Norge: Resulterar nästa val i en arbeiderpartiledd mittenregering?

Vi startar som vanligt med stortingsvalet 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man just nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Miljøpartiet De Grønne, som i princip är blockneutralt, befinner sig sedan lång tid tillbaka under fyraprocentsspärren.

Ipsos MMI har under perioden 24-26 april för Dagbladet gjort en opinionsmätning, som publicerades den 28 april.

Høyre 21,9 procent (- 3,4 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 12,9 procent (+ 2,3)
Venstre 4,3 procent (+ 0,1)
Kristelig Folkeparti 4,9 procent (- 0,4)
Senterpartiet 11,1 procent (- 2,3)
Arbeiderpartiet 33,5 procent (+ 2,5)
Sosialistisk Venstreparti 4,5 procent (+ 0,6)
Rødt 3,9 procent (+ 1,4)
Miljøpartiet De Grønne 2,4 procent (+- 0)

Resultat värda att notera i den här mätningen är Arbeiderpartiets uppgång och yttervänsterpartiet Rødts uppgång till en nivå nära fyraprocentsspärren.

Sentio har under perioden 18-24 april (OBS före mätperioden för ovan refererade resultat) för Dagens Næringsliv gjort en opinionsmätning, som publicerades den 29 april:

Høyre 25,1 procent (+ 2,4 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 11,4 procent (+ 0,6)
Venstre 3,1 procent (- 0,8)
Kristelig Folkeparti 4,5 procent (- 0,5)
Senterpartiet 13,1 procent (+ 0,6)
Arbeiderpartiet 32,8 procent (- 1,3)
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent (- 0,1)
Rødt 2,0 procent (- 0,8)
Miljøpartiet De Grønne 2,5 procent (- 0,1)

Här ligger alltså Venstre under spärren. Men över lag kan ju de förändringar, som finns i Ipsos MMIs aningen senare mätning ha hunnit äga rum.

En intressant fråga, nu så väl som inför kommande val, är hur Kristelig Folkeparti tar ställning i regeringsfrågan. Det finns en diskussion i partiet om att byta sida och tillsammans med Senterpartiet (och eventuellt också Venstre) gå in i en arbeiderpartiledd regering. Partiledaren, Knut Arild Hareide, håller nu frågan om sidbyte öppen, och fler av partiets fylkesledare stöder numera en sådan strategi – men det finns också ett motstånd mot sidbyte i partiet. En Arbeiderparti-mitten-regering skulle dock sannolikt leda till att Arbeiderpartiet måste avsluta sitt nu långvariga samarbete med Sosialistisk Venstreparti.

Melodikrysset nummer 17 2017

Jag bor alltså så här års i Öregrund. Det är en förträfflig liten stad, men numera finns här inte längre någon bank, något nödvändigt för mig som envisas med att göra alla mina penningtransaktioner med kontanter. Alltså tog jag i går förmiddags bussen till näraliggande Östhammar, där Handelsbanken fortfarande har ett kontor, som hanterar även reda pengar.

Dessutom behövde jag kemtvätta ett par kostymbyxor. Förr fanns i gränden ned mot hamnen i Öregrund en klädaffär, som också tog emot kemtvätt, men den har upphört, och något nytt inlämningsställe har inte dykt upp. Så jag tog med mig brallorna till Östhammar – åtminstone i kommunens centralort borde det ju finnas en kemtvätt, antog jag. Men tji vad jag bedrog mig. Efter att ha irrat runt på affärsgatorna i Östhammar utan att se någon kemtvätt gick jag in på Turistbyrån och frågade, där två mycket trevliga damer försökte hjälpa mig, dock utan att lyckas – det tycks inte finnas någon kemtvätt i Östhammar heller. De kom till slut fram till att det finns kemtvätt i Gimo och Alunda, båda knutna till en firma i Tierp, men eftersom jag inte har något annat ärende till någondera orten, får jag väl ta med mina kostymbyxor till Uppsala nästa gång jag ska dit. Men nu undrar jag: Finns det inga andra herrar i de här uppländska kuststäderna som använder kostymer som måste kemtvättas? Eller slänger de kostymen när den har blivit smutsig?

Vi lämnar det verkliga livets gåtor för att i stället besvara dem som ställdes av Anders Eldeman i dagens Melodikryss.

Syntpop har väl aldrig riktigt varit mitt bord, men Depeche Mode känner jag åtminstone till. Fast deras ”Heaven” (från 2013, tror jag) har jag nog aldrig tidigare hört.

Ace Wilder har jag hört i flera melodifestivaler – nu senast (2017) sjöng hon där ”Wild Child”. Fast varför måste Alice Gernandt kalla sig för Ace Wilder, och varför måste hon liksom nästan alla andra melodifestivaltävlande sjunga på engelska i stället för svenska?

Tage Danielsson, ett snille i svensk scenkonst, översatte ju utländska sångtexter till svenska – ett utmärkt exempel är ”Kaffe och bullar” ur ”Lådan” (1968).

Jag har verkligen inte något emot att lyssna på sånger, framförda på andra språk, men jag talar då om originaltexter. ”American Pie” skrevs 1971 av Don McLean, men i dag spelades den i instrumental tappning av Hank Marvin. Tar jag inte fel, finns det också en film med samma titel.

När det gäller ”Om hundra år så kommer säkert våren” sjöngs den in redan 1934 av Isa Quensel, och även om inte heller det här var någon filmfråga, fick vi som hjälp av Anders Eldeman, att sångerskan även medverkade i ”Änglar finns dom?” från 1961, en bitvis banal men ändå roande sommarsaga.

Men dagens kryss rymde också mer uttalade filmfrågor.

Nino Rota förekommer då och då i Eldemans melodikryss, och i dag fick vi höra musik han skrev för ”Gudfadern” (1972).

Och veckans James Bond-tema var hämtat ur ”Live And Let Die” från 1973. Inget fel på Paul McCartneys musik, men är det Anders Eldemans plan att ta död på lyssnarna med hjälp av Agent 007?

Som film betraktad är Carol Reeds ”Den tredje mannen” överlägset bäst i dag. I dag fick Herb Alpert spela filmtemat, men nog föredrar jag för egen del ”Harry Lime’s Theme” i Anton Karas’ cittra-original. Orson Welles är suverän i den här filmen, och jag vill också gärna rekommendera Graham Greenes bok med samma titel som filmen.

För oss operafans spelade Anders Eldeman musik ur inte mindre än två olika verk.

Först Giuseppe Verdis ”Maskeradbalen” från 1858.

Och sen ”Nessun dorma!” ur Giacomo Puccinis ”Turandot”. Här skulle svaret bli tre tenorer – de som åsyftas är Plácido Domingo, José Carreras och Luciano Pavarotti.

I den klassen var väl aldrig Carli Tornehave, men jag kommer faktiskt fortfarande i håg hans insjungning av ”Under ekars djupa grönska” från 1962.

Och sen är det bara veckans Evert Taube kvar: ”Så länge skutan kan gå”.

Den här skutan tuffar fortfarande på, så länge hjärtat kan gå. Men ”snart får du vila för eviga tider” tröstade Taube.

Danmark: Socialdemokratiet ligger högt, men är Venstre eller Dansk Folkeparti näst störst?

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 25 april publicerades en mätning från Norstat, gjord för Altinget:

Socialdemokratiet 28,6 procent
Radikale Venstre 6,0 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 8,4 procent
Alternativet 5,7 procent
Venstre 17,1 procent
Dansk Folkeparti 17,4 procent
Konservative Folkeparti 3,5 procent
Liberal Alliance 5,9 procent
Nye Borgerlige 2,5 procent

Samma dag publicerades också en mätning från Epinion för Danmarks Radio:

Socialdemokratiet 27,7 procent
Radikale Venstre 5,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,6 procent
Enhedslisten 8,2 procent
Alternativet 4,5 procent
Venstre 18,6 procent
Dansk Folkeparti 18,3 procent
Konservative Folkeparti 4,1 procent
Liberal Alliance 6,4 procent
Nye Borgerlige 1,9 procent

Ritzau Index, ett snitt av de senaste opinionsmätningarna, ger nu följande resultat:

Socialdemokratiet 27,8 procent
Radikale Venstre 5,9 procent
Socialistisk Folkeparti 4,5 procent
Enhedslisten 8,4 procent
Alternativet 5,4 procent
Venstre 18,3 procent
Dansk Folkeparti 17,7 procent
Konservative Folkeparti 4,0 procent
Liberal Alliance 5,4 procent
Nye Borgerlige 1,5 procent

Jag har nyss – se nedan – publicerat och kommenterat en mätning från Voxmeter för nyhetsbyrån Ritzau. De här återgivna mätningarna ger inte exakt samma resultat och är också sins emellan skiljaktiga. Socialdemokratiet ligger särskilt i Norstats mätning mycket högt, medan Venstre oh Dansk Folkeparti byter plats med varann om man går från den ena mätningen till den andra. Särskiljande för Norstats mätning är också, att Nye Borgerlige där ligger över den danska tvåprocentsspärren.

Danmark: Socialdemokratiet en smula framåt, men frågan är om det längre finns underlag för en vänsterregering

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 23 april publicerades en mätning från Voxmeter, gjord för Ritzau:

Socialdemokratiet 27,9 procent
Radikale Venstre 6,3 procent
Socialistisk Folkeparti 4,7 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Alternativet 5,3 procent
Venstre 18,4 procent
Dansk Folkeparti 17,3 procent
Konservative Folkeparti 4,1 procent
Liberal Alliance 5,8 procent
Nye Borgerlige 0,9 procent

Ritzau Index, ett snitt av de senaste opinionsmätningarna, gav då följande resultat:

Socialdemokratiet 27,6 procent
Radikale Venstre 5,9 procent
Socialistisk Folkeparti 4,6 procent
Enhedslisten 8,4 procent
Alternativet 5,5 procent
Venstre 18,7 procent
Dansk Folkeparti 17,6 procent
Konservative Folkeparti 4,2 procent
Liberal Alliance 5,7 procent
Nye Borgerlige 1,1 procent

Socialdemokratiet ligger här åter över den nivå partiet hamnade på i valet. Men det politiska läget är osäkert, vilka partier som kommer att bilda ny regering efter nästa val likaså. Socialdemokratiets främsta allierade under nu lång tid, socialliberala Radikale Venstre, känner stark frustration över den kurs Socialdemokratiets ledare, Mette Frederiksen, har lagt för flykting- och invandringspolitiken och även den flirt hon och hennes parti har haft med Dansk Folkeparti. Radikale Venstre säger nu, att om Socialdemokratiet inte ändrar sin flykting- oh invandringspolitik i mer generös riktning, kan partiet i stället komma att stödja en Venstre-ledd regering.

Och eftersom mittenpartiet Alternativet inte heller har någon självklar tillhörighet till just vänstersidan, har det nu blivit mycket mer osäkert, om den regering som bildas efter nästa val kommer att ledas av Mette Frederiksen.

Födelsedagsfest en kall och sen vår

Jeg velger meg april!

av Bjørnstjerne Bjørnson

Jeg velger meg april
I den det gamle faller,
i den det ny får feste;
det volder litt rabalder, –
dog fred er ei det beste,
men at man noe vil.

Jeg velger meg april,
fordi den stormer, feier,
fordi den smiler, smelter,
fordi den evner eier,
fordi den krefter velter, –
i den blir somren til!

Ur ”Guldkorn”, 1888

Det här är en fantastisk dikt. Den har följt mig ända sen gymnasietiden och en stipendieresa till Norge i början av höstterminen 1956.

Men ska jag vara ärlig, dröjer aprilvåren här på upplandskusten. Jag frös när jag i dag gick till Coop för att handla mat till middag plus ett antal andra saker som har tagit slut under vårt ständiga resande till Uppsala och sen tillbaka till Öregrund igen.

I går blev vi hämtade i bil från stationsområdet i Uppsala för vidare transport till Vallentuna. Bilen tillhörde Birgittas syster Karin och hennes man Hasse, och i bilen satt redan Birgittas och Karins faster, också med namnet Karin och 96 år gammal, 97 i höst.

Vi var på väg till ett födelsedagskalas, fast för en betydligt yngre dam – Gunnel, gift med syskonskaran Dahls yngste, Ragnar, fyllde 70 och firade detta med en mottagning i det hus med servicefunktioner, bland annat gillestuga/restaurang, de har flyttat till.

I husets entré anslöt också ytterligare en i syskonskaran, Gunnar, dock ensam eftersom hans hustru Annica hade blivit sjuk.

Sen tågade vi i samlad tropp in till födelsedagsbarnet, i enlighet med den dahlska traditionen sjungande ”Röda små smultron”. Birgitta höll ett litet tal och överlämnade vår gemensamma present.

På serveringsbordet väntade oss en varierad och välsmakande buffé, och när vi med fyllda tallrikar gick in till festbordet i rummet bredvid, satt där redan andra, tidigare anlända.

Jag tänker inte ägna mig åt galapeteri, men självfallet hade Gunnels och Ragges nu sedan länge vuxna barn, Lena och Anders med respektive plus barn kommit till det här födelsedagsfirandet.

Lena och Anders har vi känt ända sedan de var helt små, och Lena har, liksom ännu tidigare hennes mamma, bott hos oss på Idrottsgatan i Uppsala under sin respektive studietid.

Under sittningen runt det långa matbordet äskade sedan den allra äldsta bland deltagarna, 96-åriga Karin, tystnad och höll det allra finaste talet – formellt så väl som innehållsligt – till den som firades.

Eesti/Estland: Främlingsfientligt parti ökar. Ett av regeringspartierna under spärren

I valet till Riigikogu (Riksdagen) 2015 blev resultatet det här:

Reformierakond (Reformpartiet), ett borgerligt, i många avseenden nyliberalt parti, fick 27,7 procent och blev stommen i den regering som bildades.
Keskerakond (Centerpartiet), ett centristiskt, i viss avseenden lätt vänsterorienterat parti, fick 24,8 procent och blev det ledande oppositionspartiet. På det här partiet röstar majoriteten av landets ryssar.
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet), fick 15,7 procent, vilket är långt under vad det här partiet tidigare har fått. Partiet har numera en ung ryss som ordförande och tävlar med Centern om de ryska väljarna. Socialdemokraterna valde att regera tillsammans med Reformpartiet.
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika), förr ett av de större partierna, fick i valet 13,7 procent av rösterna men har senare i opinionsmätningarna reducerats till att bli Estlands minsta parti – att det kom med i den av Reformpartiet ledda regeringen har inte hjälpt. Partiet är socialkonservativt, kristet och estlandssinnat.
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Estlands konservativa folkparti), fick 13,0 procent. Partiet är estnationalistiskt och har senare utvecklats i invandringsfientlig riktning.
Vabaerakond (Fria partiet), ett nytt borgerligt parti, som tog röster från olika håll, fick 8,7 procent.

Den trepartiregering som då bildades har sedan fallit. Socialdemokraterna och Fäderneslandet/Res Publika har i stället gått in i en regering, ledd av Centerpartiet med Jüri Ratas som statsminister. Reformpartiet har förpassats i opposition.

Turu-uuringute AS har för ERR, Eesti Rahvusringhääling, under perioden 28 mars-10 april genomfört en partisympatimätning, som publicerades den 17 april:

Keskerakond (Centerpartiet) 30 procent.
Reformierakond (Reformpartiet) 20 procent.
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Estlands konservativa folkparti) 13 procent.
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) 11 procent.
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) 8 procent.
Vabaerakond (Fria partiet) 7 procent.

Regeringsledande Centern är fortsatt största parti. Men det nu i opposition förpassade Reformpartiet har sedan mätningen i mars minskat med 5 procentenheter.

Centerns koalitionspartners i den nya regeringen ligger kvar på den nivå de hade i den förra mätningen, men Socialdemokraternas, förr ett av de stora partierna, ligger nu på en mycket låg nivå.

Socialdemokraternas fall med 5 procentenheter kan ha att göra med att partiledaren, Jevgeni Ossinovski, har lagt fram ett bland många impopulärt förslag om mer restriktiv alkoholförsäljning och -reklam. Främlingsfientliga Konservativa Folkpartiet lockar 9 procent. Fria partiet verkar ha tappat väljare till Reformpartiet, varifrån stommen i partiet ursprungligen kom. Mycket besviken måste ledningen för det tidigare mycket större IRL vara – bytet av koalition verkar inte ha gett partiet någon ny vind i seglen.

Den här mätningens stora sensation är det estnationalistiska och främlingsfientliga Konservativa Folkpartiets uppgång med 2 procentenheter till 13 procent – EKRE blir därmed tredje största parti, aningen större än Socialdemokraterna.

Den 21 april publicerade tidningen Postimees en opinionsmätning, beställd tillsammans med nyhetsbyrån BNS och gjord 10-18 april av Kantar Emor:

Keskerakond (Centerpartiet) 24,8 procent.
Reformierakond (Reformpartiet) 24,5 procent.
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) 15,4 procent.
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Estlands konservativa folkparti) 14,1 procent.
Vabaerakond (Fria partiet) 11,2 procent.
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) 4,7 procent.

Värt att också notera är att Eesti Rohelised (Estlands Gröna), som i februari och mars stöddes av bara 1,9 procent, i den här mätningen med 4,9 procent ligger strax under femprocentsspärren.

I den här mätningen är det ledande regeringspartiet, Centern, och det ledande oppositionspartiet, Reformpartiet, nästan jämnstora, och Centerns koalitionspartner Socialdemokraterna snäppet större än Konservativa Folkpartiet.

Men det mest sensationella resultatet i den här mätningen är IRLs mycket låga resultat, snäppet under spärren. Om mätningen på den här punkten har rätt, finns det flera tänkbara förklaringar. Partiet ska vid en kongress den 13 maj välja ny partiledare och ny partistyrelse, och osäkerheten i fråga om både partiledning och politik kan ha gjort gamla anhängare osäkra. Bland partiets konservativa och kristna och estnationalistiska medlemmar och väljare kan det också finnas en misstro mot sidbytet, när det gäller regering.

Stödet för den nuvarande trepartikoalitionen har samtidigt minskat från 52 till 45 procent.

Kantar BNS presenterar också en del intressanta bakomliggande fakta om väljarnas val av parti.

Estland har ju en stor rysk och annan postsovjetisk befolkningsandel, och det här ger också markanta effekter i väljarbeteendet, även om en ökande andel av de inflyttade numera behärskar även estniska. Det parti som bäst har lyckats locka ryssar med flera är Keskerakond (Centerpartiet): 77 procent av dem med utländsk, alltså främst rysk bakgrund röstar på Centern, medan detta parti bara får 12 procent av esternas röster. SDE (Socialdemokraterna) har försökt ta upp kampen med Centern om de ryska väljarna – partiet har till exempel en etnisk ryss som ordförande – men bara 11 procent av ryssarna röstar på partiet, medan 17 procent av esterna stöder partiet. Nationalkonservativa IRL har praktiskt taget bara estniska väljare.

Ser man till kön och partival, har Centern en viss övervikt av män, medan Reformpartiet har en övervikt av kvinnor.

I huvudstaden Tallinn (med många ryssar) stöds Centern av 36 procent och Reformpartiet av 23 procent, Socialdemokraterna av 13 procent. I landets övriga städer är stödet för (s) 18-19 procent.

OD i klassisk vårkonsert

Är det verkligen vår nu? Utetemperaturen kan få en att tvivla, men OD, Orphei Drängar, bjöd i alla fall i går på en i ordets bästa mening klassisk vårkonsert.

Konserten inleddes, förstås efter den obligatoriska ”Hör, I Orphei Drängar” (Carl Mikael Bellman i klassiskt arrangemang av Hugo Alfvén), med två vårsånger, den första av Frithiof Grafström och Jacob Axel Josepson, den andra av Carl Fredrik Dahlgren och Eric Jacob Arrhén von Kapfelmann och avslutades (åtminstone om man ser till det tryckta programmet) med ”Majsång” av Johann Heinrich Voss och Friedrich Kuhlau (”O, hur härligt majsol ler”) och ”Vårsång” av Herman Sätherberg och Prins Gustaf (”Glad såsom fågeln i morgonstunden”).

Jag har ingenting mot ODs Capricer med deras blandning av högt och lågt, olika genrer och med mycket svängrum för inlånade sångartister från helt andra genrer, men det kändes också befriande att gå på en OD-konsert där körnumren och solisten kändes mer naturliga i det sammanhang de framfördes i.

Sångsolist var den här gången mezzosopranen Katija Dragojevic, känd från en rad stora operascener. Hon gjorde ett par soloframträdanden – ”Zaïde” av Hector Berlioz och ”Var det en dröm?” av Jean Sibelius och med text av Josef Julius Wicksell – och i samspel med kören sjöng hon Franz Schuberts och Franz Grillparzers ”Ständchen” samt Ingvar Lidholms och August Strindbergs ”Troget och milt”.

Men körnumren var också mycket hörvärda. Efter de inledande vårsångerna fick vi höra Camille Saint-Saïens och Emile Duchamps ”Saltarelle”, men frågan är om inte ”Tarantella”, en text av Publius Ovidius Naso, intressant tonsatt av Elliott Carter, men också texten väcker munterhet inte bara hos mig, gamle latinstudent.

Den här musikaliska djärvheten präglade också Jan Sandströms ”The Singing Apes of Khao Yai” och Jukka Linkkolas och Lauri Viljanens helt fascinerande ”Evoe!”. Intressant var också Bob Chilcotts och Edwin Brocks ”Five Ways To Kill a Man” – här spelade kvällens båda pianister, Inese Klotina och Michael Engström dubbelpiano!

Med detta vill jag ingalunda förringa, att den här OD-konserten också innehöll musik av helt annat slag, till exempel Carl Nielsens och Carsten Hauchs ”Aftenstemning” och en amerikansk traditional, ”Shenandoah”. Den senare har jag för övrigt i en mycket fin och delvis annorlunda insjungning av Pete Seeger

Säkert förstår mina trogna läsare, att mitt estniska hjärta slår lite extra för att ODs vårkonsert innehöll inte mindre än tre verk av estniska kompositörer. Det här har med all säkerhet att göra med att lilla Estland är en så stor körnation.

Veljo Tormis har jag förstås på skiva, men i det här fallet överraskade OD publiken genom att sjunga hans ”Pärismaalase lauluke” (Aboriginsk sång), alltså en komposition inspirerad av en kultur på andra sidan jordklotet.

Men värda sina platser i programmet var också Mart Saars tonsättning av en traditionell text, ”Leelo”, och Ester Mägis tonsättning av en text av Johannes Semper, ”Kuidaks elaksid”. Den här texten ställer frågor om livets mening och vårt sätt att leva det, inte minst i det nationella perspektiv som hotade att släcka hoppet för så många ester under den långa och som det alltför ofta syntes evigt mörka ockupationeran.

Två extranummer blev det också. Katija Dragojevic sjöng ”Som stjärnan uppå himmelen”. Och så sjöng OD den välkända sången om kackerlackan, ”La Cucaracha”.

Den här konserten leddes inte som vanligt av Cecilia Rydinger Alin, som är sjukskriven. Dirigent var i stället, med den äran, hennes man, Folke Alin.

Melodikysset nummer 16 2017

Jag har haft en period av allehanda kroppsligt elände. Före påsk, när vi hade flyttat ut till sommarhuset i Öregrund och tillsammans förpassade tomma väskor, bagar och kartonger upp på vinden, klev jag fel på vägen ner och skrapade ryggen mot vindsstegen. Inget ben brutet, men det gjorde jävligt ont i ryggen, vilket senare har lett till svullnad plus en stark blånad över nästan hela ryggen. I går hade jag tid hos min husläkare, och hon förklarade det senare främst med att det Waran jag dagligen tar påverkar blodet på det här sättet.

Under påsken fick jag sen hosta, särskilt besvärlig när jag går och lägger mig. Mot det fick jag recept på en kraftfull hostmedicin, men vad hjälpte det, när varken jag själv eller hustrun lyckades få upp medicinflaskans kapsyl. Men hustrun är på Apoteket just nu och ska då passa på att fråga personalen om hur man gör.

De ovan nämnda ryggbesvären dominerar just nu, men när jag var hos husläkaren, klagade jag också på att klismärtorna på ryggen inte har gått över trots att jag har använt de två föreskrivna tuberna av salva. Så nu har jag fått ett nytt recept.

När jag ändå var på Vårdcentralen, passade jag också på att lämna på grund av göteborgsutflykten till S-kongressen plus påskhelg med barn och barnbarn försenat prov till Akademiska för Waran-dosering.

Men jag ska inte bara klaga. Till gårdagens middag hade hustrun på ett närliggande kondis köpt danska smørrebrød. Kvällen avslutades med unge komissarie Morse i TV, ett riktigt välgjort och spännande avsnitt.

Och sen har jag, som alltid på lördagsmorgnarna, klivit upp tidigt, rakat mig, duschat, tagit mina morgonmediciner och ätit frukost, innan det blev dags för Melodikrysset.

För egen del tyckte jag det var ovanligt lätt i dag. Bara ett par frågor måste jag googla på.

Den ena illustrerades med en barnvisa som, märkligt nog, inte har kommit i min väg – men jag hade väl inga barn i rätt ålder när den kom, antar jag: ”Min tand är lös”. Men eftersom jag saknade bara vokalen, kunde jag ändå begripa, att det Lennart Palm spelade måste handla om en tand.

Både Lasse Holm och Lotta Engberg är mig välbekanta, men just låten de tillsammans gjorde, ”Det måste gå”, mindes jag inte.

Robin Bengtsson är inte en artist jag spontant skulle lyssna mycket på, men jag minns faktiskt hans ”I Can’t Go On” från senaste Melodifestivalen.

”Så mycket bättre” i TV 4 brukar jag inte titta på, men dagens två artister hör till dem mina musiköron gillar. Vi hörde Little Jinder göra en egen version av Freddie Wadlings ”We Are the Freaks”.

Dolly Parton är faktiskt en sångerska med mycket större bredd än många tycks ha förstått – jag själv har CD med henne. I dag hörde vi henne i ”Blue Smoke”.

För egen del är jag hyggligt förtrogen också med opera. Man kan ha invändningar, även politiskt betingade sådana, mot Richard Wagner, men jag hör ändå till dem som finner hans fyra verk om Nibelungens ring fascinerande – på tyska är samlingsnamnet ”Der Ring des Nibelungen.

Men jag är som jag är. I unga år lärde jag mig att med Lasse Dahlquist sjunga ”Engelska flottan har siktats vid Vinga”, den som har titeln ”Oh boy oh boy oh boy”.

En annan av dagens havsanknutna låtar, ”Ta mig till havet” (ursprungligen med Peter Lundblad), har i mitt fall fått en mycket mer sorglig innebörd än den texten ger fog för: Den var min lite äldre kusin Kreetes älsklingsmelodi, och en sonson till henne sjöng den vid kistan på hennes begravning. Sen fick det här en alldeles speciell fortsättning. På sommaren det här hände besökte jag och Birgitta Estland, gjorde också en resa till min och Kreetes hemby vid Finska viken och fanns där Kreetes söner med en urna med hennes aska. Enligt hennes önskan tog sönerna henne tillbaka till hennes (och alltså mitt) forna hemvist och spred där hennes aska i havet utanför Juminda, som byn heter. Jag har ingen religiös tro, men det här återbördandet till ursprunget kändes alldeles rätt.

Så kan man hantera evigheten. Fast ibland handlar det om att kunna reagera fort, mycket fort. Ett exempel på detta är ”På minuten”, i sin forna glans ett mycket bättre program.

Till Anders Eldemans egenheter hör att han ofta återvänder till vissa artister, filmer och temata.

I dag avslutade han Melodikrysset med Lasse Berghagen och ”Inte bara drömmar”. Ibland har jag tyckt att det har blivit för mycket Berghagen – märk att jag inte alls har något horn i sidan till honom – men nu har det ju inte skett så ofta.

Jag är en varm Taube-vän – kolla Musik respektive Sångtexter under Kulturspegeln ovan – och tycks dela detta mitt intresse med Eldeman. I dag fick vi höra ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull” fast med Ulrik och Mikael Neumann.

Och så går vi i mål med en James Bond-film, ytterligare en av Anders Eldemans specialiteter. Låten han spelade, ”Underneath the Mango Tree” med Count Basie, förekom i filmen ”Agent 007 med rätt att döda”, och där mötte vi Dr No. (”Dr. No” är för övrigt den engelska filmtiteln.)

För egen del kommer jag i kväll att få höra ganska mycket musik av helt annat slag. Birgitta och jag ska gå på ODs konsert.

Och efter konserten åker vi ut till huset i Öregrund igen.

Velvet som seriealbum

Jag har tidigare, i anslutning till att delavsnitt publicerades i serietidningen ”Agent X9”, skrivit om agentserien ”Velvet”, där storyn är skriven av Ed Brubaker och tecknad av Steve Epting – för färgläggningen står Elisabeth Breitweiser.

2016 gav Apart förlag ut de fem första avsnitten som ”Velvet 1”. Översättningen till svenska, gjord av Mathias Bällsten, är i stort sett oklanderlig, även om jag störs en smula av ett par anglicismer.

Steve Eptings teckningar hör till de bästa jag har sett i seriesammanhang, och de personer han har gett tecknad gestalt har så mycket av individuella drag, att man känner igen dem, när de dyker upp på nytt. Epting är också mycket skicklig på att teckna miljöer och dramatiska händelseförlopp – dock tycker jag när jag nu har läst om en del av den här serien och funderat mer på miljöteckningen i den, att de många ganska olikartade händelsemiljöerna – Wien, Belgrad med flera, kanske rent av också London – inte riktigt utnyttjas; jag vet ju inte ens om Epting själv har andra erfarenheter än en och annan vykortsvy att gå efter.

Karl-Erik Lindkvist jämför i ett efterord serien om Velvet Templeton med Ian Flemings agent 007, John LeCarrés spionhistorier och den klassiska serien om Modesty Blaise, och det kan ju finnas skäl för det, men framför allt de två senare har kvalitéer som ”Velvet” inte når upp till, och här skulle man också som ett ännu mer slående exempel kunna nämna flera av Graham Greenes både spännande och tids- och miljöskildrande historier.

En sak som stör mig som läsare av ”Velvet” är en del av berättartekniken. Actionscenerna innehåller inte bara väl fångade händelser utan också pratbubblor, vilket ger läsaren en känsla av närvaro, men långa avsnitt är gjorda som bilderbok med berättande/förklarande text. Det här är en av den här seriens svagheter.

Samlad i bok i stället för publicerad månadsvis, ibland med ännu längre uppehåll, gör ”Velvet” lättare att läsa. Men till något avslut kommer man inte heller genom att läsa den här volymen. Att Velvet Templeton har tvingats på flykt undan risk för att på märkliga grunder gripas och möjligen dödas av någon eller några i den egna underrättelseorganisationen får henne att på egen hand söka sanningen. Är den/de som agerar i själva verket i tjänst hos någon främmande makt? Och det här föder hos henne en tanke som gör ännu mer ont: Var det samma krafter som i ett tidigare skede fick – lurade? – henne att döda sin egen man, också han agent?

Norge: Vilka är förklaringarna till Arbeiderpartiets nedgång?

Vi startar som vanligt med stortingsvalet 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet. Den senaste budgetförhandlingen har dock ändat i att båda mittenpartierna har gjort upp med regeringen om ny budget.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Miljøpartiet De Grønne, som i princip är blockneutralt, befinner sig nu sedan lång tid tillbaka under fyraprocentsspärren.

Opinion Perduco har under perioden 9-11 april för Avisenes Nyhetsbyrå gjort en opinionsmätning, som publicerades den 19 april.

Høyre 25,1 procent (- 1,2 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 13,1 procent (- 1,2)
Venstre 4,3 procent (+ 0,5)
Kristelig Folkeparti 4,2 procent (- 1,1)
Senterpartiet 11,3 procent (+ 1,6)
Arbeiderpartiet 30,5 procent (+ 1,0)
Sosialistisk Venstreparti 4,8 procent (- 0,6)
Rødt 2,0 procent (+ 0,5)
Miljøpartiet De Grønne 2,5 procent (+ 0,3)

Inget dramatiskt har hänt heller om man jämför med andra aktuella mätningar. Här ligger den blå-blå regeringens stödpartier i Stortinget, Venstre och Kristelig Folkeparti båda över spärren, så också SV. Och MDG ligger kvar på sin låga nivå.

Men eftersom inga andra partier påtagligt tycks ha växt på Arbeiderpartiets bekostnad, har man i Norge börjat diskutera, vart de väljare AP har tappat i så fall har tagit vägen, och svaret blir oftast ”till soffan”. AP har ju varit ganska försiktigt i olika frågor där de här tidigare anhängarna har velat ha svar, profilerade på det sätt som tillfredsställer deras egna önskemål – även genom att ligga alltför lågt kan man demobilisera väljare.

Kanske rätas en del av de här frågetecknen ut under partiets förestående landsmöte, men Aftenposten har listat tio frågor, som kan störa lugnet på landsmötet:

Landsmötet har både 2009 och 2013 krävt mer långtgående reformer som skulle förbättra tandvården och göra den billigare, detta utan att partiledningen har levt upp till de fattade besluten.

En annan stridsfråga är lärartätheten. Partiledningen vill ha en norm på kommunnivå för de yngsta eleverna, medan flera partiorganisationer vill ha en lärarnorm på skolnivå.

Liksom här är asylpolitiken med inriktning på ensamkommande flyktingbarn en stridsfråga.

Tidigare har man haft en vision om en heldagsskola med fritidsaktiviteter som en del av skoldagen. Det finns nu krav om mer innehåll plus maxpris.

Arbeiderpartiets båda politiska allierade, Sosialistisk Venstreparti och Sentarpartiet, har fattat beslut om att man bör reducera privata aktörers möjligheter att ta ut vinst från privata skolor och daghem. Krav reses nu om ett liknande beslut av AP.

En minoritet i partiets programkommission vill slopa Ket i läroplanen i kristendom, religion, livssyn och etik (KRLE). Det här upprör förstås Kristelig Folkeparti, som Arbeiderpartiet gärna vill locka över på sin sida.

Oljeborrning utanför Lofoten, Vesterålen och Senja har skapat strid på tidigare landsmöten. Återstår att se om det kompromissförslag som nu föreligger tillfredsställer alla.

Föräldraledigheten ska ökas, men hur ska den fördelas? Ungdomsförbundet, AUF, förordar en likadelning mellan föräldrarna.

Den sittande blå-blå regeringen har lyckats få igenom slopad arvsskatt, men Arbeiderpartiet föreslår nu till somliga partimedlemmars besvikelse ingen återgång.

Slutligen har jag stött på ett norskt begrepp, som jag inte ens förstår innebörden av, och de nätlexika jag har försökt använda verkar lika ställda, kanske för att det är ett flerordssammansatt begrepp: arbeidsavklaringspenger. I en aktivitetsreform för unga föreslås de skäras ner till två år för personer födda efter 1990. Enligt Aftenposten får detta kritik och kommer att skapa debatt på landsmötet.