Hur länge orkar Alfabeta ge ut Galago?

17 oktober 2018 17:36 | Media, Politik, Serier | Inga kommentarer

Jag har av okänd anledning åkt ut ur Galagos prenumerantregister, och märkligt nog hittar jag i tidskriften ingen uppgift om vad en årsprenumeration kostar och på vilket bankgironummer jag kan sätta in pengarna.

Det här har lett till att jag, prenumerant sen mycket lång tid, har köpt det senaste numret i en pressbyråbutik i Uppsala, och där hittade jag nummer 3 2018, nummer 132 sen starten. Jag har nyss flyttat in till stan (Uppsala) igen efter att allt sedan veckan före påsk ha flyttat till vårt sommarhus i Öregrund, och det förklarar rimligen, varför jag först efter valet har fått tag på och sen läst det här numret, som till stor del innehåller vänsterlutande valpropaganda.

Det här börjar redan i tidskriftens inledning med en lång text à la ”Om kriget kommer” men här i varianten ”Om högern eller fascisterna kommer”. Längre fram i tidskriften hittar man också Agnes Nikiforovas och Linnea Parsons (text) och Kalle Mattssons (illustrationer) ”Revolutionsskolan”, som nog inte borde ha publicerats. Det senare gäller också Freja Erixåns oerhört tramsiga ”Partier som kändisar”. Och det enda komiska i Tyra Blomsters märkligt tecknade serie om framtidens ”bebisfabrik” är alla särskrivningar.

Under den närmast föregående redaktörsduons tid hade Galago en tämligen entydig dragning till Vänsterpartiet, men i det nu aktuella valnumret finns också en bitvis intressant intervju med den kortlivade och snart avsatte socialdemokratiske partiledaren Håkan Juholt, som numera är svensk ambassadör i Ísland. Artikel heter ”Elvis, Island och Håkan Juholt” och är skriven av Karolina Stenström och illustrerad av serieskaparen Fabian Göransson.

Men det mesta i den politiska genren har formen serier eller skämtteckningar. Tyvärr är mycket av det här inte särskilt bra, och här kritiserar jag mer formen än det politiska innehållet men mest att helheten blir så vag. Av lite olika skäl är jag kritisk mot till exempel de serier Oskar Ek och Nanna Johansson har skapat.

Mer fantasi präglar då Steve Nybergs serie om den osynliga handen och Kristofer Ahlfeldts serie med pingviner och grävlingar som agerande.

En ganska märklig skapelse – och med det menar jag inget positivt – är Hanna Hernried ForslindsLike a Virgin”. Och varför Cecilia Vårheds serie publiceras förstår jag över huvud taget inte.

Transaktivisten Adrian Malmgrens bidrag, ur ”Wicked Hero”, är fantastiskt vältecknad, men i mina ögon blir han mer en tramsaktivist.

Vältecknad, utöver vacker också tänkvärd, är Anneli FurmarksKung och fosterland”, som skildrar ett besök i Flandern med dess minnen från första världskriget, alltsammans inbäddat i ett betagande vackert landskap.

Men sammantaget innehåller Galago för många serier som aldrig kommer att kunna vinna en stor publik. Hur länge orkar Alfabeta hålla en sådan tidskrift i gång?

Asterix-album värt att läsa

25 augusti 2018 0:53 | Serier | Inga kommentarer

Asterix och tvekampen” är det fjärde albumet i den långa räckan av serier om invånarna i den lilla galliska by, som vägrar lyda de romerska inkräktarna. Det är således en tidig skapelse av René Goscinny (text) och Albert Uderzo (bild), i albumform utgiven 1966, på originalspråket franska ”Le combat de chefs”. I Sverige gavs det ut 1971 i skicklig översättning av Ingrid Emond, och att jag skriver om den nu – jag har förstås läst den någon gång då – beror på att den 2018 har kommit ut i ny upplaga.

Gallien (i det nuvarande Frankrike) blev år 50 före Kristus erövrat av romarna, men vår lilla galliska by vägrar att underordna sig romerskt styre. De romerska ockupanterna kringgärdar den obstinata byn med fyra härläger, Aquarium, Babaorum, Laudanum och Lillbonum, men i stället för att lyckas inta gallernas by blir romarna ständigt besegrade och förödmjukade av gallerna.

Huvudrollen på den galliska sidan har den listige Asterix, som får övermänskliga krafter genom att dricka den trolldryck byns druid Miraculix har skapat av ingredinser han samlar ihop ute i skogen.

Asterix’ ständige följeslagare är den otroligt starke men intellektuellt inte lika väl utrustade Obelix, känd för att tillverka bautastenar och för att för egen del ständigt bära med sig ett exemplar. Han älskar att äta vildsvin och har aldrig något att invända, om det drar ihop sig till slagsmål. Som ständig följeslagare har han den lilla hunden Idefix.

Till de återkommande figurerna i den här serien hör också den i de flestas öron outhärdlige barden Troubadix och så byns hövding, Majestix.

Å andra sidan finns det också andra galler som anpassar sig till romarnas övervälde, ja till och med försöker efterapa romarnas kultur och seder.

Den här historien börjar med att en romersk spaningspatrull återvänder till Babaorum, alla illa åtgångna efter att ute i skogen ha mött Asterix och Obelix.

Garnisonsledaren Bonus Optimus ber sin adjutant Filurius om råd, och denne påminner då sin chef om att gallerna respekterar utgången av det som kallas hövdingarnas tvekamp: Om hövdingen i en gallisk stam utmanar en annan och vinner, vinner han också makten över förlorarens by. Och i den lilla byn Serum finns det faktiskt en hövding, Brutalix, som är mer romersk än de romerska makthavarna själva, och han visar sig vara villig, förutsatt att det sker som Filurius påminner om, att Majestix förlorar sin kraft, om han inte får den dekokt druiden Miraculix kokar. Alltså gäller det att hitta druiden ute i skogen och sen oskadliggör honom.

Och så börjar själva äventyret med att Asterix och Obelix rusar till för att hjälpa Miraculix, när den romerska patrullen har hittat honom ute på örtjakt och den urstarke Obelix kastar sin bautasten mot patrullen men i stället råkar träffa Miraculix, som överlever men på kuppen förlorar sitt minne, där receptet på trolldrycken fanns – fast nu minns han knappt ens vem han själv är.

Sen följer bland annat en räcka försök att komma på receptet till trolldrycken, det ena mer misslyckt än det andra. Folk som dricker den felaktigt sammansatta dekokten ändrar hudfärg, och vid ett tillfälle stiger en inblandad till väders som en luftballong.

Resten av det här serieäventyret är så detaljrikt och så tryfferat med inlagda skämt att jag på rimligt utrymme inte kan återge hela den invecklade handlingen, men jag måste ändå nämna att Miraculix återfår sitt minne, när Obelix för andra gången kastar sin bautasten på honom och att hövdingen Majestix efter att ha hållit sig undan Brutalix vinner tvekampen när Majestix plötsligt går till motanfall. Majestix är storsint och vill inte själv bruka sin seger till att bli hövding också över Serum, men uppmanar folket där att inte vara så underdåniga mot romarna.

Till den här grundhistorien fogas fullt upp med utvikningar och detaljer, sådana som latinska sentenser och barntidningen Gallius Ancus & co.

Mycket nöje!

Galago ännu inte på nya vägar

23 augusti 2018 17:44 | Serier | Inga kommentarer

Jag hade hoppats att Galago under ny ledning (Sofia Olsson, ansvarig utgivare, och Rojin Pertow, chefredaktör) skulle hitta tillbaka till sin gamla funktion som förnyare med kvalitetsambition, när det gäller publicering av nya svenska serier. Men nummer 2 2018 (nummer 131 sedan starten) rymmer inte mycket nytt som kommer att leva vidare i seriehistorien. Bäst i det här numret är en serie av den egensinnige Kolbeinn Karlsson om en naken man och hans förhållande till tre katter, men Karlsson är ju inte ny i Galago. Också Lars Sjunnesson har vi mött förr. En av mycket få bra skämtteckningar har gjorts av David Liljemark och föreställer Horace Engdahl bärande ett demonstrationsplakat med texten ”Vägra kallas Horace”.

UppsalaTidningen i min hemstad har börjat publicera Kristofer Ahlfeldts serie ”Kritter”, och han har den, i alla fall i ”Galago”, ovanliga kombinationen att både kunna teckna och att i pratbubblorna ha kort och rolig text. Det han publicerar i det aktuella numret av ”Galago” om en grävling och en pingvin jävar inte det påståendet.

Samtidigt är väldigt mycket av det övriga serieinnehållet i senaste ”Galago” inte särskilt lockande att läsa, och Hanna Klinthages båda bidrag går knappt att läsa på grund av den minimala texten.

Det är möjligt att Thomas Arnroths serie om Livets Ord har sina poänger, men utsnittet i ”Galago” får nog ses som ett lockbete att köpa boken när den utkommer.

Och inslag i serieform om samkönat sex har väl att göra med Pridefestivalen.

Melodikrysset nummer 17 2018

28 april 2018 13:29 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Resor, Serier, Trädgård, Ur dagboken | 4 kommentarer

I torsdags var jag i Uppsala, bland annat för provtagning, för bankbesök, för att hämta beställda böcker – deckarklassiker – på Akademibokhandeln/Lundeq och för att köpa ny tonerkassett till skrivaren. Just den variant jag behöver till min skrivare hade databutiken inte, så det slutade med att jag köpte en helt ny skrivare i stället. Den är inte riktigt i gång än, men datorn fungerar ju som den ska, så det uppstod inte några större problem när jag löste dagens melodikryss. Dessutom innehöll krysset i dag inga frågor, som jag inte kunde svaret på.

Krysset började i dag med ”De smukke unge mennesker”. Själv minns jag Kim Larsen och gruppen Gasolin främst från ”Hva gør vi nu lille du”, 1976, en mycket bra låt.

Egentligen var dagens två dubbelfrågor inte särskilt svåra, men om jag kunde begripa varför Anders Eldeman nu gång på gång gör dubbelfrågor, vars delar inte har med varann att göra. Jag vet ju också att det är långt fler än jag som retar sig på de här ologiskt sammanförda delfrågorna.

I den första dubbelfrågan spelades instrumentalt Cornelis Vreeswijks klassiker ”Herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”, vilket gav oss kryssvaret söt. Här fanns det i alla fall ett visst samband med den andra delen av frågan: Melodin spelades på ett ostämt piano.

I den andra dubbelfrågan hade de båda dubbelfrågorna inget begripligt samband med varann. Först spelades Gösta ”Snoddas” Nordgrens ”Flottarkärlek” i twisttakt. Och sen fick vi höra musik ur Pjotr Tjajkovskijs ”Svansjön”.

Dagens trippelfråga illustrerades med en låt som lätt fastnar i melodiminnet, ”All That She Wants”, och jag vet också att den gjordes av Ace of Base.

Redan innan ljudillustrationen, ”Wake Me Up”, spelades, förstod jag av Eldemans introduktion, att det han nu tänkte spela var något av Avicii (Tim Bergling).

Han är ju av kända och tragiska skäl mycket omskriven just nu, men själv har jag inget emot att få kryssfrågor, som förutsätter kunskap om musik lite längre tillbaka i tiden.

Robert Broberg har jag både sett på scen och har många skivor med, så för mig var det ingen match att känna igen ”Det som göms i snö kommer upp i tö”, där ordet fling används.

Och Thomas ”Orup” Erikssons ”Från Djursholm till Danvikstull” är också en fin låt.

Det tycker jag för övrigt att även ”Sun Street” från 1986 och med Katrina and the Waves är.

Flintstones bodde i Grottköping, minns vi som såg ”Familjen Flinta” i TV eller följde den som tecknad serie.

I TV har jag förstås också sett Roy och Roger i ”Macken”, där Claes Eriksson spelade.

Alla som regelbundet läser den här bloggen vet, att jag inte är troende kristen, men eftersom jag har gått i en skola. där man fortfarande lärde sig psalmer utantill och också sjöng dem, har jag både vid skolavslutningar och i andra sammanhang sjungit ”Den blomstertid nu kommer”. Den här psalmen, som skrevs av Israel Kolmodin för 1695 års psalmbok och sen har bearbetats av Johan Olof Wallin rymmer så mycket av den svenska sommaren. att man tror att Kolmodin använde sig av en folklig visförlaga:

1.
Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.

2.
De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna
som räcker året om.

3.
Man hörer fåglar sjunga
med mångahanda ljud,
skall icke då vår tunga
lovsäga Herren Gud?
Min själ, upphöj Guds ära,
stäm upp din glädjesång
till den som vill oss nära
och fröjda på en gång!

4.
Du milde Jesu Kriste,
Vår glädjesol och sköld,
Ditt ljus och hägn ej briste,
Uppvärm vårt sinnes köld.
Giv kärlekseld i hjärta
Men dämpa lustans brand;
Vänd bort all sorg och smärta
Med mild och mäktig hand.

5.
Du Sarons blomster sköna,
Du lilja i grön dal,
Ack, värdes själen kröna
Med alla dygders tal.
Av Sion må hon fuktas
Med nådens dagg, att hon
Förskönas och befruktas
Som ros på Libanon.

6.
Välsigna årets gröda
Och vattna du vårt land.
Giv oss nödtorftig föda,
Välsigna sjö och strand.
Av himlen drype fetma,
Bespisande vår jord,
Och flöde nådens sötma
Till oss av livets ord.

I vår egen trädgård orkar jag inte längre göra något av betydelse. Men det är underbart att se krokus och sippor blomma och för några dar sen gick jag in i den nyöppnade blomsterhandeln här i Öregrund och köpte ett par blommande stenpartiväxter och några påsar med blomfröer åt hustrun, som fortfarande stretar på ute.

Galago med ny redaktör

25 april 2018 20:37 | Media, Serier | Inga kommentarer

Utopi hette en i många avseenden intressant serietidning, som i motsats till Ordfront-ägda Galago satsade på episka serier, många av dem präglade av äventyr och skräck. Bland de serieskapare som medverkade i Utopi fanns Fabian Göranson, som jag tidigare har skrivit om.

Det var tråkigt att Utopi upphörde att komma ut, men det har i alla fall haft det goda med sig, att Fabian Göranson nu har börjat medverka i Galago.

I senaste numret (1 2018, nummer 130 sedan starten) finns en färsk och mycket läsvärd serie av Göranson, ”Aten är lava”, som i motsats till de flesta serier vi nu under lång tid har fått oss till livs där har en berättande och avslutad handling. Fast Göranson dök upp med en läsvärd reseberättelse redan i nummer 127, 2 2017, ”Några oplanerade dagar i Prag”, så publiceringen är inte ett verk av Galagos nya ansvariga utgivare, Sofia Olsson, och likalede4s nya chefredaktör, Rojin Pertow.

Vilka ambitioner de här två har när det gäller innehållet i Galago lär vi först så småningom få veta. Jag har ganska lång egen erfarenhet av att vara både ansvarig utgivare och chefredaktör, så jag vet att man både ärver redan inköpt material och gör klokt i att inte skrämma bort prenumeranter genom att i ett enda svep helt göra om den tidskrift de gamla prenumeranterna är vana vid.

Bland de också i övrigt oftast träffande enbildsbidragen vill jag särskilt nämna en, gjord av den nya ansvariga utgivaren Sofia Olsson: Den föreställer Ingvar Carlsson i skepnad av ”Foten”, och han får säga ”Satiren var bättre förr!”.

Annars hör ett par bidrag av två gamla Galago-medarbetare till det läsvärda i det aktuella numret: Lars SjunnessonsTjocke-Bos allergiska undulat” och så även John Anderssons enbildsbidrag.

Oerhört vältecknad och innehållsmässigt otäck är norskan Anja Dahle Øverbyes serie utan namn.

Men allt är verkligen inte värt att rosa. Ett par serier om relationer och sex hör verkligen inte till det bästa i serieväg jag har läst, de av Agnes Jakobsson respektive av Elias Ericson. Och Freja Erixåns serie på samma tema är dessutom märkligt tecknad.

Numret avslutas med en riktig skitserie, signerad Malin Granath, om att ta debatten.

Ungar läser inga serier längre

12 februari 2018 20:38 | Media, Serier | 3 kommentarer

I gårdagens Aftonbladet (11 februari 2018) fanns en larmartikel över ett helt uppslag: ”Ungar läser inga serier längre”. Fokus i artikeln, skriven av Svante Lidén, ligger på snart nedlagda Serieslussen vid Mariatorget i Stockholm – trots att där finns det mesta i genren, har man nästan inga kunder.

Butiksinnehavaren Erkki Häkli är liksom artikelförfattaren och jag själv äldre män, serieälskare och seriesamlare allt sedan unga år.

Det fördes kampanjer mot serier redan på 1950-talet, men trots vad dåtidens seriemotståndare sa och skrev, har serieläsningen inte hämmat min lust att läsa seriös och kvalificerad skönlitteratur – hemma hos oss finns ett bibliotek, större än det man finner i en del biblioteksfilialer och faktiskt också kvalitetspräglat.

Dock, för egen del köper och läser jag fortfarande också serietidningar och seriealbum, skriver också om dem här på bloggen. (Se Kulturspegeln, Serier.)

Men serieköparna och serieläsarna blir, vilket också är kontentan av den nämnda artikeln, allt färre, vilket i sin tur märks på utbudet av serietidningar i livsmedelshallar och ställen av typen Pressbyrån.

En viktig orsak till det här är att dagens barn och ungdomar i så hög grad är ständigt uppkopplade: ser på film och TV-program, spelar spel på skärm.

Och eftersom tiden är begränsad, går det här ut inte bara över serieläsning utan minskar också tiden för bokläsning.

Själv gör jag vad jag kan för att motverka det här. De yngre barnbarnen får alltid böcker i julklapp och födelsedagspresent av farfar/morfar. Och till farfars stora glädje hade näst yngsta barnbarnet förra året ”Bamse” på sin önskelista, så i år fick hon för andra året i följd en helårsprenumeration.

”Bamse” nämns också av Lidén som en serie som fortfarande finns kvar.

Däremot tar han inte upp varför dagsportionen av serier i Aftonbladet numera bara är två.

Galago avslutar en epok – och börjar om

30 januari 2018 22:10 | Media, Serier | Inga kommentarer

Galago nummer 120 (nummer 4 2017) har utkommit och tycks bli slutpunkten för en epok. Mats Jonsson lämnar redaktörskapet och posten som chef för serieförlaget Galago, en del av Ordfront förlag. Som medredaktör har han haft Johannes Klenell, som nyligen också lämnade uppdraget och redan har gett ut en bok på annat förlag.

Tyvärr kan jag inte säga att jag är imponerad av det aktuella numret, detta trots att det innehåller material av John Andersson och mer vältecknade serier än tidningen ibland har brukat ha. Men läsare i yngre åldrar än den jag är i kanske är mer lockade än jag av sex och relationer, om än med komplikationer. Eddie Karlssons serie är mer intressant till formen än till innehållet, och med Mikael HammarbergsVården – ett äventyr” förhåller det sig tvärt om.

Vad är det för några – utom jag som är gammal serienörd – som är beredda att betala 89 kronor för det här numret?

Nå, det ska bli intressant att se vad den nya galagoredaktören Sofia Olsson, själv bland annat serietecknare, gör med förlaget och tidskriften. Hon har bland annat, tillsammans med den i galagosammanhang mer kända Åsa Grennvall, drivit Syster förlag, som nu gör en utgivningspaus.

Galler och korsikaner i gemensam kamp

22 januari 2018 20:18 | Serier | Inga kommentarer

De som bor på Korsika i Medelhavet, korsikanerna, talar ett språk som är besläktat med toscanska dialekter. Ser man till invånarnas ursprung, så långt tillbaka man nu känner till något om det, kom dessa från Ligurien i nordvästra hörnet av den apenninska halvön och därefter från Etrurien lite längre söderut på den italiska västkusten. Men som så ofta i medelhavsområdet bosatte sig också andra på Korsika: fenicier, greker, cyprioter. 247 före Kristus blev Korsika en del av romarriket. Senare i historien blev Korsika en del av Frankrike, men det är en annan historia och något som många korsikaner än i dag motsätter sig.

Jag nämner det senare för att René Goscinnys (manus) och Albert Uderzos (bild) 20e Asterix-album, ”Asterix på Korsika”, urspungligen utgivet 1977 (översättning Ingrid Emond, Emont), utspelar sig just på den här stora medelhavsön och under romartiden. Och att Goscinny och Uderzo låter Asterix, Obelix och Idefix hamna på just den här ön har säkert som en viktig bakgrund, att deras egen galliska by också tvångsvis infogades i ett välde de inte ville erkänna, romarriket.

Romarna håller Korsika under sitt välde genom att ha stationerat legionärer i rader av kustbyar runt hela ön. men längre in på ön, bland höga berg och i djupa skogar, härskar korsikanerna, drar sig inte ens för att röva tillbaka de skatter romarna ibland lyckas driva in.

Men den här historien börjar i den namnlösa galliska by som de omgivande romerska härlägren aldrig lyckas få kontroll över, säkert på grund av den trolldryck Asterix och hans vänner dricker och som ger dem övermänskliga krafter. I den här historiens begynnelse har byn tillsammans med inbjudna gäster jubileumsfest över vunna segrar över romarna. Festen ändar förstås i att romarna i närmsta läger ska få sig en ny omgång.

Det förstår också dessas ledare, så hans plan är att ta ut sina legionärer på ”manöver”, så att de inte ska behöva bli slagna till slant av de överlägset starka gallerna.

Men just när de är klara att marschera i väg, anländer en romersk fångtransport med en tillfångatagen korsikan och ger den lokale romerske befälhavaren i uppgift att vakta fången. Den överrumplade befälhavaren försöker därefter frige den fängslade korsikanen, men denne vägrar med motiveringen att han har siesta, och under siestan springer ingen korsikan. Så korsikanen blir kvar och hittas följaktligen av Asterix och hans vänner.

Han visar sig heta Ocatarinetabellatchihitchix, och trots att han är snarstucken, blir han bjuden på gallernas vildsvinsfest. Asterix och Obelix lovar att föra hem honom till hemön, så snart bär det av till hamnstaden Marseille, av romarna, som har makten där, kallad Marsala.

De hyr ett skepp för hemlig överfart till Korsika men måste först kasta besättningen, en samling sjörövare, i havet. Under överfärden försöker korsikanen för övrigt bjuda sina galliska vänner på korsikansk ost, men den stinker så starkt att ovana konsumenter lätt svimmar. Asterix, Obelix och den lilla hunden Idefix simmar i alla fall tillsammans med sin korsikanske vän i land och lyckas undkomma de tröga romerska vakterna, som i stället griper de också ilandflutna sjörövarna samt den med dem ilandflutne romerske befälhavaren från våra galliska vänners hemtrakter.

Under tiden tar Ocatarinetabellatchihitchix sina galliska vänner till sin hemby uppe i de korsikanska bergen, och där visar det sig att alla korsikanska män har samma fula uppsyn – stor böjd näsa och utskjutande hakspets – som den man Asterix & co har räddat. Det visar sig också att alla är lika snarstuckna som han och oupphörligen hamnar i gräl med varandra. Korsikanernas kvinnor är desto vackrare, men dem bör utomstående män helst inte ens titta på.

Jag ska inte avslöja mer än att den romerska expedition som sänds upp i skogarna och bergen förstås misslyckas och att det hela avslutas med fest där till och med vildsvin serveras.

Fast gallernas största bragd var, enligt Ocatarinetabellatchihitchix, ändå att de lyckades försona två sedan evig tid stridande korsikanska klaner.

Asterix i gamla hjulspår

21 januari 2018 18:00 | Serier | 1 kommentar

Asterix, på originalspråket franska skrivet Astérix, är en mycket läsvärd serie, skapad 1959 av René Goscinny (1926-1977) och Albert Uderzo (född 1927). Den här serien är, när den är som bäst, en fantasifull och rolig historia med sitt centrum i en nordgallisk by i det dåtida – tiden är omkring 50 före Kristus – Romerska riket.

De huvudagerande är Asterix, om man ser till kroppen en obetydlig person men med enorma krafter när han har druckit den trolldryck byns druid Miraculix kokar ihop. Asterix’ ständige följeslagare är den i sig själv kraftige Obelix, som har egenheten att ständigt bära omkring väldiga bautastenar och att äta vildsvin. Byns ledare heter naturligtvis Majestix, och bland de ständigt återkommande figurerna finns också byns bard Troubadix, förfärlig i de flestas öron, och så, icke att förglömma, den lilla hunden Idefix.

Den här galliska byn är ryktbar bland romarna, som bara en gång och högst tillfälligt har lyckats inta den, trots att den är omgiven av inte mindre än fyra romerska läger – ja till och med Julius Caesar fruktar de här gallerna. Men trots både dåliga vägar och andra hinder rör dessa sig också mycket långt utanför sin egen by och hamnar då i äventyr som utspelar sig i olika delar av den på den tiden kända världen.

Det historiskt sannolika är inte det som utmärker dessa äventyr, men blandningen av kända historiska platser, åtminstone några historiska individer, latinska sentenser plus rent farsartade händelseförlopp gör ändå Asterix-albumen läsvärda.

Jag har genom åren köpt och läst de flesta, men för en tid sen hittade jag i en pressbyråbutik jag brukar handla i ett album jag inte kände igen, ”Asterix och det stora loppet”, utgivet 2017 av Egmont och i översättning av Per J A Andersson. Det här Asterix-albumet, nummer 37 i ordningen, är också en nyskapelse av Jean-Yves Ferri (manus) och Didier Conrad (bild).

Den här historien börjar i Rom, där lättjan breder ut sig och alla orgierna slukar pengar. Lactus Bifidus anklagas för att genom sitt privata leverne försnilla medel som borde ha använts för underhåll av de romerska vägarna. Han kontrar med att utlysa en tävling per häst och vagn genom hela den apenninska halvön, men tävlingen är öppen för deltagare från hela den då kända världen. Baktanken är dock att det romerska ekipaget ska vinna tävlingen. Kusken, kallad Coronavirus, är lömsk men alltså inte någon virussjukdom.

Trots att det här albumet handlar om hästkapplöpning, känns alla agerande, inklusive Asterix, Obelix och Idefix, tröttkörda, och alla etapper i loppet och de orter man passerar – Parma, Neapel med flera – ett geografiskt i stället för händelsebaserat sätt att åstadkomma variation. Det här allt-på-en-gång-konceptet medför också att det blir väldigt mycket frakturstil, nordiska æ- och ø-tecken och liknande.

Det här greppet – upprepning i stället för nya äventyr – har nog att göra med att succén med den ursprungliga Asterix-serien inte har lämnat förlaget någon ro. Seriens nya kreatörer gör en vid första anblicken idiomatisk Asterix-serie men saknar helt enkelt den originalitet och fantasi dess ursprungliga skapare hade. Och inte blir det några fyndiga latinska citat heller.

Repetitio est mater studiorum (Upprepning är inlärningens moder) lyder en latinsk sentens. Men jag tror inte att bara det räcker, när man skapar serier.

Agent X9 1/2018: Ingenting går upp mot Modesty Blaise

18 januari 2018 18:32 | Deckare, Media, Serier | Inga kommentarer

Nummer 1 2018 innehåller 100 sidor med klassiska serier, alla återgivna i klassiskt svart-vitt tryck.

Mel GraffsAgent Kelly” är ett exempel. V i får i det här numret läsa ”Flyktingen”, som ursprungligen publicerades 1951.

Från samma år är Frank Robbins‘ ”Johnny Hazard”, som jag minns bättre. Jag minns inte om jag har läst just det nu återpublicerade avsnittet ”Systematiska Sadie”, men jag kommer i håg Robbins’ maner att teckna Johnny Hazards hår. Det jag nu slås av är Robbins’ sätt att teckna vissa av sina figurer i ett slags karikatyrmässig stil – Systematiska Sadie och den kuschade medhjälparen Karats är ett par exempel i det här aktuella avsnittet. Men det här greppet var inte unikt på den tiden. Ett mycket känt exempel är Chester GouldsDick Tracy” och de skurkar Tracy mötte.

Att läsa de här båda serierna från tidigt femtiotal ger mig en nostalgisk kick, men ingen av dem kommer ändå upp i den klass numrets ”Modesty Blaise”-avsnitt har. Det här återpublicerade avsnittet, ”The Mind of Mrs Drake”, som först publicerades 1984-1985, har manus av Peter O’Donnell och är tecknat av Jim Haldaway och är både spännande och välgjort. Obehagliga saker kan hända med personer som konsulterar ”psykometrikern” (jag tror att det här begreppet har en annan betydelse i dag än det har i serien) Rebecca Drake, och när Sir Gerald Tarrant sätter en av sina yngre underlydande på att forska i fallet Drake, försvinner agenten också. Det föranleder Tarrant att kontakta Modesty Blaise för att få hjälp, och hon låter sig alltså kidnappas men med Willie Garvin som vakande öga och assistent på fri fot. Jag ska inte avslöja hela den välkomponerade och spännande handlingen, men jag kan ju nämna, att den kvinnliga agentens pappa hämnas sin dotters död – han utnyttjar det försteg han såsom varande blind har i mörker.

Och bara avsnittet om Modesty Blaise tar 62 sidor i anspråk i det aktuella numret.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^