Talman, inte talisman

24 september 2018 23:25 | Politik | Inga kommentarer

Ted Ström skrev en gång en fantastisk sång om det här landet, bland annat om ”frusna drömmar uti monarkin”. Den heter visserligen ”Vintersaga”, men dess refräng speglar perfekt både det människor av mitt slag känner inför det politiska spel som pågår i Riksdagen och det väder som råder, bland annat här i Öregrund:

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.

Ted Ström skrev ”Vintersaga” 1984, och samma år kom den ultimata insjungningen av den, den med Monica Törnell. Men Jerry Williams‘ version av den från 1990 är också mycket hörvärd. Jag talar om de sångliga prestationerna, men kanske spelade det också en roll, att de nämnda alla hade hjärtat till vänster.

Jag har, allt sedan mycket unga år, definierat mig själv som demokratisk socialist, en beteckning som i sitt andra led betonar strävan efter ett mer jämlikt samhälle, i sitt första anger att jag accepterar att andra har andra värderingar och har rätt att rösta efter sina övertygelser.

Men jag fordrar av dessa andra att också de är demokrater och även accepterar valutslag, som går emot deras personliga intressen.

I den andan har jag använt stora delar av mitt liv till att bekämpa kommunister och även de rester av nazism och fascism som fanns kvar efter de bruna och svarta diktaturernas fall i slutet av andra världskriget.

Jag ser det som en seger att till exempel det forna kommunistpartiet i Sverige numera är ett vänstersocialistiskt parti som bekänner sig till demokratin.

Men i dag finns det på den andra politiska kanten ett parti, ironiskt nog med namnet Sverigedemokraterna, som alla demokratiska partier från vänster till höger borde hålla på minst armlängds avstånd, och jag talar nu verkligen inte bara om dem som har varit så glappkäftade att partiledningen har känt sig tvungen att utesluta dem.

De rödgröna partierna fick i valet ett mandats övervikt över de fyra borgerliga partierna, men de senare har med röststöd av Sverigedemokraterna nu förhindrat valet av en socialdemokrat till posten som talman och i stället valt en moderat sådan. Sedan snuvades SD på konfekten – de fick inte sin kandidat vald ens till en vice-post.

Det sista har jag verkligen inget att invända mot (och så inte heller min hustru, den tidigare talmannen Birgitta Dahl, som i morgonekot intervjuades om valet av talmän men inte fick någon fråga om just det). Personer som har åsikter av det slag SD-kandidaten har gett uttryck för ska inte ges förtroendeuppdrag som demokratins främsta företrädare.

Men dagens omröstningsprocess är knappast någon slutgiltig moderat och borgerlig seger. Känner jag Jimmie Åkesson & co rätt, kommer de att ge igen, när ett lämpligt tillfälle uppenbarar sig. Och då kommer det att visa sig att talman inte är någon synonym för talisman.

Melodikrysset nummer 38 2018

22 september 2018 23:03 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Vi flyttade ut till sommarhuset i Öregrund veckan före påsk och har knappt besökt lägenheten i Uppsala sedan dess, planerar inte att flytta tillbaka till Uppsala än på ett tag. Men just nu är vi tillfälligt i vårt vinterviste i stan av en särskild och trevlig anledning: Birgitta, vår dotter Kerstin och hennes son Viggo fyller alla år med bara kort mellanrum, och det firar vi med gemensam födelsedagsfest för den trängre familjekretsen.

Birgitta hade lagat en synnerligen god födelsedagsmiddag, och sen hade vi presentutdelning. Det vill säga jag hade firat Birgitta med smörgåstårta och presenter redan på hennes riktiga födelsedag, 20nde september, i Öregrund, och firar hemma gör också Kerstin och Viggo, fast hos sig i Uppsala. Det viktigaste med det här är att träffas under trevliga former, och så avslutade vi med Kerstins tårta och hallon från hennes kolonilott; Viggos syster Klara hade hjälpt Kerstin med bakningen. Jag tänker inte räkna upp alla presenter, men jag kan ju nämna att både Birgitta och Kerstin fick blomsterlök av mig.

I går när jag kom in till lägenheten i Uppsala trodde jag att det var kört med Melodikrysset i dag: Bildskärmen på min dator blockerades av ett pop-up-meddelande, som inte gick att ta bort, och även Birgitta sa, att hennes dator inte fungerade. I morse gjorde jag i alla fall ett försök att få ordning på hennes dator, och si, det fungerade, och som tack fick jag låna hennes dator under Melodikrysset. Senare har jag också rensat min dator från blockeringen genom att svara nej på alla (många) kommersiella frågor, samtliga med syftet att komplettera programmet med en rad nya funktioner.

Själva krysset var inte särskilt svårt, men som vanligt fanns det åtminstone några frågor som jag inte kunde spontant.

”Vadå?”, 2007 med Linnea Henriksson, har jag nog aldrig hört.

Idol har jag aldrig lyssnat på, men eftersom Anna Bergendahl också har vunnit Melodifestivalen 2018, har jag åtminstone hört henne, även om hennes ”We Were Never Ment To Be Heroes” inte har fäst sig i melodiminnet. Sen gick det ju heller inte så våldsamt bra i ESC.

”Hej hej, hemskt mycket hej” från 1986 kommer jag mycket väl i håg, dock inte att den sjöngs av Hemliga byrån, det vill säga författarduon Anders Jacobsson och Sören Olsson (som jag däremot känner till som författare till böckerna om Bert.

Så spelade Eldeman ”On the Sunny Side of the Street”, som jag förstås har hört otaliga gånger, även med Svend Asmussen. Men i dag ville Eldeman veta vem som har skrivit låten, som är från 1930. Det har varit omstritt, men kompositör var Jimmy McHugh.

”Take My Breath Away” har jag förstås också hört, men jag har faktiskt aldrig hört den i filmen den spelades i, ”Top Gun” från 1986. Men Google hjälper: Huvudrollen i den spelades av Tom Cruise.

Däremot minns jag att ”Lilla fågel blå” (1993) sjöngs av Staffan Hellsrand.

Bang a Boomerang” sjöngs 1975 in av Svenne (Hedlund) och Lotta (då gift med honom – de har senare skilts, men var då en duo). Lite senare samma år kom låten också med ABBA, gruppen där upphovsmännen Björn och Benny fanns.

Lisa Nilsson sjöng 1992 in ”Himlen runt hörnet”. Men den skrevs av Mauro Scocco.

Lite lättfärdigare är ”Flickor bak i bilen” med Siw Malmkvist (1956). Den här turen gjordes således i bil.

Ta mig till havet” sjöngs 1986 in av Peter Lundblad, men själv minns jag den av ett annat och mer privat skäl. Min kusin Kreete, bosatt nere i Skåne, älskade den här låten, och när hon dog – hon var äldre än jag – sjöng en sonson den à capella vid begravningen. Lite senare, när jag var på besök i min och även Kreetes forna hemby, Juminda I Estland, stötte jag där ihop med hennes söner, som hade kommit dit för att uppfylla hennes sista önskan: att hennes aska skulle spridas i havet, Finska viken, utanför vår gamla hemby.

Men vi avslutar krysset med en låt, som jag inte blir lika tårögd av, ”Blommig falukorv”. Här sjöngs den på engelska av Claes Jansson. som jag känner och som jag senast hörde vid Socialdemokraternas Första maj-möte i Uppsala. Men den svenska originaltexten är skriven och insjungen på skiva av Hans Alfredson som tillsammans med Tage Danielsson var med i Socialdemokraternas valkampanj 1968 – jag hade då personligen kontakt med Tage om hans ”En soffliggares dagbok”. Fast senare blev de båda kritiskt inställda till socialdemokratin, dock aldrig borgerliga.

Birgitta och jag avslutade lördagskvällen framför TVn, och för att inte missa ”Morden i Midsomer”, i dag närmast en klassisk deckare med många misstänkta, gjorde jag ett uppehåll i melodikryssredovisningen. Vi åt också middag framför TVn, och det blev inte blommig falukorv.

Nu ska jag diska.

Till slut fick vi valresultatet – men vad händer sen?

18 september 2018 1:13 | Politik | 3 kommentarer

Jag och Birgitta var inbjudna gäster på Socialdemokraternas centrala valvaka i söndags, och vi var kvar där tills det förelåg ett åtminstone preliminärt valresultat. Vi var också där när Stefan Löfven kommenterade valutgången från scenen (men vi hade träffat honom och hans hustru tidigare på kvällen), och jag begriper fuller väl hans poäng med att inte avgå från statsministerposten, och då syftar jag inte bara på det faktum att Socialdemokraterna blev överlägset största parti utan också på att de röd-gröna, om än med knapp övervikt, fick mandatövervikt över de fyra samverkande borgerliga partierna – det här har ju sen också bekräftats i det slutliga valresultatet:

Socialdemokraterna 28,26 procent (31,01 2014), vilket gav 100 mandat (113 2014)
Vänsterpartiet 8,00 procent (5,72 2014), vilket gav 28 mandat (21 2014)
Miljöpartiet 4,41 procent (6,89 2014), vilket gav 16 mandat (25 2014)
Det här gav sammantaget de rödgröna 144 mandat (mot 149 2014)

Moderaterna 19,84 procent (23,33 procent 2014), vilket gav 70 mandat (mot 84 mandat 2014)
Centerpartiet 8,61 procent (6,11 2014), vilket gav 31 mandat (22 2014)
Kristdemokraterna 6,32 procent (4,57 2014), vilket gav 22 mandat (16 2014)
Liberalerna 5,49 procent (5,42 2014), vilket gav 20 mandat (19 2014)
Det här gav sammantaget den borgerliga fyrpartialliansen 143 mandat (mot 141 2014)

Sverigedemokraterna 17,53 procent (12,86 procent 2014), vilket gav 62 mandat (mot 49 2014)

Inget parti på den rödgröna sidan är berett att i den ena eller den andra formen samverka med Sverigedemokraterna, men samtliga partier i den borgerliga fyrpartialliansen måste för att kunna hävda att de bör få ta över regeringsmakten acceptera åtminstone ett parlamentariskt stöd från SD för att kunna hävda, att de och inte de rödgröna ska bilda ny regering, och i vart fall Moderaterna och Kristdemokraterna ser inte det politiskt problematiska med ett sådant samarbete.

Låt oss sedan, parti för parti, granska deras valresultat och handlingsalternativ, i det senare fallet tillsammans med en bedömning av vad de kan tänkas göra.

Socialdemokraterna gjorde ett bättre val än många, bland dem ett antal opinionsmätningsinstitut och ledarsidor, hade förutspått men hamnade ändå bara i trakten av sitt inte särskilt lysande valresultat i förra riksdagsvalet. En del av dem som historiskt hörde hemma i partivänstern har i det nu aktuella valet i stället röstat på Vänsterpartiet – uppenbarligen har de inte litat på att socialdemokratins mer vänsterpräglade kurs i vissa valfrågor var någon bestående kursändring, och skulle nu partiet i en blocköverskridande koalition tvingas retirera från de mer radikala förslagen, finns risken att de bestående identifierar sig som vänsterpartister.

Vänsterpartiet hörde till de partier som gick kraftigt framåt, men i grunden anser jag, att alla demokratiska vänsterväljare av olika schatteringar hör hemma i en icke-sekteristisk socialdemokrati. Jag är ju själv känd som en av socialdemokratins klassiska kommunistbekämpare och har inte ändrat uppfattning om den i dag ganska lilla gruppen av klassiska kommunister, i dag en liten minoritet, men varför skulle inte socialdemokratin kunna samarbeta med något som till stor del är dess egen gamla vänsterflygel? Ett problem här är att de två mittenpartier som till exempel Stefan Löfven vill locka in i en blocköverskridande regering båda är motståndare till samarbete med Vänsterpartiet och dessutom, för att det skulle kunna bli någon form av mittensamverkan, som utgångspunkt har att Socialdemokraterna då måste släppa sina mer radikala förslag från valkampanjen. Vilket senare förstås skulle få till följd att Vänsterpartiet växte ytterligare.

Miljöpartiet gick på en stjärnsmäll i valet, och hade inte vädrets makter i någon mån påverkat opinionen, kunde partiet ha hamnat under spärren i riksdagsvalet. Partiet har inte rätt om allt i miljöpolitiken, men på miljöområdet har partiet ändå en del beaktansvärda förslag. Och skulle de borgerliga partierna lyckas locka över Fridolin & co till sin sida, skulle MP med all säkerhet kräva ett högt pris i form av ett antal mycket märkbara miljöåtgärder – på andra politikområden tror jag inte att det för MP skulle vara våldsamt svårt att byta sida. Ett sådant sidbyte skulle dock innebära att det blev ännu svårare för regeringen att få stöd från miljöstollarna i SD. Det enda positiva med en sådan utveckling är att socialdemokratin åter skulle lockas att föra en röd-grön politik, och den skulle som sidoeffekt få att Miljöpartiet utplånades som riksdagsparti.

Moderaterna blev största parti i det borgerliga fyrpartiblocket, men gjorde en rejäl både röst- och mandatförlust, om man jämför med förra valet – det har alltså inte hjälpt att byta partiledare. Partiet har tappat väljare åt två håll, dels till Sverigedemokraterna (vilket förklarar partiets försök att locka tillbaka dem som har gått till SD genom att skärpa hållningen i invandrarfrågor), dels till Centern (av väljare som ogillar den här ultrahögergiren). Partiledaren Ulf Kristersson försöker nu rädda det som räddas kan genom att hävda att det är han som ska bilda ny regering.

Centerpartiet ökade däremot kraftigt, som jag redan har varit inne på inte minst med hjälp av övergång från Moderaterna. Stefan Löfven verkar hoppas på en blocköverskridande regering i vilken främst Centern skulle lockas att gå med. Jag är ingen principiell motståndare till blocköverskridande samarbete, har även från min journalisttid minnen från forna centerstämmor och CUF-stämmor, där jag blev personlig vän med flera mycket kända centerpartister, och när jag till slut, på grund av jobbyte, inte kom till årets centerstämmor (i Umeå), fick jag ett jättelikt vi-saknar-dig-vykort, undertecknat inte bara av dåtida journalistkolleger utan också av ledande centerpartister, bland dem Karin Söder. Jag har för all del badat bastu (det var bara vi två) med Thorbjörn Fälldin, men under hans tid som partiledare inleddes en utveckling i antisocialdemokratisk riktning. Dagens centerledare, Annie Lööf, är en minst lika antisocialdemokratisk partiledare, skicklig i så måtto att hon har gjort Centern också till ett storstadsparti, men jag vill påminna om hur hon tillsammans med bland andra den nuvarande EU-parlamentarikern Fredrick Federlay var på vippen att ge det gamla småbonde- och landsbygdspartiet ett i långa stycken nyliberalt partiprogram.

Olof Palme gjorde under sin tid som partiledare (S) ett tappert försök att vinna Folkpartiets gillande genom att släppa igenom en folkpartiregering, ledd av Ola Ullsten. För egen del har jag glatts mer över att socialdemokratin har lyckats locka över ett antal bemärkta folkpartister; Carl Tham är inte bara det mest kända exemplet – han blev dessutom en radikal socialdemokrat. Dagens partiledare för Liberalerna, Jan Björklund, pekar stolt på sitt partis lilla framgång i årets val men verkar livrädd för samarbete med Löfven. Men om alternativet är Jimmie Åkesson?

Kristdemokraterna var nästan uträknade till dess att det i slutet av valrörelsen vände för dem. Och säkert har partiledaren, Ebba Busch Thor, en andel i detta – hon är grund och delvis politiskt okunnig, men hon är djärv och handlingskraftig. Hennes högerkurs har lockat en del högersinnade, som inte nödvändigtvis är särskilt religiösa. De ville rädda en borgerlig majoritet men känner sig inte nödvändigtvis som just kristdemokrater. Lätt fånget är lätt förgånget.

Egentligen är Sverigedemokraternas framgång i och för sig måttligare än vad partiet säkert hade hoppats, men SD utgör ett mer svåranalyserat och mångfacetterat problem än bara dess rötter i högerextremismen. Fast naturligtvis är det illa nog att ledande SDare då och då försäger sig – märk också att partiet fortfarande tvingas utesluta medlemmar, ofta med förtroendeuppdrag, som inte har varit taktiska nog att dölja sina åsikter. Men det finns en annan aspekt på SDs och andra liknande partiers tillväxt i Sverige och övriga Europa: Människor/väljare med annan klassbakgrund än partiledningens dras till de här högerrörelserna därför att de i dem hittar en kanal för att komma till tals. De jag här tänker på kommer från arbetarklass, saknar den formella utbildning alla, även socialdemokratin, i dag ser som nyckeln till jobb och hygglig inkomst, och är, även om de själva ännu inte är drabbade, rädda för att bli arbetslösa.

En gång i världen hörde de här människorna, som i dag känner sig stå utanför samhället, till kärntruppen i socialdemokratins väljarbas. Det skulle inte skada om partiet (S) kom på talefot med dem igen. En första åtgärd kunde ju vara, att ledande förtroendevalda (S) åter bosatte sig i de områden, där de proletära väljarna, i dag många av dem SD-röstande, bor.

* * *

Birgitta och jag var alltså inbjudna till Socialdemokraternas valvaka. Den hölls på Färgfabriken, Lövholmsbrinken 1 i Stockholm.

Vi åkte buss och tåg till Stockholm och checkade först in på Continental, förr ett Reso-, nu ett Scandic-hotell. Om någon undrar: Vi betalade själva för hotellet. Valvakor brukar ju bli sena. Till valvakan på Färgfabriken åkte vi också i egenbetald taxi.

Vi anlände ganska tidigt och kände inte igen en käft på valvakan. Jo, mittåt: jag stötte ihop med min gamla arbetskamrat Mikael Romero, Mona Sahlins pressekreterare på sin tid. Inne i salen där valvakan hölls spelades larmande musik, så efter ett tag flydde vi ut till serveringen ute på gården. Jag noterade att inte mindre än tre personer vid det bord där vi slog oss ner för att äta berättade, att de brukar läsa min blogg. Där ute bland serveringsborden träffade jag också för första gången i livet Lena Rådström Baastad, den första partisekreteraren sen Sven Asplings tid som jag inte har lärt att känna personligen.

Nu var vi ju där för att följa valvakan, så vi gick in igen och lyckades ta oss fram till vänstra sidan av scenen, där vi hittade ett bord att luta oss mot. Stolar fanns inte, men helvetesmusiken fortsatte. Efter en lång tid kom i alla fall en kvinnlig funktionär och gav oss var sin pall att sitta på.

Det var här Stefan Löfven kom förbi, på väg in i partiledningens utrymmen bakom scenen – men när han passerade oss, såg han oss och kom tillsammans med sin hustru fram och hälsade.

Det här var nog den egendomligaste valvaka jag har bevistat. På tidigare valvakor har man kunnat följa både SvTs och TV4as valvakor, men här var det först mycket sent på kvällen helvetesmusiken ersattes av SvTs valrapportering.

Under kvällens lopp dök också en del politiker vi tidigare kände upp, och några av dem kom fram och hälsade. Jag förde inga anteckningar, men jag tror att jag såg Anna Ekström, Margot Wallström, Morgan Johansson, Helene Fritzon, Ann Linde, Annika Strandhäll, Sven-Erik Bucht och Ibrahim Baylan.

När sen Stefan Löfven hade gett sin valkommentar och tackat valarbetarna, tyckte vi att det var dags att ta oss tillbaka till hotellet. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Birgitta ringde i alla fall Stockholm taxi och utlovades en bil efter en stunds väntetid. Men gatan utanför var packad av folk, och ingen av de bilar som kom och som vi lyckades få kontakt med sa sig vara beställd av Birgitta Dahl. Till slut hittade vi ändå en ledig taxi, som kunde köra oss till Contan och en stunds nattvila.

Är det lika bra att sluta drömma? Går det åt helvete i alla fall?

30 augusti 2018 20:12 | Media, Musik, Politik | 14 kommentarer

Det är lika bra att sluta drömma.
Det går åt helvete i alla fall.
För om man drömmer om Paris
hamnar man på något vis
lik förbannat i Hudiksvall.

Reginateatern på Trädgårdsgatan i Uppsala lyssnade jag och Birgitta en kväll för nu ganska länge sen (2013) på Ronny Eriksson – ”Vad skådar mitt norra öga?” hette den show han turnerade då med.

Ronny Eriksson var inte ensam men dominerade med sina sånger och de mellanliggande monologerna scenen. Till att börja med såg vi på scenen en till synes fridsam norrbottning – det senare märktes på idiomet – men på scenen framtädde gradvis en man som hade både chilins hetta och dess röda färg. Så naturligtvis fick både Annie Lööf och Fredrik Reinfeldt sina fiskar varma, men inte heller Stefan Löfven kom undan den här röde norrbottningens – själv var han aktiv i SSU i unga dar – vrede.

Han visste vem jag är – jag har recenserat hans plattor – och hälsade till Birgitta som stod i garderobskön, så när jag efter föreställningen köpte hans senaste platta av honom med namnteckning och allt, frågade han lite undrande vad jag tyckte om rundpallarna mot Löfven. Andemeningen i mitt svar var att det aldrig skadar med lite blåslampor i häcken – både Ronny och jag hade kvar våra gamla röda sjuttiotalsvärderingar.

Och dem präglades den här scenshowen av. Vad är det för samhälle vi har fått, där bankrån är liktydigt med att banken rånar dig och där Centern, förr ett parti också för småfolk ute på landsbygden, har blivit ett parti som på fullt allvar har varit på väg att skriva in ett slags ideologiskt Vilda Västern i sitt partiprogram. Ronny Eriksson klädde i den här scenshowen av centerledaren, så det inte blev ett Lööf kvar.

Fast medan Reinfeldt har tvingats avgå, har Lööf inte bara suttit kvar på partiledarposten utan också gjort om det forna landsbygds- och småfolkspartiet till ett parti som attraherar även forna moderatväljare i städerna.

Men åter till sången ovan. Dess namn, ”Pessimistkonsulten”, antyder att texten kanske ändå inte ska tas alltför bokstavligt.

För egen del är jag nu 81 år gammal och klarar med alla mina krämpor, som jag har berättat om här på bloggen, inte längre att delta i några valrörelseaktiviteter, men jag kommer aldrig att överge det parti jag har röstat på i samtliga val allt sedan jag fick rösträtt – ja, jag blev socialdemokrat redan i mycket unga år.

Inte för att jag har arbetat för socialdemokratin i hela mitt yrkesliv – som kommunalpolitiker, som ledar- och kulturskribent i ett antal socialdemokratiska tidningar, som anställd på partistyrelsen, som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) – utan för att jag i djupet av mitt röda hjärta är demokratisk socialist. Jag har mycket riktigt också, med start under Olof Palmes partiledarskap, varit huvudsekreterare i den socialdemokratiska programkommissionen.

Det senare innebär också att jag är väl förtrogen med socialdemokratins idéhistoria och politiska praktik allt ifrån partiets grundande.

Självfallet har jag sett ledande personer i mitt eget parti svika grundläggande värderingar i partiets ideologi. Ett exempel är jämlikheten, som jag var med om att skriva ett av partikongressen antaget programdokument om – Alva Myrdal ledde den för partiet och LO gemensamma jämlikhetsgruppen – men jag har senare upplevt tider då ordet jämlikhet knappast alls ingick i ledande socialdemokraters vokabulär.

I årets valrörelse har företrädarna för socialdemokratin åter ökad jämlikhet som ett mycket tydligt budskap, och över huvud taget präglas partiets valbudskap av paroller, välkända för oss som kan partiets historia. Partiets valmanifest är på klassiskt sätt reforminriktat.

Valmanifestet är fortfarande så nytt, att det inte har hunnit slå igenom bland väljarna, men det presenterades också mycket sent och har därefter skrivits ner i rader av stora och små borgerliga tidningar; dessutom har Sverigedemokraterna kontrat med ännu mer löften till de ganska många, framför allt manliga LO-förbundsmedlemmar, som i dag sympatiserar med Sverigedemokraterna. I bästa fall handlar det senare om att ge sossarna en spark i baken, men det kan också vara så att delar av arbetarklassen, som förr troget i val efter val stödde socialdemokratin, nu känner sig politiskt hemlösa, och eftersom de som lokalt och regionalt leder och har uppdrag för partiet i så hög grad bor i villaområden på annat håll, har de som bor kvar i arbetarstadsdelarna så få att prata med om politik, att de lätt faller offer för SDs demagogi. (Jag har just fått SDs valtidning och slagits av i vilken stor utsträckning budskapet är riktat till just socialdemokrater, som har börjat tvivla på sitt partis vilja och förmåga.) Det här är jättefarligt, eftersom de på kuppen då också blir itutade att alla problem i samhället är invandrarnas fel. Med det sista menar jag inte, att det inte bland dem som har kommit hit i inte minst den senaste stora flyktingvågen finns människor som aldrig borde ha släppts in i landet – jag gillar inte ens att media i så stor utsträckning avstår från att publicera namn på dem som är skyldiga till brott – och jag hör definitivt till dem som håller med om att, vilket krävdes när min estniska familj kom hit som flyktingar, för att få svenskt medborgarskap, man åtminstone något så när bör ha lärt sig förstå och tala svenska.

När jag 1960 blev medlem i Laboremus i Uppsala och därmed partimedlem (S), var det svenska kommunistpartiet reducerat till en liten sekt, och den nämnda socialdemokratiska studentföreningen tillämpade regeln, att laboremiter inte samtidigt fick vara medlemmar i Clarté. Jag hörde aldrig heller till dem som kring symbolåret 1968 attraherades av den revolutionära vänstern, och när jag, i början av just detta symbolår, värvades till ett jobb (som pressekreterare) på Socialdemokraternas centrala partiexpedition, kom jag mycket snart att bli ansvarig för program- och ideologifrågor och även en av partiets legendariska ”kommunistdödare”.

Det finns de som, alldeles grundlöst, senare har försökt stämpla mig som halvkommunist eller åtminstone från demokratisk utgångspunkt opålitlig, men detta är nonsens! Jag har i hela mitt politiskt medvetna liv varit röd och radikal, men jag är också en hängiven demokrat.

Jag har, i både 1975 års och 1990 års partiprogram, lyckats få in formuleringar om jämlikhet (även jämställdhet!) och marxismens historiematerialistiska samhällssyn. 1990 års partiprogram är – med formuleringar hämtade från den dåvarande miljö- och energiministern och hennes närmaste medarbetare – det mest rödgröna programmet i partiets historia.

Om partiet mer konsekvent hade hållit fast vid ståndpunkterna i de två nämnda programmen, hade det sluppit mycket av senare års elände, vilket också inbegriper marknaden för både dagens Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ.

Riktigt alla röster dessa partier får kan vi naturligtvis inte få, men kanske skulle vi också med hjälp av reformer, medvetet riktade till den del av arbetarklassen, som inte kan lyftas med hjälp av dagens patentmedicin, utbildning, kunna återerövra en del av dem som proteströstar på Sverigedemokaterna.

Går det åt helvete i valet, finns risken för en ny partigir åt höger.

Men vad ni än gör i partiledningen: Håll fast vid vänsterkursen. Det är enda vägen, om partiet vill komma på fötter igen.

* * *

Under de senaste dagarna har Carsten Jensen, för övrigt en mycket läsvärd skönlitterär författare, i Dagens Nyheter publicerat två mycket läsvärda artiklar som belyser det jag skriver om men också SDs danska motsvarighet Dansk Folkeparti och danska Socialdemokratiets obehagliga anpassning till det förstnämnda partiets inställning till invandrare och flyktingar:
Lär av oss danskar – kapitulera inte för SD!” (DN 28 augusti)
Så förrådde S sina egna väljare” (DN 30 augusti)

Sommar i P1 med Rennie Mirro

20 augusti 2018 3:47 | Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Dagens sommarpratare, Rennie Mirro, har jag faktiskt hört och sett (han är både sångare och dansare) live två gånger, båda gångerna som parhäst med Karl Dyall. Jag har sett de här båda dels i en scenversion 2011 på Oscars av ”Singing In the Rain”, dels som gäster vid en OD-Caprice i Uppsala 2016.

Rennie Mirro, som alltså bor och arbetar i Sverige, är född i New York och tillbringade sina tidiga år där, i en mångkulturell miljö. I den fanns också olika religioner: Medan morfar bar kippa och var jude, bekände sig hans mamma inte till någon religion, och hans uppväxtmiljö var Bronx med många mörkhyade människor. Lite senare hamnade familjen Mirro i närheten av Central Park.

Rennie Mirros mamma jobbade under revoltåret 1968 som lärare på en skola, som eleverna förstås ockuperade. Hon fick i uppdrag av skolledningen att förhandla med ockupanterna, och dessa företräddes då av en kille, som hon senare skulle flytta ihop med och få barn med, Eric Bibb. Att det var han som ledde det här elevupproret förvånar mig inte ett dugg: Hans pappa, Leon Bibb, var en amerikansk radikal, nära vän till Pete Seeger, och en annan känd vänsterman, Paul Robeson, blev gudfar till Eric. Eric Bibb, som för övrigt under lång tid har bott i Stockholm, har gett ut en stor mängd hörvärda bluesskivor – jag har ett antal av dem.

Eric och Rennies mamma flyttade senare till Sverige, som hade rykte om sig att vara progressivt, och trots att Rennie egentligen inte alls ville lämna New York, fick han följa med hit. Här fick han mycket riktigt språk- och anpassningsproblem, och det här förstärktes förstås när pappan lämnade mamman och flyttade till ett annat land, där han hittade en ny kvinna att slå sig samman med.

Mamman gjorde ett försök att flytta tillbaka till New York, men det funkade inte, inte heller för Rennie som nu inte längre sågs som en riktig amerikan, trots att de hade nära släktingar kvar där. Så de flyttade tillbaka till Sverige: bodde i kollektiv, deltog i vietnamdemonstrationer och annat tidstypiskt, åt till exempel alternativ mat. Mamman träffade också en ny man, en engelsman bosatt i Stockholm, vilket ledde till att Rennie fick nya halvsyskon, bland annat Sarah Dawn Finer.

Renie Mirros liv, där ingenting har varit bestående, har säkert bidragit till att han har bytt partner flera gånger. (Mest känd bland dem är Petra Nielsen.) Med den senaste har han fått barn, så vi får hoppas att den förälskelse han redovisar blir bestående.

Men det finns också en annan källa till hans själsliga oro. I tre år, när han var mellan 10 och 13, utnyttjades han sexuellt av en homosexuell man, och det har lett till djupa själsliga sår hos honom. Jag hör inte till dem som fördömer homosexualitet, men för dem som förgriper sig sexuellt mot barn har jag ingen förståelse. Modigt av Mirro att berätta det här i ett radioprogram med mycket stor publik. Och något ovanligt i ”Sommar”.

Också i ett annat avseende var Mirros sommarprogram avvikande: Han sjöng själv i samtliga musikinslag och gjorde det live med stöd av ett hyggligt stort band.

Tyvärr presenterade han inte de olika sångnumren, men flera av låtarna är kända bland musikintresserade lyssnare, och annat blev intressant genom att han i några fall hade fått personer, nämnda ovan, att sjunga tillsammans med honom: Vi hörde honom sjunga tillsammans med Sarah Dawn Finer och hennes syster Zoe Kim Finer, och som avslutning hörde vi honom tillsammans med sin pappa, Eric Bibb, sjunga ”Don’t Ever Let Nobody Drag Your Spirit Down”.

Bland det han i övrigt sjöng fanns Leonard BernsteinsSomething Is Coming”, Cole PortersI Happen To Like New York”, Charlie ChaplinsSmile” och så förstås ”Singing In the Rain”.

Sommar i P1 med Sara Danius

18 augusti 2018 23:46 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 5 kommentarer

Eftersom jag är gift med Birgitta Dahl, under lång tid Riksdagens talman, deltog vi – jag i egenskap av make – under lång tid i arrangemang som hade med utdelningen av nobelprisen att göra: litteraturpristagarnas nobelföreläsningar, prisutdelningarna i Konserthuset, den efterföljande nobelfesten i Stadshuset, kungens middag på slottet för pristagarna.

Det fanns medlemmar i Svenska akademien vi av olika skäl kände sen tidigare och hade läst i stor utsträckning – Torgny Lindgren och Per Wästberg är ett par exempel – så flera av ledamöterna kände till att vi båda var starkt litteraturintresserade; vi blev rent av vid något tillfälle inbjudna att delta i en informell eftersits med akademien.

Sara Danius kom till akademien lite senare, så henne har vi aldrig träffat. Däremot har vi flera gånger, även i andra sammanhang, träffat Horace Engdahl och hans dåvarande fru, Ebba Witt-Brattström, och jag har då fått bra kontakt med Ebba, kanske för att jag är est och även hon har familjerötter i mitt gamla hemland.

Jag har läst ganska mycket av Katarina Frostenson, däremot aldrig träffat hennes man Jean-Claude Arnault, den så kallade kulturprofilen. I början trodde jag, när alla vittnesmålen om hans vidlyftiga umgänge med mängder av andra kvinnor avslöjades, att Frostenson inte kände till makens affärer med andra kvinnor, men sen dess har jag tvingats revidera min tidigare uppfattning. Frostenson har också varit delägare i den kulturklubb maken drev och varit med om att bevilja honom stöd för detta från akademien.

Sara Danius berättade i sitt ”Sommar” i dag, att Arnault har gått långt utöver det man över huvud taget kan acceptera när det gäller en make eller maka till en akademiledamot. Det mesta tyder ju på att han av sin hustru har fått veta vem som skulle komma att få årets litteraturpris, men i dagens ”Sommar” berättade Danius också att han även i andra fall har uppträtt som vore det på akademiens uppdrag. Hon tillfrågades två gånger av Arnault om han fick lov att föreslå henne som ny ledamot i akademien, och sen dröjde det inte länge innan hon fick samma fråga den formella vägen.

Man kan väl säga att DNs artikel om kulturprofilens sexuella aptit (18 kvinnor ställde upp, några av dem med angivande av namn) slog ner som en bomb. Sara Danius blev chockad men ringde ändå hem till ledamoten Frostenson för att kolla vad som var sant. Hon överlämnade då telefonen till maken, som förnekade allt.

Men Danius gav sig inte utan ville med hjälp av utomstående och inte inblandade krafter utreda hela den här historien och såg också till att akademiens mycket tvivelaktiga stöd till Arnaults och Frostensons klubb stoppades – i fortsättningen skulle man sätta stopp för anslag som gynnade någon av de enskilda akademiledamöterna.

Det intressanta var att hon fick fullt stöd för allt detta. Horace Engdahl hördes också av från Gyllene Freden och tyckte då att hon hade skött det här ärendet mycket bra.

Sedan hände något – hon vet inte vad – under jul- och nyårshelgerna, för vid första sammanträdet under det nya året hade Horace svängt. Endahl gick också i en otidig artikel i Expressen till våldsamt angrepp mot henne – nu var hon inte vatten värd. Och nu skulle den oberoende utredningen inte offentliggöras. När akademien sedan, den 28 mars, röstade om uteslutning av Frostenson, visade det sig att motståndarna till den uteslutningen hade majoritet. Och av Anders Olsson, engdahllinjens frontman, fick hon veta, att kungen, akademiens beskyddare, skulle ha markerat att han gärna ville se lösningen att Danius avgick som ständig sekreterare.

Vilket hovet senare dementerade – men Danius såg ingen annan utväg än att inte bara lämna sekreterarposten utan akademien.

Också andra har lämnat akademien, så nu är den inte längre beslutsför. Det kan med andra ord dröja innan nobelpriset i litteratur åter kan delas ut.

Sara Danius sträckte i sitt sommarprogram ut en hand till försoning och återinträde, vilket skulle öppna för en nyrekrytering av nya ledamöter med hennes inställning, men det är svårt att se att detta skulle kunna ske utan att Engdahl och Frostenson lämnade akademien.

Danius’ verbala dom över Engdahl i det här radioprogrammet var också sådan, att de här två nog inte bör placeras i samma rum.

Lyssna gärna själva på det här sommarprogrammet, gärna också på delarna om knytblusar och annat jag inte har hunnit gå in på.

Sara Danius’ musikval var intressant, inte bara för att hon hyllade den nyss döda Aretha Franklin och spelade hennes ”Respect”.

Ganska mycket av den musik hon spelar verkar vara vald som ett slags kommentarer till den kris hon talar om: ”What a Difference a Day Makes” (Dinah Washington), ”It’s a Man’s Man’s Man’s World” (James Brown), ”Cry Me a River” (Ella Fitzgerald), ”I’m Every Woman” (Whitney Houston), ”Changes” (David Bowie), ”All of Me” (Billie Holiday).

Men där finns mycket annat också, som Franz SchubertsAve Maria” med Anne Sofie von Otter och ”Take Five” med Dave Brubeck Quartet.

Sommar i P1 med Sara Parkman och Samantha Olanders

17 augusti 2018 22:04 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Sara Parkman är vad jag förstår kusinbarn till Stefan Parkman, som jag lärde känna under min tid i kulturnämnden i Uppsala; Stefan är en känd och mycket duktig dirigent. Sara är musiker, kompositör och dramatiker, född i Sundsvall, bosatt i Stockholm. Saras parhäst i ”Sommar” och som folkmusiker , Samantha Olanders, är också kompositör och teatermusiker, född och uppvuxen i Järvsö men med amerikanska rötter.

Själv blev jag via mitt intresse för vänstervriden amerikansk musik via centralgestalter som Pete Seeger också bekant med amerikansk folkmusik och därmed – jag syftar på alla amerikanska lån – med dess europeiska rötter. Och sen var jag fast även för folkmusikgenren, inklusive den svenska. Folkmusikplattorna blev fler och fler i hyllorna, och det gavs ut och såldes mycket sådant under framför allt 1970-talet.

Alltså innehåller våra privata skivhyllor ganska mycket av det de här två relativt unga tjejerna spelar i sitt folkmusikpräglade sommarprogram: lockrop och vallåtar, Fleetwood Mac (här ”Everywhere”), Arbete och fritid med ”Gånglåt efter Lejsmo Per Larsson, Malung”, Ted Ströms gamla ”Vintersaga”, ”Vi sålde våra hemman” med Iris Viljanen och en del annat.

Dit hör också religiös musik, till exempel sådan med rötter hos Hildegard av Bingen. I min egen skivsamling ingår massor av amerikanska plattor med religiöst innehåll, till exempel gospels, men också musik till exempel av Arvo Pärt. Parkman och Olanders spelar ”When You Believe” med Mariah Carey.

Sara Parkman, Samantha Olanders och Ellika Frisell får vi höra i ”Gråtfolket”, de båda förstnämnda i ett fantastiskt fint tillägg till Ted Ströms text i ”Vintersaga”.

Parkman och Olanders berättar växelvis om sig själva och hur de av en slump träffades på folkhögskola i Malung i Dalarna. Sen har de hängt ihop, alltså musikaliskt – de är inte ett par i någon annan mening.

De är överens om att musiken, inte minst folkmusiken, är bärare av något större, men de delar verkligen inte Sverigedemokraternas vurm för genuint svensk kultur, vad det nu är för något – de tar själva musiken i Värmland respektive Skåne som exempel.

På den tiden då missväxten plågade fattiga arbetande människor och hungern dödade deras barn, gav de som kunde sig i väg till det hägrande Amerika, så de här två sommarvärdarna har full förståelse för att desperata människor i dag försöker ta sig norrut över Medelhavet. De gillar att enskilda människor trotsar de nya restriktionerna mot flyktingar, och själv förstår jag utan att generellt vara någon uppbackare av Annie Lööf på den här punkten deras lovsång till henne.

Och det känns skönt att lyssna på några som fortfarande vågar trotsa och tro. Deras sista sång heter ”Allt blir bra”.

Sommar i P1 med Thure Lindhardt

17 augusti 2018 17:28 | Film, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag har läst nordiska språk, bland annat tentat av dansk skönlitteratur – jag läste ett brett urval böcker på danska. Jag har semestrat i Danmark och under min tid som de svenska Socialdemokraternas nordiske sekreterare besökt de danska socialdemokraternas partikongresser runt om i landet och valvakor i København, där jag också har varit på möten med Nordiska rådet. Jag prenumererade under samma tid på fyra danska tidningar.

Allt det här innebär att min förmåga att förstå danska med tiden blev ganska hygglig, men jag måste bekänna, att jag bitvis hade svårt att hänga med i den danske skådespelaren Thure LindhardtsSommar”, detta trots att han, kanske med tanke på de svenska åhörarna, talade långsamt.

Det här kan bero på att han försökte tala danska med inlån av svenska ord, vilket mest gjorde mig förvirrad. Men det kan också ha att göra med att han beskrev sin verklighet i poetiska bilder, utan den konkretion som oftast präglar sommarprogrammen.

Fast naturligtvis fanns där också mer konkreta partier, som skildringen av den åtta månader gamla dottern Billie och hennes sätt att med hjälp av ögonen och ibland munnen bit för bit utforska världen.

Men ändå är det här nog årets mest svårrefererade sommarprogram. Lindhardt sa heller inte mycket om sin medverkan i dansk-svenska ”Bron”, som ju kunde ha fungerat som brygga mellan det danska och det svenska.

Ser man till musikvalet i programmet, spelar han ganska mycket som är välbekant också för svensk publik: The Beatles (”Because”), David Bowie (”Five Years”), Simon & Carfunkel (”The Sound of Silence”), Radiohead (”Exit Music”), Dire Straits (”Brothers In Arms”), Nick Cave & The Bad Seeds (”Into My Arms”) och Ludwig Van BeethovensSymfoni nummer 7 i A-dur” med Berliner Philharmoniker.

Inte mycket är danskt, och det slår mig, att flera danska skivartister i visgenren på sjuttiotalet också var kända här i Sverige.

Hur som helst hade det även i det här fallet varit bra, om de spelade låtarna och vem som hade gjort skivorna hade nämnts i programmet.

Sommar i P1 med Emma Molin

16 augusti 2018 18:09 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag känner inte till Emma Molin, men när jag har lyssnat på hennes ”Sommar”, anar jag, att jag åtminstone borde ha tagit del av ”Ladies Night” med ”Grotesco” i SvT. Av SvTs presentation lär jag mig, att hon är komiker, skådespelare och manusförfattare, och efter att ha lyssnat på hennes sommarprogram förstår jag att den här fortfarande inte lastgamla damen är en lysande begåvning.

Av hennes egen presentation av sig själv förstår jag dock att hon inte föddes med den talang hon ger prov på i radio. Och lättare blev det heller inte av att ett råd man fick var att inte fråga så mycket.

Huruvida hon hölls tillbaka av en barndom på missionsskola vet jag inte, men hon berättar i sitt program om ett senare och fullständigt misslyckat föredrag inför klassen, där läraren tyckte att hon fick lov att skärpa sig nästa gång.

Och det har hon ju sedan gjort med råge. Och eftersom det här programmet i så hög grad lever på detaljer och nyanser, tycker jag att ni kan lyssna själva.

Till det intressanta med hennes sommarprogram hörde också att hon så tydligt tog ställning för Me too-rörelsen, detta med argumentet att den stärker kvinnornas lust att ta plats.

Musiken i det här sommarprogrammet utgjordes av en bra blandning av gammalt och nytt.

Jag, gamle man, gladdes att få höra Ella Fitzgerald (”Undecided”), Magnus Uggla, The Real Group & Anders Eljas (”Jag vill göra allt”), Marianne Antonson, The Pelokhomo, Sipho Mbele, Sipho Nyumalo och Wings Segale (”Blomster i Soweto”), Nina Simone och Sammy Lowe (”I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free”), Rihanna (”Desperado”) och Ludwig Van BeethovensSymfoni nummer 7 i A-dur” med Berliner Philharmoniker.

Sommar i P1 med Jack Vreeswijk

15 augusti 2018 22:25 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag har en tämligen komplett samling skivor med Cornelis Vreeswijk, har också hört honom live, och min hustru har haft honom med på en socialdemokratisk valturné. Jag fick honom till och med att ställa upp i juryn till en valvisetävling i Aktuellt i politiken (s). Som många andra artister stod han under en period längre till vänster, men han återvände till socialdemokratin, det parti han under sin studietid på Socialinstitutet hade organiserat sig i (i det dåvarande Studentförbundet). För egen del var jag med om att ge ut några LP-skivor med honom på det kortlivade rörelseägda skivbolaget a disc.

Socialdemokratiska kvinnoförbundets kritik av någon av hans sångtexter, som inte var tillräckligt jämställdhetspräglad, kan ha bidragit till att få honom att åter byta skivbolag, men själv tror jag att det som flera gånger fick honom att söka sig till nya skivutgivare mest hade med hans ständiga penningnöd att göra. Han fick aldrig riktigt ordning på ekonomin och gjorde för övrigt också många andra misstag.

Han klarade heller inte av relationer till kvinnor, bland dem mamman till Jack Vreeswijk, som är hans son. Förhållandet till sonen blev också frostigt när denne kritiserade sin farsa, och Cornelis gjorde Jack arvlös. De pengar Cornelis lämnade efter sig och som senare har rullat in hamnade i Stiftelsen Cornelis Vreeswijks Minne, och Jack hörde till dem som, alltså efter pappans död, fick ett av minnesfondens stipendier. Sonen berättar i sitt sommarprogram en ganska rolig historia om när han efter en sådan stipendieutdelning på den efterföljande mottagningen på en krog söktes upp av det årets pristagare, Olle Adolphson, som kom fram till honom och ville bjuda på en drink. Det blev sen flera, alla betalda med prispengar från Cornelis’ fond.

Många ser ju Cornelis och Fred Åkerström som ett slags par från sextiotalets visvåg, och det var mycket riktigt den redan etablerade artisten Fred som presenterade Cornelis för en inflytelserik person (Anders Burman) i skivbranschen. Men Fred gled själv mycket långt åt vänster och tyckte inte att Cornelis riktigt hängde med. Enligt Jack Vreeswijk blev det rent av slagsmål mellan de här två vid visfestivalen i Västervik.

Mot den här bakgrunden är det intressant att Jack har blivit kompis och turnerat med Freds dotter, Caisa Stina Åkerström, enligt min mening för övrigt en vida bättre sångartist än Jack Vreeswijk. Och det handlar inte om en parrelation. Jack är gift med och har barn med en annan kvinna och de bor numera i Skåne.

Det sista känns märkligt mot bakgrund av den stockholmska Jack Vreeswijk pratar, också i det här aktuella sommarprogrammet.

Och själv har han fått bättre ställt genom att sjunga farsans visor.

Det finns alltså en del hörvärt i Vreeswijk juniors ”Sommar”, även om det blir alldeles för mycket av kronologiskt rabblande med årtal och allt.

Hans skivval i programmet är, trots att det är begränsat, värt att lyssna på.

Han börjar med Cornelis VreeswijksHajar’u de då Jack”, fast här med Britta Persson. Cornelis själv får, kanske lite överraskande, sjunga Alvar KraftsEn fattig trubadur” (”Du kan ingenting ta med dig dit du går”).

Med vännen och trätobrodern Fred Åkerström får vi höra Evert TaubesFragancia”, med hans dotter Caisa Stina ÅkerströmRöd”.

Men han spelar utländska artister också, till exempel Nina Simones versionj av ”I Love You Porgy” ur George BernsteinsPorgy And Bess” och två låtar med Jacques Brel: ”On n’oublie rien” och, ännu roligare eftersom Brel normalt inte sjöng på nederländska, ”Mejn vlakke land”. Vi får också höra brasilianskan Sylvia Telles‘ insjungning av Antonio Carlos JobimsSamba do avião”.

Inte heller Jack Vreeswijk berättade vad han spelade. Jag har själv tidigare hört ganska mycket av det han spelade, men det finns i dag ganska många yngre som inte kan mycket om den här musiken.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^