Melodikrysset nummer 48

30 november 2013 13:03 | Barnkultur, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 11 kommentarer

Nej, det var inte Barcarolen ur ”Hoffmans äventyr” av Jacques Offenbach som vållade mig huvudbry under dagens melodikrysslösande.

Men det här krysset innehöll annan musik som jag inte är så förtrogen med.

Dansbandsmusik är ju till exempel, som mina läsare vet, inte riktigt min grej, men med lite ledbokstäver listade jag i alla fall ut att det var Arvingarna som sjöng ”Ta mig tillbaka nu”.

Eric Saade känner jag förstås till via Melodifestivalen, men inte skulle jag störta i väg till skivaffären för att köpa ”Coming Home”.

Sting har jag däremot på skiva – men inte ”Hadaway” som vi hörde i dag.

Pojkband, till exempel Boyzone, finns inte i mina skivhyllor. Däremot lyssnar jag ibland på musik av Andrew Lloyd Webber. Fast ”No Matter What” ur musikalen ”Whistle Down the Wind” var jag tidigare inte bekant med.

The Who har jag förstås hört tidigare, men deras rockopera ”Tommy”, ur vilken vi i dag hörde ”Pinnball Wizard” (tror jag det var), har jag aldrig hört.

Mer slängd är jag då på barnvisor. Sådana spelades ganska mycket här hemma när våra egna barn var små, och till exempel Alice Tegnérs visor har jag senare köpt också åt mig själv på CD. Så självfallet känner jag igen ”Bä, bä vita lamm” och vet att den produkt som där efterfrågas är ull. Och för att ta också den andra delen av den här dubbelfrågan: Jag börjar genast nynna med i ”En sockerbagare här bor i staden” och vet genast att han/hon ju huserar i ett bageri. Det vore bra skämmigt om jag inte visste, eftersom vår dotter arbetar i ett bageri.

Orphei Drängar, OD, som vi i dag hörde i ”Hej dunkom”, är bekanta för mig inte bara för att jag är uppsalabo. Min hustru är så kallad moster i den här manskören, och vi brukar regelbundet gå på deras framträdanden och även slottsmiddagar.

Också ”Hönan Agda” är mig välbekant, eftersom jag har allt (åtminstone på svenska) av och med Cornelis Vreeswijk. Både jag och min hustru hade kontakt med honom medan han levde: Hustrun valturnerade tillsammans med honom, och jag engagerade honom en gång i världen, när jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), som medlem i en valvisejury.

När det gäller ”Jopp hej-di” undrar jag om inte Anders Eldeman i dag serverade en slamkrypare med ledtråden käck visa som sjungs av personer som visar sig vara – vadå? Jo, redo, antar jag, om det handlar om scouter. Det knepiga med den här sortens äldre folkrörelsesånger är att de ofta användes inom olika folkrörelser, och jag vet att den till exempel i en textvariant användes inom IOGT-NTO. Den här visan tog jag med i min egen arbetarrörelsesångbok ”Upp till kamp” (1970), eftersom den var obligatorisk i många upplagor av ”Tidens sångbok”. Melodin är en tysk studentvisa, men den svenska text som socialdemokraten Bror Ejve (1897-1962), redaktör på Tidens förlag och bland annat VD i Folkrörelsernas konstfrämjande, skrev var en relativt fri tolkning av en tysk originaltext, skriven av publicisten/journalisten och socialdemokraten Max Kegel (1850-1902).

Låt oss stämma upp en sång,
Jopp hej-di, jopp hej-da!
lagom vacker, lagom lång.
Jopp hej-di, hej-da.
Om hur gode borgare
oss med sina brillor se.

Refräng
Jopp hej-di, hej-di, hej-da.
Jopp hej-di, jopp hej-da.
Jopp hej-di, hej-di, hej-da,
Jopp hej-di, hej-da!

När vi i fabriken gå.
Jopp hej-di, jopp hej-da!
När vi plöja eller så,
Jopp hej-di, hej-da.
alltid när vi knoga brått
gillas vi i rikligt mått.

Jopp hej-di…

Gäller det betala skatt,
Jopp hej-di, jopp hej-da!
tar man också mot oss glatt.
Jopp hej-di, hej-da.
Vi blir lika präktiga
som de stora mäktiga.

Jopp hej-di…

Men om vi i samlad hop,
Jopp hej-di, jopp hej-da!
höja några klagorop,
Jopp hej-di, hej-da.
blåser strax en annan vind,
man blir både döv och blind.

Jopp hej-di…

Därför ökom nu vårt lag.
Jopp hej-di, jopp hej-da!
Så vårt tramp en vacker dag
Jopp hej-di, hej-da,
borgarns ro så grundligt stör
att han både ser och hör.

Jopp hej-di…

Amerikanska ”Red River Valley” blev i svensk version ”Jag är lapp och jag har mina renar”. Den här sången har jag också hört på inuit, på kongress med mina grönländska partivänner, Siumut. Jag har tidigare återgett den grönländska texten här på bloggen.

En annan gammal goding är ”Barndomshemmet”, som börjar med textraden ”Där som sädesfälten böja sig för vinden”. Själv förknippar jag den främst med Harry Brandelius’ insjungning från 1959, men den sjöngs in redan 1919 av Ernst Rolf och året därpå av Jussi Björling.

Kvar att redovisa då är ”Sommar’n som aldrig säger nej”, som vi en gång i världen hörde i Melodifestivalen och sen i Eurovision Song Contest med Claes af Geijerstam och Göran Fristorp. Musiken skrevs av Carl-Axel och Monica Dominique, som jag har träffat bland annat i Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening och den mycket omdiskuterade texten av författaren Lars Forssell. Första gången jag träffade Lars Forssell var när han under mitt ordförandeår i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus i Uppsala medverkade i vår recentiorsafton på temat ”Att protestera i Sverige”. Senare fick jag hans tillstånd att publicera hans svenska tolkning av Leo Ferrés ”De fattigas piano” i min redan nämnda sångbok ”Upp till kamp!”. Och jag har därefter träffat honom också i samband med arrangemang i regi av Svenska Akademien och Riksdagen.

Finland: Centerns uppåtgående och Socialdemokraternas nedåtgående trend fortsätter

29 november 2013 15:25 | Politik | 6 kommentarer

Yle har presenterat en opinionsmätning gjord av Taloustutkimus, där man kan se samma tendenser som i undersökningen inför EU-valet nästa år.

Också här är Centern, Suomen Keskusta, klar etta med 24,1 procent och på uppåtgående (+ 0,9 procentenheter).

Tvåa ligger Samlingspartiet, Kansallinen Kokooumus, med 18,3 procent.

På tredje plats kommer även här Perussuomalaiset, Sannfinländarna, med 17,2 procent.

Det här populistpartiet är alltså större än Socialdemokraterna, Sosialidemokraattinen Puolue, som backar med 1,5 procentenheter och landar på 15,4 procent.

Gröna Förbundet, Vihreä Liitto, ökar med 0,6 procentenheter till 9,0 procent.

Vänsterförbundet, Vasemistoliitto, får 7,4 procent (- 0,2).

Svenska Folkpartiet landar på 4,1 procent (+ 0,2).

Och Kristdemokraterna, Kristillisdemokraatit, samlar 3,2 procent (- 0,3).

Det finns säkert flera förklaringar till Socialdemokraternas svaga läge – partiet har tidigare varit ett av de tre stora partierna och växlat med Centern och Samlingspartiet om att vara störst.

En förklaring till de finländska Socialdemokraternas nedgång kan vara partiets uppslutning bakom EU-projektet. Här har Centern företrätt en mer problematiserande hållning, och framför allt Sannfinländarna är ett EU-negativt parti.

Nu tror jag inte ens att just den frågan har varit den främst avgörande för Socialdemokraternas minskade stöd – men den har bidragit.

Socialdemokraternas nedgång är helt uppenbart till en icke oväsentlig del en effekt av att partiet har tappat en viss typ av arbetarväljare till Sannfinländarna: människor utan kvalificerad yrkesutbildning och med större risk för arbetslöshet. Den här proletära gruppen nås i Finland liksom i övriga Norden i dag inte längre av någon massorganiserad och ideologispridande socialdemokrati, och många som hör hemma i den söker nu enkla lösningar, som skulle kunna tänkas göra deras tillvaro mer trygg. Här finns grunden för främlingsfientlighet: flyktingar och invandrare ses främst som hot mot de egna jobben och bostäderna. I Finland har Sannfinländarna knutit näven även mot ”tvångssvenskan” i skolan.

Med det här vill jag generellt inte sätta rasist- eller högerextremiststämpel på Sannfinländarnas väljare.

Samma reaktionsmönster finns för övrigt också i de övriga nordiska länderna – vilket å andra sidan inte betyder, att populistpartierna där skulle vara identiska. I både Danmark och Norge startade de här partierna som missnöjespartier på högerkanten, men i dag finns det arbetarväljare, inte så få med tidigare bakgrund i socialdemokratin, som röstar på de här partierna, detta eftersom de ibland tar sig an missnöjesfrågor som rör de här väljarnas levnadsvillkor. Under valrörelsen nyligen i Norge läste jag en tidningsintervju med en lågavlönad ensamstående mamma, som såg framför sig en ljusare framtid med Fremskrittspartiet i stället för Arbeiderpartiet vid rodret. Vad bryr sig en människa i hennes situation om sparandet åt framtida generationer i Oljefonden, om bara hon själv och hennes ungar kan få det lite bättre?

Sverigedemokraterna har mycket mer utpräglat sin bakgrund i nationell extremism, även om de i dag gör sitt yttersta för att i allt utom en mer omlindad invandrar- och flyktingfientlighet tona ner detta. Men deras relativt höga opinionstal vittnar om att de, liksom populistpartierna i Finland, Danmark och Norge, i dag även attraherar människor inom traditionell arbetarklass. Mina partivänner på många håll i Skåne kan säkert verifiera det här.

Det här hör hemma inom ämnesområdet Socialdemokratins tillkortakommanden.

Fast varför Socialdemokratin envisas med att reducera sin potential till en tävling, tillsammans med flertalet andra partier, om medelklassens gunst är dock ett ämne som fordrar ett eget utrymme.

Men vart har Anna Hagberg tagit vägen?

28 november 2013 10:14 | Media | 13 kommentarer

Namn och Nytt i Dagens Nyheter pågår ett meningsutbyte om vilka som är landets bästa korsordsmakare.

Dagens avsnitt i den här diskussionen har rubriken ”Glöm inte den kluriga Anna Hagberg!”. Lars Erik Persson i Umeå utnämner henne till sin favoritkorsordskonstruktör (26 bokstäver) och ger ett par exempel på kluriga nycklar.

Själv fattade jag tycke för hennes kryss på den tiden då hon medverkade i Aftonbladet Kryss & Quiz, och jag har också här på bloggen beklagat att hon försvann därifrån. Dock har Aftonbladet i nyhetstidningen en gång i veckan publicerat helsideskryss, signerade Anna Hagberg.

Jag kan ju ha varit slarvig eller blind, men jag minns mig nu inte ha sett till kryss, signerade Anna Hagberg, i Aftonbladet på flera veckor.

Har jag rätt, vill jag veta varför. Är hon tjänstledig av någon anledning? Eller är hon, hemska tanke, portad i AB, och varför i så fall?

Politisk musik på svenska

27 november 2013 18:05 | Musik, Politik | 7 kommentarer

Jag har rimligen en av det här landets största samlingar av politisk musik på skiva. Jag har samlat på skivor i den här genren – allt från kampsånger till politisk cabaret och visor med udd – sedan sextiotalet, också gett ut ett par egna sångböcker i genren, ”Joe Hills sånger” (Prisma 1969) och ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma 1970).

Genom åren har jag då ock då ombetts att vid föreningsmöten medverka med program om och med politisk musik. Ska man spela ett representativt urval på det tema man har valt, måste man då ha minst en timme till sitt förfogande.

Under senare tid är det några PRO-föreningar här i Uppsala som har bett mig göra sådana här program. I dag har jag åter gjort ett sådant här program, den här gången för PRO Kungsängen-Salabackar.

Det brukar vara mycket folk på de här mötena, och mötet i dag var inget undantag. Jag vet av erfarenhet att det bland folk i de övre åldrarna fortfarande finns många som inte klarar att lyssna på sång till exempel på engelska, så därför hade jag valt att bara spela politisk musik på svenska. Därmed är ändå inte alla problem ur världen: en del människor i den här åldern har nedsatt hörsel, och det gör det ju också svårare för dem att uppfatta till exempel Mikael Wiehes skånskpåverkade sång.

Ändå tror jag att det inte är helt ovanligt att just människor i de här åldrarna ibland funderar över vad de har åstadkommit med sina liv, ett tema som finns i Wiehes ”Förändringen”, som jag spelade i dag.

Jag började för övrigt också lite sorgligt, med Hasses och TagesVar blev ni av, ljuva drömmar?”, i Monica Zetterlunds fina insjungning, vilket gav mig möjlighet att även knyta an till den aktuella biofilmen om Monica Z.

Cornelis Vreeswijk har gjort en mycket fin svensk version av Tim Hardin’sIf I Were a Carpenter”, ”Om jag vore arbetslös”. Den finns i en bra insjungning med Plura Jonsson & Eldkvarn plus Sara Isaksson.

Och så gav jag ett exempel på att även countrymusik kan vara politisk: Jag spelade ”Vår tids arbetarsång” med och med svensk text av Thorstein Bergman. Till ursprunget är den här låten amerikansk, ”Working Man Blues” skriven av Merle Haggard.

Visste ni att Sally i TV, det vill säga Maria Lundqvist, också har gjort politisk musik? Jag spelade hennes insjungning av Margareta Garpes, Suzanne Ostens och Gunnar EdandersBefrielsen är nära” från 1974.

Och har ni hört Olof Palme som rapartist? Nåja, Latin Kings har försett hans ”Fördomar”, ett radioanförande från 1965 om invandrarna, med bakgrundsmusik.

En vass låt om vår invandrarpolitik, ”Trevligt att se dig”, skrev Allan Edwall redan 1979. Både han och Palme skulle ha behövts i dagens Sverige!

Sen fortsatte jag ännu mer offensivt på det här temat: spelade Mikael Wiehes försvenskning av Woody Guthrie’sThis Land Is Your Land”, ”Det här är ditt land”. ADL, Daddy Boastin, Lisa Ekdahl, Emilia, Feven, Petter och Peps Persson får rummet att gunga i den här kärleksförklaringen till fosterlandet – fosterlandet kan ju också famna nytillkomna som behöver värmen i dess famn.

Ett par låtar som jag gärna hade velat spela fick utgå i dag, detta eftersom PROs lokal inte hade någon skivspelare, bara CD-spelare: ”Maskin nr 2”, en rolig och medryckande skildring i reggaetakt av arbetsliv. Och så Jacob Brantings fina försvenskning i min gamla sångbok ”Upp till kamp!” av Pete Seegers och Lee Hays’The Hammer Song” eller ”If I Had a Hammer”, på svenska kallad ”Släggan”. Den finns insjungen av Björn Arahb på den dubbel-LP jag var med och redigerade till Socialdemokraternas 90-årsjubileum 1979, ”Till seger. Röster och sånger i arbetarörelsen”, med Gunnar Sträng som sammanbindande berättare. Att den här skivan inte har återutgetts som CD är nästan kriminellt!

Jag avslutade mitt program traditionellt och ändå inte traditionellt. Jag spelade nämligen ”Internationalen”, vars text skrevs 1871 och som tonsattes 1888 för att sedan bli den internationella arbetarrörelsens främsta kampsång. I det här fallet gjordes den på en CD med Ani DiFranco och Utah Phillips, två amerikanska artister, dock utan sång – jag hade ju lovat dagens publik att bara spela låtar på svenska. Men det här är en högst hörvärd och särpräglad instrumentalversion. Så här har ni nog aldrig hört ”Internationalen” spelas, förutsatt förstås att ni inte har den här skivan, ”Fellow Workers” från 1999.

Vad händer med Socialistisk Folkeparti efter genomklappningen i valet?

26 november 2013 12:54 | Politik | Kommentering avstängd

Grundaren av danska Socialistisk Folkeparti, Aksel Larsen, hade ett förflutet som kommunist, men det parti han grundade var vänstersocialistiskt. Genom åren har det sedan, med större eller mindre lycka, framträtt som ett radikalt alternativ till det gamla danska arbetarepariet, Socialdemokratiet.

SF har tidigare agerat som ett ibland oppositionellt stödparti åt S-ledda regeringar, men först 2011 gick partiet formellt med i en S-ledd koalitionsregering (i vilken också ingår socialliberala Radikale Venstre). 2012 fick SF en ny partiledare, Anette Vilhelmsen, men det var alltså inte hon som förde in SF i den koalitionsregering Danmark styrs av.

Utanför regeringen hittar man på vänstersidan ytterligare ett parti, Enhedslisten, som ofta fungerar som parlamentariskt stöd åt regeringen men också då och då profilerar sig genom att högljutt ställa krav på regeringen. Det här partiet är en märklig konstruktion, eftersom det saknar partiledare i normal mening och är en valkoalition bestående av Venstresocialisterne, Danmarks Kommunistiske Parti och det trotskistiska Socialistisk Arbejderparti. I dansk politik fyller det också funktionen av miljöparti – dess fullständiga namn är Enhedslisten – De Rød-Grønne. Och inte nog med det: det här partiet har också profilerat sig starkt som ett feministiskt parti.

Medan Socialistisk Folkeparti i egenskap av regeringsparti har tvingats till eller ålagt sig den återhållsamhet som denna roll kräver, har Enhedslisten nått opinionsmässiga framgångar, som man för relativt kort tid sen knappast kunde förutspå. Och de här framgångarna har man nått främst på bekostnad av SF. I det danska kommunalvalet nyligen gjorde Enhedslisten, framför allt i flera av de stora städerna, ett kanonval, medan luften formligen gick ur SF. SF gjorde sitt stora tapp till Enhedslisten, men eftersom det tidigare nederlagstippade Socialdemokratiet faktiskt lyckades över förväntan, skulle det inte förvåna mig, om många tidigare SF-röstande den här gången röstade S.

Det intressanta är att man i höstens stortingsval i Norge kunde se ett liknande mönster. Socialistisk Venstreparti, som har samregerat med Arbeiderpartiet och Senterpartiet, blev också det ganska kantstött i det här valet. SV, som har profilerat sig som ett röd-grönt parti, förlorade främst i Oslo helt uppenbart röster till den nya utmanaren Miljøpartiet De Grønne. Och min gissning är att SV också förlorade röster till det ledande, socialdemokratiska Arbeiderpartiet, vars nedgång under den framvältrande högervågen annars kunde ha blivit mer märkbar.

I både det danska och i det norska fallet är min hypotes, att vänstersocialistiska partier i regeringsställning lätt kan tappa vinden i seglen, alltså en gissning, men det skulle inte förvåna mig, om valforskare snart kan bekräfta den.

I den SF närstående danska tidningen Information har jag efter SFs genomklappning i det danska kommunalvalet läst debattartiklar, av vilka det framgår att SFs partiledare Anette Vilhelmsen nu ligger ganska risigt till – som hennes efterträdare utpekas partiets vice ordförande, den återvalda borgmästaren i Lejre, Mette Touborg.

Ett partiledarbyte kan naturligtvis ge ett parti i trångmål ny luft under vingarna. Men kanske är huvudproblemet för ett parti av SFs karaktär snarare regeringsansvaret.

Häxan och lejonet

25 november 2013 16:21 | Barnkultur, Film | Kommentering avstängd

Den upplaga jag själv äger av C S (Clive Staples) Lewis’ (1898-1961) bokserie om Narnia, sammanlagt sju böcker, köpte jag 1999, men jag hade då för länge sen både köpt den till och läst den för våra barn. Jag har också i TV sett en tidigare filmatisering av den här serien än den Disney-producerade version som närmast föranleder den här texten.

Häxan och lejonet”, egentligen den andra boken i serien om Narnia, gavs ut på svenska 1959, i översättning av Birgitta Hammar; bokförlaget var, när jag skaffade den, Bonnier Carlsen. Illustrationerna, av Pauline Baynes, härrör från C S Lewis’ engelska original ”The Lion, The Witch and The Wardrobe”, utgivet 1950.

Walt Disney Pictures gjorde år 2005 den filmversion, som i dag är den vanligaste, ”Berättelsen om Narnia: Häxan och lejonet”, i engelskspråkigt original – brittisk/amerikansk/nyzeeländsk – ”The Chronicles of Narnia: the Lion, the Witch and the Wardrobe”. Regi: Andrew Adamson.

Ni som känner till min rationalistiska och icke-religiösa livsinställning skulle kanske inte i förstone tro att jag har något till övers för en värld befolkad av fauner, häxor och talande lejon, men jag har inga problem med saga och fantasy, särskilt som de moralproblem som tas upp i den här berättelsen är nog så reella.

Annars börjar den här historien nog så realistiskt: Vi befinner oss i London under andra världskrigets flygbombningar. Syskonen Pevensies pappa är inkallad, och till slut väljer mamman i familjen att evakuera barnen, i storleksordning från yngst till äldst, Lucy (Georgie Henley), Edmund (Skandar Keynes), Susan (Anna Popplewell) och Peter (William Moseley) ut på det inte lika bombhotade landet. De åker, ensamma, utan vuxeneskort, per tåg till resmålet, där de hämtas med häst och vagn.

De får bo i ett stort gammalt hus, ägt av en avlägsen släkting, professor och i enlighet med tidens myt om professorer ganska frånvarande. Fast det visar sig senare att han faktiskt känner till den hemliga port till en annan värld och tid det här gamla huset rymmer.

För syskonen finns inte så mycket meningsfullt att göra, så de fördriver tiden med att leka kurragömma. Det gamla huset är som gjort för kurragömma – där finns korridorer och prång och skåp att gömma sig i. Den allra yngsta i syskonskaran, Lucy, gömmer sig vid ett tillfälle i en garderob, och när hon tar sig längre in bland kläderna i den, öppnar den sig plötsligt mot en skog i en ny och okänd värld, en vintervärld. I den stöter hon av en slump ihop med en varelse som inte ser ut som hon själv, en faun.

Efter en inledande fas av avvaktande tystnad börjar de här två tala med varann, och faunen, som heter Tumnus (James McAvoy) bjuder rent av Lucy med hem till sin håla på en kopp te. Och med hjälp av Tumnus får så Lucy reda på att hon har hamnat i landet Narnia och att den ständiga vintern där beror på att landet nu i över hundra år har styrts av den vita häxan Jadis.

Medan Lucy dricker sitt varma te, spelar faunen flöjt för henne, en musik som förtrollar henne och får henne att somna.

När Lucy sedan vaknar bekänner Tumnus, att han hade haft för avsikt att följa den vita häxans påbud och alltså först hade tänkt lämna över Lucy till henne men att han sedan hade ångrat sig. I stället för han nu Lucy tillbaka till utgångspunkten, gången som leder ut ur Narnia och in i garderoben.

Det märkliga är att tiden har stått still i den vanliga världen, medan allt det här hände, och syskonen tror förstås inte på Lucy, när hon berättar, vad hon har varit med om.

Men Lucy ger sig inte: En kommande natt smyger Lucy tillbaka till garderoben genom vilken man kommer till landet Narnia.

Fast den här gången smyger hennes bror Edmund efter henne och tar sig också – fast efter Lucy – genom garderoben och hamnar, till sin stora häpnad, i det vintriga Narnia.

Här möter han nu, inte Lucy, men den vita häxan (Tilda Swinton) i en släde. Eftersom hon, till en början i motsats till sin kusk, anslår en vänskaplig ton, avslöjar Edmund, att han letar efter sin syster, som redan har varit i Narnia en gång tidigare. Edmund bjuds på förtrollande konfekt och varm choklad och inviteras att tillsammans med sina syskon besöka den vita drottningen, i själva verket alltså en häxa, i hennes slott. Vad hon inte berättar för Edmund är att det finns en gammal spådom om att fyra intränglingar, barn av Adam och Eva, är de enda som kan hota hennes välde och därför måste förgöras.

Men den här gången – för att senare kunna fånga alla barnen Pevensie – låter hon Edmund löpa och återförenas med Lucy. Tillsammans tar de sig hem igen genom garderobspassagen.

Tredje besöket i Narnia börjar med att syskonen under lek i trädgården råkar panga ett fönster, och när de springer in för att gömma sig hamnar de förstås i det där garderobskåpet. Den här gången kommer de alltså alla fyra till Narnia.

Lucy för dem hem till sin vän Tumnus, men de finner hans fina hem ligga i spillror. På en lapp kan de läsa att Tumnus har hämtats av hemliga polisen, anklagad för högförräderi.

Men i den här märkliga skogen finns djur som kan tala, bland annat ett bäverpar, till vars underjordiska lya de får följa med. Här får de veta att det i Narnia finns en gammal profetia om att landet ska räddas ur den vita häxans grepp av fyra människobarn, också om den mytiske lejonkungen Aslan, som tillsammans med barnen ska rädda Narnia.

Under tiden har Edmund försvunnit och blivit tillfångatagen. När han utanför den vita häxans ispalats ser Tumnus förstenad och sedan i mötet med den vita häxan, drottningen av isslottet, får erfara att hon inte alls är så där snäll som hon först verkade i hans ögon, börjar han äntligen komma till besinning.

De övriga syskonen jagas av isdrottningens/häxans vargar. Men under deras flykt undan förföljarna börjar det hända märkliga saker. Trots den oändliga vintern i Narnia har där aldrig under den här långa perioden firats någon jul. Julen representeras också här, ganska traditionellt för vår egen del av världen, av en jultomte med julklappar, sådant som de senare kommer att få nytta av: Lucy får en flaska trolldryck som kan hela, Susan en pilbåge och pilar och Peter ett svärd.

Och under tiden börjar det hända andra märkliga saker: Isen, över vilken de har flytt, bryts upp så att de förföljande vargarna inte kan nå dem. Och snön smälter. Vintern går över i vår. Peter räddar sina systrar, och när de når fram till Aslan – det är förstås hans återkomst som åstadkommer förändringen i naturen – blir han av Aslan dubbad till riddare.

Några av Aslans krigare lyckas också befria Edmund, och under hans möte med syskonen och Aslan undfår han den nåd, som är en del av C S Lewis’ kristet färgade tankevärld.

Häxan/isdrottningen är förstås rasande och samlar en väldig här för att slå ner Aslan och hans trogna. Men först kräver hon Edmund, förrädaren som enligt gammal sed i Narnia tillhör henne, tillbaka.

Aslan gör då något överraskande, han överlämnar sig själv i hennes våld mot att hon släpper Edmund, åter igen en religiöst färgad offerrit. Och häxan accepterar, låtsas åtminstone därmed skona de andra. Vi får alltså se Aslan föras till ett stenaltare och till synes låta sig dödas för en annans synder. Lucy och Susan blir nattliga vittnen till vad de tror är Aslans död.

Under tiden ställer sig Peter och Edmund i spetsen för Aslans här för att utkämpa slutstriden mot häxan och hennes monsterhär. Här förekommer i filmen masscener, som är mäktiga men ändå inte så monstruösa att de skulle kunna skrämma en yngre filmpublik från vettet. Den av Peter och Edmund ledda lejonsidan tvingas också till reträtt.

Men räddningen är nära. När solen går upp, rämnar stenaltaret där Aslan ligger, och han vaknar likt en Kristus till liv igen.

Lucy och Susan får rida på Aslans rygg, och Aslan ingriper i den pågående striden just när Häxan och hennes bestarmé ser ut att ha vunnit. Häxan har, kanske dödligt, sårat Edmund, och även Peter ser ut att duka under – men just då anländer Aslan och slår ner häxan.

Nu kommer Lucys hälsobringande vätska, den hon har fått i present av jultomten, till användning. Med hjälp av den vaknar både Edmund och de övriga fallna till liv igen.

Aslan väcker alla varelsen, som den onda isdrottningen har förvandlat till stenstoder, till liv igen: Han blåser sin ande – Guds ande – i dem, och bland dem som vaknar till ett pånyttfött liv finns faunen Tumnus.

Aslan viger dem sedan till konung/drottning över var sin del av Narnia, medan han själv drar sig tillbaka.

Vi hinner till och med se de här fyra barnen åldras i sina nya monarkiska roller.

Men en dag, när de är ute och rider tillsammans i den skog där det här äventyret började, minns de plötsligt ingången till Narnia, genom vilken de en gång i världen anlände, och går genom den åt andra hållet. I det ögonblicket är de unga igen.

Och professorn som de bor hos finns åter där, med deras boll i händerna och faktiskt inte alls arg på dem. Även han känner till Narnia.

Lars Løkke Rasmussen mer skadad än Venstre

24 november 2013 15:48 | Politik | 3 kommentarer

Allmänborgerliga Venstres relativt måttliga framgångar i kommunalvalet i Danmark nyligen har säkert en stor del av sin grund i partiledaren Lars Løkke Rasmussens klantigheter.

I en opinionsundersökning gjord av Magafon svarar 27 procent av de tillfrågade, att viceordföranden Kristian Jensen vore en bättre ordförande för V än vad Løkke Rasmussen är. Den sittande ordföranden får stöd av 25 procent av de tillfrågade.

Dock verkar de svårigheter för partiet Venstre som märktes i valet inte vara bestående: Medan partiet i en mätning, gjord 22-24 oktober, var nere i 25,5, är stödet för partiet den 18-20 november 29,3 procent.

Det verkar vara främst högerpopulistiska Dansk Folkeparti som får betala för den här uppgången. Partiet var 22-24 oktober uppe i hela 18,9 procent men är nu åter nere på 15,9.

För Konservative Folkeparti syns ingen ljusning: 4,1 och 3,9.

Och Liberal Alliance backar nu åter efter en uppgång i förra mätningen: 6,2, 4,6.

Socialdemokratiet, som i förra mätningen fick 21,7 procent, går nu upp till 22,2 procent, vilket mot bakgrund av partiets förstaplats i kommunalvalet – ett faktiskt resultat, ingen opinionsmätning – nyligen ändå förefaller lågt, om man jämför med Venstres aktuella siffra.

Enhedslisten får i de här båda mätningarna 9,7 procent respektive 10,2, medan man samtidigt kan registrera Socialistisk Folkepartis nedgång men ändå inte i form av en tydligt vikande kurva: 4,5 respektive 5,5.

Radikale Venstre hamnar här på 8,4 respektive 7,0 procent.

Observera att indexet för 18-20 november ligger mitt över kommunalvalet den 19 november, då ju danskarna röstade på ett delvis annat sätt.

Själv föredrar jag Ligeti framför Brahms

24 november 2013 14:26 | Mat & dryck, Musik, Politik | Kommentering avstängd

Minnen och romantik” rubricerades torsdagskvällens – jag är svårt förkyld och har inte orkat skriva – konsert med Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi.

”Minnen” syftar här rimligen på de två verk som framfördes före pausen.

Konserten inleddes med ”Concert Românesc” (1951) av György Ligeti (1923-2006). Ligeti växte upp i en av de ungersktalande delarna av Rumänien, närmare bestämt i Transsylvanien, men lämnade upprorsåret 1956 Ungern, där han då bodde, och hamnade i stället i Sverige. Det verk vi fick höra är kanske inte helt representativt för den oftast betydligt mer modernistiske Ligeti – ”Concert Romaânesc” knyter tematiskt an till hans uppväxtmiljö, som musikaliskt präglades av det ungerska och det zigenska.

Till sin barndoms trakter, vid Vättern, förde oss också Jonas Valfridsson (född 1980) i ”A Fragmented Memory; My Overgrown Little Tree House”, ett beställningsverk av Jönköpings Sinfonietta och Uppsala Kammarorkester 2013. I konsertprogrammet framhävs det här verkets karaktär av barndomsminne, och kompositören knyter det själv i titeln till en av barndomens trädkojor. Detta påverkar givetvis vår – publikens – upplevelse av verket, men skeptiskt lagd som jag är tror jag nog att det här verket med en annan titel kunde ha fått en helt annan innebörd. Men förvisso väcker den här musiken känslor som naturen väcker hos oss, både av idyll och hot.

Efter pausen spelades ”Serenad nummer 1 i D-dur” (1857) av Johannes Brahms (1833-1897). Den här serenaden rymmer, om man är lagd åt det hållet, element som kan tolkas naturlyriskt, men det är i grunden ett romantiskt verk, ganska långt från hans ungerska danser, som ju mycket livligare än i det inledande stycket av Ligeti bärs upp av element hämtade från zigensk musik. Men för att återvända till den av kammarorkestern (utmärkt) spelade brahmsserenaden: som så ofta när det gäller musik av Brahms, lyckas den inte riktigt beröra mig.

* * *

Före konserten åt vi middag tillsammans med Anna, på restaurang Saffran Polo, en persisk restaurang på samma sida av Vaksalagatan men ett par kvarter öster om Vaksala torg.

Där får man god och vällagad mat i rikliga portioner. Birgitta valde Chenseh, marinerat och grillat lamm med rödlök, paprika och feferoni, och Anna och jag åt Sultani, ett spett lammfärs, och ett med marinerat lamm på spett, båda grillade och med liknande tillbehör.

Den här gången kom Anna i bil från sitt sommarställe i Ekolsund, så hon skjutsade hem oss efter konserten, innan hon själv åkte tillbaka.

Melodikrysset nummer 47 2013

23 november 2013 12:16 | Barnkultur, Film, Musik, Teater, Ur dagboken | 13 kommentarer

Dagens melodikryss var delvis lätt men innehöll också en del knepigheter.

Den gode Eldeman hade lagt ut en fälla redan i början av krysset. Jag hade ingen som helst svårighet med att genast känna igen Robert Brobergs ”Båtlåt” – jag har det mesta av och med honom på skiva, och jag har också sett honom på scen – men intet ont anande skrev jag, och gissar jag många med mig, först ”båtar” som svar på frågan om vad farkosten har omkring sig. Men som svaret på nästa fråga indikerade: svaret måste här i stället bli bojar.

Detta på grund av att det ju var Jussi Björling som sjöng Rossini i dagens klassiska fråga.

Sen kom en fråga som ligger helt utanför min musikaliska kunskapssfär. Jag vet mig aldrig någonsin ha hört Avicii, långt mindre albumet ”True” med ”Make Me Up”.

Radion står på hela dagarna, och på kvällstid ser jag ganska mycket TV, men tro inte att jag för den skull lyckas lära mig några programsignaturer.

Så i mitt fall var det en svår uppgift att identifiera signaturen till ”Svar i dag”.

Och förvisso har jag en gång i världen sett en del avsnitt av ”Mash”, men det var nog inte dess signatur som fångade mitt intresse.

Vi kan väl ta allt bökigt på en gång. Inte så att jag hade svårt att känna igen den melodi ur ”A Little Night Music” (Stephen Sondheim med flera), ”Send In the Clowns”, som förekom här fast på tyska. Men vad heter den här melodin egentligen på svenska? Vad jag förstår heter Beppe Wolgers’ – Eldeman refererade till honom – svenska version ”Var finns den clown”, men då går varken första och tredje ordet i titeln – det var de som efterlystes – in. När Mattias Enn sjunger den, sjunger han ”Ta in en clown”, och det var helt solklart första och tredje ordet i den versionen Eldeman efterlyste. Ändå undrar jag om någon är kapabel att reda ut det här åt mig.

Resten hade jag inga problem med.

Jag har i och för sig inte sett den nya tecknade versionen av ”Emil & Ida i Lönneberga”, men både musiken och textinnehållet kändes välbekanta.

Jag är fortfarande lite paff över den usla placering – nummer 18 – Ola Salo fick i Eurovision Song Contest 2007, detta eftersom ”The Worrying Kind” faktiskt var värd en mycket bättre placering. Men det är mycket med ESC jag inte förstår. (Och jag förstår ännu mindre av utfallet i de svenska melodifestivalerna under senare år.)

Även om somliga säkert tror motsatsen, har jag verkligen inget horn i sidan till populärmusikgenren.

Jag tycker till exempel att Lena Ph är en utmärkt företrädare för den. Hennes tolkning av ”Månsken i augusti” är ett exempel på det.

Personligen gillar jag ännu mer Lisa Nilsson, som vi i dag hörde i ”Sånger om oss”.

Och jag tycker att Edda Magnason gör ett inkännande och pricksäkert porträtt av Monica Zetterlund i filmen om henne – ni hittar mina recensioner av filmen respektive skivan, från vilken vi i dag fick höra ”Sakta vi gå genom stan”, under Kulturspegeln, Film respektive Musik.

Hoppet därifrån till ”Should I Stay Or Should I Go” med punk-bandet Clash kan tyckas vara långt, men jo, jag tyckte det var kul att höra dem också.

”Should I Stay Or Should I Go” är för övrigt en frågeställning som har varit aktuell för mig nu i ett par veckor, på nätterna, i dubbelsängen. Jag har nämligen en envis hosta, särskilt i ryggläge.

Socialdemokraterna i Finland ligger risigt till inför EU-valet i maj 2014

21 november 2013 13:49 | Politik | 1 kommentar

Jag vet inte om det i Finland finns någon EU-relaterad debatt, som redan nu kan indikera utfallet av EU-valet den 25 maj 2014. Yle Nyheter har hur som helst låtit Taloustutkimus göra en gallupundersökning om hur finländarna avser att rösta i detta än så länge ganska avlägsna val.

Centerpartiet, Suomen Keskusta, går upp från 19 procent i EU-valet 2009 till nu nästan 22 procent.

Än så länge leder dock Samlingspartiet, Kansallinen Kokoomus, det här loppet med oförändrade 23 procent.

Det parti som även i det här fallet ökar mest är populistpartiet Sannfinländarna, Perussuomalaiset, som ökar från knappt 10 procent i EU-valet 2009 till nu 17 procent. Detta är intressant också mot bakgrund av att dess stora dragplåster, partiledaren Timo Soini, inte kandiderar i detta val.

Sannfinländarna är numera ofta ett av de tre stora partierna i Finland. I den rollen har de tagit över efter Socialdemokraterna, Suomen Sosialidemokraattinen Puolue, vilket är anmärkningsvärt också mot bakgrund av att Socialdemokraterna i Finland historiskt ibland rent av har klarat att bli landets största parti.

Socialdemokraterna backar i den här gallupen med cirka 2 procentenheter till 15,4 procent. Till hur stor del den här tillbakagången beror på partiets EU-politik respektive inrikespolitiska tillkortakommanden är svårt att veta.

Vänsterförbundet, Vasemistoliitto, går upp från knappt 6 till drygt 7 procent och har därmed en chans att återerövra det mandat partiet tappade 2009.

Sämre går det för Gröna förbundet, Vihreä Liitto, vars ordförande ju nyligen på grund av egenmäktigt förfarande tvingades lämna den finländska regeringen. De gröna fick i valet 2009 drygt 12 procent av rösterna men är nu nere på 8 procent.

Kristdemokraterna, Suomen Kristillisdemokraatit, får 3,5 procent och Svenska Folkpartiet 3,6 i den här mätningen.

Bara 45 procent av de 2.400 tillfrågade har dock nu kunnat ange, vilket parti de kommer att rösta på.

En annan osäkerhetsfaktor är det låga valdeltagandet. 2009 var det drygt 40 procent som röstade. Och även om det nästa år ser ut att bli en något högre andel som röstar, tycks inte finländarnas förtroende för EU-parlamentet vara överdrivet stort.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^