Danmark: Socialdemokratiet klarar sig bra också i en rikspolitisk mätning

29 november 2017 23:26 | Politik | Kommentering avstängd

Kommunalvalet i Danmark den 21 november blev en stor framgång för Socialdemokratiet, och just nu pågår slutförhandlingarna om borgmästarposter och maktallianser i de beslutande församlingarna runt om i landet.

De opinionsmätningar som görs av ett halvt dussin olika opinionsmätningsinstitut och som regelbundet vägs samman i nyhetsbyrån Ritzaus så kallade index gäller väljarnas val i rikspolitiken.

Vi utgår därför som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 16 november publicerade Ritzau en opinionsmätning gjord av Voxmeter:

Socialdemokratiet 27,1 procent
Radikale Venstre 5,4 procent
Socialistisk Folkeparti 5,1 procent
Enhedslisten 9,4 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 18,5 procent
Dansk Folkeparti 17,5 procent
Konservative Folkeparti 4,4 procent
Liberal Alliance 6,0 procent
Nye Borgerlige 1,0 procent

Ritzau Index – en sammanvägning av ett antal någorlunda färska mätningar – ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 27.1 procent
Radikale Venstre 5,2 procent
Socialistisk Folkeparti 4,9 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Alternativet 4,9 procent
Venstre 19,2 procent
Dansk Folkeparti 17,7 procent
Konservative Folkeparti 4,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent
Nye Borgerlige 1,5 procent

Socialdemokratiet har även rikspolitiskt befäst sin ställning som Danmarks största parti.

En rikspolitisk nyhet med anknytning till kampanjen inför kommunalvalet kan ha bidragit till att sänka mittenpartiet Alternativets stöd (som har varit högre i en del andra mätningar): Det har genom media kommit till allmänhetens kännedom att partiet inför en fest, med partiledarens, Uffe Elbæks, goda minne, bad (de manliga) deltagarna att sända in bilder på sina könsorgan. Uffe Elbæk har bett om ursäkt och sparkat en ansvarig person.

Nye Borgerlige har under valrörelsen tvingats avlägsna åtminstone en framträdande kandidat.

Norge: Arbeiderpartiet nu ändå största parti

29 november 2017 22:27 | Politik | Kommentering avstängd

Resultat i stortingsvalet den 21 september 2017:

Høyre 25,0 procent (- 1,8 procentenheter jämfört med stortingsvalet 2013), 45 mandat (- 3) – partiledare Erna Solberg
Fremskrittspartiet 15,2 procent (- 1,2), 27 mandat (- 2) – partiledare Siv Jensen
Venstre 4,3 procent (- 0,9), 8 mandat (- 1) – partiledare Trine Skei Grande
Kristelig Folkeparti 4,2 procent (- 1,4), 8 mandat (- 2) – partiledare Knut Arild Hareide
Senterpartiet 10,3 procent (+ 4,9), 19 mandat (+ 9) – partiledare Trygve Slagsvold Vedum
Arbeiderpartiet 27,4 procent (- 3,5), 49 mandat (- 6) – partiledare Jonas Gahr Støre
Sosialistisk Venstreparti 6,0 procent (+ 1,9), 11 mandat (+ 4) – partiledare Audun Lysbakken
Rødt 2,4 procent (+ 1,3), 1 mandat (+ 1) – partiledare Bjørnar Moxnes
Miljøpartiet De Grønne 3,2 procent (+ 0,4), 1 mandat (+- 0) – partiledare Rasmus Hansson och Une Aina Bastholm

Det här valresultatet medförde, att den blå-blå regeringen (Høyre + Fremskrittspartiet) kunde sitta kvar och gör så fortfarande. Försök har dock gjorts att bredda regeringen genom att i den ta in också de två mittenpartier, som regeringen har förhandlat med för att få majoritet i Stortinget för viktiga frågor som statsbudgeten. Av dessa partier har liberala Venstre sagt ja (och är på väg in i regeringen), medan Kristelig Folkeparti har sagt nej. Det här betyder att Kristelig Folkeparti, om partiet i någon viktig fråga skulle rösta med oppositionen i stället för med regeringen, kan avgöra vilken politik Norge ska föra.

Två nya opinionsmätningar föreligger.

Ipsos MMIs undersökning för Dagbladet publicerades den 24 november. I mätningen, som genomfördes 20-22 november, tillfrågades 918 personer:

Høyre 25,0 procent (- 0,8 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 16,9 procent (+ 2,4)
Venstre 4,8 procent (+ 1,0)
Kristelig Folkeparti 3,8 procent (+ 0,1)
Senterpartiet 8,6 procent (- 2,3)
Arbeiderpartiet 27,9 procent (+ 0,5)
Sosialistisk Venstreparti 5,4 procent (- 0,6)
Rødt 1,9 procent (- 0,6)
Miljøpartiet De Grønne 3,9 procent (+ 1,0)

Norstats undersökning för Vårt Land publicerades den 25 november. I mätningen, som genomfördes 14-20 november, tillfrågades 955 personer:

Høyre 26,1 procent (+ 0,5 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 16,1 procent (+ 2,4)
Venstre 3,8 procent (- 1,1)
Kristelig Folkeparti 4,0 procent (- 0,1)
Senterpartiet 9,3 procent (- 1,4)
Arbeiderpartiet 27,1 procent (+ 0,6)
Sosialistisk Venstreparti 7,0 procent (+ 0,5)
Rødt 2,9 procent (- 0,3)
Miljøpartiet De Grønne 2,9 procent (- 0,3)

De här ungefär lika stora och tidsmässigt ganska likaliggande undersökningarna ger, om än marginellt, delvis olika resultat. Men i båda är nu Arbeiderpartiet största parti.

På arbetarekommunens möte

28 november 2017 22:08 | Musik, Politik, Ur dagboken | 8 kommentarer

Hustrun och jag har i kväll varit på Uppsala arbetarekommuns möte. Vi är båda partiveteraner; själv blev jag medlem när jag i början av 1960 gick med i den socialdemokratiska föreningen Laboremus och i maj samma år valdes till dess ordförande.

Vi har inte längre partiuppdrag men brukar träget delta i så väl arbetarekommunens möten som i till exempel distrikts- och partikongresserna. Vi träffar då förstås många gamla vänner men lär också känna nya, yngre partiaktiva.

Så på sätt och vis var det mest givande med dagens möte att vi fick datum för arbetarekommunens möten under resten av året.

En stor del av dagens möte ägnades åt grupparbete om ett första utkast till kommunalpolitiskt handlingsprogram 2018-2022. Det var lite allmänt enligt mitt tycke, men så småningom blir det väl mer detaljerat.

För egen del tror jag att det finns en fråga, som inte behandlas i det trafikpolitiska avsnittet i det här programutkastet men som kan vålla bakslag för vårt parti i nästa val – jag avser här dragningen av det nya busslinjenätet, det minskade antalet busshållplatser och att någon linje som tidigare också stannade vid just din hållplats nu kör förbi. Om man som jag är 80 och har svårt att gå, kan det göra livet mycket krångligare, om bussen inte längre stannar vid kondiset på hörnet och frisören i samma gathörn eller, längre fram, vid polishuset. Och är det så smart att tvinga horder av skolbarn på väg till Fyrisbadet att kliva av bussen på fel sida av den hårt biltrafikerade Svartbäcksgatan? Ja, jag är en gammal gubbe, men jag är ju inte ensam om att vara gammal, och faktiskt har småbarnsföräldrar, inte minst de med barnvagn, likartade problem. Återstår att se om snabbhetsargumentet verkligen lockar fler att åka kollektivt.

När vi sen hade fått på oss ytterkläderna och var på väg ut – mötet hölls på IOGT/NTOs Drabanten – fylldes öronen av ljuv musik. I en lokal i närheten, med öppen dörr, såg vi unga par bugga.

Jag fylldes av ungdomlig danslust, men herregud – med min onda vänsterfot skulle jag inte ens klara slowfox.

Och gick det in en 80-årig gubbe bland de dansande ungdomarna och försökte bjuda upp en av de unga damerna skulle han väl i dagens debattläge oavsett avsikter bli anmäld för våldtäktsförsök.

Allsånger och örhängen

28 november 2017 15:23 | Musik | Kommentering avstängd

Våra käraste allsånger & örhängen” (Notfabriken, 2015) i urval av Ingemar Hahne, med kommentarer av Håkan Elmquist och illustrerad av Tord Nygren (känd bland annat som mycket skicklig barnboksillustratör) är en sångbok på nära 400 sidor med text och noter till inte mindre än 177 populära sånger, högst användbara om man vill bruka dem till allsång. Det säger något om boken men kanske också om mig att jag, när jag sida för sida bläddrar mig igenom boken, utom i något enstaka fall kan melodin, också minns någon särskilt bra grammofoninspelning.

Den här generösa sångboken innehåller allt från dansbandslåtar till visklassiker, med speciella avdelningar för sånger av Lasse Berghagen, Lasse Dahlquist, Thore Skogman, Jules Sylvain, Evert Taube och Cornelis Vreeswijk. Flera av de nämnda har sen också sånger med i de lite krystade specialavdelningarna, och i dessa hittar man sånger av andra storheter som Olle Adolphson, Björn Afzelius, Hans Alfredson & Tage Danielsson, Benny Andersson & Björn Ulvaeus, Dan Andersson, Sven Arefeldt, Carl Michael Bellman, Robert Karl Oskar Broberg, Georg Eliasson, Nils Ferlin & Lille Bror Söderlundh, Karl Gerhard, Per Gessle, Kai Gullmar, Ted Gärdestad, Peter Himmelstrand, Lasse Holm, Tomas Ledin, Britt Lindeborg, Peter Lundblad, Stig Olin, Ulf Peder Olrog, Bengt Palmers, Mats Paulson, Peps Persson, Povel Ramel, Gösta Rybrant, Björn Skifs, Gunnar Turesson, Åke Söderblom, Sune Waldimir, Andrew Walter – ja, jag kan ju inte räkna upp alla. Till det här kommer en och annan psalm, en och annan skolsång, en och annan sång som svenskar ofta kan på engelska, ja till och med ”Studentsången”.

Och ändå kommer en del läsare att sakna några av sina egna favoriter.

Skog, strand och Beethoven

27 november 2017 19:22 | Mat & dryck, Musik | Kommentering avstängd

Abonnemangskonserterna i Musikens husUppsala konsert och kongress – innebär numera ofta överraskningar, och så var i hög grad fallet vid den vi var på i torsdags, betitlad ”Beach och Beethoven”. Dirigenten, Rebecca Miller, från USA men numera huvudsakligen verksam i England, visade sig vara förmögen att få ut det allra bästa ur Uppsala kammarorkester, den här kvällen med Bernt Lysell som konsertmästare. Och den med henne, om jag har förstått det rätt, även personligt lierade solisten Danny Driver var en mycket skicklig pianist, dessutom med stark känsla för den musik han spelade.

Ylva Skogs, född 1963, ”They Call Her Love” (1998), som inledde den här konserten, är ett utmärkt exempel på att nutida seriös musik kan vara mycket hörvärd. Enligt konsertprogrammet inspirerad av ett TV-program, men man kan ju inte begära att konserthuspubliken ska ha sett också det, och jag fann för egen del partier i det, som rent musikaliskt berörde mig.

Rebecca Miller kommer ju från USA och är därför kanske den som har inspirerat sin brittiskfödde pianistpartner att spela ”Pianokonsert i ciss-moll”, skriven under perioden 1897-1899 av den väl här inte så ofta spelade Amy Beach (1867-1944) – också hon är amerikanska. I konsertprogrammet kan man läsa ganska mycket om Amy Beachs liv, men hur intressant det här än är, säger ju texten knappast något om hennes musik. Det enda där som ger en hint om den och vad hon inspirerades av är karaktäristiken av henne som senromantiker och att hon tog intryck av Hector Berlioz. För egen del gillade jag den här musiken.

I pausen satt jag ensam kvar i min stol, medan Birgitta gick för att fika tillsammans med vårt vanliga konsertkompisar, Bengt och Inger samt Anna och dottern Amanda. Jag hade gärna velat träffa de andra, men mina ben har varit i ett tillstånd som inte klarar konserthusets trappor.

Konserten avslutades med Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Symfoni nummer 2 i D-dur” (1802, uruppförd året därpå), och den blev en härlig avslutning på kvällen. Vi har den i en gammal LP-utgivning från forna DDR, i och för sig utmärkt spelad, men det här verket av Beethoven fick med Miller som dirigent, Driver som solist och kammarorkestern som lyhört kollektivt instrument ett framförande som vore värt en CD-återgivning. Just i det här fallet blir också presentationen i programmet intressant genom att till exempel nämna verkets klangbotten hos Joseph Haydn samt ge en musikalisk analys.

* * *

Före konserten samlades ovan nämnda del av publiken för gemensam middag, den här gången på Lucullus i Sivia-komplexet, och då behöver jag väl knappast nämna, att jag valde att äta ćevapčići, som består av grovmalda köttfärsrullader, rödlök, pepperoni, gräddfil, stark paprikasås och så pressad potatis.

Melodikrysset nummer 47 2017

25 november 2017 15:03 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 10 kommentarer

Det är lite mycket just nu.

Min lillebror Mikko dog, och sen har jag på begäran av hans son, Joakim, bistått med råd om texten i begravningsannonsen och var den ska införas samt föreslagit psalmer – brorsan var i motsatt till mig och vår också döde mellanbror medlem av Svenska kyrkan, och det måste ju vara det avgörande. Vår son Matti ska köra oss i bil till begravningen i Gävle. Men sin sista vila kommer han sen att få i familjegraven på kyrkogården vid Ljungan och nära mitt första hem i Sverige, Juniskär. Mikko kommer från min gren av familjen att få en krans med ett band i de estniska färgerna blått, svart och vitt och en avskedshälsning på vår barndoms språk; Birgitta har sen hjälpt mig med att göra beställningen hos Fonus i Gävle. Begravningen äger rum 1 december klockan 12.30 i Uppståndelsens kapell i Gävle, om nu någon av mina läsare skulle känna Mikko.

Birgitta åkte förra söndagen till vårt sommarhus i Öregrund för att kunna sprida en del gödning innan snön tar över. Hon skulle också släppa in de städerskor som skulle göra huset rent och fint inför vårt besök runt nyår, dessutom släppa in en plåtslagare som ska göra det svårare för mössen att ta sig in i diskbänkens underskåp och därifrån vidare till andra rum. Allt det här skulle vara klart någon gång på onsdag, och hon hade lovat ringa mig och tala om med vilken buss hon skulle komma, så att jag kunde ha middagen färdig när hon kom hem.

Mycket riktigt ringde telefonen på eftermiddagen, och när jag då skulle svara och reste mig upp ur fåtöljen där jag satt och läste tidning, hände något helt oväntat: Benen hade somnat, och när jag började gå, bar de mig inte, utan jag föll handlöst ner på parkettgolvet. Och det gjorde sen jävligt ont, särskilt i vänstra foten. Efter en stund kunde jag gå, om än med viss möda, men foten svullnade. Jag strök smärtstillande salva över de värkande partierna, och livet kändes åtminstone lite lättare, så jag hoppades att svullnaden skulle gå ner under natten.

Men det gjorde den inte, och när jag i torsdags kväll skulle gå på abonnemangskonsert i vårt Musikens hus, fick jag inte på min svarta finsko på vänsterfoten – i stället fick jag, med viss möda, ner foten i en hyggligt stor vardagssko. När vi sen kom hem igen, sa jag till Birgitta att jag tänkte gå till Vårdcentralen på fredag morgon.

Vilket jag gjorde, fast med hjälp av buss.

Eftersom jag kom som akutfall, fick jag inte träffa min vanliga läkare utan en annan, också kvinna och också utmärkt. Hon undersökte min fot mycket noggrant, smärttestade bland annat olika delar av foten. Hennes slutsats var att kanske inget ändå var brutet, och så fick jag råd om vad jag själv skulle och kunde göra: fortsätta använda foten, bland annat gå, när jag satt framför TVn lägga foten på en pall (hustrun har sen lånat mig den fårskinnsklädda hon har i sitt arbetsrum) och så en momentant lite högre dos av Furix. Läkaren kommer att ringa mig på måndag förmiddag, och känns foten då fortfarande inte bättre, måste jag åka till Ackis för röntgen.

Den som lever får se.

Sen har jag, som ni har sett, här på bloggen fått en debatt om vad man bör och inte bör skriva om den mansperson som trots sina förbindelser med Svenska akademien beter sig som ett riktigt svin. Men det kan ni ju själva läsa här nedan.

Tyvärr sysslade jag i morse med att läsa och besvara kommentarer i det ämnet och glömde då bort, att Melodikrysset i dag skulle börja en kvart tidigare. Men med hjälp av snabbgenomgången fick jag i alla fall till slut hela krysset.

Som tur var fanns det i dagens kryss bara två frågor jag inte spontant klarade.

Att jag inte kunde namnet på gruppen som sjöng ”Breathless” – The Corrs – har nog mest att göra med att den här låten är sen, från 2000.

Filmen ”The Untouchables”, från 1987 och med Kevin Costner och Sean Connery i de ledande rollerna, har jag aldrig sett. Den svenska titeln är tydligen ”De omutbara”.

”I sommarens soliga dagar” har förekommit i en hel drös svenska långfilmer, men för mig är den inte en filmmelodi. Inte heller förknippar jag den med Janne Schaffer och Ted Åström som fanns bland dem som 1963 gjorde den version som i dag spelades. För min del är den en av de ”Svenska stamsånger” jag fick lära mig att sjunga under folkskoletiden.

”Imse Vimse Spindel” fick jag lära mig redan i småskolan, med gester och allt – den fanns med i sångboken vi använde, ”Nu ska vi sjunga”. Fast här skulle vi kunna hur många ben spindeln har: Jo, åtta.

Också den hitlåt från 1984 vi i dag fick lyssna på och som sjöngs in av Lisa Ekdahl 1994, ”Vem vet”, kunde ju åtminstone titelmässigt höra hemma i skolvärlden. Visste ni förresten att Lisa Ekdahl har medverkat i en socialdemokratisk valfilm?

Ola Salo har jag sett live, när han medverkade i en av ODs, Orphei Drängars, konserter i universitetsaulan här i Uppsala. I dag fick vi höra hans melodifestivalvinnare från 2007, ”The Worrying Kind”. Så visst var melodifestivalerna bättre förr, då de vinnande låtarna fortfarande var sångbara även för publiken.

Över huvud taget tycker jag att schlagermusiken var bättre förr. Som exempel kan vi nämna ”Älskade ängel”, som Barbro ”Lill-Babs” Svensson låg på Svensktoppen med kring sekelskiftet 1994-1995.

Eller ”Av längtan till dig”, som vi i dag hörde med Lars Roos. Men lyssna på originalinspelningen med CajsaStina Åkerström och Åsa Jinder!

De forna ABBA-medlemmarna Björn Ulvaeus och Benny Andersson har många talanger. Bland annat har de skrivit ”Kristina från Duvemåla” på basis av Vilhelm Mobergs klassiska romanserie.

Ganska ofta hämtar Anders Eldeman musik till sitt kryss även från de brittiska öarna.

Sinead O’Connor kommer från Irland, och henne hörde vi i dag i ”Nothing Compares 2 U”.

Beatles hörde vi i dag i Paul McCartneys och John Lennons ”We Can Work It Out”.

Och Hasse Alfredsons och Tage Danielssons ”Ett glas öl” har faktiskt också brittiskt ursprung, ”Round the Back of the Arches”. ”Ett glas öl” ingick i ”88-öresrevyn” på ”Skeppet” 1970-1971. Birgitta och jag såg den där då.

Hon är borta hela dagen, ute på sin memoarboksturné. Men hon kommer hem till kvällen.

Ett glas öl

Svensk text. Hans Alfredson och Tage Danielsson (för ”88-öresrevyn” på Skeppet 1970-1971)

Brittisk originaltext: ”Round the Back of the Arches

När man ser på hur barna växer upp och står i,
kan man undra om barna nånsin får det som vi.
Om det finns jobb, om det finns mat
om det är drägligt där dom bor,
finns det får och kor och vatten och luft?
Kan dom sola sig gratis, finns det blommor och blad?
Har dom fläsk och potatis, kan dom ta sig ett bad?
Framtiden verkar dyster när man grubblar över ett glas öl
men man hoppas att barna ändå får ett glas öl.

Ha det bra i värmen på en Sara-krog.
Rosenrött och himmelsblått ska det va.
Vårt liv är inte bara knog.
Öl är till exempel gott.

När man ser på hur barna växer upp och står i,
kan man undra om barna nånsin får det som vi?
Om det finns jobb, om det finns mat
om det är drägligt där dom bor,
finns det får och kor och vatten och luft?
Får dom döttrar och söner, har dom dragspel och vals,
har dom kvar bruna bönor, har dom någonting alls?
Framtiden verkar dyster när man grubblar över ett glas öl
men man hoppas att barna ändå får ett glas öl!

Jag känner bara avsky för den så kallade Kulturprofilen, men jag vill skydda hans hustru för offentlig hängning

23 november 2017 15:26 | I skottgluggen, Media, Prosa & lyrik | 21 kommentarer

Jo, jag vet vem den så kallade Kulturprofilen är – ni kan själva med hjälp av DNs öknamn hitta honom på nätet – men jag tänker här inte namnge honom, detta trots att det kvinnorna på DN Kultur vittnade om får också mig att känna avsky.

Jag är ju gammal journalist med den gammaldags yrkesetiken att inte hänga ut någon förrän vederbörande är fälld, men i det här fallet är det mer hänsynen till hans hustru, en av Sveriges mest lyskraftiga poeter, som fäller avgörandet. Jag har ytligt träffat henne (däremot inte henne make) men känner henne inte i något annat avseende än att jag har läst henne – alltså har jag ingen aning om i vilken utsträckning hon har anat eller fått kännedom om makens eskapader. Men det finns självklart en risk att en namnpublicering också i traditionella media drabbar även henne, kanske mer än den som är skyldig till alla de här kränkningarna, övergreppen och sexuella utpressningsförsöken.

Danmark: Socialdemokratiet starkt framåt i kommunalvalet.Dansk Folkeparti tappar mark

22 november 2017 23:03 | Politik | Kommentering avstängd

En rubrik i Politiken ger en ganska träffsäker bild av resultaten i det i går genomförda kommunalvalet:

Midtvejsvalg:
Socialdemokratiet vinder
tabt terræn tillbage. V og DF
bløder mandater

Socialdemokratiet fick i landsgenomsnitt 32,4 procent av rösterna, alltså markant mer än i de rikspolitiska mätningar jag regelbundet brukar publicera och kommentera, också högre än resultatet i motsvrande val 2013, 29,5 procent. Det här genomsnittet gäller sen förstås inte alla delar av landet – det finns lokala bakslag men också triumfer som resultatet i nordjylländska Fredrikshavn, där sex av tio väljare röstade socialdemokratiskt och där partiet ökade med 18,5 procent – stadens kvinnliga borgmästare fick 14.862 personröster. i København backade Socialdemokratiet under ledning av Frank Jensen en aning, men där ökade i stället bundsförvanten Alternativet, och liberala Venstre åkte på en smäll. Facit av valet är för Socialdemokratiets del ett ökande antal borgmästarposter, ofta vunna på bekostnad av Venstre – i den här delen av valet är det i övrigt mest bara Konservative Folkeparti som har lyckats behålla några tidigare erövrade poster.

Dansk Folkeparti har, mot alia prognoser, gjort ett ganska uselt val, nu fått 8,8 procent mot 10,1 procent 2013. Jag har inga data som styrker det som är min tes, men Socialdemokratiet kan ha lyckats värva tillbaka en del tidigare (S)-röstande DFare. Det intressanta med det är att valbudskapet (s) mest har rört traditionella välfärdsfrågor, således inte invandringspolitiken.

Liberala och regeringsledande Venstre gör i och för sig inte något uselt val, om man utgår från de opinionssiffror partiet har i dag, men jämfört med valet 2013 gör partiet förluster.

Norge: I dag röstar delar av arbetarklassen på Fremskrittspartiet, ja åven på Høyre

21 november 2017 18:51 | Politik | Kommentering avstängd

Förr röstade arbetarklassen främst på Socialdemokraterna, och de som inte gjorde det la oftast sin röst på något parti till vänster om socialdemokratin. Så här var det också i Norge. Så sent som 1965 såg sig två tredjedelar av Arbeiderpartiets väljare som arbetarklass.

Sedan har det hänt ganska märkbara saker med arbetarklassens politiska identifikation och intressebaserade röstning. I 2017 års norska stortingsval var det bara en tredjedel av dem som själva definierade sig som arbetarklass som la sin röst på Arbeiderpartiet. Eller för att vara ännu mer exakt: 2017 definierade sig 32 procent av Arbeiderpartiets och Sosialistiskt Venstrepartis väljare som arbetarklass. 1965 var det hela 65 procent av APs och dåvarande Sosialistisk Folkepartis väljare som själva såg sig som arbetarklass.

En del av det här förklaras naturligtvis av en förändrad klasstruktur i det norska samhället.

Men röstningsbeteendet har också i andra avseendet ändrats. 1965 röstade bara 5 procent av dem som själva definierade sig som arbetarklass på Høyre. I det senaste valet var 14 procent av de väljare som röstade på Høyre arbetarklass, dessutom hela 20 procent av högerpopulistiska Fremskrittspartiets väljare detsamma.

Jag har hittat de här uppgifterna i en artikel i norska Klassekampen. De kommer från en undersökning gjord av Ipsos på uppdrag av Tor Bjørklund från Statsvetenskapliga institutionen vid Oslo universitet.

Orkla köper Health and Sports Nutrition Group med näthandelsportalerna Gymgrossisten och Bodystore

21 november 2017 17:50 | Handel | Kommentering avstängd

Gymgrossisten och Bodystore säljer över nätet kosttillskott, hälsoprodukter, kläder och tillbehör och är stor aktör på den här marknaden i hela Norden. Kundkretsen är aktiva idrottsutövare och andra sportentusiaster. Företaget har egna varumärken men har också säljuppdrag åt andra.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^