Sommar i P1 med Stig Björkman

24 juli 2017 0:29 | Film, Media, Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken, Varia | 4 kommentarer

Jag är ett år äldre än dagens sommarvärd, filmkritikern, filmregissören och författaren Stig Björkman. Jag känner honom inte privat, däremot som samtida intellektuell. Oerhört mycket i hans ”Sommar” i dag känns därför mycket bekant för mig. Jag har sett mängder av filmer, regisserade av sådana som han också har träffat, som Ingmar Bergman, Woody Allen och Orson Welles, och likadant är det med en rad av de skådespelare han nämner, sådana som Janne Carlsson (känd från Hansson och Karlsson, Carlsson även från filmatiseringar av Slas-romaner; jag har dem alla i bokhyllan, har faktiskt under min chefredaktörstid publicert en historia av honom), Evabritt Strandberg, Sven Wollter, Lena Nyman, Harriet Andersson, Eartha Kitt, Gloria Swanson och så vidare.

En del av det Björkman berättar, till exempel att Orson Welles lyckades skrämma slag på många amerikaner, eftersom många trodde att hans H G Wells-dramatisering för radio av ”Världarnas krig” var en dokumentär, har jag hört förut, men Björkman berättade även sådant som var nytt också för mig, till exempel hur Ingmar Bergman blev förbannad på honom när han utan onda avsikter avslöjade att Erland Josephson hade Parkinson (Bergman i telefon: ”Nästa gång jag ser dig, kommer jag att ta ihjäl dig!”) eller att han efter att i Cannes ha hjälpt Stockholms-Tidningens utsända Sun Axelsson sen följde med henne till Paris, där hon skulle intervjua berömda franska filmregissörer för sin tidning, och hur detta ändade i att de privat blev ett par.

Allt det här berättar han utan åthävor – det handlar inte om att höja hans egen status.

Och alltsammans är ömsom roande, ömsom intressant.

Men det finns naturligtvis ett aber. En växande andel av framför allt de yngre radiolyssnarna har inte en aning om vilka de många personer han, ibland i förbigående, nämner, de känner inte till de nämnda filmerna och vem som har gjort dem respektive spelat i dem och de känner inte till honom själv och hans verk eller tidskriften ”Chaplin”. Jag framhärdar ändå. Det är bra om fler omfattas av en allmänt känd kulturvärld.

Det han spelar till sitt sommarprat har gott samband med det han talar om – jag talar om sånger av/med Jane Powell, Gloria Grahame, Charlie Chaplin, David Bowie, Hansson & Karlsson. Eartha Kitt, Lena Nyman, Eva Dahlgren och Poul Dissing.

Dansken Dissing sjunger sin landsman Benny Andersens underbara sång ”Svantes lykkelige dag”, som jag på sin tid hörde på en rad socialdemokratiska partikongresser i Danmark. Här får ni hela texten:

Svantes lykkelige dag

Text och musik: Benny Andersen

Se, hvilken morgenstund, solen er rød og rund,
Nina er gået i bad, og jeg spiser ostemad.
Livet er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Blomsterne blomstrer op, der går en edderkop,
fuglene flyver i flok, når de er mange nok.
Lykken er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Græsset er grønt og vådt, og bierne de har det godt,
lungerne frådser i luft, ah, hvilken snerleduft.
Glæden er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Sang under brusebad, hun må vist være glad,
himlen er temmelig blå, det kan jeg godt forstå.
Lykken er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Nu kommer Nina ud, nøgen og fugtig hud,
kysser mig kærligt og går ind for at red’ sit hår.
Livet er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Edderkop är spindel. Annars tror jag inte det finns något svårt i den här sången, för öron som inte är vana vid danska.

Melodikrysset nummer 29 2017

22 juli 2017 12:56 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 12 kommentarer

Det här är en sommar då vädret ständigt växlar. I går då huset städades satt jag i solen vid trädgårdsbordet och drack kaffe. I morse när jag skulle hämta morgontidningarna i brevlådan regnade det. Nu är det solsken och blå himmel igen. Det senare har jag dock sett först nu – jag har varit koncentrerad på att lösa Melodikrysset.

I dagens kryss förekom åtminstone två stycken, som brukar räknas till den klassiska repertoaren.

Det ena var nog lätt att känna igen för de flesta. Johann Sebastian Bachs ”Air” minns också de som normalt inte lyssnar på klassisk musik, i vart fall de som är i rätt ålder för att i TV ha sett ”Beppes godnattstund”.

Det andra klassiska stycket – här efterfrågades kompositören – var kanske inte lika lätt att placera. Men i mina öron verkade det vara något av Jean Sibelius, även om jag inte kom på vad som spelades. Jag har en mycket stor kollektion sibeliusskivor i en av våra skivhyllor, men dem kommer jag inte åt just nu, eftersom de finns i lägenheten i Uppsala medan jag själv under sommarhalvåret bor i vårt sommarhus i Öregrund. (Det visade sig sen vara< "Finlandia", som jag har hört hur många gånger som helst.)

Carl Michael Bellman brukar ju inte räknas till de klassiska kompositörerna, men nog är han en klassiker, även i bemärkelsen att han har lånat melodier ur sin tids klassiska repertoar.

En av hans figurer kallades Fader Berg, och det kan vi väl använda som övergång till att tala om något av och med Jocke Berg. Jocke är känd från numera nedlagda Kent, men i dag hörde vi honom i duett med Lisa Nilsson i ”Innan vi faller”.

Jag har hört en hel del med Kent, men ännu mer har jag hört av och med Lars Winnerbäck, som vi i dag fick höra i ”Visst har vi glömt”.

Som ni väl har förstått, är jag från en mycket mer vislyssnande generation, så för mig var det heller inte svårt att känna igen Harriet Löwenhjelms och Hjalmar Cassermans ”Beatrice Aurore” – att vi i dag fick höra den instrumentalt med Roland Cedermark spelade ingen roll.

Klassiska barnvisor kan jag likaså. ”Bonden och kråkan” har jag själv sjungit, och därför var det ingen match att komma på den yrkesgrupp Eldeman ville ha identifierad: bonde.

Andra halvan av femtiotalet, då jag var gymnasist, blev jag lite av cineast, dock aldrig av den sorten som sorterade bort underhållande filmer, till exempel musikfilmer. Jag har alltid beundrat Fred Astaire, och Grace Kelly fick jag ett gott öga till innan hon hamnade i Monaco. I filmen ”High Society” (1956) förekom Cole Porters ”True Love”, men den kom också att leva ett eget liv som älskad schlager.

Jag var ung under swingepoken – hörde sedan dansbandsmusik spelas i radio men har aldrig gillat att dansa till dansbandsmusik. Men många av dansbanden hamnade ju också på Svensktoppen, så åtminstone de tidiga är jag bekant med den vägen. Vikingarna kan till exempel inte vara obekanta för några, som lyssnar på populärmusik i radio, och visst minns jag deras ”Du är min sommar, Marie”, och den kan jag följaktligen identifiera när de sjunger den på tyska, kallar sig Wikinger och då sjunger ”Schenk mir dein Sommer, Marie”. (Jag har läst tyska både i realskolan och i gymnasiet.)

Povel Ramel blev tidigt en favorit, och honom har jag sett och hört live både i tält och på scen. I dag fick vi höra en jazzig version med Flashback Big Band av en av hans hits, men visst var det hans underbara ”Karl Nilsson”.

Men även om jag har en tendens att fastna i gamla melodiminnen, ska ni inte tro, att jag inte införlivar senare musik i den musikskatt jag bär med mig.

Alltså tycker jag att ”All That She Wants” med Ace of Base från 1992 är en högst lyssnansvärd låt.

Och tvärs igenom den finska version som i dag spelades känner jag igen och minns med glädje ”Wake Me Up Before You Go Go” med Wham.

Fast för egen del går jag allt mer skraltigt. Och dans är det inte längre tal om.

Melodikrysset nummer 28 2017

15 juli 2017 12:50 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Ur dagboken | 7 kommentarer

Som så ofta på lördagsmorgnarna var jag uppe före alla andra, i dag förutom hustrun också dottern Kerstin och hennes båda barn, Viggo och Klara. Jag rakade mig, duschade och åt sen frukost: juice och fil, ett par mackor (varav en på estniskt surbröd) och så ett par koppar nykokt kaffe. Under frukosten hann jag också läsa våra tre morgontidningar.

Dagens melodikryss klarade jag utan att behöva googla. Google har jag sen använt för att komplettera med korrekta årtalsangivelser och annat sådant.

Jag är själv ganska road av barnkultur, och eftersom vi har barn och barnbarn i ganska olika åldrar – just nu är dottern Kerstin med barnen Viggo och Klara sedan en vecka här i Öregrund, och i kväll ska vi hälsa på sonen Matti med hustru Karin och de betydligt mindre barnen Ella och Sofia i det hus de har hyrt på Gräsö – har jag fortsatt koll på nytillskott i den här genren.

Men böckerna om Krakel Spektakel och Kusin Vitamin, i dagens ljudillustration spelade av Lars Ekborg och Yvonne Lombard, har jag också i min egen bokhylla. För övrigt har jag personligen träffat författaren bakom de här figurerna, Lennart Hellsing, vid en middag som gavs i Riksdagen av min hustru, på den tiden talman.

Vi hade Krakel Spektakel på skiva också. Samma sak gäller Gullan Bornemark. Varför Anders Eldeman inledningsvis kallade hennes ”Sudda sudda sudda sudda bort din sura min” för svensk visa vet jag inte, men kanske kan man kalla den för barnvisa. För att vi inte skulle få höra svaret, fick vi i dag höra den i instrumentalversion med Nya Bröderna Färm.

I barngenren hör också den nya filmen ”Alice i Spegellandet”, baserad på en historia av Lewis Carroll, hemma; i original från 2016 heter filmen ”Alice Through the Looking Glass”. I den hör vi Pink (Alecia Beth Moore) sjunga ”Just Like Fire”.

Och för att beta av filmerna i dagens kryss: ”Inget stoppar oss nu” med Black Jack förekom i Colin Nutleys ”Black Jack” från 1990. Ja, jag har sett den.

Melodifestivalen brukar jag också se i TV.

Anna Book med ”Samba Sambero” från Melodifestivalen 2007 kommer jag i alla fall spontant fortfarande i håg.

Även Robin Bengtsson och ”I Can’t Go On” från 2017 finns kvar i melodiminnet, men frågan är hur länge – att jag minns den nu beror förstås på att den är så färsk.

Men det finns alltså melodier som för evigt fastnar i det man har mellan öronen. Ett bra exempel är väl Jacques Offenbachs ”Can-Can”, som också förekom i dagens kryss.

På samma sätt minns jag i olika versioner den låt, som på franska heter ”Commes d’habitude”, på engelska ”My Way”. Paul Anka, som skrev den engelska texten, sjöng den i dag tillsammans med Jon Bon Jovi.

”Mockin’ Bird Hill” från 1949 fick vi i dag höra i en instrumentalversion med Tutti Frutti Boys. Men här i Sverige är den väl mest känd i Alice Babs’ insjungning från 1951, ”Adress Rosenhill”.

Redan 1944 gjorde Harry Brandelius sin mycket spelade version av ”Gamla Nordsjön”.

Från samma epok, 1955, är också Olle Bergmans ”Sjung och le”. Också i det fallet minns jag delar av texten, till exempel uppmaningen ”sorgerna göm”.

Men det går att även i modern tid skriva schlager som på samma sätt krokar fast sig i melodiminnet. Ett exempel är Björns och Bennys ”Du är min man”, i dag spelad instrumentalt men normalt sjungen av Helen Sjöholm till komp av BAO.

Ja, det var väl hela Melodikrysset.

Om en stund väntar dagens ”Sommar”, ett program som jag skriver om varje dag.

Men i kväll blir det knappt om tid. Vi ska över till Gräsö för middag med Matti och hans familj.

Melodikrysset nummer 27 2017

8 juli 2017 12:25 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Det mesta i veckans melodikryss, sänt från politikerveckans Visby, var inte särskilt svårt, i vart fall inte för en i politiken hyggligt bevandrad person – låtvalet och frågorna var nämligen knutna till de partier som i tur och ordning har sin dag i Almedalen. Fast har vi inte redan nog med politikerförakt i det här landet utan att Anders Eldeman ytterligare behöver förstärka det?

En enda fråga tyckte jag var svår. Svaret måste rimligen bli Jimmie Åkesson, men jag hade faktiskt aldrig hört honom (på piano) och bandet Bedårande barn i en låt, vars melodi är den kristne Simon Ådahls ”Jag tänker be för Sverige”. Dessutom var frågan i Melodikrysset snårigt formulerad.

Också Socialdemokraternas partisymbol, en ros, blev lite av ett rosensnår. Jag har ”The Rose” med Bette Midler på skiva, har lyssnat många gånger på den och skrivit om den. Men här var det inte alldeles lätt att känna igen melodin.

Jan Björklund skulle man känna igen på rösten, men de tre bokstäverna i hans förnamn skulle placeras i rutor, utspridda på olika håll i krysset.

Det är sant att Cornelis Vreeswijk under en period stödde VPK, men han startade som socialdemokrat och återvände sen till socialdemokratin – valturnerade bland annat med min hustru. Och nog har han gjort mer politiska sångtexter än ”Turistens klagan”.

En motsatt politisk riktning illustrerades med en schlager, som innehållsligt inte har ett dugg med politik att göra, ”Håll dig till höger, Svensson”. Den skrevs nämligen av Peter Himmelstrand till högertrafikomläggningen.

Varför vi fick höra Ace Wilders ”Busy Doin’ Nothing” i just det här programmet fick jag inte klart för mig.

Normalt hade väl ”Fyra Bugg och en Coca Cola” inte heller hört hemma där, men i just det här fallet sjöngs (?) den av Carl Bildt.

Och ”Bättre och bättre dag för dag”, lanserad av Ernst Rolf fast i dag framförd av Helen Sjöholm, Tommy Körberg och BAO, kan nog uppfattas som ett politikerlöfte.

Klart politisk är i alla fall Karl Gerhards ”Den ökända hästen från Troja”, skriven till en rysk melodi. Vill ni veta mera, kan ni ju gå upp under Kulturspegeln, Sångtexter.

Den fråga som skulle leda oss till Miljöpartiet de gröna illustrerades med Hasses och Tages ”Äppelkriget”, där ledmotivet, ”Änglamark”, sjöngs av Sven-Bertil Taube, son till Evert Taube som skrev texten – även den hittar ni på samma ställe. Fast det här var en dubbelfråga: Vi skulle också kunna att ett av Miljöpartiets språkrör heter Isabella Lövin.

När det slutligen gäller den fråga, som illustrerades med ”Ingen kommer undan politiken”, en bra text av Ola Magnell, frågade Eldeman, vem som sjöng in den på svenska. Jo, Marie Bergman – MB – gjorde åtminstone den mest kända och spelade versionen på svenska. Den kanadensiska originalversionen heter ”Complainte pour Ste. Catherine” och handlar om något helt annat – du hittar också de här båda texterna med skivtips ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Sommar i P1 med Harriet Andersson

3 juli 2017 21:34 | Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Harriet Andersson är född 1932 och således 85 år gammal. Hon var på sin tid mycket känd som skådespelerska, främst filmskådespelerska. Många av hennes filmer, framför allt de som regisserades av Ingmar Bergman, visas fortfarande i TV, vilket gör att hon också är känd av yngre människor. De senare känner nog däremot inte till de många personer hon nämnde i sitt program, till exempel i skildringarna av hennes utbildning på Calle Flygares teaterskola och tiden som elev på Oscars.

Hennes väg till teatern och filmen var verkligen inte självklar, och hon valde den här vägen under visst motstånd från föräldrarna. I början fick hon ofta jobb på scener med lättare repertoar och hon drygade också ut inkomsterna genom att agera i reklamfilm, för Bronzol, minns hon.

Sitt stora filmgenombrott – hon har medverkat i mer än 90 filmer – fick hon 1953 genom Ingmar Bergmans filmatisering av Per-Anders FogelströmsSommaren med Monika”. Jag kände till Per Anders Fogelström i hans egenskap av andreredaktör för Folket i Bild, som jag var ombud för, hade även läst böcker av honom, men jag ska villigt erkänna att det på den tiden också vara annat i filmen än den litterära förlagan som intresserade mig och andra unga.

Ingmar Bergman är ju också känd för sina många äktenskap och relationer med ytterligare ett antal kvinnor, och när Harriet Andersson berättar om den här filminspelningen 1952 på ett soligt Ornö, minns hon särskilt hur Bergman tittade på henne, inte alltid i sin yrkesroll som regissör. Och mycket riktigt fick hon en invit till en privat träff med honom, där han kysste henne, ”lite taffligt” tyckte hon. Hon kontrade då genom att svara med en tryckare. Och så gick det som det gick.

Snart diskuterade de en mer fast relation. Problemet var att Bergman sedan 1952 (och fram till 1959) var gift med Gun Bergman och hon själv var förlovad med Per Oscarsson. De kom överens om att de skulle tala med den andres/andras partner, och hon och Ingmar flyttade ihop. Harriet blev jätteförskräckt när hon plötsligt en dag på gatan stötte ihop med Gun Bergman. Men Gun Bergman verkade ta det hela med en klackspark och bjöd hem Harriet på te. Fast vid det laget hade hennes och Ingmars relation tagit slut.

Filmsamarbetet med Bergman fortsatte hur som helst genom åren, och de roller hon fick – hon blev ju också skådespelare på Dramaten, märk efter några år på Malmö stadsteater, där Bergman var regissör – blev mer komplicerade och krävande än den som Monika.

I programmet uppehåller hon sig särskilt vid ”Såsom i en spegel” från 1961, där hon spelade tillsammans med bland andra Gunnar Björnstrnd, Max von Sydow och Lars Passgård. Bland alla bergmanfilmerna nämner hon också ”Viskningar och rop” (1973), där hon hävdar att hon härmar ett eget beteende i samband med pappans död.

Bergmans erbjudande i det först nämnda fallet kom som en befrielse. Hon hade nämligen 1959 gift sig med en bonde i Skåne, Bertil Wejfeldt, men hon ångrade sig redan under vigselceremonin i kyrkan, och nu fick hon en chans att bryta upp från detta hopplösa förhållande.

När det gäller hennes ganska många äkta män och framför allt partners, berättar hon också om sitt samliv med Jörn Donner under en stor del av sextiotalet. Donner som har många strängar på sin lyra – jag har både läst honom och träffat honom – har också gjort egna filmer, bland annat ”Att älska” från 1964.

Men till slut verkar hon ändå ha fått nog av karlar, hur genialiska de än var. När hon för nu 32 år sen flyttade in i en egen lägenhet, ville hon inte längre dela bostad med någon man. Hennes argument för detta i programmet var: ”Här ska inte ligga några strumpor och kalsonger på badrumsgolvet!”

Harriet Andersson är avväpnande öppenhjärtig om sitt liv, och eftersom det har gått så många rykten om henne, berättar hon hur det förhåller sig på en punkt: Hon har legat med tre regissörer, Ingmar Bergman, Gunnar Hellström och Jörn Donner.

De låtar och artister Harriet Andersson spelar i sitt sommarprogram har ofta ett samband med det hon berättar och är också valda med stor variation: Frédéric ChopinsPreludium för piano nummer 3 i G-dur”, Harry Persson (”Lirum Dirum”), Nat King Cole, Sophie Tucker (”I Ain’t Takin’ Orders from No One”), Johann Sebastian BachsSvit för violoncell” med Torleif Thedéen, Irving BerlinsThere’s No Businell Like Show Business” och ”Illan viimeinen tango” – ”Kvällens sista tango” kan jag som förstår finska berätta – med Eino Gron.

80-årsfesten i backspegeln

2 juli 2017 16:48 | Barnkultur, Film, Handel, Mat & dryck, Trädgård, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Den 19 juni fyllde jag 80 år, och även om åldern ännu inte har knäckt mig, tyckte jag själv att kroppens allt fler tecken på min allt högre ålder kanske inte var så mycket att fira. Men eftersom Birgitta och barnen tyckte, att en så hög och jämn ålder inte bara kunde förbigås med tystnad, föreslog jag att bara den närmaste familjekretsen skulle bjudas. Sen inbjöd Birgitta ändå också några gamla vänner. Festföremålet självt tillfrågades inte om vilka, men hustrun prickade ganska rätt; dock kunde alla (till exempel Anna-Greta Leijon) inte komma, men några av de tillfrågade – tre av de ursprungligen fyra (en är död) i en tjejliga på mitt forna jobb – kommer hit till Öregrund senare i sommar.

Men jag blev tillfrågad om kalasmaten och om mina presentönskemål. Jag föreslog då ett födelsedagsbord med estnisk inriktning och bidrag till restaureringen av två av mina gamla men förfallna rabatter samt nya växter att plantera där. Birgitta har förresten tidigare rensat och restaurerat mitt gamla stenparti och där planterat in några nyinköpta rosor.

Så en lokal trädgårdsmästare, en ung kvinna som vi tidigare har anlitat, lyckades med hjälp av två lejda tjejer få bort ogräset och fylla på med ny jord, och Birgitta tror att mina födelsedagspengar kan tänkas täcka de här kostnaderna. Efter födelsedagen har jag sen planterat de nya växterna, däribland en blomma som inte är vinterhärdig, en present från två av Bigittas syskonbarn som inte var här, men den ska jag plantera i kruka i höst. Många nya rosor och även pioner blev det, också andra blommande rabattväxter, bland annat estnisk malva från Anna.

Vädret den 19 juni var som gjort för trädgårdsfest, och gästerna fick plats på de stolar vi hade ställt ut kring ett antal hyggligt stora trädgårdsbord, dagen till ära täckta med borddukar. Borden stod på den gräsmatta jag själv anlade i min krafts dagar och mellan äppelträd jag själv har planterat. Intill det längsta bordet blommade den Hurdalsros jag till en tidigare jämn födelsedag fick av min dåvarande sekreterare och några andra kvinnlig arbetskamrater.

Mat och dryck, alkoholfritt vin, lättöl, mineralvatten och läsk, fick man hämta inomhus eller från kallvattensförvar på gårdsplan. Rökt fisk – min pappa startade som yrkesfiskare – och en del annat hade Birgitta beställt från Coop, och när alla varorna kom därifrån, hade killarna i bilen också med sig en stor fin blombukett från de anställda där, som jag sen länge räknar som mina vänner. Men det viktigaste på fiskbordet hade Birgitta lagat, också på fisk från Coop: Av min mamma lärde hon sig en gång hur man gravar sik, och den här var verkligen gravad efter konstens alla regler. Anna hade bakat flera estniska surbröd, och gästerna lät sig väl smaka, särskilt när en av gästerna hade rekommenderat det här brödet med Chèvre-ost. Men det var Kerstin som stod för en stor del av de estniska läckerheterna på födelsedagsbordet: Till kaffet serverades estnisk födelsedagskringla, stritsel, något av det godaste och mest smakrika som finns, och Kerstin som är bagare kan sina saker. Sen hade hon till efterrätt gjort estnisk rabarberkaka. Bilder av det som serverades i vårt kök av Kerstin och Anna den här dagen finns på Kerstin Kokks Instagram, vid det här laget på nästa sida efter den man nu får upp. Och på den sida man får upp finns bilder av det estniska surbröd Kerstin själv har bakat, vad jag förstår inspirerad av Annas bröd på min födelsedagsfest.

Gästerna lät sig väl smaka av alla de här estniska delikatesserna. Kerstin och Anna stod för uppläggning och påfyllning i köket och på inre gårdsplan.

Kerstin och hennes barn, Viggo och Klara – Klara födelsedagshälsade också från sin och Viggos pappa, Bo – stannade ytterligare ett par dar i Öregrund, badade bland annat i Tallparken – det finns bilder därifrån också på Kerstins Instagram. Matti, Karin och deras två småflickor Klara och Sofia åkte hem till Stockholm, men de har hyrt en stuga på Gräsö, så vi kommer säkert att ses igen lite senare i sommar. Anna, som är Birgittas dotter i hennes ungdomsäktenskap, brukar komma hit med jämna mellanrum för att hjälp sin mamma med trädgårdsarbete.

Från Birgittas familj kom syskonen Karin med maken Hasse, Gunnar med makan Annica och så lillebror Ragnar, den här gången utan hustrun Gunnel, som hade kommunalt sammanträde – men Gunnel ringde och gratulerade. Karin och Hasse hade i Uppsala också hämtat faster Karin, senare i år 97 år gammal.

Från min egen familj kom ingen. Mina föräldrar och min bror Matti är döda, och lillebror Mikko, född 1944 och alltså yngre än jag, är i mycket sämre skick än jag och bor på ett slutet vårdhem.

Birgitta hade dessutom bjudit sin exman, Annas pappa Bengt och hans hustru Inger – vi umgås regelbundet – samt vår gode vän Hans O Sjöström med hustru Lill samt från vårt parti hemma i Uppsala Tone Tingsgård, Anita Berger och Kjell Jernberg. Ännu fler var bjudna men kunde inte på grund av andra åtaganden men partivännerna från Uppsala medförde också presentpengar från fler av de övriga inbjudna partivännerna, bland andra arbetarekommunens ordförande Peter Gustavsson och även Uppsala arbetarekommun, vidare Hans Alsén. Jag har också fått gratulationer från Stockholms arbetarekommun, Agneta Gille, Irma Ridbäck och Sven-Olov Larsson samt från Inger och Lennart Källströmer i Uppsala. Från sitt sommarhus här i Öregrund kom Lasse och Mary Lundh.

Vid morgonuppvaktningen på födelsedagsmorgonen fick jag av Birgitta inte bara den i vår familj sedvanliga smörgåstårtan och förstås blommor också presenter som jag alls inte hade räknat med, till exempel en mycket vacker Marimekko-skjorta som jag genast satte på mig, faktiskt presenter i en mängd och rikedom jag inte alls hade räknat med. Jag fick en jättebinge med böcker, bland annat av Wilhelm Agrell, Edward Albee, Margaret Atwood, Nathan Safran Foer, P D James, Konfucius, Ann-Helén Laestadius (sommarpratare här om dan) och så en klassisk barnbok. Jag fick också ett paket med DVD-filmer: ”Stora vänliga jätten”, ”Den allvarsamma leken” samt en film om Ulla Billquist och en om Chet Baker. Och så blev det sex Iittala-glas och, som om det inte vore nog med allt det här, en rundresa i min barndoms Estland – jag kommer att få återse mitt barndomshem i Juminda innan jag dör.

Fast det gäller ju att då komma i väg – i den här åldern vet man ju aldrig hur länge det kommer att vara genomförbart.

Hur som helst: tack allesammans för att ni har gett mig en alldeles underbar och minnesvärd födelsedag. Den kommer jag i alla fall att minnas så länge jag lever.

Melodikrysset nummer 25 2017

24 juni 2017 13:25 | Barnkultur, Film, Handel, Mat & dryck, Musik, Politik, Teater, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

Det har varit en hektisk tid för mig, gamle man. Jag fyllde 80 den nittonde juni och Birgitta hade med hjälp av döttrarna ordnat trädgårdsfest för familjen och några goda vänner – mer om detta senare, när jag får tid.

I går, på midsommarafton, var det till slut bara jag och Birgitta kvar här i vårt roslagshem. De rosor och andra perenner jag fick med anledning av födelsedagen är satta i de nyrestaurerade rabatterna, och vi har varit på Coop och kompletteringshandlat – som ni förstår har vi annars mest levt på det som blev över efter kalaset.

I går var vi ner till hembygdsgården för den traditionsenliga dansen runt midsommarstången. Ja i vår ålder klarar man inte längre de kroppsrörelser som hör till sånglekarna, men vi stod innanför staketet och tittade på, först på hur stången restes, och sen hörde vi också det korta välkomsttal som hålls av någon som Hembygdsföreningen har utsett. I går hade talaren valt att häckla inte linet utan de politiska partierna. Min hustru, förr riksdagsledamot (s), statsråd och Riksdagens talman, fick också på sin tid Hembygdsföreningens uppdrag att hålla det här lilla sommartalet, och med tanke på sammanhanget och den blandade publiken var hon alltid noga med att undvika partipolitik i sitt sommartal – hennes sommartal var lovsånger till Öregrund, sommaren och det som är gemensamt för oss alla; ofta läste hon också någon dikt. I går kom, när programmet var klart, en herre fram till henne och tackade på temat ”det var bättre förr”.

Men ringdansen var som förr, och det var till och med ovanligt många som deltog – alla fick nästan inte plats i utrymmet runt stången. Fast jag tror nog att allt färre särskilt av de yngre deltagarna förstår vad de sjunger: pluraländelser och begrepp hämtade ur ett mer lantligt liv än det de flesta i dag lever har delvis gjort sångtexterna obegripliga – man kan dem i bästa fall utantill men väljer ibland ord som man förstår innebörden av. Men jag vill verkligen inte mästra dem – huvudsaken är att de släpper loss och har roligt.

På kvällen satt det gamla paret hemma och åt tillsammans en god midsommaraftonsmiddag, som så småningom kröntes med fina jordgubbar med vispgrädde. Och så avslutade vi kvällen med att se ”Ett fall för Vera” i TV. Brittiska deckare är mycket bättre än mer actionpräglade filmer.

Fram mot kvällen började det komma regn, och när jag gick ut i morse såg jag att det hade kommit ganska mycket regn, vilket jag gläder mig åt efter de många nyplanteringarna i rabatterna – vi har just fått meddelande från kommunen om slangvattningsförbud, och vid långvarig torka kan det bli besvärligt att klara allt i vår mycket stora trädgård.

I morse såg jag också att grinden ut mot gatan var öppen. Förhoppningsvis var det bara några ungdomar som hade tagit skydd mot regnet under den jätteask vi har nära grinden. Alternativt var det några som hade andra avsikter, men de bör i så fall ha avskräckts redan av de två nattända nattlamporna på innergården. Men jag kan också berätta att vi allt sedan Palme-mordet har av säkerhetspolisen insatta mycket avancerade lås, också insatta i alla fönsterhalvor (spröjsade dubbelfönster), till och med uppe på vinden och i bastun/tvättstugan samt i uthuset. Förresten skulle det vara tämligen olönsamt att ta sig in. Vi har inte särskilt mycket som en inbrottstjuv skulle vilja ha, inte ens sprit. Det enda vi har mycket av är böcker – jag fick en binge nya på 80-årsdagen – men det är romaner (OBS inte i skinnband) och deckare (till stor del i pocket).

Då är det väl hög tid att övergå till dagens egentliga ämne, Melodikrysset, som jag för min del inte tyckte var särskilt svårt.

Den enda fråga jag hade lite huvudbry med var den med ”Minnenas fönster” – först trodde jag att det var en man som sjöng, men det är ju ett begripligt misstag, när man oförmedlat hör något med Zarah Leander.

Krysset började med Lisa Ekdahl och hennes hit från 1994, ”Vem vet”. Om henne har jag tidigare berättat, att hon en gång i världen, när jag fortfarande jobbade på Socialdemokraternas partiexpedition, medverkade i en av partiets valfilmer.

Och det slutade med att Emma Stone sjöng ”Audition (The Fool Who Dreams)”. Jag har själv aldrig sett ”La La Land” (2016), men filmtiteln dök upp i huvudet redan när jag hade fått de två första L:en.

Pjotr Tjajkovskijs ”Svansjön” har jag sett på Operan, så den hade jag lätt att känna igen.

Miriam Bryants ”Raised In Rain” hade jag inte hört, men Lisa Nilsson känner jag ju till och gillar, och när jag sen googlade på henne och ”Så mycket bättre”, fann jag, att hon 2015 sjöng den där. Jag såg Lisa senast i TV när hon fick Povel Ramel-priset.

Två av dagens frågor handlade om barnkultur.

Dels fick vi höra det klassiska paret Humle och Dumle i ”Balladen om Viktor Emanuel Antonsson”.

Dels spelades ”Var bor du lilla råtta?”. Jag ser på Wikipedia att den tillskrivs olika upphovspersoner, men jag ser med detsamma att där finns fel.

Danny Saucedo har jag givetvis sett i TV och hört i radio, och för att få bekräftat att det var han la jag ut delar av den långa titeln, ”Hör vad du säger men har glömt vad du sa”, på Google och fick napp.

Doris Day, förr så populär, hör man sällan numera. Men ”Everybodu Loves a Lover” från 1958 minns jag fortfarande mycket väl.

Ane Brun har jag också hört mycket med; jag har också hört henne live i regi av norska ambassaden. Jag har hennes förstås också på skiva. Så även om jag inte hade hört ”Shape of a Heart” från 2015, kände jag igen henne.

Magnus Uggla har jag likaledes på skiva, och inte var det svårt att känna igen hans ”Jag mår illa” ens i Lennart Palms version.

Och även om den i dag spelades instrumentalt, var det ju mycket lätt att komma i håg ”Du är den ende”. Jag minns den med text av Bo Setterlind och i Lill Lindfors’ insjungning från 1992.

Nu är radion på igen, och jag övergår till årets första Sommar-program.

Melodikrysset nummer 24 2017

17 juni 2017 13:38 | Film, Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Prosa & lyrik, Teater, Trädgård, Ur dagboken | 6 kommentarer

Jag fyller 80 på måndag, den 19 juni, men jag har inte velat ha någon stor mottagning – kroppens tilltagande skraltighet är inte så mycket att fira, tycker jag. Så jag firar det här i kretsen av de närmaste, hustru, barn och barnbarn samt hustruns syskon med respektive plus några av hustrun inbjudna gamla vänner – jag vet inte ens vilka.

Fast redan i går knackade det på dörren, och jag fick den allra första presenten, en burk honung från bin hemma hos Henrik som vi anlitar för gräsklippning och en del annat trädgårdsarbete – han är son till en kvinnlig trädgårdsmästare.

Insatser i och växter till trädgården har jag för övrigt önskat mig i 80-årspresent. Hustrun som är fysiskt i bättre skick än jag har restaurerat mitt gamla stenparti och också köpt och planterat några nya rosor där. Och så har hon, för de slantar för det här ändamålet som jag alltså kanske får, kontaktat en ung, kvinnlig trädgårdsmästare som tillsammans med två av henne lejda andra unga damer har återställt två av mina gamla rabatter i presentabelt skick. I de här tre gamla rabatterna finns det också plats för plantor som gäster på själva födelsedagen kan tänkas ha med sig.

Birgitta har slitit mer än hon egentligen orkar – hon fyller själv 80 den 20 september – men hon har, också på mitt förslag, komponerat ett födelsedagsbord med estniskt tema, surbröd (bakat av Anna), gravad sik och så estniskt kallt bord och som avslutning stritsel (estnisk födelsedagskringla, mycket smakrik) och rabarberkaka på estniskt vis, de senare gjorda av Kerstin, familjens bagare.

Coop Konsum hjälper till med leverans av matvaror och dricka, och Birgitta har redan hämtat hem av dem filead sik för gravning.

Ovan nämnde Henrik har klippt gräsmattan och dessutom snickrat nya odlingspallar åt Birgitta, till och med satt upp en insektsholk på bodväggen nära kryddgården. Han har också ställt i ordning trädgårdsbord och stolar – det verkar faktiskt bli vackert väder på den här gamle farbrorns födelsedag.

Så, för att äntligen gå över till dagens egentliga ämne: Vi hörde Östen med resten i ”Hon kommer med solsken till mig” från Melodifestivalen 2002.

Jag avstår från att försöka koppla den här låten till det stundande födelsedagsfirandet, för risken är ju att ni, när jag nämner en annan av dagens ljudillustrationer, Evert Taubes ”Polka naturell”, annars kan få för er, att jag tänker dansa naken på min födelsedag. Nej, den sortens underhållning blir det inte.

Men jag tror nog att jag, när jag till slut går och lägger mig den 19e, kommer att kunna instämma i Ted Gärdestads ”Åh vilken härlig dag!”, i dag i Jill Johnssons version.

Annars rymde dagens kryss också sådant som jag inte tyckte var alldeles lätt.

Det tog mig till exempel en bara stund att komma på vem som sjöng ”Where I Stand”. Det förnamn som efterlystes måste bli Mia eller Moa, och så småningom kom jag fram till att den vi hörde var Moa Lignell – henne har jag nog aldrig lyssnat på, måhända för att hon slog igenom i Idol (har jag läst mig till).

Själv hade jag bra mycket lättare att identifiera Niklas Strömstedt i ”Oslagbara” från 1992.

Och ”Är det så här när man är kär när man är liten”, med text av Gösta Rybrant, minns jag faktiskt i Sven Olof Sandbergs insjungning från 1937. (Förr spelades populära låtar i åratal i radion.)

Jag ser ofta film – har till och med sett några om Jönssonligan – men jag kan ju inte säga att jag tycker att de hör till filmhistoriens mästerverk, och inte fan kom jag ihåg signaturen.

Till Anders Eldemans egenheter hör att han ständigt återkommer till James Bond-filmer, i vart fall musik hämtad ur sådana. I dag fick vi höra ”Nobody Does It Better” ur ”The Spy Who Loved Me”, på svenska ”Älskade spion”. Den som sjöng var Carly Simon.

Notting Hill” (1999) med Julia Roberts och Hugh Grant har jag aldrig sett, men här fick jag hjälp av ledbokstäverna jag gradvis fick ihop. Ronan Keating sjöng ”When You Say Nothing At All”.

Under tonåren var jag inte särskilt förtjust i Elvis Presley. En del av det han spelade har jag senare lärt mig uppskatta, men det finns fortfarande filmer med honom som jag aldrig har sett. En av dem är ”Viva Las Vegas” från 1964. Och jag fick googla på stadens alternativa men fyndiga namn, Sin City.

Vi hörde Jan Malmsjö i ”Willkommen, bienvenue, welcomer” ur ”Cabaret”, där en av huvudrollerna är den som nattklubbssångerskan Sally Bowles. Som jag tidigare har skrivit, när ”Cabaret” har förekommit i krysset: Läs gärna också den litterära förlagan, Christopher Isherwoods ”Farväl till Berlin” (1931).

Och när det gäller den nu återstående frågan har jag en invändning när det gäller svaret. Här spelades trickinspelningen med Nathalie Cole och Nat King Cole av ”Walking My Baby Back Home”. Eldeman ville ha tredje och femte ordet i den svenska låttiteln. Textförfattaren, Beppe Wolgers, kallade den här låten ”Sakta vi gå genom stan”, och Monica Zetterlund gjorde sen en bra insjungning av den. Men Eldeman ville ha svaren går (OBS) och stan.

Nu ska jag snart gå och handla. Kerstin och hennes barn, Viggo och Klara, kommer hit under eftermiddagen, och det är min tur att laga mat.

En bitvis svårfångad men ändå högst sevärd film

8 juni 2017 21:24 | Film | Inga kommentarer

Ella Lemhagen bor numera i Stockholm men kommer ursprungligen från Uppsala – hennes far, Ingmar Lemhagen (som jag minns från min studenttid), bor fortfarande kvar i Uppsala, vad jag förstår i samma stadsdel som jag själv.

Var Ella Lemhagens (manus och regi) debutlångfilm ”Drömprinsen – filmen om Em” (1996) utspelar sig vet jag inte – den är mer inriktad på de människor den skildrar, främst unga Em, Emily, spelad av Jenny Lindroth, men i den här filmen förekommer det också så många andra karaktärer, verkligen inte bara bifigurer, att det, när man har sett filmen till slut, är svårt att minnas alla och deras respektive namn. Men om vi använder Ems olika relationer till killar som exempel, är det i hennes ålder inte särskilt ovanligt att man dras till olika killar, ibland fixerar sig vid någon av dem, men också känner motvilja mot andra som så gärna själva vill. Ungdomsmiljöerna med moppar och fyllor och naturligtvis intresset för sex är hur som helst väl fångade.

Till det här kommer en vuxenvärld med otrohet, fixering vid materiella framgångar och krav på barnen att de ska lyckas med det papporna har satt upp som mål.

Det intressanta men samtidigt svårtolkade med den här filmen är Ems vuxenblivande: Vad händer egentligen, och vad är drömmar och fantasiprojektioner? Hennes drömmar kretsar kring Jakob (Niclas Broberg), men hon känner som sagt intresse för, alternativt motvilja mot också andra killar. Men vad är sant och vad är Ems drömmar om Jakob: skridskoturerna med honom – han visar sig vara en virtuos på skridskor – och hans karriär som spelare i ett ryskt lag, om hans homosexuella dragning till en annan manlig spelare och Ems seger över hans känslor när hon avklädd låtsas drunkna? Hur mycket är han hennes drömprins med tonvikt på dröm?

Den här känslan av dröm och overklighet kommer också över en, när man ser de allt mer dramatiska sekvenserna om den utvecklingsstörde brodern, som Em ska ta hand om men tappar bort efter att ha visat ut honom ur kyrkan när han kryper under några kvinnliga kyrkobesökares kjolar för att titta. Den här grabben går då ner till stranden och luras av en av killarna där att gå ut i vattnet för att leta efter sin nyckelknippa, som killen i fråga har låtsats kasta ut i sjön, där han försvinner, för evigt visar det sig; han hittas heller inte.

Em kommer före filmens final på vem som är den skyldige och stjäl en pistol för att döda honom. Man hör ett skott och ser honom falla. Men när Em sen grips och förhörs visar det sig, att vi åter har blivit vilseledda. I själva verket är det en annan person i handlingen – jag avslöjar inte vilken – som sköt. Ems mod svek henne.

Den här filmen har sina tillkortakommanden, men den vittnar ändå om att Ella Lemhagen har talang för att göra film.

En bra amerikansk film om miljö och jämställdhet

6 juni 2017 21:14 | Film, Politik | Inga kommentarer

Erin Brockovich, känd genom en prisbelönt film (Oscar till huvudrollsinnevaren, Julia Roberts) lyckades, trots att hon saknade juridisk utbildning, vinna en juridisk process mot Pacific Gas and Electric Company 1993.

Hon blev, således spelad av Julia Roberts, ännu mer känd genom Steven Soderberghs (regi) film ”Erin Bockovich” (2000) med manus av Susannah GrantEd Lachmans foto är också värt att nämnas.

Vi möter Erin Brockovich som ensamstående trebarnsmamma – tidigare gift med två olika män – och nu arbetslös med ont om pengar. Och eftersom hon saknar högre utbildning och inte har några betyg från tidigare anställningar, går hon på pumpen när hon söker jobb, i den här historiens början på ett advokatkontor drivet av Ed Masry (Albert Finney). På vägen hem råkar hon ut för en fortkörande bil och drabbas av en bilolycka med en lättare nackskada som följd. Så hon återvänder till advokatens kontor och ber om assistans. Han ser det här som ett lättvunnet fall och åtar sig uppdraget. Men sen, vid domstolsförhandlingen, beter sig Erin överilat och får domaren och juryn mot sig.

Advokaten vill inte anställa henne nu heller, men en dag finner han henne på sitt kontor, där hon har inbillat den övriga personalen att hon har fått jobb där. Och efter en stunds argumentation går han till slut med på att anställa henne för minimilön.

Problemet med ungarna får sin lösning på ett alldeles speciellt sätt. Det hela börjar med att hon skäller ut en granne, tatuerad och långhårig och ägare till en störande Harley Davison. Men den här grannen, George (Aaron Eckhart), på deltid (när han har lust eller behöver pengar) rörmokare, fattar tycke för henne och söker kontakt, först utan gensvar – men sen, när hon en dag har glömt bort ungarna, hittar hon dem hos honom: De har fått mat, och de två äldsta spelar kort med honom. Och så tänds en gnista mellan dem.

På jobbet på advokatkontoret får hon bland annat plocka fram papper ur arkivet och råkar då en dag hitta några som väcker hennes nyfikenhet – de gäller formellt tvister om mark, men hon ser också ett samband av annat slag. Och efter ett eget besök på platsen och samtal med några berörda inser hon, att det i det aktuella området finns en mängd familjer vars medlemmar, bland dem barn, har råkat ut för farliga åkommor, allt från näsblod till cancer; några har också dött. Hon har kommit en gigantisk miljöskandal på spåren.

Så Erin börjar samla in fakta att användas i en process mot det ansvariga företaget, tar sig också olovandes in på dess inhägnade område och tar där prover för att bevisa dess miljöbrott.

Rätten beslutar ta upp ärendet, men företaget kontrar med att vilja behandla varje enskilt fall (av sammanlagt oerhört många) för sig – förfar man så, kan det ta åratal att gå igenom samtliga, och en stor del av dem som är berörda kommer aldrig eller i rimlig tid att få några pengar. Företaget försöker komma undan billigt genom att erbjuda en klumpsumma på 20 miljoner dollar för förlikning.

Trassel uppstår också när Masry försöker minska sin ekonomiska risk genom att knyta ytterligare en advokatbyrå till det här fallet. Dess representanter behandlar den juridiskt outbildade Erin som okunnig eller luft, men hon sätter dem på plats genom att vid ett test visa sig kunna av dem valda fall in i detalj.

Och genom närmast omänsklig flit får hon även ihop ett gemensamt krav, underskrivet av de 90 procent av de berörda som företaget kräver. Under en av de här räderna träffar hon, när hon lugnar ner sig på en bar, en man som – precis som hon har anat – har spanat in henne, men det visar sig också, att han har kunskap som slutligt kommer att kunna fälla företaget. Han har själv jobbat på det aktuella företaget och där fått i uppdrag att förstöra dokument, som bevisar företagets skuld. Men det har han inte gjort; de finns kvar eftersom en kusin till honom nyligen dog på grund av företagets miljöslarv, och hon får dem av honom.

Så domaren beslutar i slutförhandlingen att bötfälla företaget på 333 miljoner dollar att fördelas mellan offren.

Efteråt får Erin av Ed ersättning för sitt arbete med det här fallet, och han verkar varna henne för att han har ändrat den utlovade summan. Hon tror först att han menar att hon kommer att få mindre än det han hade lovat, men det visar sig, att han i själva verket har höjt summan till 2 miljoner dollar.

All tidskrävande slit med det här fallet har inneburit, att hon har försummat den relation hon har haft med George, och i besvikelsen över detta har han till slut lämnat henne och hennes barn. Men i slutet av filmen får vi en hint om att han återvänder.

Cameo (det vill säga ett kort gästspel av en verklig gestalt): Den verkliga Erin Brockovich spelar en roll som servitris.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^