Sommar i P1 med Kalle Lind

26 juli 2017 23:07 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag känner inte dagens sommarpratare, Kalle Lind, men jag har kommit i ett slags indirekt kontakt med honom vid ett tidigare tillfälle. Jag blev kontakt av en av redaktörerna på Galago, som ville att jag skulle skriva förord till en samlinsutgåva av Magnus Knutssons och Ulf Janssons serie ”Ratte”, som länge gick i Aftonbladet. Ulf Jansson och jag kände varann en smula, och han hade gett mig ett slags hjälteroll i två avsnitt av ”Ratte” – jag fick då heta Uno Smock och var redaktör för Slipsarbetarförbundets tidning ”Kravatt i politiken”. Och eftersom jag var och är serieälskare, föll det sig naturligt att tacka ja. Dock skulle Ordfront-ägda Galago skicka avdrag av samtliga Ratte-avsnitt för uppfriskande av minnet.

Men det kom aldrig några avdrag, så jag trodde att utgivningsprojektet var nedlagt – ända tills jag en dag hittade Ratte-boken i en bokhandel, dock med förord av Kalle Lind. Någon förklaring från förlaget har jag aldrig fått.

Sen läste jag med stor uppskattning den utgivna boken inklusive Kalle Linds förord och gav uttryck för detta i en recension här på bloggen – ni kan själva kolla under Kulturspegeln, Serier.

Att jag inte är riktigt lika nöjd med Kalle Linds ”Sommar” i dag har alltså inte som bakgrund att jag skulle vilja betala för gammal ost. Och för att sammanfatta: Hans ”Sommar” har sina poänger både när det gäller det talade innehållet och när det gäller låtvalet, men innehållet känns faktiskt i vissa avseenden lite skruvat.

Men ska jag vara uppriktig, får jag ibland känslan, att den här mannen – han brukar själv kalla sig ”En man med skägg” – ibland skruvar till verkligheten för att kunna få in vissa personer i sitt eget programperspektiv. Han beskriver sig själv som i alla tänkbara avseenden ett barn av medelklassen, men för alltför många även politiskt till ett slags mittgrupp. Hasse och Tage (Alfredson respektive Danielsson) var väl för all del också medelklass, men när de en gång i världen båda ställde upp för socialdemokratin (Hasse i annonser, Tage genom att på sitt vanliga förlag ge ut valargumentboken ”En soffliggares dagbok” – jag hade personligen kontakt med honom inför publiceringen), var de båda ganska radikala socialdemokrater; Tage kom för övrigt från en vänsterfamilj. När de senare bröt med socialdemokratin, berodde detta inte på att partiet skulle ha blivit för radikalt för dem. Det riktigt tunga skälet för dem var att de inte tyckte att socialdemokratin var tillräckligt radikal i sitt kärnkraftmotstånd.

Nå, det här använder jag som exempel på att Kalle Lind ibland skruvar till delar av verkligheten för att få det han vill ha med att passa in i just hans val av perspektiv.

Men det här betyder alltså inte att jag inte finner annat i hans ”Sommar” hörvärt, om vi håller fast vid exemplet Tage Danielsson till exempel historien om hur den mycket unge Kalle Lind sänder in sitt allra första manus till Tages förlag, Wahlström & Widstrand, och sen blir uppringd av Tages fru, som jobbade där (och blir refuserad av henne, som är måttligt imponerad av hans förstlingsverk).

Också en del av det rent personliga, som en sons förhållande till döden och hans eget till hustrun, är intressant att lyssna på, men i det senare fallet börjar man förstås undra om de fortfarande är gifta. Eller: har han verkligen blivit ombedd att skriva en nekrolog om sig själv och då levererat det han refererade/citerade?

Så kanske var det här sommarprogrammet utformat med avsikten att i bitvis munter form försätta oss lyssnare i ett tillstånd av osäkerhet.

Kalle Linds låtlista innehåller ganska mycket som jag inte bara har hört utan också i stor utsträckning har i mina egna skivhyllor, sådant som Röda Bönor (”Det ska bli slut på rumban”), Barbro Hörberg (”Gamla älskade barn”), en rad nummer med Hasse och Tage (”Vi håller om varandra” och ”På slutet”) och Monica Zetterlund (”Rosens sång” samt ”Donna Juanita”), Lena Nyman (”Ett bloss för moster Lillie”), Stefan Sundström (”Kärleksvisa), Kjell Höglund (”Förtvivla först i morgon”), Sonya Hedenbratt (”Älskade son så bra att du kom” – ursprungligen ”One More Dance” av C C Carter och i original insjungen av Harry Belafonte och Miriam Makeba) samt Trille och Cornelis Vreeswijk (i Evert TaubesTango i Nizza”).

Sommar i P1 med Jerzy Sarnecki

25 juli 2017 23:35 | Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jerzy Sarnecki är född 1947. som man kan ana av namnet i Polen, men som en hel del andra polacker kom han 1969 som politisk flykting till Sverige. I hans fall fanns som främsta orsak till landsflykten hans judiska familjebakgrund – under den här tiden ökade antisemiismen i det kommunistiska Polen; även familjen Sarnecki drabbades, trots att pappan hade varit en av dem som försvarade Warszawa.

Nästan hela hans släkt hörde under andra världskrigets tyska ockupation till den mycket stora del av landets judiska befolkning, som nazisterna förintade, men till dem som, trots deportation, ändå lyckades klara sig hörde hans föräldrar. Föräldrarna blev för någon tid separerade men återförenades i Sovjetunionen, där de skickades till Sibirien men släpptes efter det nazityska anfallet mot landet. De fick så småningom även erbjudande om sovjetiskt medborgarskap men ville hem, alltså till Polen. De kom till ett sönderbombat Warszawa och fann snart, att alla i släkten utom pappans bror Jakob hade dödats av den nazityska ockupationsmakten.

De hjälpte till med återuppbyggnaden av Warszawa men drabbades även de av den judeförföljelse, som 1968 spred sig också i det kommunistiska Polen. Allt fler judar började lämna Polen, och Jakob Sarnecki föreslog sin bror, att de skulle söka en framtid så långt bort som möjligt från Polen, det vill säga i Australien. Men först gällde det att komma i väg från Polen. Familjen lyckades först ta sig till Wien, men myndigheterna i Österrike, som var neutral randstat till östblocket, skickade dem vidare till Italien.

Någon emigration till Australien blev det dock inte för familjen Sarnecki. Pappan i familjen hade under tiden i det kommunistiska Polen haft jobbuppdrag i det kommunistiska Kina, och det gjorde det svårt att bli insläppt i Australien.

Så det blev Sverige i stället, ett drömland att bo i tyckte unge Jerzy. Visserligen hade han i början svårt med svenskan, men eftersom svenskarna trodde att hans stavningssvårigheter hade att göra med bytet av land och språk, etiketterades han inte ens som dyslektiker, vilket han var. Och ändå gick studierna bättre än de hade gjort i Polen.

Sarnecki läste sociologi och blev så småningom kriminolog och fick en professur; under åren 1977-1993 var han anställd som forskare, sen utredningschef på Brottsförebyggande rådet, och det är i den rollen han har blivit mycket känd genom media, genom att förfäkta åsikter som ofta har gått på tvärs mot rådande åsiktstrender både bland allmänhet och i flera politiska partier.

Också i sitt sommarprogram är han inne på alternativ till hårdare straff- och bura-in-dem-och-släng-bort-nyckeln-filosofin. Visst finns det mycket farliga människor som man måste bura in, ibland också på lång tid. Men viktigare är det att tidigt få tag på dem som inte håller sig till normer och lagar – gör man det och ger dem adekvat stöd, kan en mycket stor del av dem utvecklas till helt normala medborgare. Det är likaså viktigare att få polisen att göra ett bättre jobb än att ständigt fylla på leden med fler poliser, tycker han.

Den musik han spelar i sitt ”Sommar” är ofta väl vald, också om man ser till knytningen till det han talar om: Han spelar en nocturne av Frédéric Chopin därför att den ofta spelades i polsk radio och klezmer efter Chopin för att understryka sitt polsk-judiska arv. Och också kanadensaren Leonard Cohen, här med ”If It Be Your Will”, har ju judisk bakgrund. Australiensiska ”Midnight Oil” spelas i anslutning till familjens planer att försöka flytta till just Australien – märk att den här gruppen är känd för sin kamp för ursprungsbefolkningen där, aboriginerna. En av representanterna för det nya landet, Sverige, blir Sven-Bertil Taube, med pappa EvertsHär är den sköna sommarn”, den med påståendet ”Det är krig och politik som har fördärvat vår jord”.

Mycket annat vore värt att nämna, men jag nöjer mig med att lyfta fram avslutningslåten, Wolf Biermanns ”Ermutigung”. Här får ni den på svenska:

Uppmuntran

Svensk text: Per Olov Enquist och Caj Lundgren, 1972.
Tysk originaltext och musik: Wolf Biermann (”Ermutigung”), 1968

Nej, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid.
Dom alltför hårda brister,
dom alltför styva mister
sin vassa udd därvid.

Nej, låt dig ej förbittras
i denna bittra tid,
för grämelsen den bygger
ett galler runt omkring dig,
och makten klarar sig.

Nej, låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid.
Dom hoppas ju på detta,
att innan kampen börjat,
vi gett oss utan strid.

Nej, låt dig ej förbrukas,
men bruka väl din tid.
Nej, låt dig aldrig kuvas,
du stöder oss, vi stöder dig,
vi ger varandra liv.

Vi låter oss ej tystas
i denna tysta tid,
en dag ska marken grönska,
då står vi alla starka,
då är den här vår tid.

Ermutigung

Tysk originaltext och musik: Wolf Biermann (1968)

Du, lass dich nicht verhärten
in dieser harten Zeit.
Die allzu hart sind, brechen,
die allzu spitz sind, stechen
und brechen ab sogleich.

Du, lass dich nicht verbittern
in dieser bittren Zeit.
Die Herrschenden erzittern
– sitzt du erst hinter Gittern –
doch nicht vor deinem Leid.

Du, lass dich nicht erschrecken
in dieser Schreckenszeit.
Das wolln sie doch bezwecken
dass wir die Waffen strecken
schon vor dem großen Streit.

Du, lass dich nicht verbrauchen,
gebrauche deine Zeit.
Du kannst nicht untertauchen,
du brauchst uns und wir brauchen
grad deine Heiterkeit.

Wir wolln es nicht verschweigen
in dieser Schweigezeit.
Das Grün bricht aus den Zweigen,
wir wolln das allen zeigen,
dann wissen sie Bescheid

Sommar i P1 med Johan Kuylenstierna

21 juli 2017 20:08 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Dagens sommarvärd, Johan Kuylenstierna, är naturgeograf och chef för Stockholm Environment Institute. Följaktligen hade hans sommarprat en grön tråd, men innan vi går in på det en personlig positionsbekännelse.

Min pappa hade, innan familjen i slutet av andra världskriget flydde till Sverige, ett småbruk och som så många andra kustbönder fiskade han också. Det senare fortsatte han med också i Sverige, i början yrkesmässigt, senare på fritid. När han sen blev industriarbetare, följde han mig i spåren och blev en mycket hängiven socialdemokrat.

Vi bodde utanför Sundsvall i ett område med många industrier, och också jag hade under tonåren sommarjobb i sådana, bland annat på det mycket energislukande Svenska aluminiumkompaniet. Industrijobb var mycket vanligt bland män som bodde runt omkring oss, och de och deras hustrur röstade i allmänhet på Socialdemokraterna.

Det intressanta var att det också fanns småbrukare som delvis försörjde sig på industriarbete, och de kände sig också höra hemma i Arbetarepartiet. Men väl så intressant var det att den tidens småbrukare, som i de flesta fall röstade på Bondeförbundet, också räknade sig som arbetare och det med rätta – de var ju kroppsarbetare i ordets ursprungliga mening. Så när jag värvades att bli ombud, ett mycket framgångsrikt sådant, för den gamla, vänstersocialdemokratiska veckotidningen Folket i Bild, gick det bra att sälja den och FiBs folkböcker, en del av dem för övrigt med intrigen hämtad från jordbrukarmiljö, också till bondmororna.

Det här är bakgrunden till att jag själv, när jag blev politiskt aktiv, också engagerade mig i gröna frågor, mer än flertalet av dem bland industriarbetarna – de allra flesta – som röstade (s). Min inställning i energifrågan – jag var i början mest en försvarare av industrins elbehov – ändrades dock i takt med nya insikter, och jag är numera en av dem som tycker att kärnkraftsavvecklingen går alldeles för långsamt.

Jag bör kanske också nämna, att min hustru, Birgitta Dahl, har varit både miljö- och energiminister, men hon förekom inte i Kuylenstiernas program.

Hon är känd bland annat för att hon som politiker var en fighter, en som inte drog sig för att ta strid och utmana, när hon ansåg det nödvändigt. Kuylenstierna har en annan strategi: Han argumenterar för nödvändiga förändringar men framhåller att de är möjliga att nå snarare än att vissa beslut måste tas snarast, och menar att enskilda medborgare kan gå före kollektivet och före centrala beslut.

Det här låter ju mycket sympatiskt, men en mer långsam takt i förändringarna har ju också sina nackdelar, en del av dem nämnda av Kuylenstierna själv: Naturresurserna är, hur vi än gör, begränsade. Befolkningens på jorden rekordartade tillväxt innebär fler munnar att mätta, och nödvänlig odling plus människor boende på allt större ytor begränsar allt mer livsrummet för fler och fler djurarter. Till det kommer uppvärmningen, som inte ens behöver bli våldsamt mycket större för att mycket stora grupper av människor kan komma att bli tvungna att flytta på grund av mycket omfattande översvämningar.

Vi vet, säger Kuylenstierna, inte ens om det finns liv på några andra nåbara himlakroppar och om människor skulle kunna bo där. Så de utmaningar vi står inför kräver lösningar uttänkta av människorna själva, här och nu.

Men då hjälper inte det mycket långa tidsperspektiv Kuylenstierna lägger på utvecklingen på den här planeten.

Kuylenstiernas skivlista – Petter, Nina Hagen, Sofia Jannok, Thåström, Janis Joplin, Kent – är verkligen inte fy skam, men det finns också miljölåtar och artister som jag själv skulle ha spelat, om det här hade varit mitt program, till exempel ”Harmageddon Boogie” med Arbete & Fritid. Fast den passar förstås inte Johan Kuylenstiernas mer balanserade hållning.

Sommar i P1 med Johan von Schreeb

19 juli 2017 0:48 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Johan von Schreeb är läkare, kirurg, men mer känd som en av dem som startade den svenska sektionen av Läkare utan gränser, alltså en medmänniska som modigt gör insatser för människor i nöd också i andra, ofta farliga delar av världen.

Sitt ”Sommar” i dagens P1 startar han dock med att redovisa alla sina rädslor och tillkortakommanden. Som mycket ung var han varken våghals eller stridis. Han var rädd för allt från möss till mörker, vågade heller inte hoppa från högsta trampolinen i badet – han fick klättra ner igen, medan hans syster klättrade upp och gjorde det han inte hade vågat.

Han var i motsats till sin syster inte någon rebell: gjorde läxorna och skolkade aldrig, drack te och ville bli som pappa, valde läkarlinjen.

Sista året på läkarlinjen mötte han Susanne, som skulle komma att bli hans fru, och hon var mer djärv och äventyrlig – hennes attityd var ”Rädsla är kemi”.

Hon fick honom att också hänga med till en kurs hos Médecins Sans Frontières, franska Läkare utan gränser, där han mötte attityder och en djärvhet han tidigare inte hade kommit i kontakt med på samma sätt. Det här ändade i ett halvårs tjänstgöring i det krigshärjade Afghanistan, och steg för steg lärde hans sig att hjälpa andra i större nöd än den hans egna rädslor förorsakade.

Han återkommer senare i programmet till andra uppdrag, till exempel i ett orkandrabbat Filippinerna; han berättar där bland annat om kampen att under primitiva förhållanden försöka rädda livet på ett nyfött tvillingpar.

Men fokus i det här dramatiska och mycket hörvärda programmet ligger på kampen mot ebolaepidemin i Sierra Leone 2014-2015.

Ebola är en mycket smittsam och lättspridd blödarsjukdom, som det inte finns någon medicinsk bot för. De flesta som drabbas dör, men de måste identifieras och avskiljas från andra människor, innan smittan sprids vidare, vilket kan vara lättare sagt än gjort i ett fattigt u-land.

Vårdpersonal måste bära skyddskläder med handskar och munskydd men bör ändå inte ta i de smittade.

När Johan von Schreeb fick en förfrågan om att göra en insats i det inte bara fattiga utan också läkarfattiga Sierra Leone, ville heller inte hans hustru och dotter, som insåg hur farligt det här uppdraget var, att han skulle åka, men han beslöt sig ändå för att ställa upp. Och bidrog på så sätt mycket aktivt till att den här dödliga och mycket smittsamma epidemin hejdades.

Han berättar om sin egen rädsla, ja skräck, men han kom sen hem efter att ha gjort en fantastisk insats.

Men han heroiserar inte sig själv. Utöver att beskriva sin egen ångest markerar han också att även hans vilja att ta risker för att hjälpa andra har sina gränser: Till inbördeskrigets Syrien ville han inte åka, eftersom en insats där ofta innebär helt oparerbara risker.

Ändå blir hans slutsats av hans egna livserfarenheter, att även fega krakar kan göra skillnad.

Själv skulle jag vilja tillägga, att människor som vågar visa sina rädslor men ändå handlar är de som har verkligt mod.

Musikaliskt började programmet med en text på samma melodi (av Bill Cook), som vi känner igen från Anita LindblomsSånt är livet” och avslutades av Freddie Wadling och Fläskkvartetten i ”Walk”. Däremellan fanns ett pärlband av välvalda låtar: ”All Apologies” med Sinéad O’Connor, ”Kaffe och en cigarett” med Olle Ljungström, Leonard CohensSuzanne” med Nina Simone, ”Ebola” med Steady Bongo, ”Avestaforsens brus” med Carl Jularbo (till vännen och inspiratören Hans Rosling), ”Old Beauty”/”Du kan nu dö” med Anna von Hausswolff och ”Med ögon känsliga för grönt” med Barbro Hörberg.

Dessutom annat vars artister och/eller titlar inte säger er något, men jag dristar mig ändå till att nämna ”Keep Change Kairitu” i dansrytm med sång och musik av Gatanga Boys Band från Kenya.

Sommar i P1 med Linnéa Claeson

18 juli 2017 1:51 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 6 kommentarer

Jag har varit borta över dagen, på dubbel födelsedagsfest på annan ort, så det har dröjt innan jag hade någon chans att lyssna på måndagens ”Sommar”. Strunt detsamma, tänkte jag i falsk förvissning om att möta ytterligare en av dessa inkvoterade idrottstjejer – jag läser som bekant inte sportsidor, och min erfarenhet av idrottsstjärnor i ”Sommar” är att de ofta aktar sig för att ta upp något mer kontroversiellt än de egna upplevelserna från idrottsarenor.

Men tji vad jag bedrog mig: Dagens sommarvärd, handbollsspelaren Linnéa Claeson, nämnde naturligtvis sina VM-guld, men hon berättade också att hon var helt ointresserad av idrott ända tills hon fann handbollen.

Som brukligt är i sommarprogrammen nämnde hon också de övriga medlemmarna i sin familj – men hennes ”Sommar” handlade i stort sett helt om mycket mörkare erfarenheter av verkligheten, av hur allt för många män beter sig mot kvinnor. Så hon talade om sexuella trakasserier och sexuellt våld, killars och mäns utbredda tendens att reducera henne och andra av hennes kön till sexobjekt.

Hon hade rikliga erfarenheter av det här från skoltiden, från hemfärder sena kvällar och inte minst från Internet.

Hon berättade om en gång då hon blev förföljd av ett killgäng på väg hem från tunnelbanan, då en vaksam killkompis förmodligen räddade henne.

Men oftast har det handlat om skabrösa förslag från okända killar/män via nätet. Dem har hon valt att besvara med raljanta, ofta ganska roliga svarsmejl, och i vissa grövre fall har hon också skickat sin korrespondens till frun eller flickvännen.

Där tycker jag hon har gjort alldeles rätt. Manliga fän bör få vad de förtjänar! Fler tjejer/kvinnor borde göra som hon, och om vi män får reda på vad våra kvinnliga bekanta, sannolikt oftare än vad många av oss har haft reda på, råkar ut för, ska vi självfallet inte dra oss för att ställa oss på de utsattas sida.

Risken för att vi själva då råkar ut för näthat bör vi ta med ro.

För mig – jag är en gammal jämställdhetsförkämpe – är det här ett självklart ställningstagande; jag var en av de unga socialdemokrater som på sextiotalet vidgade mitt partis jämlikhetsvision till att omfatta också jämställdhet mellan kvinnor och män.

Enligt min mening skulle ett inträde även i partipolitiken från Linnéa Claesons sida betyda mer glöd och engagemang i jämställdhetsarbetet, och min enda besvikelse i hennes fall är att hon berättade att hon trots erbjudanden från fyra olika partier har valt att stå utanför. Människor med henens engagemang kan aldrig tvingas att dämpa sin strids- och reformvilja som en följd av att de ger sig in även i partipolitiken.

Jag är nyss fyllda 80, hon 25 år, men jag är mycket övertygad om att dagerns jämställhetspolitik skulle vitaliseras (i viktiga stycken återföras till sin ursprungliga radikalism) om fler i hennes ålder och med hennes åsikter tog det här steget.

Den här tjejen äger mod och handlingskraft också i andra stycken – hon berättar, utan att heroisera sig själv, om hur hon räddade ett fyllo som föll ner på spåren i T-banan.

Och i slutdelen av sitt sommarprogram räcker hon ut en hand också till männen, till de jämställda och solidariska männen. Säger: ”Jag vill fan bara leva, med samma rättigheter som män har. Föregångarna, banbrytarna i tidigare generationer, får löftet: ”Vi ska ta över facklan”. Därefter slutar programmet med konstaterandet ”Vi har bara ett liv, men vi kan göra skillnad”.

Och sen spelar hon ”Mitt enda liv” med Gertrud Stenung.

Gertrud Stenung har jag sett och hört på Reginateaterns scen i Uppsala, och Linnéa Claesons ”Sommar” innehåller också i övrigt ovanligt många artister som jag har i mina egna skivhyllor, ofta med ett stort antal skivor: Dixie Chicks (”Not Ready To Make Nice”), Totta Näslund och Jenny Öhlund i Dan HylandersDet vet bara jag”, Plura Jonsson i Bruce SpringsteensSkuggan av Tom Joad” (tre favoriter i en smäll: Plura, Springsteen och John Steinbeck), Ebba Forsberg i Mikael Wiehes översättning av Leonard Cohen, ”Ta min vals”, och så Frida Andersson i Ulf LundellsJag saknar dig”.

Uno SvenningssonsUnder ytan” blir bättre i Sofia Anderssons version, och jag får en ny syn på Kiss genom att hon här spelar deras ”Heaven’s On Fire”. Jag gör också ett par nyupptäckter: Glee Cast med ”Survivor” / ”I Will Survive” och Lily Allen i ”F**k You”.

Tack, Linnéa Claeson, för ett mycket hörvärt ”Sommar”.

Sommar i P1 med Tove Lo

15 juli 2017 21:34 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Tove Lo, egentligen med efternamnet Nilsson, är född 1987, således 50 år yngre än jag själv är. Trots den här stora åldersskillnaden har jag gillat det jag har hört med henne i radio, och det lilla där hon själv är inblandad och som hon spealar i dagens ”Sommar” ändrar inte den bedömningen.

Hennes låtval i Sommar lyfter fram artister och grupper som Rihanna, Coldplay, Robyn, Icona Pop och Seinabo Sey, och varken de eller andra som jag alls inte har hört tidigare stöter bort mig trots min höga ålder.

När det gäller programmets talade innehåll, är jag däremot besviken.

Och det borde inte vara så, till exempel eftersom jag gillar hennes attityd till feminism – jag är själv en tidig jämställdhetsförkämpe och välkomnar alltså att hon på den här punkten är en stridis.

Inte heller är jag av den sorten att jag håller för öronen när hon öppenhjärtigt pratar om sex.

Men på andra punkter – droger, flykt och bulimi – är vi inte av samma sort. Här anar jag en verklighetsflykt, som inte är min. Även om hon vid tidig ålder använder devisen ”Jag kan själv”, är det nog just det hon inte kan i alla stycken. Men jag vågar tro att det självutlämnande avsnittet om ätstörningarna faktiskt kan bidra till läkningsprocessen.

Fast helt säker kan man inte vara på den punkten. Hon har en tendens att hoppa från tuva till tuva, från ämne till ämne, och till slut ställer hon själv en fråga, som känns allt mer berättigad: ”Varför sitter jag här och babblar osammanhängande om mitt liv?”

Sommar i P1 med Johannes Anyuru

14 juli 2017 22:30 | Musik, Politik, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Dagens sommarvärd, författaren Johannes Anyuru, har ingen muslimsk bakgrund – han konverterade till islam i vuxen ålder. Men han har afrikanska rötter: pappan var landsflyktig från Uganda och träffade i Kenya kvinnan som skulle bli Johannes’ mor; hon arbetade där som biståndsarbetare. Johannes föddes 1979 i Borås, men han växte sedan upp i Växjö. Där började han redan under gymnasietiden skriva dikter.

I ”Sommar” berättade han från den tiden att han av sin bäste vän fick en volym med dikter av Allen Ginsberg – jag gissar att det kan ha varit ”Howl och andra dikter” i översättning av Per Planhammar (Bakhåll, 1995). Den här vännen dog för övrigt i cancer, detta trots strålningsbehandling, vilket ledde till en existentiell kris hos Johannes Anyuru.

Men Anyuru fortsatte att skriva poesi och fick 2003 sin första diktsamling, ”Det är bara gudarna som är nya”, utgiven. Därefter har han fått en rad allt mer prisade böcker utgivna, senast prosaboken ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” (2017).

Johannes Anyuru har ingen muslimsk bakgrund, men han fick vid ett tillfälle en svensk översättning av ”Koranen” av sin pappa, och det här kan ha bidragit till att han 2007 konverterade till islam.

Jag nämner hans religiösa tro, därför att den har en viktig roll i hans sommarprogram, som på ett nästan maniskt sätt ständigt återvänder till det som hände den 7 april 2017, det vill säga mordet, med en varubil som redskap, på helt slumpmässigt drabbade gående på Drottninggatan vid Åhléns i Stockholm.

Eftersom det här extremistiska dådet hade islamska motiv, ville Anyurus förlag – kanske på grund av innehållet i hans senast publicerade bok – få honom att ställa upp i TV och, antar jag, distansera sig från extremistisk islamism, men sådan har väl ingen heller försökt pådyvla just honom. Men trots att den nämnda illgärningen säkert har bidragit till att sprida rädslan för alla former av islam, ställde han inte upp. Däremot har han på andra sätt bidragit till att ge en nyanserad bild av den tro han omfattar.

Och också i sitt sommarprogram omfamnar han ett mångkulturellt samhälle, där människor med olika ursprung och olika tro lever sida vid sida.

För egen del hoppas jag att ett sådant tolerant samhälle också accepterar människor av mitt slag, sådana som inte har någon religiös tro, till och med dem som argumenterar mot religiösa dogmer eller hädar gudar de inte tror på.

Mot Anyurus ”Sommar” och också mot musikvalet i det kan man rikta invändningen att det varken var somrigt eller lättlyssnat.

Mycket av det han spelade var säkert helt okänt för normallyssnarna, och inte heller den jazz som förekom i programmet fick benen att börja dansa.

Den enda skivartisten i programmet som är känd i lite bredare kretsar är Nina Simone, men av henne hade han valt att spela ”Don’t Let Me Be Misunderstood”.

Sommar i P1 med Birgitte Bonnesen

13 juli 2017 18:24 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Sommar” i P1 brukar varje år ha några program med programvärdar från de nordiska grannländerna. I princip gillar jag det här greppet – jag anser att grannländerna hör till samma kultursfär som Sverige, och det finns också mycket i historia och samhällsutveckling som bidrar till att vi ibland kan förstå oss själva bättre, om vi också studerar grannarna. Själv har jag mycket i bagaget som gör att jag både förstår grannländernas språk och kan ganska mycket om deras kultur och politik: Jag hamnade redan mot slutet av andra världskriget, tillsammans med familjen på flykt från Estland, i Finland och lärde mig under de åtta månaderna där ganska mycket finska (som är släkt med mitt ursprungsspråk), jag fick under min gymnasietid här i Sverige en stipendieresa till Norge, jag läste som första ämne vid Uppsala universitet nordiska språk, i vilket ingick bland annat norsk och dansk skönlitteratur samt fornisländska och eddadiktning och jag var under en ganska lång period nordisk och baltisk sekreterare i det socialdemokratiska partiet i Sverige – gjorde då ständiga arbetsresor i grannländerna och skrev rapporter om den aktuella politiken i de här länderna åt mitt partis VU; när jag inte själv var på besök där, följde jag framför allt politiken i de berörda länderna genom att prenumerera på och läsa tidningar därifrån. Jag följer fortfarande politiken i grannländerna därför att den intresserar mig och ofta sprids också till övriga länder, bland dem Sverige, och jag skriver här på bloggen om vad som sker i Norden och Baltikum.

Så rimligen har ni vid det här laget förstått, att jag inte hade några problem med att lyssna på och förstå den lätt danskinfluerade svenska dagens sommarvärd, Birgitte Bonnesen, talade.

Inte heller har jag, trots att jag hör till de socialdemokrater som har pläderat för banksocialisering, något horn i sidan till Bonnesen på grund av hennes långa värv i och som VD och koncernchef för Swedbank.

Hon berättar ganska utförligt om sitt arbete där, först med ansvar för olika delområden i bankens verksamhet, sen som chef för bankens verksamhet i Estland, Lettland och Litauen, därefter som chef för den svenska delen av bankens verksamhet och från 2016 VD och koncernchef.

Men jag tycker att redogörelsen för allt det här (och lite till) med förlov sagt är ganska tråkig, på vitala punkter som argumentationen för bankernas vinster och redogörelsen för ett par bankkriser ganska förutsägbar.

De aningen mer personanknutna delarna av hennes sommarprat får mot den här bakgrunden en viss lyster:

Med det jobb hon har och som frånskild tvingas hon bland annat att be sina i Danmark bosatta föräldrar ibland komma över och passa sonen. Bra också med en näringslivshöjdare som även själv tar ansvar för sitt barn!

Och ganska kul är hennes historia om hur hon, när hon flyttade till Sverige, ville låna penar av Swedbank för att köpa ett hus. Skälet där var varken det faktum att hon kom från Danmark eller att hon var ensamstående utan att hon inte hade tillräckligt stort sparkapital. Men det här hände alltså långt innan hon hade avancerat till koncernchef. För övrigt lyckades hon i alla fall hyra ett radhus.

Med några enstaka undantag – Sergej Rachmaninov spelad av Svjatoslav Richter och ”Born To Run” med Bruce Springsteen – var den musik Bonnesen spelade till stor del dansant pop; jag har ingenting mot den, men jag skulle ha föredragit större variation.

Till det mina öron gillade hörde ”Walking On Sunshine”, ”Barndommens Gade” med Anne Linnet, QueensDon’t Stop Me Now”, Justin Timberlake i Max MartinsCan’t Stop the Feeling”, ”Boogie Wonderland” med Earth, Wind & Fire och så ”Euphoria” med Loreen.

Sommar i P1 med Angela Gui

13 juli 2017 0:59 | Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Den historia Angela Gui berättar i sitt ”Sommar” får inget avslut men är ändå hörvärd och spännande. Den handlar om hur Kina behandlar politiska frondörer. Och den handlar om hennes far, Gui Minhai.

Pappan kom 1988 till Göteborg som student och tog där också sin doktorsexamen. Han gifte sig med en kvinna som var svensk medborgare, och de fick 1994 dottern Angela. Gui Minhai fick också sympati för det politiska systemet i Sverige, blev svensk medborgare och avsade sig sitt kinesiska medborgarskap.

År 2000 startade han i Hong Kong tillsammans med två andra ett bokförlag, specialiserat på kritik av det politiska systemet i det kommunistiska Kina. Han kallade sig då Ah Hai, men det är klart att myndigheterna i Fastlandskina ändå kunde lista ut, vilka som låg bakom den här förgripliga bokutgivningen, där namngivna höjdare pekades ut för både det ena och det andra.

2015 – dottern Angela studerade då vid ett engelskt universitet – var Gui Minhai i Thailand; hans bostad i Hong Kong höll på att renoveras – bland annat byggde man om köket. Han brukade regelbundet ringa till dottern, men nu hördes han plötsligt inte av på länge. Eftersom han varken fanns i bostaden i Hong Kong eller kvar på sitt thailändska hotell, började hon göra efterforskningar. Och när pappan inte heller svarade på sin mobil, blev hon rejält orolig. Hon blev också uppringd av den ende medarbetare på förlaget, som inte, även han, hade försvunnit.

Hon påbörjar något som närmast kan liknas vid ett detektivarbete: kollar mejl och dokument, spårar upp hans advokatkontor som meddelar att han inte längre är deras klient. Men varför har han gett sig i väg från Hong Kong, där det fortfarande finns kvar en viss frihet?

Det Angela Gui lyckas få fram är bland annat att pappan på hotellet i Thailand tycks ha fått besök av ett par kineser och sen följt med dem i en bil. Spåren leder vidare till Kambodja, så hon anar att hans kanhända ofrivilliga resa har ändat i Fastlandskina.

Och med hjälp av ett kinesiskt TV-inslag får hon i slutet av 2015 reda på att pappan faktiskt finns i Kommunistkina. I ett TV-inslag i januari 2016 erkänner han, att han 2004 var inblandad i en trafikolycka där en kinesiska dödades. Oavsett hur det var med den saken, var saken när han förvann, alltså greps av kinesisk polis, preskriberad.

Den här förklaringen måste kinesiska myndigheter ha läckt till internationella media, eftersom representanter för dessa ringde ner henne för kommentarer.

Också med pappan har hon så småningom fått kontakt, först genom mejl på märklig engelska. Pappans sporadiska kontakter med henne har gått ut på att få henne att ligga lågt, detta med argumentet att han ju är skyldig och frivilligt har återvänt till Kina. Hon argumenterar emot, och det blir sista samtalet med honom.

Fast hon har fått stöd från annat håll. 2016 fick hon tala för USAs kongress – det här var före Trumps tid – och 19 september samma år för FNs människorättsråd. Hon har också fått framträda inför till exempel det brittiska parlamentet.

Sitt skivval, låtar från sextitalet, tillägnar hon pappan – det här är hans musik.

Första låten, Thomas Di LevasVem ska jag tro på?”, kan ju sägas ha bäring på det det här programmet handlade om, så också kanske ”We Did’nt Start the Fire” med Billy Joel.

Det blir kanske lite väl mycket Michael Jackson (men dit räknar jag då inte Jackson Five och ”I Want You Back”). Och det kommer mer som är bra: Peps Persson (”Oh Boy”), David Bowie (”Changes”), The Police (”Every Breath You Take”), The Beatles (”Let It Be”) och Max MartinsBang Bang” med Jessie J, Ariana Grande och Nicki Minaj.

Danmark: Socialdemokratiet vinner från Dansk Folkeparti men tappar till Radikale Venstre och Socialistisk Folkeparti

10 juli 2017 22:47 | Politik | Inga kommentarer

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 6 juli publicerades en mätning från Gallup, gjord för Berlingske:

Socialdemokratiet 25,6 procent
Radikale Venstre 5,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,5 procent
Enhedslisten 7,4 procent
Alternativet 6,0 procent
Venstre 20,3 procent
Dansk Folkeparti 17,4 procent
Konservative Folkeparti 4,5 procent
Liberal Alliance 5,5 procent
Nye Borgerlige 2,2 procent

Socialdemokratiet får också i den här mätningen ett lågt resultat. Partiet har tagit en del väljare från främlingsfientliga Dansk Folkeparti genom ett visst samarbete med DF, men enligt en artikel i Berlingske om väljarströmmar har Socialdemokraterna också tappat väljare till socialliberala Radikale Venstre och till Socialistisk Folkeparti. Också vänsterkoalitionen Enhedslisten har vunnit fler väljare sen valet.

Det här kan ha att göra med att Socialdemokratiet allt mer öppet samarbetar med det populistiska Dansk Folkeparti.

Ritzaus Index – en sammanvägning av ett antal någorlunda färska mätningar – ger nu följande resultat:

Socialdemokratiet 26,1 procent
Radikale Venstre 6,0 procent
Socialistisk Folkeparti 4,8 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Alternativet 5,7 procent
Venstre 18,2 procent
Dansk Folkeparti 18,8 procent
Konservative Folkeparti 4,0 procent
Liberal Alliance 5,9 procent
Nye Borgerlige 1,4 procent

Märk att ytterhögerpartiet Nye Borgerlige i mätningen ovan är över den danska tvåprocentsspärren men inte är det i Ritzaus sammanvägning av en rad mätningar.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^