Galago vill mycket men gestaltar det inte i serieform

30 september 2013 17:50 | Media, Politik, Serier | Kommentering avstängd

Galago har snofsat till vinjetten, och de två redaktörerna, Mats Jonsson och Johannes Klenell, har delat upp redaktörskapet mellan sig så att Jonsson gör höstens nummer och Klenell vårens.

Nummer 3 2011, således redigerat av Mats Jonsson, präglas av Jonssons vänstertendens och, dock med undantag, av hans dragning till serier som noga undviker det vältecknade. Ett slående exempel på båda tendenserna är hans egen serie ”Rut-avdrag = klasshat”.

Jag har inte ett skvatt mot politiska serier, inte heller mot sådana politiska serier som slår mot högertendenser i samhället. Men till exempel Sara HanssonsDom rika har alltid tagit dom fattigas barn” är, hur angeläget dess budskap än är, mest en debattartikel med många illustrationer i form av ”serierutor”, där de agerande med understrykande repliker får illustrera Hanssons långa essäartade framställning.

Ännu värre i det här avseendet är Karolina BångsÖppna upp”, en till serie nödtorftigt förklädd genomgång av olika former av sexualitet.

Nanna JohanssonsMedias beskrivningar av SD i nio enkla steg” är både rolig och träffande, men den är en serie fotomontage med infälld text, som dock liknar en serie i det att Johansson gradvis avslöjar Jimmie Åkessons taktiska anpassningar – och det logiska slutet på den här manövern.

Intressant och angelägen, men som just serie inte hellyckad, är Henrik BromandersJag är ingen”, en historia om svenskättlingen Nikolai Perssons öde – hans svenska, till Sovjetunionen utflyttade föräldrar avrättades, och han själv blev kriminell – i sovjetiska fängelser och fångläger; så småningom fick han lov att utvandra till Sverige. Men det finns en teknisk finess i den här historien: Perssons liv skildras med hjälp av hans många tatueringar.

Det här numrets utan konkurrens mest vältecknade bidrag är Anneli FurmarksSkådespelaren”. Den är en novell i tecknad form, men den innehåller inte en enda pratbubbla, däremot i bilderna infälld berättande text, som för handlingen framåt.

Berättande, både i bilder och med pratbubblor, är däremot Johanna HellgrensGrannarna”. Den är en av det här numrets få riktiga serier, dock inte alls lika vältecknad som Anneli Furmarks bildnovell.

Spekulationerna i gång om efterträdare till Helle Thorning-Schmidt

29 september 2013 23:20 | Politik | 4 kommentarer

Helle Thorning-Schmidt känner helt uppenbart golvet gunga under fötterna, även om hon i ett tal inför kongressen i Aalborg kontrade Socialdemokratiets katastrofalt låga opinionssiffror med budskapet, att landet är på rätt väg. Som jag tidigare har redovisat, tappar de danska socialdemokraterna stöd i stor skala, bland annat till populistpartiet Dansk Folkeparti, som nu i flera mätningar har gått om Socialdemokratiet och blivit landets näst största parti.

Partiskutan kränger också. Regionalministern (S) är i offentligt krakel med finansminstern (S), och förre jordbruksministern riktar kritik mot regeringens politik.

Men missnöjet riktas främst mot statsministern, till lika partiordföranden (S). Det här speglas i en mätning från Megafon. 1017 danskar har där fått svara på frågan, om det stärker eller försvagar regeringens möjlighet att bli återvald, om Thorning sitter kvar som statsminister och S-ordförande. Bland alla tillfrågade oberoende av partifärg anser 41 procent, att en avgång skulle stärka regeringens ställning, medan 3o procent anser att det skulle försvaga den; 24 procent har ingen deciderad mening. Bland S-väljarna anser 34 procent, att en avgång skulle styrka regeringen, medan 38 procent anser, att det skulle försvaga den. 25 procent säger varken eller.

Men i media har spekulationerna om efterträdare till Thorning redan kommit i gång. I en mycket lång artikel i Information pekas arbetsmarknadsminister Mette Frederiksen ut som Socialdemokratiets nästa ordförande – om hon själv vill. Hon har stöd i alla fraktioner i folketingsgruppen. Av väljarna (oberoende av parti) ser 47 procent positivt på henne, medan bara 26 procent tycker det omvända. Detta ska jämföras med att hela 58 procent har en negativ värdering av Helle Thorning-Schmidt.

Mette Frederiksen slår själv ifrån sig alla sådana här spekulationer, men det vore nog mycket improduktivt att säga ja nu när samtidigt en partiordförande i nöd gråter i talarstolen och, trots allt, vinner många kongressombuds hjärtan.

Melodikrysset nummer 39 2013

28 september 2013 12:30 | Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 8 kommentarer

Jag är, trots att jag ser mycket TV, urusel på TV-signaturer. Den som i dag skulle leda till en mycket lång programtitel klarade jag till slut genom att ha fått ihop tillräckligt många ledbokstäver. Svaret skulle bli Anslagstavlan.

Därmed hade jag också fått fem bokstäver av sammanlagt sju till den programsignatur som spelades för ordet längst ner till vänster i krysset. Svaret måste bli Skavlan! Sån är jag alltså: ser praktiskt taget alltid på Skavlan, men jag mindes inte signaturen ens när jag hade kommit fram till svaret. Själva programmet hör dock till de mest angelägna i TV. Jag såg också gårdagens program och tyckte, att detta hörde till de bästa i serien: Jonas Gardell är alltid kul att höra på, även om han pladdrar på lite för mycket. Den norska violinvirtuosen Arve Tellefsen har jag hört live bland annat på norska ambassaden, och det var intressant att få komma honom in på livet på ett ännu mer personligt sätt. En hjärtskärande barndomshistoria delgav oss Jessica Andersson (som jag för övrigt tidigare på kvällen hade sett i den roliga musikleken Doobidoo). Och så slutade programmet med en lång intervju med en kvinna som berättade om krigets och kaosets Syrien – hennes namn kan jag för ögonblicket inte minnas eller hitta.

I övrigt hade jag inga större svårigheter med det här krysset, även om till exempel ”Tobakshandlarvisa” inte hör till det allra mest spelade med Helen Sjöholm och BAO.

Jag har till exempel allt av Beatles på skiva, så några större svårigheter att känna igen ”Here Comes the Sun” har jag inte. Här ville dock Eldeman ha en svensk översättning, sol.

Också alla Cornelis Vreeswijks skivor, åtminstone de svenska, har jag i min skivsamling, så visst känner jag igen hans ”Brev från kolonien”, den där den unge berättarens kompis har en fickkniv i sin mage. Melodin Cornelis använde är ”Timmarnas dans” ur Amilcare Ponchiellis opera ”La Gioconda”. Men Cornelis hade nog närmast lånat den från Allan Shermans ”Hello Muddah, Hello Faddah” från 1963.

Därmed är vi hur som helst inne på klassisk musik, svårt för många melodikrysslösare, dock oftast inte för mig.

Jag har till exempel på Operan sett Giacomo Puccinis La Bohème, skriven 1896 – men det var inte då jag såg den.

Och därefter ligger det väl nära till hans att gå över till Eros Ramazotti och ”Dove c’e musica”.

En klassiker, fast i en annan genre, är ”It’s a Heartache” med Bonnie Tyler.

Ytterligare en klassiker är ”As Time goes By”, som vi minns från filmen ”Casablanca” från 1942. Den förekommer i en känslig scen där Ingrid Bergman och Humphrey Bogart hör den med pianisten Sam (”Play it again, Sam”), spelad av Dooley Wilson.

Vissa artister, även unga sådana, och vissa melodier fastnar omedelbart i ens hjärta och musikminne. En sådan är Miss Li, Linda Carlsson, och hennes ”Oh Boy”. Henne har jag förresten hört live vid en socialdemokrfatisk partikongress i Göteborg.

Den staden leder oss osökt vidare till Håkan Hellström och hans hit ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, förstås en passande låt i dag, när Melodikrysset sändes från Bokmässan. Den besökte jag själv på den tiden då jag satt i Kulturnämnden i Uppsala. Bokmässan är kaotisk, men den innehåller sina guldkorn.

Själv tillbringar jag den här veckohelgen i Öregrund: På söndag gör vi vår höstinflyttning till stan, så en stor del av lördagen ska jag ägna åt att packa. Så i kväll skulle det säkert passa att spela ”Two Sleepy People”, skriven 1938 av Frank Loesser och Hoagy Carmichael; Carmichael är en av min hustrus favoriter från yngre år. I dag hörde vi den med Bob Hope och Shirley Ross.

Inte heller de kvarvarande S-väljarna i Danmark tror på Helle Thorning-Schmidt

27 september 2013 17:08 | Politik | 9 kommentarer

Jag har tidigare rapporterat om att Socialdemokratiet i Danmark befinner sig i en akut kris. I några opinionsmätningar har partiet hamnat så lågt som på tredje plats. Sedan valet, som heller inte gick så bra för Socialdemokratiet, även om det ledde till regeringsskifte, har partiet förlorat mer än 200.000 väljare.

Enligt en färsk opinionsundersökning, gjord av Megafon, är partiet visserligen med 18,7 procents väljarstöd lite större än Dansk Folkeparti, som får 17,5 procent, men Socialdemokratiet av i dag är en ruin jämfört med sin forna storhet.

Ett mycket tungt ansvar för detta bär partiets ledare Helle Thorning-Schmidt, till lika landets statsminister. Enligt den här undersökningen anser bara 27 procent av de tillfrågade socialdemokraterna (OBS!), att Thorning-Schmidt är den socialdemokratiska politiker, som bäst kan säkra framgång för partiet. Samtidigt anser bara varannan socialdemokratisk väljare, att statsministern (S) är bättre än populistpartiet Dansk Folkepartis ledare Kristian Thulesen Dahl på att tillvarata löntagarnas intressen.

Socialdemokratiet har kongress under den här veckändan, formellt bara för att fastställa toppkandidat för sin lista i det kommande EU-valet. Men den som har några erfarenheter av partikongresser inser, att partiets prekära läge också kommer att diskuteras på det ena eller det andra sättet. Återstår att se om Helle Thorning-Schmidt själv drar några slutsatser av den här undersökningen och andra liknande och vilka i så fall.

Vad händer med kooperationens Vi?

27 september 2013 12:53 | Media | Kommentering avstängd

Kooperativa Förbundet började år 1913 ge ut Konsumentbladet, 1937 omdöpt till Vi. Vi var länge en av Sveriges mest lästa veckotidningar, men när prenumerationen – billig – inte längre knöts till återbäringssystemet, sjönk upplagan, och det plus ökade distributionskostnader via Posten ledde till att veckoutgivningen ersattes med månadsutgivning. Dagens Vi är en elegant och innehållsmässigt mångskiftande tidskrift med många läsvärda sidor.

I oktobernumret, nummer 10 2013, finns till exempel en lång artikel av Mikael Wiehe om Victor Jara och Wiehes egen sång om Jara – texten publiceras också. Numret innehåller vidare en intervju med Marianeh Bakhtiari, bland annat om intryck från hennes födelseland Iran – läs gärna vad jag har skrivit om hennes självbiografiska seriealbum ovan under Kulturspegeln, Serier. Också om film kan man läsa i det här numret: Lukas Moodyson intervjuas.

Varje nummer av Vi inleds med Sara Granérs samtidssatiriska serie ”Tidens tecken”. Den syndar mot serieformen genom att mer vara en illustrerad debattartikel än en serie i egentlig mening, men ibland – som i det nu aktuella numret – är det Sara Granér framför lysande satir. Den här gången är måltavlan TV-programmet ”Idol”. Här får ni några citat:

”Det man känner innerst inne är en stark längtan efter att det en enda gång ska komma in nån från ABF i de där audition-väntsalarna, dela ut replokalsnycklar till alla och peppa för rätten till en meningsfull fritid och att på egna villkor få hålla på med sitt musikintresse i en trygg och uppmuntrande miljö.”

”Man vill att alla deltagare ska resa sig från sina platser, gemensamt bilda en RNB-kör och låsa in Anders och Laila Bagge i varsin jordkällare. TV4 kan filma när de skäller ut en säck fjolårspotatis för att den inte har tillräckligt fräsch frisyr eller saknar modern touch när den dansar till sin favoritlåt.”

”Från djupet av ens själ väcks ett okontrollerbart behov att ett gäng 16-åringar som lärt sig hela texten till Christina Aguileras Beautiful , ska fjättra Alexander Bard vid en medeltida skampåle på ett centralt beläget torg och förklara att han måste jobba på sin utstrålning.”

Jag skulle, som jag tidigare har skrivit, önska att Vi också innehöll noveller och lyrik, men just nu är jag mest angelägen om att säkra Vis framtid. Konsumentkooperationen ser den alldeles uppenbart inte längre som sitt språkrör – vi medlemmar får i stället alla medlems- och reklamtidningen Med mera en gång i månaden.

Anders Sundström har ju deklarerat, att KFs bokförlag och bokhandlar ska säljas, och då undrar man förstås, om Vi och dess sidogren Vi Läser också är till salu. Hur som helst kan man ju förutse stora svårigheter för Vi och Vi läser, om de skiljs från kooperationen, i vars livsmedelsbutiker och bokhandlar de i dag specialexponeras i anslutning till kassan.

Att prenumerera på Vi kostar i dag 695 kronor för 12 nummer, alltså ett nummer per månad. Telefon: 0770-45 71 76. Onlinekundtjänst: www.prenservice.se. Adress: Titeldata AB, Kundtjänst, 112 86 Stockholm.

Pressgrodor

27 september 2013 11:42 | Citat | Kommentering avstängd

hittade via Journalisten nummer 11 2013:

”Mark- och miljödomstolen i Växjö tvingades avbryta sitt möte på fredagen om Hästhagens Idrottsplats.
Detta sedan det konstaterats att rättens ordförande var jävlig.”

Skånska Dagbladet

* * *

Brist på skolokaler

Rubrik i Smålandsposten

* * *

”Frilandsjournalisten Jean-Pierre Duthion som bott i Damaskus i flera år säger att människor anser att det vore helt orimligt att regimen skulle ligga bakom.”

SVERIGES RADIO.SE

Vältecknat – men storyn?

26 september 2013 23:15 | Serier | Kommentering avstängd

Den glest utkommande, mer albumliknande serietidningen ”Utopi” har nu presenterat dubbelnumret 10-11 2013. I ”Utopi”, som kanske snarare borde heta ”Dystopi”, publiceras rader av serier, svenska så väl som översatta utländska, som alla hör hemma i fantasyvärlden.

Ett och annat bär spår av att vara efterapningar, där lite olika stilar korsas med varann, men generellt är serierna i den här tidningen påfallande vältecknade, några av dem bildmässigt lysande. Kim W AnderssonsLove Hurts” har jag tidigare läst även i ”Nemi”, men det riktig lysande nya fyndet är för min del John HolmvallsJord & eld”, en serie i klassisk sagotradition och -stil.

Mot mycket av det övriga har jag grava invändningar.

I ett par av serierna, bland annat redaktören Fabian Göranssons och Jan Bieleckis fortsättningsserie ”Titus Pax”, är droger en viktig ingrediens.

Karl Johnssons och Sara Bergmark ElfgrensVei” knyter an till den asamytologi, som är känd i vårt land, men ganska många av de övriga serierna, förlagda till okända världar i olika betydelser, är oerhört svåra att förstå för den som huvudstupa kastas in i de här historierna – och man förstår egentligen inte mer, när man har avslutat läsningen. Ofta ter sig de här serierna som bildkaskader utan episk mening, vältecknade men utan ett riktigt meningsfullt innehåll.

Tago som en äldre Galago

25 september 2013 18:14 | Media, Serier | Kommentering avstängd

Folket bakom den alternativa serietidningen Galago drev också under en period förlaget Tago. Senare köptes Galago upp av Ordfront, och serieutgivningen blev en uppgift för dess etikett Ordfront Galago.

Efter en schism lämnade serieförläggaren Rolf Classon, en centralgestalt i gamla Galago, det nya förlaget och startade ett eget serieförlag, Kartago. Classon sålde 2010, för att få tillgång till tryggare kapital, antar jag, sitt förlag till Bonniers men fortsätter att leda det.

Till det Classon lyckades med var att locka över en mycket stor del av de gamla galagoserietecknarna till sitt nya förlag, och också en del av de tecknare Galago senare har publicerat har han lyckats värva till sitt Kartago.

När han nu ger ut serieantologin ”Tago v. 1” (Kartago förlag, 2013), återbrukar han inte bara ett gammalt förlagsnamn, knutet till Galago: En mycket stor del av bidragsgivarna hör till galagokretsen, inte bara den gamla utan delvis också den nya.

I den här antologin hittar jag en hel rad serieskapare, vars namn jag omedelbart förknippar med Galago: Lena Ackebo, Anneli Furmark, Nina Hemmingson, Johan Jergner-Ekervik, Martin Kellerman, Knut Larsson, Gunnar Lundkvist, Sara Olausson, Joakim Pirinen, Emma Rendel, Jan Stenmark och Frida Ulvegren – kanske finns det ännu fler med den här anknytningen.

Några av bidragsgivarna möter man i och för sig i en för dem ny genre, som prosaister. Mest spektakulär är i det fallet Lena Ackebo, som har skrivit en porrnovell, en märklig blandning av bokslutsterminologi och utstuderade samlagsskildringar. Martin Kellerman har valt att skriva om sin gamle förläggares, Rolf Classons, svårigheter med att skriva sina memoarer: året är här 2039, Kellerman själv död, och historien börjar i en iskall kåk och med en vådlig brasa på den is som ligger i viken utanför. Classon själv publicerar faktiskt i bokens inledning ett memoarartat stycke, om en historia han i mitten av sjuttiotalet – i Grekland – hade med en nyazeeländsk tjej, som sedan försvann. Den här historien är mycket tidstypisk: här förekommer andra droger än den whisky Classon ymnigt konsumerar i Kellermans historia.

Med ett prosabidrag – ett antal korta satiriska sverigebilder förklädda till resereportage – medverkar också Eric Ericson. Läsnöjet störs dock något av att Ericson och för övrigt även Kellerman inte kan skilja på ”de” och ”dem”; Ericson kan heller inte skilja på ”bredden” och ”brädden”.

När det gäller serierna i den här antologin, är de flesta läsvärda, dessutom vältecknade, en sida av seriekosnten Galago av i dag inte verkar odla. Å andra sidan finns det i ”Tago V. 1″ ett bidrag, som i fråga om teckningarna slår alla andra originalbidrag i det här numret, men som mer är en illustrerad prosatext än serie: Anneli Furmarks fina bildversion av Cora SandelsTvå katter i Paris”, baserad på boken ”Djur som jag känt”.

Jag uppskattar också mycket Oskar Ekmans artikel om legendaren Gustaf Tenggren, mannen som i Disneys studior skapade mästerverk som ”Snövit” och ”Pinocchio”.

Den här antologin innehåller också en veterligen hittills opublicerad serie av Carl Larsson , ”Söndagspromenaden”. Den här serien har Rolf Classon hittat i ett arkiv i Bonnier-husets källare. Som just serie har den här skapelsen sina begränsningar, men intressant är det ju att få ta del av den.

Partiledaren som aldrig kom att prövas på riktigt

24 september 2013 23:04 | Media, Politik | 16 kommentarer

När Håkan Juholt valdes till partiledare – jag var med på den kongressen fast som gäst, inte ombud – hörde jag till dem som gladdes över valet. Jag kände lättnad över att Mona Sahlin hade efterträtts av en partiordförande med klassiska socialdemokratiska värderingar, värderingar som han gav uttryck åt i ett lysande tal inför en jublande kongress.

Och för att göra en kort historia ännu kortare: Som många andra som gillade den kurs han slog in på, försvarade jag honom länge, men så småningom drog jag den slutsats han själv tvingades dra: I den situation han hade hamnat, åtminstone delvis genom egna tabbar, fanns det till slut ingen annan utväg för honom än att avgå.

När han i kväll i TV intervjuades i programmet ”Min sanning”, medgav han också att han hade gjort tabbar, främst då att han tydligen utan närmare eftertanke av Riksdagen hade begärt full ersättning för den bostad i Stockholm, där han bodde tillsammans med sin nya hustru. Det borde han förstås inte ha gjort, men riksdagsförvaltningens regler var på den tiden oklara, så oklara att också andra riksdagsledamöter hade gjort motsvarande fel.

Om allt detta och en del annat talade han öppenhjärtigt i kvällens TV-program. Och hans slutsats var fortfarande, att han i den situation han hade hamnat i inte hade något annat reellt val än att avgå.

Jag nämner inte det här för att jag har någon annan mening – Juholt kunde, som situationen utvecklade sig, knappast sitta kvar. Men kanske hade han kunnat rida ut stormen, om han hade fått helhjärtad uppbackning av hela den övriga partiledningen och också hade fått ett bättre administrativt stöd. För han var faktiskt en lysande talare och agitator, dessutom med riktiga socialdemokratiska värderingar.

Men nu fanns det andra i den av kongrssen valda partiledningen, som inte var beredda att stödja honom när det började blåsa. Några av dessa – han nuddade vid ett namn – hade varit konkurrenter till honom om ordförandeposten eller förespråkade en annan politisk linje. Allt det här kommer väl att redovisas närmare i framtida memoarer och doktorsavhandlingar, men det gläder mig, att han bland dem som i det längsta stöttade honom nämnde Stefan Löfven.

En del av de ledande socialdemokrater, som ser sina politiska maktambitioner spräckta, väljer i dag i oroande utsträckning att då i stället skaffa sig mycket välbetalda jobb och uppdrag i det privata näringslivet.

Inte för att jag tror att det privata näringslivet skulle vara intresserat av Håkan Juholt, men det gläder en gammal vänstersosse, att Juholt trots de törnar han fick, många av dem avsiktliga knuffar, fortsätter att kuska land och rike kring och tala på partimöten.

”Hamlet”, efter en idé av William Shakespeare

23 september 2013 16:48 | Mat & dryck, Teater, Ur dagboken | 1 kommentar

Jag har sett åtskilligt av William Shakespeare på scen, har hans dramer både på svenska och engelska och har läst en del böcker om Shakespeare och hans dramatik; jag påminner mig på rak arm – eftersom jag då och då har använt den som referensbok -Gustaf Fredéns handbok till Sveriges Radios shakespeareserie 1960, i vilken ”Hamlet” ingick.

Ändå beklagar jag, nu när jag har sett Linus Tunströms uppsättning av ”Hamlet”, publicerad 1601 och av allt att döma skriven någon gång under peridoen 1599-1601, att jag inte hade Britt G Hallqvists översättning till hands, när jag såg föreställningen. Den här uppsättningen skiljer sig nämligen drastiskt från Shakespeares original: helt uppenbart i fråga om miljö och tid – men också texten är i den här scenuppsätningen bearbetad av regissören och Armin Kerber. Exakt hur mycket är svårt att veta utan att göra direkta textjämförelser, men utdraget ur Barack Obamas tal vid mottagandet av Nobels fredspris i Oslo den 10 december 2009 härstammar inte från William Shakespeare.

Att förlägga handlingen i ”Hamlet” till ett slags modern amerikansk vildavästernmiljö, där man förflyttar sig med bilar och duellerar på motorcyklar, i båda fallen i stället för hästar, och där man använder skjutvapen i stället för svärd, tar förvisso andan ur oss i publiken, men varför kunde man inte, som i originaldramat, låta dramat utspelas i Danmark – Hamlet var dessutom i Shakespeares original på väg att föras till hans eget hemland England. Om tanken är att vår tids publik berörs mer av en starkt moderniserad miljö, tror jag den är fel. Shakespeare talar till oss genom tid och rum.

Också musiken är vald med tanke på en nutida publik. Men i hur hög grad tror den på andar och zombies, viktiga delar av dramats handling?

Till Linus Tunströms försvar kan anföras att han – mycket skickligt – mer spelar på vår, publikens, känsla och intuition än på vår rationella förmåga att se och analysera. Bitvis är det här, sett så, en lysande uppsättning, men den har sina risker: Jag hörde publiken skratta högt flera gånger åt de gags de såg på scenen – men i grunden är ju ”Hamlet” knappast någon komedi.

Men åter igen, trots alla invändningarna är det här en mycket intressant föreställning.

* * *

Birgitta fyllde 76 i fredags och fick då av mig en mycket stor och vacker blombukett, och eftersom vi efter lördagens teaterpremiär tänkte åka vidare till sommarhuset i Öregrund, sparade hon omslagspapperet, slog in buketten på nytt och lämnade sen in den i teaterns garderob för förvaring tillsammans med ytterkläderna.

Efter föreställningen fick vi igen kläder och bagage – men någon blombukett fanns där inte längre. Det visade sig att garderobspersonalen hade trott att den var avsedd för hyllningen av skådespelarna efter premiärföreställningen.

Tablå!

Och väl bekomme. Fast eftersom buketten inte hade någon särskild adress, undrar jag förstås vem det var som fick Birgittas födelsedagsbukett.

En smula fulla i skratt gick vi själva vidare till krogen China Garden på hörnet mot busstationen, som serverar inte bara kinesisk utan även japansk och thailändsk mat. Vi valde biff med röd curry, starkt kryddad, god och mättande.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^