Sändningsuppehåll på grund av resa till Ísland

Sommarens andra resa går till Ísland; jag blir borta i åtta dagar.

I sinom tid ska jag rapportera om detta.

Men något melodikryssande blir det inte för min del den här lördagen.

Sommar i P1 med Niklas Zennström

Jag får ett kluvet intryck av Niklas Zennström, när jag lyssnar på hans Sommar-program.

Å ena sidan misstror jag i grunden människor, som så uppenbart drivs av lusten att tjäna pengar, stora pengar. Jag känner också tveksamhet inför den fildelningssajt han var med om att grunda, Kazaa, inte främst för att jag vill skydda skivbolagens intressen, däremot de konstnärliga upphovsmännens – de senare är också beroende av skivbolagagens existens.

Sen har han ju grundat, framgångsrikt drivit och för en mycket stor summa pengar sålt ip-telefonbolaget Skype.

Och när han väl hade tjänat alla sina pengar, blev han också miljöengagerad och började satsa pengar i gröna projekt.

Jag betraktar mig själv som röd-grön, men jag tror ändå inte att jag och Niklas Zennström för den skull har samma värderingsgrund. Själv tror jag mer på ett ekonomiskt liv, för vilket politiska beslut sätter de nödvändiga ramarna.

I hans låtlista fanns åtskilligt som även jag lyssnar på; Lennon & Mccartney, Jagger & Richards, Stig Vig, Bob Dylan och Willie Dixon.

Sommar i P1 med Maria Sveland

Maria Sveland är född 1974, således året efter vår yngste, en son. Hon har blivit ett stort namn i den feministiska debatten och fått mycket uppmärksamhet för sina böcker – som jag dock inte har läst. Jag delar självfallet hennes värderingar i de här frågorna, har till och med ett eget förflutet i kampen för jämställdhet – jag var aktiv i de här frågorna redan på sextiotalet och satt i sekretariatet för Alva Myrdals jämlikhetsgrupp 1969. Jämställdheten har tagit kliv framåt också sedan dess, och inte minst mot den bakgrunden blir jag ganska förstämd, när jag i hennes Sommar-program i dag hör, vilken förföljelse hon har fått tålar.

Kanske har det att göra med att hon i debattens hetta själv ibland har en tendens att ta i, men det ursäktar ju ändå aldrig den sortens angrepp hon har utsatts för.

Hennes sommarprogram var i mycket ett polemiskt debattprogram, men utan att vilja polemisera mot hennes syften, tycker jag nog att det blev som bäst när det innehöll personliga erfarenheter, allt från porträttet av mamman till bilden av hur den lille sonen försöker skydda sin mamma genom att kika ut genom titthålet i dörren ut i trappen.

Elegant var historien om den snygge grekiske medbadaren som visade sig vara anhängare av ett politiskt parti, som Sveland inte ens skulle vilja ta i med tång.

All musik hon spelade var väl inte min, men mycket av den, från ”Bloody Mother Fucking Asshole” med Martha Wainwright till ”Inte vackrast i världen” med Emil Jensen, bidrog till att göra programmet hörvärt.

Sommar i P1 med Ingvar Kjellson

Ingvar Kjellson är född 1923 men har, trots anmärkningsvärt hög ålder och för övrigt i likhet med sin hustru, Meta Velander, aldrig riktigt dragit sig tillbaka. Jag har sett en rad filmer med honom och också sett honom upprepade gånger på scen; jag minns honom till exempel som Peachum i ”Tolvskillingsoperan” 1969. Han har också arbetat länge för TV-teatern – en minnesvärd insats där var rollen som Mon Cousin i filmastiseringen 1978 av Sven Delblancs ”Hedebyborna”

Den nämnde han i sitt Sommar-program i dag, och det blev över huvud taget mycket från teaterns och även operans värld. Givetvis berörde han sitt samarbete med Ingmar Bergman. En anekdotisk episod handlade om hur han av Bergman fick en roll som same, som dessutom skulle joika: När han för Bergman klagade över att han ju inte behärskade detta och frågade hur man gjorde, fick han till svar: ”Inte fan vet jag.”

Mycket i det här programmet utgick från erfarenheter ur hans långa yrkesliv inom både teater och opera – av särskilt värde för dem som är intresserade av de här genrerna – men då och då lättade han på allvaret genom att berätta något mer lättsamt. En sådan historia var den skröneartade berättelsen om en på två år uppdelad båtfärd bland annat på Rhen tillsammans med en kollega, där kompisen lyckades blidka de tyska tullmännen genom att generöst bjuda på de starka drycker de letade efter.

Kjellsons sommarprogram blev ännu mer hörvärt genom att han föredömligt lät musiken som spelades understryka eller illustrera det han hade berättat.

Min hustru blev rent upprymd av att få höra så pass mycket klassisk musik, nen i början och i slutet av programmet spelade han också Cole Porter så väl som visor av Evert Taube och Olle Adolphson. Sven-Bertil Taube och Ulf Björlin nämndes för sina insatser för scenen.

Östersjökryssning 5 juli 2013: Rīga

Vår sista besökshamn under östersjökryssningen med Vision of the Seas är Rīga, Lettlands huvudstad. Rīga är, med öve 700.000 invånare, Baltikums största stad; i Rīga är också ryssarna i majoritet allt sedan sovjetockupationen. Jag har besökt andra delar av både Lettland och Rīga, men helt naturligt är jag bäst hemmastadd i Rīgas gamla stad, Večrīga.

Det här stora fartyget för oss rakt in i Rīgas centrum – Daugavas nedre lopp är segelbart även för stora fartyg – och det är gångavstånd in till hjärtat av gamla stan. Men det tar en stund för mig att orientera mig; jag kommer så att säga från fel håll. Dock hittar vi till slut torget vid Domkyrkan och pustar ut på en uteservering, medan vad jag förmodar är skol- och ungdomsorkestrar övar sig för en konsert lite senare.

Nu hittar jag snart pulsådern genom gamla stan, Kalku iēla, fast jag tidigare alltid har gått in på den från andra hållet. Vi kollar några butiker med bärnstenssmycken – vi har kvar att handla åt Anna och hennes flickor – men jittar senare torgstånd med rikt urval och bra priser.

En av mina gamla favoritrestauranger, den som hette Nostalgija och som hade fräckheten att leka med sovjettiden, verkar ha stängt, så vi väljer en annan restaurang i närheten och får där utmärkt mat plus öl.

Lite nostalgi blir det hur som helst för min del. Vi går den här gatan ända ner till frihetsmonumentet, det som sovjetockupanterna faktiskt lät stå kvar, och passerade då på höger sida (vi kom alltså från gamla stan) Operan och restaurangen före den – vi har tidigare sett en operaföreställning där, och jag för min del har ätit flera gången i uterestaurangen.

Sen tar vi en vilopaus på en bänk i parken på andras sidan.

När i reser oss för att gå vidare, är himlen alldeles svart; det kan bli regn för första gången under den här resan. Så utanför ingången till gamla stan haffar vi en taxi som väntar på kunder och ber chauffören köra oss till vår båt. När jag börjar förklara vart vi ska, fattar han genast galoppen – uppenbarligen har han skjutsat turister till den här båten tidigare. Och så kör han oss till en grind alldeles nära Vision of the Seas.

Vi har knappt hunnit in i vår rymliga hytt, förrän regnet, ett häftigt åskregn, störtar ner.

Därmed är också våra äventyr i olika östersjöhamnar slut. Fast fartyget kryssar ute till havs i ytterligare ett dygn, innan vi kommer tillbaka till Stockholm.

Tack, Birgitta, för en fantastisk födelsedagspresent!

En julivecka med Matti och hans familj

Kerstin och hennes barn Viggo och Klara tillbringade en vecka i morfars och mormors sommarhus i Öregrund, och sen var det dags för Matti, Karin och lilla Ella att hälsa på, så den här veckan har vi varit farfar och farmor.

Vi överlämnade en rysk docka-i-docka-i-docka, köpt under vår östersjökryssning, åt Ella, och Karin, som snart fyller år, fick lite i förväg ett par Iitala-lyktor, inköpta i Helsinki. Även jag uppvaktades, eftersom jag fyllde 76 strax före midsommar. Jag fick två CD med Rodriguez – jag har lyssnat på båda i kväll, så jag återkommer.

I julklapp från Matti hade Birgitta fått löfte om att få ytterdören och dess karm ommålade. Som så mycket annat hos oss är färgen där mörkblått och vitt, så Matti gick till den lokala färghandeln här i Öregrund och skaffade färg – skrapa och stålborste och en del andra attiraljer fanns redan i boden nere vid vägen – och Matti la ner mycket omsorg först på grundarbetet och sen på att i omgångar, med torkperioder emellan, måla om ytterdörren. Det blev både snyggt och professionellt. Jag kan bedöma det, eftersom jag själv har utfört en hel del måleriarbeten.

Det gällde förstås att hålla lilla Ella borta från det här, så hennes mamma gick med henne både till Tallparken för att bada och runt i vår trädgård, som alla barn älskar. Matti hade också pumpat upp en barnbassäng nere i trädgården och fyllt den med vatten.

Ella har i och för sig varit här tidigare men mindes knappast det: nyfiket utforskade hon vårt sommarhus; en del dörrar stängde Matti dock helt sonika, eftersom Ella går och springer själv nu och inte längre kan passas vareviga minut. Men vi har tre lådor med leksaker för barn i lite olika åldrar här, och hon gillade uppenbart en korg med frukter av plast.

Det leder mig osökt över till måltiderna. Ella äter det mesta med god aptit och vill absolut ha samma mat som de vuxna, så i hennes mycket rymliga mage slank det ner både frukostgröt (som även hennes föräldrar äter) och, för att ta ett helt annat slags exempel, bitar av de kryddiga korvar jag bjöd på till en av måltiderna.

Alldeles i början höll hon sig mest till sin mamma och pappa, men snart fick både farmor och farfar god kontakt med henne.

Fast Matti och Karin hann, tillsammans med lilla Ella, både hälsa på kompisar, som har sommarhus här i Öregrund, och göra en bilutflykt i Öregrunds omgivningar, ja ända till Gimo. Och så var det så att Karins bror Nisse också befann sig i Öregrund – han skulle vara med och arrangera ett par goda vänners bröllop i Societetshuset.

I dag har Matti, Karin och Ella åkt – Matti har fått låna Annas bil på några dagar – och då blev det riktigt tomt och tyst.

Men efter middagen satte jag och Birgitta oss på glasverandan och lyssnade där på Rodriguez.

Sommar i P1 med Anna Blomberg

Jag måste bekänna mina begränsningar: Jag har aldrig sett ”Kvarteret Skatan”, inte heller lyssnat på de radioprogram Anna Blomberg har medverkat i. Kanske har jag ändå sett något av henne i TV, dock utan att fästa mig vid namnet.

Inför ett Sommar-program – Anna Blomberg var sommarpratare i dag – kan det här vara både på gott och ont. Å ena sidan har man inga förutfattade meningar. Å andra sidan, som när hon i dag gjorde några av de imitationer hon ägnar sig åt, rycks man inte heller med i ett igenkännande leende – och jag tyckte inte ens att hennes Lill-Babs-imitation i dag var våldsamt pricksäker.

Över huvud taget greps jag egentligen inte av någon del av det här programmet, som spände över så vitt skilda saker som Barbie-vurm i yngre år och samhällspolitiskt uppvaknande – eller handlade det snarare, åtminstone till att börja ned, om moderns uppvaknande någonstans ute på vänsterkanten?

Och så fick vi förstås höra en del om hennes egen väg in i rampljuset, erfarenheter från mediavärlden så väl som från en stockholmsförort.

Bland det hon spelade fanns så väl ”Befrielsen är nära” ur ”Jösses flickor” som ”Mrs Robinson” med Simon & Garfunkel, medan annat antingen var okänt för mig (utan att locka) eller hörde till genrer jag inte brukar lyssna på (Black Sabbath).

Men jag är en fördragsam man – andra lyssnare kan ha haft mer utbyte än jag av det här sommarprogrammet.

Melodikrysset nummer 29 2013

Min gradvis allt sämre syn gör det mer och mer bökigt att lösa Melodikrysset: se siffrorna i krysset, få överblick över det, gå i land med att snabbt googla fram det man inte kan – och sen hinna läsa det. Min tröst just nu är att jag har fått datum fastställda för operationer av båda ögonen: ett mindre ingrepp i det tidigare (misslyckat) opererade högerögat den 14 augusti och så en starroperation även av vänsterögat den 27 augusti. Sen får vi se om det blir några fler melodikryss. Fast nu närmast, medan jag i alla fall ser om än med möda, blir det en veckolång resa runt Ísland tillsammans med hustrun. Så nästa lördag blir det inget kryss för min del av det skälet.

För att kunna lösa krysset snabbt och effektivt, måste man kunna använda datorn, vilket inte är så lätt, om man slår på fel tangenter och det inte direkt är lätt gjort att snabbt ögna sig igenom det man har fått upp.

Men det gäller att vara smart också. I dag gissade jag mig – eftersom jag hade varannan bokstav – till Kelly, och eftersom jag fick också ett födelseår, gick det ganska lätt att få fram namnet Kelly Clarkson. Clarkson, känd från American Idol, har, påminner jag mig då, varit med i krysset tidigare.

Måns Zelmerlöw ser jag som programledare för ”Allsång på Skansen”, men jag har inga skivor med honom heller, och hans ”Broken Parts” har jag aldrig hört. Men jag hade första bokstaven, Z, och då blev det lätt att gissa.

Amy Diamond har jag förstås sett och hört både i TV och radio, men i min skivsamling finns inget med henne. ”What’s In It For Me” tror jag låten hette.

TV-såpor ser jag nästan aldrig; sålunda har jag heller aldrig sett ”Mistrals dotter”. Men titelmelodin med Nana Mouskouri, ”Only Love”, har jag förstås hört, så då blir det ganska lätt att också rulla upp titeln på TV-serien.

Resten är lugna gatan.

Självfallet känner jag igen ”Så lunka vi så småningom”, signerad Carl Michael Bellman, CMB.

Povel Ramel har jag lyssnat på allt sedan unga år; jag har sett honom i tält och från scen, och jag har det mesta av honom på skiva, så även ”Köp inte en zebra”, som dock i dag skulle skrivas i pluralis, zebror.

Fler djur: elefanter. ”Baby Elephant Walk” har vi väl förresten hört tidigare i krysset?

En höjdare är ”Nu mår jag lite bättre”, där texten har skrivits av Kristina Lugn och musiken av Benny Andersson. Den sjöngs av Helen Sjöholm och Tommy Körberg.

ABBAs ”The Winner Takes It All” hörde vi i dag på franska, vilket inte vilseledde mig, Jag har bland annat hört den i ABBA-nusikalen på Broadway.

Det leder oss vidare till annat amerikanskt.

”America” ingår i ”West Side Story”, skriven av Leonard Bernstein.

Och så skulle vi känna igen den amerikanska nationalsången ”Stars And Stripes”, vilket skulle leda oss vidare till presidenten i landet, Barack Obama.

Själv har jag många radikala amerikanska sångare och låtskapare i min privata skivsamling, bland dem Tom Paxton. När Fred Åkerström – en annan favorit – översatte och sjöng in hans ”I Give You the Morning”, kallade han den för ”Jag ger dig min morgon”. Både Fred och Tom finns represnteade i min gamla sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete , frihet ooch fred” (Prisma, 1970).

Och då var det väl bara ett svar kvar att redovisa. Jag har sett även Robert Broberg från scen, och jag har en hel binge med skivor med honom. I dag sjöng han något som jag helhjärtat instämmer i: ”Jag vill aldrig att sommarn ska ta slut”

Östersjökryssning 4 juli 2013: Tallinn

Jag var sex år, när vår familj i februari 1944 gav sig i väg från Estland. Dit återvände jag sedan inte förrän under sen sovjettid, och först under strävandena till frigörelse från Sovjetunionen kom besöken att bli mer frekventa. Då och under begynnelsen av den återerövrade självständigheten kom jag att åka som en skottspole, per färja och flyg, till mitt gamla hemland – bland annat fick jag i mitt arbete på Socialdemokratiska partistyrelsen hand om partiförbindelserna inte bara med Norden utan nu också med Baltikum.

Allt sedan dess är jag mycket hemmastadd i centrala Tallinn, så när kryssningsfartyget Vision of the Seas lägger till i Tallinn, behöver vi inte delta i någon guidad tur.

En buss kör oss till en parkering en bit från Viru värav (Viruporten), och därifrån letar vi oss strax in i Vana linn (Gamla stan). Från Viru-porten går en gata upp mot torget i centrum av Gamla stan, och vi följer den uppåt: kollar skyltfönster och tar oss en kopp förmiddagskaffe på en uteservering.

I en butik hittar Birgitta eleganta bärnstenssmycken – halsband och armband – åt Kerstin; de utmärker sig genom att vara mycket mörka i färgen. Vi köper också Tallin-tröjor åt Viggo och Klara.

Sen bär det uppför Toompea (Domberget) längs Pikk jalg (Långa benet). Motlutet och de många mötande turistflockarna tar på krafterna, så vi stannar till några gånger och vilar.

Vi kommer upp vid den vackra rysk-ortodoxa kyrkan och parlamentet, gör ett besök i Domkyrkan och promenerar långsamt bort mot utsiktsplatsen med fantastisk vy över Tallinns tak och torn. På vägen stannar vi till – Birgitta köper vykort och frimärken av en tjej som säljer sådant på gatan. En kort bit därifrån kommer vi till en rysk butik med bland annat ett stort bestånd av gummor som i allt mindre format går in i varandra. Birgitta vill köpa en sån till Mattis och Karins lilla Ella och väljer också ut en fin docka.

Då gör hon den tråkiga upptäckten: Hennes plånbok, som hon förvarade i handväskan, är borta och med den alla hennes kort och kontanter, ganska mycket i euro och så en del obrukade rubler, kvar från besöket i Sankt Petersburg. Hur det har gått till vet vi inte; väskan är för övrigt stängd. Det kan ha skett i folkträngseln ute på gatan eller rent av inne i butiken, där det är mycket folk.

Vi försöker få personalens hjälp att få dit polis, men det visar sig inte fungera. Vi är nu dessutom utan pengar (euro) som är giltiga i Tallinn – själv har jag ganska mycket pengar i svenska kronor i plånboken som reserv – jag skulle kunna växla om det bara fanns en bank i närheten. (Märk att den här resan var en födelsedagspresent från Birgitta till mig, så det är hon som har växlat till sig de lokala valutorna.)

En uppenbarligen rik medkund, en man från någon del av det forna Sovjetunionen, förstår vår belägenhet och ger mig helt sonika en lagom stor summa i euro, så att vi kan beställa en taxi, som kan föra oss till bank och/eller polis. Så småningom kommer det en taxibil, och jag sätter mig fram, och eftersom chauffören är estländare, förklarar jag på estniska vår situation för honom.

Det här visar sig vara en mycket hygglig och hjälpsam karl, så han föreslår att han för en inte särskilt stor summa ska köra oss först till Swedbank, därefter till polisen (som har flyttat ut från centrum) och så tillbaka dit vi vill i Gamla stan. Däremellan är han beredd att vänta.

Så vi gör en deal och vinner på så sätt ganska mycket tid. På Swedbank växlar jag en lagom stor summa svenska kronor till euro, och Birgitta får låna en telefon av personalen, så att hon kan spärra alla kortkonton utom det som gäller på kryssningsfartyget. (Också det klarar hon sen, ombord.)

Också den unga kvinnliga polisen på polisstationen, dit vi sen åker, är mycket hjälpsam, och sitt protokoll upprättar hon efter ett förhör på estniska med mig som tolk – jag får också läsa igenom protokollet för godkänannde. Vid ett tillfälle ursäktar jag mig och förklarar att jag lämnade Estland vid sex års ålder, men hon konstaterar, mycket uppskattande, att jag i så fall talar en förbluffande bra estniska.

Därefter återvänder vi till vår tålmodige taxichaufför och ber honom köra oss till Majasmokk (Läckergom) för en mycket sen lunch.

Han kör oss så nära han kan ta sig med taxin, och vi tackar honom för all hjälpsamhet – jag betalar honom också påtagligt mer än den summa han begär för att ha hjälpt oss.

Majasmokk är i grunden ett mycket fint konditori, men där finns också räksallad och annat mättande – dock måste vi, om vi vill dricka öl till det här, gå till en uteservering på deras baksida. Så vi gör det, slappnar så småningom också äntligen av. Ölet, finskägda A. L Coq, gör väl sitt till.

Vid det här laget har en mycket stor del av vår dag i Tallinn gått, och vi orkar inte hitta på något annat utan letar oss tillbaka till hållplatsen för bussen som går till kryssningsfartyget.

Där har Birgitta mer kontanta medel, bland annat i lettiska lat. Det finns kassaskåp i hytten.

Sommar i P1 med Carolina Neurath

Carolina Neurath, som gjorde dagens Sommar-program, höll sig till sitt gebit, ekonomijournalistens. Vi prenumererar på Svenska Dagbladet, och eftersom jag läser även ekonomidelen, känner jag till hennes granskning av till exempel Hagströmer & Quiberg, ett grävjobb som också ledde till en bok – hon har också, välförtjänt, belönats för sina journalistiska insatser.

Det här är en tjej med både ryggrad och integritet, egenskaper som hon inte viker från heller för att tillfredsställa företag, som genom sina annonser bidrar till att hålla SvD vid liv.

Det finns ibland skäl att om Sommar-program säga, att de spretar för mycket både hit och dit, men Neurath höll sig ganska strikt till sitt yrkesämne – kanske till och med lite för strikt: av ett Sommar-program väntar man sig fler rent personliga saker.

Om jag gillar hennes arbetsresultat och delar hennes kritiska inställning till avundsjuka kollegers nedvärdering och ifrågasättande av hennes grävjobb, har jag svårare för det lätt egotrippade och tävlingsinriktade i hennes personlighet.

Musiken i programemt hade ibland anknytning till det hon talade om, men bortsett från Daddy Boastin spelade hon artister och musik, som jag normalt inte lyssnar på. Det är väl helt enkelt så att jag är så mycket äldre än hon.