”Lita inte på kärnkraftskramarna!”

31 januari 2008 14:55 | Politik | 8 kommentarer

Kärnkraftslobbyn är på offensiven. Numera använder den sig av miljöargument.

På kultursidorna i Aftonbladet (28 januari 2008) har Eva Moberg publicerat en debattartikel om detta, ”Lita inte på kärnkraftskramarna!”. Ansatsen i artikeln är den här:

”Det pågår en stor offensiv för kärnkraft just nu. Huvudargumentet är starkt förenklat och därför slagkraftigt. Det lyder: ”Koldioxiden bidrar mest till växthuseffekten, och kärnkraften släpper inte ut koldioxid, alltså måste vi välja den”. På sikt är det här det säkraste sättet att hamna ur askan i elden.”

Du kan läsa hela artikeln här.

Kulturfrukost på Övre Slottsgatan

30 januari 2008 14:35 | Barnkultur, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | Kommentering avstängd

I morse steg jag upp mycket tidigt och tog mig genom snömodden – årets tillfälliga, snart övergående vinter? – till Övre Slottsgatan 6. Där, hos Biz & Art, anordnade kulturkontoret kulturfrukost mellan 8.00 och 9.00.

Biz & Art är en kombination av kultur- och näringsverksamhet; en av våra värdar, Steven Quigley, ger också ut en tjock, glassig och annonsfinansierad tidskrift med samma namn. I huset finns bland annat fotografer och en firma för profilreklam, en kombination av design och reklam om man är välvillig.

Själv är jag inte våldsamt intresserad av det här. Ska jag se den här kulturfrukosten som en signal från den nuvarande borgerliga majoriteten i kulturnämnden om en mer kommersialiserad kultursektor?

Nå, kulturkansliet medverkade i programmet med mer traditionella inslag. Mariette Manktelow berättade om Linné-jubileet och dess uppföljning, Katarina Karpe presenterade vårens verksamhet på Gottsunda dans och teater och Anna Starbrink informerade om strävandena att få Uppsala utnämnd till Europas kulturhuvudstad 2014.

Fast allra roligast var kulturinslagen i programmet.

AutoPilot, en ny dansgrupp, bestående av Josefine Löfblad och Tove Strandell, presenterade sig genom att framföra några korta scener ur ”Z flyttar in”, en föreställning för åldrarna 3-6 år. Vi i publiken fick själva göra dansrörelser, bland annat sådana som vi trodde att föreställningens katt, Z, skulle kunna tänkas göra.

Kulturfrukostens clou var nog ändå musikgruppen Gee Bee 3: Ulf Eklund, trummor, Jan Gezelius, bas, och Girilal Baars, doshpulur; alla tre sjunger dessutom. Doshpulur är ett stränginstrument från Tuva, ett område i Ryska federationens asiatiska del. Girilal Baars visade sig också vara en jävel på strupsång, en specialitet från just Tuva.

Dessutom framförde gruppen en sång från Mordvinien, också det ett land inom Ryska federationen, dock på den europeiska sidan. Mordvinerna är ett finsk-ugriskt folk, och eftersom deras språk alltså är avlägset släkt med till exempel estniska och finska, försökte jag lyssna efter ord som kunde ha likheter med något i dessa båda språk.

Men tji fick jag. Jag kände inte igen ett smack, begrep ändå mindre något.

Fast det var kul att lyssna på musiken både från Tuva och från Mordvinien.

”Hamas får inte leka på vår gård”

30 januari 2008 11:45 | Politik | 30 kommentarer

Här på bloggen har det pågått en mycket omfattande och lång debatt om Israel-Palestina-konflikten. Det mest märkliga med den är att den har hängts upp på två separata artiklar, som inte handlade om den här frågan.

I dagens Upsala Nya Tidning finns en debattartikel av stor relevans för den här diskussionen, ”Hamas får inte leka på vår gård”. Författare är Bernt Jonsson, broderskapare, före detta redaktör; numera tecknar han sig samhällsdebattör. Jag känner honom allt sedan laboremusåren.

Länk till artikeln finns här.

Sŀawomir Mrożek: Livet för nybörjare

30 januari 2008 6:34 | Politik, Prosa & lyrik | 4 kommentarer

Jag har tidigare presenterat den polske författaren Sŀawomir Mrożek (född 1929) – du kan hitta mina recensioner av hans ”Elefanten” och ”Beska humoresker” ovan under Kulturspegeln, Prosa & poesi.

Mrożek har efter politisk exil i bland annat Frankrike återvänt till Polen och bor numera i Krakow, men hans berömmelse som författare, inte minst dramatiker, i olika västeuropeiska länder har gjort, att en rad av hans verk först har publicerats på andra håll än i Polen. 2004 utkom på tyska i Zürich ett urval korta prosastycken, ”Das Leben für Anfänger” i urval av Daniel Keel och Daniel Kampa, på svenska ”Livet för nybörjare” (översättning Margareta Brandrup-Wognsen, Bazar, 2007).

De små prosastyckena i den, bara på en eller ett par sidor, är skrivna i humoristisk ton och har oftast en överraskande eller paradoxal sensmoral. Eftersom det är fråga om en lärobok om livet för nybörjare, har dessa moraliteter för säkerhets skull försetts med upplysande kategorirubrik som till exempel ”Demokrati”, ”Humanism”, ”Optimism” och ”Turism”.

Vi kan som exempel ta den lilla texten ”Partnern”, som placeras i kategorin ”Affärer”:

”Jag hade beslutat att sälja min själ till djävulen.

Själen är det mest dyrbara en människa äger. Jag hoppades alltså på att få göra en riktigt bra affär.

Djävulen som kom till vårt avtalade möte gjorde mig besviken: klövarna var av plast, den toviga svansen satt fast med ett snöre, pälsen såg gles och maläten ut och hans horn var pyttesmå och outvecklade. Hur mycket skulle en sådan ynklig stackare kunna ge för min oskattbara själ?

’Är ni verkligen en djävul?’ frågade jag.

’Ja. Hur så, tvivlar ni på det?’

’Ja, jag väntade mig en mörkrets furste, men ni ser så skruttig ut på något vis … ja sliten, skulle man kunna säga.’

’Sådan själ, sådan djävul’, sa han. ’Blir det någon affär, eller?'”

Så där håller det på. Det mesta är tänkvärt och känns fräscht. Bara i något enstaka fall – ”Antikviteten” i kategorin ”Revolution” – påminns jag om ett grepp som fanns redan i ”Elefanten”. Det är mycket nöjsamt, och lärorikt, att ta del av Mrożeks absurditeter.

Boken är illustrerad med teckningar av den franske tecknaren Chaval, det vill säga Yvan Le Louarn. Också de är ofta roliga, men mer i sig, inte som illustrationer till Mrożeks texter.

Från Svartvik, Kubikenborg och Sundsvall

29 januari 2008 16:28 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

Under senare delen av 1950-talet publicerades i gamla Folket i Bild av läskretsen insända sånger under vinjetten ”De gamla goda visorna”. I nummer 4 1957 har jag hittat ett skillingtryck med anknytning till mina gamla hemtrakter. Där nämns Svartvik, beläget en halvmil från min dåtida hemby Juniskär. Där nämns Kubikenborg, beläget längre in mot stan, det vill säga min gamla skolstad Sundsvall.

Den här kuststräckningen var, när visan skrevs, sågverkens förlovade land. Elias Sehlstedt skrev de bevingade orden ”såg vid såg jag såg varthelst jag såg”, när han från Sundsvall blickade över sjön ut mot Alnön. Sågverksdistriktet runt Sundsvall har genom sundsvallsstrejken 1879 också för evigt fått sin plats i den svenska arbetarrörelsens historia.

På 1950-talet, när jag bodde i de här trakterna, var sågverksepoken till största delen historia, ändå levande historia. I mitt Juniskär hölls midsommar- och fiskarfesterna på somrarna på Sågplan – där hade det förr i världen legat ett sågverk – och när jag jobbade som springsjas i Berglunds handelsbod hörde det till mina dagliga uppgifter att leverera mat och mjölk till Pensionatet, som tidigare hade varit sågverksvillan. I Svartvik fanns inte längre något sågverk, men det flottades fortfarande timmer i Ljungan, nu till massafabriken där. I Kubikenborg närmare stan låg på 1950-talet det som då hette Svenska Aluminiumkompaniet. Där jobbade min pappa fram till förtidspensioneringen – arbetsmiljön där var inte den bästa – och också jag sommarjobbade där ett par år.

FiBs sida med de gamla goda visorna redigerades av Ulf Peder Olrog. Hans introduktion till den här aktuella visan är värd att ta del av:

”När man talar om arbetsvisor menar man ofta två olika saker: dels sådana som fyllt en funktion vid utförandet av ett arbete – till exempel rytmiska baxarvisor och andra – – -, dels sådana som handlar om en särskild yrkesgrupp eller varit särskilt omtyckta av dem som arbetade inom en sådan grupp.

Industriarbetarna tycks inte ha sjungit så många av dessa rytmiska funktionella arbetsvisor. De bullrande maskinerna uppmuntrar ju knappast till sång.

Inte heller finns det så många visor, som handlar om industriarbetare. En så stor yrkesgrupp som sågverksarbetarna har endast blivit besjungen i ett par visor.

Visan som vi här återger – – – är tidigast känd i ett skillingtryck från 1889 och är en helt vanlig kärleksvisa, lokaliserad till sundsvallsdistriktets sågverksmiljö. Den arbetare i vars mun visan läggs tillhör inte de alltför klassmedvetna; förnöjsamheten är hans mest framträdande egenskap. Ofta får man ett intryck av att ’förnöjsamma’ visor av det här slaget är uttryck för den tidens flykt från verkligheten.”

Sågverksarbetaren

Text: Skillingtryck, från senast 1889
Musik: Noter finns i Folket i Bild nummer 4 1957

Jag minns trakten kring Medelpads barrväxta strand,
med dess sågar och skepp i dess vik.
Jag hör sågarnas rassel från morgon till kväll
och i luften hörs måsarnas skrik.

Jag är född i en koja på Kubikenborg
men i Svartvik där har jag mitt hem.
Och där lever jag lyckligt förutan all sorg
ty jag älskar och tillber en vän.

Karolina så heter min blåögda mö
hon är fager som sommarens ros.
För henne vill jag leva för henne vill jag dö
till dess livet har flyktat sin kos.

Jag på sågen arbetar från morgon till kväll
fastän lönen är ringa också.
Men ändå är jag lika förnöjsam och säll
och min lott ni ej avundas må.

Det är lördag och ångvisslan bjuder gå hem
och jag ilar med vingade fjät.
Hem och klär mig och skyndar ni vet nog till vem
Karolina ej vänta jag lät.

Upp till Sundsvall vi fara ibland någon gång
där på Villan och tivoli gå,
och då kan ni väl tänka ej tiden blir lång
när förtjusta vi vandra vi två.

Liksom duvor i lunder vi kvittra vi två
och vi lyssna till fåglarnas sång.
Tänk hur roligt i världen att älska ändå
ty då bliver ej tiden så lång.

Karolina hon smeker så sakta min kind
och hon lutar sin panna mot min.
Och det kännes så skönt uti sommarens vind
då hon viskar jag evigt är din.

Men snart mister den härliga solen sin glans
månen skiner så klart i det blå.
Och de tusen små älvor de svinga sin dans
se hur Amor bekikar oss två.

Och hon rodnar så milt när en kyss jag begär
men hon nekar sin fästman dock ej.
Ty vi hålla varandra så innerligt kär
skall den kärleken slockna, o nej.

Får jag leva till hösten, så gifter jag mej
Karolina hon rodnar och ler.
Det går så lätt att arbeta i tanken på dej
så att bilden din alltjämt jag ser.

Kära gamla Folket i Bild

29 januari 2008 13:35 | Barnkultur, Konst & museum, Media, Politik, Prosa & lyrik, Resor, Serier | Kommentering avstängd

1953 var jag framgångsrik försäljare av Folket i Bild i Juniskär med omnejd, också hängiven läsare av tidningen.

Julnumret 1953, på 80 sidor, kostade 1:25.

I vardagslag hade gamla FiB bara en dekorfärg, rött, men de mer påkostade och dyrare julnumren försågs med färgomslag plus en fyrsidig konstinlaga i fyrfärg. Det här julnumrets konstbilaga visade målningar av Waldemar Lorentzon, Erik Olson, Sven Jonson och Stellan Mörner. Som den konstintresserade läsaren förstår, handlade den intilliggande artikeln (av Rolf Söderberg) förstås om Halmstadgruppen. Artikeln hade fler illustrationer (avbildad konst) men in svartvitt.

Dessutom inleds julnumret 1953 med ytterligare en artikel om konst, om Zorn och hans modeller.

Till numrets konstanknutna material vill jag också räkna Willy Maria Lundbergs artikel om broderier.

Och så har vi då alla de fantastiska illustratörerna: Claes Bäckström, Ewert Karlsson (EWK), Sven Ljungberg, Eric Palmquist, Erik Prytz, Uno Stallarholm, Ulla Sundin, Yngve Svalander och Stig Södersten.

I en artikel av Uno Florén får vi möta den då för tiden mycket kände satiriske tecknaren Oscar Cleve, som jag skrev lite om för ett tag sedan.

I en artikel av Axel Österberg, Kluck, får vi möta skalden Nils Ferlin.

Bland de utländska berättarna i det här julnumret finns två, som jag helt nyligen har skrivit om. Dels finns där en novell om en avrättning, ”Rytm”, i inbördeskrigets Spanien – den bekräftar bilden av den radikale Chaplin jag förmedlade, när jag skrev om hans film ”Moderna tider”. Och så går Halldór Kiljan Laxness’ roman ”Salka Valka” som följetong; jag undrade ju nyligen, varför Norstedts inte bryr sig om att återutge de viktigaste verken av denne isländske nobelpristagare. Bland novellerna av utländska författare hittar man också Joseph ConradsDe två häxornas värdshus”.

Urvalet av svenska författare är verkligen inte sämre. Lars Ahlin bidrar med ”Kvinnorna i baracken” och Sara Lidman med ”De älskansvärda”. Som följetong går Per Anders FogelströmsTack vare Iris”.

Flera av de svenska novellbidragen var skrivna av författare, som kanske inte åstadkom litterära mästerverk men var kända och älskade av en stor publik: Eric Lundqvist bidrog med ”Amok”, en berättelse från Java, Einar Wallquist, känd som ”lappmarksdoktorn” med ”Natten före jul”.

Äventyr och vildmarksliv var återkommande och populära inslag i gamla FiB, vilket också de sist nämnda berättelserna är exempel på. I det här numret berättar Arne Sucksdorff dessutom om björnar.

Även de unga läsarna har sin egen följetong, Astrid LindgrensKalle Blomkvist och Rasmus”. Barnsidorna, ”Vår egen FiB”, redigeras som vanligt av Gösta Knutsson; Knutsson bidrar själv med en saga, illustrerad av Einar Norelius. Bland bidragen från läsarna noterar jag för övrigt ett om julafton hemma hos Per Åhlström, 7 år, Orrspelsgatan 1 i Surahammar.

Knutsson och Norelius var ett etablerat par i gamla Folket i Bild, gjorde tillsammans den mycket populära serien ”Pelle Svanslös” – som i det här numret förstås handlar om att skaffa julgran.

Också veckans avsnitt av Rit-OlasJan-Erik Garlands – ”Biffen och Bananen” har för övrigt jultema.

Men naturligtvis bestod inte innehållet bara av konst och litteratur, även om just julnumren oftast hade den tyngpunkten.

Ett bra julnummer måste till exempel innehålla en rolig tävling. I det här fallet får läsarna svara på tjugo frågor, ställda av Stig Järrel, Lennart Hyland, Astrid Lindgren och Sune Waldimir. Som pris utlovas biljetter till premiären på trettondagsafton på Lennart Hylands pradioprogram ”Karusellen”. För sentida läsare: det här programmet var så populärt, så att man knappt såg några människor utomhus, medan det sändes.

Till FiBs radikala hållning hörde att inte skriva om kungligheter utan om vanligt folk. I det här numret finns ett roande exempel, signerat författaren Olle Länsberg (han med den filmade succéromanen ”Käre John”): ”Arbetare och bonde byter jobb”. Jag har tidigare berättat, att Folket i Bild byggde broar mellan arbetarrörelsen och bonderörelsen (något som ju på den här tiden också manifesterades i koalitionen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet).

På näst sista sidan hittar jag en annons för FiBs folkböcker våren 1954 – det var då jag började sälja också folkböckerna i Juniskär med omnejd. Det är intressant att – mot bakgrund av vad jag just har skrivit – notera, att en av dem var en landsbygdsskildring, Irja Browallius’Elia från gårdar”. Bland mina tidnings- och bokköpare fanns också flera litteraturintresserade bondmoror.

Serien inleddes med den då utomordentligt populäre Eric LundquistsDjungeltagen” – jag tror att jag sålde 35 exemplar – och avslutades med Peder Sjögrens mycket fina krigsskildring från Finland, ”Kärlekens bröd”.

En bok som jag – bland annat på grund av dess negativa hållning till vintern – uppskattade mycket var Allan Erikssons humoristiska konstnärsroman ”Farväl till paradiset”.

Men den bok som gjorde det allra största intrycket på mig och som kom att betyda oerhört mycket för min fortsatta politiska hållning var Folke Fridells proletärroman ”Tack för mig – grottekvarn”. Den slog an den upprorslust som fanns i mitt tonårsbröst och befäste för alltid min övertygelse, att jag var socialist, ingenting annat.

Pressgrodor

29 januari 2008 11:17 | Citat | Kommentering avstängd

Hittat i Journalisten nummer 3 2008:

”Efter att ha rådgjort med sin chef förpassades leverpastejen till soppåsen.”

Journalisten (!)

Polacker äter fångad fisk

Rubrik i Gotlands Tidningar

Men vad innebär Pär Nuders avgång rent politiskt?

28 januari 2008 17:12 | Politik | 5 kommentarer

När det fortfarande var en öppen fråga, vem som skulle efterträda Göran Persson som partiledare, avvisade jag både Mona Sahlin och Pär Nuder som tänkbara partiledare. Mitt nej till Mona blåstes upp i kvällspressen. Men jag hade avfärdat också Pär Nuder: Jag skrev att ”Pär Nuder (är), många förtjänster till trots, ett omöjligt val. När vi här om dan var på ordfestivalen i Östhammar och Theodor Kallifatides talade med Birgitta om valutgången, kom samtalet också in på att många ville rösta bort Göran Persson, till vilket Kallifatides lade till ’och Pär Nuder’. Till det här kommer ytterligare två saker, som talar mot Pär Nuder som ny partiledare: Han är retoriskt begåvad – har skrivit många av Göran Perssons tal – men saknar nödvändig egen karisma. Och han är inte kvinna.”

I det offentliga krakelet kring Mona Sahlins avpollettering av Pär Nuder som socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesman känner jag ingen personlig sympati för någondera parten; jag känner båda sen gammalt och inser ju att Mona Sahlin har rätt, när hon säger, att det inte finns några väsentliga skillnader i synen på partiets linje bakom den här schismen.

Eftersom jag numera inte umgås med människor i eller kring den socialdemokratiska partiledningen, vet jag inte mer än det jag har läst i tidningarna om skälen för Mona Sahlins beslut att peta Pär Nuder. Av de skäl jag har sett anföras förefaller ett mer sannolikt än de andra: Pär Nuder sågs av allt för många som Göran Perssons man, och det gäller nu att formera ett lag, som inte rymmer personer som delar av väljarkåren hyser agg till.

Thomas Östros, som nu uppges få ta över posten som ekonomisk-politisk talesman, har fördelen att vara en mer öppen och publiktillvänd person än Nuder – men också han tillhörde (liksom för övrigt Sahlin själv) Göran Perssons förlorande lag. Jag har verkligen inget alls mot Thomas Östros, som jag känner hyggligt, eftersom han bor här i Uppsala. Men jag skulle vilja veta, om valet av honom till den här posten också avses betyda någonting politiskt och i så fall vad.

Den som lever får se.

Tills vidare får vi glädja oss åt att få se en gladare nuna, när skatter och ekonomisk politik är på tapeten i TV och tryckta media.

Jag är alltså ingen Nuder-entusiast, men jag håller med dem som kritiserar, hur den här affären har skötts.

Den har inte skötts snyggt i alla fall.

Per Nuder har ju helt uppenbart fått sparken via en artikel i Aftonbladet, kanhända – som han själv hävdar – planterad där. Hans bitterhet i den skriftliga kommentar han lämnade var begripligt stor. Hur de här såren ska kunna läkas är svårt att föreställa sig – märk att Mona och Pär har känt varann personligen sen mycket unga år; Monas pappa Hans Andersson och Pärs pappa Ants Nuder var parhästar i socialdemokratisk bostadspolitik en gång i världen.

Att peta Pär Nuder ur partiets mäktiga VU kan Mona Sahlin inte, även om hon – i motsats till vad hon säger – skulle vilja det. Vinner socialdemokratin och dess allierade nästa val och hon av riksdagen utses att bilda regering, står det henne fullständigt fritt att välja sitt lag, det vill säga vilka som ska sitta i regeringen och på vilka poster – sådan är den svenska konstitutionen. Men VUs ledamöter och suppleanter är kongressvalda och sitter, för så vitt de inte själva väljer att avgå, kvar fram till nästa kongress.

Så mitt inne i den innersta partikretsen kommer en, numera rimligen bitter, Pär Nuder att sitta kvar, vad än Mona Sahlin eventuellt tänker i sitt stilla sinne.

Det här var ingen särskilt begåvad strategi, Mona!

Om tidens gång, slutet av januari 2008

28 januari 2008 12:47 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Politik, Ur dagboken | 7 kommentarer

Den som någorlunda regelbundet följer min blogg kan ju ibland förledas att tro, att jag använder praktiskt taget all min tid till att läsa böcker och lyssna på musik.

Jo, bådadera är väsentliga ingredienser i mitt liv. Nu senast har jag till exempel läst ut Sŀawomir MrożeksLivet för nybörjare”; jag återkommer till den.

Men mitt liv består också av mycket, mycket annat.

För att markera kontrasten: Nyss anlände med dagens post nummer 21 1953 av Alla Tiders Seriejournal. Ytterligare ett nummer av samma tidning kommer snart; jag har köpt båda på Tradera.

Där har jag också inhandlat ett julnummer från 1950-talet av Folket i Bild. Av samme säljare som för kort tid sen sålde defekta tdiningar (med urklippta partier) till mig. Jag påtalade förstås det här och kommer att få en bunt hela Folket i Bild – dock naturligtvis andra nummer – som kompensation.

I fredags var jag som så många andra på Systemet och handlade, köpte hem bland annat Gammel dansk. Kön var, så här på fredagseftermiddagen, ganska lång – flertalet som stod både före mig och efter mig var yngre personer. Kassörskan, själv en ung dam, kollade vänligt men bestämt åldern på alla ungdomarna. När det blev min tur, utan att hon gjorde någon ansats att begära legitimation, sa jag – en man på 70 år – skämtsamt:
– Ska du inte kolla, att jag har fyllt 20?
Blixtsnabbt svar:
– Du köper alldeles för dyra varor för att vara under 20.

Birgitta var borta större delen av fredagen, också på kvällen. Hon var på universitetets doktorspromotion med åtföljande middag på kvällen; jag fick hjälpa henne med dragkedjan i ryggen på den mycket vackra gula sidenaftonklänningen. Jag skulle också ha kunnat följa med, men jag ransonerar sånt här numera. Fast när Birgitta sen berättar om Umberto Ecos framträdande, ångrar jag mig lite, lite.

Själv stannar jag hemma: Skriver mest. Och så ser jag förstås på ”På spåret” i TV. Framför TVn äter jag en sen middag, rökt lax med kokt potatis. Till det dricker jag en Staropramen och tar en snaps, O P Anderson.

Birgitta kommer hem innan det är allt för sent; hon avstår från dansen för att hinna få en stund hemma med mig. Nej, vi har inte fått nog av varandras sällskap ens efter alla dessa år tillsammans.

Lördagens melodikryssande har jag redan skrivit om.

På eftermiddagen kommer Kerstin och Bo med ungarna. De ska gå på fest och vill gärna sova ut morgonen efter, så Viggo och Klara ska vara hos morfar och mormor över natten. Det är inte första gången de bor över ensamma hos oss, och de är inte alls bekymrade, bara glada. Här hos oss finns två lådor med leksaker, som vi flyttar mellan Uppsala och Öregrund, och de känns förstås aningen nya varje gång barnen är här. Den här gången har jag dessutom utökat samlingen med en riddarsköld och ett riddarsvärd. Barnen känner sig mycket hemma i vår lägenhet och leker långa stunder för sig själva. Men särskilt Klara vill gärna, att också morfar ska vara med och leka: drar med honom med ett fast grepp kring två av hans fingrar. Mormor bjuder på goda våfflor till middag – hon själv och morfar gör dem mer matiga genom att lägga på rom, hackad rödlök och crème fraiche.

Klara har helt uppenbart fattat tycke för sin morfar, och när det blir läggdags och hon får nattlinne och nattblöja på sig, släpas morfar i väg till stora sängen i biblioteket, det som fordom var barnkammare bland annat åt barnens mamma. Morfar får läsa två Barbapapa-böcker för henne – böckerna är förresten presenter från morfar till Klara på tvåårsdagen förra året.

Men sen vill hon inte somna i sängen. Hon följer med morfar ut i vardagsrummet och kryper där upp i morfars knä i soffan framför TVn. Det står inte länge på förrän hon har somnat i morfars famn.

Morfar bär in henne till sängen i biblioteket, barnkammaren som Viggo har börjat kalla den, och hon får med mormors bistånd plats längst in. Viggo ska sova ytterst. Mormor läser saga för Viggo, men inte heller Viggo vill somna i sängen. Han går ut i vardagsrummet och gör som Klara nyss gjorde: kryper upp i morfars famn och ser på Harry Potter i TV. Han som bara är fem kan redan läsa – men förstås inte så fort att han klarar TVs textremsor. Men han förstår att det är ett spöke vi ser och hänvisar till att pappa brukar se Harry Potter och läsa om honom. Vid nyhetsdags bryter vi Harry Potter, och då får mormor åter gå in till ”barnkammaren” med honom. Den här gången somnar han bredvid sin lillasyster.

Birgitta och jag avslutar lördagskvällen med att i TV se Lars Lennart Forsbergs fina filmatisering av Stig ”Slas” Claessons roman ”Vem älskar Yngve Frej?” med Allan Edwall, Janne ”Loffe” Carlsson och Gus Dahlström i några av de bärande rollerna. Nästa dag får jag mejl från Mats Rosin – välkänd medarbetare här på bloggen – där han berättar, att också han har njutit av den här filmen.

Barnen vaknar förstås under natten – först Klara och senare även Viggo – och kommer in till morfar och mormor i sovrummet, kivas också lite om platsen mellan dem. Fram mot morgonsidan kinkar Klara lite: Något av gosedjuren har kommit bort. Hon längtar efter mamma och pappa. Morfar får tända sänglampan och prata snällt med Klara, som sitter upp i sängen. Så småningom lägger hon sig ner, och när morfar smeker henne på hennes bara ben, blir hon lugn och trygg och säger ”Mera!”. Sen lägger hon sig till rätta för att sova igen och beordrar morfar: ”Släck!”

Efter det här nattliga vakenintermezzot sover båda barnen jättelänge. De vaknar först när morfar kommer med välling och har satt på barn-TVn.

Efter lunch kommer Kerstin och Bo för att hämta barnen. Själv är jag då redan på väg till dagens sammanträde; jag möter dem på väg ut mot gatan.

Det är styrelsen i Ordfronts lokalavdelning i Uppsala som har sammanträde, på söndag eftermiddag därför att vår tillförordnade ordförande Carina Bengloff i veckorna arbetar som lärare på Brunnsvik. Vi ses på Café Hugo på Svartbäcksgatan 21. Där är det fullsatt, så vi får först efter en stunds väntan och pusslande tillgång till ett sammanträdesbord. Vi diskuterar vårens verksamhet, men eftersom inget är klart, berättar jag nu inte om våra planer. Vi lägger också fast datum för årsmöte. Själv tänker jag nu, efter två år i styrelsen, avgå. Det ligger ingen schism bakom – jag är 70 år gammal, tycker att jag har gjort mitt och lämnar gärna över till yngre krafter.

När jag kommer hem, har Birgitta blivit klar med packningen. Hon ska tidigt på måndag morgon flyga till New York på ett UNICEF-möte, kommer hem först på kvällen kommande lördag. Birgitta är ordförande i svenska UNICEF, och UNICEF Sverige har ordförandeskapet i UNICEF det här året. Hon ska därför till New York två gånger till under 2008. Sista gången blir i september, bland annat över hennes födelsedag den 20 september. Då ska jag följa med. Jag ser fram mot att strosa runt på Manhattan och inte minst i Greenwich Village, gå på musikevenemang – utbudet i New York saknar sin like – och köpa skivor. Och så ska jag bjuda Birgitta på 71-årsmiddag på någon bra restaurang.

Last chorus: Olavi Junus

26 januari 2008 15:30 | Politik, Ur dagboken | 17 kommentarer

I början av 1960-talet var jag på de nordiska socialdemokratiska studentförbundens sedvanliga pingstkonferens, denna gång i Finland. Finnarna bjöd förstås de nordiska gästerna på bastu.

Till att börja med var det knökfullt i bastun.

Då hyvade finnarna vatten på de glödheta ugnsstenarna, och den brännande ångan tvingade ut de minst bastuvana. Varefter finnarna räknade dem som som var kvar:

“Hor mån-ga tanskar, hor mån-ga norrmän, hor mån-ga svenskar?”

Sen slängde dom på mer vatten, och började räkna på nytt:

“Hor mån-ga tanskar…”

Till slut var det bara finnarna plus två man från det svenska studentförbundet kvar: Enn Kokk och Olavi Junus, båda från Laboremus.

Men då sa finnarna, att vi ju inte kunde räknas som svenskar – Kokk var estländare och Junus ingermanländare.

I Upsala Nya Tidning har jag sett, att Olavi Junus har dött. Ännu en gammal vän är alltså borta.

Begravningen var i fredags. Tyvärr hade jag ingen möjlighet att gå.

I gårdagens UNT och i dagens Dagens Nyheter fanns en fin minnesruna, skriven av Annika Bäckström:

Olavi Junus, före detta universitetslektor och författare, har avlidit 80 år gammal.

Olavi Junus var född i Ingermanland. Han har själv berättat om hur han kom till Sverige 1945 som politisk flykting, då han skidade ensam över Torneälven. Bakom sig hade han tio månaders vistelse i Finland och erfarenheten av två års tyskt tvångsarbete.

Fadern och farfadern hade blivit häktade i Leningrad under utrensningarna 1937 och oskyldigt dömda till tioårigt tvångsarbete för antisovjetisk verksamhet. Först 1998 fick Olavi officiellt bekräftat att fadern blivit avrättad tio veckor efter arresteringen.

Olavi lärde sig svenska under arbete som bland annat skogsarbetare, grovdiskare, parkarbetare och fångvaktare. Så småningom blev det studier vid Sigtuna folkhögskola och Uppsala universitet. Han arbetade inom Sida, studerade samhällsplanering i Jerusalem och undervisade ett år i Nigeria. Fram till sin pensionering var han sedan lektor vid högskolan i Östersund.

Klassresan för Olavis släkt hade börjat med farmoderns mjölkresor till intellektuella familjer i Sankt Petersburg. Tack vare henne hade sönerna utbildat sig vid det finskspråkiga seminariet. Fadern blev docent i finsk-ugriska språk vid universitetet i Leningrad.

Olavi bevarade livet ut sina känslor av solidaritet med arbetarklassen. Han var medlem i IAL (internationella arbetslag) och ett år vice ordförande i Laboremus. Som representant för Socialdemokratiska studentförbundet reste han till Kuba året efter revolutionen och träffade bland andra Che Guevara.

En jämnårig vän i Leningrad kommenterar dödsbudet så här: ”Underrättelsen om Olavis död påminde mig om likheten i våra öden i unga år. Kriget körde över oss med sina hjul.”

Jag tror att dessa ord gömmer nyckeln till mycket i Olavis liv – till det outsagda och av oss i hans omgivning oförstådda.

Omänskligheter som begås under krig och diktaturer sätter spår i de drabbades sinnen som det tar generationer att utplåna.

Olavi Junus visade som tonåring modet att ta ansvaret för sitt eget liv. Han har låtit det formas förutsättningslöst i en värld som vi efter andra världskrigets slut hoppades skulle bli bättre. Och han bevarade sin optimism, sin upptäcktsiver och sin leklust ända till sin sista dag.

* * *

Det här är ett fint porträtt av Olavi, och jag har inte mycket att tillägga.

Olavi hörde till den laboremusgeneration, som åldersmässigt befann sig snäppet ovanför min, men han var fortfarande mycket aktiv, när jag själv våren 1960 valdes till föreningens ordförande; han spelade också en aktiv roll för att övertyga mig om att jag – egentligen en motvillig kandidat – skulle åta mig uppdraget.

I september 1960 gjorde jag och Olavi tillsammans ett program i Laboremus, där han berättade om sin resa till Kuba och jag om min till Algeriet. Det var fullsatt i Västgöra källare.

Politiskt hörde han hemma i socialdemokratins vänster, och han hörde till dem som välkomnade den radikalisering av Laboremus, som jag och andra inledde.

När jag arbetade med min ”Vitbok” om IB (Hjalmarson & Högberg, 2001) och intervjuade den gamle TCO-juristen och (s)-riksdagsmannen Stig Gustafsson, berättade han bland annat, att socialdemokratiska partiets internationelle sekreterare Esse Beckius vid ett tillfälle hade fiskat efter kontaktpersoner åt IB, vilka skulle kunna tänkas användas för att skaffa upplysningar i Finland – det borde vara människor som kunde finska och gärna hade säktingar eller vänner där. Gustafsson berättade när jag träffade honom, att en av de personer Beckius ska ha varit intresserad av var Olavi Junus – att frågan ställdes till Gustafsson hade säkert att göra med att också Gustafsson var laboremit. Hur det sen gick visste inte Gustafsson – och jag följde heller inte upp det här.

Skälet till det senare var det som Annika Bäckström bara antyder: Livet for illa med Olavi.

Olavis och mina kontakter var relativt livaktiga under 1960-talet. Jag var hemma hos honom och hans dåvarande hustru Solveig, serverades te ur samovar – vad annars? Han ingick också i den krets av svenska vänner, som ibland var med vid de ”social evenings” Birgitta anordnade i vår lägenhet för kursdeltagarna i u-landsseminarierna på Hammarskjöld-fonden.

Sen skildes våra vägar. Jag började jobba i Stockholm, och han fick en tjänst i Östersund. Under lång tid hade vi ingen som helst kontakt.

Förrän jag plötsligt en dag stötte på honom i Dragarbrunn här i Uppsala. Jag höll knappt på att känna igen honom; han var en skugga av sitt forna jag: Han var märkt av åren och uppenbart av hårt alkoholbruk; händerna darrade. Vårt samtal blev allt för kort – jag måste störta vidare till någon avtalad tid – men jag fick klart för mig, att han var intagen för vård, vilket ändå föreföll betryggande.

Det här blev första mötet på många år – och det sista.

Jag berättar inte det här för att solka minnet av Olavi Junus – vi var en gång vänner och fick aldrig något annat slags relation till varann.

Men ibland, som här, känns det viktigt och angeläget att berätta saker, som inte passar sig i en formell minnesruna.

Alkohol kan vara en ljuvlig befriare från stress och andra plågor. Men ett allt för ymningt bruk är farligt, destruktivt. Särskilt om man bär med sig det slags minnen och erfarenheter som Annika Bäckström inkännande och fint berättar om.

Till slut är det vinflaskan som blir själens furir.

Om någon av Olavis nära läser det här, vill jag till er säga: Jag tyckte mycket om Olavi. Och jag hoppas att jag, genom att skriva det här, har bidragit till förståelsen både av det han var och det han blev.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^