Ett stycke svensk tidningshistoria

6 december 2018 17:41 | Media, Serier | 2 kommentarer

Som gammal serieläsare försöker jag då och då, trots både medias minskade intresse för att publicera serier och det ringa intresset bland dagens unga för att läsa sådana, skriva om serier. Och eftersom jag gärna vill förmedla korrekta fakta om upphovspersoner, originalpubliceringar och publiceringar i svenska media, försöker jag då via nätet hitta sådana uppgifter om den serie jag aktualiter skriver om.

När det gäller originalpubliceringar och publiceringar i svenska media kan man via nätet hitta de uppgifter man vill ha, i det senare fallet om man håller sig till publicering i serietidningar och album, i vart fall om det handlar om kända och under lång tid publicerade serier.

Däremot är det mycket svårare att hitta uppgifter om i vilka dagstidningar och under vilka perioder en viss serie har publicerats här i Sverige.

Att själv komma i håg när en viss serie, som man vet att man har läst, gick i någon av de tidningar man själv har läst, är jättesvårt, och det beror inte på senildemens.

Nå, när jag i dag ville kolla, om en viss serie kunde ha gått i gamla Aftontidningen, AT, hamnade jag via nätsökning på en av mina egna nätartiklar, publicerad den 24 juli 2007 här på bloggen. Där finns heller ingen fullständig redovisning, men ganska långt fram i kommentarsfältet får jag i alla fall en uppgift om vilka serier som gick i AT när tidningen lades ner – nej, den serie jag sökte fanns inte i tidningen då.

Men min text om gamla LO-ägda AT hade föranlett ett sjuttiotal kommentarer, skrivna av journalister och gamla AT-läsare. Sammantaget är det här en guldgruva för dem som är intresserade av socialdemokratisk tidningshistoria – flera andra, framför allt norrländska, tidningar avhandlas också. Den första kommentaren till min AT-text kom den 25 juli 2007, den (hittills) sista så sent som 2018.

Crane, Roy: Buz Sawyer (= Buzz Cooper)

5 december 2018 0:20 | Politik, Serier | Inga kommentarer

Två äventyr med ”Buz Sawyer” (i Sverige tidigare kallad ”Buzz Cooper”) publiceras i Semics specialalbum 2018 av Agent X9. Jag minns inte just de här två avsnitten, men jag har med all säkerhet läst ”Buzz Cooper” tidigare. Det kan till exempel ha skett i gamla Stockholms-Tidningen, som mina föräldrar prenumererade på på den tiden då den hade sidor på estniska, eller senare när den blev socialdemokratisk och jag regelbundet läste tidningen. Den gick också i Seriemagasinet 1973-1990.

Hur som helst – den här serien, text såväl som bild, var ett verk av Roy Crane, men när Crane gjorde just de här båda avsnitten, i Sverige kallade ”Heroinsmugglarna” och ”Den giftiga djungeln”, vet jag lika lite som när och var de först publicerades på svenska.

Roy Crane skapade Buz Sawyer/Buzz Cooper 1943, men många av äventyren utspelar sig under kalla kriget. De här återpublicerade avsnitten har dock ingen särskilt tydlig sådan tendens. ”Heroinsmugglarna” handlar förstås om spridning av droger – men i avsnittets inledning sägs att heroin smugglas och sprids som ett vapen i kalla kriget, och i ”Den giftiga djungeln”, som har handlingen förlagd till Filippinerna, förgiftas en amerikansk underrättelseagent. I båda fallen får Sawyer/Cooper i uppdrag att sköta utredningarna.

Men i allt väsentligt är det i båda fallen fråga om ganska normala serieäventyr.

För att hitta de ansvariga bakom heroinsmugglingen spelar Buz/Buzz rollen av lite naiv sjöman, och med till Hong Kong följer då även hans hustru. Där får han av ett par lokalt verksamma i underrättelsetjänsten tips om att kolla ett skrädderi. Där blir han ombedd att frakta kläder till skräddarens kusin i Japan och blir som tack för besväret lovad nya egna plagg, vilket gör att han slår till. I en ficka i den gamla kavajen hittar skräddaren dock en lapp med namnen på de två personer som har gett den amerikanske agenten i uppdrag att gå till just det här skrädderiet, och skräddaren förstår då, att Cooper/Sawyer är där i andra avsikter än att beställa kläder. Så han söver agenten med en spruta i axeln och förklarar sticket med att han stack en synål fel. Två amerikanska sjömän lyckas dock rädda honom ur den rickshaw han är på väg att fraktas bort med. Han hamnar så småningom i en fyllefinka, där hans hustru Christy till slut hittar honom och får ut honom genom att avslöja att han arbetar för underrättelseväsendet.

Jag ska inte berätta hela historien, men jag måste i alla fall berätta, att Christy Cooper sen används som pivatspanare och att hon, efter att också ha blivit avslöjad och svävat i livsfara, spelar en avgörande roll för upplösningen och också bli belönad.

I den andra historien, ”Den giftiga djungeln”, är Paul Casa, som arbetar för den amerikanska underrättelsetjänsten, på väg att avlägga en rapport och skickar den till posten med en båt. Tillbaka vid hotellet blir han för andra gången antastad av en blomsterförsäljare som, när han åter avböjer, sticker blombuketten framför hans ansikte och säger ”Men lukta”. Ansiktet bränner, och han kan inte se, och då förs han nedsövd bort av blomsterförsäljaren och en medhjälpare. Därefter gnids hans bara bröst in med hjälp av barken på ett träd och han blir blir förlamad. Under tiden bordas och rånas postbåten.

Samtidigt hittas amerikanen död, med utslag i ansiktet och bröstet.

I Washington, USA, får Buz Sawyer/Buzz Cooper ett nytt uppdrag, att åka till Filippinerna och undersöka, vad som ligger bakom agentens egendomliga död. Av lokal polis i Manilla får han höra också historien om den rånade postbåten, så han beger sig till Bongolo och låtsas vara amerikansk filmare. Men sen börjar det hända märkliga saker: en förgiftad – utbytt visar det sig – blombukett, en knuff ner i havet där det finns giftiga sjöborrar, en inställsam dam som vill filma… Han träffar också författaren till två böcker om tropiska giftväxter, Dr Seed.

Dennes trädgård visar sig innehålla växter med livsfarliga egenskaper, och på den punkten är det här avsnittet verkligen originellt. Den här trädgården innehåller inte bara jättelika insektsätande växter. Här finns också växter som är livsfarliga för människor och därför måste skötas av personal med heltäckande skyddsdräkter, blommor som äter fåglar – det ena värre än det andra. I den här trädgården blir Buz/Buzz och en medhjälpare fångade – den senare dör och han själv kedjad och inlåst. Ändå lyckas han till slut hitta en underjordisk flyktväg ut, full av faror av ett slag som är svåra att föreställa sig.

Till slut får mannen med trädgården sitt slut – hur får ni själva läsa. Medan dvärgen, som har varit i hans tjänst och hans mor (som förde Buzz/Buz dit) har lockats att gå över till agentens sida – denne har inte bara varit vänlig utan också lockat med en karriär i den amerikanska underhållningsvärlden.

Modesty Blaise: Mannen med piskan

4 december 2018 10:50 | Media, Serier | Inga kommentarer

Den brittiska serien ”Modesty Blaise” med manus av Peter O’Donnell har tecknats av flera olika tecknare, till exempel spanjoren Enric Badia Romero. Det här parets ”Mannen med piskan” har publicerats ett par gånger tidigare, i Agent X9 nummer 7 1992 och nummer 2 2007 och återkommer nu i ett specialalbum från 2018. Agent X 9 utges numera av Egmont, men specialalbumet med det nämnda avsnittet är utgivet 2018 av Bonnier-ägda Semic, som tidigare gav ut den här serietidningen.

Därifrån har jag fått ett gratisexemplar från redaktören, som önskar mig mycket nöje och också förklarar att han av en av Sveriges mycket seriekunniga, Karl-Erik Lindkvist, har fått rådet att skicka ett exemplar av det här albumet till mig. Men avsikten är förstås att jag ska skriva om det på min blogg, och det gör jag gärna:

Att låta helt olika tecknare under olika perioder teckna en serie har sina sidor. Badia Romero lyckas något sånär med Modesty Blaise själv, men redan hennes ständige följeslagare Willie Garvin är sig inte riktigt lik. Vem som står för den svenska översättningen framgår inte.

Nå, det är ingen allvarlig invändning. Lite mer har jag mot att den manliga tonårsläsekretsen som så ofta kittlas med åtminstone en nakenbild av Modesty från ryggsidan – man ser henne i säng med en älskare, vanligen anställd på ett missionärssjukhus – men han exponeras inte på motsvarande sätt.

Fast själva huvudhistorien är som så ofta spännande. Älskaren, Giles Pennyfeather, har lämnat sitt tillfälliga telefonnummer till en skyddsling, en kvinna, som nu ringer honom för att berätta att hon har blivit pryglad med en ridpiska av den kille hon bor ihop med, och när Giles då genast vill åka till henne, vill Modesty följa med. Så de åker tillsammans till Mountgallerierna, som drivs av Bruce Lacey, som Modesty vet en del om, bland annat ganska obehagliga saker. Så Modesty följer med in och låtsas vara läkarens sköterska.

Det besökande paret får se vad kvinnan, Marian Hall, har utsatts för: åtminstone ett dussin pisksnärt över stjärten och låren. Misshandlaren och en av hans hejdukar dyker upp, men när de anfaller, visar sig ”sjuksköterskan” ha oanade talanger. Och sen anländer Willie Garvin och sätter även den andre ur spel.

De för Marian därifrån, men saken är inte så enkel: Marian är mycket duktig på att kopiera äldre mästare så att hennes kopior lätt tas för att vara äkta original, och Lacey idkar efter att ha sålt en av de här kopiorna utpressning mot Marian för att hon ska göra fler förfalskningar av mästares original.

Nu visar det sig att Modesty känner konsthandlaren i New York, som har köpt den första förfalskade tavlan och hon vill låna hans exemplar – i gengäld ska hon försöka skaffa honom det äkta originalet.

Jag tänker inte berätta hela den här historien, men den blir gradvis allt mer våldsam, och till slut vinner som vanligt Modesty och Garvin och skurkarna dör.

Som tack får Modesty som present hennes allra sista kopia av klassisk konst, Leonardo da VincisMona Lisa”.

Melodikrysset nummer 46 2018

17 november 2018 18:35 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Serier, Teater | 15 kommentarer

iag förstår Anders Eldemans förklaring att vissa tidskrifter med lång pressläggningstid inte klarar att på kort tid ändra felnumreringen i melodikryssen, men varför man inte kan åtgärda problemen förrän det måste ha gått ytterligare en vecka innan felet kan åtgärdas är fortfarande lika obegripligt. Om SR skickade korrekta kryss till de tidningar som trycks natten före lördag, skulle de ju lätt kunna byta till rätt utformning.

Jag tyckte också att hans anvisningar om de i dagens kryss många omnumreringarna plus tillägg av ett borttappat frågenummer lämnade ganska mycket övrigt att önska. Så jag skrev ner större delen av svaren tillsammans med frågorna och lokaliserade sen först efter kryssets slut, var de här svaren skulle in i krysset.

Och att då dessutom få en dubbelfråga, där de ingående delarna inte hade något rimligt samband med varann, kände som en ren provokation. Den första delfrågan hade som ljudillustration Gullan Bornemarks barnklassiker ”Sudda, sudda bort din sura min”, som skulle ge oss svarsordet sur. På det följde, i samma fråga, en musikversion av Lasse Berghagens fina ”En kväll i juni”.

Nå, det är ju inte precis väder för att ta av sig sin kavaj, så Eldeman spelade också en låt som det ligger närmare till hands att lyssna på så här års. Själv har jag hört den flera gånger i Domkyrkan här i Uppsala, sjungen vid musikklassernas julkonsert: ”O helga natt”, även kallad ”Adams julsång” efter sin skapare Adolphe Adam (1802-1856) – han skrev på franska, så i original heter sången ”Cantique Noël”.

Dagens ABBA-låt, ”Bang a Boomerang” (1975) handlar inte om Australien, men ut i världen kom den, också med hjälp av den svenskspråkiga version Svenne oh Lotta gjorde av den i Melodifestivalen samma år. I krysset spelades dock en instrumental version.

Miriam Bryants text med sångtiteln ”Satellite”, för oss lika lite till någon rymdfärd. I dag hörde vi den här låten med Ison och Fille.

Samma förhållande till rymden har ”Strangers” med Sarah Klang.

Och inte heller den amerikanska gruppen Starship förde oss till fjärran rymder. I dag hörde vi dem i ”Nothing Gonna Stop Us Now” (1987). Att den här gruppen, också känd under namnet Jefferson Airplane, kanske inte är så känd bland alla har säkert också att göra med inre stridigheter, avhopp och namnbyte.

Från USA kommer också den betydligt mer kände Irving Berlin, som 1950 skrev scensuccén ”Annie Get Your Gun” (1930). Hade Berlin levt i dag, under Trump-eran, vet man ju inte om han hade velat skria något med det budskapet.

I dag fick också barnen sitt – jag har redan nämnt Gullan Bornemark.

Smurfarna är jag hyggligt bekant med om vi håller oss till serier. Men smurfskivorna är jag inte lika förtrogen med, och de saknar ju musikalisk originalitet. Och inte blir jag mer vänligt stämd av att på ”Smurfarna 2″ höra Britney Spears göra ”Ooh la la”.

När Peps Persson – jag har en mängd plattor med honom – gjorde ”Oh Boy”, var det knappast som barnskiva. Men nu har den pellesvanslösifierats av Pelle och Maja och således blivit barnskiva.

En del av den vuxna publiken tror möjligen att J R R Tolkiens (1842-1973) ”Sagan om ringen” (1954-1955) är något slags äventyrsböcker för ungdom. Men den som har läst mycket Tolkien vet att han skapade en alternativ värld med en alternativ mytologi och skrev för en betydligt vidare publik, också i mogen ålder. Hans viktigaste böcker har filmats, helt uppenbart också med tanken på vuxen publik.

Jag har träffat kronprinsessan Victoria ett antal gånger, tillsammans med min hustru på den tiden då hon var Riksdagens talman. När Victoria 2011 gifte sig med Daniel Westling var jag inte med, men jag har förstås hört den speciella bröllopslåt Björn Skifs framförde tillsammans med Agnes, ”When You Tell the World You’re Mine”. Jag är verkligen inte monarkist, men just Victoria är som person lätt att komma på talefot med.

Men i kungahuset finns det också andra – inga namn! – som det gör ont – för att citera Lena Ph – att lära känna.

Modesty Blaise: Bad Suki

6 november 2018 0:45 | Serier | 2 kommentarer

Jag har alltid älskat bra äventyrsserier, alltså sådana som både är vältecknade och spännande. Man kan ha olika invändningar mot enskilda avsnitt av ”Modesty Blaise”, till exempel att tecknare och manusförfattare, lite olika genom åren, ibland försöker locka unga manliga läsare genom att exponera Modesty lätt- eller avklädd, men på plussidan finns att den här serien nästan alltid är spännande.

Bad Suki” (1968), återpublicerat i ”Agent X 9” nummer 10 2018 (manus Peter O’Donnell, bild Jim Holdaway, översättning Sara Carlson) är sympatiskt och angeläget inte minst för att det så hårt tar avstånd från droger och människor som berikar sig genom att sprida sådana.

I ”Bad Suki” får vi både möta knarkspridarnas allt för aningslösa offer och den som, överraskande nog, samvetslöst tjänar pengar på att sprida drogerna. Den som gör det senare är en äldre kvinna, vars täckmantel är angeläget socialt arbete bland hjälpbehövande människor men som alltså själv sprider och utnyttjar deras elände.

Men det är klart att Modesty Blaise och hennes ständige medhjälpare Willie Garvin kommer på vem som är spindeln i nätet och beslutar sig för att oskadliggöra henne och hennes medhjälpare.

Det här blir livsfarligt för dem själva – de klarar med nöd och näppe livhanken – och så slutar historien med att Modesty ögonblicket innan Suki hinner ta en cyanidkapsel, skjuter knarklangerskan. Hon och hennes smugglarvänner sänds ut på havet, och där sprängs deras båt i småbitar och resterna av dem försvinner ner i havet.

Asterix i Alperna

1 november 2018 0:42 | Serier | Inga kommentarer

Jag älskar välgjorda serier, bland dem albumen om Asterix och Obelix och de andra i den lilla galliska byn som romarna aldrig lyckas erövra, därför att den trolldryck druiden Miraculix kokar ihop ger byborna övermänskliga krafter – den ende som inte behöver det här krafttillskottet är Obelix, som i mycket unga år ramlade ner i Miraculix’ trolldrycksgryta och fick i sig så mycket, att det räcker för hela livet.

I ”Asterix i Alperna” (1975, i suverän översättning av Ingrid Emond, återutgiven av Egmont 2018) visar René Goscinny (text) och Albert Uderzo (bild) åter igen sitt mästerskap som serieskapare. Också i det här äventyret finns sådant om latinska sentenser och egenheter, geografiska så väl som kulturella, i det geografiska område det aktuella äventyret i det aktuella äventyret utspelar sig i – i det här aktuella fallet således Schweiz.

Det som för Asterix och Obelix till Schweiz är dock inte Miraculix’ behov av någon ingrediens till just trolldrycken. Det Miraculix behöver är nämligen Edelweiss.

Förklaringen till det här är att en romersk guvernör, som försnillar större delen av de skattemedel han driver in, bland annat använder dem för att arrangera orgiastiska fester. Det här leder dock till att han får oväntat besök av en questor med uppdrag att göra en grundlig revision. När questorn visar sig omutbar, brukar guvernören gift för att sätta honom ur spel. Men questorn dör inte utan gör i stället något oväntat. Han har nämligen hört talas om den vitt berömde druiden Miraculix, så dennes ointagna och fruktade galliska by får besök av en romare.

De som bor i den här obstinata byn värnar, när så krävs med våld, sin lilla by, men de hatar för den skull inte andra, förutsatt att dessa respekterar gallernas rätt att bestämma över sig och sitt. Så Miraculix ställer upp, men för att kunna kurera den romerske questorn, behöver han Edelweiss, och Edelweiss (Leontopodium alpinum) finns i Helvetia, i de schweiziska alperna, så därför ber han Asterix och Obelix om hjälp med att hämta sådan. I franskspråkigt original heter det här albumet för övrigt ”Astérix chez les Helvètes”.

Det här kunde ju ha blivit en fredlig utflykt, men icke. Romerska gränsvakter försöker hejda dem vid gränsen men får på moppe, så Asterix och Obelix väljer att nattetid simma över Genèvesjön och tar först in på ett hotell som drivs schweizerexemplariskt, med ordning och reda och renlighet. Men eftersom våra galliska vänner jagas av romerska legionärer, blir de sedan inhysta i ett bankfack. Och när de då, våldsamt hungriga, bryter sig ut, svärtar de dessutom ner den schweiziska banksekretessen. Till de andra schweiziska särmärken som visas upp kommer också den tidens motsvarigheter till schweizerur, timglas med sand. (Fast eftersom timglas ju inte kan låta som gökur, väcks gästerna med samma regelbundenhet av en man som ropar ”kucku”.) Mot slutet av historien får de till och med assistans av Wilhelm Tell. Och tro inte att ni slipper joddling!

Allt det här är roligt och träffsäkert genomfört, men det här asterixäventyret – jag har ändå inte redovisat allt – känns ibland också lie för utdraget.

Men som vanligt slutar det lyckligt. Med hjälp av den Edelweiss Asterix och Obelix har hemfört botar Miraculix den romerske questorn, som sitter med vid festbordet i den galliska byn. För den girige och illasinnade guvernören väntar något som nog inte blir lika festligt: Cirkus i Rom.

Hur länge orkar Alfabeta ge ut Galago?

17 oktober 2018 17:36 | Media, Politik, Serier | 4 kommentarer

Jag har av okänd anledning åkt ut ur Galagos prenumerantregister, och märkligt nog hittar jag i tidskriften ingen uppgift om vad en årsprenumeration kostar och på vilket bankgironummer jag kan sätta in pengarna.

Det här har lett till att jag, prenumerant sen mycket lång tid, har köpt det senaste numret i en pressbyråbutik i Uppsala, och där hittade jag nummer 3 2018, nummer 132 sen starten. Jag har nyss flyttat in till stan (Uppsala) igen efter att allt sedan veckan före påsk ha flyttat till vårt sommarhus i Öregrund, och det förklarar rimligen, varför jag först efter valet har fått tag på och sen läst det här numret, som till stor del innehåller vänsterlutande valpropaganda.

Det här börjar redan i tidskriftens inledning med en lång text à la ”Om kriget kommer” men här i varianten ”Om högern eller fascisterna kommer”. Längre fram i tidskriften hittar man också Agnes Nikiforovas och Linnea Parsons (text) och Kalle Mattssons (illustrationer) ”Revolutionsskolan”, som nog inte borde ha publicerats. Det senare gäller också Freja Erixåns oerhört tramsiga ”Partier som kändisar”. Och det enda komiska i Tyra Blomsters märkligt tecknade serie om framtidens ”bebisfabrik” är alla särskrivningar.

Under den närmast föregående redaktörsduons tid hade Galago en tämligen entydig dragning till Vänsterpartiet, men i det nu aktuella valnumret finns också en bitvis intressant intervju med den kortlivade och snart avsatte socialdemokratiske partiledaren Håkan Juholt, som numera är svensk ambassadör i Ísland. Artikel heter ”Elvis, Island och Håkan Juholt” och är skriven av Karolina Stenström och illustrerad av serieskaparen Fabian Göransson.

Men det mesta i den politiska genren har formen serier eller skämtteckningar. Tyvärr är mycket av det här inte särskilt bra, och här kritiserar jag mer formen än det politiska innehållet men mest att helheten blir så vag. Av lite olika skäl är jag kritisk mot till exempel de serier Oskar Ek och Nanna Johansson har skapat.

Mer fantasi präglar då Steve Nybergs serie om den osynliga handen och Kristofer Ahlfeldts serie med pingviner och grävlingar som agerande.

En ganska märklig skapelse – och med det menar jag inget positivt – är Hanna Hernried ForslindsLike a Virgin”. Och varför Cecilia Vårheds serie publiceras förstår jag över huvud taget inte.

Transaktivisten Adrian Malmgrens bidrag, ur ”Wicked Hero”, är fantastiskt vältecknad, men i mina ögon blir han mer en tramsaktivist.

Vältecknad, utöver vacker också tänkvärd, är Anneli FurmarksKung och fosterland”, som skildrar ett besök i Flandern med dess minnen från första världskriget, alltsammans inbäddat i ett betagande vackert landskap.

Men sammantaget innehåller Galago för många serier som aldrig kommer att kunna vinna en stor publik. Hur länge orkar Alfabeta hålla en sådan tidskrift i gång?

Asterix-album värt att läsa

25 augusti 2018 0:53 | Serier | Inga kommentarer

Asterix och tvekampen” är det fjärde albumet i den långa räckan av serier om invånarna i den lilla galliska by, som vägrar lyda de romerska inkräktarna. Det är således en tidig skapelse av René Goscinny (text) och Albert Uderzo (bild), i albumform utgiven 1966, på originalspråket franska ”Le combat de chefs”. I Sverige gavs det ut 1971 i skicklig översättning av Ingrid Emond, och att jag skriver om den nu – jag har förstås läst den någon gång då – beror på att den 2018 har kommit ut i ny upplaga.

Gallien (i det nuvarande Frankrike) blev år 50 före Kristus erövrat av romarna, men vår lilla galliska by vägrar att underordna sig romerskt styre. De romerska ockupanterna kringgärdar den obstinata byn med fyra härläger, Aquarium, Babaorum, Laudanum och Lillbonum, men i stället för att lyckas inta gallernas by blir romarna ständigt besegrade och förödmjukade av gallerna.

Huvudrollen på den galliska sidan har den listige Asterix, som får övermänskliga krafter genom att dricka den trolldryck byns druid Miraculix har skapat av ingredinser han samlar ihop ute i skogen.

Asterix’ ständige följeslagare är den otroligt starke men intellektuellt inte lika väl utrustade Obelix, känd för att tillverka bautastenar och för att för egen del ständigt bära med sig ett exemplar. Han älskar att äta vildsvin och har aldrig något att invända, om det drar ihop sig till slagsmål. Som ständig följeslagare har han den lilla hunden Idefix.

Till de återkommande figurerna i den här serien hör också den i de flestas öron outhärdlige barden Troubadix och så byns hövding, Majestix.

Å andra sidan finns det också andra galler som anpassar sig till romarnas övervälde, ja till och med försöker efterapa romarnas kultur och seder.

Den här historien börjar med att en romersk spaningspatrull återvänder till Babaorum, alla illa åtgångna efter att ute i skogen ha mött Asterix och Obelix.

Garnisonsledaren Bonus Optimus ber sin adjutant Filurius om råd, och denne påminner då sin chef om att gallerna respekterar utgången av det som kallas hövdingarnas tvekamp: Om hövdingen i en gallisk stam utmanar en annan och vinner, vinner han också makten över förlorarens by. Och i den lilla byn Serum finns det faktiskt en hövding, Brutalix, som är mer romersk än de romerska makthavarna själva, och han visar sig vara villig, förutsatt att det sker som Filurius påminner om, att Majestix förlorar sin kraft, om han inte får den dekokt druiden Miraculix kokar. Alltså gäller det att hitta druiden ute i skogen och sen oskadliggör honom.

Och så börjar själva äventyret med att Asterix och Obelix rusar till för att hjälpa Miraculix, när den romerska patrullen har hittat honom ute på örtjakt och den urstarke Obelix kastar sin bautasten mot patrullen men i stället råkar träffa Miraculix, som överlever men på kuppen förlorar sitt minne, där receptet på trolldrycken fanns – fast nu minns han knappt ens vem han själv är.

Sen följer bland annat en räcka försök att komma på receptet till trolldrycken, det ena mer misslyckt än det andra. Folk som dricker den felaktigt sammansatta dekokten ändrar hudfärg, och vid ett tillfälle stiger en inblandad till väders som en luftballong.

Resten av det här serieäventyret är så detaljrikt och så tryfferat med inlagda skämt att jag på rimligt utrymme inte kan återge hela den invecklade handlingen, men jag måste ändå nämna att Miraculix återfår sitt minne, när Obelix för andra gången kastar sin bautasten på honom och att hövdingen Majestix efter att ha hållit sig undan Brutalix vinner tvekampen när Majestix plötsligt går till motanfall. Majestix är storsint och vill inte själv bruka sin seger till att bli hövding också över Serum, men uppmanar folket där att inte vara så underdåniga mot romarna.

Till den här grundhistorien fogas fullt upp med utvikningar och detaljer, sådana som latinska sentenser och barntidningen Gallius Ancus & co.

Mycket nöje!

Galago ännu inte på nya vägar

23 augusti 2018 17:44 | Serier | Inga kommentarer

Jag hade hoppats att Galago under ny ledning (Sofia Olsson, ansvarig utgivare, och Rojin Pertow, chefredaktör) skulle hitta tillbaka till sin gamla funktion som förnyare med kvalitetsambition, när det gäller publicering av nya svenska serier. Men nummer 2 2018 (nummer 131 sedan starten) rymmer inte mycket nytt som kommer att leva vidare i seriehistorien. Bäst i det här numret är en serie av den egensinnige Kolbeinn Karlsson om en naken man och hans förhållande till tre katter, men Karlsson är ju inte ny i Galago. Också Lars Sjunnesson har vi mött förr. En av mycket få bra skämtteckningar har gjorts av David Liljemark och föreställer Horace Engdahl bärande ett demonstrationsplakat med texten ”Vägra kallas Horace”.

UppsalaTidningen i min hemstad har börjat publicera Kristofer Ahlfeldts serie ”Kritter”, och han har den, i alla fall i ”Galago”, ovanliga kombinationen att både kunna teckna och att i pratbubblorna ha kort och rolig text. Det han publicerar i det aktuella numret av ”Galago” om en grävling och en pingvin jävar inte det påståendet.

Samtidigt är väldigt mycket av det övriga serieinnehållet i senaste ”Galago” inte särskilt lockande att läsa, och Hanna Klinthages båda bidrag går knappt att läsa på grund av den minimala texten.

Det är möjligt att Thomas Arnroths serie om Livets Ord har sina poänger, men utsnittet i ”Galago” får nog ses som ett lockbete att köpa boken när den utkommer.

Och inslag i serieform om samkönat sex har väl att göra med Pridefestivalen.

Melodikrysset nummer 17 2018

28 april 2018 13:29 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Resor, Serier, Trädgård, Ur dagboken | 4 kommentarer

I torsdags var jag i Uppsala, bland annat för provtagning, för bankbesök, för att hämta beställda böcker – deckarklassiker – på Akademibokhandeln/Lundeq och för att köpa ny tonerkassett till skrivaren. Just den variant jag behöver till min skrivare hade databutiken inte, så det slutade med att jag köpte en helt ny skrivare i stället. Den är inte riktigt i gång än, men datorn fungerar ju som den ska, så det uppstod inte några större problem när jag löste dagens melodikryss. Dessutom innehöll krysset i dag inga frågor, som jag inte kunde svaret på.

Krysset började i dag med ”De smukke unge mennesker”. Själv minns jag Kim Larsen och gruppen Gasolin främst från ”Hva gør vi nu lille du”, 1976, en mycket bra låt.

Egentligen var dagens två dubbelfrågor inte särskilt svåra, men om jag kunde begripa varför Anders Eldeman nu gång på gång gör dubbelfrågor, vars delar inte har med varann att göra. Jag vet ju också att det är långt fler än jag som retar sig på de här ologiskt sammanförda delfrågorna.

I den första dubbelfrågan spelades instrumentalt Cornelis Vreeswijks klassiker ”Herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”, vilket gav oss kryssvaret söt. Här fanns det i alla fall ett visst samband med den andra delen av frågan: Melodin spelades på ett ostämt piano.

I den andra dubbelfrågan hade de båda dubbelfrågorna inget begripligt samband med varann. Först spelades Gösta ”Snoddas” Nordgrens ”Flottarkärlek” i twisttakt. Och sen fick vi höra musik ur Pjotr Tjajkovskijs ”Svansjön”.

Dagens trippelfråga illustrerades med en låt som lätt fastnar i melodiminnet, ”All That She Wants”, och jag vet också att den gjordes av Ace of Base.

Redan innan ljudillustrationen, ”Wake Me Up”, spelades, förstod jag av Eldemans introduktion, att det han nu tänkte spela var något av Avicii (Tim Bergling).

Han är ju av kända och tragiska skäl mycket omskriven just nu, men själv har jag inget emot att få kryssfrågor, som förutsätter kunskap om musik lite längre tillbaka i tiden.

Robert Broberg har jag både sett på scen och har många skivor med, så för mig var det ingen match att känna igen ”Det som göms i snö kommer upp i tö”, där ordet fling används.

Och Thomas ”Orup” Erikssons ”Från Djursholm till Danvikstull” är också en fin låt.

Det tycker jag för övrigt att även ”Sun Street” från 1986 och med Katrina and the Waves är.

Flintstones bodde i Grottköping, minns vi som såg ”Familjen Flinta” i TV eller följde den som tecknad serie.

I TV har jag förstås också sett Roy och Roger i ”Macken”, där Claes Eriksson spelade.

Alla som regelbundet läser den här bloggen vet, att jag inte är troende kristen, men eftersom jag har gått i en skola. där man fortfarande lärde sig psalmer utantill och också sjöng dem, har jag både vid skolavslutningar och i andra sammanhang sjungit ”Den blomstertid nu kommer”. Den här psalmen, som skrevs av Israel Kolmodin för 1695 års psalmbok och sen har bearbetats av Johan Olof Wallin rymmer så mycket av den svenska sommaren. att man tror att Kolmodin använde sig av en folklig visförlaga:

1.
Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.

2.
De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna
som räcker året om.

3.
Man hörer fåglar sjunga
med mångahanda ljud,
skall icke då vår tunga
lovsäga Herren Gud?
Min själ, upphöj Guds ära,
stäm upp din glädjesång
till den som vill oss nära
och fröjda på en gång!

4.
Du milde Jesu Kriste,
Vår glädjesol och sköld,
Ditt ljus och hägn ej briste,
Uppvärm vårt sinnes köld.
Giv kärlekseld i hjärta
Men dämpa lustans brand;
Vänd bort all sorg och smärta
Med mild och mäktig hand.

5.
Du Sarons blomster sköna,
Du lilja i grön dal,
Ack, värdes själen kröna
Med alla dygders tal.
Av Sion må hon fuktas
Med nådens dagg, att hon
Förskönas och befruktas
Som ros på Libanon.

6.
Välsigna årets gröda
Och vattna du vårt land.
Giv oss nödtorftig föda,
Välsigna sjö och strand.
Av himlen drype fetma,
Bespisande vår jord,
Och flöde nådens sötma
Till oss av livets ord.

I vår egen trädgård orkar jag inte längre göra något av betydelse. Men det är underbart att se krokus och sippor blomma och för några dar sen gick jag in i den nyöppnade blomsterhandeln här i Öregrund och köpte ett par blommande stenpartiväxter och några påsar med blomfröer åt hustrun, som fortfarande stretar på ute.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^