Avgränsningar – åt höger och åt vänster

Som de som känner mig, också de som har lärt känna mig genom bloggen vet, har jag under hela min långa politiskt aktiva tid arbetat med att försöka hjälpa till med att blottlägga socialdemokratins själ, dess ideologi. Ända från tidigt sjuttiotal och, nästan, fram till 2001 års partiprogram har jag varit huvudsekreterare i socialdemokraternas programkommission; två partiprogram – de från 1975 (under Olof Palme) och 1990 (under Ingvar Carlsson) – har jag haft möjlighet att sätta min prägel på – för att sen, inför en utveckling jag inte ville vara med om, hoppa av innan 2001 års partiprogram fick sin form. Till det här värvet får man väl också räkna att jag i slutet av 1960-talet satt i sekretariatet för LOs och partiets gemensamma jämlikhetsgrupp, den som leddes av Alva Myrdal. Därutöver har jag publicerat mängder av texter i ideologiska frågor, i tidningar och tidskrifter så väl som i böcker.

Jag har roat mig med att läsa några tidiga inlägg om socialdemokratisk ideologi, skrivna av mig själv.

Ett av de allra tidigaste var infört på STs debattforum i Stockholms-Tidningen (s) den 24 mars 1960. Jag hade på nyåret engagerat mig i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus och blev genast invald i dess programgrupp (och valdes lite senare, i maj, till dess ordförande). Min artikel speglade relativt väl den kritik Laboremus riktade mot 1960 års förslag till nytt partiprogram; vi reagerade mot vad vi upplevde som en avradikalisering av det socialdemokratiska partiet.

Som ofta med gamla texter står jag inte längre för riktigt allt jag skrev då. I det här fallet reagerar jag främst mot att det som i artikelns inledning står om marxismen påminner om den felaktiga kritiken av densamma i 2001 års partiprogram, det som jag alltså inte ville vara med om att skriva.

Men mycket av kritiken mot förslaget till nytt partiprogram står sig väl:

Partiprogram utan profil

Den marxistiska metafysiken är död. Vad vi i förslaget till nytt socialdemokratiskt partiprogram får bevittna, är dess officiella begravning.

Att tron på världens ödesbestämda vandring mot en socialistisk samhällsordning har slopats till förmån för en mera realistisk syn på samhällsutvecklingen är väl knappast att beklaga. Men vad värre är: programkommissionen har inte bara rensat bort en mängd förlegad gammalmarxism. En god del av socialismen har också försvunnit. Av det nya programmet har blivit en välling med allehanda ingredienser men få radikala kryddor.

Vad har man då att bjuda i stället för Wigforss´ ”kollektiva former för delaktighet i egendomen” och ”delaktighet för de arbetande i egendomen”? I programförslagets allmänna grundsatser talas det om ”bestämmanderätten över produktionen”, ”kontroll över näringslivets maktpositioner”, ”möjligheten att påverka beslut i det ekonomiska livet” och ”planhushållning”.

Hur detta i praktiken ska genomföras, talar programkommissionen inte om. Att det privata näringsliv socialdemokratin säjer sej vilja stödja, ”där detta visar sig kunna förena effektivitet och framstegsvilja med ansvar gentemot konsumenterna, de anställda och samhället”, knappast torde ha intresse av utvidgad samhällskontroll utan i stället måste stå i opposition till alla kontrollsträvanden från samhällets sida, tar programkommissionen inte upp till diskussion.

Olika företagsformer får inte betraktas som självändamål, heter det. Dock får det privata näringslivet i huvudsak förtroendevotum. Samhällsägda företag är socialdemokratin bara beredd att skapa, ”när den privata företagsamheten är ur stånd att fylla väsentliga behov”, och när det är nödvändigt att ”tillvarata viktiga medborgarintressen”. Vilka är då dessa medborgarintressen?

Gång på gång betonas vikten av materiellt framåtskridande. Onekligen är det inget fel på vår materiella välfärd. Alltså finns ingen anledning att skapa samhällsägda företag, förrän det alldeles spricker någonstans i det privata näringslivet och en mängd människor blir friställda. Det känner vi igen. Det har varit praktisk politik länge.

Man frågar sej: kan verkligen den ekonomiska jämlikheten uppnås, så länge ett privat näringsliv består? Men programkommittén kanske menar, att folk inte äger fabriker för att tjäna pengar utan för att det är roligt att ha en egen fabrik?

Konsekvensen av inkonsekvenserna måste bli, att socialdemokratin antingen inte vågar fullfölja sitt eget resonemang, det vill säja att tala för socialiserade företag, eller att partiet menar mycket lite med vad det säjer. Med största sannolikhet menar man, att det socialdemokratiska partiet i fortsättningen liksom nu ska lösa olika problem inom det nuvarande samhället. Och konjunkturpolitik, tjänstepensioner och frihandel är ju väsentliga ting. Men de allmänna grundsatsernas ”gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande medborgare” försvinner i ett alltmer dimblått fjärran.

”Socialdemokratins omdaningsarbete syftar till att undanröja de missförhållanden, som kännetecknar det nuvarande samhället, och att från socialistiska utgångspunkter angripa de nya problem, som utvecklingen skapar.” Så inleds andra avdelningen av grundsatserna till nytt partiprogram. Men vad som inte står där är, att socialdemokratin ytterst har – eller åtminstone borde ha – som mål att avveckla den privatkapitalistiska samhällsformen till förmån för en demokratisk socialistisk med kollektiva former för delaktighet i egendomen. Sista ledet är lånat från Wigforss och 1944 års program.

Folk är inte intresserade av att vara med och dela och bestämma, att dela ansvar; det enda människor vill vara med om att dela är vinsten, produktionsresultatet, säjer man på ansvarigt partihåll. Och hur ska de samhällsägda företagen förvaltas för att kunna kallas demokratiska? Naturligtvis löser man inte problemet företagsdemokrati genom att bara byta etikett på det privata företaget och kalla det socialistiskt. Men vägen är jämnad för mera djupgående reformer. Och vår uppgift som socialdemokrater är väl också att göra människor till medvetna demokrater och socialister!

Varför inte börja experimentera med långt driven industriell demokrati i samhällsägda företag? Och varför inte skapa nya statliga industrier, som redan från början kan byggas upp annorlunda än alla nuvarande företag?

ENN KOKK

***

Det är naturligtvis lätt att avfärda artikeln ovan som ett utslag av ungdomlig rabulism; när jag skrev och publicerade den, var jag blott 23 år gammal.

Men dess grundfrågeställning rör både hjärta och hjärna hos den gamle man – snart 70 – jag är i dag.

De ansatser och de frågeställningar jag då kritiserade som för vaga – diskuteras ens de i dagens socialdemokrati? Vem kräver i dag medbestämmande i, för att inte tala om makt över, produktionslivet?

I dag är det i stället på modet att höja småföretagen till skyarna och utnämna småföretagarna till arbetets hjältar.

Hur borde då ett parti, som tog sig an de grundläggande maktfrågorna i samhället med sikte på att åstadkomma ett maktskifte, vara beskaffat?

Senare samma år, nu 24 år och ordförande i Laboremus, publicerade jag en artikel om detta i Socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas, nummer 4 1960. Jag minns, att Kjell-Olof Feldt, som då fortfarande var redaktör för Libertas, kommenterade min kritik av avradikaliseringen av partiet med ett ”Fan vad du tar i!” Men han publicerade artikeln:

Tomrum åt vänster

Det finns en tendens i politiken att skriva program för så många människor som möjligt i stället för att samla så många människor som möjligt kring ett program. Detta gäller också svensk socialdemokrati. Rädslan för att ta ideologisk ståndpunkt är påfallande. Man skriver partiprogram för tjänstemän. Alla påståenden om att socialdemorkatin har socialistiska baktankar avvisas kategoriskt av partipressen. Följden blir, att ens behov av uppgörelser inåt ibland blir starkare än önskan att slåss mot sprattelgubben Hjalmarson och hans vardagsstudenter.

I ideologiska diskussioner med ansvariga partifunktionärer bemöts man med hygglighet och välvilja: visst är vår kurs socialistisk; till och med socialisera ska vi, när vi finner det lämpligt – se själv i partiprogrammet! Men när den stygge herr Ohlin beskyller socialdemokraterna för att vara socialister, försvagas tron. Se bakåt i tiden, utropar partibladen i korus. Det vet väl alla, att det var längesen vi fann socialiseringar nödvändiga.

Som synes sätter jag gärna likhetstecken mellan socialistiskt samhälle och socialiserat näringsliv. Visserligen kan man till en del nå värdefulla målsättningar för ekonomisk politik, exempelvis strukturrationalisering, genom mer eller mindre löslig morotspolitik, och med hjälp av vissa samhälleliga åtgärder som omskolning kanske sysselsättningsproblemet kan lösas.

Men en socialism med statlig bestämmanderätt över produktionen och planering av den ekonomiska utvecklingen, samordning av de olika ekonomiska enheternas arbete, service inom för profitintressen inte bärkraftiga områden, reell bestämmanderätt för de anställda i företagen och ekonomisk utjämning måste kräva socialiseringar. Så subtila ting som känslan hos de arbetande att de arbetar åt sej själva, samhällelig gemenskapskänsla och ett klasslöst samhälle behöver man inte ens föra i resonemanget.

Att äga och bestämma

Påståendet att socialiseringen är ett medel och inte ett mål är en truism. Jag har räknat upp några av målen här ovan. Vilka effektiva medel att förverkliga dessa målsättningar mer än socialisering har vi egentligen? Behovet av kapitalanhopning på enskilda händer är ett livsvillkor för ett privat näringsliv. Hur ska vi då kunna åstadkomma ekonomisk utjämning med bibehållande av den bestående ordningen?

Att det är bestämmanderätt och inte äganderätt det är nödvändigt att inneha är ett annat intressant påstående, som man ideligen möter i den ideologiska debatten. Men vad är egentligen äganderätt annat än bestämmanderätt över det ägda: hur det ägda ska förvaltas, vem som ska ha den ekonomiska avkastningen av det ägda och så vidare. Om staten bit för bit utökar sin insyn i produktionsapparaten och planering av produktionen, vågar jag påstå, att det är fråga om en gradvis socialisering. Om sen de anställdas medbestämmanderätt på arbetsplatserna i motsvarande grad ökas, blir det privata ägandet till slut uteslutande nominellt. Och det håller jag ju med om: ett hundraprocentigt nominellt privat ägande får gärna existera.

Bristen på logik

Egentligen är jag mer besviken än förgrymmad över att många socialdemokrater, inte minst de i ansvarig ställning, släpper socialiseringstanken. Var och en har ju rätt att bli salig på sin fason. Förgrymmad blir jag bara, när folk med ideologiskt tarmvred försöker dölja sin ståndpunktsändring. Man saluför mängder av politiska fraser, som var och en passar en intressegrupp av väljare, och kallar dessa logiska snårigheter för socialism; att de olika appellerna inbördes utesluter varann, tycks inte bekymra någon.

Just bristen på logik är det pinsamma. Socialdemokratin vill lägga bestämamnderätten över produktionen och dess fördelning i hela folkets händer men vill samtidigt stimulera enskild företagsamhet, när denna visar effektivitet och framstegsvilja. Man kräver jämlikhet men godtar en obestämd lönedifferentiering. Partiet vill en socialistisk samhällsordning, som är uttryck för viljan att förverkliga idéerna om människovärde och humanitet, frihet och jämlikhet, samarbete och broderskap men vill också i varje särskilt fall pröva, vilka former av företagande och ägande, som bäst tjänar materiellt framåtskridande.

Steg åt vänster

Välfärdspolitiken utan ideologiskt slutmål är all right. Det går säkert att åstadkomma en vänstersamling utan speciellt socialistiska förtecken till välfärdssamhällets försvar. Välfärdspolitiken har vi som gemensamt gods: socialister och så kallade socialliberaler. Men varför ska vi samlas i ett enhetsparti för att förverkliga välfärdssamhället?

Risken är den, att vi alla förlorar vår identitet, kvävs i vår oförmåga att göra skillnaderna på djupet synliga. Ett vänsterparti utan ideologiskt program skulle göra det omöjligt för de två huvudfraktionerna inom partiet, den socialistiskt och den liberalt inriktade, att utåt verka för sina idéer. Till slut skulle vi kanske, som Folke Isaksson hävdade i ”Inför 60-talet”, genom vår allmänna gråblekhet riskera att inte attrahera någon.

Nyligen valsade fallet Kai Henmark genom pressen. Henmark gjorde kanske det enda rätta: han tog ett steg åt vänster, när hans parti suddade ut sin gräns åt höger. Men i ivern att förklara, att folkpartiets politik inte längre är liberal, glömde den socialdemokratiska pressen bort en aspekt på saken. Henmark är fortfarande liberal. Nu stöder han socialdemokratin. Han kunde ta ett steg åt vänster.

ENN KOKK

***

Så här efteråt uppfattar jag pläderingen ovan som för enögd. Inte så att jag i dag skulle vara mot en stor statlig företagssektor; tvärt om. Inte heller så att jag, som alltför många andra, i dag skulle se kapitalismen som den enda möjliga vägen. Men framför allt under arbetet med 1975 års partiprogram lärde jag mig se ett bredare spektrum av åtgärder, som sammantaget, ibland samverkande, leder i riktning mot ett socialistiskt samhälle.

Dock tycker jag att artikeln, för sin ansats skull, fortfarande är läsvärd, om inte annat så för att den utgör en påminnelse om att det har funnits en socialdemokratisk debatt om de grundläggande maktförhållandena i produktionslivet. Var finns den i dag?

Med tiden kom jag vidare att bli mer tolerant mot tanken på socialdemokratin som en stor men delvis heterogen folkrörelse. Dock fanns det hela tiden en förutsättning för denna acceptans: att partiet leddes av medvetna vänstermänniskor och således, om än steg för steg, styrde landet åt vänster. Så skedde också under palmeepoken.

Med tiden blev jag också varse en ny front, som helt enkelt inte hade funnits i sextiotalets början. Det svenska kommunistpartiet genomgick i mitten av 1960-talet en bitvis svårdefinierad omvandling och knöt till sig grupperingar av ett nytt slag. Ur allt detta föddes sedan under decenniets slut och under början av 1970-talet en allt mera galen och sekteristisk vänster. Jag kom att inom socialdemorkatin spela en stor roll för att rida spärr mot denna kommunistiska renässans.

Ett uttryck för mina (och många andras) hållningar då är en ledare jag den 18 april 1966 skrev för Örebro-Kuriren (s), på vars ledarsida jag då medverkade:

En längtan efter renhet

Svante Foersters ”Klasskämpen”, denna vidunderliga roman som vi då och då återvänder till, rymmer bland annat följande parti:

- Anarkosyndikalismen, sa jag i en anknytning. Anarkosyndikalismen rymmer, sin historia igenom, en massa underbara människor. Ändå har du fel, morfar!

– Ja, det är min uppfattning.

Det är också vår uppfattning. Vi anser också, att det är tragiskt, att det ska vara så. Idealisterna, de ”godaste” människorna, drivs av längtan efter renhet och enkelhet att sluta sig till de små politiska rörelserna. Omvänt kan man uttrycka det som Svante Foerster gör en sida längre fram: ”En massörelse, varje massrörelse, kommer att med nödvändighet rymma alla sorters människor. Det finns säkert några yrkestjuvar som röstar sosse.”

Detta handlingsmönster är i viss utsträckning kumulativt. Radikalerna tågar ut ur det stora partiet med förklaringen att detta inte är radikalt nog; därigenom blir partiet mindre radikalt. (Vakanserna ryms snabbt av folk som mer är intresserade av makt än av värderingar.) Radikalerna å sin sida utvecklar i splendid isolation en allt större grad av fanatism, utan fotfäste i någon aktuell politisk verklighet. Fritiof Haglund på Sveriges Radio skriver i nummer 14 av den kommunistägda veckotidningen Tidsignal om en fanatism han har mött i Latinamerika (och som han förstår) och på hemmaplan, bland clartéstudenterna i Stockholm: ”- – – när det kommer till svåra politiska och ekonomiska värderingar här hemma i Sverige, då blir man både besvärad och generad.”

Göran Therborn och tre andra representanter för den lundensiska skolan av den så kallade nya vänstern har i dagarna gett ut en i långa stycken briljant debattbok, ”En ny vänster”. Inte utan skäl hävdar de, att någon djupgående förändring av maktstrukturen i vårt samhälle inte har ägt rum trots ett långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav. Men när Therborn ser detta som ett utslag av makten som korrumperar eller pulvriserar viljan till förvandling, undrar man, hur han själv vill åstadkomma en samhällsförändring:

”Den socialdemokratiska partiledningen har haft en ansenlig mängd patronage till förfogande, som individuellt har kunnat så gott som helt absorbera vänstermännens energi. De har gjorts till kommunalpolitiker, skolpolitiker, byråchefer och folkrörelsefunktionärer och har fått pyssla var och en i en liten täppa på reformismens stora gods. Så länge 1917 års generation fanns kvar, kunde en rudimentär form av organiserad radikalism upprätthållas, men den kunde aldrig utvecklas vidare, och när den generationen dog ut stod vänstern som pulvriserad.”

1917 års män, ja. Tage Erlander kom vid statsministeraftonen i Lund i år med ett argument mot vänsterseparatism, som är helt förkrossande: Den sociala reformperioden i vårt land fördröjdes med tio år, därför att på 20-talet hela den socialistiska intelligentian gick till vänstersocialisterna.

Därför är SSUarna i Örebro att lyckönska till att ha lyckats med första steget mot stadsfullmäktige. I takt med att daghemsköerna (som de bland annat intresserar sig för) minskar, ökar jämlikheten i samhället, ökar kollektivismen.

Därför borde också organisationer av typen Clarté och det i Stockholm nyligen bildade Forum vänster upplösa sig själva, inte för socialdemokratins utan för socialismens skull.

Kommunistpartiet ska vi inte tala om.

E K

***

Jag ska gärna erkänna, att den argumentation som finns i ÖK-ledaren ovan var lättare att föra i den tid den tillkom: En yngre, mer vänsterinriktad generation var i färd med att erövra socialdemokratin; lite längre fram, när vi argumenterade med jämlikhetsprogrammet från 1969 eller 1975 års partiprogram i näven eller när vi kunde peka på 1970-talets arbetslivsreformer, gick det ännu lättare att argumentera på den här linjen mot bokstavskonstellationerna på yttervänsterkanten.

I dag är det svårare. Socialdemokratin har ingen avancerad ideologisk debatt, allra minst om hur man ska kunna bryta kapitalets makt i produktionslivet. Vänstermänniskor i partiet blir till och med åthutade: Här finns över huvud taget ingen höger- eller vänsterlinje; vi är alla socialdemokrater. Och skräm inte upp den feta medelklassen! I värsta fall är socialdemokratin inne i en process, där socialliberaler och kampanjmakande funktionärer definitivt tar över, en process som ändar i ett parti som bra mycket liknar USAs demokrater. Blir det så, blir många av oss som har burit upp det här partiet hemlösa.

Men det är inte för sent – det är aldrig för sent – att ändra färdriktningen.

Jag har alltid ansett att i en sådan kurskorrigeringsprocess, givetvis åt vänster, många av de riktigt intressanta svaren på de frågor, som då måste ställas, finns i partiets stolta förflutna, inte i en floskelfylld diskussion om den så kallade framtiden.

Vinterdikter

Till vintern har jag ett ambivalent förhållande.

I grunden är jag emot vintern. Jag går ogärna ut, när det är kallt. Jag ogillar promenader på isiga gator. Med sympati läste jag 1954 Allan Erikssons roman ”Farväl till paradiset”, när den kom ut i Folket i Bilds folkbokserie: Det som särskilt vann mitt gillande var att dess huvudperson, konstnären Tapper, la upp ett konservlager över vintern och av bräder byggde en täckt gång till vedboden, allt i avsikt att slippa gå ut under vintern.

Men rent estetiskt faller jag för den. Helst ska dock allt det där vita och svarta avsnjutas genom fönstret.

Här tre vinterdikter av Ingrid Arvidsson:

Vintersaga

En gång drog den första snön
in över stan som en rysk saga
med en klang av heliga ljusa klockor
en doft av mandel och hyacint.
En brudslöja, ett vargnät
kastades över det vilddjurslika mörkret
och staden blev tyngdlös
lätt som dun.

Ännu kan snön förvandla
med tysta fingrar
en stenstad till ett vinterslott.
Snön med sin friskhet
som ger oss tillbaka
musiken sagorna
glansen över tingen.

Vinterläsning

Orgelbrus
ur svarta djup.
Fängelse. Förgängelse.
Själens trängtan bortom världen.
Sävens sus i sorgens rike.
Mjältsjuk leda genom mänskolivet.

Blanksliten trygghet
i de nötta banden.
Välbekanta
vintergator och veksrader.
Musikens ordning.
Det stora tungsinnets
stjärnljus över snön.

Snöskymning på Östermalm

Det snöar mot tjocka murar
kring gammalt skört porslin.
Det snöar glömska och tystnad.
Pendylen snöar tid.

Det snöar på Strindbergs axlar
askar ur världarnas eld.
Det snöar tätt som en slöja.
Det växer en vägg.

Staden försvinner som livet.
Lyktorna bleknar och dör.
Spikarna lossnar och faller
sakta ur jordens hus.

Jag ser ingen längre därute.
Inga murar och galler och torn.
Det snöar mot innerstadens
sista försvar.

De här tre dikterna är alla hämtade ur Ingrid Arvuidssons ”Under ytan” (1986).

Ingrid Arvidsson, född 1919, har varit redaktionssekreterare för Idun 1942-1944, litteraturkritiker i LOs Aftontidningen (AT) 1945-1947 och i Dagens Nyheter 1949-1966, kulturattaché i Washington 1966-1972 och därefter programchef vid Sveriges Radio. Hennes skönlitterära produktion består av novellsamlingen ”Vårens ruiner” (1949), romanen ”Solfeber” (1952) och diktsamlingarna ”Danser” (1951), ”Leendet” (1955), ”Närmanden” (1960), ”Livstecken” (1964), ”Personligt bagage” (1975), ”Under ytan” (1986), ”En glimmande vägg” (1992), ”Rummet innanför” (1999) och ”Det röda” (2005), vidare minnesboken ”Öden i vår tid” (1987). Dessutom har hon för gamla Folket i Bilds förlag redigerat ”Berömda berättare om kvinnor och kärlek” (1955).

”Rummet innanför” och ”Det röda” har vi med dedikation från författarinnan. Detta som tack för att min hustru 2001 hade bjudit in Ingrid Arvidsson till talmannens vårmiddag i riksdagen. Jag hade henne till bordet och samtalade med henne under kvällens lopp bland annat om hennes författarskap

Povel Ramel: De bästa av Povels mångsidor

Som ett barn av den svenska efterkrigstiden har jag förstås en binge Povel Ramel-skivor i mina samlingar: LP, CD och någon box.

Nu har det kommit en ny box om fem CD med mycket av det bästa av det Povel har skrivit och sjungit in mellan 1944 och 2002: ”De bästa av Povels mångsidor” (Knäppupp/Universal Music 985 341-8, 2006″. Underrubriken ”Karamelodier i kategorier” ställer jag mig dock lite frågande till; temata för de fem CDna – ”kategorierna” – är i flera fall en smula svävande. Men strunt i det – urvalet är gott nog.

***

Den första CDn är betitlad ”Livat i holken. Povel – muntratören”.

Eftersom jag, när jag skaffade boxen, hade väntat mig ett mer kronologiskt urval och första CDn inleds med en tidig povelklassiker, ”Tjo vad det var livat i holken”, blir jag först överraskad av att den version man har valt är inspelad så sent som 1991. Men den här versionen, med sitt lätta reggaestuk, är faktiskt bra!

”Tjo vad det var livat i holken” och nästa låt, ”Johanssons boogie-woogie-vals”, tillkommen 1944, är för mig evigt förknippade med verandan i Juniskär, där vi lyssnade på dem på grabbarna Nordins vevgrammofon. Den som skaffade dem var min något äldre, nu döda kusin Kreete, som tillbringade några semesterveckor hos oss. Hon hade råkat krascha några av nordinarnas stenkakor och köpte, till allas stora förnöjelse, som ersättning de här ramellåtarna. Med dem kom vi i kontakt med Povel Ramels märkliga, flugiga och tungvrickande humor, i det senare fallet också med den kamp mellan musikstilar – gammaldans och boogie woogie – som var så utmärkande för tiden.

En höjdare i alla avseenden är ”Titta det snöar” från 1951. Den introducerades genom radion och Föreningen För Flugighetens Främjande (FFFF), i vilken utöver Povel också Brita Borg och Martin Ljung ingick.

Inte bara ”Titta det snöar” utan också till exempel ”Släkthuset” från 1955 och den suveräna ”Sorglösa brunn” från 1957 illustrerar ett återkommande tema i Povels låtskrivande, borgerlighetens övre skikt (som han ju själv kom ifrån). Mig gav livet på ”Sorglösa brunn” associationer till pensionatet, den forna sågverksvillan, i Juniskär, dit jag dagligen släpade mat och mjölk från Berglunds handelsbod – för vilket jag av pensionatsgästerna belönades med öknamnet Dramaten.

Närmare 1950-talsverkligheten ligger den för tiden djärva glädjeyttringen över att slippa frun och hennes hemska familj, ”Din njugge far och din snörpiga mamma”, och ”Är det nån som har en våning åt mig?”, en klagosång över lyhördhet och 1950-talets speciella gissel, bostadsbrisen (låten dock här i en version från 1991).

Två pangnummer är ”Har ni hört den förut? (1961), där Povel tillsammans med Gunwer Bergkvist och Brita Borg sjunger av honom tonsatta mer eller mindre dåliga historier, och så ”Jag diggar dig!”, där Povel tillsammans med Wenche Myhre exekverar något som måste karaktäriseras som tidig (1974) rap.

Sist en riktig höjdare: ”Birth of the Gammaldans” från 1967. Här har Povel applicerat de mångskiftande försöken att kartlägga jazzens rötter på den svenska gammaldansen. Han staplar nationella myter i ord och med landskaps- och naturanknytning och ger dem kongenial musikalisk uppbackning. Det blir ett fantastiskt panorama, 7:45 långt, mycket fyndigt och roligt – och så betagande!

***

Nästa CD heter ”Jumpy Session Party. Povel – jazzmakaren”. Ämnet är centralt: Det är väl känt, att Povel i unga år drogs till jazzen, också att hans hjärta har fortsatt att klappa för jazzen, särskilt för dixieland och annan gladjazz. Men även för blues.

Allt på den här CDn är inte guldkorn. Det gäller till exempel inte inspelningarna från 1996, dock med undantag för ”Den busiga basunen” som har lånat melodin från ”Jazz Me Blues”.

Tolka inte detta som att jag generellt är kritiskt mot sena inspelningar. Bra jazz finns här från så sen tid som 2002: ”Droppen från New Orleans”, där Povel kompas av en av Uppsalas jazzstorheter, Ulf Johansson Werle, med band.

Men det är också roligt att lyssna på vad Povel åstadkom i jazzväg i unga dar. Ett exempel, från 1945, är ”Tack, tack, tack”, som pendlar mellan tidens bondjazz (Allan Johansson på vibrafon och dragspel) och the real thing (Carl-Henrik Norin på tenorsax).

En lätt jazzig bagatell, som mest lever på texten, är ”Komissarie Larsen” från 1954.

Inte heller skulle det bli jazz av ”Van att få som jag vill” från 1957, om det inte vore för Ove Linds klarinett- och Bengt Hallbergs pianospel.

Mer jazzig än den var från början är 1991 års version med Povel, uppbackad av Dompans band, av ”Vårt eget Blue Hawaii”. Vad yngre läsare/lyssnare ska veta är att det under perioden efter andra världskriget gick en våg av hawaiimusik över Sverige, ofta exekverad av en man som hette Yngve Stoor.

Sen finns också några av de riktiga höjdarna i Povels låtmakar-, revyartist- och skivartistkarriär med på den här CDn.

En av de oförlikneligt stora är ”The Gräsänkling Blues”. Här har Povel verkligen blueskänsla i sitt pianospel. Och texten är suverän:

”Jag glömmer ej den gången när jag stod där på perrongen
och min Elsa höll mej fången i ett stadigt grepp.
Hon sa jag skulle inte glömma de å de å de å de å de
och så sa tåget tut och gick och jag sa `Släpp!´,
och ännu kan jag höra hur det ringer i mitt öra:
Mata fiskarna, vattna cissusen. Häpp! Häpp! Häpp!

Jag ska köpa nya fiskar, ty dom gamla har tatt slut,
och jag själv är lika vissen såsom cissusen ser ut,
oh, hå, hå, hå, hå, o-ho!
Jag mår inte riktigt bra, ida!
Den vecka som har gått har trotsat all kalkyl,
och allt som finns i huset är kapsyl och magnecyl.”

Ytterligare en av Povels höjdare, i en snarast parodierande jazzstil, är den av Brita Borg exekverade revylåten från 1957, ”Fat Mammy Brown”.

Absolut värd att nämna i sammanhanget är vidare ”The Big Juleblues” från 1952 – den som slutar med ”Nu är det jul igen” – där Povel Ramel sjunger duett med Alice Babs.

En låt till på den här CDn skulle jag vilja nämna, ”Min högra hand” från 1971. Den visar vilken skicklig pianist Povel också är.

***

Den tredje CDn i den här boxen har getts titeln ”Håll musiken igång. Povel – låtbyggaren”.

Den röda tråd jag hittar här är att det ofta rör sig om komplicerade kompositioner, i arrangemang för orkester, med kvinnor som sjunger i par med Povel, ibland solo. De här låtarna har gärna en romantisk grundton, både när det gäller text och musik.

Det här draget finns tidigt i Povels musik. Ett tidigt (och hyggligt) exempel är duetten från 1954 med Mari Ade i ”Följ mej bortåt vägen”. Ett annat tidigt (men mindre bra) exempel är ”Varför är Louise så blyg?” från 1955 med Brita Borg och Flickery Flies.

Och att det inte alltid blev så bra senare heller kan exemplifieras med Margaretha Krook och Anders Eljas orkester i ”Mognadens process” från 1989.

Däremellan finns ett stort antal floppar i just den här genren, tyvärr exponerade även på den här CDn. Några låtar som Povel gjorde tillsammans med Wenche Myhre i ”Pow Show” 1 och 2 (1970 respektive 1982) kan tjäna som exempel: de låter som romantisk muzak.

Men här finns härliga nummer också.

Ett sådant är den långa (9:22), tempovarierade och roliga ”Håll musiken i gång”, som Povel skrev för Monica Zetterlund. Från samma år, 1967, härstammar också Monicas underbara insjungning av ”Den sista jäntan”, som Povel skrev åt henne på hemsnickrad värmländska – som Monica genast förvandlade till något mer idiomatiskt.

En annan lyckad låt i den här genren är den charmiga ”Tänk dej en strut karameller” från 1959, pianolektionen ur ”Funny Boy”, där Povels och Gunwer Bergkvists röster flyter in i varandra och kring varandra.

Och så finns här ytterligare två höjdare.

Dels ”Underbart är kort”, här i en sen version (från 1991) med Povel till Anders Eljas orkester – det som lyfter den här inspelningen är Red Mitchells jazziga kontrabas.

Dels, och framför allt, ”Ta av dej skorna” från 1965. Povel sjunger tillsammans med Gals and Pals – Ulla Hallin, Pia Lang, Kerstin Bagge, Lasse Bagge, Svante Thuresson och Gillis Broman; jag har för evigt minnen förknippade med Lasse Bagge & co från socialdemokratiska valturnéer kring decennieskiftet 1960-tal/1970-tal – till Bengt Hallbergs orkester.

”Ta av dej skorna” är en av de allra bästa låtarna i Povel Ramels repertoar – omdömet gäller både musiken och texten. Dock måste man nämna, att större delen av texten, bland annat de verser jag nedan citerar, har skrivits av Beppe Wolgers; de gjorde en revy tillsammans. Här har Wolgers fjärmat sig från genrens romantiska fernissa; texten är både fantasifull och konkret. Så här kan kärlek vara:

Ӏpplen faller med sorgsna dunsar
och bladen faller från trän.
Själv jag lever så sorglöst skolöst fast timmen verkar sen!
Uh! Fantastiskt!
Dröm om min förvåning, ljuv och lätt som en sky.
Varje lycklig morgon glimrar världen ny…

Underbart att ha hustru, för hon finns hos mej varje dag.
Vi kan älska närhelst vi vill, så ljuvligt och praktiskt!
Den hon bara vill leva för är lyckliga, glada jag.
Jag är din och kan ge dej barn – det är väl fantastiskt!

Ta av dej skorna, ta av dej skorna, ta av dej skorna, oh, oh, oh.”

***

Frågan är om inte den fjärde CDn, ”Tvålar, corkar och kokosnötter. Povel – bearbetaren”, är den bästa i boxen. Dess signum är stilparodier och inlånta melodier med ny text av Povel Ramel.

Den inleds med ”Var är tvålen?” ur filmen ”Ratataa” från 1956. Här åstadkommer Povel tillsammans med Martin Ljung, Tosse Bark, Oscar Rundqvist och Allan Johansson en träffsäker imitation av tidens mycket populära amerikanska sånggrupper som The Delta Rythm Boys – som jag såg och hörde vid en midsommarfest i Juniskär – och Golden Gate-kvartetten; den svenska gruppen kallar sig för övrigt The Tvålen Gate Qartett.

Nästa låt går heller inte av för hackor: ”Balladen om Eugen Cork”. Den här balladen, med sin kör som aldrig är med på noterna utan ständigt måste rättas, är en godmodig parodi från 1954 på Evert Taube.

Därefter får man en radioversion från 1950 av den sanslösa ”Far jag kan inte få upp min kokosnöt”, där Povel har satt nya ord på en mer ekivok engelskspråkig förlaga. Den här sången lyssnade vi också på tillsammans med kusin Kreete och bröderna Nordin på verandan i min barndoms Juniskär.

Också ”Den gamla vaktparaden”, inspelad 1951 med bland andra Bibi Johns, hörde, med sin parodi på marschmusik av typen ”Alte Kameraden”, till min tidiga ungdoms favoriter.

Dårpippi fick man också av ”Småfoglarne”, Povels obetalbara version av ”Mockin´ Bird Hill”.

Det som, tror jag, fångade oss mest i ”Hjalmar och Hulda” från 1956 var övergången från traditionell ballad till jazz.

”Bladbergeri hurra!” gillade jag faktiskt redan när den kom 1957, men jag har börjat uppskatta den ännu mer efter det att jag hade blivit gammal nog för att själv ha upplevt firmafester.

”Grisälven” är en parodi på en av tidens stora schlager, norska ”Nidälven”. Först senare i livet har jag också tänkt tanken, att Povels text, skriven 1949, måste vara en av de riktigt tidiga miljökampsångerna:

Grisälven

Svensk text: Povel Ramel, 1949
Norsk originaltext och musik: Chris Christensen och Oscar Hoddø

Stranden från hennes och min kärleks dar
ensam jag går att bese.
Framför mej flyter det minne jag har,
segt som en tveksam puré –

Grisälven stilla och slammig du är,
fylld utav allsköns faser.
Avloppet skänkt dej den slöja du bär
av ohälsosamma gaser.

När månen lyste i sotmättad lund
satt vi där tysta med handen för mund
och än kan jag stå här och drömma en stund,
men snart blir jag kväljd av själva
älven.

En gång i tiden var vattnet så blått,
men det var så längesen.
Hälsovårdsgubbar har kommit och gått,
men dom kom aldrig igen.

Grisälven, kors vad det doftar om dej!
Av alla fräna dunster.
Inälven skrumpnar i magen på mej
och jag vill öppna funster.

I gasmask satt vi och kysste varann
just breve hålet där morfar försvann.
Näsorna droppa och ögonen rann.
Allt blev en del av själva
älven.

Sulfitfabriken som spytt och som blött,
slimmande slemmiga alger den fött.
Fåglarna flyktat och fisken har dött –
Kvar finns det bara själva
älven.

I ”Plommon & Beethoven” från 1971 är det Lille Bror Söderlundh respektive ”Vind i seglen” som har försett Povel med musik och inspiration; i ”Rymdraketvalsen” heter inspiratören Fred Winter.

Miljökampsången från 1949 påminner om att Povel Ramel, i och för sig sällan men lika fullt, har en politisk sida.

Ett tydligt exempel är ”The Nej Tack Jump” från kärnkraftsomröstningen 1981. Den kom på en singel från Knäppupp (KN-7002). Jag har den. Och nu alltså även på CD. Jag skulle gärna återge texten, men tyvärr finns den inte i någondera av de två sångböcker med Povel Ramels visor jag äger: ”Lingonben” (Författarförlaget, 1978, ny upplaga Litteraturfrämjandet, 1987) samt ”Tänk dej en strut karameller” (Reuter & Reuter, 1997)

Däremot har jag texten till en annan av Povel Ramels få politiska visor, ”Varför är det ingen is till punschen?”, en rent hjärtskärande skildring av ”den gamla goda tidens” klassamhälle:

Varför är det ingen is till punschen

Text och musik: Povel Ramel, 1964

Herr Patrik han föll i schaggsoffan alltmed en belåten duns
efter att ha fyllt buken sin med sju åtta rätters luns,
tände en stor havanna nästan fetare än han själv,
stängde sitt jättegap
kring en ansjovisrap.

Sträckte sig över magen, fick ett punschglas uti sin hand,
ämnade skåla med sig själv för Kung och för Fosterland.
Fann hela kylarn torr och tom och punschen så gott som varm.
Fällde monokeln i sin harm
och vråla:

Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Leve Kung Oscar! –
idyll.

I pigkammarn låg Augusta både gammal och snäll och ful,
huttrande uti fyra meter tyg som hon fått till jul.
Dörren flög upp och korsdraget förtog fotogenens glöd,
lampan blev överflöd:
Herrn var tillräckligt röd.

Isen, Augusta! röt han till så råttorna dog av chock.
Pigan hon svara, knäppte en vägglus ifrån sin rock:
Iskarln har inte kommit hit, ej heller till mjölkaffärn!
Själv är jag lika brydd som herrn
och undrar:

Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Skål Moder Svea! –
idyll.

På snabbare tid än fyra bloss var Patrik utom sin dörr,
nu skulle iskarln lära sig en läxa som aldrig förr.
Han ropade kvickt en droska an och kastade sig däri,
kärran var vind och skrallt,
hästen var blind och halt.

Kusken han sa att sme´n som lovat sätta en hästsko dit,
hade besökt en tandläkare som var förstörd av sprit.
Trampborren hade missat och gått rakt genom munnens kind,
nu låg han dödssjuk på en vind –
Håll käft, karl!

Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Slå Dig för Bröstet –
idyll.

Innan man hade hittat rätt på iskarlens gamla skjul,
hade rätt mycket lera sprätt på Patrik från droskans hjul.
Byxorna var besudlade av sopor och jord och träck,
arg var han som ett bi,
dörrn slog han huvet i.

Inne i dunklet såg han några barbenta magra glin.
Ett av dom sade hostande av oset ifrån kamin:
Mor är i stan och tigger så en brödbit till kvälln vi får,
far dog i kolera igår,
förlåt oss!

Därför är det ingen is till punschen!
Därför är det ingen is till punschen!
Därför är det ingen is till punschen!

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Leve Kung Oscar!
Skål Moder Svea!
Slå Dig för Bröstet! –
idyll.

Den här sången skrev Povel för revyn ”Ryck mig i snäret”, 1964. I en kommentar skriver han i ”Lingonben”:

”Under tvångsomskrivandet av den olyckade norlanderhyllningsrevyn `Ryck mig i snöret´ blev jag till slut så illamående av all kringflytande sekelskiftesnostalgi, att det kändes som en frisk befrielse att få kräka ur sig ovanstående beska drapa. Kanske borde man försätta sig i kväljning lite oftare, rentav – så att det blev tätare mellan uppkasten i sagosoppan!”

Ytterligare två höjdare återstår att nämna från den här skivan; båda brukade jag lyssna på i Curt Fredéns grammofon, när vi en sommar båda bodde i var sitt hyresrum i en lägenhet på Jumkilsgatan i Uppsala.

Den ena är den underbara ”Sommartrivialiteter à la Birger Sjöberg”, den andra är den lika underbara men ännu roligare ”Torstigste bröder (à la Carl Michael Bellman)”, båda från 1961. Ramel är verkligen en mästare på att göra pastischer.

***

Den femte och sista CDn i den här serien, ”Titta jag flyger. Povel – exotikern”, rymmer förvisso några av de bästa låtar Povel har gjort, men det är mer glest mellan dem. Där finns till och med några låtar, vars kvalitet ligger långt under Povels genomsnitt, till exempel ”I Puerto Rico” med Brita Borg 1959. Den geografiska bestämningen i titeln (och i flera andra låtar) leder oss dock till temat för den här CDn: poveltexter om exotiska miljöer.

Redan i inledningen till CDn finns några goda exempel: ”Titta jag flyger” från 1951, ”Flug med till Siam” (om Povels och Susannas egen bröllopsresa) samt, inte minst ”Måste vägen till Curaçau gynga så?” från 1960.

Sen kommer en lång transportsträcka, men den följs av ”Naturbarn”, som mer än väl kompenserar för transportsträckan.

Därefter blir det en lång transportsträcka igen.

Men CDn slutar med två av Povel Ramels paradnummer:

Dels det obetalbara samtalet med den japanske kyparen i ”The Sukiyaki Syndrome” från 1984.

Dels färden till självplågaren i Indien, ”Ittma Hohah” från 1950, som starkt bidrar till att ge Povel Ramel en av tätplatserna i den svenska revyhistorien.

Käringen mot strömmen och Käringen med strömmen

Jag ser på Inkommande länkar, att Eva Rundkvist har besökt min blogg. Eva var under gymnasietiden (och även senare) kompis till Anna (Kettner) och är gift med min gamle arbetskamrat Bo Krogvig.

Eva har döpt sin blogg, Käringen mot strömmen, efter en signatur, som användes av den legendariska journalisten Barbro Alving.

Det påminner mig om att Björn Jensen, som hjälpte till med att skriva Korta meningar i Aktuellt i politiken (s), en gång döpte om min hustru, den dåvarande energiministern Birgitta Dahl, till Käringen med strömmen. Jag publicerade det.

Familjemiddag

I går hade vi bjudit hit Birgittas faster Karin – Karin Dahl – på middag. Karin har varit lärare och också anställd på Skolöverstyrelsen. Hon är 86 men still going strong. Hennes radikalism, till exempel i skolfrågor och i internationella frågor (fred, solidaritet med de utsatta palestinierna med mera), har inte mattats med åren.

Vi hade också bjudit vår dotter Kerstin med man (Bo) och barn (Viggo och Klara), och med tanke på barnen samlades vi tidigt, tre på eftermiddagen, för att avsluta med middag klockan fem.

Eftersom vi skulle bli sju personer, såg jag chansen att laga något som man aldrig kan laga, när man bara är två: jag köpte en stor gås på Konsum, dan före eftersom den var fryst och måste tinas.

Den lagade jag – det tar tid – efter ett estniskt recept:

Jag sköljde och torkade av gåsen.

Sen dränkte jag den ut- och invändigt med citronsaft, pressad direkt ur en stor citron. Därefter kryddade jag den (även invändigt) med seltin och svartpeppar.

Gåsen fyllde jag med torkade katrinplommon och bitar av skalade och urkärnade äpplen, våra egna från Öregrund.

Jag la gåsen med bröstet upp i ett ugnsfat med galler; under gallret hade jag dess förinnan lagt fler bitar av äpplen samt katrinplommon. (Dit ner sipprar, medan gåsen är i ugnen, fett från gåsen. Där hamnar också det vatten, som jag öser gåsen med.)

Gåsen ugnsstekte jag i 250 grader, i varmluftsugn. Enligt det recept jag följde skulle gåsen ugnsstekas i 25 minuter per kilo gås, vilket visade sig stämma bra, när jag provade med nål.

Att jag öste gåsen med lite vatten bidrog till att göra skinnet på gåsen knaprigt.

Till gåsen serverade jag tre saker.

Dels gjorde jag, i en annan ugn (vår lägenhet har i det pentry, som hör till tvåan vi slog samman med vår ursprungliga lägenhet, ytterligare en spis) ugnsstekt potatis. Jag skalade potatis för ett ugnseldfast fat, på vars botten jag hade olja plus seltin, paprikapulver och en aning svartpeppar; jag rullade potatisarna i detta. Potatisen blir både god och ser festlig brun ut, om man gör så här.

Dels värmde jag upp en stor aluminiumform med surkålsgryta, som jag, allt sen jag lagade den i julas, har haft i frysen. Den här surkålsgrytan heter på estniska mulgikapsad – ursprungligen är den tillagad med skivor av rimmat sidfläsk, men nu fanns det bara en del av fettet kvar i resterna av surkålsgrytan, som i övrigt är tillagad av en burk surkål och någon deciliter korngryn samt smaksatt med seltin och rikligt med kummin. När jag ursprungligen lagade surkålsgrytan, hade jag den i ugn med skivorna av rimmat sidfläsk överst i 180 graders värme i upp emot två timmar.

Slutligen gjorde jag en sallad av grönsallat, tomater och skivor av saltgurka i olivolja, seltin, svartpeppar och en smula citronsaft.

Det här blev en så mäktig middag, att jag uteslöt tanken på att också göra någon förrätt.

Däremot lagade jag efterrätt, en stor fruktsallad. Ingredienser: bitar av apelsinklyftor, skivor av banan, en liten burk ananas, ringarna delade i bitar och med dess naturliga saft kvar som del av fruktsalladslagen, en hel stor grapefrukt delad i bitar, bitar av urkärnade och skalade päron samt gröna och blå delade druvor. För att göra fruktsalladen mer ätbar för en diabetiker som jag har jag lärt mig att som lag använda Coop cider light, konstsötad, alltså utan socker. Fruktsalladen fick stå kallt i flera timmar, innan den serverades.

Viggo och Klara föredrog vaniljglass (med riktig vanilj) och fick förstås då det.

Men gåsen föll både Viggo och Klara på läppen, särskilt Viggo som ville ha mer.

Viggo är i den där åldern, då han misstänksamt ställer frågor om alla rätter som han inte tidigare har prövat, så också om gåsen. Hans föräldrar förklarade då, att gåsen var ungefär som kyckling, fast större.

När Viggo sen åt med god aptit och backade om, konstaterade hans hårt arbetande och ofta pressade mamma, att nu måste dom väl börja laga gås till middag ungefär varje måndag.

Middagen blev faktiskt väldigt god, tror jag att jag törs säga. Men jag gjorde en fadäs. Jag la gåsen i sitt spad med äpplen och katrinplommon i ett stort Arabia-fat (blått, Valencia) och bar in den hel – den var ju så grann! – till bordet i matsalen. Så borde jag inte ha gjort. Jag borde ha skurit upp den i köket, före serveringen. Nu fick jag ett litet helvete att skära loss bitar åt de väntande och allt hungrigare gästerna. Alltid lär man sig något, även av sin egen fåfänga.

Inte bara Viggo utan nu även lillasyster Klara är allt mer hemtama i vår lägenhet: där finns så många intressanta saker att beskåda och undersöka. Det är också hjärtevärmande att ha vunnit båda barnbarnens fulla förtroende: I går kom Klara ett par gånger och bad morfar om hjälp, till exempel med att skala en banan. Och två gånger kom hon ut till mig, medan jag dukade i matsalen, och kramade mig utan att säga ett ord. Runt låret. Det är så högt hon når.

Bilder av barnen (och även av mig när Klara som vanligt gungar på morfars fot) hittar du på dotterns, Kerstins, blogg.

Bäst utan partiledare

I en Kort mening skrev jag nyligen:

”Under en lång tid har socialdemokraterna nu, utan att till gagnet ha någon partiledare, haft mycket höga opinionssiffror.

Vi skulle kanske fortsätta på den linjen?”

På ledarsidan i Dagens Nyheter (27 januari 2006) gör Lotta Fogde en liknande analys:

”Aldrig är svenska partier så populära som när de saknar ledare. Bildt på Balkan gynnade moderaterna. Persson på väg ut fungerar just nu utmärkt för socialdemokraterna. Det senaste halvårets jakt på ny socialdemokratisk partiledare tyder dessutom på att populärast blir den som saknar eller hemlighåller egna åsikter. Mot den bakgrunden kan man börja fundera över varför partier väljer partiledare över huvud taget.”

Lotta Fogde är före detta statssekreterare (s), före detta dock inte på grund av den senaste valutgången. Hon var tidigare statssekreterare hos Leif Pagrotsky och var en av de statssekreterare som fick fan för att hon deltog i kampen mot EMU.

Melodikrysset nr 4 2007

Jag klarade dagens, enligt Eldeman svåra, melodikryss så när som på ett ord, lodrätt 4. Melodin är jag säker på att jag har hört, men jag kom, hur jag än ansträngde mig, inte på titeln. Således inte heller på vad mannen i sångtexten gör i refrängen. Svaret är ett verb i predikatsform, sex bokstäver. Det börjar på v och slutar på ar. Vinkar? Nej jag vågar inte gissa.

/Inte för att jag någonsin sänder in svaret på Melodikrysset, men det är alltid kul att få veta svaret även på det man missar. AnnSofie Leandersson och Anette Törnqvist har påmint mig om att låten jag mindes men inte kom på namnet på är skriven av Mauro Scocco samt att dess huvudperson, Sarah, står utanför Seven Eleven och väntar. Tack!/

Det svåraste i övrigt var att komma på, vem som här sjöng den gamla slagdängan ”Tiotusen röda rosor” – flera har ju gjort det. Men i det här fallet var det, visade ledbokstäverna, Hans Martin (som jag aldrig frivilligt har hört på).

Ledbokstäverna från Martin bekräftade sedan också, att det var Tomas Ledin vi hörde i ”Inte en chans”.

Resten var mer eller mindre lätt.

Vi hörde operasångerskan Malena Ernmans ljuva mezzosopranstämma.

Vi hörde Martin Stenmarck i ”Sjumilakliv”. Martin förekom sålunda två gånger på samma plats i krysset.

Lätt var det att med hjälp av språket hänföra Eurovision Song Contest-låten från 1989 till Danmark och, med hjälp av ledbokstäverna, placera den som nummer tre. Däremot fick jag sen gå till Google för att hitta namnet på sångerskan, Birthe Kjær, och på låten, ”Vi maler byen rød”.

Jag har, motvilligt, sett tecknade versioner av Pippi Långstrump; den här spelade (inte särskilt hörvärda) musiken var hämtad ur ”Pippi Långstrump i Söderhavet”.

Och, om vi ska hålla oss kvar i filmsfären: lodrätt 10 skulle bli FE, som är den kemiska beteckningen för järn. På det var jag säker, eftersom båda bokstäverna bekräftades av andra säkra kryssvar. Men ur vilken film var musiken hämtad? Lite googlande visade, att filmen från 1977 med James Mason och James Coburn hette ”Järnkorset” (”Cross of Iron”) – som jag förstås aldrig har sett.

Lättare var det då att komma på namnet på dagens musikal, ”Mamma Mia” och på dagens barn-TV-signatur, som skulle föra tankarna till Drutten och Jena. (I mina journalistkretsar kallades på den tiden Olle Söderlund för Jena och Gunvor Hildén för Drutten.)

Till månen åker man med raketer, vilket illustrerades med ”Fly Me to the Moon”.

”Så gick det till när farfar var ung” skulle här ge bara ”halva släktingen”, det vill säga far.

”Ich Bin von Kopf bis Fuss auf Liebe Eingestellt” sjöng en gång den oförlikneliga Marlene Dietrich i filmen ”The Blue Angel”; det är självklart att det finns en bunt Marlene Dietrich i mina skivhyllor. I Zarah Leanders svenska version blev detta ”Jag är från topp till tå ett kärleksstundens barn”.

Och så slutligen ”Snabbköpskassörskan”. Hennes beundrare i sången står gärna i kö framför kassan för att få se henne, om och om igen.

***

Söker du svar på någon fråga i senaste melodikrysset, föreslår jag, att du trycker på Blog ovan eller går direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se. Sen bläddrar du ner dig till aktuell lördag.

Vad får judar tycka om Israel?

Göran Rosenberg har på ledarsidan i dagens Dagens Nyheter (26 januari 2007) skrivit en viktig och läsvärd kolumn om den evigt infekterade konflikten Israel-Palestina, ”Vad får judar tycka om Israel?”.

Utgångspunkten för artikeln är att chefredaktören för tidskriften Judisk Krönika har beskylld Rosenberg, som själv är jude, för att innerst inne vilja utplåna Israel.

Jag inte bara känner, en smula, Rosenberg allt sedan unga år; senast vi sågs var vid Träffpunkt Svenskfinland, som jag nyss har skrivit om. Jag har alltid betraktat honom som en balanserad och klok debattör, och i just debatten om israel-palestinafrågan har jag sett honom som en oumbärlig röst mot enögdhet.

Jag återger här några centrala stycken ur Rosenbergs artikel:

”Man kan naturligtvis hävda, som Israel systematiskt gör, att ansvaret för den här utvecklingen ligger på palestinierna, att Israel aldrig haft någon partner för fred, att den militära ockupationen (fyrtio år i sommar), bosättningarna (ständigt fler), separationsbarriären (stadigt växande), vägspärrarna (fördubblade sedan 2005) och den ekonomiska utsvältningen (en humanitär katastrof) har varit nödvändiga insatser för att säkra Israels existens mot en fiende som aldrig kommer att acceptera Israel och alltid kommer att hata judarna.”

”Det hindrar inte att hotbilden väsentligen kan vara missvisande, att huvudansvaret för den katastrofala utvecklingen av konflikten Israel-Palestina kan vara Israels, att Israels politik kan vara världens judar mera till skada än till nytta.

Detta är i alla händelser min syn på saken. Det är också min syn på saken att jag som jude har ett större ansvar för vad staten Israel säger sig göra i alla judars namn än för vad aldrig så extrema individer och rörelser säger sig göra i alla palestiniers eller muslimers.

DET ÄR DÄRFÖR som jag genom åren har skrivit mera om israelisk ockupation och kolonisation än om palestinsk fanatism och terror. Detta särskilt sedan Israel förkastat idén om en förhandlingslösning på konflikten med palestinierna och i stället försökt genomdriva vad den israeliske sociologen Baruch Kimmerling kallar ett samhällsmord, politicide, det vill säga ”upplösningen av det palestinska samhället som legitim politisk, social och ekonomisk enhet” (Kimmerling: Politicide. Ariel Sharon’s war against the Palestinians, Verso 2003).”

Rosenbergs artikel rymmer mycket mera. Jag anbefaller den varmt till läsning. Hela texten finner du här.

Jan Hammarlund: Röda linjen

Den 18 januari hade Jan Hammarlund releaseparty för sin nya CD ”Röda linjen” (Skördemåne records SCD 07, 2007) i ABF-huset i Stockholm. Jag och Jan har gjort program ihop i ABF-huset (”Ett annat USA är möjligt”), och jag och Birgitta var inbjudna till releasepartyt och den efterföljande konserten. Som väntat var det mängder av människor på vänsterkanten där. Bland dem som jag träffades fanns Lars Ohly, som jag passade på att gratulera på födelsedagen, post festum. Vi känner inte varann närmare, men i det offentliga livet träffas vi då och då. Vi har till och med haft radiodebatt med varandra, om kommunismen; på den tiden framhärdade han fortfarande i att kalla sig kommunist. Sist vi sågs sa han, att han ibland läser min blogg.

Jag nämner det här för att lite grann ringa in Jan Hammarlunds publik: sossar och vänsterpartister, aktivister i olika vänsterrörelser. När Jan under konserten sjöng ”Arbetarhjälten i tunnelbanan”, en sång om den av SL sparkade ordföranden i SEKO-klubben 119, Per Johansson, spanade han ut över salen i förhoppning att få syn på Johansson.

I lördags rekommenderade jag mina bloggläsare att lyssna på, och hörde själv förstås, Jan Hammarlund i visprogrammet ”Felicia” i radions P 2. Programledaren Carin Kjellman jämförde där, i intervjun med Jan Hammarlund, den senare med Pete Seeger. Jan tyckte det var hedersamt men värjde sig en smula.

Helt galen är jämförelsen verkligen inte. Låtar som ”Livet i Lunde” (om skotten i Ådalen 1931), ”Flickan från bergen” (om mordet på Fadime Sahindal), ”Jessie från Psagot” (om byrackan som flyttade från israeliska Psagot till palestinska Ramallah, en historia hämtad ur International Herald Tribune) och den redan nämnda ”Livet i Lunde” har alla som gemensam nämnare en väl berättad historia med ett politiskt budskap, en kombination som också utmärker många av Seegers sånger. I den sist nämnda, bluesaktiga sången levererar Hammarlund till och med ett gitarrspel, som för tankarna till Seeger.

Ändå är det inte Seeger jag själv främst vill jämföra Hammarlund med. Vid ett tillfälle under konserten i ABF-huset lutade jag mig mot Birgitta och teaterviskade: ”Det här låter som Joan Baez.” Och mycket riktigt angav Jan Hammarlund i Carin Kjellmans intervju i ”Felicia” just Joan Baez som förebild, till och med tidig och avgörande förebild: Han hade lyssnat och lyssnat på hennes LP och så tränat in låt efter låt på gitarr. Hans gitarrspel – mycket drivet förresten – för utan tvivel tankarna till Baez. Jämförelsen med Joan Baez ligger också nära genom att Jan Hammarlunds röst har en så ljus klang.

Ska jag återge någon politisk sång av Jan Hammarlund, väljer jag ”Jerusalem”. Dels för att den handlar om Israel-Pelestina-konflikten, som Jan är mycket engagerad i. Dels för att dess huvudpersoner är ett homosexuellt par, den ene israel och jude, den andre palestinier och muslim; Jan är själv bög.

Jerusalem

Hon har inget hav, ingen hamn och ingen flod.
Hon har lejongul gatsten som sköljs av blod,
invånare bittra och låsta i förlamande vredesmod.
Präster som söndertolkar skapelsen.
Minnen av det mordiska korsets män.
Barn som måste klättra över muren till sin skola
i Jerusalem.
Ingenting är känt om dem som först kom hit
och som redde sina gravar här
men de var väl mänskor ungefär som vi
med sin glädje sina sorger och begär.
Myter, profetior, uppenbarelser tog vid
och gjorde livet till en oupphörlig strid,
ronder av förintelse och folkmord och förtryck
i Jerusalem.

Kristna turister bland soldater med gevär
ser ingenting av vad som pågår här
– vimmelkantiga av helighet irrar de kring i mytisk sfär.
Pilgrimmer som söker ett gudomligt ljus,
människor begravna under rivna hus,
grymma och förtvivlade martyrer som förklingar i mediabrus.
Vi har lärt oss kalla det Jerusalem. Många andra kallar den Al Quds
– alla de förföljda och förtrampade, dem som mänskliga sköldar sover hos
– alla gamla sagor som vävs in i deras drömmar är reliker av samma poesi
– själva månen liknar en feberfantasi
över Jerusalem.

Askenazim som låssas att sefarder inte finns
och vars fäder kom hit en gång med ideal som ingen minns.
Drömmer om ett jämlikt liv
i ett sekulariserat Tel Aviv.
Ortodoxa rabbineroch en arg chassid
skriker och grälar om sabbatsfrid,
ilska över prideparaden som drar förbi
på gatan strax bredvid.
Vår kärlek syftar inte till arvingar
men det sägs att vi är barn av samma stam.
Olika uttalar vi samma namn,
du som Ibrahim och jag som Abraham
men staden som vi ser omkring oss byggdes ju av Rom
och har blivit sinnebild för kristendom.
Venus irrar hemlös som en hora omkring
i Jerusalem.

Men just i dag är Cardon full av glam och dans och stim
fastän transor trakasseras av haredim
och du och jag förvandlas till fäder, jag som jude, du som god muslim.
Här finns patriark efter partriark
som vill avla arvingar och erövra mark,
åberopar sig på Gud, profet på häst med vingar eller Förbundets Ark.
Jorden är en nyckfull plats att leva på och vi hamnar lite här och där.
Inget Blut und Boden med fördrivningsrätt,
ingen särskilt utvald stam som gud har kär.
Det är inte gudar och profeter som styr utan människor som lever här och nu
och som borde låta sina döda vila ut
under Jerusalem.

Bandvagnspotentaten är oberörd.
Ständigt mera draksådd för historiens skörd.
Självrättfärdigheten banar väg för en blodigare efterbörd.
Farliga soldater med svekfullt humör
vaktar Israel som en politisk markör
– en bricka i det spel som anglosaxiska stormakter alltid för.
Men du har smugglat kärleken med hem till mig och nu lämnar den nog ingen ro.
Vägspärrar och murar står emellan oss men ditt skratt och dina tårar blev en bro.
Jag väntar dig vid Damaskusporten nu som då,
över Tempelberget lyser himlen blå.
Kanske kan vi sprida lite kärlek vi två
i Jerusalem.

Stockholmsk hembygdskänsla finns i både den inledande och den avslutande sången på CDn, två mycket fina låtar som lätt fastnar i ens musikminne, ”Simma i Vinterviken” och ”Den röda linjen”. Den senare är en T-banelinje, välkänd för stockholmarna – men sångens budskap är dubbeltydigt:

”Jag är ingen eldsjäl. Jag är lite trött
men jag håller kursen – jag håller mig till rött”.

Jag är också mycket svag för den tragikomiska historien om Franz Schubert, ”Frasses ständiga otur”.

Och så rymmer CDn en underbar bagatell som, redan den, gör skivan värd att köpa:

Mitt handbagage är allt jag har

Det står ett tåg vid plattform två.
Det går till dig – jag kliver på.
Om tåget stannar, kan jag gå.
Mitt handbagage är allt jag har.

Det finns en hed i gömda land.
Jag längtar dit igen ibland.
Jag ger mig av på egen hand.
Mitt handbagage är allt jag har.

Min väg är ljus, min väg är lång,
men jag ska lämna allt en gång.
Jag lämnar bara kvar min sång.
Mitt handbagage är allt jag har.

Självständighet ger trovärdighet och respekt

Den oftast mycket läsvärde Johan Sjölander – länk finns här – har en intressant betraktelse om bloggosfären på sin blogg. Hans utgångspunkt är Jonas Morians blogg, PromeMorian, som nyligen välförtjänt vann omröstningen om bästa politiska blogg:

”Först ska jag chocka bloggosfären; trots att vi är med i samma parti håller jag inte alltid med om allt Jonas Morian tycker och tänker. Och för att fördjupa chocken med risk för att en och annan nu hamnar i ett akut komatillstånd – jag tycker detta är bra. Det är bra med bloggare som tar partipolitisk ställning utan att ge avkall på sin personliga integritet och som vågar bedöma både personer och förslag utifrån egna meriter istället för från förutfattade meningar. Även om denna bedömning till och från riskerar att avvika från din egen.

Men var finns borgerlighetens motsvarighet? Om jag får generalisera lite tycker jag att borgerliga bloggare alltför ofta är precis tvärtom – de vägrar erkänna partitillhörighet men är nästan löjligt förutsägbara i sitt allt sossarna gör är dåligt/regeringen är bra-analyserande av verkligheten.”

Jag håller med Johan Sjölander om både det förra och det senare.

I fråga om det förra har jag också en del egna, färska erfarenheter. Av två skilda slag.

Det jag skrev om socialdemokratins partiledarval fick – främst genom den diskussion om Mona Sahlin som kom att föras på min blogg; märk att mitt anslag ursprungligen var bredare – ett mycket stort genomslag inte bara i bloggosfären utan också i övriga media. Antalet läsare av bloggen växte också kraftigt.

Om vi håller oss till de socialdemokratiska läsarna av min blogg, har jag en stark känsla av att många uppskattade just det Johan Sjölander lyfter fram: här fördes en diskussion, som var öppen och personlig; här fanns en debattarena, där man inte sopade problemen under mattan. Det är det här min gamle kollega från socialdemokratiska partistyrelsen Jaan Ungerson i sin kommentar uppskattar.

Men det fanns också socialdemokrater som, à la de borgerliga bloggar Johan Sjölanders inlägg har udden riktad mot, blev ursinniga över att debatten fördes i så öppen ton. I sin mildaste (och inlindade) form löd budskapet: Plädera gärna för din egen kandidat, men kritisera inte öppet dem du inte vill se som partiledare.