempel ”Inbjudan till Bohuslän” från 1943:

Inbjudan till Bohuslän

Text och musik: Evert Taube, 1943

Som blågrå dyning bohusbergen rullar
i ödsligt majestät mot havets rand.
Men mellan dess kala urtidskullar
är bördig jord och gammalt bondeland.
Dit tränger Skagerack med blåa kilar,
och strida strömmar klara som kristall.
Och lummig lövlund står med björk och pilar
och ask och ek vid ladugård och stall.

Kom, Rönnerdahl till Ängön nu om våren!
nu häckar ejder, gravand, mås och trut.
I vildrosbuskarna och björnbärssnåren
har finkarna och mesarna tittut.
På slånens taggiga och svarta grenar
syns inga gröna blad, men knopp och blom,
som breder över gråa gärdsgårdsstenar
ett pärlstrött flor av snövit rikedom.

Kom ut och lufta vinterdävna tankar,
på stigar vindlande i berg och myr,
där vinden blåser in från Doggers bankar
med doft av tång och salt och äventyr.
Och kom till Långevik, till sjökaptenen,
herr Johansson, som, mätt på havets skum,
nu vårdar äppelträden och syrenen,
och örtagården kring sitt Tusculum.

Ja kom och se vårt Bohuslän om våren,
du Rönnerdahl, som äger blick för färg.
Här går på vinröd äng de svarta fåren,
och rosa skyar över druvblå berg.
Här svallar myllan lilabrun kring plogen,
när Anders plöjer med sin norska häst.
Och skutor med kinesiskt vitt om bogen
på golfströmsgröna svall styr mot nordväst.

Kom ut till oss! Här kärnar Hulda smöret,
och leghornshönsen värper ägg var dag.
Här blir du frisk till hälsan och humöret,
här trivs du, Rönnerdahl, det lovar jag!
Här bygger Anders båtar och fioler,
här kan du fiska torsk och spela vals,
och tjusa oss med kullrande trioler
ur Anders felor och din egen hals.

Kom ut till oss du gamle svenske Quintus Flacchus
och stäm din lyra till naturens pris.
Men bjud farväl i Göteborg åt Bacchus
ty här blir mjölk och fisk din dryck och spis.
Glöm bort din lärdom, den är ändå ringa,
låt Orust hallar bli ditt Helicon.
Hos Phyllis må Horatius visor klinga,
men dina sjungs av Karin Johansson.

Kom ut till stränderna, de ödsligt sköna,
med slån och hagtorn, böjda djupt av storm,
med gamla båtvrak som har multnat gröna,
men än, i brustna skrov, bär vågens form.
Där mellan hav och land, på sand som skrider,
på tång som gungar, kan du ensam gå,
och leva i de längst förflydda tider,
och i ditt släktes framtid likaså.

Sen har vi bara dagens sorgebarn kvar att redovisa: åter igen en dubbelfråga, där de båda delarna inte har med varann att göra.

Den började med något urlätt, en instrumental version av ”Bra vibrationer”, som Kicki Danielsson vann Mellon med 1985. Den andra delfrågan var åtminstone en smula knepigare. Thory Bernhards sjöng ”Solsken var timma på dygnet”. I original hette den ”Twenty-Four Hours of Sunshine”. Den finns inspelad med bland andra The Andrew Sisters.

Det blev sammanlagt 18 frågor.

Tänk vad mycket tid Anders Eldeman skulle spara, om han slog ihop alla dem till en enda fråga.

Lång intervju med Birgitta Dahl i P1 på söndag morgon

29 september 2018 23:47 | Media, Politik | 24 kommentarer

Klockan 08.05 på söndag morgon sänds Söndagsintervjun i P1. I 50 minuter, alltså fram till 08.55, intervjuas Birgitta Dahl, under många år riksdagsledamot (S), miljö- och energiminister och slutligen Riksdagens talman.

Lyssna gärna!

PS Det ges en ny chans att höra intervjun – som jag själv tyckte blev mycket bra – i kväll, söndag, klockan 21.03 i P 1.-

Talman, inte talisman

24 september 2018 23:25 | Politik | 6 kommentarer

Ted Ström skrev en gång en fantastisk sång om det här landet, bland annat om ”frusna drömmar uti monarkin”. Den heter visserligen ”Vintersaga”, men dess refräng speglar perfekt både det människor av mitt slag känner inför det politiska spel som pågår i Riksdagen och det väder som råder, bland annat här i Öregrund:

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.

Ted Ström skrev ”Vintersaga” 1984, och samma år kom den ultimata insjungningen av den, den med Monica Törnell. Men Jerry Williams‘ version av den från 1990 är också mycket hörvärd. Jag talar om de sångliga prestationerna, men kanske spelade det också en roll, att de nämnda alla hade hjärtat till vänster.

Jag har, allt sedan mycket unga år, definierat mig själv som demokratisk socialist, en beteckning som i sitt andra led betonar strävan efter ett mer jämlikt samhälle, i sitt första anger att jag accepterar att andra har andra värderingar och har rätt att rösta efter sina övertygelser.

Men jag fordrar av dessa andra att också de är demokrater och även accepterar valutslag, som går emot deras personliga intressen.

I den andan har jag använt stora delar av mitt liv till att bekämpa kommunister och även de rester av nazism och fascism som fanns kvar efter de bruna och svarta diktaturernas fall i slutet av andra världskriget.

Jag ser det som en seger att till exempel det forna kommunistpartiet i Sverige numera är ett vänstersocialistiskt parti som bekänner sig till demokratin.

Men i dag finns det på den andra politiska kanten ett parti, ironiskt nog med namnet Sverigedemokraterna, som alla demokratiska partier från vänster till höger borde hålla på minst armlängds avstånd, och jag talar nu verkligen inte bara om dem som har varit så glappkäftade att partiledningen har känt sig tvungen att utesluta dem.

De rödgröna partierna fick i valet ett mandats övervikt över de fyra borgerliga partierna, men de senare har med röststöd av Sverigedemokraterna nu förhindrat valet av en socialdemokrat till posten som talman och i stället valt en moderat sådan. Sedan snuvades SD på konfekten – de fick inte sin kandidat vald ens till en vice-post.

Det sista har jag verkligen inget att invända mot (och så inte heller min hustru, den tidigare talmannen Birgitta Dahl, som i morgonekot intervjuades om valet av talmän men inte fick någon fråga om just det). Personer som har åsikter av det slag SD-kandidaten har gett uttryck för ska inte ges förtroendeuppdrag som demokratins främsta företrädare.

Men dagens omröstningsprocess är knappast någon slutgiltig moderat och borgerlig seger. Känner jag Jimmie Åkesson & co rätt, kommer de att ge igen, när ett lämpligt tillfälle uppenbarar sig. Och då kommer det att visa sig att talman inte är någon synonym för talisman.

Melodikrysset nummer 38 2018

22 september 2018 23:03 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Vi flyttade ut till sommarhuset i Öregrund veckan före påsk och har knappt besökt lägenheten i Uppsala sedan dess, planerar inte att flytta tillbaka till Uppsala än på ett tag. Men just nu är vi tillfälligt i vårt vinterviste i stan av en särskild och trevlig anledning: Birgitta, vår dotter Kerstin och hennes son Viggo fyller alla år med bara kort mellanrum, och det firar vi med gemensam födelsedagsfest för den trängre familjekretsen.

Birgitta hade lagat en synnerligen god födelsedagsmiddag, och sen hade vi presentutdelning. Det vill säga jag hade firat Birgitta med smörgåstårta och presenter redan på hennes riktiga födelsedag, 20nde september, i Öregrund, och firar hemma gör också Kerstin och Viggo, fast hos sig i Uppsala. Det viktigaste med det här är att träffas under trevliga former, och så avslutade vi med Kerstins tårta och hallon från hennes kolonilott; Viggos syster Klara hade hjälpt Kerstin med bakningen. Jag tänker inte räkna upp alla presenter, men jag kan ju nämna att både Birgitta och Kerstin fick blomsterlök av mig.

I går när jag kom in till lägenheten i Uppsala trodde jag att det var kört med Melodikrysset i dag: Bildskärmen på min dator blockerades av ett pop-up-meddelande, som inte gick att ta bort, och även Birgitta sa, att hennes dator inte fungerade. I morse gjorde jag i alla fall ett försök att få ordning på hennes dator, och si, det fungerade, och som tack fick jag låna hennes dator under Melodikrysset. Senare har jag också rensat min dator från blockeringen genom att svara nej på alla (många) kommersiella frågor, samtliga med syftet att komplettera programmet med en rad nya funktioner.

Själva krysset var inte särskilt svårt, men som vanligt fanns det åtminstone några frågor som jag inte kunde spontant.

”Vadå?”, 2007 med Linnea Henriksson, har jag nog aldrig hört.

Idol har jag aldrig lyssnat på, men eftersom Anna Bergendahl också har vunnit Melodifestivalen 2010, har jag åtminstone hört henne, även om hennes ”We Were Never Ment To Be Heroes” inte har fäst sig i melodiminnet. Sen gick det ju heller inte så våldsamt bra i ESC.

”Hej hej, hemskt mycket hej” från 1986 kommer jag mycket väl i håg, dock inte att den sjöngs av Hemliga byrån, det vill säga författarduon Anders Jacobsson och Sören Olsson (som jag däremot känner till som författare till böckerna om Bert.

Så spelade Eldeman ”On the Sunny Side of the Street”, som jag förstås har hört otaliga gånger, även med Svend Asmussen. Men i dag ville Eldeman veta vem som har skrivit låten, som är från 1930. Det har varit omstritt, men kompositör var Jimmy McHugh.

”Take My Breath Away” har jag förstås också hört, men jag har faktiskt aldrig hört den i filmen den spelades i, ”Top Gun” från 1986. Men Google hjälper: Huvudrollen i den spelades av Tom Cruise.

Däremot minns jag att ”Lilla fågel blå” (1993) sjöngs av Staffan Hellsrand.

Bang a Boomerang” sjöngs 1975 in av Svenne (Hedlund) och Lotta (då gift med honom – de har senare skilts, men var då en duo). Lite senare samma år kom låten också med ABBA, gruppen där upphovsmännen Björn och Benny fanns.

Lisa Nilsson sjöng 1992 in ”Himlen runt hörnet”. Men den skrevs av Mauro Scocco.

Lite lättfärdigare är ”Flickor bak i bilen” med Siw Malmkvist (1956). Den här turen gjordes således i bil.

Ta mig till havet” sjöngs 1986 in av Peter Lundblad, men själv minns jag den av ett annat och mer privat skäl. Min kusin Kreete, bosatt nere i Skåne, älskade den här låten, och när hon dog – hon var äldre än jag – sjöng en sonson den à capella vid begravningen. Lite senare, när jag var på besök i min och även Kreetes forna hemby, Juminda I Estland, stötte jag där ihop med hennes söner, som hade kommit dit för att uppfylla hennes sista önskan: att hennes aska skulle spridas i havet, Finska viken, utanför vår gamla hemby.

Men vi avslutar krysset med en låt, som jag inte blir lika tårögd av, ”Blommig falukorv”. Här sjöngs den på engelska av Claes Jansson. som jag känner och som jag senast hörde vid Socialdemokraternas Första maj-möte i Uppsala. Men den svenska originaltexten är skriven och insjungen på skiva av Hans Alfredson som tillsammans med Tage Danielsson var med i Socialdemokraternas valkampanj 1968 – jag hade då personligen kontakt med Tage om hans ”En soffliggares dagbok”. Fast senare blev de båda kritiskt inställda till socialdemokratin, dock aldrig borgerliga.

Birgitta och jag avslutade lördagskvällen framför TVn, och för att inte missa ”Morden i Midsomer”, i dag närmast en klassisk deckare med många misstänkta, gjorde jag ett uppehåll i melodikryssredovisningen. Vi åt också middag framför TVn, och det blev inte blommig falukorv.

Nu ska jag diska.

Till slut fick vi valresultatet – men vad händer sen?

18 september 2018 1:13 | Politik | 3 kommentarer

Jag och Birgitta var inbjudna gäster på Socialdemokraternas centrala valvaka i söndags, och vi var kvar där tills det förelåg ett åtminstone preliminärt valresultat. Vi var också där när Stefan Löfven kommenterade valutgången från scenen (men vi hade träffat honom och hans hustru tidigare på kvällen), och jag begriper fuller väl hans poäng med att inte avgå från statsministerposten, och då syftar jag inte bara på det faktum att Socialdemokraterna blev överlägset största parti utan också på att de röd-gröna, om än med knapp övervikt, fick mandatövervikt över de fyra samverkande borgerliga partierna – det här har ju sen också bekräftats i det slutliga valresultatet:

Socialdemokraterna 28,26 procent (31,01 2014), vilket gav 100 mandat (113 2014)
Vänsterpartiet 8,00 procent (5,72 2014), vilket gav 28 mandat (21 2014)
Miljöpartiet 4,41 procent (6,89 2014), vilket gav 16 mandat (25 2014)
Det här gav sammantaget de rödgröna 144 mandat (mot 149 2014)

Moderaterna 19,84 procent (23,33 procent 2014), vilket gav 70 mandat (mot 84 mandat 2014)
Centerpartiet 8,61 procent (6,11 2014), vilket gav 31 mandat (22 2014)
Kristdemokraterna 6,32 procent (4,57 2014), vilket gav 22 mandat (16 2014)
Liberalerna 5,49 procent (5,42 2014), vilket gav 20 mandat (19 2014)
Det här gav sammantaget den borgerliga fyrpartialliansen 143 mandat (mot 141 2014)

Sverigedemokraterna 17,53 procent (12,86 procent 2014), vilket gav 62 mandat (mot 49 2014)

Inget parti på den rödgröna sidan är berett att i den ena eller den andra formen samverka med Sverigedemokraterna, men samtliga partier i den borgerliga fyrpartialliansen måste för att kunna hävda att de bör få ta över regeringsmakten acceptera åtminstone ett parlamentariskt stöd från SD för att kunna hävda, att de och inte de rödgröna ska bilda ny regering, och i vart fall Moderaterna och Kristdemokraterna ser inte det politiskt problematiska med ett sådant samarbete.

Låt oss sedan, parti för parti, granska deras valresultat och handlingsalternativ, i det senare fallet tillsammans med en bedömning av vad de kan tänkas göra.

Socialdemokraterna gjorde ett bättre val än många, bland dem ett antal opinionsmätningsinstitut och ledarsidor, hade förutspått men hamnade ändå bara i trakten av sitt inte särskilt lysande valresultat i förra riksdagsvalet. En del av dem som historiskt hörde hemma i partivänstern har i det nu aktuella valet i stället röstat på Vänsterpartiet – uppenbarligen har de inte litat på att socialdemokratins mer vänsterpräglade kurs i vissa valfrågor var någon bestående kursändring, och skulle nu partiet i en blocköverskridande koalition tvingas retirera från de mer radikala förslagen, finns risken att de bestående identifierar sig som vänsterpartister.

Vänsterpartiet hörde till de partier som gick kraftigt framåt, men i grunden anser jag, att alla demokratiska vänsterväljare av olika schatteringar hör hemma i en icke-sekteristisk socialdemokrati. Jag är ju själv känd som en av socialdemokratins klassiska kommunistbekämpare och har inte ändrat uppfattning om den i dag ganska lilla gruppen av klassiska kommunister, i dag en liten minoritet, men varför skulle inte socialdemokratin kunna samarbeta med något som till stor del är dess egen gamla vänsterflygel? Ett problem här är att de två mittenpartier som till exempel Stefan Löfven vill locka in i en blocköverskridande regering båda är motståndare till samarbete med Vänsterpartiet och dessutom, för att det skulle kunna bli någon form av mittensamverkan, som utgångspunkt har att Socialdemokraterna då måste släppa sina mer radikala förslag från valkampanjen. Vilket senare förstås skulle få till följd att Vänsterpartiet växte ytterligare.

Miljöpartiet gick på en stjärnsmäll i valet, och hade inte vädrets makter i någon mån påverkat opinionen, kunde partiet ha hamnat under spärren i riksdagsvalet. Partiet har inte rätt om allt i miljöpolitiken, men på miljöområdet har partiet ändå en del beaktansvärda förslag. Och skulle de borgerliga partierna lyckas locka över Fridolin & co till sin sida, skulle MP med all säkerhet kräva ett högt pris i form av ett antal mycket märkbara miljöåtgärder – på andra politikområden tror jag inte att det för MP skulle vara våldsamt svårt att byta sida. Ett sådant sidbyte skulle dock innebära att det blev ännu svårare för regeringen att få stöd från miljöstollarna i SD. Det enda positiva med en sådan utveckling är att socialdemokratin åter skulle lockas att föra en röd-grön politik, och den skulle som sidoeffekt få att Miljöpartiet utplånades som riksdagsparti.

Moderaterna blev största parti i det borgerliga fyrpartiblocket, men gjorde en rejäl både röst- och mandatförlust, om man jämför med förra valet – det har alltså inte hjälpt att byta partiledare. Partiet har tappat väljare åt två håll, dels till Sverigedemokraterna (vilket förklarar partiets försök att locka tillbaka dem som har gått till SD genom att skärpa hållningen i invandrarfrågor), dels till Centern (av väljare som ogillar den här ultrahögergiren). Partiledaren Ulf Kristersson försöker nu rädda det som räddas kan genom att hävda att det är han som ska bilda ny regering.

Centerpartiet ökade däremot kraftigt, som jag redan har varit inne på inte minst med hjälp av övergång från Moderaterna. Stefan Löfven verkar hoppas på en blocköverskridande regering i vilken främst Centern skulle lockas att gå med. Jag är ingen principiell motståndare till blocköverskridande samarbete, har även från min journalisttid minnen från forna centerstämmor och CUF-stämmor, där jag blev personlig vän med flera mycket kända centerpartister, och när jag till slut, på grund av jobbyte, inte kom till årets centerstämmor (i Umeå), fick jag ett jättelikt vi-saknar-dig-vykort, undertecknat inte bara av dåtida journalistkolleger utan också av ledande centerpartister, bland dem Karin Söder. Jag har för all del badat bastu (det var bara vi två) med Thorbjörn Fälldin, men under hans tid som partiledare inleddes en utveckling i antisocialdemokratisk riktning. Dagens centerledare, Annie Lööf, är en minst lika antisocialdemokratisk partiledare, skicklig i så måtto att hon har gjort Centern också till ett storstadsparti, men jag vill påminna om hur hon tillsammans med bland andra den nuvarande EU-parlamentarikern Fredrick Federlay var på vippen att ge det gamla småbonde- och landsbygdspartiet ett i långa stycken nyliberalt partiprogram.

Olof Palme gjorde under sin tid som partiledare (S) ett tappert försök att vinna Folkpartiets gillande genom att släppa igenom en folkpartiregering, ledd av Ola Ullsten. För egen del har jag glatts mer över att socialdemokratin har lyckats locka över ett antal bemärkta folkpartister; Carl Tham är inte bara det mest kända exemplet – han blev dessutom en radikal socialdemokrat. Dagens partiledare för Liberalerna, Jan Björklund, pekar stolt på sitt partis lilla framgång i årets val men verkar livrädd för samarbete med Löfven. Men om alternativet är Jimmie Åkesson?

Kristdemokraterna var nästan uträknade till dess att det i slutet av valrörelsen vände för dem. Och säkert har partiledaren, Ebba Busch Thor, en andel i detta – hon är grund och delvis politiskt okunnig, men hon är djärv och handlingskraftig. Hennes högerkurs har lockat en del högersinnade, som inte nödvändigtvis är särskilt religiösa. De ville rädda en borgerlig majoritet men känner sig inte nödvändigtvis som just kristdemokrater. Lätt fånget är lätt förgånget.

Egentligen är Sverigedemokraternas framgång i och för sig måttligare än vad partiet säkert hade hoppats, men SD utgör ett mer svåranalyserat och mångfacetterat problem än bara dess rötter i högerextremismen. Fast naturligtvis är det illa nog att ledande SDare då och då försäger sig – märk också att partiet fortfarande tvingas utesluta medlemmar, ofta med förtroendeuppdrag, som inte har varit taktiska nog att dölja sina åsikter. Men det finns en annan aspekt på SDs och andra liknande partiers tillväxt i Sverige och övriga Europa: Människor/väljare med annan klassbakgrund än partiledningens dras till de här högerrörelserna därför att de i dem hittar en kanal för att komma till tals. De jag här tänker på kommer från arbetarklass, saknar den formella utbildning alla, även socialdemokratin, i dag ser som nyckeln till jobb och hygglig inkomst, och är, även om de själva ännu inte är drabbade, rädda för att bli arbetslösa.

En gång i världen hörde de här människorna, som i dag känner sig stå utanför samhället, till kärntruppen i socialdemokratins väljarbas. Det skulle inte skada om partiet (S) kom på talefot med dem igen. En första åtgärd kunde ju vara, att ledande förtroendevalda (S) åter bosatte sig i de områden, där de proletära väljarna, i dag många av dem SD-röstande, bor.

* * *

Birgitta och jag var alltså inbjudna till Socialdemokraternas valvaka. Den hölls på Färgfabriken, Lövholmsbrinken 1 i Stockholm.

Vi åkte buss och tåg till Stockholm och checkade först in på Continental, förr ett Reso-, nu ett Scandic-hotell. Om någon undrar: Vi betalade själva för hotellet. Valvakor brukar ju bli sena. Till valvakan på Färgfabriken åkte vi också i egenbetald taxi.

Vi anlände ganska tidigt och kände inte igen en käft på valvakan. Jo, mittåt: jag stötte ihop med min gamla arbetskamrat Mikael Romero, Mona Sahlins pressekreterare på sin tid. Inne i salen där valvakan hölls spelades larmande musik, så efter ett tag flydde vi ut till serveringen ute på gården. Jag noterade att inte mindre än tre personer vid det bord där vi slog oss ner för att äta berättade, att de brukar läsa min blogg. Där ute bland serveringsborden träffade jag också för första gången i livet Lena Rådström Baastad, den första partisekreteraren sen Sven Asplings tid som jag inte har lärt att känna personligen.

Nu var vi ju där för att följa valvakan, så vi gick in igen och lyckades ta oss fram till vänstra sidan av scenen, där vi hittade ett bord att luta oss mot. Stolar fanns inte, men helvetesmusiken fortsatte. Efter en lång tid kom i alla fall en kvinnlig funktionär och gav oss var sin pall att sitta på.

Det var här Stefan Löfven kom förbi, på väg in i partiledningens utrymmen bakom scenen – men när han passerade oss, såg han oss och kom tillsammans med sin hustru fram och hälsade.

Det här var nog den egendomligaste valvaka jag har bevistat. På tidigare valvakor har man kunnat följa både SvTs och TV4as valvakor, men här var det först mycket sent på kvällen helvetesmusiken ersattes av SvTs valrapportering.

Under kvällens lopp dök också en del politiker vi tidigare kände upp, och några av dem kom fram och hälsade. Jag förde inga anteckningar, men jag tror att jag såg Anna Ekström, Margot Wallström, Morgan Johansson, Helene Fritzon, Ann Linde, Annika Strandhäll, Sven-Erik Bucht och Ibrahim Baylan.

När sen Stefan Löfven hade gett sin valkommentar och tackat valarbetarna, tyckte vi att det var dags att ta oss tillbaka till hotellet. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Birgitta ringde i alla fall Stockholm taxi och utlovades en bil efter en stunds väntetid. Men gatan utanför var packad av folk, och ingen av de bilar som kom och som vi lyckades få kontakt med sa sig vara beställd av Birgitta Dahl. Till slut hittade vi ändå en ledig taxi, som kunde köra oss till Contan och en stunds nattvila.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^