Ungar läser inga serier längre

12 februari 2018 20:38 | Media, Serier | 3 kommentarer

I gårdagens Aftonbladet (11 februari 2018) fanns en larmartikel över ett helt uppslag: ”Ungar läser inga serier längre”. Fokus i artikeln, skriven av Svante Lidén, ligger på snart nedlagda Serieslussen vid Mariatorget i Stockholm – trots att där finns det mesta i genren, har man nästan inga kunder.

Butiksinnehavaren Erkki Häkli är liksom artikelförfattaren och jag själv äldre män, serieälskare och seriesamlare allt sedan unga år.

Det fördes kampanjer mot serier redan på 1950-talet, men trots vad dåtidens seriemotståndare sa och skrev, har serieläsningen inte hämmat min lust att läsa seriös och kvalificerad skönlitteratur – hemma hos oss finns ett bibliotek, större än det man finner i en del biblioteksfilialer och faktiskt också kvalitetspräglat.

Dock, för egen del köper och läser jag fortfarande också serietidningar och seriealbum, skriver också om dem här på bloggen. (Se Kulturspegeln, Serier.)

Men serieköparna och serieläsarna blir, vilket också är kontentan av den nämnda artikeln, allt färre, vilket i sin tur märks på utbudet av serietidningar i livsmedelshallar och ställen av typen Pressbyrån.

En viktig orsak till det här är att dagens barn och ungdomar i så hög grad är ständigt uppkopplade: ser på film och TV-program, spelar spel på skärm.

Och eftersom tiden är begränsad, går det här ut inte bara över serieläsning utan minskar också tiden för bokläsning.

Själv gör jag vad jag kan för att motverka det här. De yngre barnbarnen får alltid böcker i julklapp och födelsedagspresent av farfar/morfar. Och till farfars stora glädje hade näst yngsta barnbarnet förra året ”Bamse” på sin önskelista, så i år fick hon för andra året i följd en helårsprenumeration.

”Bamse” nämns också av Lidén som en serie som fortfarande finns kvar.

Däremot tar han inte upp varför dagsportionen av serier i Aftonbladet numera bara är två.

Galago avslutar en epok – och börjar om

30 januari 2018 22:10 | Media, Serier | Inga kommentarer

Galago nummer 120 (nummer 4 2017) har utkommit och tycks bli slutpunkten för en epok. Mats Jonsson lämnar redaktörskapet och posten som chef för serieförlaget Galago, en del av Ordfront förlag. Som medredaktör har han haft Johannes Klenell, som nyligen också lämnade uppdraget och redan har gett ut en bok på annat förlag.

Tyvärr kan jag inte säga att jag är imponerad av det aktuella numret, detta trots att det innehåller material av John Andersson och mer vältecknade serier än tidningen ibland har brukat ha. Men läsare i yngre åldrar än den jag är i kanske är mer lockade än jag av sex och relationer, om än med komplikationer. Eddie Karlssons serie är mer intressant till formen än till innehållet, och med Mikael HammarbergsVården – ett äventyr” förhåller det sig tvärt om.

Vad är det för några – utom jag som är gammal serienörd – som är beredda att betala 89 kronor för det här numret?

Nå, det ska bli intressant att se vad den nya galagoredaktören Sofia Olsson, själv bland annat serietecknare, gör med förlaget och tidskriften. Hon har bland annat, tillsammans med den i galagosammanhang mer kända Åsa Grennvall, drivit Syster förlag, som nu gör en utgivningspaus.

Galler och korsikaner i gemensam kamp

22 januari 2018 20:18 | Serier | Inga kommentarer

De som bor på Korsika i Medelhavet, korsikanerna, talar ett språk som är besläktat med toscanska dialekter. Ser man till invånarnas ursprung, så långt tillbaka man nu känner till något om det, kom dessa från Ligurien i nordvästra hörnet av den apenninska halvön och därefter från Etrurien lite längre söderut på den italiska västkusten. Men som så ofta i medelhavsområdet bosatte sig också andra på Korsika: fenicier, greker, cyprioter. 247 före Kristus blev Korsika en del av romarriket. Senare i historien blev Korsika en del av Frankrike, men det är en annan historia och något som många korsikaner än i dag motsätter sig.

Jag nämner det senare för att René Goscinnys (manus) och Albert Uderzos (bild) 20e Asterix-album, ”Asterix på Korsika”, urspungligen utgivet 1977 (översättning Ingrid Emond, Emont), utspelar sig just på den här stora medelhavsön och under romartiden. Och att Goscinny och Uderzo låter Asterix, Obelix och Idefix hamna på just den här ön har säkert som en viktig bakgrund, att deras egen galliska by också tvångsvis infogades i ett välde de inte ville erkänna, romarriket.

Romarna håller Korsika under sitt välde genom att ha stationerat legionärer i rader av kustbyar runt hela ön. men längre in på ön, bland höga berg och i djupa skogar, härskar korsikanerna, drar sig inte ens för att röva tillbaka de skatter romarna ibland lyckas driva in.

Men den här historien börjar i den namnlösa galliska by som de omgivande romerska härlägren aldrig lyckas få kontroll över, säkert på grund av den trolldryck Asterix och hans vänner dricker och som ger dem övermänskliga krafter. I den här historiens begynnelse har byn tillsammans med inbjudna gäster jubileumsfest över vunna segrar över romarna. Festen ändar förstås i att romarna i närmsta läger ska få sig en ny omgång.

Det förstår också dessas ledare, så hans plan är att ta ut sina legionärer på ”manöver”, så att de inte ska behöva bli slagna till slant av de överlägset starka gallerna.

Men just när de är klara att marschera i väg, anländer en romersk fångtransport med en tillfångatagen korsikan och ger den lokale romerske befälhavaren i uppgift att vakta fången. Den överrumplade befälhavaren försöker därefter frige den fängslade korsikanen, men denne vägrar med motiveringen att han har siesta, och under siestan springer ingen korsikan. Så korsikanen blir kvar och hittas följaktligen av Asterix och hans vänner.

Han visar sig heta Ocatarinetabellatchihitchix, och trots att han är snarstucken, blir han bjuden på gallernas vildsvinsfest. Asterix och Obelix lovar att föra hem honom till hemön, så snart bär det av till hamnstaden Marseille, av romarna, som har makten där, kallad Marsala.

De hyr ett skepp för hemlig överfart till Korsika men måste först kasta besättningen, en samling sjörövare, i havet. Under överfärden försöker korsikanen för övrigt bjuda sina galliska vänner på korsikansk ost, men den stinker så starkt att ovana konsumenter lätt svimmar. Asterix, Obelix och den lilla hunden Idefix simmar i alla fall tillsammans med sin korsikanske vän i land och lyckas undkomma de tröga romerska vakterna, som i stället griper de också ilandflutna sjörövarna samt den med dem ilandflutne romerske befälhavaren från våra galliska vänners hemtrakter.

Under tiden tar Ocatarinetabellatchihitchix sina galliska vänner till sin hemby uppe i de korsikanska bergen, och där visar det sig att alla korsikanska män har samma fula uppsyn – stor böjd näsa och utskjutande hakspets – som den man Asterix & co har räddat. Det visar sig också att alla är lika snarstuckna som han och oupphörligen hamnar i gräl med varandra. Korsikanernas kvinnor är desto vackrare, men dem bör utomstående män helst inte ens titta på.

Jag ska inte avslöja mer än att den romerska expedition som sänds upp i skogarna och bergen förstås misslyckas och att det hela avslutas med fest där till och med vildsvin serveras.

Fast gallernas största bragd var, enligt Ocatarinetabellatchihitchix, ändå att de lyckades försona två sedan evig tid stridande korsikanska klaner.

Asterix i gamla hjulspår

21 januari 2018 18:00 | Serier | 1 kommentar

Asterix, på originalspråket franska skrivet Astérix, är en mycket läsvärd serie, skapad 1959 av René Goscinny (1926-1977) och Albert Uderzo (född 1927). Den här serien är, när den är som bäst, en fantasifull och rolig historia med sitt centrum i en nordgallisk by i det dåtida – tiden är omkring 50 före Kristus – Romerska riket.

De huvudagerande är Asterix, om man ser till kroppen en obetydlig person men med enorma krafter när han har druckit den trolldryck byns druid Miraculix kokar ihop. Asterix’ ständige följeslagare är den i sig själv kraftige Obelix, som har egenheten att ständigt bära omkring väldiga bautastenar och att äta vildsvin. Byns ledare heter naturligtvis Majestix, och bland de ständigt återkommande figurerna finns också byns bard Troubadix, förfärlig i de flestas öron, och så, icke att förglömma, den lilla hunden Idefix.

Den här galliska byn är ryktbar bland romarna, som bara en gång och högst tillfälligt har lyckats inta den, trots att den är omgiven av inte mindre än fyra romerska läger – ja till och med Julius Caesar fruktar de här gallerna. Men trots både dåliga vägar och andra hinder rör dessa sig också mycket långt utanför sin egen by och hamnar då i äventyr som utspelar sig i olika delar av den på den tiden kända världen.

Det historiskt sannolika är inte det som utmärker dessa äventyr, men blandningen av kända historiska platser, åtminstone några historiska individer, latinska sentenser plus rent farsartade händelseförlopp gör ändå Asterix-albumen läsvärda.

Jag har genom åren köpt och läst de flesta, men för en tid sen hittade jag i en pressbyråbutik jag brukar handla i ett album jag inte kände igen, ”Asterix och det stora loppet”, utgivet 2017 av Egmont och i översättning av Per J A Andersson. Det här Asterix-albumet, nummer 37 i ordningen, är också en nyskapelse av Jean-Yves Ferri (manus) och Didier Conrad (bild).

Den här historien börjar i Rom, där lättjan breder ut sig och alla orgierna slukar pengar. Lactus Bifidus anklagas för att genom sitt privata leverne försnilla medel som borde ha använts för underhåll av de romerska vägarna. Han kontrar med att utlysa en tävling per häst och vagn genom hela den apenninska halvön, men tävlingen är öppen för deltagare från hela den då kända världen. Baktanken är dock att det romerska ekipaget ska vinna tävlingen. Kusken, kallad Coronavirus, är lömsk men alltså inte någon virussjukdom.

Trots att det här albumet handlar om hästkapplöpning, känns alla agerande, inklusive Asterix, Obelix och Idefix, tröttkörda, och alla etapper i loppet och de orter man passerar – Parma, Neapel med flera – ett geografiskt i stället för händelsebaserat sätt att åstadkomma variation. Det här allt-på-en-gång-konceptet medför också att det blir väldigt mycket frakturstil, nordiska æ- och ø-tecken och liknande.

Det här greppet – upprepning i stället för nya äventyr – har nog att göra med att succén med den ursprungliga Asterix-serien inte har lämnat förlaget någon ro. Seriens nya kreatörer gör en vid första anblicken idiomatisk Asterix-serie men saknar helt enkelt den originalitet och fantasi dess ursprungliga skapare hade. Och inte blir det några fyndiga latinska citat heller.

Repetitio est mater studiorum (Upprepning är inlärningens moder) lyder en latinsk sentens. Men jag tror inte att bara det räcker, när man skapar serier.

Agent X9 1/2018: Ingenting går upp mot Modesty Blaise

18 januari 2018 18:32 | Deckare, Media, Serier | Inga kommentarer

Nummer 1 2018 innehåller 100 sidor med klassiska serier, alla återgivna i klassiskt svart-vitt tryck.

Mel GraffsAgent Kelly” är ett exempel. V i får i det här numret läsa ”Flyktingen”, som ursprungligen publicerades 1951.

Från samma år är Frank Robbins‘ ”Johnny Hazard”, som jag minns bättre. Jag minns inte om jag har läst just det nu återpublicerade avsnittet ”Systematiska Sadie”, men jag kommer i håg Robbins’ maner att teckna Johnny Hazards hår. Det jag nu slås av är Robbins’ sätt att teckna vissa av sina figurer i ett slags karikatyrmässig stil – Systematiska Sadie och den kuschade medhjälparen Karats är ett par exempel i det här aktuella avsnittet. Men det här greppet var inte unikt på den tiden. Ett mycket känt exempel är Chester GouldsDick Tracy” och de skurkar Tracy mötte.

Att läsa de här båda serierna från tidigt femtiotal ger mig en nostalgisk kick, men ingen av dem kommer ändå upp i den klass numrets ”Modesty Blaise”-avsnitt har. Det här återpublicerade avsnittet, ”The Mind of Mrs Drake”, som först publicerades 1984-1985, har manus av Peter O’Donnell och är tecknat av Jim Haldaway och är både spännande och välgjort. Obehagliga saker kan hända med personer som konsulterar ”psykometrikern” (jag tror att det här begreppet har en annan betydelse i dag än det har i serien) Rebecca Drake, och när Sir Gerald Tarrant sätter en av sina yngre underlydande på att forska i fallet Drake, försvinner agenten också. Det föranleder Tarrant att kontakta Modesty Blaise för att få hjälp, och hon låter sig alltså kidnappas men med Willie Garvin som vakande öga och assistent på fri fot. Jag ska inte avslöja hela den välkomponerade och spännande handlingen, men jag kan ju nämna, att den kvinnliga agentens pappa hämnas sin dotters död – han utnyttjar det försteg han såsom varande blind har i mörker.

Och bara avsnittet om Modesty Blaise tar 62 sidor i anspråk i det aktuella numret.

Bra med fler serier i Aftonbladet, men det går att göra mycket mera

8 januari 2018 23:02 | Media, Serier | 8 kommentarer

Karl-Erik Lindkvist vidarebef0rdrade, när jag skrev om serierna i Aftonbladet, ett hoppingivande meddelande från Mikael TegebjerBulls: Aftonbladet skulle fortsätta att i Kryssbladet införa ett helt uppslag med serier och skämtteckningar, och det skedde mycket riktigt på trettondagen.

Får detta en fortsättning blir Aftonbladet när det gäller serier mycket bättre, inget tvivel om den saken. Men jag ser problem även med den här modellen, även om flera av serierna plus ”Bizarro” är värda kontinuerlig publicering.

Att få ihop två sidor serier med gemensamt tema – jul, nyår och vinter (trettonhelg) – går ju, men bortsett från påsk och några helgdagar till går det inte att hitta givna temata för två helsidor serier.

Och i övrigt finns det ju inget givet skäl för att publicera just de valda serierna, så då ställs man inför det vanliga urvalsproblemet, att försöka hitta serier som passar olika åldrar och smaker och täcker olika seriegenrer, i det senare fallet alltså inte bara humorserier utan också till exempel äventyrsserier i olika genrer och publicerade som fortsättningsserier.

I det här fallet måste tidningen ha en egen serieälskande ansvarig, någon som kan och själv gillar olika seriegenrer och mixar serier från olika syndikat, kanske rent av vågar beställa egna, helt unika serier.

Varför satsar inte Aftonbladet på serier?

31 december 2017 15:09 | Media, Serier | 8 kommentarer

Jag var i rätt ålder under 1940- och 1950-talens serieboom – läste alla serier i alla dags- och veckotidningar jag kom åt och köpte också praktiskt taget alla av de då oerhört många serietidningar som kom ut. Jag finansierade det här genom insamling av tomflaskor och skrot, försäljning av jultidningar och, under realskoletiden, genom att använda lunchpengarna till serietidningar i stället för lunch.

När jag sen fick barn, köpte jag en mycket stor mängd serietidningar och seriealbum åt dem, och näst yngsta barnbarnet fick i år i julklapp sin andra helårsprenumeration på ”Bamse”.

Men jag är ju inte blind. Serietidningsutbudet hos Pressbyrån och på Coop har krympt till en slatt av vad det en gång var. De minskade upplagorna på de serietidningar som finns kvar har sen lett till att de tidningar som finns kvar numera relativt sett kostar mer än de gjorde förr i världen, vilket väl bidrar till den nedåtgående trenden.

Flera saker har bidragit till det här, men helt säkert är datorer och dataspel en viktig del av förklaringen.

Men helt säkert bidrar också tryckta media – dagstidningar, veckotidningar och magasin – till den här utvecklingen. Ibland tror jag att de som i dag sitter i beslutsfunktioner där aldrig själva har läst serier.

Expressen saknar helt seriesida (vilket starkt bidrar till att jag nästan aldrig köper den). Dess större konkurrent Aftonbladet publicerar på det som en gång i världen var en utmärkt seriesida två (2) serier. Dagens Nyheter innehåller på vardagarna två serier, en placerad på Namn och Nytt och en på sidan 2 i kulturdelen – dock har man på söndagarna en hel sida serier.

Den av stockholmstidningarna som fortfarande har åtminstone en halv daglig seriesida är Svenska Dagbladet. Den är betydligt bättre än tidningens ledarsida, och bland SvDs serier finns det övriga nämnda tidningar saknar, en klassisk fortsättnings- och äventyrsserie, Fantomen.

En gång i världen hade alla tidningar inte bara seriesidor, utan dessa rymde också typ vildavästernserier, deckarserier, djungelserier och rymdserier. Varje dag måste man läsa seriesidan för att få fortsättningen.

Aftonbladet har nu två storhelger (jul och nyår) i rad överraskat läsarna med ett helt uppslag serier, Julserier respektive Nyårsserier – de här etiketterna syftar inte bara på publiceringsdag utan också på de valda seriernas tema/röda tråd.

Nu tycker jag i och för sig inte att urvalet av serier och cartoons allt igenom är bra. Bland publicerade cartoons (skämtteckningar) håller egentligen bara Dan PirerosBizarro” måttet.

Också bland övriga serier hittar man floppar men också skapelser som håller för daglig publicering. Norskan Lise MyhresNemi” brukar jag läsa i serietidningen med samma namn. Jonas DanellsHerman Hedning” går också an, möjligen också Tony CronstamsElvis” och Torbjørn LiensKollektivet”.

Men två av de tre bästa serierna är redan upptagna – att de tillfälligt får publiceras i Aftonbladet torde ha som bakgrund att de normalt publiceras i en tidning i samma koncern, Svenska Dagbladet. Jag talar om Rick Kirkmans och Jerry ScottsBaby Blues” och Niklas ErikssonsCarpe diem”.

Hälge”, skapad av den nu döde Lars Mortimer, i dag tecknad av Alan Kamleniarczyk, förekommer redan i Aftonbladet, men här har man valt att publicera en trestripsvariant.

Jag skulle bli hellycklig, om Aftonbladet återgick till att dagligen publicera en helsida med serier, och ännu lyckligare skulle jag bli, om det blev två dagliga seriesidor, till exempel en med humorserier och en med äventyrs/fortsättningsserier.

Aftonbladet får gärna också börja återpublicera Marten ToondersTom Puss”, från början till slut och sen om och om igen i evighet. Gärna också Jan LööfsFelix”, som numera finns i färg.

Det vore ett dubbelt slag på käften på Dagens Nyheter, som förr mycket länge pulicerade de här serierna.

Grisigt tecknat men utan knorr

13 december 2017 12:51 | Serier | 2 kommentarer

I Galago nummer 128 hittar man en, säger en, riktigt bra serie, Anneli Furmarks realistiskt tecknade och verklighetsnära ”Barnet”. Nå, jag tar också gärna del av John Anderssons vältecknade och fantasieggande bilder, men de är ju egentligen inte serier.

Mot allt det övriga har jag olika slags invändningar: att det inte är tillräckligt bra tecknat för att det skulle publiceras i en normal dags- eller veckotidning, att det saknar knorr eller slut och så vidare.

Och för de 89 kronor ett enskilt nummer kostar kunde man ju åtminstone begära det Galago alltid innehöll förr: presentationer av numrets serieskapare. Och det är då inte foton av dem jag efterlyser.

Melodikrysset nummer 23 2017

10 juni 2017 12:56 | Barnkultur, Media, Musik, Politik, Serier, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag skulle inte säga att dagens melodikryss var våldsamt svårt, men det innehöll åtminstone några frågor, som ligger utanför det jag genast kan.

Dansbandsmusik hör inte till det jag gärna lyssnar på, ännu mindre vill dansa till. En gång i världen, när det spelades sådan på en socialdemokratisk kongressfest och jag kände mig förpliktigad att ändå bjuda upp min hustru, väste jag, när vi dansade förbi en kompis, i örat på honom: ”Ful (med tjockt l) musik!”. Han stod kvar länge och skrattade högt.

Men som gammal svensktoppslyssnare har jag förstås ändå hört en hel del i den här genren, och om en låt, i det här fallet ”Man ska leva för varandra” med Trio meBumba, har legat så länge som 26 veckor på Svensktoppen 1968-1969, måste man ju vara tondöv för att inte minnas den.

”Tillbaka till Tennessee” tror jag dock inte att jag tidigare har hört. Fast redan när jag hade ett par ledbokstäver gissade jag, att de som spelade var Streaplers, och allt efter som jag fick fler bokstäver, fick jag det bekräftat.

Ben E King tror jag Eldeman har spelat förut, men själv har jag aldrig, heller inte när han var med i The Drifters, lyssnat särskilt mycket på honom. Vilket inte ska tolkas som kritik av ”Stand by me”, som spelades i dag.

Och jag kan väl säga ungefär detsamma om ”So What” med Pink, i dag med ”So What”.

Sonja Aldén, i dag med ”Du får inte” med flera låtar, är heller inte så pjåkig som sångerska, men jag har inte skaffat några skivor med henne.

Det har jag inte heller med Afro Dite (Gladys del Pilar, Blossom Tainton och Kayo Shakoni), men deras ”Never Let It Go”, som vann i Melodifestivalen 2002 och sen hamnade på åttonde plats i ESC, minns jag i alla fall mycket väl.

Däremot har jag mängder av skivor med Arja Saijonmaa, som i ”Ljuvliga ungdom” (på finska ”Kultainen nuoruus”) sjöng om glädjen med att vara ung, något som jag själv som fyller 80 den 19 juni håller med om. Visste ni förresten att Saijonmaa 1982 ställde upp som elektor i finska presidentvalet – hon stödde då den socialdemokratiske kandidaten Mauno Koivisto. Vi hade en artikel om det i Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var på den tiden. Ja, Koivisto är nu död och har just begravts.

Därmed är vi inne på det jag, måhända på grund av min ålder, tyckte var lätt.

Dansken Ulrik Neumann, på sin tid känd som en del av Swe-Danes, hördes i dag i ”Kärleksvisa”.

”Arivederci Roma” – alltså Rom – med Mario Lanza spelades mycket i radio förr i världen – den blev känd genom en film från 1960.

Ännu äldre är ”Barndomshemmet” (Där som sädesfälten böja sig för vinden) med Harry Brandelius. Det amerikanska originalet hette ”On the Banks of the Wabash Far Away”.

Ibland undrar jag, varför äldre schlager så sällan spelas i dagens radio.

Ett exempel är den fullkomligt lysande ”Drömmens skepp”, en text skriven av skalden Bo Setterlind, tonsatt och 1979 insjungen av Staffan Percy.

Ytterligare ett exempel på lysande text och tonkonst är ”I folkviseton” (Kärleken kommer, kärleken går), Torgny Björks tonsättning av en dikt av Nils Ferlin, som jag har läst intensivt allt sedan tonåren och har allt av i en av bokhyllorna – och Torgny Björk finns förstås i skivhyllorna. Här hörde vi den sjungen av Rolf Wikström, som jag väl har samtliga skivor av. Dessutom har jag hört Wikström live på en restaurang i hamnområdet i Öregrund.

Melodikrysset nummer 21 2017

27 maj 2017 12:47 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Serier, Teater, Trädgård, Ur dagboken | 3 kommentarer

I går tog jag bussen in till Uppsala för att handla morsdagspresenter – vad jag köpte berättar jag inte, eftersom Birgitta brukar läsa min blogg.

Vädret var varmt och det uppländska landskapet grönskande vackert, och dagens väder här i Öregrund är verkligen inte sämre.

Men över till Melodikrysset.

Det började med ”Jag mötte Lassie”, vars melodi har skrivits av Benny Andersson. Men den här gången var det inte Ainbusk Singers som sjöng utan, mer ovanligt, Lotta Engberg.

Därmed är vi inne på låtar som handlar om djur:

Walt Disney’s ”Hitta Nemo” har en fisk som huvudrollsinnehavare.

Och så fick vi höra signaturen till ”Bamse”, en björn skapad av Rune Andréasson. Rune brukade få ”Aktuellt i politiken (s)”, som jag var chefredaktör för, därför att vi där publicerade en annan av hans serier, ”Lille Rikard och hans katt”, och när då Socialdemokraterna hade förlorat valet, sände han till partiexpeditionen i Stockholm en teckning med Bamse, som höll i hans ansökan om partimedlemskap. Vi publicerade den här teckningen som omslag, och det hela ändade i att han för AiP tecknad en Bamse-liknande björn, som efter en läsartävling döptes till Essbjörn.

Därmed är vi också inne på temat barnkultur, så det faller sig naturligt att här ta upp ytterligare en kryssfråga, som hade barnanknutet innehåll:

I TV gick 1970 och 1972 ”Ville, Valle och Viktor”, där Ville spelades av Jörgen Lantz, Valle av Anders Linder och Viktor av Hans Wigren.

Jag är som bekant inte någon vän av innehållet i senare års Melodifestivaler och Eurovision Song Contest. Det var bättre förr – i dag fick vi ett lysande exempel, ”La det svinge, la det rock ‘n roll”, 1985 års norska bidrag med Elisabet Andréassen och Hanne Krogh.

Också svensk populärmusik var bättre för, åtminstone i meningen att melodierna så lätt krokade fast sig i musikminnet. ”Vandraren” med Nordman är ett av många exempel.

Och bland de låtar som slog också bland vanliga radiolyssnare fanns till exempel sådana av Ulf Peder Olrog vars ”På en liten smutsig bakgård” i dag sjöngs av Sven Bertil Taube.

I TV 4s ”Så mycket bättre” korsas stilar och framförs låtar av nya och ibland oväntade artister. Vi hörde Danny Saucedo sjunga ”Jag är den enda du vill ha”, i original sjungen av Lisa Ekdahl, som jag för min del finner vara bättre.

I Eldemans då och då återkommande serie med kända låtar framförda på finska hörde vi i dag ”Needles” med för mig okända Kurre. Originalet har bland andra sjungits in av Smokie.

Fast ännu bättre är ”Sad Songs (Say So Much)”, tyvärr i dag i dansbandsversion och inte med upphovsmannen, Elton John.

Norah Jones finns i min egen skivsamling. I dag fick vi höra henne i ”Come Away With Me”.

Dagens musikaliska överraskning blev smakprovet ur musikalen ”Book of Mormon”. Jag är inte säker på att mormonerna själva gillar den här sortens musik, men i mina öron lät den mycket bättre än deras budskap. Jag har i min ungdom försökt argumentera med dem.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^