Bruce Springsteen sjunger Pete Seeger

30 april 2006 18:14 | Musik, Politik | 8 kommentarer

Om jag någonsin har haft en sånghjälte framför andra, är det Pete Seeger. Jag har skaffat alla skivor jag har kommit över sen jag började lyssna på honom på 1960-talet. Trots att vi har enorma mängder skivor med honom, solo och i gruppkonstellationer, vore det förmätet att hävda, att vi har allt, men vi bör åtminstone ha en av de största Pete Seeger-samlingarna i det här landet, kanske den allra största.

Jag delar min uppskattning av Pete Seeger med min hustru. Hon har hört honom live i Carnegie Hall tillsammans med Woody Guthries son Arlo. Jag har hört Seeger live och sjungit med vid ett framträdande i universitetsaulan i Uppsala; resultatet finns på Oktober-LPn ”If a Revolution Comes to my Country”. Birgitta och jag har många gånger suttit tillsammans och hört på hans skivor.

Allra först fångades vi av hans politiska och sociala engagemang, men hans repertoar innehåller så mycket mera: folksånger (amerikanska, men också från jordens övriga hörn), blues, ballader, sånger för barn, sånger hämtade ur den religiösa sångskatten och så vidare.

Han är en fantastisk solosångare med en underbar röst; min hustru beskriver den som manlig och varm. När hon sommarpratade i radio för några år sen, dedicerade hon hans insjungning av ”Kisses Sweeter Than Wine” till mig – vi älskar båda den sången.

Som sångare är han medryckande, en gnistrande bra liveartist. Dessutom interagerar han med sin publik: till synes helt utan ansträngning får han publiken inte bara att sjunga med i allsång utan också att sjunga i stämmor.

Pete Seeger, född 1919, kommer från en genommusikalisk familj, som också rymmer de sjungande och spelande syskonen Mike Seeger och Peggy Seeger. Redan i unga år startade han musikverksamheter med radikala förtecken som The People´s Songs (1945). Ur den organisationen föddes 1956 den politiskt radikala folksångtidskriften Sing Out!, som nu är inne på sin 50e årgång och där Pete Seeger från starten har publicerat kolumnen Johnny Appleseed Junior. Vid sidan av solokarriären har han bildat och lett de fackligt och politiskt inriktade folksånggrupperna The Almanac Singers (1940) och The Union Boys (1944) och så den första kommersiellt jätteframgångsrika gruppen The Weavers (1948), som inte heller den var politiskt tandlös, vilket den fick sota för under mccarthyeran – Seeger själv kallades 1955 till förhör av The House Committee on Un-American Activities. Om allt detta kan man läsa mer under Kulturspegeln, Musik.

I yngre år var Seeger med i det amerikanska kommunistpartiet, som han sedan lämnade – också om detta och om den övriga amerikanska sångvänstern skriver jag under Kulturspegeln, Musik.

Till Seegers storhet hör att han inte har vikt en tum, när det har blåst, att han har breddat vänsterns kamp till nya områden (till exempel miljöfrågorna, på LPn ”God Bless the Grass”) och att han har ställt upp, när det verkligen gällde. När kampen mot rassegregeringen i USA på 1960-talet tog ny fart, stod denne vite sångare främst i demonstrationsleden och bidrog till att segregationsmotståndarna nådde en hel del framgångar.

Seeger är vid sidan av vännen och kompanjonen Woody Guthrie giganten i radikal amerikansk folkmusik; Guthries sjukdom och tidiga död har inneburit, att Seegers inflytande har varit mer långvarigt. Många av hans sånger – ”Where Have All the Flowers Gone?”, ”If I Had a Hammer” (skriven tillsammans med en annan medlem av The Weavers, Lee Hays), ”Turn, Turn, Turn”, ”Bells of Rhymney” med flera – har blivit stora hits även med andra artister.

Det radikala amerikanska skivbolaget Appleseed – namnet är helt klart en hommage à Pete Seeger – gav 1998 ut en dubbel-CD med Pete Seegers låtar, ”Where Have All the Flowers Gone? The Songs of Pete Seeger, Vol 1″ (Appleseed 1034), där Pete Seeger själv, trots sin höga ålder, något medverkar; annars finns där tolkningar av Seeger-låtar av artister som Richie Havens, Ani DiFranco, Billy Bragg, Peter, Paul and Mary, Tom Paxton, Judy Collins, Odetta, Donovan – och så Bruce Springsteen.

Den har sedan följts av ytterligare två liknande CD med Seeger-material, ”If I Had a Song”: The Songs of Pete Seeger, Vol 2″ och ”Seeds: The Songs of Pete Seeger, Vol 3″.

I sin egen mapptext till Bruce Springsteen: ”We Shall Overcome: The Seeger Sessions” (Columbia 828 76828762, 2006) berättar sångaren, att han blev ganska överraskad, när Appleseed 1997 bad honom göra en version av ”We Shall Overcome” för sin Seeger-skiva: ”Growing up as a rock n´ roll kid I didn´t know a lot about Pete´s music or the depth of his influence.” Alltså skaffade han sig en bunt Seeger-skivor och tillbringade de närmaste dagarna med att lyssna, allt mer tagen.

Men det här var också, även om han nu skulle göra en egen version, musik som fordrade andra musiker än de som han normalt spelade med. Genom Soozie Tyrell, violinist i The E Street Band, fick han kontakt med ett gäng musiker, som spelade instrument som dragspel, fiol, banjo (Seeges eget huvudinstrument), ståbas och washboard, musiker som han aldrig hade träffat – men som visade sig kunna spela ihop med honom, som om de aldrig hade gjort något annat förr. Det ledde till sammanlagt tre endagssessioner, varav alltså den första 1997; de andra genomfördes 2005 och 2006. De föregicks inte av några rep, vilket är värt att nämna, med tanke på att det låter så förbannat bra.

Titelspåret på Bruce Springsteens ”We Shall Overcome: The Seeger Sessions” är alltså identiskt med det han ursprungligen gjorde för ”Where Have All the Flowers Gone?”-CDn. När jag hörde den på originalplattan, tyckte jag inte, att den hörde till de allra bästa seegertolkningarna där; nu när jag hör den i ett nytt sammanhang, gillar jag den bättre, men den är fortfarande inte bland de bästa låtarna på Springsteens egen Seeger-CD.

Jag tror jag förstår varför. Har man hört Pete Seegers kraftfulla version på Carnegie Hall-inspelningen, har man hört den definitiva versionen, och Springsteens mer lågmälda version klarar inte jämförelsen.

Innan jag fortsätter med Springsteens CD, vill jag göra en utvikning om ”We Shall Overcome”, en sång som det var fullkomligt självklart att ta med i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete. frihet och fred” (Prisma, 1960).

”We Shall Overcome” är en modern version av en gammal afroamerikansk psalm, ”I´ll Overcome Someday”. Den blev kampsången framför alla andra för integrationsrörelsen i den amerikanska Södern. Den gamla texten löd: ”I´ll be all right… I´ll be like him… I´ll wear the crown… I´ll overcome”. En fackförening, Negro Food and Tobacco Union i Charleston, South Carolina, tog upp den gamla psalmen igen, nu för bruk i en strejkvaktkedja (picket line) 1945, och därifrån kom sången till Highlander Folk School. Den kom snart att bli skolans speciella sång och förknippades med Zilphia Hortons sätt att sjunga den. Hon lanserade den vid fackföreningsmöten över hela Södern. Vid en av hennes resor till New York lärde sig Pete Seeger sjunga den. Pete spred sången över hela norra USA. Pete, Zilphia och andra la till strofer, som knöt an till verksamheten inom fackförenings-, freds- och integrationsrörelserna; ”We will end Jim Crow…, We shall live in peace…, We shall organize…, The whole wide world around…” et cetera. 1959, några år efter Zilphia Hortons död, kom Guy Carawan till Highlander Folk School och fortsatte hennes arbete. I studentdemonstrationerna för de amerikanska negrernas jämlikhet kom ”We Shall Overcome” att spela en stor roll som samlande sång. När till exempel bussbojkotten i Montgomery, Alabama, under ledning av Martin Luther King kulminerade, sjöngs den av demonstrerande svarta i ansiktet på den fientliga vita mobben – och TV-kamerorna bar ut sången över hela landet.

WE SHALL OVERCOME

Amerikansk text: Traditionell amerikansk andlig sång (”I´ll Overcome Someday”) i bearbetning och med tillägg av medlemmar av Negro Food and Tobacco Union sam av Zilphia Horton, Frank Hamilton, Guy Carawan, Alex Comfort och Pete Seeger
Musik: Traditionell amerikansk andlig sång (”I´ll Overcome Someday”)

We shall overcome, we shall overcome,
We shall overcome some day.
Oh, deep in my heart, (I know that) I do believe,
That we shall overcome some day.

We are not alone… (today)

The truth will make us free…

We´ll walk hand in hand…

The Lord will see us through…

Black and white together… (today)

We shall all be free…

We shall live in peace…

– – –

The whole wide world around…

We´re building a new world… (today)

The light is shining forth…

We shall brothers be…

We are not afraid…

We shall organize…

We shall overcome…

Olika varianter av texten plus noter finns också i mängder av amerikanska sångböcker, till exempel i ”Reprints From Sing Out!, Vol 6″, Oak Publications, 1964.

I min sångbok ”Upp till kamp” publicerade jag också en svensk översättning:

VI SKA ÖVERVINNA

Svensk text: Roland von Malmborg, 1965
Musik: Amerikansk traditionell andlig melodi (”I´ll Overcome Someday”)

Vi ska övervinna,
Vi ska övervinna,
Vi ska övervinna
en dag.
Å, djupt i mitt hjärta
känner jag:
Vi ska övervinna en dag.

Vi vandrar hand i hand…

Hela jorden kring…

Ljuset strålar fram…

Alla ska bli fria…

Fred i hela världen…

Vi bygger en ny värld… (i dag!)

Vi är inte rädda… (i dag!)

Vi ska övervinna…

Men tillbaka till Bruce Springsteens Seeger-CD.

Jag tror, att han själv – när han reflekterade över sin version av ”We Shall Overcome” – kom till insikt om att man inte med framgång kan göra egna versioner av Seeger-låtar, som är mycket kända och definitivt präglade av dennes magnetism, inte ens om man är Bruce Springsteen. Det gäller därför att antingen välja mindre kända titlar bland dem som Seeger har sjungit in eller så göra starkt avvikande versioner, som ger låtarna en ny och springsteensk kvalitet.

Och med det här konceptet har han lyckats. Jag vidhåller det, trots att ett antal recensenter, trots hövliga bugningar mot Springsteen (som man inte törs såga), har skrivit relativt svalt om hans Seeger-CD. Skillnaden mellan våra bedömningar har nog att göra med att både de och jag gillar Springsteen men att de, i motsats till mig, inte kan tillräckligt mycket om Seeger och hans musik, kanske inte ens gillar den sortens musik.

Texterna, i den form de framförs av Springsteen, finns i CD-mappen. Den som vill jämföra Springsteens versioner av låtarna med Seegers hänvisar jag till det appendix jag har upprättat nedan.

”Old Dan Tucker” är i Springsteens version stökig, störtskön square dance. Den är en gammal fiollåt, ofta använd just till square dance; märk texten: ”Old Dan Tucker come to town /Swinging them ladies all around / First to the right and then to the left / Then to the gal he loved best”. En spridd textversion är den som sångaren Dan Emmett 1843 skrev för sin grupp The Virginia Minstrels. Både text och noter finns i ”Burl Ives Song Book”, Ballantine Books, 1953.

”Jesse James” är en av de många rövarballader som det vimlar av i amerikansk folkmusik. Den tillskrivs ibland John Lomax, men det måste i så fall vara i hans egenskap av upptecknare. Sången om Jesse James skrevs av Billy Gashade; det är denna originalversion Bruce Springsteen använder sig av. Woody Guthrie gjorde annars en egen textversion, som är minst lika känd – den hittar man, med noter, i Alan Lomax, Woody Guthrie & Pete Seeger (red): ”Hard Hitting Songs For Hard-Hit People” (Oak Publications, 1967). Ytterligare en textversion, av Paul Clayton, med noter hittar man i ”Reprints From Sing Out! Vol 4″, Oak Publications, 1962. Den är intressant för raden ”And he stole from the rich and gave to the poor”, karaktäristisk för alla Robin Hood-inspirerade texter, som har gjort rövarballaderna så populära.

Springsteen startar med att sjunga i Guthries eller Seegers balladstil, fast lite snabbare, men sen blir det lite mer bluesgrass av låten.

”Mrs McGrath” finns i otaliga inspelningar med Seeger. Balladen är ett irländskt skillingtryck, upptecknat av Colm O Lochlainn i Dublin, och Springsteens kompband markerar tydligt dess irländska ursprung. Den blev starkt förknippad med påskupproret 1916, men texten har, med sina makabert konkreta detaljer – ”Then come Ted without any legs / And in their place two wooden pegs” – ett klart antikrigsbudskap, tillämpbart också på det USA som för krig i Irak. Både text och noter finns i ”Reprints From Sing Out!, Vol 1″, Oak Publications, 1962.

”Oh, Mary Don´t You Weep” är en traditionell negro spiritual; den som vill ha både text och noter kan gå till Jim Morse (red, förord av Carl Sandburg): ”The Dell Book of Great American Folk Songs” (Dell Publishing, 1963). Den här sången fick ny aktualitet under de amerikanska svartas medborgarrättsdemonstrationer, bland annat på grund av den här tillagda strofen (som Springsteen också sjunger en variant av):

Well one of these nights bout 12 o´clock
This old world is gonna rock
Pharaoh´s army got drownded
O Mary don´t you weep.

Springsteens version av ”Oh, Mary Don´t You Weep” har till att börja med, med sitt fiolintro, smak av gammaldags vemodig jazz. Men sen blir det frustande härligt – kul med dragspel i en negro spiritual!

Också ”John Henry” är en sång som finns i otaliga versioner med Pete Seeger. Den är en ballad från järnvägsbyggareran under slutet av 1800-talet, med temat det arbetande amerikanska folket. Text och noter finns i Jim Morse (red, förord av Carl Sandburg): ”The Dell Book of Great American Folk Songs” (Dell Publishing, 1963). I ingressen där står det: ”John Henry is the leading folk hero of the Negro”.

Bruce Springsteens version är kraftfull och rytmisk, som det anstår John Henry med släggan.

”Eire Canal” skrevs 1905 av Thomas S Allen och hette då ”Low Bridge, Everybody Down”. Som bakgrund: kanalen, som blev klar 1825, bidrog till att öppna upp Illinois, Wisconsin och Michigan för nybyggarna. Också det här är en hyllning till det arbetande USA. Text och noter finns i ”Burl Ives Song Book”, Ballantine Books, 1953, och i ”Reprints From Sing Out! Vol 4″, Oak Publications, 1962.

Bruce Springsteens version, med banjo som framträdande kompinstrument, för tankarna till Pete Seegers original.

”Jacob´s Ladder” är en traditionell negro spiritual med tilläggstext av Pete Seeger; Seegers bidrag är en refräng, skriven för strejkande textilarbetare på 1940-talet. Så här lyder originalet:

Yeah, we are climbing higher and higher
Yeah, we are climbing higher and higher
Yeah, we are climbing higher and higher
We are brothers, and sisters, all.

I Seegers fackföreningsversion, som Springsteen i n t e sjunger, låter det så här:

Every new man makes us stronger
Every new man makes us stronger
Every new man makes us stronger
Brothers in our land.

Det finns också en gruvarbetarversion från West Virginia:

We are building a strong union…

Seegers version med noter hittar man i ”Reprints From Sing Out! Vol 7″, Oak Publications, 1964.

Springsteens version, med mycket blås, låter som tradjazz.

Valet av ”My Oklahoma Home” är överraskande. Den har Pete Seeger bara gjort någon enstaka inspelning av. Med tanke på att den handlar om dust bowl-eran är det också överraskande, att den inte är skriven av Woody Guthrie utan av Agnes ”Sis” Cunningham (1961). Text och noter finns i ”Reprints From Sing Out!, Vol 7″, Oak Publications, 1964.

På Springsteens CD anges hennes bror Bill Cunningham (Agnes var förresten gift Friesen vid tiden för sångens tillkomst) som medförfattare. Själv tycker jag att melodin har likheter med den traditionella gospelmelodi, till vilken Dick Blakeslee skrev sin kampanjsång för Henry Wallace i presidentvalkampanjen 1948, ”Passing Through”, den som jag 1965 försåg med den svenska texten ”Och livet drar förbi” (se min sångbok ”Upp till kamp!”, Prisma, 1970).

”Sis” Cunningham, själv en dust bowl refugee, var medlem i Pete Seegers grupp ”The Almanac Singers” och även fackföreningsorganisatör. Hon gjorde vidare en lång och värdefull insats som redaktör för det vänsterradikala sångmagasinet Broadside, som samarbetade med Folkways om skivutgåvor med varierande, radikala artister.

I Bruce Springsteens version får den här låten, åter igen med hjälp av blåsarna, countrystuk.

I ”Eyes On the Prize” (eller ”Keep Your Eyes On the Prize” som den heter hos Seeger; den är också känd som ”Gospel Plow”, ”Paul and Silas” och ”Hold On”) är blåsarna i stället jazziga. Originalet är en religiös sång, men den text Springsteen sjunger är skriven 1956 av medborgarrättsaktivisten Alice Wine. Det är gjord för att sjungas som allsång vid protestmöten.

”Shenandoah”, en shanty från tidigt 1800-tal, är full av vemodig hemlängtan. Jag har försökt att låta bli att göra direkta jämförelser mellan Springsteens och Seegers versioner, men här måste jag markera, att jag tycker att Seegers är bättre. Text och noter finns i ”Burl Ives Song Book”, Ballantine Books, 1953.

”Pay Me My Money Down” är åter igen ett överraskande val, så till vida att jag inte kan komma på att Seeger skulle ha gjort någon soloinsjungning av den; däremot har han gjort den med The Weavers. Seegersk är den däremot i meningen, att den har sjungits som protestsång av svarta stuvare i Georgia och South Carolina. Text och musik hittar man i Jim Morse (red, förord av Carl Sandburg): ”The Dell Book of Great American Folk Songs” (Dell Publishing, 1963). Av den framgår det, att sången är hämtad ur Lydia Parish´ bok med slavsånger från Georgia.

Musiken är shanty men med tydliga drag av karibisk calypso. Dess sydstatskaraktär framhävs i Springsteens version av dragspelskomp à la cajun/zydeco.

Näst sista spåret, ”We Shall Overcome”, är redan avhandlat.

CDn avslutas med en kul version av ”Froggie Went A Courtin´”. Den görs här som bluegrass, med Bruce på munspel.

Den här sången, som Seeger har sjungit otaliga gånger (även på skiva), är ursprungligen ett skotskt skillingtryck från 1549, ”The Frog Came to the Myl Dur” (Mill Door). Text och noter finns i ”Burl Ives Song Book”, Ballantine Books, 1953. En alternativ text, ”Mr Froggie” (av Leslie Haworth, 1962), också med noter, finns i ”Reprints From Sing Out!, Vol 8″, Oak Publications, 1962.

Springsteens album innehåller dessutom en DVD med en trettio minuter lång film från inspelningarna av ”Old Dan Tucker”, ”Jesse James”, ”Pay Me My Money Down”, ”Erie Canal”, ”O Mary Don´t You Weep”, ”Shenandoah” – och så, som bonus, ”Buffalo Gals”. Sammanfattningsvis kan man säga, att Bruce och bandet uppenbarligen har haft hemskt roligt vid inspelningarna. Det är smittsamt.

”Buffalo Gals” är baserad på ”the Negro dialect song `Lubly Fan´ 1844″ upplyser ”Burl Ives Song Book”, Ballantine Books, 1953, som också innehåller text och noter.

Smärre invändningar till trots tycker jag att Bruce Springsteens ”We Shall Overcome: The Seeger Sessions” är en höjdarskiva. Säkert kan den locka nya generationer av lyssnare till Pete Seeger och hans musik, och förhoppningsvis följs den av fler nya CD med Seeger-musik, gjorda av nutida artister, och då också med sånger som är mer politiskt kontroversiella än de som Springsteen har valt ut. Det finns att ta av!

Till vägledning för dem som är intresserade av Seegers original har jag med hjälp av mina egna skivhyllor (plus något enstaka tillägg) gjort följande lista, av bekvämlighetsskäl uppställd i alfabetisk ordning.

Sångerna på Bruce Springsteen: ”We Shall Overcome: The Seeger Sessions” i
PETE SEEGERS EGNA INSJUNGNINGAR

(LP tillgänglig som CD från Smithsonian Folkways betyder, att den inte finns som CD i handeln men att den kan beställas i CD-form via Smithsonian Folkways hemsida, http://www.folkways.si.edu.)

Buffalo Gals

LP tillgänglig som CD från Smithsonian Folkways:
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads, Vol 1”, Folkways FA 2320, 1959

The Almanac Singers: ”Which Side Are You On?”, 1941

CD:
Pete Seeger: ”The American Folk Song Collection”, The Entertainers 241, 1990
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads”, Music of the World 12504, 1992

***

Erie Canal

LP också tillgängliga som CD från Smithsonian Folkways:
Pete Seeger: ”Frontier Ballads”, (2 LP) Folkways FP 5003, 1954
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads, Vol 4”, Folkways FA 2323, 1961
Pete Seeger & Ed Renehan: ”Fifty Sail on Newburgh Bay: Hudson Valley Songs, Old & New”, Folkways FH 5257, 1976

CD:
The Weavers: ”Greatest Hits”, Vanguard VCD 15/16, 1986
The Weavers: ”Weavers Classics”, Vanguard VMD 73122, 1987
Pete Seeger: ”Children´s Concert at Town Hall” (återutgiven LP från 1963), Columbia CK 46185, 1990
Pete Seeger: ”Clearwater Classics”, Sony Special Products 17865, 1993
The Weavers: ”Wasn´t That a Time, Vol 2: This Land Is Your Land”, Vanguard VCD 4-147/50, 1993
The Weavers: ”Kisses Sweeter Than Wine” (dubbel-CD), Omega OCD 3021/22, 1994
Pete Seeger: ”Pete Seeger Concert: Folk Songs & Ballads”, Collectables COL-CD 5608, 1995
Pete Seeger: ”Pioneer of Folk”, Prism Lesure PLATCD 500, 1999
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads Vol 3”, Smithsonian Folkways SFW 40152, 2004
Pete Seeger & Tom Glazer: ”Legends: Folk Legends”, 2005

***

Eyes On the Prize (Keep Your Eyes On the Prize)

LP (ingår i senare utgiven dubbel-CD från Columbia):
Pete Seeger: ”We Shall Overcome: Recorded Live at Historic Carnegie Hall Concert June 8, 1963”, CBS 62209
LP också tillgänglig som CD från Smithsonian Folkways:
The Freedom Voices & Pete Seeger: ”WNEW´s Story of Selma”, Folkways FH-5595, 1965

CD:
Pete Seeger: ”We Shall Overcome: The Complete Carnegie Hall Recording June 8, 1963”, (dubbel-CD) Columbia 45312, 1989
Pete Seeger: ”A Link In the Chain”, (dubbel-CD) Columbia Legacy COL 485110 2, 1996

***

Froggie Went A-Courtin´

LP:
Pete Seeger: ”Children´s Concert at Town Hall”, CBS, 1963 – låten kallas här ”Here´s to Cheshire – Here´s to Cheese (Froggy)”
LP också tillgänglig som CD från Smithsonian Folkways:
Pete Seeger: ”American Folksongs For Children”, Folkways, 1953, återutgiven 1961
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads, Vol 4”, Folkways FA 2323, 1961

CD:
Pete Seeger: ”American Folksongs For Children”, Smithsonian Folkways SF-45020, 1990
Pete Seeger: ”Children´s Concert at Town Hall” (återutgiven LP från 1963), Columbia CK 46185, 1990 – låten kallas här ”Here´s to Cheshire – Here´s to Cheese (Froggy)”
Pete Seeger, Bess Lomax, Butch Hawes, Ernst Busch, Woody Guthrie and Chorus: ”Songs of the Lincoln/International Brigades” and Woody Guthrie, Cisco Houston & Sonny Terry: ”Southern Mountain Hoedown”, Collectables 5606, 1995 – låten finns i den senare delen, alltså inte med Seeger
Pete Seeger: ”Birds, Beasts, Bugs and Fishes Big and Little”, Smithsonian Folkways 45039, 1998
Pete Seeger: ”American Folk, Game and Activity Songs for Children”, Smithsonian Folkways 45056, 2000
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads Vol 2”, Smithsonian Folkways SFW 40151, 2003

***

Jacob´s Ladder

LP också tillgängliga som CD från Smithsonian Folkways:
Pete Seeger, Tony Kraber, Jerry Silverman, Will Geer, Rev. Gary Davis & Mike Seeger: ”Hootenanny at Carnegie Hall”, Folkways FH 2512, 1960
Pete Seeger: ”Pete Seeger at the Village Gate With Memphis Slim and Willie Dixon, Vol 1”, Folkways FA 2450, 1960

CD:
Pete Seeger: ”Sing-a-long at Sanders Thetre, 1980”, (dubbel-CD) Smithsonian Folkways SFW 40027/8, 1991
Arlo Guthrie & Pete Seeger: ”More Together in Concert, Vol 2”, Rising Son 007/8, 1994

***

Jesse James

LP också tillgänglig som CD från Smithsonian Folkways:
Pete Seeger: ”American Ballads”, Folkways FA 2319,1957

CD:
Pete Seeger: ”The American Folk Song Collection”, The Entertainers 241, 1990
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads”, Music of the World 12504, 1992
Pete Seeger: ”A Link In the Chain”, (dubbel-CD) Columbia Legacy COL 485110 2, 1996
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads Vol 2”, Smithsonian Folkways SFW 40151, 2003

***

John Henry

LP:
Pete Seeger: ”Folk Songs by Pete Seeger”, Capitol / EMI W 2172, 1964
Pete Seeger: ”3 Saints, 4 Sinners and 6 Other People”, Columbia Folk Odyssey 32 16 0266 (saknar utgivningsår; mitt exemplar är inköpt 1969)
Pete Seeger: ”John Henry and Other Folk Favorites”, CBS S 52749 (konsertupptagning från The Village Gate 1961 – saknar utgivningsår; mitt exemplar är inköpt 1970)
LP också tillgängliga som CD från Smithsonian Folkways:
”Studs Terkel´s Weekly Almanac on Folk Music, Blues on WFMT With Big Bill Broonzy and Pete Seeger”, Folkways FS 3864, 1956
Pete Seeger: ”American Ballads”, Folkways FA 2319,1957
Pete Seeger, Sonny Terry & Brownie McGhee: ”Washboard Band: Country Dance Music”, Folkways FA 2201, 1956
Pete Seeger & The Hooteneers: ”Sing Out! Hootenanny”, Folkways FA 2513, 1963

CD:
Pete Seeger, Jane Sapp & Si Kahn: ”Carry It On – Songs of America´s Working People”, Flying Fish Records FF 70104, 1987
Pete Seeger: ”The American Folk Song Collection”, The Entertainers 241, 1990
Pete Seeger: ”Sing-a-long at Sanders Thetre, 1980”, (dubbel-CD) Smithsonian Folkways SFW 40027/8, 1991
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads”, Music of the World 12504, 1992
Pete Seeger: ”Clearwater Classics”, Sony Special Products 17865, 1993
Pete Seeger: ”Folk Songs For Young People”, Smithsonian Folkways SFW 45024, 2000
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads Vol 1”, Smithsonian Folkways SFW 40150, 2002

***

Mrs McGrath

LP:
Pete Seeger: ”I Can See a New Day”, CBS SBPG 62462, 1964
Pete Seeger & Big Bill Broonzy: ”Seeger and Broonzy In Concert”, XTRA / Transatlantic Records 1006, 1965 (brittisk licensskiva med tillåtelse från Folkways)
LP också tillgängliga som CD från Smithsonian Folkways:
Pete Seeger: ”Sing Out With Pete!”, Folkways FA 2455, 1961
Pete Seeger: ”Wimoweh and Other Songs of Freedeom and Protest”, Folkways FTS 31018, 1968

CD:
Pete Seeger:”We Shall Overcome: The Complete Carnegie Hall Recording June 8, 1963”, (dubbel-CD) Columbia 45312, 1989
Pete Seeger:”A Link In the Chain”, (dubbel-CD) Columbia Legacy COL 485110 2, 1996

***

My Oklahoma Home Blowed Away

CD:
Pete Seeger: ”A Link In the Chain”, (dubbel-CD) Columbia Legacy COL 485110 2, 1996

***

Oh Mary Don´t You Weep

LP också tillgänglig som CD från Smithsonian Folkways:
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads Vol 3”, Folkways FA 2322, 1962

CD:
Pete Seeger: ”The American Folk Song Collection”, The Entertainers 241, 1990
Pete Seeger: ”Live at Newport” (inspelningar från festivalerna 1963, 1964 och 1965), Vanguard VCD 77008, 1993
Pete Seeger: ”The Best of Pete Seeger”, Vanguard 501-2, 1994
The Weavers: ”Kisses Sweeter Than Wine”, (dubbel-CD) Omega OCD 3021/22, 1994
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads Vol 1”, Smithsonian Folkways SFW 40150, 2002

***

Old Dan Tucker

LP tillgänglig som CD från Smithsonian FolkWays:
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads, Vol 1”, Folkways FA 2320, 1959
Pete Seeger: ”Live at the Village Gate”, Verve Folkways

CD:
American Favorite Ballads Vol 1”, Smithsonian Folkways SFW 40150, 2002

***

Pay Me My Money Down

CD:
The Weavers: ”The Weavers at Carnegie Hall” (december 1955), Vanguard VMD-73101, 1988
The Weavers: ”Wasn´t That a Time, Vol 1: The Early Years”, Vanguard VCD4 147/50, 1993

***

Shenandoah

LP också tillgänglig som CD från Smithsonian Folkways:
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads, Vol 2, Folkways FA 2321, 1958

CD:
Pete Seeger: ”Children´s Concert at Town Hall”, Columbia 46185, 1990 (ursprungligen utgiven som LP 1963)
Pete Seeger: ”Kisses Sweeter Than Wine”, Magnum Music TKCD 008, 1996
Pete Seeger:”We Shall Overcome: The Complete Carnegie Hall Recording June 8, 1963”, (dubbel-CD) Columbia 45312, 1989 – en variant, Sea of Misery”, ingår
Pete Seeger: ”American Favorite Ballads Vol 1”, Smithsonian Folkways SFW 50150, 2002

***

We Shall Overcome

LP (ingår i senare utgiven dubbel-CD från Columbia):
Pete Seeger: ”We Shall Overcome: Recorded Live at Historic Carnegie Hall Concert June 8, 1963”, CBS 62209
LP också tillgänglig som CD från Smithsonian Folkways:
Pete Seeger & The Hooteneers: ”Sing Out! Hootenanny”, Folkways FA 2513, 1963
LP:
Pete Seeger: ”The Bitter and the Sweet”, CBS SBPG 62488, 1965
Pete Seeger: ”Greatest Hits”, CBS S 63008, 1967

CD:
Pete Seeger:”We Shall Overcome: The Complete Carnegie Hall Recording June 8, 1963”, (dubbel-CD) Columbia 45312, 1989
Pete Seeger: ”Greatest Hits”, Columbia 9416, 1987 och 2002
Pete Seeger: ”Clearwater Classics”, Sony Special Products 17865, 1993
Pete Seeger: ”A Link In the Chain”, Columbia Legacy COL 485110 2, 1996
Pete Seeger: ”If I Had a Hammer: Songs of Hope & Struggle”, (dubbel-CD) Smithsonian Folkways SFW 40096, 1998
Pete Seeger: ”Pete Seeger ao vivo in Lisboa”, MoviePlay Gold MOV 30.374, 1998

Republik nu!

30 april 2006 13:49 | I skottgluggen, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Jo, jag hade naturligtvis – tillsammans med min hustru, den före detta talmannen – kunnat gå på riksdagens lunch för den 60-årsfirande kungen. Men jag avstod.

Naturligtvis unnar jag kungen att, liksom alla andra, fira en jämn födelsedag i goda vänners lag. Men hovet utnyttjar alltid varje tänkbart tillfälle till att, med lite fräsch rojalistisk yra, stärka monarkins ställning, och till det vill jag inte bidra.

Jag har gjort den plikt som följde av att vara talmannens make. Men jag gjorde det av kärlek till min hustru, inte till kungen. Och även då fanns det gränser för vad jag som republikan kan tänka mig att delta i: Jag har till exempel aldrig sjungit med i Kungssången, inte ens när jag stod bredvid drottning Silvia.

I stället äter jag en ensam sista april-lunch vid köksbordet i Öregrund: kallrökt ekologisk lax, kokt potatis och färsk skivad gurka; till det dricker jag Pripps blå lättöl.

Radions P1 står på, och jag lyssnar med ett halvt öra på den rojalistiska yran.

Så jag återgår till Bruce Springsteen och Pete Seeger.

Och i morgon tar jag bussen in till Uppsala för att delta i Första maj-demonstrationen.

Samling sker på Vaksala torg klockan 13.30. Där delar jag (gratis!) ut Ordfronts Första maj-nummer, det där Wanja Lundby-Wedin inte längre ställer sig helt avvisande till att ta över som partiledare efter Göran Persson.

14.00 är det avmarsch för demonstrationen.

14.30 är det möte i Odinslund med Mona Sahlin. (Men, som jag tidigare har sagt: Jag skulle delta, även om förstamajtalaren var en häst.) I Odinslund står jag vid ABFs bokbord och säljer (till ett mycket lågt pris) och signerar laboremusboken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”.

Sommaraning och kokkaffe

29 april 2006 15:35 | Mat & dryck, Trädgård, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Äntligen är våren här på riktigt. Solen skiner över Öregrund, och det är mild värme utomhus; termometern på skuggsidan visar + 13. Det är faktiskt sommaraning i luften. Jag går i skjortärmarna, när jag går ner till bastun/tvättstugan för att tömma den maskin Birgitta satte i gång, innan hon tidigt i morse tog bussen in till Uppsala: frotté och så några av mina marimekkoskjortor, som ska tvättas i 60 grader för att hålla färgen. Tvätten hänger jag på de streck vi har spänt mellan krikonträden. Finns det någon ljuvligare doft än den av kläder, som har fått torka på streck utomhus?

Likt Proust söker jag barndomens dofter, dock inte av madeleinekaka.

Till det jag älskar hör doften av nykokt kaffe. I min estniska barndom, i Juminda, Estland, i Merikarvia, Finland, så väl som i Juniskär, Sverige, var det kokkaffe som gällde.

Seden att koka kaffe tog jag med mig, när jag som student flyttade till Uppsala. Särskilt minns jag morgon- eller kanske snarare förmiddagskaffet i vår ruffiga lägenhet i ett rivningshus i hörnet av Kungsgatan och Linnégatan. Jag bodde där tillsammans med min bror Matti och så Erik Liljegren, son till en journalist på Arbetarbladet i Gävle. Vi experimenterade för att få rätt smak på kokkaffet och kom fram till att det behövdes 24 kaffeskedar – varken mer eller mindre – i kaffepannan för att göra det extra gott.

Vid de tillfällen, då vi var stadda vid kassa, sändes, medan kaffet kokade upp, en kurir till hembageriet på Skolgatan nära gamla flickskolan för att köpa färska kanelbullar, när vi ville slå på stort en äppellängd.

Under mina många pendlarår, när jag steg upp tidigt och hade bråttom till tåget, fick det anstå med kokkaffe, som ju måste passas, så att det inte kokar över. I stället puttrade en kaffebryggare av märket Hugin, medan jag rakade mig och duschade.

Men när vi 1969 köpte huset i Öregrund och började tillbringa semestrar och veckohelger där, blev längtan efter kokkaffe oemotståndlig igen. Varje dag kokade jag morgonkaffe i min gamla kaffepanna från studenttiden. Kaffet hällde jag sen över i en TV-kanna från femtitalet. Det har den dubbla fördelen, att man blir av med sumpen, som har sjunkit till botten av kaffepannan, och att kaffet håller sig kokhett och gott hela dagen – man slipper den uppvärmning, som fördärvar kaffesmaken.

TV-kannan är en konisk termos, klädd i falsk bast (det vill säga plastnät) i någon glad färg. Den är ett barn av televisionens inträde i de svenska hemmen – med dess hjälp behövde man inte lämna den heliga nya TV-apparaten ens för en kort tur till köket.

När min TV-kanna med hjälp av lekande barn gick åt helvete på berget utanför sovrumsfönstret, var jag först helt ställd. Men jag räddades av min yngste bror, Mikko. Inför en jämn födelsedag kammade han igenom alla loppisar och auktioner i gävletrakten – han bor i Skutskär – och presenterade mig så många TV-kannor, att de, även om jag skulle vara drullig, med råge kommer att räcka livet ut.

Jag har också skaffat mig en fin och stryktålig kaffepanna. När jag i många år var socialdemokratiska partiets nordiske och baltiske sekreterare och ofta besökte Helsinki, passade jag vid ett tillfälle på att gå till Stockmans och hittade där en snyggt designad kokkaffepanna av stål – var, om inte i Suomi, kan man eljest göra såna fynd?

I förmiddags kom jag inte i gång med kaffekokningen förrän under melodikrysset. Det senare tog väl upp en för stor del av min uppmärksamhet, och så, plötsligt, flöt det kaffe och sump över hela spisen. I nyhetspausen mitt i krysset hade det utspillda kaffet blivit så pass kallt, att jag – svärande – kunde suga och torka upp det med wettexduk. Att man aldrig lär sig!

Jo, jag klarade som vanligt melodikrysset.

I förrgår fick jag två exemplar av Bruce Springsteens nya CD ”We Shall Overcome: The Seeger Sessions”, ett från Bo med posten, ett från Birgitta som kom hit med bussen lagom till middag. Tack båda två; ett exemplar kommer att hamna i Uppsala och ett vara kvar här i Öregrund – jag kommer flitigt att lyssna på den här skivan, som jag lyssnade igenom i går och som jag snart ska höra på igen för att skriva om den.

Jag kan redan nu avslöja, att jag tycker den är bra.

Regnet i går och den plötsliga värmen har gjort, att gräsmattan har exploderat i blått. Stora ytor är täckta av blommande scilla sibirica, rysk blåstjärna.

En av de saker, som gjorde djupt intryck på mig, när jag som student kom till Uppsala, var scillamattan utanför rektorsvillan nedanför Katedralskolan. Den var betagande vacker! Så när jag många år därefter fick en egen trädgård, föresatte jag mig att åstadkomma något lika vackert. Höst efter höst har jag därefter köpt och planterat mängder av scillalökar, år från år utvidgat de ytor som blir så där intensivt scillablå så här års.

Till det roligaste med trädgårdsarbete hör att man konkret kan se resultatet av sina mödor.

Arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen

28 april 2006 17:14 | Media, Politik | Kommentering avstängd

Vår dotter Kerstin (Kokk) – det finns länk till hennes blogg här intill – är aktiv i nykterhetsrörelsen; hon arbetar som informatör och arkivarie på IOGT-NTOs förbundskansli i Stockholm och har varit distriktsordförande i Uppsala. Kerstin har påbrå, så till vida att hennes mor (Birgitta Dahl) är uppvuxen i ett hem, som präglades av aktivitet i nykterhetsrörelsen, och själv under sin studenttid bland annat var ordförande för Studenternas helnykterhetssällskap (SHS) i Uppsala och bodde på Nykterhetsvännernas studenthem, Arken kallad. Där bodde senare också i tur och ordning Kerstins storasyster Anna (Kettner, för övrigt med en period där även vid tiden för sin födelse och under sina första levnadsår) och så Kerstin själv.

Mina erfarenheter av nykterhetsrörelsen är mer begränsade. Under gymnasietiden gick jag visserligen med i IOGT hemma i Njurunda men avskräcktes – som den superrationalistiske radikal jag var (och är) – av inträdesceremonin i logen, och återvände aldrig dit. Dock bar jag vid studentfesten, på mitt livs första (förhyrda) smoking, IOGT-märket på slaget, som en demonstration mot det drickande som präglade (och präglar) den här anhalten i livet.

I Uppsala var jag under en kort tid ansluten till SHS, mest för att jag bytte medlemskap med SHS´ nya ordförande Anna-Greta Leijon, som följaktligen gick in i Laboremus, vars ordförande jag var, medan jag gick in SHS. Praktiserande helnykterist var jag ju hur som helst.

För övrigt ganska långt upp i ungdomsåren.

Numera är både jag och Birgitta avfällingar från nykterhetsröreslen, men det är en annan historia.

***

Hur som helst finns det anledning att berätta mer om det här.

Kerstin gav på sin blogg den 14 februari 2006 följande interiör från sitt arbete på IOGT-NTOs kansli:

Ibland blir jag uppringd av gamla gubbar som vill fråga något om arkivet och nykterhetsrörelsens historia, och som med bestämdhet tror sig veta bäst. Jag tror att de tycker att de med ålderns rätt borde veta mer än jag om vad som hänt förr i tiden, även om det är före deras egen födelse. Men framför allt sådant som hänt under deras levnadstid, men innan jag föddes. Det är ett konstigt sätt att tänka, tycker jag. Jag menar, jag vet ju inte ett dyft om till exempel idrott under 1990-talet, bara för att jag levde då. Och även om det skulle handla om ett ämne som jag är intresserad av kan det ju finnas andra människor i framtiden som är mer kunniga och pålästa än jag som har upplevt det. Jag skulle till exempel vilja hävda att jag kan ganska mycket om 1900-talsformgivning och -arkitektur; mer än gemene man som har levt under mina favoritdecennier vad gäller design.

Ibland kan det bli sådana konstiga situationer. Det känns som att jag skulle behöva säga ungefär “Hallå! Jag har läst sex år på universitetet. Jag har en fil. kand. i historia och är utbildad arkivarie. Jag har läst den mesta litteraturen om nykterhetsrörelsens historia. Jag kan det här.” för att de ska tro på vad jag säger, men så säger jag förstås inte.

Idag blev jag uppringd av en 72-årig man som samlade på brevmärken från nykterhetsrörelsen. Han hade några luckor i sin samling som han hoppades få fylla, och han ville även ha tag i mer fakta om vissa brevmärken. Han pratade en del om vilka olika nykterhetsorganisationer han hade märken från, och förklarade litet vad det var för sammanslutningar, ungefär som att jag inte skulle känna till dem. Om SSUH påstod han att det skulle höra till arbetarrörelsen, och då protesterade jag. För er som inte vet vad det var för organisation betyder förkortningen Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund. SSUH var ett helt fristående nykterhetssällskap som organiserade sig på skolor. Det hade ingen partipolitisk inriktning. Anledningen att han ansåg att det hörde till arbetarrörelsen är att han hade sett en uppmaning någonstans om att arbetarrörelsens ungdom borde ansluta sig till SSUH. Det var säkert så att SSUH annonserade i någon arbetarrörelsetidning. Sådant gör ju IOGT-NTO idag också; har riktade annonser i partipolitiska tidningar. Jag lyckades i vilket fall inte övertyga honom. Fine. Han får väl tro vad han vill.

***

Kristina Strömberg, som är mor till Bo Strömberg, som Kerstin är gift med, skrev den 15 februari följande kommentar:

Han kanske hade läst Staffan Heimerssons artikel i Aftonbladet 4/2 2006, där han säger att “En bokstav, en enda, hade räddat Anna Sjödins karaktär och karriär – Ett H”. Han skriver där om SSUH som han tydligen själv tillhörde i sin ungdom. Artikeln är väl värd att läsa. Kanske inte farbror begrep skillnaden mellan SSU och SSUH fast det framgår tydligt?!

***

Samma dag. den 15 februari, skrev jag själv en kommentar. Den är nedan aningen redigerad:

Den sammanblandning mellan SSUH och SSU, som Kristina skriver om, har jag själv stött på flera gånger.

Dock, här i Uppsala fanns det en period, då föreställningen om SSUHs arbetarrörelsetillhörighet inte skulle ha tett sig helt orimlig.

1960-talets första hälft var en period, då Laboremus snabbt växte till en ledande ställning bland studentorganisationerna: 1960-1961, då jag själv var ordförande, fördubblades antalet medlemmar från 125 till 254, för att vara exakt. Under nästa verksamhetsår ökade medlemstalet till 322. I mitten av 1960-talet var medlemsantalet uppe i drygt 500. Och vi talar nu om betalande medelmmar!

Till det här bidrog att föreningen hade ett omfattande samarbete med andra föreningar i frågor som rörde internationell solidaritet. En av dessa föreningar var SSUHs lokalavdelning SHS, Studenternas helnykterhetssällskap. Det gav också utdelning i form av medlemstillströmning från berörda föreningar. När det gällde SHS, kunde man ibland ha trott, att Laboremus hade en filial på Arken.

I boken “Framtidens utmaningar”, som utgavs till Laboremus´ 85-årsjubileum 1985, skriver jag följande om detta:

“I den grupp som bodde på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem på Sturegatan, fanns Birgitta Dahl (då med namnet Birgitta Kettner) och Anna-Greta Leijon (ordförande i studentförbundet 1965), som efterträdde Birgitta som ordförande i Studenternas helnykterhetssällskap, Björn Kumm, som gav viktiga impulser åt föreningen från medborgarrättskampen i USA, från Cuba, från gerillakampens Latinamerika och från Afrika, Hans O Sjöström (styrelseledamot i Laboremus, ledamot av redaktionskommittén för Libertas och pressekreterare i studentförbundet), som introducerade viktiga inslag i amerikanskt kulturliv för oss övriga, Sven Hedenskog, Sven Wästfeldt, Gunnar och Jolica Kumm och, i en något yngre generation, Gunnar Hofring (sekreterare i studentförbundet 1965, senare landstingsråd och ordförande i Landstingsförbundet), Roland Svensson och Leni Björklund.”

Jag kunde ha nämnt ännu fler; jag minns nu på rak arm Harry Björk, Bengt Bornefalk samt Bengt och Ulla Abrahamsson, hon Andéasson före giftermålet. Till saken hör också att Anna-Greta Leijon, när hon blev SHS-ordförande 1960, och jag, som var ordförande i Laboremus, gick in i varandras föreningar, när vi träffades på en recentiorsmottagning på universitetet.

Ett par korta förklaringar: Hans O Sjöström var också redaktör för SSUHs Polstjärnan. Det studentförbund som nämns i citatet är förstås det socialdemokratiska.

Naturligtvis har varken SSUH eller nykterhetsrörelsen i övrigt i någon rimlig mening varit en del av arbetarrörelsen. Men historien, inte minst den historia som är ännu äldre än den jag ovan berättar om, ger exempel på starka band mellan de båda folkrörelserna.

Som gammalt FiB-ombud köper jag då och då på Tradera nummer ur äldre årgångar av Folket i Bild, nu senast från åren 1936-1939, en period då upplagan steg till 200 000 exemplar i veckan.

Gamla Folket i Bild var en utpräglad arbetarrörelsetidning, men det är slående, att nykterhetsrörelsen alltid fanns närvarande i den. På avdelningen för lokala notiser och bilder “Stad och land” hittar man i praktiskt taget varje nummer insända bilder och texter inte bara från fackföreningar, arbetarekommuner och SSU-klubbar utan också från NOV-logen nr 63 Orion, Östra Glimminge, som 50-årsjubilerar, NOVs ungdomsavdelning i Tandö på utflykt i Sälenfjällen och annat liknande (jag slog upp en tidning bara på slump) – i ett annat nummer hittar jag de unga godtemplarnas cykelstafett från Kiruna till Warszawa.

Bror Ejve, anställd på Tidens förlag och en av medlemmarna i den turnerande socialdemokratiska sånggruppen De unga gesällerna, skrev visor under signaturen Spelorren. Inför kräftpremiären publicerar han i Folket i Bild nummer 32 1937 i tidningens visserie Sjung svenska folk! en bordsvisa för kräftskivan, “Dom ska vi äta opp svansen på” till melodin “Trolljazzen”. I sista versen heter det:
“Smaken på kräftorna var superfin.
Dumt att förstöra den med vin och brännevin.”

I styrelsen för Folket i Bild satt mycket riktigt också viktiga representanter för nykterhetsrörelsen som Justus Elgeskog och Ruben Wagnsson.

Kontentan av allt detta är att din gamle man naturligtvis har blandat ihop saker och ting – men kanske inte ändå bara på grund av senilitet. Jag menar att hans tanke inte ter sig helt absurd, om man, som han, är så gammal att man inte har sina flesta erfarenheter från Anna Sjödins tid.

Den 16 februari fyllde jag på med följande tillägg:

Hans O Sjöström, som jag flitigt växlar mejl med (och som läser en del texter på din blogg), bidrar med namnet på ytterligare en laboremit på Arken, Sven-Jacob Andersson. Hans O säger också, att han aldrig formellt har varit redaktör för Polstjärnan men att han väldigt aktivt har jobbat ihop med flera av redaktörerna. Det skulle kunna vara föreklaringen till att jag i nummer 9 1960 av nämnda tidskrift publicerade en artikel om min algerietresa samma sommar, “Les jours de gloir sont arrivés”.

***

Den 17 februari var det dags för en kommentar från Birgitta Dahl:

Det kan finnas ytterligare ett skäl till den gamle mannens minnesbild. Han är ju bara några år äldre än vi, jämnårig med Bengt Kettner och Käthe och Hans Elmgren. På den tiden var SSUH den enda organisation, som drev samhällsdebatt, och en radikal sådan, på skolorna. Politiska ungdomsförbund var inte tillåtna. Men SSUH var mycket aktivt och var en mötesplats för radikala ungdomar. Det var SSUH, som startade Nutidsorienteringen. Under många år var det förtroendevalda i SSUH, som rättade svaren. Jag själv har deltagit flera år. Vi höll till på förbundsexpeditionen på Tunnelgatan 19 i Stockholm.

Det var ju också så, att väldigt många var samtidigt aktiva i nykterhetsrörelsen, en facklig organisation och socialdemokratin. I den rörelse, som framgångsrikt verkade för en fredlig unionsuppgörelse mellan Sverige och Norge för 100 år sedan, samverkade arbetarrörelsen – det socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen – nykterhetsrörelsen och frikyrkorna, framför allt Missionsförbundet. De ordnade gemensamt hundratals möten och manifestationer över hela landet.

***

Jag återkom med ett nytt inlägg den 17 februari:

En av dem som jag har haft längst kontakt med genom livet är Jonas Sima. Om starten för detta och om hur han kom med i Laboremus skriver Jonas i sitt kapitel i “Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002), “Så det kan gå”: “Säkert var jag ditlockad av Enn Kokk, som jag hade lärt känna under läroverkstiden, när han var elevrådspamp i Sundsvall och medlem i IOGT, och jag var SSUH-pamp i Hudiksvall. När jag kom till Uppsala är jag rädd att vi blev avfällingar, och åtminstone jag sögs snart upp av den så kallade rödvinsvänstern.”

Jo, det är sant att jag under gymnasietiden gick med i IOGT hemma i Njurunda, men som den superrationalistiske radikal jag var, skrämdes jag genast bort från vidare aktivitet i IOGT av intagningsceremonin, som jag tyckte var hemsk. Men nykterist fortsatte jag att vara. I mitt fall dröjde dock det avfall Jonas Sima skriver om från sin egen studenttid åtskilliga år framöver.

Jonas var mest aktiv som ordförande med mera i Studentfilmstudion (som även jag var med i) men dessutom mer i Verdandi än i Laboremus. Nån gång när vi har talat om det här, har han förklarat, att Verdandis eftersitsar efter arrangemangen var mer lockande, eftersom där serverades vin, än Laboremus samlingar kring te och smörgås efter mötena.

Laboremus bestod naturligtvis inte bara av helnykterister – vid våra jättelika sista april- och julfester serverades det vin åt dem som önskade, och där fanns också bar – men den ordinarie mötesverksamheten var konsekvent alkoholfri. Vilket alltså inte lockade vännen Jonas.

Jonas blev först journalist på gamla Stockholms-Tidningen och gick därifrån vidare till Expressen, där han bland annat var filmrecensent; han har genom årtiondena också gjort mängder av filmer, bland annat för TV. Under min redaktörstid på Aktuellt i politiken knöt jag honom som mediakrönikör till tidningen.

***

Birgittas föräldrar, Sven och Anna Brita Dahl, var inte bara aktiva i nykterhetsrörelsen utan också folkhögskollärare, bland annat på Wendelsberg som på den tiden var Nationaltemplarordens, NTOs folkhögskola.

***

På sin blogg skrev Kerstin den 23 april en text, ”Huset i Mölnlycke där mormor och morfar bodde”:

Jag fick ett tips från min svärmor att huset där min mormor och morfar, Anna-Brita och Sven Dahl, bodde när de var nygifta och arbetade på Wendelsbergs folkhögskola är till salu. De bodde där när min mamma föddes 1937, men flyttade ganska snart efter det upp till Västerbergs folkhögskola i Storvik, Gästrikland, för att arbeta där.

Adressen heter numera Parkvägen 17, men var en annan när de bodde där. Huset ägdes då av Wendelsberg och användes som personalbostad. Det var ursprungligen en vit funkisvilla i trä, men det är inte lätt att se nu. Det är en del tillbyggt, och framför allt ommålat i en färg som jag tycker är helt galen på en funkisvilla. Tills för inte alltför många år sedan krävdes bygglov för att måla om ett hus i en annan kulör, och detta tycker jag är ett talande exempel på varför det inte var en så tokigt bestämmelse.

***

Till detta lade Kristina Stömberg den 23 april följande upplysning:

Huset har även varit ROSA under en period!

***

Kristina kommer själv från Mölnlycke, där hennes föräldrar hade trädgårdsmästeri. Därifrån levererades sannolikt brudbuketten till Anna Britas och Svens bröllop och de vita syrener Birgitta fick vid sitt dop.

Märkligt. Sen har våra respektive barn, som naturligtvis till att börja med inte hade en aning om att det i det förflutna fanns förbindelselänkar mellan våra familjer gift sig med varann.

Dessutom har jag, länge helt ovetande om blommorna vid Birgittas dop, varje jul gett Birgitta en stor bukett långskaftade vita syrener.

Världen är liten.

***

Gamla Folket i Bild, vars ombud jag var på 1950-talet, var alltså en tidning, som primärt hade sina rötter i arbetarrörelsen men också var en stark förespråkare för nykterhetsrörelsen.

I nummer 12 1944, som jag just har köpt på Tradera, hyllas rektorn på Wendelsberg, Justus Elgeskog, med anledning av sin 60-årsdag, med artikeln ”En dag på en folkhögskola”.

Utöver bild på rektorn själv förekommer bilder från biblioteket, från ett av elevrummen och så en bild från köket med den tidstypiska, föga jämställda bildtexten: ”I flickornas undervisning ingår inte bara teoretiska ämnen utan även en rad praktiska såsom vävnad, sömnad, matlagning, bakning o. s. v. De flesta flickorna räknar också med att de skall gifta sig, och fotografen tvivlade alls inte på deras utsikter… Bullarna var goda.” (På bilden ses fyra glada och söta unga damer knåda bulldeg.) Ytterligare en bild föreställer två ungdomar, en kille och en tjej (förlåt, flicka hette det på den tiden), framför en byst av skolans skyddshelgon, Peter Wieselgren.

Artikeln berättar om studier, ekonomiska bekymmer och den demokratiska andan på skolan. Avslutningen är värd att citera:

”Och alla är de k a m r a t e r. Däri ligger det vackraste i folkhögskolans gärning: att göra unga människor till kamrater.”

På elevriksdagen 1959

27 april 2006 15:13 | Politik | 5 kommentarer

Bland de nummer av Folket i Bild, som jag har köpt på Tradera, fanns 40/1959. När jag bläddrade, fick jag plötsligt syn på en blond, snaggad, mager kille, som påtagligt liknade sonen, Matti, när också han var 22 år. Men det var alltså farsan som här fick syn på sig själv i yngre år.

På bilden finns också Lennart Rydberg och Daniel Tarschys, båda senare kända som folkpartipolitiker, samt Lars Erik Blomqvist, som blev översättare.

Nej, FPU har jag aldrig varit med i. Bilden är heller inte tagen i SSU, trots att artikelrubriken lyder ”Tage Erlander och hans skolklass”.

Den här artikeln, med text av Marianne Lindström och foto av Bengt Michanek, handlar om Tage Erlanders besök – han utfrågades – på Sveriges första elevriksdag.

Under gymnasietiden på Högre allmänna läroverket (numera Hedbergska skolan) i Sundsvall hade jag återuppväckt elevrådet och på kuppen blivit dess ordförande. Det blev ett mycket aktivt elevråd, som utvidgade sina domäner också till helt nya områden. Vi hade till exempel en studiecirkel i semantik och drev en egen filmklubb, där den drivande kraften var min vän Anders Thunberg, senare journalist bland annat på Aftonbladet och i Dagens eko.

Vi bildade under den här tiden även ett distrikt av SECO, Mellannorrlands elevorganisation (MEO), vars ordförande och (oavlönade) ombudsman jag var.

Och så var jag alltså ombud vid den första elevriksdagen, som hölls på Nyponet vid Valhallavägen i Stockholm. Då hade jag egentligen redan flyttat till Uppsala för universitetsstudier.

Redan den bild jag refererar till ovan – vi räknar rösterna från en sluten omröstning om kristendomsämnet – pekar på att SECO under den här perioden befolkades av många av dem som inte så långt därefter kom att inneha viktiga poster i Sveriges samhällsliv.

Pressgrodor

26 april 2006 16:29 | Citat | 1 kommentar

”Persson säger sig ha fullt förtroende för Agneta Sjödin och Ilmar Reepalu.”

Svenska Dagbladet

Om ständigt pladder

26 april 2006 16:11 | I skottgluggen | 4 kommentarer

På Kulturbloggen – länk finns här intill – har jag publicerat följande inlägg, som jag inte vill undanhålla läsarna av min egen blogg:

Jag har ingen mobil och kommer aldrig att skaffa mig nån heller. Jag har en ständigt öppen telefonlinje både i lägenheten i stan och i sommarhuset, där jag numera – som pensionär – bor halva året. Jag har ingen telefonsvarare heller. Men det går ju att nå mig per mejl – som jag läser av när jag har tid och lust.

Den här tanken att man alltid ska vara nåbar, på tåget, på badstranden, på gatan, var ni vill, är jag häftigt emot.

När mobilerna blev mer frekventa på tågen mellan Uppsala och Stockholm – jag pendlade dagligen i 34 år till och från jobbet på socialdemokratiska partistyrelsen – försökte SJ införa mobilfria vagnar, vilket jag välkomnade. Men mobilförbudet respekterades förstås inte, och jag gjorde mig ovän med ganska många, som jag anmärkte på, skällde på respektive hotade att lyfta ut, när de störde mig i min läsning i den mobilfriskyltade vagnen.

En gång fyllde jag i en enkät, utdelad av SJ på tåget, bland annat med följande:

”Människor som pratar i mobiltelefon i mobilfri vagn bör straffas genom att tåget stannas och de ställs av bredvid spåret, även om det är mitt i vintern och tåget befinner sig någonstans mellan Ånge och Östersund.”

En gång minns jag en man, som mitt emellan två stationer kom in i min (åtminstone förmodat) mobilfria kupé, bärande på kläder, papper och annat. Han förklarade sig:

– Dom pratar så förbannat där inne. Fast inte med varann.

Det slutade förstås med att mobilerna blev tillåtna i hela tåget. Dess bättre behöver jag inte åka så mycket efter pensioneringen efter valet 2002.

I en av mina sista valrörelser på Sveavägen 68, när det hade blivit modernt med projekt, hade en relativt nyanställd projektledare, vars projekt jag tillhörde, i sina budgetäskanden tagit med mobiltelefon åt mig.

Kassan asgarvade och frågade illmarligt:

– Har du frågat Enn Kokk?

Erik Blomberg

26 april 2006 10:26 | Politik, Prosa & lyrik | 5 kommentarer

Den 14 maj 2006 är det 75 år sedan ådalstragedin. Om den skrev Erik Blomberg en dikt, som torde vara en av de bästa och mest kända politiska dikterna i det här landet:

GRAVSKRIFT

Här vilar
en svensk arbetare.
Stupad i fredstid.
Vapenlös, värnlös.
Arkebuserad
av okända kulor.

Brottet var hunger.

Glöm honom aldrig.

Dödsskjutningarna ägde rum den 14 maj 1931. Blombergs dikt publicerades 17 maj i tidningen Social-Demokraten, därefter också i diktsamlingen “Nattens ögon”, 1943. Den som vill ha den i sin ägo rekommenderas att köpa boken “Bakom TV´n ändrades ljuset. 56 politiska dikter valda och kommenterade av Göran Greider” (Bonniers, 2005).

I boken konstaterar Greider, att Erik Blomberg i dag är en närapå bortglömd författare men att han på sin tid var en stor kulturpersonlighet inom den intellektuella vänstern, inte bara själv poet utan också en mycket skicklig översättare av poesi, dessutom intressant konstskribent med mera.

Den som vill lära känna Blombergs poesi rekommenderar jag att på antikvariat eller bibliotek skaffa urvalsvolymen “För ljusets skull” med inledning av en av Sveriges mest betydande kritiker genom tiderna, Bengt Holmqvist (FiBs lyrikklubb, 1956). Varför återutger förresten inte Ordfront, som i dag är huvudägare i Lyrikklubben, den här och andra lysande nummer i klubbens forna utgivning?

På den tiden då Birgitta besökte och talade på snart sagt varenda ort av någon betydelse i Sverige, gjorde jag en liten insats åt henne: eftersom hon ofta och gärna använde (och förresten fortfarande använder) sig av tekniken att citera hela eller delar av dikter, som passar in i hennes aktuella tema, kopierade jag ur mängder av böcker dikter av mängder av olika författare och satte in dem i en pärm, märkt med Dikter för mötesbruk. Hon har sen själv fortsatt att utvidga den här lyriksamlingen, som i dag omfattar flera pärmar.

En dikt som hon flera gånger har använt vid möten är skriven av Erik Blomberg:

VIOLONCELLEN

I

Då bomblarmet tystnat
och kanonaden,
är det som folket lyssnat
i den sönderskjutna staden.

De som ännu överleva,
de som ännu kunna andas,
fram ur mörka skyddsrum treva
i ett hopp att dagen randas.

Vad ej elden hunnit härja,
vad som ej begravts i gruset,
söka de försiktigt bärga
ur det ödelagda huset.

Med sig släpa de sitt sista
tillbehör, av röken svärtat,
och en ensam man i famnen
bär sin cello tryckt mot hjärtat.

II

Gömd under jorden
i källarvalven
sjunger osynlig
violoncellen.

Ingen kan tysta
den eviga sången,
sången om frihet
för trälen och fången.

Hör hur den lyfter sig
– översvinnlig.
Människans längtan
är oövervinnlig.

Då dödslarmet tiger
skall hon bevara
tonen som stiger,
den underbara.

Här är en annan Erik Blomberg-dikt, som Birgitta också tycker mycket om och brukar citera i sina tal:

MÄNNISKANS HEM

Nu är det natt över jorden.
Darrande stjärna, gläns.
Världarna vandra så fjärran.
Mörkret är utan gräns.

Marken och mullen och mörkret,
varför älskar jag dem?
Stjärnorna vandra så fjärran.
Jorden är människans hem.

(Texten tidigare publicerad på Bos blogg den 20 januari 2006.)

Ådalen 31

26 april 2006 10:15 | Politik, Prosa & lyrik | 1 kommentar

På Bos blogg – länk finns här intill – publicerade jag den 20 januari 2006 följande:

1981 var det femtioårsminnet av Ådalen 1931, den tragedi som Erik Blomberg har gjort stor dikt av:

GRAVSKRIFT

Här vilar
en svensk arbetare.
Stupad i fredstid.
Vapenlös, värnlös.
Arkebuserad
av okända kulor.

Brottet var hunger.

Glöm honom aldrig.

Dödsskjutningarna ägde rum den 14 maj 1931. Blombergs dikt publicerades 17 maj i tidningen Social-Demokraten, därefter också i diktsamlingen “Nattens ögon”, 1943. Den som vill ha den i sin ägo rekommenderas att köpa boken “Bakom TV´n ändrades ljuset. 56 politiska dikter valda och kommenterade av Göran Greider” (Bonniers, 2005).

I boken konstaterar Greider, att Erik Blomberg i dag är en närapå bortglömd författare men att han på sin tid var en stor kulturpersonlighet inom den intellektuella vänstern, inte bara själv poet utan också en mycket skicklig översättare av poesi, dessutom intressant konstskribent med mera.

Den som vill lära känna Blombergs poesi rekommenderar jag att på antikvariat eller bibliotek skaffa urvalsvolymen “För ljusets skull” med inledning av en av Sveriges mest betydande kritiker genom tiderna, Bengt Holmqvist (FiBs lyrikklubb, 1956). Varför återutger förresten inte Ordfront, som i dag är huvudägare i Lyrikklubben, den här och andra lysande nummer i klubbens forna utgivning?

Aktuellt i politiken (s) nummer 9 1981 inleds med omslag plus fyra sidor om Ådalen 31: Nutida politiker, ögonvittnen och en skolflicka, vars mormor var syster till Eira som sköts, intervjuas. På en av sidorna återges autentiska bilder från då. Lenny Clarhälls minnesmonument presenteras. (Clarhäll gjorde förresten en av tre färglitografier i den konstmapp som utgavs till socialdemokratiska partiets 90-årsjubileum 1979 – hans tema var “partiet är dess medlemmar”.)

I nummer 10 1981 av Aktuellt i politiken (s) skildrar jag i min tryckta “blogg” Det händer minneshögtiden söndagen den 10 maj:

DET
HÄNDER

…att Rolf Örjes, Thorbjörn Fälldins informationssekreterare, skämtsamt hävdar att Gud är centerpartist. Han syftar då på att solen alltid skiner över centerns stämmor (som den i fjol i Sollefteå i Fälldins eget hemlandskap).

Jag vågar inte dra några teologiska slutsatser, men sommaren formligen exploderade över Ångermanland, när jag tillsammans med partistyrelsen (s) åkte till Sollefteå för det partistyrelsesammanträde som skulle fortsätta i minneshögtiden över Ådalen 31. Solen sken. Träden började skifta i lila. Snöfläckarna under granarna krympte. Luften doftade bränt gräs. I dikena blommade tussilago och vitsippor.

Och på lördagskvällens möte i Ådalshallen i Kramfors märktes att partifolket, liksom sommaren, hade vaknat till nytt liv. Entusiasmen var stark och applåderna smattrade när Olof Palme krävde nyval och socialdemokratisk regering.

Palmes bildspråk är just nu blomstrande och roligt: “Ge centern ett finger och dom tar en långbänk” och annat sådant. Och när han liknade mittenpartierna vid kanariefåglar som sitter på pinnen utanför buren i vilken katten när som helst kan rycka in dom igen, hörde jag en fnissig viskning bakom mig i publiken: – Katten Bohman!

* Även söndagens demonstration blev en minnesvärd (och helt naturligt allvarsammare) upplevelse. Birgitta och jag gick tillsammans med vår partistyrelse i kolonnen närmast bakom de anhöriga till offren. Strax efter starten anslöt sig till vårt led en äldre man, som visade sig ha deltagit i tåget 1931. Helge Söderlund heter han. Medan vi gick berättade han med egna ord om de dramatiska dödsskjutningarna och om hur man tog hand om de skadade och döda.

* Solgasset och folkhavet à la försommarfest framme i Lunde gav en närmast overklig inramning åt den allvarliga minneshögtiden.

Men till sist stod vi där tysta och allvarliga och åhörde Gunnar Nilssons tänkvärda jämförelser mellan nu och då och gamle Harry Nordlanders ögonvittnesskildring av händelsen 1931.

– Vi glömmer er aldrig, sa Gunnar Nilsson om offren.

Och Lenny Clarhälls monument kommer att stå där som en ständig påminnelse.

Enn Kokk

***

Den som vill läsa mer om ådalstragedin vill jag rekommendera att läsa Birger Normans berättelse “Ådalens 31″ (Rabén & Sjögren, den utvidgade upplagan från 1981).

I den här upplagan återges också Birger Normans “Dikter i Lunde”, en lyrisk-musikalisk svit, tonsatt av Ralph Nordlander, skriven till minneshögtiden i Lunde den 10 maj 1981. Dess första strof lyder:

Allt var mycket nyss,
och ganska länge sedan.

Minnen bleks
som gamla albumbilder.

Andra blöder vid beröring.

Om Birger Norman har jag tidigare publicerat texter, dels om hans prosa och lyrik, dels om hans lyrik, uppläst respektive tonsatt, på skiva. Du hittar dem under Kulturspegel.

En text om Erik Blomberg, tidigare publicead på Bos blogg, ska jag också placera där.

Last chorus: Ronald Clyne

26 april 2006 9:58 | Konst & museum, Musik | Kommentering avstängd

På Smithsonian Folkways hemsida, http://www.folkways.si.edu, kan man läsa, att Folkways´ legendariske omslagskreatör Ronald Clyne (1925-2006) har gått ur tiden.

Gå till hemsidan och klicka på bilden med omslagen, så får du se ett bildspel med en rad av hans bästa skivomslag.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^