Melodikrysset nummer 10 2019

12 mars 2019 23:16 | Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Publiceringen av min lösning av veckans melodikryss har dröjt, inte för att det var svårare än vanligt utan för att jag har haft medicinska problem, bland annat tillbringat stora delar av en dag på Akademiska sjukhuset, dit jag fraktades med ambulans, och dessutom drabbats av näsblod som aldrig ville upphöra, ens då jag följde med Birgitta hem till en av hennes tidigare statssekreterare för en middag med tjänstemän på miljödepartementet plus deras hustrur.

Dessutom har jag drabbats av datorproblem. Bakom bloggens förstasida med mitt namn har jag fått ett kommersiellt utbud jag över huvud inte vill ha, och det tog mig själv tid att hitta ett sätt att lokalisera en väg till bloggen. Och Google, som jag använder vid lösandet av Melodikrysset, finns inte tillgängligt via min dator – jag måste låna hustruns dator för att kolla och komplettera mina förslag till svar.

Eftersom livet nu är ett helvete, väljer jag att göra det lite enklare för läsarna genom att publicera svaren på kryssfrågorna i den ordning de ställdes, vilket jag annars aldrig gör.

Dagens allra första fråga var enkel. Det är klart att jag känner till ”Tijuana Taxi”, som Herb Alpert och The Tijuana Brass spelade in 2003.

Nästa låt var desto mer aktuell, ”Butterfly” från 2019, och de som spelade den var Weeping Willows.

Nästa ljudillustration var en Jules Sylvain-melodi, som sas handla om en byggnad som man får betala för att använda efter tidslängd. Det måste ju vara ett hotell, och Sylvain har mycket riktigt 1939 skrivit ”Jag vet ett litet hotell”. Nu bokar man ju normalt inte hela hotellet, så svaret som söktes var i stället logi. Till det här kan tilläggas att Sylvains melodi kom att användas också i filmer från 1939 och 1940.

Povel Ramel har ju skrivit mycket som är suveränt, men han är ju inte främst känd för politiska ställningstaganden. Fast det finns lysande undantag. Ett sådant är är ”Varför är det ingen is till punschen” från 1964, en stenhård vidräkning med det som brukar kallas den goda gamla tiden.

Varför är det ingen is till punschen

Text och musik: Povel Ramel, 1964

Herr Patrik han föll i schaggsoffan allt med en belåten duns
efter att ha fyllt buken sin med sju åtta rätters luns,
tände en stor havanna nästan fetare än han själv,
stängde sitt jättegap
kring en ansjovisrap.
Sträckte sig över magen, fick ett punschglas uti sin hand,
ämnade skåla med sig själv för Kung och för Fosterland.
Fann hela kylarn torr och tom och punschen så gott som varm.
Fällde monokeln i sin harm
och vråla:
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Leve Kung Oscar! –
idyll.

I pigkammarn låg Augusta både gammal och snäll och ful,
huttrande uti fyra meter tyg som hon fått till jul.
Dörren flög upp och korsdraget förtog fotogenens glöd,
lampan blev överflöd:
Herrn var tillräckligt röd.
Isen, Augusta! röt han till så råttorna dog av chock.
Pigan hon svara, knäppte en vägglus ifrån sin rock:
Iskarln har inte kommit hit, ej heller till mjölkaffärn!
Själv är jag lika brydd som herrn
och undrar:
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Skål Moder Svea! –
idyll.

På snabbare tid än fyra bloss var Patrik utom sin dörr,
nu skulle iskarln lära sig en läxa som aldrig förr.
Han ropade kvickt en droska an och kastade sig däri,
kärran var vind och skrallt,
hästen var blind och halt.
Kusken han sa att sme´n som lovat sätta en hästsko dit,
hade besökt en tandläkare som var förstörd av sprit.
Trampborren hade missat och gått rakt genom munnens kind,
nu låg han dödssjuk på en vind –
Håll käft, karl!
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Slå Dig för Bröstet –
idyll.

Innan man hade hittat rätt på iskarlens gamla skjul,
hade rätt mycket lera sprätt på Patrik från droskans hjul.
Byxorna var besudlade av sopor och jord och träck,
arg var han som ett bi,
dörrn slog han huvet i.
Inne i dunklet såg han några barbenta magra glin.
Ett av dom sade hostande av oset ifrån kamin:
Mor är i stan och tigger så en brödbit till kvälln vi får,
far dog i kolera igår,
förlåt oss!
Därför är det ingen is till punschen!
Därför är det ingen is till punschen!
Därför är det ingen is till punschen!
Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Leve Kung Oscar!
Skål Moder Svea!
Slå Dig för Bröstet! –
idyll.

1986 sjöng Susanne Alfvengren och Mikael Rickfors in ”Som stormen rider öppet hav”, men många – bland dem jag – hade nog aldrig tidigare hört den inspelning som spelades i dagens kryss, gjord 2002. Själv har jag veterligen aldrig hört den kvinnliga sångartist som namngavs, Jeanette Köhn. Men den manlige sångartisten var desto lättare att identifiera: Loa Falkman.

Många TV-serier är jag okunnig om. helt enkelt för att jag aldrig har sett dem. Men jag har i alla fall sett enstaka avsnitt av ”Lagens änglar”, i original från Los Angeles, sänt 1986-1994 och då kallad ”LA Law”.

Rosemary Clooney var sångerska men inte dansstjärna – det senare var Bing Crosby, som dessutom var en jävel på att dansa. Tillsammans gjorde de, med viss hjälp, ”How About You”, ett 1959 filmat sång- och dansnummer.

Inslaget med Sara Edin på såg finns, tror jag, på en Silence-skiva från 2001, ”Together In the Darkness”. Den mest kände av dem som förekommer i den här inspelningen är Martin Hederos. Martin Hellberg är också med. Men helt säker är jag inte – mer än på att det var en såg det spelades på.

Dalida från Frankrike har jag nog aldrig tidigare hört, men det var ju namnet på kompositören vi skulle kunna. Så vitt jag förstår, var det ”Love Theme” ur filmen ”Gudfadern” vi hörde, och den som spelade var kompositören, Nino Rota.

Eldeman gillar att använda udda inspelningar, och en sådan inledde dagens dubbelfråga där de båda delarna saknar varje rimligt samband med varann. Att den första skulle leda till svaret Wien var ju ganska uppenbart, men vad var det som spelades av vem? Det är typiskt Eldeman att då välja en inspelning med Boston Pops, men vad var det de spelade? Jo, så vitt jag förstår var det ”Wien, Wien, nur du allein”. Den andra låten i den här dubbelfrågan var ”Bohemian Rhapsody” med Queen 1975 på ”A Night At the Opera”.

Sen blev det musik från Australien, vilket indikeras av låttiteln, ”Down Under”. Gruppen vi hörde heter Men At Work.

Och sist den här gången spelades ”The Power of Love” från 1979 med Huey Lewis and The News. Men låten blev känd framför allt genom filmen ”Tillbaka till framtiden” (1985).

Jag hoppas att det här blev rätt. Hustrun använder just nu själv sin dator till att skriva en text till New York Times, så jag har inte tillgång till Google.

Eesti/Estland: Borgerliga Reformpartiet störst i valet. Socialdemokraterna minsta parti

7 mars 2019 5:58 | Politik, Resor | Kommentering avstängd

Sist jag besökte mitt forna hemland Estland var hösten 2017. Jag besökte tillsammans med Birgitta min forna hemby Juminda på ett näs ut i Finska viken, hälsade på släktingar och kunde till och med göra en visit i mitt barndomshem, Tabani, där det bor släktingar.

Men större delen av den här resan tillbringade vi i Tallinn, vars gamla stad jag kan hyggligt efter ett otal besök under Estlands frigörelse och sedan uppbyggandet av en demokratisk partistruktur, i mitt fall främst återuppbyggnaden av det socialdemokratiska partiet, som under en period blev ett av de större partierna i landet.

Bland de partivänner jag träffade på Socialdemokraternas valvaka på restaurang Humalakoda i Tallinn – vi besökte valvakan efter kommunalvalet den 15 oktober – fanns partiledaren Jevgeni Ossinovski, som jag aldrig tidigare hade träffat personligen, men jag och även Birgitta hälsade på honom och fick också ett personligt samtal. Han var på gott humör, eftersom valet hade gått hyggligt – men man måste då tillägga att den del av landets ryssar, som inte har estniskt medborgarskap, i lokala val har rösträtt, vilket förstås påverkar valresultatet och ger de två partier som ryssarna mest röstar på, främst Centerpartiet men nu också, kanske tack vare att partiledaren är etnisk ryss, Socialdemokraterna.

Ossinovski talar förstås ryska men också idiomatisk estniska – han är gift med en estniska. Han är högt utbildad, har bland annat studier vid London School of Economics i sin meritlista. Enligt vad jag har läst funderade han till att börja med på att ansluta sig till det konservativa och kristna borgerliga partiet Isamaa (Fäderneslandet), vilket kanske inte är förvånande mot bakgrund av att hans far, Oleg Ossinovski, är en stenrik kapitalist, som på 1980-talet tillsammans med sin familj kom till Estland från Kazakstan. Fadern har varit lojal mot sonens val av parti, så det här bör inte ha spelat någon roll för utgången av det aktuella valet, men ändå: Jevgeni Ossinovski är kanske inte mannen som främst lockar arbetarklass, vare sig vi nu talar om rysk eller estnisk sådan.

Men över till det senaste valet till Riigikogu (Riksdagen), som genomfördes i söndags, den 3 mars 2019. Jag var inte i Estland då, och dessutom har det blivit mycket svårare än förr att via nätet läsa sig till vad som händer i politik och samhälle – de ledande tidningar jag förr läste på nätet tar numera betalt om man vill läsa sådant. Hittills har heller inte de estniska socialdemokraternas hemsida analyserat, ens skrivit om, partiets sämsta resultat i modern tid – i det nyss genomförda valet klarade partiet visserligen femprocentsspärren men blev minsta parti i Riigikogu.

Men siffermaterialet och en del kommentarer går förstås att få fram via nätet. Här är partiernas resultat i procent (med motsvarande uppgift för förra riksdagsvalet, 2015, inom parentes, följt av antal vunna mandat i det här valet samt förändringar i mandatutfallet inom parentes):

Reformierakond (Reformpartiet), ett borgerligt, liberalt, i vissa avseenden nyliberalt parti. Ordförande Kadri Simson
28,9 procent (27,7 procent, 34 mandat (+ 4)

Keskerakond (Centerpartiet), ett borgerligt mittenparti, som har lett regeringen före valet. Är det parti som åtminstone tidigare har fått de flesta ryssars röster. Ordförande (och fram till det här valet statsminister): Jüri Ratas.
23,1 procent (24,8), 26 mandat (- 1).

Eesti Konservatiivne Rahvaerakond, EKRE (Konservativa folkpartiet), ett borgerligt estnationalistiskt och ryssfientligt samt högerpopulistiskt parti, i många frågor likt de växande högerpopulistiska partierna i olika EU-länder. Ordförande: Mart Helme.
17,8 procent (8,1), 19 mandat (+ 12).

Isamaa (Fäderneslandet), ett nationalistiskt (men inte främlingsfientligt) och borgerligt parti på högerkanten. Partiet sitter i den centerledda regeringen. Ordförande: Helir-Valdor Seeder.

Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet), ett reformistiskt och demokratiskt men inte utpräglat vänsterinriktat parti, medlem av SI och sitter i EU-parlamentet. Försöker i Estland få landets ryssar att rösta (S) och har alltså en etnisk ryss, Jevgeni Ossinovski, som ordförande (se ovan) – partiet har ganska många ryssar som medlemmar. Även Socialdemokraterna sitter i den centerledda regeringen.
9,8 procent (15,2), 10 mandat (- 5).

De tio socialdemokrater som nu lyckades få plats i Riigikogu är
Marina Kaljurand (har suttit i EU-parlamentet)
Jevgeni Ossinovski, partiordförande, har varit minister
Helmen Kütt (har varit minister)
Katri Raik (har varit minister)
Sven Mikser (tidigare partiordförande, bakgrund i Centerpartiet, har varit minister)
Riina Sikkut (har varit minister)
Helju Pikhof
Ivari Padar (var ordförande för ett landsbygdsparti som fusionerades med Socialdemokraterna, har varit minister)
Indrek Saar (har varit minister)
Kalvi Kõva (partisekreterare)
Hälften av de valda är kvinnor, hälften män.

Valdeltagandet blev 63,7 procent men varierade mellan 60 och 70 procent. Det kan ju hända att det senare kommer analyser av vilka grupper som inte fann det värt att rösta, kanske en del ryska väljare som tyckte att Centerpartiet svek dem.

Nämnas bör också att ett av de partier som kom in i Riigikogu i förra valet, Vabaerakond (Fria partiet), som till stor del var en utbrytning ur Reformpartiet, i det här valet åkte ut ur riksdagen.
1,2 procent (8,7), 0 mandat (- 8).

I Tallinn blev Rainer Vakra, en före detta centerpartist som betraktades som ett socialdemokratiskt stjärnskott, inte invald. Orsaken är att han beslogs med plagiat när han i sitt förflutna hade skrivit en uppsats under sin studietid.

Bland de utslagna (s)-kandidaterna fanns också förre partiordföranden, ministern och partisekreteraren Eiki Nestor, som jag och Birgitta senast träffade vid kommunalvalvakan i Tallinn. Han är en utmärkt person och partiföreträdare, om än till åren kommen.

Sist: Vad leder det här valresultatet till för regeringskoalition? Reformpartiet och det hittills regeringsledande Centerpartiet skulle tillsammans få en stabil majoritet, och det senare partiet har faktiskt öppnat för en sådan koalition. EKRE är omöjligt att ta med i regeringen, medan de båda återstående partierna nog skulle kunna tänkas reflektera på ett deltagande.

Själv ser jag mest risker med ett socialdemokratiskt inträde i en bred koalition – risken är då uppenbar att partiet totalkvaddas. Så mitt råd till dem är att hålla sig minst på armlängds avstånd från regeringsinträde och att mejsla ut en mer vänsterlutande politik. Och om jag har rätt om att många av de ryska väljarna nu har avstått från att rösta, eftersom de ogillar Centerpartiets högervridning, kan de i nästa omgång ta steget över till Socialdemokraterna.

Melodikrysset nummer 8 2019

23 februari 2019 20:22 | Barnkultur, Media, Musik, Politik, Ur dagboken, Varia | 2 kommentarer

Någon illvillig person – jag vet inte vem och varför – har nu under lång tid saboterat min blogg genom att vid myriader av inlägg där fästa ett ständigt tillflöde av ”kommentarer” som inte har ett dyft att göra med innehållet i de bloggtexter de har fästs vid, som ofta är skrivna på språk jag inte behärskar och innehåller saker jag i egenskap av anständig människa och gammal journalist aldrig skulle kunna tänka mig att förmedla till mina läsare.

Jag har i omgångar utplånat tusentals ”kommentarer” av det här slaget, men det kommer ständigt nya. Nu har jag tagit hjälp av en skicklig datafirma för att få hjälp, och det går inte längre att störa mitt eget skrivande, men det kommer fortfarande nya och nya skräpmejl via e-posten, men jag hoppas att vi ska kunna lösa det också – läsarna ska veta att jag själv verkligen inte vill bli av med normala kommentarer till det jag skriver, och självfallet får läsarna ha andra till exempel politiska ståndpunkter än de jag själv har.

Nog om detta – nu går vi över till dagens egentliga ämne, Melodikrysset.

Jag vet inte om Anders Eldeman har som plan att ge krysslösare av min sort hjärnblödning, men i dag hade han en hel drös dubbelfrågor, som egentligen inte är några dubbelfrågor mer än i meningen att de ingående frågorna egentligen inte har något annat samband än att de ställs tillsammans.

I dag startade krysset med en sådan dubbelfråga. Först fick vi höra ”Return To Sender”, som Elvis Presley hade stor framgång med 1962. Och sen, i samma fråga, spelades Zacharias Topelius’ klassiker från 1864, ”Sov du lilla videung”/”Videvisan”, den som Alice Tegnér tonsatte 1895. Den här visan var en av de första jag lärde mig sjunga på svenska, när jag lite efter kriget fick börja i svensk småskola. Esterna, den första riktigt stora flyktinggruppen (men förstås också de lettiska flyktingarna) tyckte att det var självklart att nytillskottet till det svenska samhället skulle lära sig det språk som talades här, när vi nu inte kunde återvända hem.

Även nästa fråga var en svårmotiverad dubbelfråga. I dess första del skulle vi känna till TV4s ”Solsidan”, men även om den säkert kan ha sina förtjänster, brukar jag för egen del inte se program av den här typen. Dock gjorde jag, ambitiös som jag är, lite googleforskning och upptäckte då att en av rollerna spelas av Mia Skäringer, som jag ska återkomma till. I andra delen av den här dubbelfrågan fick vi möta Uma Thurman i ”When You Got It, Flame It”, som förekom i ”The Producers” (2005).

Eftersom jag har nämnt Mia Skäringer, ska jag sticka emellan med en enkelfråga, där hennes förnamn utgör svaret. 1975 sjöng hon en Evert Taube-visa från 1949, ”Sov på min arm”, även kallad ”Nocturne”.

Dagens allra sista dubbelfråga bestod däremot av en märklig mix: Det fanns faktiskt ett samband mellan de båda låtar som spelades, men det var inte det som efterfrågades: Benny Andersson var upphovsman. Marie Nilsson Lind skrev 1990 texten till ”Jag mötte Lassie”, som blev en jättehit med gotländska Ainbusk Singers, men musiken skrevs av Benny Andersson. Nå, vilket är då sambandet med Cher (Cherlilyn Sarkisian, vilket vittnar om hennes armeniska bakgrund), men hennes insjungning 2016 av ”Gimme! Gimme! Gimme!” är ju ett verk av ABBA från 1979.

Jag har för övrigt ganska nyligen för första gången träffat Benny Andersson personligen. Jag och Birgitta var i hans studio i Stockholm tillsammans med ledande företrädare för (s)-delen av regeringen, en nuvarande och en förutvarande ordförande i LO med flera för att spela in en skiva med arbetarrörelsesånger. Så ni kommer att få möjlighet att höra mig sjunga ”Internationalen”, fast förstås inte solo.

Politiskt till vänster står, för att fullfölja den linjen, också en annan av dagens skivartister, Love Antell, men han är en konstnärligt mångsidig person. Jag har tidigare hört honom i Perssons pack och vet också att han har föräldrar som kommer från Finland, men jag visste faktiskt inte, att även han har varit med i ”Så mycket bättre”. I dag fick vi höra honom i ”Ideal och livet”.

Sylvia Vrethammar var en gång i världen sångunderhållare vid Socialdemokraternas valupptakt i Parken zoo i Eskilstuna men hade nog inte någon riktig kläm på vad det var för publik hon uppträdde för. Så ett av hennes sångliga bidrag till den valupptakten, ett år då vår rörelse fortfarande upprätthöll bojkotten mot det fascistiska Spanien, var ”Viva España”. Det som spelades i krysset i dag var mer oskyldigt, ”Tycker om dej” från 1964.

Dansband är ju inte riktigt mitt bord, men ”Vad har du under blusen, Rut?” minns jag, eftersom den låg på Svensktoppen med Schytts 1974. Det här var fel, påpekar en läsare. Rätt svar är ”Hörru Rut”. Den lanserades av Sten Carlsson och Salta Mandlar 1973, men jag minns den faktiskt inte.

Steget därifrån till Melodifestivalen är ju inte särdeles långt, så därefter kan vi ta en Mello-låt från 2016, ”Älskade, ta mig tillbaks”. Det var Martin Stenmarck som sjöng, men han vann inte.

Ibland kan det vara bra att vara lite kommen till åren. Det är väl just åldern som gör, att jag kommer i håg Asta Kask. När jag först hörde talas om dem, trodde jag att bandet kanske hade något med mitt gamla hemland att göra – Kask = Björk på estniska – men det här är ett svenskt punkband. I dag hörde vi dem i ”Ringhals brinner” från 2014.

Just ”En kulen natt” kommer jag inte i håg, men Mora Träsk har jag faktiskt lyssnat på, också recenserat.

Då återstår bara dagens svåraste fråga. Den hade som ljudillustration ”Blow Away”, som spelades utan instrument – men det var inte så lätt att upptäcka. Och vilka var det som framförde den i så fall? Efter mycket letande hittade jag en brittisk trio.som 2018 spelade in den här låten, Morcheeba (= Middle Of the Road + cheeba, det vill säga cannabis). Men säker är jag inte. Rätta mig gärna om jag har fel!

Melodikrysset nummer 6 2019

9 februari 2019 17:31 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag fyller 82 i juni – fast i den här åldern vet man ju egentligen inte om man är i livet då. Hur som helst påverkas man av alla de kroppsliga åkommor som drabbar en, och allting, så även krysslösandet, tar längre tid. Och eftersom syn och hörsel är påtagligt sämre än förr, går ju krysslösandet inte fortare precis.

Jag har rykte om mig att vara kunnig på många områden, dock inte till exempel idrott, så numera finns det yngre människor som kommer hit för att få hjälp med det ena eller det andra, om inte annat så med hjälp av alla våra böcker och annan skriftlig dokumentation. En yngre partivän (S) har varit här och lånat orkesterarr till arbetarrörelssånger, och bara för några dar sen var Birgitta och jag i Benny Anderssons studio för att spela in några mycket kända arbetarrörelsesånger för en kommande skiva. (Jo, Benny var själv med, och jag pratade med honom.) Och sen har förre Tiden-redaktören Jesper Bengtsson besökt mig här hemma för att få partimaterial om stat-kyrka-frågan (och så lånade han min gamla IB-vitbok). Och i veckan som var var vi på Musikens hus här i Uppsala och hörde Felix Mendelssohns ”Elias”. Till det kommer Melodifestivalen, som jag numera följer mest för att kunna fortsätta lösa Melodikrysset.

Som ni väl anar, är det inte främst de klassiska styckena i Melodikrysset jag har problem med.

Jag har nyligen för andra gången sett Bolsjoj-teaterdansare i Pjotr Tjaikovskis ”Svansjön”, och hans ”Nötknäpparsviten” från 1892 är jag också bekant med. Fast i det här fallet ville Anders Eldeman ha namnet på det redskap som finns i titeln, det vill säga nötknäppare.

Om vi vänder på det och i stället tar de mest moderna ljudillustrationerna, har jag ofta problem med dem.

Jag har, som jag har varit inne på, lyssnat på Melodifestivalerna och Eurovision Song Contest, men eftersom de här tävlingarna bygger på annat än låtar som omedelbart fastnar i melodiminnet, glömmer jag dem nästan omedelbart. Danny Saucedo kom tvåa med ”In the Club” i Mellon 2011, men inte mindes jag hur den lät.

Jag är en läsande människa, och i en av bokhyllorna finns förstås också J R R Tolkiens böcker, till exempel ”Sagan om ringen”-serien, men jag har faktiskt aldrig sett hela filmatiseringen av den här bokserien. Den tonsättning/insjungning Enya gjorde av ”May It Be” kan jag inte påminna mig, men jag blir fascinerad av hennes fullständiga irländska namn, när jag letar på Google: Eithne Pádraigín Ní Bhraonáin.

Sickan Carlsson har jag sett en del filmer med, dock mest i form av TV-repriser – men jag kan inte påminna mig just ”Landstormens lilla lotta” från 1939. Fast Google hjälper, särskilt om man har namnen på flera andra medverkande: Åke Söderblom och Thor Modén. Det Sickan sjöng hette ”Jag ska sjunga för dig”.

Och den 1981 med fyra Oscar belönade filmen om två löpare, ”Triumfens ögonblick”, med musik av Vangelis har jag definitivt inte sett – jag väljer bort allt som har att göra med idrott.

Östen med resten har jag lyssnat en del på och också gillat, men aldrig har jag försökt lära mig vilka som bildade resten. Alltså var det inte svårt att komma i håg att ”Invitation till Guatemala” skrevs av Evert Taube, men inte kunde jag spontant att den som 1994 sjöng den var en del av resten, Jens Kristensen.

Jag berättade ju inledningsvis att jag här om dan träffade Benny Andersson i hans studio – jag visade honom också min sångbok från 1970 ”Upp till kamp!”.

I dagens kryss förekom de två kvinnliga abborna, fast på soloplattor.

Krysset inleddes med Agnetha Fältskog med något som inte har med ABBA att göra: ”When You Walk In the Room”.

Och senare sjöng Frida, det vill säga Anni-Frid Lyngstad, ”Av en blomma”, som inte heller härstammar från ABBA utan från Anders Glenmark.

”Vad tar ni för valpen där i fönstret?” förknippar jag starkt med Alice Babs’ insjungning från 1952, men jag minns den också med Lily Berglund och Cacka Israelson. Först långt senare har jag lärt mig att den här låten har en engelskspråkig förlaga.

Helsvensk är däremot ”Jag tror på sommaren”. Den skrevs 1967 av Stig Olin och sjöngs in av sonen, Mats Olin. Som många svenska låtar som blev hits blev den känd också i Finland, där den kallades ”Taas on aika auringon”, och bland dem som har sjungit in den finns Karoliina Kovanen.

En skön gammal låt är ”Avalon”, insjungen 1920 av Al Jolson. Men det finns bra inspelningar gjorda av andra och senare också.

Gammal, från 1933, är också ”Smoke Gets In Your Eyes”, signerad Jerome Kern och Otto Haibach. Och eftersom den handlar om rökning, ville Eldeman här få veta vad sådan resulterar i: Jo, aska.

Melodikrysset nummer 5 2019

2 februari 2019 17:33 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken, Varia | 1 kommentar

Anders Eldeman fortsätter att i Melodikrysset ha med dubbelfrågor, där de båda delarna inte har något samband att tala om. I dag försökte han motivera det med att de båda sångtitlarna innehöll förnamn, men annars hade ljudillustrationerna inte ett skvatt med varann att göra. För säkerhets skull spelade han en annan Owe Thörnqvist-text på melodin till ”Albin och Pia”, men visst var det den senare titeln som skulle ge oss svaret – här är hela sångtexten:

Albin och Pia

Text och musik: Owe Thörnqvist, 1957

I köket, uti gården, ner I dalen
där satt och grät en ensam flicka så söt
I samma gård, i dalen, fast i salen
satt pappa, storbonn Persson arg och röt,
ja, satt pappa, storbonn Persson arg och röt.

Han hördes skria: Pia, sluta tjuta,
din Albin kommer aldrig mera igen.
Han har nog segla’ vilse me’ sin skuta
Han skulle ha vare’ tebaks’ för länge sen,
ja, han skulle ha vare’ tebaks’ för länge sen.

Pille rumpan pej, filleluring lej, hadderittan tutan tej, tjo.

Min gård är god för nästan hundra tusen,
och Pia, du är enda dotern min.
Din Albin han är pankare än lusen,
men Slaktar-Emils penningpung är stinn,
ja, Slaktar-Emils penningpung är stinn.

Men I finsoffan satt Emil och rökte köpt cigarr och såg illfundiger ut, någe’ nog…

Och Emil, len i truten, sade: Pia,
i mörron kväll så knackar jag på ditt kök,
Då kömmer ja’ me’ blommer för å fria,
ajö, Per Persson, tack för kaffegök,
ja, ajö, Per Persson, tack för kaffegök.

Och så gick han neråt vreten, men vid postlådan så stanna’ han å’ hade någe’ fiffel för sig.

O, Herre, giv mig styrka, gör mig modig,
kvad Pia, annars hoppar jag väl i ån,
För Emil är så elak, grym och blodig,
och min Albin e’ så långt, långt härifrån,
ja, min Albin e’ så långt, långt härifrån.

Men denna ödesdigra kväll I Norden
där kom en enkel rad som inte va’ glad.
Hon läste gång på gång de grymma orden
att Albin hade tatt’ sitt sista bad,
Ja, att Albin hade tatt’ sitt sista bad.

Men det var nå’ tjyv- och rackarspel me’ brevet, för det var poststämplat I Yxkroken.

Men Albin är på väg ifrån Alaska
med guldgaloner båd’ på armar å ben.
Han haver tatt’ en Hermodskurs per flaska,
mot hemmets kust nu styr han som kapten,
ja, mot hemmets kust nu styr han som kapten.

Men Pia går till stranden fylld av tårar –
ska hennes kärlek aldrig finna sitt mål?
Till hösten kan hon fylla nitton vårar,
om hennes Albin lägger på ett kol,
ja, om hennes Albin lägger på ett kol.

Men innan Pia sjunker helt och hållet
ur böljan dyker upp och räddar sin tös
vår Albin, han har hoppat av sin jolle
och liftat sista biten med en gös,
ja, han lifta’ sista biten med en gös.

Men när storbonn fick se Albins uniform, då ändra han på sinnelaget tvärt och ställde till bröllop på fläcken i åtta dar…

Av detta skådespel vart Emil galen
Och klättra’ upp och satte sig I en tall.
Där sitter han och spejar ner I dalen
och sjunger på en konstig liten trall,
ja, han sjunger på en konstig liten trall:

Pille rumpan pej, filleluring lej, hadderittan tutan tej.

Av denna lilla visa kan vi lära
att icke låta flickors väntan bli lång,
att städse kärleksbreven assurera
och strunta i om svärfarsan e’ vrång,
och se upp med Slaktar-Emil nästa gång.

Pille rumpan pej, filleluring hej, hadderittan tutan tej.

Jag har, eftersom Owe liksom min hustru är hedersupplänning, så småningom blivit bekant med honom – vi har mötts på de årliga landshövdingemiddagarna för hedersupplänningar på Uppsala slott. Vid ett av de tillfällena, när vi satt tillsammans vid kaffet, fick vi en inbjudan och biljetter till ett av hans framträdanden i Stockholm under hans never ending avskedsturné – märk att den här mannen nu är 89 år och att jag i julklapp av Birgitta har fått biljetter till hans konsert i Musikens hus här i Uppsala. Jag hoppas att jag själv lever när den här konserten äger rum.

Nästa gång kan väl Eldeman koppla ihop Pia i ”Albin och Pia” med något textstycke ur Jan Fridegårds ”From och Hård” – Pia är ju en femininform av latinets ”from”.

Varför Eldeman hade parat ihop den här thörnqvistlåten med ”Anna, du kan väl stanna” undandrar sig min analysförmåga. Men visst känner jag igen den här gamla schlagern från 1927. Dess text är skriven av Jules Sylvain och musiken av Valdemar Dalqvist.

Enligt min mening ska delarna i en dubbelfråga ha ett mer påtagligt samband. Som att Tom Jones i en inspelning från 1999 av ”Burning Down the House” som medpyroman har Nina Persson från The Cardigans.

Lennart Palm gjorde i dag faktiskt en ganska lätt igenkännlig instrumentalversion av Gösta Linderholm-klassikern ”Rulla in en boll och låt den rulla” (1978). Linderholm är mycket bra, också som låtmakare, och jag rosar honom verkligen inte för att han har valturnerat med min hustru. Men jag vill gärna berätta om ett hyss han utsattes för under den turnén. Valtalaren, alltså Birgitta, hade som turnéfunktionär med sig min kollega på partiexpeditionen Eva Warnvik, och de båda damerna beslöt sig för att utsätta Gösta för en överraskning. Till den ändan inköptes ett par damtrosor modell större, och när Gösta sjöng en annan av sina kända sånger,

Ängarnas vals

Text och musik: Gösta Linderholm, 1981

Sommaren kom och visst älskade vi
lika hett som någonsin förr
Du färgade garner i forsarnas skum
i rosa och lila kulör

Katten tog råttor i vindkrusat gräs,
älgen Ruth fick två små barn
Det doftade tvätt från luftburet band
och ladan stod hjälpligt kvar

Dina trosor blev kvar på linan

Myren var mjuk och myggen flög tätt,
vi plockade hjortron och slån
Dimman tog dalen i svävande vitt
då näcken tog paus ner vid ån

Albert med lien slog tusende strån,
ett med smultron lämna’ han kvar.
Lillflickan dansade ängarnas vals
och pojken flög drake med far

Dina trosor blev kvar på linan

Häggen den doftade in i vårt rum
lika starkt som någonsin förr
Domherren sjöng oss till tröst i en sång
då löven föll framför vår dörr

Ingenting får vi tillbaka min vän,
sommar’n tog våra frågor och svar
Låt oss än vara nyfiket unga min vän,
det finns nydrömda stigar kvar

Dina trosor blev kvar på linan

…så hyvade de båda damerna upp de inköpta trosorna på scenen, i riktning Gösta.

Den här sången fanns på Gösta Linderholms LP ”Livskraft” (Metronome MLP5.680, 1981, distribution Warner).

En ljuvligt fin visa – det är inte bara politiken som var bättre förr.

Och Gösta lär ha rodnat en smula, när de båda damerna kastade trosorna upp på scenen.

Dagens kryss startade också med en dubbelfråga. Vi skulle klara förnamn plus efternamn på den manlige artist som sjöng ”You Can’t Hurry Love”. Jag är inte så väl bekant med Phil Collins och hans musik, men det var han som sjöng.

Riktigt svår, för mig i alla fall, var frågan om vem som sjöng ”Passion Is Back” – jag har nämligen aldrig dragits till discomusik. Men de som gör det känner säkert till Amanda Lear. För egen del är jag mycket mer förtrogen med King Lear.

På ett sätt var väl en annan fråga i dagens kryss, den som illustrerades med ”Good Night, Sweetheart” lika svår, fast för en annan kategori av krysslösare, de som aldrig skulle komma på idén att lyssna på Anders Eldemans ”Da Capo”, som avslutas med den nämnda låten. Sveriges Radios musikutbud är i dag oerhört segregerat. I motsats till vad som förr bjöds i grammofontimmen måste man själv aktivt leta upp radioprogram där man får höra sådant som den nämnda låten med Al Bowlly.

Så några frågor som krävde kunskap om barnkultur.

När våra barn var små, läste vi självklart Torbjørn Egners böcker om Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen för dem, likaså hans berättelser om folk och rövare i Kamomilla stad. Mina intryck av besök i bokhandeln är att den här branschen i mycket mindre utsträckning än förr är intresserad av klassiker.

Men Astrid Lindgrens barnböcker ges i alla fall ständigt ut på nytt, och trots att intresset för att själv äga filmer starkt har minskat, återutges åtminstone de mest attraktiva filmatiseringarna. Och fortfarande är det stora delar av svenska folket som så att säga Melodivägen kan identifiera Karlsson på taket, som i dag skulle ge oss kryssordet tak.

Steven Spielbergs skapelse ET verkar också leva vidare.

Jag vet inte hur välkänd Lisa Nilssons tolkning av ”När jag var gift med Herman” är, men dess upphovskvinna, Kristina Lugn, har ju utan tvekan exponerats i media under den utdragna krisen i Svenska akademien.

En författare jag för egen del har nästan allt av och som jag har läst i mycket stor utsträckning är Stig Claesson, ofta kallad Slas. Han var bland mycket annat – han var också bildkonstnär och illustrerade sina egna böcker – också samhällsengagerad, vilket vi fick exempel på i dagens kryss. När jag med början i julnumret (nummer 20) 1974 gjorde om partiorganet Aktuellt i politiken (s) till ett socialdemokratiskt familjemagasin med drag av gamla Folket i Bild och började publicera sådant som serier och noveller, startade jag det senare med publicering av Slas-novellen ”Julfrid”- Jag sörjer fortfarande att dagens AiP har släppt alla sådana ambitioner.

Kvar då att redovisa svaret på är dagens allra sista fråga. 2008 sjöngs ”Du som tog mitt hjärta” in av Patrik Isaksson och Sarah Dawn Finer, och då förstår ni förstås varför jag har sparat också svaret till allra sist i svarsredovisningen. Dawn Finer startar i kväll melodifestivaluttagningarna, och dem kan man ju inte missa, om man som jag tänker fortsätta lösa Melodikrysset.

Palmepriset till Daniel Ellsberg

31 januari 2019 23:17 | Film, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Under sen eftermiddag/tidig kväll (med början klockan 16.00) var Birgitta och jag inbjudna att delta i utdelningen av 2018 års Olof Palme-pris i Grünewaldsalen i Stockholms konserthus vid Hötorget. Min kondis är det ju inte mycket med längre, så vi tog bil från Centralen, men jag är glad över att jag fick vara med om den här ceremonin.

Årets pristagare, Daniel Ellsberg, är utan tvekan meriterad för att få prissumman 100.000 USD. Han är född 1931, således 87 år, och kunde gärna ha fått det här priset tidigare – 1971 avslöjade han USA-ledningens planer för kriget i Vietnam och riskerade då att hamna i fängelse på livstid, rent av bli likviderad. Han höll sig därför undan under en period, men det hela slutade i stället med att Richard Nixon tvingades avgå.

Ellsberg har för sin del inte bytt åsikter, och han fortsätter sin kamp mot den nuvarande amerikanska ledningens och Pentagons krigsplaner och att varna för global nukleär förintelse.

Ceremonin i Konserthuset inleddes av ordföranden i Palmecentret Pierre Schori med en presentation av pristagaren och med en motivering av varför Ellsberg hade tilldelats priset. Schori assisterades vid prisutdelningen av Olof Palmes äldste son Joakim Palme.

Prisutdelningen, i vilken deltog även utrikesminister Margot Wallström, följdes av att Rickard Söderberg, gay och tenor, ackompanjerad av Majsan Dahling sjöng ”Till havs”, och det här paret återkom sedan, innan Pierre Schori avslutade hela prisceremonin, med ytterligare ett par nummer. Söderberg är verkligen en suverän artist, och publiken i Konserthuset jublade.

Men programmet innehöll mer.

Pristagaren tackade för priset, inte bara med ett tacktal utan med ett genomtänkt anförande i den anda han verkar i och avbröts flera gånger av publikens applåder.

Sedan följde ett framträdande av en artist jag har nästan allt av på skiva, Mikael Wiehe. Jag har inte bara hört honom live, ensam och tillsammans med andra – vi har också haft personlig kontakt, och nu tänker jag ändå inte främst på skivsigneringar. En gång, och då hade vi aldrig träffats personligen, blev jag i sommarhuset i Öregrund uppringd av honom, och det visade sig då att Wiehe, som var känd för att vara vänsterpartist, via sin hemsida sålde den Olof Palme-CD jag hade låtit producera till minne av Olof Palme och nu behövde fler exemplar. CDn hade redigerats av Sven Ove Hansson och fick namnet ”En levande vilja” (Amigo OP 01, 1996).

En sång till modet

Text och musik: Mikael Wiehe, 2000

Här är en sång till modet
Den är till alla dom
som vågar tro på morgondan
fast natten är så lång
Här är en sång till modet
en liten, enkel låt
Det kanske verkar meningslöst
Men jag sjunger den ändå

Här är en sång till modet
till glädje, hopp och skratt
Till dom som tror på kärleken
fast hatet är så starkt
Till alla som slår sej samman
Till alla som ställer krav
Till dom som vet hur svårt det är
och ändå säger ”ja”

Här är en sång till modet
hos dom som vågar se
Som inte låter tysta sej
men säger som det är
Till alla som bygger broar
Till alla som släpper in
Till dom som tror att människan
kan göra det, hon vill

Här är en sång till alla
som vägrar att ge opp
Till dom som kämpar vidare
fast livet är så hårt
Till alla som vågar längta
till nåt, dom aldrig sett
Som inte låter kuva sej
men håller på sin rätt

Här är en sång till modet
Den är från mej till dej
En liten enkel visa
med det, jag helst vill säg’
Så vårda den väl och lär den
och nynna den ibland
För då växer den och sprider sej
i hela Sveriges land

Den som vill lyssna till den här låten rekommenderas att skaffa Mikael Wiehes CD ”En sång till modet”, EMI 72 435259082, 2000. Den finns också på Wiehes CD, ”Ta det tillbaka”, Warner 5051 1865-8253-2-6, 2010.

Fast här sjöng han den här sången till stor del på engelska.

Sen fick vi se en videofilm med MIT-professorn Max Tegmark, och därefter följde ett samtal med Daniel Ellsberg och Joefin Lind, generalsekreterare för Svenska fysiker mot kärnvapen, lett av Anna Sundström, generalsekreterare i Olof Palmes internationella center.

Som ni säkert förstår fanns det oerhört många i publiken som vi tidigare kände, men vi hörde till dem som hade fått platser vikta (med namnskylt), hyggligt långt fram vilket ändå inte riktigt kompenserade vår på grund av ålder nedsatta hörsel. Eftersom det här inte är något Gala Peter-kåseri, gör jag inte ens något försök att nämna alla vi såg och hälsade på, men jag gör tre undantag. Till höger om Birgitta satt Anna Karin Hammar, som vi känner från vår sommarstad Öregrund och även från Uppsala, men här deltog hon som ledamot i palmecentrets styrelse. Till höger om henne satt den gamle folkpartisten Hans Blix, som Birgitta känner allt sedan folkomröstningen om kärnkraften. Fast här var han förstås i egenskap av tidigare palmepristagare, vilket också mannen jag hade framför mig, Kurdo Baksi, är.

Men efteråt, när det blev mingel (tre snittar och ett glas vin, i vårt fall Ramlösa), brast det lös: Gamla vänner fann varandra, och även här kom det fram människor som ville tacka Birgitta för radioprogrammet om memoarerna. Själv träffade jag många gamla vänner, till exempel Jonas Sima, som till det redan nämnda tioårsminnet av Palmemordet gjorde en film på mitt uppdrag, och en hel drös forna arbetskamrater från min tid på 68an.

När man efter lång tid åter träffar gamla vänner, faller det sig förstås naturligt att prata om gamla minnen och om hälsa, det sista naturligt med tanke på vår ålder.

Men en gammal bekant tog själv och inte i särskilt vänliga ordalag upp Stefan Löfvens – han var inte med i Konserthuset – reträtt från klassiska socialdemokratiska ståndpunkter i förhandlingarna med Centern och Liberalerna. Vederbörande, som vet att jag skriver, ville uttryckligen inte skylta med sitt namn på bloggen, och det respekterar jag. Men jag vet också att det inte bara är två partimedlemmar som tycker på det här sättet.

Galago i samma gamla hjulspår

25 januari 2019 19:11 | Politik, Prosa & lyrik, Serier | Inga kommentarer

Jag har läst Galago nästan ända från starten, och förr var den här serietidningen verkligt nyskapande. Senare tog den drivande kraften i förlaget Rolf Classon över utgivningen av flera av de bästa serieskaparna i Galago på sitt eget förlag, Kartago, som i sin tur hamnade i den jättestora bonnierkoncernen.

Det som blev kvar av Galago och dess förlag drevs vidare av Ordfront förlag, som i sin tur togs över av ett av de få kvarvarade vänsterförlagen, Alfabeta.

Utgivningen av tidskriften Galago är numera begränsad till 4 nummer per år, dock på vardera 100 sidor och i fyrfärg. Hur stor upplagan är framgår inte om man söker på nätet. Själv har jag hittat och köpt nummer 4 2018 (nummer 133 sedan starten) i en tidningsaffär i Sankt Per-gallerian i Uppsala.

Jag hade hoppats att bytet av ansvarig utgivare och chefredaktör skulle innebära en nödvändig breddning av innehållet, så att Galago kunde nå fler läsare, men i det aktuella numret fortsätter tyvärr det här seriemagasinet i samma gamla hjulspår.

Förre redaktören Mats Jonsson fortsätter med sin eviga självbiografi, men den har åtminstone sina poänger. Den enda positiva överraskningen – jag syftar då främst på tecknarstilen – i det aktuella numret står dock Elias Olsson för i en serie i skolmiljö. Men annars är det här numret nästan kemiskt rent från sådant jag för egen del förknippar med tecknade serier, och den inledande fejkade annonsen på omslagets insida, ”Vill du köpa din egen grav?”, kan kännas som en profetia om Galagos framtid.

Kolbeinn Karlssons teckningar är som vanligt konstnärligt suveräna, men serier i något slags mening av ordet är de ju inte. Och Kristofer Ahlfeldts pingviner, som jag tidigare har uppskattat, är den här gången ett skolexempel på absurdism.

David Liljemark och Johan Wanloo har vi ju mött förut, men skämtteckningar – av en myriad tecknare och publicerade på flera hela sidor – är ju faktiskt inte serier.

Serierna i övrigt – några av dem rent konstnärligt väl utförda, andra ganska amatöristiska – lider av att deras skapare inte verkar gilla själva idén med tecknade serier. Det står dem naturligtvis fritt att skapa vad de vill, men någon publik att tala om kommer de aldrig att få. Skulle dags- eller veckopressen börja publicera sånt här, skulle det bli en av de snabbare vägarna mot tidningsdöden.

Jag ser att Galago förlag har värvat Ellen Ekman och ”Lilla Berlin”, men det behövs åtskilligt mer för att kompensera Alfabetas förlust av Inger Edelfeldt till Norstedts, som har gett ut samlingsvolymen ”Novellerna”.

Melodikrysset nummer 3 2019

19 januari 2019 22:51 | Barnkultur, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

I dag ska jag börja mitt lördagskåseri med en sångtext som jag 2002 publicerade i Laboremus’ 100-årsjubileumsbok ”Var blev ni av ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002):

I Svenska Ords revy “Svea Hund på Göta Lejon”, med premiär den 9 februari 1976, sjöng Monica Zetterlund – med adress till socialdemokratin – en sång, som andades sviken kärlek
men ändå inte uppgivenhet:

VAR BLEV NI AV, LJUVA DRÖMMAR?

Svensk text: Tage Danielsson & Hans Alfredson, 1976
Originaltext och musik: Gloria Sklerov & Henry Lloyd (”Where Did They Go?”)

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Frihetens gudinna står på vakt i New Yorks hamn.
Om du har en dollar får du rum i hennes famn.
Hon som hade fred och frihet som sitt stolta mål
– så synd att hennes huvud var ett hål!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?
Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd.
Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt,
fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?
Han rör ju på sej, så han är nog inte riktigt död…

“Var blev ni av, ljuva drömmar?” utgavs sen på LPn “Ur Svenska Ords arkiv” (1981) och därefter på Monica Zetterlunds CD “O vad en liten gumma kan gno. Monica sjunger Hasse & Tage”. Låten finns också på CD i Monica Zetterlund-boxen “Ett lingonris som satts i cocktailglas, Volym sex, 1959-1976, Underbart är kort. Live och revy” (1995).

Jag har varit med om att ge ut en hel bok med den här låten som utgångspunkt, laboremusboken “Var blev ni av, ljuva drömmar?” (red Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren, Ordfront, 2002). Den handlar om sextio- och sjuttiotalsvänsterns röda idéer – och vad det sedan blev av dem.

Mitt eget kapitel, inledningskapitlet “Vart tog den där elden vägen?”, slutar så här:

”Så ge inte upp. Ge aldrig upp!

Som det står i den underbara och vemodiga sången, som inleder den här boken:

Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på, trots allt.”

Jag hör för egen del till de socialdemokrater som inte tycker att metoden att på begäran av två högerliberala mittenpartier sälja ut så mycket av vårt partis vänsterinriktade politik – vägen att återerövra socialdemokratins forna styrka går nog dess värre via en tid i opposition.

* * *

När jag nu ändå är förbannad, vill jag starta med att skälla på Anders Eldeman för det även i dag upprepade tilltaget att göra en dubbelfråga vars beståndsdelar inte har med varann att göra: Cleo Lane – hur många av krysslösarna har över huvud taget hört talas om henne? – sjöng 1976 in sin version av ”Eleanor Rigby”. Jag har alla skivor med The Beatles, så jag hörde förstås genast vad det var för låt, men det var ju inte låttiteln som efterfrågades. Den andra brittiska artist vi skulle identifiera var Dusty Springfield. Det var hon som 1969 sjöng in ”Son of a Preacher Man”.

När vi nu ändå är inne på brittisk musik, kan vi ju också ta Roxy Music, en grupp med Bryan Ferry som ledande medlem. Den här gruppen sjöng 1975 in ”Love Is the Drug” på ”Siren”.

Elvis Presley sjöng 1969 in ”Are You Lonesome Tonight”, men den fick vi i dag i instrumental version.

Amerikanskt ursprung har också den av Lill-Babs 1961 insjungna ”Mina kärleksbrev dom vill jag ha igen” – 1959 hade den sjungits in av The Isley Brothers. Fast här fick vi höra den på finska med Pirkko Mannola, och så skulle vi dessutom svara på vad den svenska texten egentligen handlar om. Jo, om en fnurra på tråden.

Amerikansk till ursprunget är också filmen ”La La Land” från 2016. I den sjunger Ellinor Stone ”Audition (The Fools Who Dream)”.

Två låtar som spelades var hämtade från ”Så mycket bättre” i TV.

Kikki Danielsson sjöng ”Varför är kärleken röd” redan i Melodifestivalen 1983, men den förekom också i ”Så mycket bättre” 2017, fast nu med Sabina Ddumba.

Och Charlotte Perrelli sjöng ”Kommer du tro på mig” i ”Så mycket bättre” 2018, men den hade Eric Gadd sjungit in redan 1991, fast då under titeln ”Do You Believe In Me”.

Barnmaterialet var också dubbelt:

Jag har massor av barnböcker, skrivna av Lennart Hellsing, har också träffat honom personligen vid en middag med kulturtema, anordnad av min hustru på den tiden då hon var Riksdagens talman. Eftersom han satt bredvid värdinnan, som höll välkomsttal, kontrade Hellsing med att genast, alltså före maten, hålla sitt tacktal. Hur som helst blev det en mycket trevlig middag. I dag fick vi höra Hellsings ”Dinkeli, dunkeli doja” i en insjunbgning av Rolf Lassgård 2009.

Lennart Palm spela signaturmelodin till ”Ville, Valle och Viktor” som sändes i TV 1970 och 1972. Ville spelades där av Jörgen Lantz, Valle av Anders Linder och Viktor av Hans Wigren. För regin stod Gunilla Ambjörnsson.

Ytterligare en Viktor förekom i det här krysset, han i paret Samir och Viktor. Det här paret gjorde tillsammans ”Shuffla” 2018.

Zarah Leander kan man ha många synpunkter på, men hennes version från 1961 av Gösta Rybrants (text) och Jules Sylvains (musik) ”Sång om syrsor” är alldeles underbar.

Och då är det väl alldeles lagom att sluta med PepsPer – Persson i ”Alldeles lagom” från 2005.

* * *

Varför det har tagit sån tid att skriva och lägga ut den här texten?

Farfar och farmor har haft de två yngsta barnbarnen, Sofia och Ella på besök tillsammans med sin pappa, vår son Matti, och sin mamma, Karin. Birgitta hade lagat en jättegod eftermiddagsgryta, och sen lekte barnen tills de blev hungriga igen.

Därefter har Birgitta och jag sett ”Morden i Midsomer”, och först nu har jag haft möjlighet att korrekturläsa och lägga ut texten om krysset.

Fast jag har fortfarande en del disk kvar.

Melodikrysset nummer 2 2018

12 januari 2019 16:16 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Jag är ganska frustrerad över utgången i regeringsförhandlingarna, men det ska jag skriva om separat. I dag är det lördag, och då är det Melodikrysset som gäller.

Och för att genast hitta en lämplig övergång: ”We Are All the Winners” gäller nog inte riktigt resultatet för Socialdemokraterna i den segdragna process som i går ändade i en överenskommelse om regeringsprogram och budget – mitt parti fick visserligen behålla regeringsmakten men fick betala ett mycket högt pris för att få det. Nick Borgens bidrag till Mellon 1993 backades upp av en kvinnlig trio i vilken bland andra Maria Akraka ingick.

Den kryssfrågan var ju inte särskilt svår, men Melodikrysset i dag innehöll låtar som var betydligt svårare att klara, för mig i alla fall.

”Private Emotion”, ett samarbete 1999 mellan Meja och Ricky Martin, hade jag till exempel aldrig hört tidigare, fastän jag förstås känner till båda.

Ed Sheeran har över huvud taget inte fäst sig i mitt musikminne, och ”Be Mine Forever” från 2014 är ett exempel.

Och jag har ju tidigare bekänt att TV-serier inte riktigt är mitt bord. Så vitt jag minns har jag aldrig någonsin sett TV-serien ”Skenet bedrar”, vilket är den svenska titeln på en engelsk serie som sändes 1990-1995, ”Keeping Up Appearances”.

Äldre svenska schlager är normalt något jag behärskar, och när jag kom till Sverige i slutet av andra världskriget spelades ofta Sven-Olof Sandberg i radio. Men ”Lyssna till mig i kväll, lilla mor” har inte fastnat i mitt melodiminne, och kanske beror det på att SOS sjöng in den så tidigt som 1928, alltså drygt tio år innan jag föddes.

När jag, med lite åldersfördröjning, fick börja i svensk skola, var Alice Tegnérs sånger ständigt närvarande. Hon var den som skrev den mest använda svenska texten till en engelsk barnklassiker, ”Baa, Baa, Black Sheep”: ”Bä, bä, vita lamm, har du någon ull?”.

Jag hade en mamma, som i hela sitt liv läste kopiösa mängder av skönlitteratur, och bland det hon köpte till sin egen bokhylla fanns BFB-utgåvan av Margaret Mitchells ”Borta med vinden”, som i amerikanskt original (från 1936) hette ”Gone With the Wind”. Den filmades också, år 1939.

Och för att då fortsätta på USA-spåret: Dolly Parton har jag faktiskt skivor med, dock inte countrylåten ”Blue Smoke” från 2013.

Country kan vara OK ibland, så också enstaka dansbandslåtar, men ”Sträck ut din hand” med Carina Jarnek är faktiskt inte tillräckligt bra. Jag förstår motivet att inte spela den med upphovsmannen, Lasse Berghagen – det hade blivit för lätt – men lite fånigt var det också att konstra till det genom att fråga efter hans riktiga förnamn, Lars. Berghagen har jag för övrigt inte mött bara genom Allsång på Skansen. På den tiden då Ulf Adelsohn var landshövding i Stockholm, blev hustrun och jag inbjudna till en middag hos Ulf och Lena, och bland de övriga gästerna fanns bland annat Lasse Berghagen.

Lill Lindfors har jag däremot aldrig träffat personligen. Men naturligtvis har jag mängder av gånger hört henne sjunga ”Du är den ende” (1967). Den svenska texten skrevs av poeten Bo Setterlind. Musiken, ”Romance”, är spansk och äldre. Fast i dag hörde vi den i en instrumental version.

Kul ar det också att åter få höra ”Snabbköpskassörskan”. Jag minns den från 1985 med gotländska ”Di sma under jårdi”, där Göran Ringbom var sammanhållande kraft och var den som var kund. Fast upphovet till den här succén är Tomas Ledin – visste ni det?

Jag har varit på Gotland ganska många gånger, så också i Finland, och min ganska stora sibeliusavdelning i skivhyllorna innehåller förstås också ”Finlandia”. Jean Sibelius skrev den redan 1899, och den är fortfarande ett av hans mest hörvärda verk.

Efter att ha hört ”Finlandia” en gång till, dessutom strax efter att ha läst om det sakpolitiska resultatet av regeringsförhandlingarna, känns det underbart att få möta något som både är något bestående och ett känslomässigt lyft.

Spricka i Centern?

9 januari 2019 23:03 | Politik | Inga kommentarer

Jag har tidigare skrivit om Centerns förändring från småfolksparti med tyngdpunkt bland småbrukare vars levnadsvillkor mycket liknade de i industrin verksamma arbetarnas.

I dag finns det slaget av små jordbruk nästan inte kvar. Dagens betydligt färre bönder är mycket mer av företagare och känner ingen naturlig samhörighet med arbetare i LO eller med socialdemokratin. Och de nya centerpartisterna, de som bor i städerna, framför allt de större städerna, är i motsats till de forna bondeförbundarna borgerliga – partiets styrande klick är till och med nyliberaler.

Ett viktigt mål för Annie Lööf & co i rådande parlamentariska situation har varit att förödmjuka socialdemokratin genom att tvinga den att acceptera politiska förändringar av det slag den nutida Centern förespråkar – en politik som LO och traditionella sossar inte skulle ha drömt om att se Socialdemokratin genomföra. Och för att de påtvingade socialdemokratiska eftergifterna ska få full effekt, en ännu mer försvagad socialdemokrati, hade Centern uppenbart inga planer på att för egen del ingå i regeringen.

Den första påtagliga effekten blev för Centerns del dock ett par saker, som Annie Lööf nog inte hade väntat sig: Centern tappade väljare, både högerut – en del av de mest borgerliga tål inte något som helst samarbete med Socialdemokratin – och, kanske intressantare, till Socialdemokraterna. I det senare fallet bör det rimligen röra sig om äldre centerpartister av folkrörelseslaget och kanske, som i fallet Östhammar (där Centern efter senaste valet valde att fortsätta styra kommunen tillsammans med Socialdemokraterna) om att man har goda erfarenheter av att kunna komma överens.

På riksplanet verkar en sådan lösning inte riktigt lika möjlig, om nu syftet inte bara är att pressa Löfven till ännu fler reträtter, oacceptabla för socialdemokratiska kärnväljare. Centerns usla siffror i opinionsmätningarna kan naturligtvis ha pressat Centern till att inta en mer kompromissvillig hållning – både ta och ge – men för egen del vågar jag inte riktigt lita på dagens centerparti. Hittills har bara två centerpartister i Riksdagen uttryckligen sagt, att de vill ha en uppgörelse med Socialdemokratin.

Liberalerna är mycket mer för en uppgörelse med Socialdemokratin men inbördes djupt splittrade. Det finns en falang som för död och pina inte vill ha någon politisk samverkan med (S). Å andra sidan finns det också kända och namnkunniga liberaler, som förordar ett samarbete med Socialdemokraterna, till exempel Lotta Edholm plus två liberaler som jag personligen känner, EU-parlamentarikern Cecilia Wikström och så Anna Starbrink som jag lärde känna då hon var chef för tjänstemännen i Kulturnämnden i Uppsala; jag var själv ledamot i nämnden.

Men Liberalernas stöd räcker inte för att klara en riksdagsmajoritet ens om alla riksdagsledamöter (L) i slutändan skulle rösta för en (S)-, (MP)- och eventuellt alltså (L)-koalition. Sverigedemokraternas röstningsbeteende i Riksdagen är ju fullkomligt omöjligt att förutse, och om Sverige fick en (M)-(KD)-regering, skulle ju propositioner och budgetar, som stöddes av (C), kunna få majoritet, om de också fick SDs stöd.

Om vi antar att (C) i normala fall skulle stödja till exempel en (M) + (KD)-regerings budgetförslag, skulle de tre partierna tillsammans (om alla röstade likadant) ha 31 + 70 + 22 = 123 mandat, men om de då också fick stöd av SD (62 mandat i valet), skulle majoriteten bli förkrossande, 185 mandat mot Socialdemokraternas 100, Liberalernas 20 och Miljöpartiets 16 = 136 mandat. Skulle Vänsterpartiet välja att i ett sådant här läge också stödja (S), (MP) och (FP), skulle de samverkande vänster-mitten-partierna få ytterligare 28 röster, vilket ger slutsumman 164 mandat.

Redan Centerns hittills framförda krav på Löfven och hans regering är, för att knyta an till partiets förflutna som främst bondeförbund, svinaktiga.

Och jag anar alltså att förhandlingstaktiken från Lööf & Co är att ytterligare sänka socialdemokratins opinionsstöd.

För vad bekymrar det Lööf att Vänsterpartiet, av både henne och Jan Björklund fortfarande stämplat som kommunistiskt, om Löfven gjorde allt som hon och hennes anhängare kräver, med största sannolikhet skulle ta över en mängd väljare som aldrig har varit annat än socialdemokrater.

Men Stefan Löfven och partiledningen har naturligtvis ett alternativ. En regering ledd av Ulf Kristersson kommer förr eller senare att falla. Och i det nyval som sedan följer kommer socialdemokratin att ytterligare stärka sin ställning.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^