Melodikrysset nr 5 2009

31 januari 2009 11:48 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 6 kommentarer

Min tid är hårt schemalagd för närvarande. I går var Birgitta och jag i Riksdagen och närvarade vid utdelningen av Olof Palme-priset, och senare i dag ska vi åter till Stockholm för besök både i Konserthuset och på Stockholms stadsteater.

Jag ska be att få återkomma till detta, men först lördagsförmiddagens sedvanliga tidsfördriv, Melodikrysset.

Dagens kryss tyckte jag för egen del inte var alltför svårt. Det enda jag inte kunde någorlunda spontant var Jerry Goldschmidts filmmusik. Men redan med hjälp av hjälpbokstäverna listade jag ut att musiken kom ur ”Omen”. Den har jag inte sett, men jag har kontrollgooglat.

Musiken till TV-serier brukar jag ha svårt att komma i håg, inte bara för att jag sällan ser sådana. Men delar av ”Lagens änglar”, i original ”L. A. Law”, har jag faktiskt sett. Dessutom var det, med de ledbokstäver jag redan hade, ganska lätt att lista ut, att seriens handling är förlagd till Los Angeles, närmare bestämt till en advokatbyrå där. Jag har för egen del besökt Los Angeles, även Hollywood, och har vissa känslor för staden – även om jag har mycket kritiskt att säga om dess bilbaserade trafikapparat.

Vi kan väl då fortsätta med resten av det amerikanska.

Vi fick höra Frank Sinatras stora hit från 1966, ”Strangers In the Night”.

Jag gillar den men också Paul Simons och Art Garfunkels ”The Sound of Silence”. Det här paret har jag allt av på skiva. Framför allt Paul Simon har ju senare gjort även hörvärda soloplattor, men jag hör till dem som sörjer att Simon & Garfunkel gick skilda vägar.

Av senare datum är ”The Rivers of Babylon”, hörvärd även den med Boney M.

Dagens svenska bidrag var inte dumma de heller.

”Kall som is” gjordes av Karin och Anders Glenmark i 1984 års melodifestival.

Army of Lovers bidrog med ”Give My Life”. Jag gillar ofta inte Alexander Bards åsikter, men jag har för den skull inget att invända mot mycket av den musik han gör.

Ytterligare en svensk grupp, som det ibland svänger om, hörde vi i dag, Ace of Base, i det här fallet i ”All That She Wants”.

Svenska poplåtar ligger också till grund för Bamses dunderhits. I det exempel vi hörde i dag, ”Dunderhonung hej”, var förstås förlagan Gyllene Tiders ”Sommartider”, som skulle leda oss vidare till svaret på frågan när originalet utspelar sig: på sommaren.

Folk i min ålder har förstås hört inte bara Thore Skogmans nya text till ”Guldgrävarsången”, ”Min gitarr”, utan också originalet med Lapp-Lisa. Fast här skulle instrumentet i titeln skrivas i pluralis: gitarrer.

Ännu äldre är Jules Sylvains fina ”Titta in i min lilla kajuta”. Som väl de flesta populärmusikintresserade vet, var upphovsmannen inte fransman utan svensk – han hette i själva verket Stig Hansson.

Då återstår det att redovisa svaren på veckans två klassikerfrågor.

Vi hörde ”Farfars sång” (”Än en gång”) ur operetten ”Fågelhandlaren”, skriven av Karl Zeller 1891.

Betydligt modernare och djärvare musik hörde vi i ett verk av Nikolaj Rimskij-Korsakov, ”Humlans flykt”. Det ljud som vi förknippar med detta är förstås surr.

Och därmed är det färdigsurrat för i dag. Dags för Stockholm och andra slags kulturupplevelser!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Köttbullar åt barnbarnen – och sen middag på Uppsala slott

30 januari 2009 12:27 | Barnkultur, Mat & dryck, Politik, Ur dagboken | 11 kommentarer

Vår dotter Kerstin behövde avlastning med barnen – hennes man, Bo, var på en överläggning med övernattning i sitt jobb. Helst hade hon velat att Viggo, sex, och Klara, tre, hade kunnat sova över hos oss, men just det gick inte, eftersom vi var upptagna på annat håll i torsdags kväll.

Men morfar och mormor ställer förstås upp, så jag hämtade ungarna på dagis respektive i skolan och hann också laga middag åt dem – köttbullar och potatismos – innan jag vid 17.00-tiden blev avlöst av Dante, kompis till barnens föräldrar. Jag har allt sedan före jul haft nedsatt ork på grund av en segdragen förkylning och dessutom nu en tid haft ont i ryggen, så jag bävade lite inför uppgiften att ta hem ungarna, till fots respektive med buss. Men det gick faktiskt riktigt hyggligt, även om ett parti på vägen bakom skolan var glashalt; lilla Klara drattade på ändan ett par gånger, medan morfar lyckades hålla sig på benen.

Men visst är den här transporten lång och jobbig, inte minst för barnen: dagis respektive skolan ligger i två helt olika riktningar sett från busshållplatsen. I morse steg Birgitta upp vid en helt okristlig tid och tog ungarna den motsatta vägen till vad jag tog dem i går. I morse var ungarna trötta och griniga, berättade hon, och när hon skulle gå med Viggo till skolan efter att Klara hade lämnats på dagis, tappade han vid ett tillfälle helt sugen och bara la sig ner på vägen. Jag förstår honom; det här är en lång väg att gå för en liten kille. Man bör kanske tillägga, att han, när vädret och väglaget är bättre än så här års, brukar cykla. Nå, väl framme i skolan ställde han sig ändå innanför porten och vinkade till mormor så länge hon syntes.

Jag berättar inte det här för att ni ska tycka synd om mig och Birgitta, som gör det här någon gång då och då. Värre är det då för barnen och deras föräldrar, särskilt mamma Kerstin som liksom sina egna föräldrar saknar körkort. För dem är det jag berättar vardag.

Själv åt jag inte köttbullar med barnbarnen; det fick Dante göra. För egen del skulle jag nämligen äta middag på Uppsala slott.

Birgitta och jag var nämligen bjudna till den årliga middagen för så kallade hedersupplänningar. Birgitta är en i det här gänget, därtill utsedd av Länstyrelsen. Denna ger varje år någon förtjänt person ur offentligheten i Uppsala län den här titeln. Bland dem som har fått utmärkelsen finns folk ur kulturlivet, från näringslivet och universitetsvärlden, politiker och så vidare. För att ni ska förstå spännvidden, nämner jag några av de hedersupplänningar som var med vid gårdagens middag: Hans Dalborg, Mattias Klum och Stig Stömholm. Gårdagens nya medlem i kretsen var Sigrid Kahle, född 1928 men trots sin ålder en vital aktör i Uppsalas kuluturliv. Sigrid har återvänt till hemstaden efter långa vistelser utomlands och är en av Sveriges mest kunniga och balanserade skribenter om islam. Läs gärna första delen av hennes självbiografi, ”Jag valde mitt liv”, 2003.

De här middagarna är faktiskt mer givande än många andra i offentligheten: här bjuds möjligheter till intressanta samtal, ofta mellan människor med ganska olikartade erfarenheter. Maten brukar vara god, och gårdagens var inget undantag: hummertoast, grönpepparstekt oxfilé med lingon och madeirsås och så passionsfruktspannacotta – den senare smakade jag bara på, diabetiker som jag är.

Som mina läsare väl anar, står jag och värden, landshövding Anders Björck, politiskt ganska långt från varandra. I går kunde vi emellertid konstatera, att vi i åtminstone två aktuella politiska frågor står varandra hyggligt nära. Ingen av oss har mycket till övers för den pågående destruktionen av det svenska försvaret. Och regionreformen vill varken han eller jag kalla för reform: Vi har båda ståndpunkten, att demokratin på ett betänkligt sätt urholkas, om den ska utövas i områden så stora att väljarna inte har en rimlig chans att över huvud känna till de personer som ska väljas, detta till exempel eftersom de kommer från förutvarande län som saknar gemensam offentlighet i form av gemensamma media.

Under kaffet satt jag tillsammans med bland andra Anders Wall, ytterligare en i raden av hedersupplänningar. Han är ju en näringslivsman med vidimerat intresse för konst, och mycket riktigt ville han med mig, som sitter i Uppsala kommuns kulturnämnd, diskutera frågan om nytt konstmuseum. Det nuvarande är inhyst i det slott vi befann oss i, beläget uppe på en brant höjd och således föga ägnat att locka till spontana besök. Vi – och för övrigt också landshövdingen – var rörande överens om att man måste hitta en bättre lösning.

Jag anförde det jag nyligen har skrivit här på bloggen: Strunta i att inventera tillgängliga men oftast inte ändamålsenliga byggnader. Bygg i stället nytt, djärvt, vackert och ändamålsenligt i stadens centrum; Musikens hus är i detta stycke ett gott föredöme. Även om den ekonomiska krisen sätter hinder för detta just nu, är det bättre att vänta några år och få någontin tiktigt bra i stället för en halvmesyr.

Anders Wall lyssnade intresserat och menade för sin del, att kommunen i det här fallet borde försöka värva några privata medfinansiärer, som tänkte lika djärvt. Problemet där, och det sa jag till honom, är att kommunens förutvarande erfarenhet av att försöka driva en kulturfond med privata medfinansiärer dess värre pekar på att man den vägen inte får in några pengar att tala om.

Skräckmästaren H P Lovecraft

29 januari 2009 12:47 | Politik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Med den i grunden starkt rationalistiska hållning som är min, borde jag kanske känna mig främmande för litterära genrer som skräck, SF och fantasy, men jag har alltid läst också böcker av det slaget. I fallet Jules Verne är det åtminstone begripligt: hans böcker är skrivna av en person som sökte naturliga förklaringar bakom egendomliga fenomen; dessutom var han djupt fascinerad av tänkbara tekniska landvinningar. Men jag har, trots min antireligiositet, med stort utbyte läst också till exempel Maria Gripes av swedenborgianismen präglade berättelser. De roar mig som ett slags litterär tankelek.

Det förträffliga bokförlaget Bakhåll i Lund, ett av de få som i dag har en kvalificerad utgivning av klassiker, har bland annat nyutgett böcker av författare som Edgar Allan Poe, Bram Stoker och Robert Louis Stevenson (jag tänker i det här fallet på hans ”Dr Jekyll och Mr Hyde”), och jag är därför föga förvånad över att förlaget nu också har gett ut ”Pickmans modell och andra noveller” av H P (Howard Phillips) Lovecraft (översättning Charlotte Hjukström, efterord Mattias Fyhr, 2008).

H P Lovecraft (1890-1937) har tidigare inte lockat mig i samma utsträckning som de ovan nämnda författarna, och jag kan väl inte säga, att den här boken har fått mig att helt ändra uppfattning.

Till det som bidrar till min fortsatta tveksamhet hör att många av hans skräcknoveller, i och för sig suggestiva, bygger på något som liknar en självmotsägelse: han målar upp något som han själv medger egentligen inte kan beskrivas. Hans beskrivningar av en av de flesta inte uppfattad värld av irrationell kosmisk ondska verkar tillkomna just för att skrämma. Och finns det då inget i vår normala verklighet att hänga upp dem på, känner jag mig oberörd – rädd blir jag verkligen inte.

Följaktligen blir det som i mina ögon räddar till exempel titelnovellen ”Pickmans modell” (”Pickman’s Model”, 1927) dess själva avslutning: att det förfärliga motivet på Pickmans målning har ett fotografi som förlaga. Jag är också förtjust i ett par Jules Verne-artade historier: ”Templet” (”The Temple”, 1925) om ett återfunnet Atlantis och ”Dagon” (”Dagon”, 1919) om en ur havet uppstigen ö som visar sig härbärgera en sten med egendomliga tecken, som dyrkas av ett havsvidunder.

Av en novell som ”Kall luft” (”Cool Air”, 1928) anar jag att H P Lovecrofts människosyn inte direkt präglas av värden som demokrati och jämlikhet, vilket också gör mig betänksam. Men det är alltså det dominerande draget i Lovecrafts berättande, det oförklarliga kaos som präglar mardrömmar, som gör att min relativa svalka inför hans noveller består.

Gun-Britt Sundström bjuder på bitar av sig själv

27 januari 2009 9:32 | Politik, Prosa & lyrik | 8 kommentarer

Jag känner ofta stark själsfrändskap med Gun-Britt Sundström.

Egentligen är det långt ifrån givet att det borde vara så. Hon bär på ett religiöst arv, som jag själv gjorde upp med i mycket unga år. Hennes var förstås mycket tyngre än mitt: föräldrarna var missionsförbundare, pappan pastor och senare tidskriftsredaktör i detta samfund. Har jag läst hennes självbiografiska bok ”Bitar av mig själv” (Norstedts, 2008) rätt, är hon visserligen numera inte medlem i Missionsförbundet, men hennes förhållningssätt till det religiösa arv hon bär med sig är verkligen inte antagonistiskt; en stor del av sitt yrkesverksamma liv har hon dessutom arbetat som språkexpert åt Bibelkommissionen. Tvärt om finns det bitar av det här arvet, inte minst från föräldrarna, som hon finner vara äkta övertygelse, värd att respektera. Minnestexten över pappan, ”Plats för sorgen”, hör för övrigt till de finaste i boken. Jag grät när jag läste den.

Också i ett annat avseende är det långt ifrån självklart att Gun-Britt Sundström skulle ha blivit den själsfrände till mig som hon faktiskt är. Hon är född 1945 och tillhör sextioåttagenerationen. Men hennes texter om den röda epoken kring 1968 är osekteristiska och mycket sympatiska – de betonar glöden, engagemanget.

Själv blev hon hur som helst socialdemokrat. Säkert spelade det en roll att hennes pappa var broderskapare och att hon sen barnsben kände sig hemma i den folkrörelsemiljö som åtminstone Missionsförbundet fortfarande förvaltar. Hösten 1976, efter den socialdemokratiska valförlusten, sökte hon medlemskap i Socialdemokratiska arbetarepartiet och blev vad jag förstår till och med hyggligt aktiv i en av föreningarna inom Stockholms arbetarekommun.

De texter Gun-Britt Sundström skriver om sig själv och politiken är så roliga att läsa därför att de speglar ett äkta engagemang utan ett uns av karriärism eller maktlystnad, därför att de är så insiktsfulla och så radikala. Föga förvånande handlar en av hennes texter om Lars AhlinsTåbb med manifestet”, romanen vars huvudperson brinner för en sak. En annan text – texterna är oftast korta, bloggartade, kåserande men med ett element av skarp reflektion – rymmer en intressant diskussion både om politikerförakt och om folkrörelsernas framtid. I avsnittet ”Föreningslivets lärdomar” skriver hon om det vackra, vardagsgrå arbetet i de svenska folkrörelserna och citerar Svante FoerstersI detta land, kamrat”: …ty det är på det grå språket / som demokratins grundlag blivit formulerad: / ”Votering är begärd / och skall verkställas”.. I ”En lektion i valfrihet” hudflänger hon den marknad som styrs av kapitalismens vinstmaximeringsprinciper, och i ett annat, skarpt inlägg får Skattebetalarnas förening vad den förtjänar. Inte heller friskolorna har någon uppbackare i Gun-Britt Sundström – vad trodde ni?. Hon försvarar demonstrerandet Första maj och har, för övrigt i likhet med min hustru, ett brinnande engagemang för att hjälpa de många människor runt om i världen, vilka tvingas dö därför att de som sitter på kapital och makt inte ser tillräckliga vinster i att utrota de i u-länderna härjande svåra infektionssjukdomarna.

Den här damen är en av de många som sedan också lämnade vårt parti. Varför, måste man ju fråga – hon är ju ursosse! Svaret finns i den här korta texten:

”När jag ringde och begärde utträde ur partiet – jag blev tvungen att ringa efter att två gånger ha misslyckats med att skriva, jag började gråta så förskräckligt varje gång jag kom till ’medlem genom Matteus stadsdelsförening 1976′ att det blev plumpar på papperet – då frågade ingen någonting. Inget kryss i kolumnen för EU-tvivlare, ingenting.”

I en viss mening är vi gamla sosseradikaler, sådana som Gun-Britt Sundström och jag, konservativa: Vi är övertygade om att åtskilliga av socialdemokratins klassiska hållningar är värda att hålla fast vid.

Och vi är konsekventa, kommer till liknande slutsatser också på helt andra områden. Läs hennes text ”Språkpoliserna” och vad hon i övrigt skriver – alltid lärt, alltid roligt – om språkfrågor, så förstår ni vad jag menar.

Många av er har säkert läst någon av hennes romaner, till exempel ”Maken” som förresten kom i ny upplaga så sent som 2008. Men missa heller inte ”Bitar av mig själv”, av författaren själv karaktäriserad som ”en generationsbok”.

Blod är inte alltid tjockare än vatten

26 januari 2009 11:56 | Deckare, Film | 4 kommentarer

Alfred Hitchcock använde sig ofta av litterära förlagor när han gjorde sina filmer. ”Skuggan av ett tvivel” (”Shadow of a Doubt”, 1943) hade inte någon redan publicerad roman eller novell som förlaga, men historien skrevs av en författare på begäran av Hitchcock: Thornton Wilder (1897-1975) var en känd dramatiker och romanförfattare, men ”Shadow of a Doubt” skrev han åt Hitchcock på dennes initiativ.

Det finns obekräftade rykten om att ”Skuggan av ett tvivel” skulle ha varit Hitchcocks egen favorit bland alla de filmer han gjorde, och visst är den högst sevärd, men den saknar kanske den nerviga spänning som utmärker flera andra av hans mer berömda filmer. Ändå är jag glad över att den finns med i den serie hitchcockfilmer som just nu säljs tillsammans med Aftonbladet – jag hade inte sett den förut och fick nu en push att köpa den. Eller rättare sagt: min hustru köpte den, eftersom vi hittills har köpt samtliga filmer i den här serien.

Jag är tillräckligt gammal för att i tonåren ha sett rader av amerikanska svart-vita gangsterfilmer, och jag får genast igenkänningsreflexer när jag i filmens början ser Charles Oakley (Joseph Cotten) på en säng, bredvid vilken det finns en osannolik mängd kontanter. Stämningen av déjà-vu förstärks sedan när jag ser två man – gangsters eller detektiver?, men de visar sig snart vara detektiver – vaka över huset där han är inneboende: Jack Graham (Macdonald Carey) och Fred Saunders (Wallace Ford).

På klassiskt sätt försöker Charles Oakley undkomma genom att ta tåget från New York till Santa Rosa i Californien. Där bor hans syster Emma Newton (Patricia Collinge), gift med banktjänstemannen Joseph Norton (Henry Travers) och inte minst deras dotter, Charles’ namne Charlotte ”Charlie” Newton (Teresa Wright). Till den trivsamma lokalatmosfären där bidrar i hög grad också ”Charlies” yngre syster Ann (Edna May Wonacott) och lillebror Roger (Charles Bates) samt dessutom också grannen Herbie Hawkins (Hume Cronyn), deckarentusiast liksom ”Charlies” pappa.

”Charlie” har gripits av svår längtan efter sin beundrade morbror och får, när hon själv ska skicka ett telegram för att be honom komma och hälsa på, i stället ett meddelande från honom: Han tänker komma och bo hos dem! ”Charlie” avstår mer än gärna sitt eget rum åt sin älskade morbror och flyttar därför ihop med sin lillasyster.

Joseph Cotten spelar sin roll mycket väl, en person som till att börja med charmar hela familjen Newton, inte minst den lite blåögda ”Charlie”. Morbror Charles har med sig presenter åt alla i familjen Newton, åt ”Charlie” en mycket fin smaragdring. Han väcker inte familjens men väl filmpublikens undran, när det visar sig att han kan sätta in en mycket stor summa pengar i den lokala bank, där pappa Newton arbetar.

Men morbror Charles går inte säker heller i Santa Rosa. De två detektiverna har åter spårat honom, tar sig till och med in i det newtonska huset, förebärande att de håller på med en sociologisk undersökning om den amerikanska medelfamiljen och att de därför måste få intervjua alla medlemmar i hushållet (inklusive morbror Charles), ta bilder och så vidare. I takt med att marken åter börjar gunga under Charles’ fötter, visar han också mer och mer av en annan och mörkare sida av sitt jag: han får raserianfall som han inte tycks kunna behärska.

Marken börjar gunga också under fötterna på ”Charlie”: Dels upptäcker hon att Charles’ egendomliga lek med hennes småsyskon har lett till att en sida i pappans tidning har rivits ur – och när hon återfinner den i Charles’ papperskorg, läser hon om ett ouppklarat mord på en gammal dam, vars initialer stämmer överens med dem hon, förbryllad, hittade i den ring hon fick av Charles. Dels blir hon, till att börja med motsträvigt, förtjust i den ene av de båda detektiverna, Jack, som jagar hennes morbror.

Steg för steg går den hemska sanningen upp för henne: Hennes älskade morbror är inte bara mördare utan seriemördare; av detektiverna får hon veta att han har specialiserat sig på att mörda rika änkor. Mitt i alltihopa råkar hon själv ut för den ena oförklarliga olyckan efter den andra: ramlar nerför en trappa som tidigare inte har visat några defekter, blir inlåst i garaget, där familjens bil spyr ut giftig avgas.

Morbror Charles får ett andrum i och med att polisen, felaktigt, får upp ett annat spår och meddelar då, att han ändå ska flytta från Santa Rosa. Han ska ta tåget därifrån, och då – mot filmens slut – lägger Hitchcock dit den där gastkramande scenen, som vi förväntar oss i hitchcockfilmer: Morbror Charles släpper inte av ”Charlie” från tåget som börjar gå; han tänker strypa henne, eftersom hon vet för mycket om honom. ”Charlie” kämpar förtvivlat för sitt liv – och så blir det så att morbror Charles faller ut genom den öppna tågdörren och slår ihjäl sig. vilket framgår av den avslutande begravningsscenen.

En vecka i kulturens tecken

25 januari 2009 14:23 | Konst & museum, Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Ingen som läser den här bloggen kan väl ha missat att jag är starkt intresserad av kultur. Dessutom är jag kulturpolitiker: sitter som representant för Socialdemokraterna i kulturnämnden i Uppsala.

I tisdags kväll var jag i den senare egenskapen på Lilla Teatern, en förnämlig scen för barnteater – men den här gången inte för att tillsammans med något barnbarn se en föreställning utan för att lyssna på de många fria dans- och teatergrupperna i Uppsala. Jag sitter själv i det av kulturnämndens utskott som bereder frågor om anslag till de här grupperna, och jag konstaterade i ett inlägg att pengarna inte tillnärmelsevis räcker för att i tillräcklig utsträckning stödja allt det som borde stödjas. På den rödgröna sidan är vi överens om att de här anslagen borde höjas. Detta inte sagt främst i polemik mot de borgerliga politikerna i kulturnämnden. Dock finns det högre upp i deras partihierarkier några riktiga proppar, som aldrig ser något gott med kulturpolitik.

Kvällen därpå var jag på gruppmöte med oppositionen (s + v + mp) i kulturnämnden. I vår grupp har vi ett utomordentligt gott samarbete mellan de rödgröna partierna; vi resonerar oss alltid samman, agerar aldrig separat. När vi diskuterade biblioteksservicen i norra och östra Uppsala, citerade Vänsterpartiets representant något jag hade sagt vid ett tidigare tillfälle: I kulturpolitiken finns det, så fort någon utvidgning är på förslag, en tendens att bete sig som det måste handla om ett nollsummespel: Bygger man något nytt, måste åtminstone en god del av finansieringen ske genom besparingar på någon annan front.

Gruppmötet hölls på Biotopia, det som förr hette Biologiska museet. Vi i kulturnämnden lät momentant stänga Biologiska museet, beläget i Vasaparken, för om- och tillbyggnad. I oktober 2007 nyöppandes det, nu under namnet Biotopia. Publiksiffrorna för 2008 överträffade alla förväntningar: 55.000 besökare (mot förväntade 30.000) hittade dit – och ser dessutom ut att återkomma. Naturligtvis är det många skol- och förskoleklasser som kommer till Biotopia för att delta i olika aktiviteter, se på dioramorna med mera. Men hela 75 procent av besökarna hör till den kategori som brukar benämnas allmänheten. På helgerna kommer det helt naturligt många barnfamiljer till Biotopia, och många av de här familjerna återvänder helg efter helg, berättade museichefen, Dag Eriksson, för oss.

En liknande nytändning skulle Konstmuseet, otillgängligt beläget uppe på Uppsala slott, behöva. Andra lösningar diskuteras, än så länge främst bland tjänstemännen på kulturkontoret. Även den diskussionen präglas av försiktighet, en hållning som måhända är begriplig mot bakgrund av den hätska diskussion som föregick byggandet av vårt nya fina konserthus, Musikens hus. För egen del är jag dock inte övertygad om att lösningen finns i något befintligt hus som råkar stå till förfogande – ibland ligger huset i fråga inte tillräckligt centralt, ibland är det inte optimalt för just det här ändamålet. Så jag säger: Gör som Kalmar! Bygg nytt, vackert, centralt och ändamålsenligt! Jag är väl medveten om den kommunalekonomiska situationen just nu, men vänta då hellre ett par extra år och få till ett hus som är värdigt både konsten och Sveriges fjärde stad.

I torsdags kväll stod Konserthuset, Musikens hus, på programmet: Birgitta och jag skulle gå på vårsäsongens första konsert i serien abonnemangskonserter med Uppsala kammarorkeseter.

Som vi brukar vid de här konserterna, inledde vi kvällen med att äta middag ute. Den här gången valde vi att äta på KB, Konsertbaren, som ligger på Väderkvarnsgatan snett emot Konserthuset. Det blev kalvytterfilé med rödvinssås, bakad schalottenlök (inte charlottenlök, som det stod i menyn), rödbetor och potatiskaka med getost.

I Konserthuset på Vaksala torg gavs ett program, kallat ”Stjärnsopran”, vilket förstås hade att göra med att konserten hade ett sångligt inslag. För det sångliga stod sopranen Eva Mei, för övrigt gift med kvällens dirigent Gérard Korsten, som 1993 och en tid framåt var Uppsala kammarorkesters förste chefdirigent.

Första delen av konserten ägnades musik av Joseph Haydn (1732-1809). Vi fick allra först lyssna till hans Symfoni nummer 1 i D-dur, komponerad 1758 eller 1759. I den uppskattade jag själv främst andante-partiet. Därefter var det dags för Eva Mei att inta scenen: Hon sjöng, briljant, två operaarior och en konsertaria av samme Haydn. Jag har aldrig hört hans opera ”Orlando Paladino” (1782), men arian ur den, ”Non partir, mia bella face”, var den som gjorde starkast intryck på mig.

Efter pausen spelade orkestern Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Symfoni nummer 3 i Ess-dur” (1803-1804), den så kallade ”Eroica”. Så kraftfull, ibland nästan brutal, som Beethovens musik är, kunde man inte tro att han startade med att ta lektioner av just Haydn, men så är det faktiskt. I det aktuella fallet, ”Eroica”, är dock det här kraftfulla musikaliska angreppssättet begripligt med tanke på att symfonin avsågs spegla franska revolutionens ideal. Uppsala kammarorkester under ledning av Gérard Korsten hade fångat symfonins temperament på pricken, vilket ledde till att lyssnare som likt mig inte har Beethoven bland sina musikaliska husgudar föll platt för framförandet.

Veckan har också rymt många andra kulturupplevelser i form av till exempel filmer och böcker, men till dem ska jag be att få återkomma separat.

Melodikrysset nr 4 2009

24 januari 2009 12:02 | Film, Musik, Ur dagboken | 29 kommentarer

I dag fanns det egentligen bara en fråga som låg helt utanför min musikaliska kunskapssfär. Jag tillstår att jag inte har hört talas om Coldplay, inte heller hört deras ”Lost”. Men man kan väl googla!

Betydligt lättare hade jag då att klara frågan om vilken svensk grupp som sjöng ”Burning Down the House” tillsammans med Tom Jones: Jo, The Cardigans.

Mest besvär hade jag annars med en fråga där jag genast kunde filmen och boken den byggde på, Jules Vernes ”Jorden runt på 80 dagar”. Jag har läst boken flera gånger och även sett filmen. Vad behövde hjälten, Phileas Fogg, på sin jordenruntresa i luftballong? En pust (= vindpust) tänkte jag först med hjälp av ledbokstäverna. Men den preciserade frågeformuleringen, ta med ett sådant, fick mig att tänka ett varv till, och så kom jag på att han väl – även om jag inte kommer ihåg det från boken eller filmen – måste ha haft nytta av ett pass. Roligt nog hette ju hans betjänt och medpassagerare dessutom Passepartout, vilket dock betyder något helt annat.

Fler filmer:

Vi hörde musik ur den franska filmen ”Amélie från Montmartre”. Dock ska man inte skriva accent i krysset, för då händer något egendomligt med nästa filmtitel.

Den svenska filmen, filmad först med Adolf Jahr, sedan med Cornelis Vreeswijk, är matinésnyftaren ”Rännstensungar”, ur vilken vi hörde ”I min lilla, lilla värld av blommor”.

Jag tror inte att jag har hört just ”Delirium”, men Lena Philipssons röst var inte så svår att identifiera.

Och inte lurar man mig genom att byta ut ”mamma” mot ”äiti” – så mycket finska kan jag faktiskt. Fast här var det knappast nödvändigt att kunna någon finska: Vem minns inte när Siw Malmkvist sjöng ”Mamma är lik sin mamma”? Siw Malmkvist kunde vi förresten se i TV i går kväll, i det utmärkta, både roande och bildande TV-programmet ”På spåret”.

För egen del brukar jag ha det betydligt knepigare med dansbandslåtar – dansbandsmusiken är liksom inte min musik. Men visst var det exempel vi hörde i dag den gamla Sven-Ingvars-hiten ”Vid din sida”, även om vi här hörde den i en dansk version.

Då kan det väl passa att gå över till ytterligare ett nordiskt grannland, Norge. ”Teskedsgummans visa” framfördes av författaren och kompositören själv, Alf Prøysen. Han står mitt hjärta mycket nära, och jag är ledsen att jag har sumpat att leverera en önskad text om honom till norska Prøysen-sällskapets årsbok.

Steget från Prøysens musik till Igor Stravinskijs är verkligen ganska långt, men så här kan det ju vara i Melodikrysset. Nå, i mina skivhyllor finns inte bara massor av Prøysen-skivor utan också till exempel Stravinskijs balettmusik från 1913, ”Våroffer”.

Full sommar, inte vår, är det i visklassikern ”Flickorna i Småland”, den där man går på lingonröda tuvor. Själv minns jag den särskilt i femtiotalsinsjungningen med Delta Rythm Boys, som jag förresten hörde live vid en av midsommarfesterna i min barndoms och ungdoms Juniskär.

Från 1950-talet är också Count Basies berömda inspelning av ”April In Paris”. För personer ur min generation är det den sortens musik som gäller, om vi nu ska tala om dansband.

Som ett par läsare påpekar, hade jag glömt att redovisa ett svar. Vi hörde Evert Taubes ”Eldarevalsen”, och huvudpersonen där eldar förstås.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Pressgrodor

23 januari 2009 14:01 | Citat | 1 kommentar

Hittade under Pressgrannar i Grönköpings Veckoblad nummer 1 2009:

”Ungdomar idag förstår inte meningen med att gå till jobbet 20 dagar i veckan för en normal månadslön, fortsätter hon.”

Hudiksvalls Tidning

”Den utpekade huvudmannen i torskhärvan skyller allt på fiskarna. – Jag skrev bara vad de sade till mig, hävdade han när rättegången fortsatte i går.”

Hallands Nyheter

”Slutligen tänkte vi servera en Beaumes de Venice till äppelkakan som har legat över tio år i vår garderob.”

Sydsvenska Dagbladet

Man anhållen för mord på bensinmack

Dagens Nyheter

”Ett par, som Polen och Italien, skulle helst vilja lägga hela klimatpaketet på is, i väntan på bättre tider.”

Svenska Dagbladet

”Centerpartiet har sedan början av 1970-talet varit förknippat med kärnkraftsmotstånd. Att byta fot i en så central fråga görs inte i en handvändning.”

Riksdag och departement

Kjell Eriksson, en mycket säregen deckarförfattare

22 januari 2009 15:31 | Deckare, Politik | Kommentering avstängd

Bland svenska deckarförfattare har Kjell Eriksson ingen riktig motsvarighet. De flesta av hans miljöer är helt annorlunda beskaffade än de man normalt hittar i deckare och andra spänningsromaner. Visserligen delar han med till exempel Henning Mankell vanan att förlägga en del av handlingen till internationella miljöer, men till och med då handlar det om miljöer som är ett slags lokala motsvarigheter till de proletära miljöer där de svenska delarna av hans romaner utspelar sig. Många av de människor han skildrar skulle kunna vara hämtade ur den tidigare så livskraftiga svenska arbetarförfattartraditionen

I Erikssons senaste deckare, ”Svarta lögner, rött blod” (Ordfront, 2008), befolkas en av de tre parallella historierna av arbetslösa, alkoholiserade, ursprårade, marginaliserade människor, och den flerfaldige mördaren visar sig – trots ett av författaren utlagt och mycket plausibelt villospår – finnas inom den här kretsen.

I den andra, den som utreds av Erikssons huvudfigur Ann Lindell, mördas en ganska vanlig ung tjej, och bland de misstänkta finns ett par lika vanliga tonårskillar från vanliga hem, med vanliga tonårsbegär efter sex och med vanlig dragning till det slag av motorfordon man i den åldern kan ha tillgång till.

I bakgrunden till de här båda historierna finns idrottsklubbar, miljöer som drar till sig många av de människor som finns i de samhällsskikt Eriksson skildrar.

En anknytning dit hade en gång också den manlige huvudfiguren i den tredje historien, den om den grävande vänsterjournalisten Anders Brandt, han som i bokens början är Ann Lindells älskare och, kanske, nya kärlek. Brandt kommer i bokens ganska otäcka avslutning att spela en avgörande roll för upplösningen av det första av de båda nämnda fallen, men jag tycker kanske att det som händer honom i Brasilien ligger lite utanför det som borde vara den här bokens ram.

Dock fördjupar brasilienhistorien – hans vacklan inför ytterligare en älskarinna, hans fall för en prostituerad – ytterligare bilden av människan Brandt. Dess värre innebär fördjupningen att man får bilden av en person som inte riktigt kan behärska sitt eget känsloliv. Och vad som är ännu värre: flera av personerna i Kjell Erikssons böcker, inte minst hans hjältinna Ann Lindell, lider av samma handikapp. Kjell Eriksson dras av någon anledning till personligheter, som saknar den botten, som är helt nödvändig om man ska kunna bygga upp djupa och varaktiga relationer med någon av motsatt kön.

Kjell Eriksson ägnar stort utrymme åt hur Ann Lindell (och för den delen också Anders Brandt) brottas med det här problemet, tyvärr utan att vare sig de eller läsaren får några nycklar till varför de har blivit som de har blivit. Det här plus den säkert alldeles korrekta beskrivningen av hur polisutredningar står och stampar och stampar gör att man ibland längtar efter de spänningsmoment, som också måste utmärka bra deckare.

Men sen blir slutet, som jag redan har antytt, både spännande och dramatiskt.

Som uppsalabo har jag stor glädje av att läsa miljöskildringen i ”Svarat lögner, rött blod”, inte bara för att jag bor ganska nära Polishuset, som av begripliga skäl är ett av naven i handlingen. Kvarteren och gatorna norr om Polishuset – Gamla Uppsalagatan, Timmermansgatan, Sköldungagatan som avgränsar mitt eget kvarter mot söder – och förstås Tunabergskolonin, där upplösningen tar sin början, finns alla i Svartbäcken där jag bor. Fyrisån, platsen för avslutningens vådliga båtfärd, har jag både promenerat längs och åkt båt på, i mitt fall uppströms. Och som jag tidigare har skrivit: Savoy, Ann Lindells favoritkondis, blev mitt eget favoritkondis min allra första kväll i Uppsala, 1960.

Det här sista är inte oväsentligt. Till Kjell Erikssons förtjänster som deckarförfattare hör just miljöskildringen. Och alltså skildringen av den för deckare ganska ovanliga mänskliga miljön, den som inte återfinns på samhällets topp.

Hitchcockfilm efter deckare av Patricia Highsmith

21 januari 2009 15:59 | Deckare, Film | 2 kommentarer

Patricia Highsmith (1921-1995) var en ganska säregen deckarförfattarinna. Hennes deckare är spännande, men särskilt böckerna om Tom Ripley är lätt amoraliska; de styrs inte av den deckarnorm, där mördaren normalt ska få sitt straff.

Så slutar inte hennes ”Strangers On a Train” (1950), men en av huvudpersonerna där saknar verkligen moral i normal mening. I själva verket är han mentalsjuk.

Hitchcock är ju skräckmästare, men jag skulle tro att framför allt den andre huvudpersonen i Highsmiths historia lockade Afred Hitchcock att 1951 göra film av boken: denne dras nämligen lite av en slump in i ett händelseförlopp som allt mer liknar en mardröm. Det temat har Hitchcock återvänt till gång på gång.

Filmversionen heter också den ”Strangers On a Train”, på svenska ”Främingar på tåg”, och blev en riktig nagelbitare. Till resultatet, att filmen blev så bra, bidrog också Raymond Chandler, som skrev ett första utkast till manus (men sedan slutfördes arbetet av Ben Hecht), och fotografen Robert Burks, som Hitchock samarbetade med i flera av sina filmer.

Den lite godtrogne hjälten, som intet ont anande låter sig dras in i det som alltså blir en mardröm, är Guy Haines (Farley Granger), som försörjer sig som professionell tennisspelare. Guy vill gärna skiljas från sin fru Miriam (Laura Elliot), men trots att hon är notoriskt otrogen, vägrar hon – främst av ekonomiska skäl – att släppa honom. Att Guy vill ha skilsmässa beror nu inte bara på hustruns beteende utan också på att han själv är kär i Ann Morton (Ruth Roman). Att Ann är dotter till en senator (Leo G Carroll) gör inte situationen mindre komplicerad – och värre blir det när den andre huvudpersonen kommer in i handlingen.

Han heter Bruno Anthony och spelas mästerligt av Robert Walker.

De båda herrarna möts av en slump på ett tåg. Bruno ter sig först som en osedvanligt pratsam beundrare av sportidolen Guy, men pratar och gissar sig snart fram till Guys aktuella problem i privatlivet. Han erbjuder sig därför att helt sonika mörda Guys fru Miriam. Som motprestation ska Guy mörda Brunos far (i filmen spelad av Jonathan Hale). Eftersm ingen av herrarna har något motiv för att utföra det mord som faller på just hans lott och eftersom de ju själva kan skaffa sig alibi när den andre utför ”hans” mord, blir de här morden helt omöjliga att lösa för polisen, menar Bruno.

Guy reagerar närmast som vem som helst skulle ha gjort när han möter en pratsam galning men begår misstaget att inte ta det hela tillräckligt på allvar för att bestämt och entydigt säga nej. Och så börjar mardrömmen. Bruno mördar verkligen Miriam.

Det partiet hör till de mest spännande och dessutom filmiskt mest raffinerade i ”Främlingar på tåg”. Miriam går med två av sina uppvaktande manliga vänner på Tivoli. Spänningen trissas upp av att vi ser Miriams ben, förföljda av ett par mansben. Kulmen sker på en ö inne på tivoliområdet, där Bruno för ett slag lyckas bli ensam med Miriam och då stryper henne; vi ser för övrigt mordet som en spegling i hennes tappade glasögon.

Bruno, mannen bakom den förment oknäckbara mordgåtan, visar sig nu vara mycket mindre diskret än det lät på tåget. Han börjar dyka upp i Guys liv, allt mer dumdristig, allt mer påträngande: Han har ju gjort sin del av jobbet – när ska Guy uppfylla sin del av det som Bruno anser var en ingången pakt?

Tillvaron blir allt mer svettig för Guy, som nu dessutom bevakas av polis. Av ett samtal med Brunos mamma förstår han att mamman (Marion Lorne) om inte själv riktigt lika galen som sonen åtminstone är helt fixerad vid att skydda denne. Och ett nattligt besök hos Brunos pappa i avsikt inte att mörda honom utan att tala med honom om sonen ändar bara i att Bruno, inte pappan, finns hemma – Bruno har velat pröva Guys pålitlighet.

Upplösningen, där de borttappade glasögonen åter spelar en roll, sker också den på tivolit, närmare bestämt på och under tivolits karusell, som skenar likt Brunos galenskap. Här har Hitchcock åter igen åstadkommit ett av sina thrillerslut, gastkramande ända till dess att mördaren, Bruno, avslöjas i närvaro av polisen.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^