En film om förälskelse

Clint Eastwood, som vi oftast förknippar med mer actionfyllda filmer, regisserade och spelade själv den manliga huvudrollen i en film, som snarare måste betecknas som romantisk, ”The Bridges of Madison County” (1995), på svenska ”Broarna i Madison County”. Den är baserad på en roman med samma titel av Robert James Waller, men efteresom jag inte har läst den, har jag ingen berättigad uppfattning om den.

Filmen är mycket amerikansk, inte bara för att den utspelar sig i Iowa, desutom i en miljö där folk noga håller reda på varandras privatliv. Också filmens kärlekshistoria är, när det gäller den mer fysiska sidan av saken, skildrad med amerikansk återhållsamhet. Enda gången då vi får se den kvinnliga huvudpersonen naken är hon ensam i badkaret och då med mängder av badskum strategiskt placerat över sig. Den manliga huvudpersonen exponerar sig ungefär lika mycket/lite, när han ses tvätta sig vid en utomhuspump.

Fast när jag skriver om detta, gör jag filmen orättvisa. Den skildrar med stark inlevelse och medvetet återhållna konstnärliga medel en förälskelse mellan två vuxna människor, av vilka den ena år bunden av äktenskap, man plus två halvvuxna barn.

Huvudhistorien börjar vardagligt ute på en gård ute på landsbygden i Iowa: Där lever Francesca – Franny – Johnson (Meryl Strep) sitt liv tillsammans med man och tonårsbarn – de övriga i familjen ska dock just i väg till en flera dagar lång marknad på annan ort. På vägen utanför huset stannar därefter en bil med en ensam man, Robert Kincaid (Eastwood), som frågar efter vägen till en bro en bit därifrån.

Filmens passionshistoria är från och med då, ett lite trevande samtal och lite iste inne i köket, gjord i ett långsamt och övertygande tempo, där ingenting skildras som avgjort på förhand. Genom samtalet får vi till att börja med, liksom de själva genom frågor och svar, en bild av de här båda: Han fotograf på uppdrag för National Geografic – så småningom framgår det också att han är frånskild. Hon född i Syditalien men medförd till USA av en amerikansk soldat, till hans fädernesgård, där hon efter en period som lärarinna blir hemmafru med två barn.

Hon har uppenbarligen gjort sin plikt som god hudstru och mor, även om hon, hunnen så här långt i livet, så småningom inför besökaren kan erkänna, att livet kanske inte blev riktigt som hon hade drömt.

Och det här långsamma tankeutbytet mellan dem, det kanske skickligaste i hela filmen, leder naturligtvis till den attraktion som får henne att följa med i bilen och visa honom vägen till bron han letar efter och sen att bjuda honom på middag hemma, vilket till slut ändar i pssionerat sex (som vi alltså inte konkret får se men ändå starkt upplever).

De här dagarna av underbar samvaro och passion måste naturligtvis på något sätt få en lösning innan Francescas man och barn kommer tillbaka hem. Ska hon lämna dem och åka i väg med Robert?

Han säger, och verkar mena det, att han visserligen genom åren har haft historier med olika kvinnor på olika håll, men att den här attraktionen inte liknar någon annan. Men till slut bävar hon ändå inför en brytning och låter Robert åka sin väg. Så nästa dag välkomnar hon, med tillkämpad glättighet, maken och barnen hem igen. Någon dag senare ser hon, för ett ögonblick lämnad ensam i makens bil, Robert ute på gatan i den närbelägna staden, och därefter åker han i sin egen bil ut ur hennes liv.

På det konkreta planet i alla fall.

När hon till slut dör – maken har dött före henne – hittar de nu vuxna och själva gifta barnen inte bara hennes testamente utan också en dokumentation, riktad till dem i form av foton och dagböcker, av den där för dem dittills okända passionshistorien, också en minnessak hon gav Robert innan de skildes åt. Det visar sig att den och fotona har skickats till henne efter hans död.

Nu kommer också förklaringen till något vi tittare konfronteras med redan i filmens början, att mamman i sitt testamente uttryckligen önskar bli kremerad och få askan strödd i vattnet från en av de där broarna i Madison County. Askan efter hennes kortvariga kärlek Robert har nämligen också strötts ut där.

Det här slutet, inklusive scenen där sonen och dottern faktiskt står på bron och strör ut hennes aska, har inte bara romantiska utnn också sentimentala drag, men som helhet är ”Broarna i Madison County” ändå en sevärd bitterljuv kärlekssaga.

Också musiken och skildringen av landskapet med dess olika skiftningar och av samhället med människor och bilar och billjud bidrar till att göra ”Broarna i Madison County” till en sevärd film.

Min mammas ödesträd

I fönstret i vår forna barnkammare, det som numera benämns biblioteket men där Viggo och Klara brukar sova när de stannar över natten hos morfar och mormor, står det fyra Ödesträd.

Just nu blommar de överdådigt, så överdådigt att jag önskar att jag hade en kamera som medgav publicering på bloggen. Den är kransblommig: själva blomman är liten men intensivt röd, och sedan får den en fyllig prakt genom att den har ett vitt klockformat foder. Blommorna sitter i flockar uppe i grentopparna och gör sig fint mot de mörkgröna bladen. Det är väl därav den har fått sitt andra namn, Brokklerodendrum.

Dess latinska namn är Clerodendrum thomsoniae, där Clerodendrum kommer från grekiskans kleros, öde eller lott: dendron, också det grekiska, betyder träd. Senare delen av namnet har den efer skotten Thomas Thomson. Men från Skottland kommer den förstås inte, utan från Västafrika, där den i vilt tillstånd kan få rankor som blir upp till fyra meter långa. Längden håller man dock nere genom beskärning under senvåren.

Man ska inte låta sig förledas av att den under sommarhalvåret brukar tappa alla blad. Under sommaren, då den ser ganska risig ut, brukar Birgitta ställa ut våra i trädgården, därefter – som en övergång till vintern och blomningen – i växthuset i Öregrund.

Hur min mamma gjorde på den punkten vet jag inte, men våra fyra ödesträd är ärvda efter henne. I huset i Juniskär stod de alltid i ett fönster mot havet i TV-rummet där vi brukade sova när vi hälsade på. Det här rummet samt sovrummet bredvid fanns inte när vi flyttade in där 1945, men vår hyresvärd, Kjell Nordin, byggde till dem, i slutet av 1950-talet om jag minns rätt. Nu bor där andra människor som enligt vad jag har hört har slagit samman de här båda rummen.

Även hus har sina öden.

Ett slags road movie men utan riktig nerv

”Resa i natten” gjordes 1955 då jag ännu inte, som något senare, hade börjat se praktiskt taget alla nya filmer på bio.

Manus skrevs av Olle Hellbom, som numera mest är ihågkommen för sina Astrid Lindgren-filmatiseringar, men ännu intressantare är det att notera, att filmen regisserades av Hampe Faustman, en visserligen ojämn men sällan ointressant svensk filmmakare. Redan hans namn motiverar att TV har visat ”Resa i natten”, och raden i rollistan av mycket goda skådespelare från den aktuella perioden lockar också.

För mig som var i tonåren under 1950-talet är det också roligt att få se detaljer – till exempel golvlampor – som är så typiska att de nu känns som tidsmarkörer.

Sammantaget är ”Resa i natten” inte en särskilt lycklad film. Flertalet av filmkritikerna vände tummen ned, men av dem jag regelbundet läste på den tiden var Nils Beyer i Morgon-Tidningen (gamla Social-Demokraten) negativ, medan Karl Ekwall i Afton-Tidningen såg förtjänster hos den här filmen. Just de här båda (S)-märkta tidningarnas bedömningar kan vara intressanta att notera, eftersom också Hampe Faustman hörde hemma på vänsterkanten.

”Resa i natten” har dock ingen politisk tendens. Däremot är den, i egenskap av ett slags road movie om lastbilschaufförers liv, släkt med den neorealistiska italienska efterkrigsfilmen. Lastbilarna, vägarna, mackarna, långtradarfiken, jargongen – alltsammans fångas fint i Rune Ericsons svartvita foto.

I detta har Olle Hellbom vävt in fem människors komplicerade relationer. Långtradarchauffören Gösta Lundberg (George Fant) har varit gift i åtta år med Birgitta (Eva Dahlbeck), och hans myckna bortovaro och hisoria med lifterskan och revyskådespelerskan Anna-Lisa Kaller (på scenen Irene – ”Ajrin” som i ”Goodnight Irene” – Haller), spelad av Ulla Sallert, hotar äktenskapets bestånd.

Det andra paret i filmen med problem är Åke Eriksson (Sven-Eric Gamble), också han långradarchaufför men inkallad, varvid han bland annat är med om en minolycka, och hans tjej Britt-Marie (Amy Jelf) som, när de träffas, gråter och trasslar utan att berätta varför för Åke.

På en av sina resor tar Gösta vägen över Britt-Maries föräldrahem och får där av Britt-Marie veta att hon väntar barn, fast med en annan än Åke.

Den från förläggningen förrymde Åke, som har fått logi hos Gösta och Birgitta, lägger, vad man förstår på grund av Britt-Maries avvisande attityd, an på Birgitta, när de är ensamma hemma, men trots viss kurtis blir det inget där. Men han har för Birgitta berättat om Göstas snedsteg, så hon lägger på luren, när Gösta ringer.

Till slut kommer Gösta ändå hem efter en bilolycka – han har svimmat under körning, vilket visar sig bero på blodsockerfall, en effekt av diabetes. På hemvägen har han för egen del redan gjort sig av med den, som det visar sig, i fråga om mansrelationer lättflyktiga Anna-Lisa, och nu stundar en uppgörelse med den som han tror otrogna hustrun. I rätt ögonblick förenklas pusslet av att polisen ringer på och hämtar Åke, och så talar det äkta paret ut och försonas.

En månad senare sitter Gösta och Åke åter tillsammans i förarhytten på en långtradare. De tar en extra sväng förbi huset där Britt-Maries föräldrar bor och där även Britt-Marie finns. Gösta släpper av Åke, som ska göra ett nytt försök.

* * *

En av de roliga sakerna med att se gamla långfilmer är alla skådespelare man känner igen. Några sådana i den här filmen är Catrin Westerlund som bensinmacksanställd, Arne Källerud som långtradarchaufför och inte minst sångerskan Barbro Hörberg som Anna-Lisa Karlssons/Irene Hallers liftarkompis. Och så vill jag av personliga skäl nämna ytterligare en långtradarchaufför, Mankan, spelad av Bengt Sundmark, sedan länge död men förr i världen gift med Birgittas syster Karin.

Estlands socialdemokrater närmar sig landets ryssar

Under den första perioden av Estlands återvunna självständighet fanns det flera ryska partier i det estniska parlamentet, Riigikogu, men under senare år har inget av dem klarat spärren i valen. Det enda återstående som kandiderade i 2011 års val, Vene Erakond Eestis (Ryska partiet i Estland), fick då 0,87 procent av rösterna, vilket bara är 5.029 röster.

Ryssarna i Estland har förstås, lika lite som esterna, exakt samma politiska sympatier, och de flesta av dem har vid det här laget accepterat Estlands självständighet och att de utgör en minoritet av landets befolkning. I stället har deras val av parti blivit både mer ideologiskt och framför allt mer intressebetingat. Den stora röstmagneten bland Estlands ryssar har i de senaste valen varit Keskerakond (Centerpartiet), vars populistiske ledare Edgar Savisaar, på sin tid en av förgrundsfigurerna i Estlands nationella självständighetskamp, skickligt har spelat på ryssarnas frustration.

Naturligtvis spelar socioekonomiska faktorer roll för ryssarnas partival, vilket förstås också betyder att en del stenrika ryska affärsmän lägger sin röst på nyliberala Reformierakond (Reformpartiet).

Jag har i några tidigare opinionsanalyser pekat på att Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik erakond, har en uppåtgående trend bland landets ryssar, vilket är en mycket rimlig utveckling mot bakgrund av den socioekonomiska ställning som utmärker majoriteten av Estlands ryssar.

Partiet, som i opinionsmätningarna nu har gått om Keskerakond och är landets näst största parti, skulle kunna bli ännu större, om en ännu större andel av ryssarna började rösta socialdemokratiskt. De estniska socialdemokraterna har mycket riktigt på sin hemsida exponerat fler av sina ryska företrädare, gjort kampanjturné i landets nordöstra ryssdominerade delar och där också, i Narva, öppnat ett ryskspråkigt partikontor.

Och det här verkar ge resultat.

Styrelsen i det ovan nämnda Vene Erakond Eestis har enhälligt beslutat att söka samarbete, gärna även samgående, med socialdemokraterna. Ett förslag i den riktningen, undertecknat av VEEs ordförande Stanislav Tšerepanov, presenterades på Socialdemokraternas hemsida den 25 november.

Där publicerades samtidigt ett svar, undertecknat av S-ledaren Sven Mikser, som ställer sig positiv till fortsatta samtal om samarbete, även samgående. Av svaret framgår att han kan tänka sig att låta ett antal framstående ryssar från VEE kandidera på Socialdemokraternas listor.

Min egen reflektion till detta är att VEE i sig inte är särskilt stort men att ett samarbete/samgående med Socialdemokraterna skulle komma att få mycket uppmärksamhet bland Estlands ryssar och bland dem göra socialdemokratin till ett verkligt alternativ till Savisaar och hans centerparti.

Melodikrysset nummer 47 2011

Dagens melodikryss innehöll en del frågor som ligger utanför min normala kunskapssfär, men jag har lyckats klara även dem. Ett exempel: ”Big Brother” med Adam Alsing har jag aldrig tittat på.

Och ”You’re Beautiful” med James Blunt har jag möjligen hört förut men ändå inte riktigt lagt på minnet.

Men sånt får man stå ut med. Andra kan ha haft det svårt med sådant som jag tyckte var jättelätt.

Jag förstod till exempel genast att krysset inleddes med Lars Forssell och ”En fransman i Stockholm”. Jag har allt av Forssell på skiva, inklusive det lilla han har sjungit in själv. Till Forssell har jag ett långt och hjärtligt förhållande: Jag inledde mitt ordförandeår i socialdemokratiska Laboremus i Uppsala med att engagera honom på vår recentiorsafton 1960, där han talade under rubriken ”Att protestera i Sverige”. Jag fick hans tillstånd att ta med två av hans visor i min sångbok 1970, ”Upp till kamp!”. Birgitta och jag träffade honom i samband med några av Svenska akademiens evenemang, och han skrev på talmannens, Birgittas, uppdrag ett beställningsverk åt riksdagen. Jag har skrivit en del om honom här på bloggen och bland annat fått vänliga kommentarer från hans son, Jonas. Läs gärna mer under Kulturspegeln, Musik.

Olle Adolphson är en annan svensk vismakare jag har allt av på skiva. Självfallet har jag också skaffat artisthyllningen till honom, ”DubbelTrubbel”, där Mauro Scocco medverkar med det vi hörde i dag, ”Världen som var min”.

Texten till Nils Ferlins ”Får jag lämna några blommor” har jag återgett ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Lille Bror Söderlundh tonsatte den 1939.

Religiös är jag inte, men jag har inget emot att lyssna på andlig musik, och jag gillar Frälsningsarméns projekt att ge ut skivor med kända artister, som sjunger psalmer och frälsissånger. Ett exempel hörde vi i dag: ”Guds källa har vatten till fyllest” med Niklas Hjulström.

Om jag inte gillar program av typen ”Big Brother”, gillar jag desto mer ”På spåret” – jag såg förstås säsongspremiären i går kväll. Då spelades för övrigt en ny signaturmelodi, inte den vi tidigare har fått höra, Hans Christian Lumbyes ”Jernbanegalopp”. Här skulle man svara vad man passerar under tågets förflyttning och svaret skulle bli perrong, men man får väl hoppas att tågen också fortfarande stannar vid en och annan sådan.

Ett annat slags kommunikationsmedel, flyg, förekommer i filmen ”En officer och en gentleman”, där man spelar ”Up Where We Belong”.

Den här filmen är, som så ofta är fallet med Eldemans frågor, ett fall av återbruk, och som för att ytterligare befästa sitt rykte på den punkten, fick vi i dag åter höra en melodi som förekom även förra veckan. Då fick vi höra ”När vindarna visakar ditt namn” med Roger Pontare. I dag fick vi höra den i karaokeversion.

Originalet var ju en melodifestivalmelodi, och ytterligare en sådan spelades i dag, ”Show Me Heaven” med Lili & Susi. Här skulle vi kunna att den tävlade år 2009, nio, och att de som sjöng är systrar.

Sen är det bara bidragen med ett par gamla stötar kvar att redovisa.

Kjell Kraghe är född 1938 och alltså bara ett år yngre än jag, gamle gubbe. Med honom spelades ”Flickorna på lyckorna”, men visst var det en stump ur ”Ålefeskarns vals” vi hörde i snabbgenomgången? Jag kollade hos en annan flitig melodikrysslösare, Kyrkoherden, och han hade hört detsamma, så jag tror inte att vi är två som hallucinerar.

Och sen var det då en man som redan är död, Johnny Cash. Oavsett om man tidigare har hört just ”Ring of Fire” är hans röst svår att ta miste på.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då antingen med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

En offensiv Håkan Juholt

Med beundransvärd energi besöker nu den i media nederlagsstämplade Håkan Juholt partidistrikt efter partidistrikt. I går var det Uppsalas tur. Efter ett möte med kommunalarna kom han till Missionskyrkan, där Uppsala arbetarekommun numera håller sina möten. Gissa om det hade kommit folk till det här!

Håkan Juholts turné runt Sverige har beskrivits som en botgöringsfärd, och visst berörde Juholt med några ord sina egna tillkortakommanden, men det han just nu, full av kamplust, genomför är en gammaldags agitationsturné, där han pläderar för en politik präglad av mer rättfärdighet, för att knyta an till den miljö gårdagens möte hölls i. (När mötet var över, lutade jag mig tvärs över bordet mot Lars Lindberg, inte bara socialdemokrat utan också en mycket framstående person inom Missionsförbundet, och sa: – Han skulle inte bli någon dålig pastor, den här Juholt.)

På område efter område går Juholt under den här turnén till offensiv mot orättvisor som är en följd av det rådande borgeriga styret. Några av dem han uppehöll sig vid finns också i en stor brännpunktsartikel i dagens Svenska Dagbladet (25 november 2011); han hänvisade mycket riktigt till den vid gårdagskvällens möte: Socialdemokratin vill bryta segregationen i skolan, vilket också skulle stärka Sverige i dess egenskap av kunskapsbaserad ekonomi. Vi måste göra allt för att bryta den höga arbetslösheten, och då gäller det att sätta in många olika slags åtgärder, till exempel att göra en klimatomställning som gör Sverige till världens mest hållbara land och att skapa arbetsplatser där människor mår bra, undviker skador och utvecklas. Medborgarvärde ska sättas före marknadsvärde – som politikområden som därmed måste förändras nämnde han elförsörjning, järnväg, skola, bostäder, apotek och omsorg. (Under kvällens lopp formligen sopade han golvet med företag som Carema.) Och han framhöll särskilt behovet av infrastruktursatsningar i vägar, järnvägar och kraftnät, sådant som en andra öresundsförbindelse och en utbyggd tunnelbana i Stockholm.

Det starkt ideologiska talet avbröts gång på gång av applåder, och också flertalet av hans svar på publikens frågor under senare delen av mötet möttes med applåder.

Det här mötet speglas förstås inte i media, men det och alla andra liknande möten runt om i landet har en annan och mycket viktig effekt: Medan borgerliga media, i dag inte bara på ledar- utan också på nyhetsplats, fortsätter att trumpeta ut socialdemokratins elände och Håkan Juholts otillräcklighet, dessutom understödda av så kallade partivänner som ogillar Juholt och inte minst den politiska kurs han står för, stärker Juholt sin ställning i det som är partiets verkliga kärna.

Till den hör jag och Birgitta. Så det var kanske inte bara för att vi har setts på partikongressen som Håkan Juholt kom fram till oss och handhälsade.

ICA i Öregrund i konkurs

I dagens Upsala Nya Tidning finns en notis, som i sin tur bygger på en lokal radiosändning som jag också har lyssnat på: ICA i Öregrund har gått i konkurs.

Själva har vi, allt sedan vi 1969 köpte vårt hus i Öregrund, handlat i Konsum, men det betyder inte att jag känner någon skadeglädje. Även vi har någon gång då och då handlat till exempel färsk fisk på ICA, och självklart känner jag med både handlaren och de åtta anställda som nu förlorar jobbet.

Men Konsum har varit bättre, gradvis fått allt fler kunder. Att vi har handlat där beror verkligen inte på att vi bor nära konsumhallen. Den har genom åren byggts ut och fått ett allt bättre varuutbud. Den har kompetent och serviceinriktad och mycket trevlig personal, som lyssnar på kundernas synpunkter och önskemål. Den har tagit över ortens postservice, som tidigare under en (kaotisk) period sköttes av ICA-butiken. Den har stor bilparkering på planen utanför.

Öregrund är ett litet samhälle, så litet att det i sig inte skulle kunna härbärgera två stora livsmedelshallar, men handeln i Öregrund är speciell: under sommarmånaderna blir de som handlar livsmedel mångdubbelt flera. Då har också den mindre affären, ICA, haft hyggligt med kunder, detta på grund av läget i hamnen, dit ju till exempel båtfolket kommer. Men allt fler av sommargästerna har också börjat välja Konsum, som nu sedan länge har haft flest kunder bland de åretruntboende öregrundsborna.

Det här är naturligtvis svårt att erkänna för ICA-handlaren, som i radiointervjun främst hänvisar till den växande konkurrensen från Östhammar, dit man ju också kan komma med både bil och båt. Men båtfolket dras främst till Öregrund, detta på grund av att Öregrund men inte Östhammar har systembolag, och det här bolaget lockar väl också många bilburna med sommarstugor längs kusten att helghandla (även mat) i Öregrund och inte i Östhammar. Och så är det ju så, att Konsum har ökat sin marknadsandel även i Östhammar: Ett nytt stort Coop Extra vid infarten lockar många, i och för sig också en del av dem som bor i Öregrund, med sina lägre priser, men i motsats till vad kooperationen själv, när Coop Extra kom till, trodde, har den gamla konsumhallen i centrala Östhammar kunnat fortleva. Kooperationen har helt enkelt växt sig starkare både i Östhammar och i Öregrund.

Utförsäljningen av varorna i ICA-butiken har påbörjats, och vad lokalen senare ska användas till är oklart. Kanske vågar sig en ny ICA-handlare in på den här alltså ganska lilla marknaden, men den generella iakttagelsen av livsmedelshandeln är ju att mindre enheter i längden har svårt att klara konkurrensen. En variant vore kanske att Konsum tog över även ICAs lokaler för att där, främst sommartid, driva en Coop Nära-butik för att betjäna båtfolket – en del kostnadseffektiviseringar skulle man kunna göra genom att ha gemensam personalpool med den stora konsumhallen.

Och så borde den manuella disken med färsk fisk bevaras.

Ramsor, sagor och sånger

Aftonbladets försäljning av barn-CD, utgivna till Bonniers ”Barnkammarboken”, fortsätter med ”Älskade ramsor, sagor och sånger från Barnkammarboken” (Bonnier Carlsen / Alfie 334 23533, 2011).

Urvalet i den här CD-serien präglas helt naturligt främst av det man hittar i den bonnierska barnbuffén, men man har förstås försökt komplettera med texter och sånger, som till exempel har getts ut av främste konkurrenten, KF-ägda Rabén & Sjögren. På den här CDn finns till exempel Lennart Hellsings ”Dinkeli dunkeli doja” – tyvärr i en läst version utan musik.

I och för sig är ungefär hälften av materialet på skivan upplästa ramsor och sagor, några av dem av kända och skickliga namn bland bonnierförfattarna, men det är inte alltid de som framför det här materialet lyckas gjuta nytt liv i det. Med Britt G Hallqvist lyckas det inte så bra, med Elsa Beskows ”Sagan om den lilla gumman” går det hyggligt, och med dramatiseringen av Maurice Sendaks ”Till vildingarnas land” – jag har rik egen erfarenhet – går det riktigt bra för Björn Grimstedt. Jag gillar också Ulrika Beijers uppläsning av Margareta Schildts ”Det låter morgon”.

Sångerna på den här skivan är jag genomgående mer kritisk mot. Medan andra konkurrenter på området har valt att satsa på proffs och spännande och överraskande arrangemang, har de som har gjort den här skivan satsat på barn och amatörer och musik som andas svensktopp. Bara ett par spår, ”Lilla Snigel” med Hanna Grundström och ”Trollmors vaggsång” med Nina och Kim, är hyfsade; riktigt bra är bara ”Sur-låten” med Tony Könberg, Micke Hågestam och Tord Lundgren.

Hur har producenterna tänkt i fråga om till exempel ”Mors lilla Olle”, när man har Alice Babs’ fantastiska Alice Tegnér-skiva att jämföra med?

Noveller från Estland

Förlaget Tranan har en berättarserie med verk av författare från hela världen, och i den finns en pocketvolym med fjorton noveller från Estland, ”Estland berättar: Hur man dödar minnet” (2007). Huvudredaktör för volymen är Kalli Klement, men som urvalskonsulter anges också Maarja Talgre och Anu Saluäär. De båda förstnämnda har också gjort några av översättningarna, men hur arbetsfördelningen annars har varit mellan redaktörerna, vet jag inte.

Översättningarna är genomgående goda, men några av dem innehåller små grodor i svenskan, och den bäste översättaren, Peeter Puide, har i Jaan Kross’ avslutande långnovell ”Fursten” drabbats av vad jag uppfattar som datasammanskrivningar av ord, vilket tillsamamns med det ovan nämnda tyder på att boken kunde ha korrekturlästs lite mer noggrant. Men det här är ändå lappri. Vi ska vara tacksamma över att ha fått en så bred introduktion till modern estnisk kortprosa.

Bara ett par av författarna är tidigare kända för svensk politik. Det gäller särskilt den nu döde nestorn Jaan Kross, vars märkliga novell om lägertiden ytterligare gör mig övertygad om att han var en författare i nobelprisklass. ”Fursten” är också intressant på så vis att den är en intressant och vindlande berättelse om en tid och ett politiskt läge, som kunde ha avsatt ett mycket mer bittert vittnesmål.

Viivi Luik är känd här i Sverige främst genom sin mästerliga skildring av Sovjetestland, ”Den sjunde fredsvåren”. Det är inget fel på hennes båda prosastycken i den här antologin heller, ”Hur man dödar minnet” och ”Tre återkomster till Estland” (båda utmärkt översatta av Maarja Talgre), men noveller i egentlig mening är de ju inte, snarare då essäer. Fast man lär sig mycket om Estland och landets förvandling efter den återvunna självständigheten genom att läsa Luik.

Talgre har också översatt två noveller av Jaak Jõerüüt, ”Ett glas mjölk” och ”En vanlig dag”, båda med impressionistiska bilder ur det relativt nära förflutna.

Också Puide introducerar annat än den moderne klassikern Kross. I hans översättning får vi läsa dels Peter Sauters nästan plågsamt realistiska barnbördsskildring ”Ont i magen” och Jüri Ehivests desto mer fantastiska ”Al-Qaida”.

Huvudredaktören Kalli Klement bidrar med en översättning av Ene Mihkelsons ”Sodomiten”, en lätt grotesk politisk berättelse från Brezjnev-tiden. I fallet Maimu Berg finns speciella karaktäristika för ett land, som länge har varit sammanfogat med Ryssland, främst genom att hennes ”Rokokodamen” (översättning Jaak Akker) bland de agerande har barn med ryska namn. Berg är för övrigt socialdemokratisk politiker i Tallinn – även den ovan nämnde Kross var ledamot i riksdagen, Riigikogu, invald på Socialdemokraternas lista.

Andrus Kivirähk introduceras med novellerna ”En duktig kvinna” och ”Konstnären Jaagup”, båda översatta av Kristi Sinka. Särskilt ”Konstnären Jaagup” är en skapelseberättelse som inte bara andas fantasi utan också fantasteri.

Uppskruvad till det fantastiska, i slutet det faktiskt motbjudande groteska, är Mehis Heinsaars ”Vackre Armin”, i översättning av Madli Björck.

Efter den känns det nästan som en lisa att läsa Eeva Parks ”Stranden på Fårö” (översättning Jaan Seim).

Sammantaget har vi därmed fått möta många olika stilar och författartemperament, men av de författre som är helt nya för mig skulle jag kanske ändå i allra första rummet vilja sätta Tiia Toomet och hennes ”Sommar i fäderneslandet” (översättning Katarina Warfvinge). Det är en mycket lång novell – i några stycken kanske aningen för lång – men dess prosa är så skimrande vacker att man längtar efter att få läsa mer av Toomet.

En skön kväll med Owe Thörnqvist

Jag har tidigare berättat att vi brukar träffa Owe Thörnqvist vid landshövdingens middagar för hedersupplänningar på Uppsala slott – både Owe och min hustru år sådana. När vi nyligen var på en sådan middag, hamnade jag och Birgitta vid kaffet vid samma bord som Owe och hans käresta, Berit Gullberg, och det hela slutade med att Owe lovade oss biljetter till sin show på Rival på Stockholms Söder.

Det visade sig vara i sista minuten, åtminstone för den här gången. Owe är förvisso född 1929 men verkar inte särskilt inställd på att lägga av – mot slutet av föreställningen berättade han för den fullsatta salongen att detta visserligen var sista föreställningen för den här gången men att det nog skulle komma att bli en ny lite fram över.

Och jag tror honom: på scenen agerar han fortfarande som en skön yngling.

Man märkte tydligt att Owe i den här scenshowen ansträngde sig att bredda repertoaren till nyare saker och mer balladartade låtar, men den här mannen har ju åstadkommit så mycket som har fastnat i svenskarnas öron, att han ju också i rätt stor utsträckning måste återkomma till sina gamla slagnummer, om än ibland i ny fräsch dräkt. I det senare hade han god hjälp av ett gäng jämfört med Owe mycket unga musiker under ledning av basisten Johan Granström. Alla är värda beröm, men jag vill särskilt nämna Lisa Bodelius, både för trombonspel och sång.

Vi som hade uppsalaanknytning – det fanns fler än jag och Birgitta i publiken – har förstås särskilda förutsättningar att associera till de miljöer Owe skildrar i många av sina gamla godingar: ”Rumba i Engelska parken”, ”Varm korv boogie”, ”Gun från Dragarbrunn” och andra; ”Norra station blues”, som han också sjöng, är ett lite senare tillskott, från 1981, till det uppsaliensiska.

För dem i publiken som inte automatiskt kan se de här miljöerna framför sig, projicerades på scenen fotobilder som vägledning. När Owe spelade ”Svartbäckens rödaste ros”, fick vi alltså se henne – Hillevi Rombin – på bild. Fast för mig och en del andra i Svartbäckens socialdemokratiska förening är det i realiteten en annan dam, hon som satt vid min sida, som är Svartbäckens rödaste ros.

Owe slog för övrigt också en del välriktade politiska rundpallar från scenen. Mot Carema till exempel – och publiken jublade.

I pausen köpte jag hans sångbok plus skivor – en dubbel-CD med hans gamla godingar och en live-CD – med honom, och när föreställningen var slut, gick jag och Birgitta upp för trapporna till Rivals restaurang för att äta middag. Det blev var sin väl tilltagen entrecôte med utmärkt pommes frites och, som avslutning, var sin irish coffee. I matsalen satt för övrigt också Hans och Anna Dalborg, som vi senast träffade i samband med middagen för hedersupplänningar och också hade stött på i pausen under kvällens föreställning.

Medan vi fortfarande åt, kom Berit Gullberg in i restaurangen och kom fram för att kolla om vi hade haft en trevlig kväll. Jo det hade vi verkligen, men främst passade jag på att knyta an till ett filminslag i slutet av showen: I det där inslaget berättade Anna-Greta Leijon om hur hon hade sammanfört Owe och Berit.

Både jag och Birgitta känner Anna-Greta sen länge tillbaka – själv hade jag en kort romans med henne, när hon i början av 1960-talet pluggade i Uppsala, och hon bodde i samma hus som Birgitta, Arken, Nykterhetsvännernas studenthem. Men jag hade ingen aning om den där kärleksförmedlingshistorien eller om att Anna-Greta och Berit kände varann. Jo, berättade Berit nu, hon och Anna-Greta hade varit skolkamrater.

Lite senare dök också Owe Thörnqvist upp i reastaurangen och tog en lov förbi vårt bord – på så vis fick vi möjlighet att tacka honom för vår sköna kväll – innan han förenades med Berit nånstans längre bort i lokalerna.

När man ser den här killen – 82 år i år! – inser man ju, att livet inte nödvändigtvis måste vara slut vid 75, som jag själv fyller strax före midsommar.