Velvet som seriealbum

20 april 2017 23:07 | Serier | Inga kommentarer

Jag har tidigare, i anslutning till att delavsnitt publicerades i serietidningen ”Agent X9”, skrivit om agentserien ”Velvet”, där storyn är skriven av Ed Brubaker och tecknad av Steve Epting – för färgläggningen står Elisabeth Breitweiser.

2016 gav Apart förlag ut de fem första avsnitten som ”Velvet 1”. Översättningen till svenska, gjord av Mathias Bällsten, är i stort sett oklanderlig, även om jag störs en smula av ett par anglicismer.

Steve Eptings teckningar hör till de bästa jag har sett i seriesammanhang, och de personer han har gett tecknad gestalt har så mycket av individuella drag, att man känner igen dem, när de dyker upp på nytt. Epting är också mycket skicklig på att teckna miljöer och dramatiska händelseförlopp – dock tycker jag när jag nu har läst om en del av den här serien och funderat mer på miljöteckningen i den, att de många ganska olikartade händelsemiljöerna – Wien, Belgrad med flera, kanske rent av också London – inte riktigt utnyttjas; jag vet ju inte ens om Epting själv har andra erfarenheter än en och annan vykortsvy att gå efter.

Karl-Erik Lindkvist jämför i ett efterord serien om Velvet Templeton med Ian Flemings agent 007, John LeCarrés spionhistorier och den klassiska serien om Modesty Blaise, och det kan ju finnas skäl för det, men framför allt de två senare har kvalitéer som ”Velvet” inte når upp till, och här skulle man också som ett ännu mer slående exempel kunna nämna flera av Graham Greenes både spännande och tids- och miljöskildrande historier.

En sak som stör mig som läsare av ”Velvet” är en del av berättartekniken. Actionscenerna innehåller inte bara väl fångade händelser utan också pratbubblor, vilket ger läsaren en känsla av närvaro, men långa avsnitt är gjorda som bilderbok med berättande/förklarande text. Det här är en av den här seriens svagheter.

Samlad i bok i stället för publicerad månadsvis, ibland med ännu längre uppehåll, gör ”Velvet” lättare att läsa. Men till något avslut kommer man inte heller genom att läsa den här volymen. Att Velvet Templeton har tvingats på flykt undan risk för att på märkliga grunder gripas och möjligen dödas av någon eller några i den egna underrättelseorganisationen får henne att på egen hand söka sanningen. Är den/de som agerar i själva verket i tjänst hos någon främmande makt? Och det här föder hos henne en tanke som gör ännu mer ont: Var det samma krafter som i ett tidigare skede fick – lurade? – henne att döda sin egen man, också han agent?

När livet tränger undan skrivandet

3 april 2017 11:54 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Politik, Resor, Serier, Trädgård, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Jag har varit en skrivande människa under nästan hela mitt snart 80-åriga liv. Jo, jag fyller 80 den 19 juni i år, och bokstäverna – grunden för att läsa och skriva – lärde jag mig redan vid tre års ålder.

När jag blev pensionär, nu alltså för 15 år sen, fanns skivlustan ständigt i kroppen, och efter en tid började min dotter Kerstin mana mig: Du måste börja blogga, pappa. Dator hade jag använt redan i slutet av jobbåren, och jag hade också själv köpt en burk till mitt arbetsrum hemma i Uppsala. Dottern och hennes dåvarande man, Bo, bloggade båda, och Bo hjälpte mig att lägga upp den blogg jag fortfarande använder, även om jag själv valde namn (mitt eget), vinjett (sommarhuset i Öregrund) plus de kategorier mitt skrivande skulle spänna över. I februari 2006 fanns jag ute på nätet och vann steg för steg allt fler läsare.

Detta som en bakgrund till att jag under den senaste veckan mot alla mina tidigare vanor nästan inte har publicerat något. Nej, jag har inte varit sjuk. Men livet har varit mer hektiskt än en (snart) 80-åring riktigt klarar av.

Kommande lördag ska Birgitta och jag åka till Göteborg för att i egenskap av partiveteraner delta i den socialdemokratiska partikongressen, och i lägenheten i Uppsala finns redan en resväska packad med kläder för den här bortovaron hemifrån.

En stor del av resten av kläderna packade jag samtidigt för den årliga flytten till sommarhuset i Öregrund, eftersom vi nu ska vara i Göteborg under en stor del av påskveckan, som vi normalt brukar använda för flytten och för att komma i ordning lagom till den egentliga påskhelgen. Men nu tidigarelade vi flytten och all den packning den förutsätter. Utöver kläder och skor tar vi med oss till exempel DVD-filmer, CD-skivor, lådor med böcker, handlingar som måste finnas till hands eller åtgärdas, tre lådor med de yngsta barnbarnens leksaker plus dessutom godnattböcker att läsa för dem och så inte minst alla våra krukväxter, fördelade på kartonger.

Två gånger om året (alltsammans ska ju hem till lägenheten i Uppsala igen på hösten) har vi fått transporthjälp av Öregrunds taxi, vars chaufförer också har hjälpt oss med i och urlastningen, allt svårare att klara när man är i vår ålder och, för att ta mig som exempel, är inne på sin andra pacemaker – de har självfallet fått en extra slant för det här jobbet också, i Uppsala ner- respektive upp för en halvtrappa, i Öregrund upp till och ner från huset, som ligger en bit från grinden. Men sen har Öregrunds taxi förlorar landstingsupphandlingen och gått i konkan, och eftersom chaufförerna på Uppsala taxi inte tycker att sånt här ingår i deras arbetsuppgifter, fick vi i år hitta en annan lösning.

Birgitta lejde i stället två stadsbud med skåpbil, men eftersom de här killarna var veritabla proffs och var utrustade med kärra, gick i- och urlastningen förbluffande fort; den ene av de här två visade sig själv vara sommarboende i Öregrund, så han visste för egen maskin var vi bor. Lite dyrare blev frakten på det här sättet, men vad skulle vi annars ha gjort?

Nu har vi gradvis packat upp alla hitflyttade kollin. Det mesta står på sina platser, blommorna på fönsterbänkarna, de flesta av dem på vår glasveranda, den jag själv ritade och fick godkänd av byggnadsnämnden när vi nu för rätt länge sen byggde till och moderniserade vårt sommarboende.

Så mycket sommar är det förstås inte än här i Öregrund, men trädgården verkar ha klarat den här vintern bra. Till påsk skjutsar Anna hit yngsta dottern Ella, som har lovat Birgitta att hjälpa till med säsongens första trädgårdsarbete.

På påskafton ska vi som vanligt måla ägg på estniskt vis, alltså naturfärgning med hjälp främst av skal till gul lök. Då kommer också sonen, Matti, med sin hustru Karin och deras små flickor, Sofia, 5, och Ella, 2. Det kommer att bli ett liv och ett kiv runt köksbordet.

I går, söndag, åkte farfar och farmor till Stockholm för ett gemensamt födelsedagsfirande av Sofia och Ella. Med på det här kalaset var också flickornas mormor samt Karins syster med man och son och mot slutet även Anna och Ella. Det tog sin tid, eftersom de två allra yngsta deltagarna också måste sova middag, men maten var god, och det var så småningom två små tjejer, den ena av dem utvilad efter att ha sovit middag, som glatt och lugnt tog emot och öppnade sina ganska många paket. Jag tänker inte räkna upp allt de fick, men må det förlåtas mig, om jag berättar om några egna presenter. Nu sexåriga Ella tjöt av glädje när hon fick en årsprenumeration på Bamse plus en Bamse-handduk. Och tvååriga Sofia gillade synbarligen sitt nya gosedjur och även Pettsons Findus, som jag hade köpt åt henne. Och så något gulligt: Både jag, Birgitta och Sofias mormor hade köpt docksängkläder i olika storlekar och utföranden, och lilla Sofia svepe in sig själv i alla nya docktäckena och såg ut att må riktigt födelsedagshärligt.

Dagen före, på lördag, hade vi stigit upp astidigt för att komma i tid till den distriktskongress Socialdemokraterna i Uppsala län genomförde i Gimo. Vi partiveteraner fick all upptänklig hjälp, hämtades bland annat i bil från busshållplatsen – gångvägen är ganska lång. Vid ett sådant här evenemang träffar man förstås mängder av gamla bekanta och får en del nya. Själv satt jag bredvid Peter Gustavsson, numera ordförande i Uppsala arbetarekommun.

Två representanter för regeringen, tre om man inrymmer också vår distriktsordförande Ardalan Shekarabi, höll anföranden. Den första av dem var gymnasie- och kunskapslyftsminister Anna Ekström, som också kom och hälsade på Birgitta och mig. Jag kom först i kontakt med henne då jag fortfarande var huvudsekreterare i Socialdemokraternas programkommission och Göran Persson hade utsett Anna, som då jobbade i Statsrådsberedningen, som sin speciella sambandskvinna. Vi har senare mötts inte minst vid konserter vi har bevistat, och nu överraskade hon mig genom att hälsa till vår dotter Kerstin – jag har ingen aning om hur de känner varann. Efter lunch talade partistyrelsens representant, infrastrukturminister Anna Johansson – hennes anförande, till synes utan manus, var mycket välformulerat. Henne känner jag inte personligen. Däremot kände jag hennes farsa, den lysande göteborgspolitikern Göran Johansson, som jag först mötte på en ideologikurs jag hade på Bommersvik, sedan brukade träffa när han var på partistyrelsesammanträden i Stockholm.

Förhandlingsdelen av distriktskongressen innehöll inget dramatiskt, även om ett antal ombud, bland dem Peter Gustavsson, fronderade i en fråga och förlorade. Det här nämner jag främst för att få alla er – alltför många – som inte själva vill engagera sig i partipolitiken att tänka om. Socialdemokratiska partiet är ingen sekt med kadaverdisciplin. Inte heller människor på ledande poster behöver vara likriktat eniga. Det händer att man förlorar, men alla förblir ändå vänner, en krets av människor med likartade värderingar.

Min hustru är en sådan här människa, buren till socialdemokratin av att dela partiets grundvärderingar men aldrig rädd för att ta strid, ibland vinna, ibland förlora. En del av den här lördagen hade hon varit tvungen att lämna kongressen för en tur in till Uppsala, där hon tillsammans med en rad andra författare och uppsalaprofiler hade ombetts att medverka vid invigningen av Akademibokhandelns, gamla Lundeqs, nya lokaler vid Stora torget. Jag var ju inte där, men det var ett fint program – före Birgitta talade Leif Zern – och Birgitta berättade, att hon samlade stor publik.

Men sen hann hon tillbaka till distriktskongressen i Gimo, innan den avslutades, fick också uppdraget att å gästernas vägnar tala till kongressen. Det var ett tacktal men också en politiskt uppfordrande appell – annars hade det inte varit Birgitta.

I går kväll var vi till slut åter tillbaka i vårt kära Öregrund. Vi hade tänkt avsluta dagen med en Beck-film, men TV 4 sände i stället en film med Jönssonligan, så vi såg den i stället. Nå, jag förstår ju det här bytet. Huvudrollen i den här serien innehades av Gösta Ekman.

Han medverkade på sin tid – på min tid – i socialdemokratisk valreklam. Och från mycket trovärdigt håll har jag en gång i världen hört historien om att Göstas farsa, Hasse Ekman, inför det stundande valet manade sönerna med ”Och så vet ni hur ni ska rösta, pojkar!”.

Sånt är livet

14 mars 2017 22:00 | Barnkultur, Handel, Konst & museum, Mat & dryck, Musik, Politik, Resor, Serier, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Jag skriver ju bloggtexter varje dag, i mitt fall ofta om politik i grannländerna, vilket fordrar, att jag håller mig orienterad om vad som sker där. Så utöver att varje dag läsa fyra-fem svenska tidningar kollar jag också på nätet, dag efter dag, vad som händer i våra grannländer. Det senare innebär att jag ibland hittar unik information, ofta hinner före svenska tidningar med att berätta även större nyheter.

Också annat, till exempel barnböcker jag läser, skriver jag om här på bloggen.

Men naturligtvis gör jag en massa andra saker, sådant som jag inte fortlöpande skriver om.

I lördags hade vi till exempel Birgittas faster Karin, också hon med efternamnet Dahl, på lunch. Karin är en dam med den aktningsvärda åldern 96 år och trots sin ålder fortfarande häpnadsväckande välorienterad och politiskt intresserad, också radikal. I hennes sällskap rinner timmarna i väg fort, alltför fort.

I söndags skulle Birgitta och jag göra två saker i Stockholm, varav den första tyvärr måste senareläggas: Sonens, Mattis, redan tidigare senarelagda födelsedag får lov att firas ännu senare, eftersom han den här gången hade drabbats av förkylning.

Men lite senare samma dag åkte vi ändå till Stockholm. Christina Mattsson fyllde nämligen 70.

Även om jag tidigt skaffade hennes och Bengt af KlintbergsFula visboken”, är det främst Birgitta som under en lång tid har samarbetar med Christina, då styresman på Nordiska museet, i vars nämnd (styrelse) Birgitta var ordförande. Det här har inneburit att vi genom åren med jämna mellanrum har träffat både Christina och hennes man, konstnären Michael Söderlundh, son till Lille Bror Söderlundh och Lisbet Jobs. Jag har förresten av Christina sedan fått flera av hennes böcker, till exempel den om Lille Bror Söderlundh.

På den här födelsedagsfesten träffade vi också Christinas och Michaels dotter Hedda, som faktiskt på den tiden hon pluggade i Uppsala – hon finns numera på Södertörns högskola – var hem till oss i ett ärende. Hedda och jag hann ha ett ganska långt samtal innan födelsedagsfestens matdel startade. Det bör nämnas att stället vi var på är berömt för just sin mat.

Det här födelsedagsfirandet genomfördes på Spritmuseet, beläget inte så långt från Nordiska museet. I museidelen finns naturligtvis det husets namn antyder men också helt andra typer av utställningar. Just nu kan man där se verk av den mycket egensinnige Dan Wolgers, med en nästan lika stor volym av förklarande texter skrivna av Lena Andersson – för min del hade jag kunnat leva utan de här textmassorna. Sen fortsatte vi med att se även Martin Kellermans Rocky-utställning, högst intressant för mig, gamle seriefantast.

Redan under rundvandringen i museidelen kom konstnären Lenny Clarhäll, som jag tidigare har träffat, faktiskt också haft samarbete med, fram och hälsade och så pratade vi en stund. Lenny gjorde en av litografierna till socialdemokratiska partiets 90-årsjubileum och dessutom minnesmärket över Ådalen 31 i Kramfors – jag och Birgitta var med vid 50-årsminnet 1981.

Sen träffade vi och pratade med en rad andra bland Christinas födelsedagsgäster, till exempel Anna-Greta Leijon, Lena Rainer, Gun-Britt Mårtensson, Anna Ekström och många andra, Birgitta också med flera hon känner från sin tid i museivärlden.

Under måndagen fick vi – tidigare än aviserat; jag var fortfarande klädd i morgonrock – besök av Namibias ambassadör, som ville lära känna Birgitta, eftersom hon tidigt besökte Namibia. Birgitta, som alltid är välorganiserad, hade förberett besöket genom att plocka fram skriftlig information och foton.

I morse gick vi upp tidigt, eftersom vårt fläktsystem skulle inspekteras, och när inspektörerna till slut kom, satt vi redan och åt lunch. Vi fick godkänt för det byte av spisfläkt vi har gjort.

Och sen åkte jag med bussen ner på stan för att fylla på matförråden, vilket jag gör i Coop nere vid Uppsala C.

På vägen därifrån mötte jag vår gamle vän Hans O Sjöström och vi fick en liten pratstund.

Ja, sånt är livet.

Livet som lösryckta dagboksblad

5 mars 2017 17:20 | Serier | Inga kommentarer

Jag är allt sedan unga år en hängiven serieläsare, har sedan senare delen av 1940-talet läst serier av alla slag i dagstidningar, veckotidningar och serietidningar. Jag har också tagit del av försök att på olika sätt förnya och bredda seriegenren – bland annat har jag i åratal läst den experimentella serietidningen Galago.

Man kan naturligtvis säga, att Galago – som nu i nummer 126 (1/2017) – spränger gränser men på ett sätt som knappast kommer att ge seriegenren det nödvändiga tillskottet av nya hängivna läsare. I och för sig är de nya serierna i Galago nu bättre tecknade än de periodvis har varit förr, men det som publiceras känns mer som lösryckta blad ur dagböcker än avslutade berättelser med knorr eller poäng.

Den inledande serien (utan namn), signerad Agnes Jakobsson, om ett förhållande, som inte verkar vara något förhållande, slutar i en rulltrappa i T-banan.

Steve Nybergs likaledes namnlösa serie skildrar ett vilset irrande med inslag av rån.

My PalmsFestens charmigaste tjej”, berättar om partyfylla och ett påföljande samlag, båda lika oplanerade, och sen hur man blir av med en annan, inte heller önskad, karl.

Amerikanen Noah Van Scivers berättelse om scientologikyrkan kunde kanske ha blivit något intressant men slutar ute i skogen.

Och polskan Daria BogdanskasThe Post-Communist Dream” kunde kanske ha blivit intressant, om den inte hade gjorts som en tecknad essä. (Märk att jag inte angriper den för språkfelen.)

Den ansvarige redaktören under det här halvåret, rimligen Johannes Klenell, beskriver i numrets ledare redaktionen som ”olönsamma kommunister”.

Jag är inte säker på att han med detta lockar några nya läsare.

Janssons frestelse

1 mars 2017 12:31 | Mat & dryck, Media, Serier | 2 kommentarer

Jag kollar dagligen Helsingin Sanomat på nätet. Primärt för att hitta politiska nyheter från vårt östra grannland.

Men i den här nätupplagan förekommer också Pertti Jarlas serie ”Fingerpori”, som också någon stockholmstidning borde publicera.

I dagens nätutgåva av Helsingin Sanomat finns en fullkomligt obetalbar strip:

Man ser en Tove Jansson-lik kvinna med en spis med ugn i bakgrunden och en aluminiumform med ett livlöst Mumintrollet liggande däri. I nästa serieruta har kvinnan förslutit formen och på locket skrivit ”Janssonin kiusaus”, på svenska ”Janssons frestelse”.

Galago i nytt format

29 januari 2017 18:29 | Serier | Inga kommentarer

Jag har läst och prenumererat på Galago oerhört länge, men sen har jag inte fått någon tidning på ett bra tag. Att jag inte har reagerat på det sista har att göra med att den bara utkommer med fyra nummer per år, och eftersom jag läser en mängd serietidningar är det då inte alldeles lätt att komma på att en saknas bland dem som fortfarande kommer ut.

Här om dan hittade jag dock 2016 års senaste nummer (nummer 125 om man räknar från starten) i en tidningsaffär där jag ofta handlar och köpte den, lite överraskad över att den fanns där och dessutom hade ändrat format till klassiskt serietidningsformat. Också annat var annorlunda: Jag saknade den presentation av bidragsgivarna som förr fanns i varje nummer.

Jag är inte särskilt priskänslig men fann, när jag läste det här numret, att innehållet inte motsvarar det tidningen kostar, 89 kronor.

I en redaktionell text i början av det här numret fann jag också något som kanske är förklaringen till att jag inte har fått Galago fastän det aldrig har varit min avsikt att sluta läsa den. Redaktionen skriver, att det kostar skjortan att skicka fakturor på posten och vill att läsarna i stället för egen maskin ska skicka 25 spänn i månaden till Galago via autogiro. Eftersom jag är andligt släkt med Kapten Stofil gör jag aldrig något sådant. För min del går jag med mina räkningar – föreningsavgifter, prenumerationer med mera – till Forex Bank och betalar där med kontanta pengar, något som man inte längre kan göra i de vanligaste bankerna.

Nå, naturligtvis kan jag faktiskt ha missat en prenumerationsfaktura, till exempel inte förstått att jag skulle använda en som möjligen var bilaga i tidskriften, men hade jag när det begav sig fått en påminnelse – jag läser till exempel mejl som det inte kostar skjortan att skicka – hade jag självklart betalat. Nu får jag stå ut med att jag har fått en helt oplanerad lucka i min digra Galago-samling i sommarhuset i Öregrund.

Om det finns några skäl att återuppta prenumerationen återstår att se – det nummer av Galago jag nu har fått tag på och läst hör verkligen inte till de bästa jag har tagit mig igenom.

Rätt mycket är risigt tecknat i den stil Galago dess värre allt för länge har odlat. Men också de serier som i formellt avseende går an – som Ellen Greiders, Karolina Bångs samt David Liljemarks och Jimmy Wallins – har det gemensamt, att de saknar avslut och poäng.

Poäng finns faktiskt i Thomas OlssonsRogert möter Roger Mogert”, men hur många utöver mig finns det bland Galagos läsare som ens känner till det här stockholmska borgarrådet?

Melodikrysset nummer 46 2016

19 november 2016 12:46 | Barnkultur, Mat & dryck, Media, Musik, Serier, Ur dagboken, Varia | 4 kommentarer

Den salva min husläkare har ordinerat mot utslagen på ryggen är kladdig och svår att smeta ut överallt, men hustrun hjälper mig. Och den verkar ha effekt.

Jag var på en ärenderunda i centrum i går och sen alldeles fysiskt slut när jag kom hem. Jag klarade att laga mat, duka och äta middag tillsammans med Birgitta, men sen somnade jag nästan genast framför TVn och vaknade först när det var dags för Skavlan.

I natt, i samband med ett toalettbesök, kände jag mig hungrig och åt en apelsin och drack också ett par glas Indian Tonic. Trots det senare hade jag bara 3,7 i blodsocker, när jag mätte i morse. Men före Melodikrysset åt jag en ordentlig frukost.

Dagens kryss tyckte jag inte var särskilt svårt.

Det enda jag hade lite problem med var frågan om vem som hördes i ”Some Other Summer”. Andra svar gav mig hela namnet Per, men det tog ändå en stunds ytterligare funderande att komma på att det här var en låt med Per Gessle och Roxette.

”Vackrare” med Anders Glenmark hade jag i och för sig inte heller hört förut, men där hjälpte mig de ledbokstäver jag fick fram till att gissa svaret redan innan ljudillustrationen hade spelats.

I övrigt fanns det väl egentligen inget som jag inte kunde.

”Hälsa dem därhemma” minns jag själv i Bertil Boos insjungning, men varifrån kom originalet egentligen? Här skulle vi svara med en land-förkortning, och möjligen chansade somliga krysslösare på UK. Men svaret ska vara DK = Danmark – Eldeman sa faktiskt att den var nordisk. Den här låten heter i original ”Hils fra mig der hjemme” och skrevs av Edith Worsing och Lundvig Brandstrup.

Andra melodikrysslösare kan ibland ha problem med i olika mening klassisk musik, men själv kände jag genast igen ”Sverige” av Wilhelm Stenhammar och Verner von Heidenstam.

Annars vimlade krysset i dag av lite äldre schlager.

Fred Winters och Waldemar Dahlquists slagdänga om Axel Öman, ”Skepp som mötas”, fick vi i dag höra instrumentalt, men den har jag ju hört hur många gånger som helst.

Och jag hör också till en generation som ofta i radion hörde Sven Arefeldt sjunga ”I en roddbåt till Kina” – i original heter den ”Slow Boat to China”. Ja, ska man ta sig fram på det sättet, får man verkligen ro!

Alma Cogan har med stor framgång sjungit in två av de låtar som förekom i dagens kryss. Dels ”The Tennesse Waltz”. Dels ”The Birds and the Bees”, vilket senare skulle leda oss fram till svarsordet svärmar.

Pat Boone minns jag från slutet av min tid i gymnasiet och i lumpen. Så fort jag fick höra ”Loveletters in the Sand” mindes jag honom.

Ingen av dagens barnanknutna frågor var heller svår.

Krysset började med en av Bamses dunderhits, ”Nalle-Maja”, som till förlaga har Nanne Grönvalls ”Håll om mig”.

Och strax därefter spelades ”Bibbidi-Bobbidi-Boo” ur Walt Disney’s ”Askungen”, som naturligtvis finns i vår filmsamling. Fast i dag fick vi höra den i insjungning av Louis Armstrong, som var mycket stor under mitt 1950-tal – bland annat lärde jag mig dansa till en av hans låtar.

Sist kvar att redovisa i dag är då ”Till min syster” av Dan Andersson, här i en ljuvlig insjungning av Sofia Karlsson, Lena Willemark och Sara Isaksson. De båda förstnämnda har jag båda hört live vid konserter, och eftersom jag en gång i världen var arbetskamrat med Sofias pappa Leif, har jag också träffat Sofia, bland annat vid en av Leifs jämna födelsedagar. Av Dan Andersson har jag allt han har publicerat, mycket också av det som har spelats in på skiva. Jag var tidigare i år en av de medverkande vid ett Dan Andersson-seminarium i Göteborg.

En faktiskt alldeles underbar födelsedag

19 juni 2016 15:45 | Barnkultur, Deckare, Film, Mat & dryck, Politik, Prosa & lyrik, Serier, Trädgård, Ur dagboken | 6 kommentarer

Gubben börjar bli rätt så gammal – i dag fyller jag 79 år.

I vår familj firar vi varandras födelsedagar, inte bara de jämna, och det ganska ordentligt – det gäller att ta vara på livets glädjeämnen,

Med stigande ålder får man också allt fler krämpor. Min nattsömn avbryts ett antal gånger av att jag måste gå upp och kissa, fast som tur är har jag ganska lätt för att sedan somna om igen. Fast när jag mycket tidigt i morse var uppe för en av de där toalettvändorna, såg jag, att de senaste dygnens ymniga regn hade ersatts av sol och blå himmel. Inte så illa med tanke på att det i dag är min födelsedag.

Sen gick jag och la mig igen. Jag vet ju vad som gäller på födelsedagar. Och så somnade jag om.

Jag vaknade igen av att hustrun kom in i mitt rum, sjungande ”Röda små smultron” och bärande blommor – en bukett med akleja, klint, lupin, daggkåpa och paradisbuske – och paket; vad det var i paketen ska jag berätta lite längre ner, men jag kan ju redan nu berätta, att jag fick årets nya marimekkoskjorta samt, lite som en ploj, en ny duschgardin till badrumsfönstret. Det är meningen att jag ska sätta upp den – just klättring klarar jag fortfarande bättre än hustrun.

I köket hade Birgitta bullat upp födelsedagsfrukost, utöver kaffe, juice och Verum hälsofil som alltid ingår i min frukost en fantastisk, egenkomponerad smörgåstårta, gjord av bland annat osötat fullkornsbröd, rökt lax, kräftstjärtar, rom, dill och sallad från egna växthuset.

På köksbordet stod ytterligare tre nyplockade buketter: en yppigt vacker med pioner, fler grenar av paradisbuske och så en jättelik allium, i ett litet glas årets först utslagna kvist från den hurdalsros jag vid en forn jämn födelsedag fick av ett antal av mina dåtida kvinnliga arbetskamrater och så en blomöversållad gren av den vita midsommarrosen Rosa alba maxima.

En stund efter frukost såg jag några mycket kära födelsedagsgäster komma in på inre gårdsplan: dottern Kerstin och hennes båda barn Viggo och Klara. Det var en överraskning att de kom; Birgitta hade inte berättat något för mig. Efter gratulationer och välkomstkramar fick jag även av dem en kasse mycket fina stenpartiväxter. Som jag tidigare har berättat, har Birgitta restaurerat mitt gamla stenparti, och där finns redan många nya växter från dels Birgitta, dels Matti och hans familj.

Matti och hans dotter Ella ringde, sjöng och gratulerade strax därefter, de också. Och från Köln i Tyskland ringde Birgittas bror Gunnar och hans fru Annica och gratulerade.

Anna träffade jag här om dan, när vi var i hennes hus i Ekolsund och hälsade på, och då fick jag ett insektshotell, konstfärdigt tillverkat av trä och bamburör – jag ska sätta upp det på en uthusvägg nära Birgittas stora kryddträdgård.

De ganska många paketen från Birgitta innehöll som vanligt filmer och böcker. Jag kan förstå, om någon läsare tycker, att det här är i överdådigaste laget, men Birgitta har köpt det här utspritt över hela året, från Böckernas klubb där hon är medlem.

Hur som helst, av skönlitteratur fick jag Jonas Hassen KhemirisAllt jag inte minns” och Klas ÖstergrensSamlade noveller”.

William Shakespeares verk har vi tidigare både på svenska och på engelska, men det är intressant att nu också få tillgång till Ulf Peter Hallbergs nyöversättningar av dels fyra komedier (”Komiska förväxlingar”), dels fyra tragedier (”Det blodiga parlamentet”).

Som gammal nordist, också hamsunläsare, ser jag fram mot att läsa Tore RemsKnut Hamsun och resan till Hitler”.

Jag läser gärna Ebba Witt-Brattström – har faktiskt också träffat henne och fått god kontakt med henne på den tiden då min hustru var Riksdagens talman och vi därför inbjöds till olika evenemang anordnade av Svenska Akademien, där ju Ebbas tidigare man, Horace Engdal, var ständig sekreterare. Nu har jag fått dels hennes ”Århundradets kärlekssaga”, som ju handlar om deras förhållande, dels hennes ”Kulturmannen och andra texter”.

En deckare, ”En yxa åt Alice”, fanns också bland presentböckerna. Den är skriven av Inger Frimansson, som jag faktiskt publicerade en novell av i Aktuellt i politiken (s) på den tiden då hon fortfarande inte var den etablerade författare hon sedan blev.

Som mina läsare vet, är jag både hängiven läsare av och skriver gärna om barnböcker och serier. Alltså har min hustru nu gett mig Michael FarrsTintin & co”. Av henne har jag också fått ”Nyfiken i en strut” till min stora Lennart Hellsing-samling och så Pierre Corans och Charlotte Gastauts version av Wolfgang Amadeus MozartsTrollflöjten”.

Som bekant skriver jag också gärna om film. Filmerna ser jag ofta tillsammans med hustrun, och tack vare henne har vi nu ytterligare fyra DVD att avverka: Stig BjörkmansJag är Ingrid” (om Ingrid Bergman), Woody AllensIrrational Man”, Andrey ZvyagintsevsLeviatan” och så James Bond-filmen ”Spectre”.

* * *

På Kerstin Kokks instagram finns ett foto av hennes och barnens ankomst till vårt hus i Öregrund, taget just när barnen passerar mitt stenparti, det jag skriver om. Och sen finns där fler bilder från Öregrund.

Melodikrysset nummer 24 2016

18 juni 2016 12:34 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Serier, Trädgård, Ur dagboken | 16 kommentarer

I morse, när jag gick ner till brevlådan för att hämta upp våra tre morgontidningar, regnade det ganska ordentligt. Morgonrocken jag hade på mig var inte mycket till skydd, och jag fick vatten i tofflorna. Men jag kunde konstatera, att mitt av hustrun restaurerade stora stenparti med sina nya växter, födelsedagspresenter i förväg från Birgitta och sonen, Matti, och hans familj, mår jättebra av den här rotblötan.

Dagens kryss beredde mig inte några våldsamma problem. Det började med ett par frågor, knutna till den nyligen TV-sända polarprisgalan, som jag tittade på. Så det är klart att jag vet, att det ena av årets pris tilldelades Max Martin. (Det andra gick till Cecilia Bartoli som i den i TV 4 sända galan fick spela en sorgligt undanskymd roll.) Dessutom skulle vi kunna, att det var Britney Spears som sjöng Max Martins ”Oops, I Did It Again”.

Flera filmanknutna frågor var det i dag.

Jag har inte bara sett Lasse Åbergs ”Den ofrivillige golfaren”, den som skulle leda oss till det sökta kryssordet golf. Jag råkar ha träffat Lasse ett antal gånger också, detta eftersom han i likhet med min hustru är så kallad hedersupplänning och dessa med sina respektive årligen inbjuds till en middag på Uppsala slott. Fast jag skulle tro att många, även om de har sett den här filmen, inte genast känner igen Stefan Nilssons musik, den som i dag spelades som ljudillustration.

Jag tycker också att ”Nine To Five” (1980), med Dolly Parton i en bärande roll, är en sevärd och rolig film. Här skulle vi skriva ett av klockslagen i filmtiteln med romerska siffror, och eftersom jag är gammal latinstudent, var det inte svårt att se, att det som då gick in var nio, IX.

Den gamla slagdängan ”I en grönmålad båt” har också förekommit i ett par svenska filmer, dock inga särskilt märkvärdiga sådana. Här skulle vi skriva, vad det rörde sig om för fortskaffningsmedel, fast i pluralis. Jo, ekor.

När jag en gång i världen gick på gymnasiets latinlinje, läste vi inte bara den svenska litteraturhistorien utan också ett rikhaltigt urval av till exempel Gustaf Frödings dikter. Och jag har faktiskt också Fröding-CDn med Mando Diao, den där ”Strövtåg i hembygden” ingår.

Evert Taube är en av de riktigt stora i svensk visdiktning, så jag har allt han har gjort på skiva, bland annat i ett par samlingsboxar. Hans ”Nudistpolka”, även kallad ”Den lycklige nudisten”, från 1959 har jag även publicerat texten till här på bloggen – kolla ovan under Kulturspegeln, Sångtexter! Den person Eldeman här sökte var alltså nudist. Och jag kan då passa på att göra reklam för vårt sommarparadis Öregrund, som också har nakenbadstrand.

I några rabatter på vår tomt här i Öregrund finns faktiskt, i bokstavlig mening, ”Tulpaner från Amsterdam” – jag köpte lökarna där under en ombudsmannaresa (s) till Holland.

På den tiden då jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), publicerade jag Rune Andréassons ”Lille Rikard och hans katt” i tidningen, och hans ”Bamse” köpte jag i tur och ordning åt våra barn – ”Bamse” är en serie med mycket bra värderingar. För bara några dar sen, när sonen, Matti, och hans dotter Ella var och hälsade på farfar och farmor, hade jag åt Ella köpt en Bamse-pysselpåse. Riktigt lika tänd är jag inte på Bamses dunderhits, men eftersom jag hör till dem som lyssnar på Melodifestivalen, känner jag förstås bakom ”På farmors höga berg” igen Afro-Dites ”Never Let It Go” från 2002.

Det där med alternativa versioner och luriga inspelningar är ju annars en av Anders Eldemans specialiteter, så jag kan förstå att han i dag valde att spela en låt, där Uma Thurman sjunger med konstig svensk brytning.

Pink Floyd har jag i min skivsamling. Deras ”Money” spelades dock i dag i en alternativ, alls icke oäven inspelning. Vet någon vem som gjorde den?

”Innan vi faller” gjordes av två artister jag gillar, Lisa Nilsson med stöd av Jocke Berg.

Och så går vi då i mål med ett stycke cirkusmusik, med xylofon som huvudinstrument.

Hustrun har gått till Coop Konsum för att handla – mat måste man ju köpa även när det regnar. Och jag anar att hon också ska skaffa hem ingredienser till en smörgåstårta. I morgon är det nämligen min födelsedag; jag fyller 79.

Jules Verne och H G Wells i serieform

27 maj 2016 18:10 | Barnkultur, Prosa & lyrik, Serier | 1 kommentar

Jag är född 1937 och lärde mig läsa redan vid tre års ålder, men bokslukare blev jag främst när jag hade lärt mig svenska och under senare delen av 1940-talet och början av 1950-talet gick i den tidens småskola och folkskola.

Jag läste under den där tiden allt jag kom över: barn- och ungdomsböcker men också vuxenböcker som kom i min väg, allt från Fridegård till Dostojevski. Jag läste den tidens detektivmagasin (Alibimagasinet med flera), förstås också deckare, men också kärleksnoveller i Hemmets Veckotidning – senare blev gamla Folket i Bild med sitt mer litterära novell- och följetongsmaterial min speciella tidning, som jag också sålde i stugorna i och runt byn där jag bodde.

Den lilla folkskola jag gick i hade ett litet lånebibliotek, ur vilket jag lånade och läste nästan alla böcker, till och med en rad flickböcker. Bland det jag självklart läste fanns de många barn- och ungdomsklassiker, som ingick i Barnbiblioteket Saga. De var ofta förkortade och åldersanpassade, förstod jag så småningom, men under mina unga år läste jag också mängder av klassiker, som i det stora hela var intakta eller relativt intakta återgivningar av originalen. De anpassningar som på den tiden gjordes i barn- och ungdomsklassikerna hade i vart fall inte som bakgrund de moralistiska strävanden, som har drabbat dagens barn- och ungdomsboksutgivning.

Jag har också ända sedan barnaåren varit en hängiven serieläsare. När första svenska numret av serietidningen ”Illustrerade Klassiker” publicerades 1956, var jag gymnasist på latinlinjen och vid det laget mer intresserad av de riktiga klassikerna, det vill säga bokoriginalen.

När jag sen fick egna barn, började jag, utöver att förse dem med mängder av böcker, också köpa tidens serietidningar åt dem, och eftersom Illustrerade Klassiker utgavs (sammanlagt 228 nummer) fram till och med 1976, fanns den här tidningen bland dem jag köpte hem.

I ursprungslandet, USA, började Classic Comics utges redan 1941. Också där fick man under efterkrigstiden en debatt om att serier var dåliga, våldsförhärligande med mera, och utgivarna av den här serietidningen försökte undkomma den diskussionen dels genom att göra bild och text bättre, dels genom att använda argumentet, att serieversionerna var ett sätt att locka unga läsare att sedan gå vidare till bokoriginalen.

Cobolt förlag har nu påbörjat en återutgivning av Illustrerade Klassiker med Ulf Granberg och Peter Sparring som redaktörer, och värdet av nyutgivningen förhöjs av att två mycket seriekunniga personer, Anders Andersson och Olle Dahllöf, har fått skriva fylliga introduktioner plus kommentarer på olika områden.

Den här nyutgivningen sker i form av volymer med hård pärm, där fyra olika serier med gemensamt tema återges, i nummer 1, ”Fantastiska resor”, två serieversioner av böcker av Jules Verne, två av H G Wells.

Den bakomliggande historia som jag minns bäst av de här är Jules VernesJorden runt på 80 dagar” (”Le Tour du monde en quatre-vingt jours”, 1872-1873). Dels har jag läst den flera gånger i olika svenska upplagor. Dels har jag sett Michael Andersons filmatisering från 1956 med David Niven i rollen som Phileas Fogg och Shirley MacLaine som prinsessan Aouda.

Serieversionen, tecknad av Henry C Kiefer, följer hyggligt bokoriginalet, men känns ganska platt jämfört med Vernes bok.

Resan till jordens medelpunkt” (”Voyage au centre de la terre”) utgav Jules Verne 1864. Den är, liksom ”Jorden runt på 80 dagar”, en äventyrsroman men har inslag av science fiction: Tre personer följer här ett klassiskt spår – på det vulkanrika Ísland finns i en inaktiv vulkan en väg till jordens medelpunkt, och det visar sig, att jorden inte har ett inandöme av glödande lava utan består av olika skikt, där man hittar både märkliga djur och förhistoriska människor. Efter många strapatser slutar det här äventyret på Stromboli.

Den här historien, tecknad av Norman Nodel, är bättre som serie än den andra vernebaserade.

Världarnas krig” (”The War of the Worlds”, 1898) är en roman av H G Wells. Här är det marsianer som börjar finna sin planet allt mer obeboelig och söker sig nya boplatser på jorden. Den här invasionen ser först ut att vara nerfall av meteoriter, men dessa visar sig innehålla marsianer, som vill erövra jorden och då inte drar sig för att, med hjälp av överlägsna vapen, döda människorna. Men för att göra en lång historia kort: Marsianerna visar sig inte tåla vår bakterieflora.

Lou Camerons serieversion är hyggligt vältecknad.

Nämnas i sammanhanget bör också den radioversion Orson Welles gjorde 1938 och som nästan skrämde slag på hundratusentals amerikaner, som trodde att det var på riktigt.

Senare har också till exempel Steven Spielberg gjort film av ”Världarnas krig”.

Sist i den här volymen ligger samme Lou Camerons serieversion av samme H G Wells’Tidsmaskinen” (”The Time Machine”, 1895). Hjälten/vetenskapsmannen i den här science fiction-artade historien har alltså lyckats konstruera en tidsmaskin, med vars hjälp han kan förflytta sig både framåt och bakåt i tiden – och hux flux har han flugit över 800 000 år framåt i tiden. Han hamnar då bland eloanerna, lite kortare än vi men annars människolika, och blir vänligt mottagen av dessa. Under jorden lever dock morlockerna, ett slags apliknande människor, fientliga och begivna på att äta upp dem som lever ovan jord. Och tro det eller inte: Vår hjälte driver morlockerna på flykt genom att bekämpa dem med eld. Morlockerna går förstås till motanfall, men i sista ögonblicket lyckas han återta och undkomma med sitt rymdskepp. Kvar som minne har han blommor som eloankvinnan Weena gav honom.

Det här är hyggligt berättat men inte lika bra som serieversionen av ”Världarnas krig”

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^