Melodikrysset nummer 12 2017

25 mars 2017 12:15 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Anders Eldeman utlovade ett lättare kryss i dag, och lättare var det utan tvivel, särskilt som flera av frågorna, åtminstone musiken i dem, har varit med tidigare i krysset.

Nog har han haft med filmen ”Top Gun” tidigare, den ur vilken vi fick höra ”Take My Breath Away”.

Och nog har väl ”Sällskapsresan” i regi av Lasse Åberg också tidigare förekommit i krysset?

Som jag nyligen fick anledning att skriva, känner jag Lasse Åberg därför att han, liksom min egen hustru, är så kallad hedersupplänning.

Och en annan av dagens artister har jag hört live, i regi av norska ambassaden i Stockholm, den stad där hon sedan länge bor. Jag talar om Ane Brun, som vi idag hörde i ”Miss You More”.

Galenskaparna/After Shave förekommer då och då i krysset. En av deras succéföreställningar, också visad i TV, är ”Stinsen brinner”, som i dag skulle ge oss ordet stins. Och den vi skulle identifiera var Per Fritzell.

Snäppet svårare var det inte att känna igen temat ur Adrew Lloyd Webbers ”Starlight Express” från 1984 men att komma i håg ur vilken av hans många musikaler den var hämtad.

De barnanknutna frågorna har i den ena eller andra varianten varit med tidigare och var ganska lätta.

Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Fattig bonddräng”, i dag sjungen av Tommy Körberg, förekom ursprungligen i filmen ”Emil i Lönneberga”.

Och under min egen småskoletid fick vi lära oss att sjunga ”Vi gå över daggstänkta berg” – på den tiden skrev och sjöng man ”gå” i pluralis.

Dagens svåraste fråga, för mig i alla fall, var det att komma i håg låten ur förra årets Eurovision Song Contest, ”I’ve Been Waiting For This Night”. Men nu frågade inte Eldeman efter titeln utan vilket land den spelade låten representerade, och eftersom jag hade varannan bokstav, var det lätt att komma fram till att det var Litauen. Nå, nyfiken som jag är: Vem var det som sjöng? Jo, en ung man som märkligt nog sades heta Donny Montell. Fast i själva verket heter han något betydligt mer litauiskklingande, Donatas Montvydas.

Gamla schlager är jag en jävel på.

Så visst mindes jag omedelbart ”Två små fåglar på en gren”.

Samma sak med ”Oh Mein Papa”, oförglömlig med Arne Lambert på trumpet.

Och visst minns jag ”Do You Know What It Means To Miss New Orleans” med Louis Armstrong! Fast här skulle vi kunna delstaten New Orleans ligger i, Louisiana.

Sist kvar att redovisa blir då en fråga, vars svar jag har ett mycket personligt förhållande till. ”Den vackraste visan om kärleken” har jag med i min sångbok ”Upp till kamp!” från 1970, som bland annat innehåller sånger om fred. Texten är skriven av Ture Nerman, som jag har träffat och haft annan kontakt med medan han levde. Och musiken skrevs av Lille Bror Söderlundh, vars son Michael Söderlundh jag senast träffade på ett födelsedagskalas för hans hustru, Christina Mattsson – jag har skrivit om det här på bloggen.

Och nu, när jag har lagt ut den här texten, ska jag ägna mig åt politik i annan form: Jag ska åka till Missionskyrkan, där Uppsala arbetarekommun genomför sitt årsmöte. Under ordförandeskap av min hustru, förr bland annat Riksdagens talman.

Melodikrysset nummer 11 2017

18 mars 2017 13:25 | Film, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag är ensam hemma. I morse åkte Birgitta till Värmland – Skoghalls arbetarekommun har bett henne tala vid deras jubileum. Birgitta kan mycket om svensk historia, inte minst arbetarrörelsehistoria, och det är ett jubileumstal med den inriktningen hon ska hålla. Dessutom har hon med sig en rullväska med sin memoarbok ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss, 2016).

Det är fascinerande, och en smula hoppingivande, att den äldre och mer radikala socialdemokrati både hon och jag i våra unga år anslöt oss till åter börjar väcka intresse. Nu i veckan var till exempel två unga kvinnor, Anna Jonsson och Sara Nilsson, här hos oss för en lång intervju med Birgitta. De skriver en pjäs om trädkramaraktionen i Bohuslän, och deras attityd var verkligen inte fientlig mot den forna miljöministern.

Det sista ger en lämplig övergång till åtminstone två ljudillustrationer i dagens melodikryss.

Dels spelades ”Regndroppspreludiet” av Frédéric Chopin. (Fast när det gäller musiken ägnade sig Eldeman åt något som jag avskyr, särskrivning: regndropps preludiet.)

Dels spelade han ”Sång om syrsor”, skriven av Jules Sylvain men i dag inte sjungen av Zarah Leander utan av Arja Saijonmaa.

Och på tal om politik: När det gäller Moderaternas nya samarbetshållning till Sverigedemokraterna, ber jag att få citera Magnus Uggla: ”Jag mår illa” (i dag dock i Lennart Palms tappning).

Och för att sen en smula byta ämne – för egen del har jag i min skivsamling det mesta av en gammaldags radikal, Ulf Lundell. I dag hörde vi honom i ”Jag vill ha fest”, som jag av någon anledning inte har på skiva.

Lasse Åberg känner jag rent av, bland annat för att han i likhet med min hustru är så kallad hedersupplänning. Under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) intervjuade vi honom, och han bekände då, att han var sosse. Men detta har ju egentligen ingenting att göra med innehållet i hans ”Den ofrivillige golfaren”, där den musik vi hörde dock skrevs av Stefan Nilsson, som jag en gång i världen var med om att ge ut på salig a disc. Men det är bäst att ni också får det sökta ordet, golf.

Vi fortsätter på filmlinjen. Vi hörde ”Bel Ami”, också titeln på en bok av Guy de Maupassant som vi har i en av våra många bokhyllor.

Från film är inte steget långt till TV.

”Jubel i busken” har jag väl sett åtminstone lite av, men sambandet mellan ”Knö dig in” med Sten-Åke Cederhök och Sonya Hedenbratt och, mer allmänt, Albert och Herbert tyckte jag inte var solklart.

Fast den riktigt svåra frågan, i alla fall för mig, var i dag den som till svar hade ”American Pie”. Efter mycket nätletande kom jag fram till att det vi hörde var knutet till ”American Pie – the Wedding”, 2003. Rätta mig om jag har fel (dock sannolikt inte i fråga om själva svarsordet).

Desto flera gånger – bland annat i Melodikrysset – har jag hört ”Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polkadot Bikini”. Men det är ju en kul låt.

För egen del blir jag inte lika entusiastisk över Lisa Ajax och ”I Don’t Give A”. Men det vet ju ni som har läst mina utgjutelser över årets Melodifestival.

Allt var inte bättre förr, men då skrevs det schlager som mycket lättare fastnade i musikminnet och också fick ett längre liv. ”Du gamle måne” skrevs redan 1924 av danskarna Normann Andersen och Alfred Kjærulf, men i radio spelades den fortfarande under 1950,talet, som var min tonårstid. Här kändes frågan sökt igen – det månen ibland är är halv; i vart fall ser vi ibland en halvmåne.

Från den tiden – närmare bestämt 1956 – minns jag också ”That’s Amore” med Dean Martin. I texten finns en referens till en stad i Italien som jag har besökt, Neapel, på italienska Napoli.

Och då passar det väl bra att avsluta med Anna Netrebko och ”O mio battino caro”, en aria ur ”Gianni schiacchi” (1918) av Giacomo Puccini.

Melodikrysset nummer 10 2017

11 mars 2017 12:15 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Senast skrev jag här på bloggen om Stravinsky, Bach och Pärt, men att jag går på konserter med musik av det slaget hindrar mig inte från att ägna mig också åt mer lättfärdiga saker som Melodikrysset. För övrigt är krysset ett kryssande mellan musikgenrer, även om inslaget av klassisk musik är litet, i dag lika med noll.

I dag tyckte jag krysset var ganska lätt – det lilla jag inte kunde spontant kunde ganska lätt hittas på nätet.

Mel Brooks Det våras för-filmer känner jag förstås till, men från vilken var den musik som spelades hämtad? Jag plockade fram den här filmserien på Wikipedia och fann, att längden på svaret + det e jag hade indikerade, att det rörde sig om ”Det våras för Frankenstein”.

Äldre TV-program är kanske inte så lätta för de yngre lyssnarna, men är man i min ålder, minns man ”Kvitt eller dubbelt”.

Jag hörde också till dem som såg ”Helgonet”, skriven av Leslie Charteris och med Roger Moore i huvudrollen.

Jag har också tillsammans med barnen sett Leif Krantz’ välgjorda ”Kråkguldet”, och Thorstein Bergman som vi hörde sjunga ”Balladen om kråkguldet” har jag flera gånger träffat personligen. (Han hör hemma inom sångvänstern.)

Thorbjørn Egners ”Klas Klättermus” hörde till de kära godnattsagorna i vår barnkammare.

Också Marcus och Martinus har jag hört – bland annat hos Skavlan. Finns det någon som har undgått dem?

Jag har allt med Beatles och massor med skivor insjungna av Ella Fitzgerald, dock inte hennes insjungning av Paul McCartneys ”Hey Jude”.

Det fanns egentligen bara en fråga, där jag inte spontant kunde namnet på sångaren. Jag kände förvisso igen låten, ”When I Need You”, och eftersom jag hade första och sista bokstaven av tre i förnamnet, var det ganska lätt att gissa att sångarens namn var Leo. Och jo, en nätkoll visade att Leo Sayer har sjungit in den här låten. Men honom minns jag faktiskt inte.

Schlagernördarna – jag är en av dem – fick sitt i en dubbelfråga. Dels spelades ”Vi ska hand i hand”, fast i dag i finsk version med Tapani Kansa, ”Käymme yhtessä ain”. Dels spelades en ABBA-klassiker, ”Ring, ring”, som skulle leda oss till det svårfunna verbet ringa.

Schlager har väl också ”Du är min sommar Marie” varit, men här hörde vi den i dansbandsversion med Vikingarna, dessutom på tyska.

Svensk viskonst odlas i dag varken av skivbolagen eller i radio, men jag avslutar dagens kryssredovisning med två exempel.

Krysset inleddes med att vi hörde Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig”, från 1922 och tryckt i ”Fridas visor”. Här sjöngs den av Mikael Samuelson, ackompanjerad av Mats Bergström.

Och så fick vi höra ”Balladen om Eken”, som skrevs av legendaren Ruben Nilson – läs gärna mer om honom ovan under Kulturspegeln, Musik. Sjöng här gjorde Fred Åkerström, som jag också har allt med på skiva och dessutom använde som en av sångarna/allsångsledarna vid lanseringskonserten i Stockholms Folkets hus 1970 för min sångbok ”Upp till kamp” (1970),

Estland: Deportationerna till Sibirien. Avrättningarna

3 mars 2017 18:00 | Film, Politik | 2 kommentarer

Det finns förmodligen inte många ester bland dem som upplevde den första sovjetockupationen under andra världskriget vilka inte med fasa upplevde de massdeportationer till Sibirien och de avrättningar som genomfördes sommaren 1941. Samma öde drabbade grannländerna Lettland och Litauen. Mer än 40.000 balter landsförvisades. En del av framför allt männen avrättades, men flertalet av de deporterade hamnade i Sibirien, där också många dog av svält och umbäranden.

Det här skildras i en estnisk långfilm, ”Där vindarna möts” (i original ”Risttuules”, 2014), i regi av Martti Helde, en både historiskt/dokumentärt välgjord och konstnärligt stark spelfilm.

Helde bygger filmscenariot på de brev och dagboksanteckningar Erna Tamm (i filmen spelad av Laura Peterson) skrev allt ifrån de ödesdigra händelserna 1941 och 15 år framåt, till dess att hon äntligen kunde återvända till hemlandet från Sibirien.

Erna och hennes man Heldur (Tarmo Song) samt deras dotter Eliide (Mirt Preegel) valde, sangviniskt på grund av Ernas lite oskuldsfulla verklighetsuppfattning, att stanna i Estland när ryssarna tog över, men för de nya makthavarna räckte det att Heldur hade varit med i en frivilligorganisation av hemvärnstyp. Hela familjen deporterades, mamman och dottern till Sibirien – vad det kom att bli av maken/pappan undrade hon sedan över under alla deportationsåren; några svar på breven hon skrev kom aldrig. Förts i slutet av filmen får man reda på att han ganska snart efter fängslandet förstod vad som skulle hända med honom – inga av de fängslade som fördes till rättegång verkade bli frikända, och detta slutade alltid framför en exekutionspatrull.

Men det är Ernas och Eliides fortsatta öde som är filmens fokus. Eliide blir sjuk redan under den långa tågtransporten och förblir sängliggande under deras nya liv i Sibirien. Matransonerna är små, och barnen får ingen extra tilldelning, så när Erna en gång försöker få reda på vad dottern drömmer om, blir svaret, hur hon än försöker, bara ”bröd”.

En gång stjäl mamman ett stycke bröd ur förrådet men stölden upptäcks och hon kallas till kolchosledaren, som ställer henne inför valet att antingen skickas till något värre ställe eller dricka vodka och ligga med honom.

Till den här filmens suveräna berättarteknik hör att den aldrig visar det förnedrade samlag hon tvingas till, bara den utnyttjade kvinna som finns där som en rest, efteråt.

Och inte räddade det här någonting heller. Lilla Eliide dör och får sin grav i det från Estland fjärran Sibiriens jord.

Hennes mamma visar sig ha en enastående tåga och livsvilja: arbetar hårt och lyckas mot slutet rent av få ihop pengar till en egen ko. I motsats till en del andra estniska kvinnor finner hon sig inte, bildar inte par med någon rysk man.

Och efter femton år, när det redan har gått en tid efter Stalins död (1953), får hon till slut tillstånd att återvända till sitt gamla hemland, Estland.

Där förstås inte mycket längre är sig likt och där hennes älskade Heldur inte heller finns.

Och ändå är den här filmen så vacker, i Erik Põllumaas suveräna foto, allt från bilderna av sommarens idyll 1940 över bilderna från Sibirien till det sorgsna slutet.

Bland Helga Henschens vänner

26 februari 2017 15:43 | Barnkultur, Film, Helga Henschens Vänner, Konst & museum, Mat & dryck, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag är en av initiativtagarna till föreningen Helga Henschens vänner, valdes också till dess förste sekreterare.

Jag mötte Helga – kände henne inte tidigare – under en konferens för socialdemokratiska kulturarbetare på Bommersvik i midsommarveckan 1967. Vi blev vänner, för livet visade det sig. Där, på Bommersvik, bildade Helga och jag och författaren Bernt Rosengren en trio, som höll ihop från frukosten i matsalen till sen kväll. Vi blev till slut en treenighet, där det ibland blev svårt att särskilja vem som var vem. Som när Helga en morgon vid frukosten spärrade ut två fingrar, som pekade på Bernt respektive mig, och inledde med ”Du som är est…”. Bernt har förresten skrivit om oss och den där konferensen i sin roman ”En dröm om styrka”.

Maj Britt Theorin läste, innan vi påbörjade den formella delen av gårdagens årsmöte i Helga Henschens vänner, upp ett underbart textstycke om samma kulturarbetarkonferens i Helgas bok ”Vägen till Rebella” (1981). Om ni vill läsa hela det här textavsnittet, kan ni gå upp till Kulturspegeln, Prosa och lyrik, Henschen, Helga – där finns det i inledningen till min långa essä om Helga för DELS’, de litterära sällskapens, tidskrift.

När jag sedan hade blivit formellt vald till mötesordförande, sa även jag några ord om Helga och min personliga vänskap med henne, berättade bland annat pekhistorien ovan och om vårt mycket intensiva politiska samarbete i valrörelsen 1973, då ett antal kulturarbetare bildade en egen valorganisation, på Helgas förslag döpt till Motståndsrörelsen mot borgerlig regering. Vi publicerade bland annat av Helga tecknade motståndsrörelseteckningar som annonser på DNs Namn och Nytt, publicerade den av Helga tecknade boken ”Min gröna dröm är röd” och en affisch med den av Helga och Bernt Rosengren skapade pojken Busen med text på samma tema.

Före årsmötesförhandlingarna visades en film med Helga, då still alive.

Årsmötesförhandlingarna var som sådana brukar vara, och eftersom vi hade fått en i många avseenden imponerande verksamhetsberättelse att behandla och föreningens finanser är i god ordning, genomfördes de i god sämja. Den mycket alerta ordföranden Lilian Larsell gav då och då ytterligare substans åt det skrivna och avslutade med att redovisa spännande planer inför nästa verksamhetsår, då 100-årsminnet av Helgas födelse ska firas. Jag kan nämna att den 22 mars 2018 blir det releaseparty på Hedengrens bokhandel för Birgitta Holms Helga Henschen-biografi.

Under det här årsmötet träffade jag många gamla vänner, till exempel valberedningens ordförande Ami Lönnroth, Laila Nygren (den här gången bland annat kvinnan bakom den utmärkta gravade lax som serverades efter årsmötesförhandlingarna), den forna förlagsredaktören Berit Skogsberg (som jag hade vid min sida som sekreterare), den redan nämnda Maj Britt Theorin, som satt på min vänstra sida – på min högra sida satt min hustru – vidare min gamla arbetskamrat från Socialdemokratiska partistyrelsen Maud Björklund, som satt mitt emot mig, samt föreningens förra ordförande, Barbro Werkmäster, som satt till höger om min hustru, och så vidare.

Efter årsmötesförhandlingarna fick vi ta del av ett program med dikter och sånger (av Gunnar Edander tonsatta dikter) av Helga Henschen. De agerande var, förutom Edander, Kent Malte Malmström och Marie Thérèse Sarrazin.

Och efter måltiden avslutades programmet av Birgitta Dahl, som hade vidtalats att medverka efter att nyligen ha haft Helga som en av fyra symboliska gäster vid ett middagsbord – det här visades i ett café-program i TV från Umeå. Birgitta berättade minnen och läste dikter av Helga och visade upp omslag till och illustrationer ur Helgas böcker. Av särskilt intresse var kanske avsnittet om Birgittas, då ordförande i Svenska kommittén för Vietnam, och Helgas resa i slutet av vietnamkriget till Vietnam och Laos. Bland annat visade Birgitta upp den både mycket vackra och mycket slagkraftiga affisch Helga gjorde åt Vietnamkommittén, den med en vattenbuffel, en lite pojke som spelar flöjt och texten ”Stöd Indokinas folk”.

Av årsberättelsen framgick det, att Helga Henschens vänner förra året hade 129 medlemmar, och Lilian Larsell berättade, att antalet medlemmar just nu är 134. Årsavgiften fastställdes oförändrat till 175 kronor, 75 kronor för make eller maka som också är medlem. Årsavgiften betalas in på plusgiro 24 73 94-0. Informationsmaterial om föreningen kan man få om man mejlar till ordföranden, lilian.larsell@telia.com.

* * *

Vid mötena sker försäljningar av Helga-relaterat material. Själv köpte jag ett exemplar av En bok för alla-utgåvan av Britt G HallqvistsFesten i Hulabo”, kongenialt illustrerad av Helga Henschen. Den kommer nog att hamna hos ett barnbarn.

Melodikrysset nummer 8 2017

25 februari 2017 23:21 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag löste alltså Melodikrysset i morse men hann inte då skriva om det, eftersom jag och Birgitta skulle åka till Stockholm för ett årsmöte med Helga Henschens vänner. Jag hade ombetts att vara mötesordförande och Birgitta att berätta egna minnen av Helga.

Vi hann hem lagom till Melodifestivalen och såg både kvällens avsnitt från Skellefteå och slutet av ”Morden i Midsomer” innan jag kunde börja skriva.

Men här är nu det jag redan i morse kom fram till.

Nu var dagens kryss inte något av de svårare, men ett par saker var lite knepiga för mig.

TV-serien ”House of Cards” har jag aldrig sett, aldrig heller läst den roman av Michael Dobbs den tydligen bygger på.

Det krävdes också tankemöda för att klara dagens fråga om en låt, framförd på finska. Jo, i original hette den ”I’m So Exited” när den sjöngs av Pointer Sisters.

”Miss Saigon” har jag på skiva, men jag har aldrig sett den på scen, alltså inte heller här i Sverige, men den här frågan nystade jag upp genom att Anders Eldeman som ledtråd gav att den manliga rösten i inspelningen av ”Last Night of the World” tillhörde Niklas Andersson. Nätsökning visade då att den kvinnliga rösten tillhörde Malena Laszlo.

Den näraliggande operafrågans svar var Giacomo Puccini – vi hörde nämligen ett stycke ur ”La Bohème”.

Krysset började med en fråga om efternamnet på sångaren vi hörde, och det var helt uppenbart Håkan Hellström. ”Lämna mig inte i det här skicket” heter låten han sjöng.

Men jag är ju, som ni vet, ganska förtrogen också med äldre sångare, så jag hade faktiskt inga svårigheter med att identifiera den som sjöng Evert Taubes ”Flickan i Peru”. Jo Sven-Olof Sandberg, populärt kallad SOS.

Sen var det en hel räcka låtar med artister som jag har i min skivsamling och/eller har ett personligt förhållande till.

Ed McCurdys ”Last Night I Had the Strangest Dream” och dess svenska översättning ”I natt jag drömde något som…”, signerad Cornelis Vreeswijk, finns båda i min sångbok ”Upp till kamp!” från 1970.

Cornelis Vreeswijk har jag allt av som finns på svenska skivor, således också ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”, så mig förvillar inte Anders Eldeman genom att spela den med Göteborgs Sinfonietta.

Också Paul Simon tror jag att jag har allt med. Så visst känner jag igen ”You Can Call Me Al”.

Lasse Åberg har jag träffat ett antal gånger – han är liksom min hustru så kallad hedersupplänning, och dessa med respektive bjuds årligen på middag hos landshövdingen i Uppsala. Dessutom vet ju mina läsare, att jag varje år följer uttagningarna i Melodifestivalen – alltså har jag hört och sett Electric Banana Band göra ”Kameleont” i 2006 års upplaga.

Därmed närmar vi oss, så här på slutet, det barnsliga, och övergången blir inte så stor till sista frågan, även om vi i dag fick höra Astrid Lindgrens och Georg Riedels Pippi Långsrrump-relaterade ”Sommarsången” i en mycket jazzig version. Nå, hur som helst: i texten talas det om bruna ben.

Ack, vore det den tiden på året!

Ett land, delat av andra viljor än den egna

24 februari 2017 18:06 | Film, Politik | 6 kommentarer

Estland försökte, förgäves, hålla sig undan kraftmätningen mellan Hitlertyskland och Sovjetunionen under andra världskriget. Men först prisgav Molotov-Ribbentrop-pakten Estland åt Sovjetunionen. Sen erövrades landet av Nazityskland. Och så slutade det med att landet åter slukades av grannen i öster.

De som kunde – bland dem min familj – flydde och hamnade oftast här i Sverige. Tiotusentals estniska män tvingades att slåss på den ena eller den andra sidan. Visst fanns det ester som var övertygade kommunister eller nazister, men flertalet av dem som hamnade i den ena eller den andra armén gjorde det inte på grund av politisk sympati. Själv hade jag två morbröder som ville slåss mot ryssarna men inte i den tyska armén, så de sällade sig till de så kallade finlandspojkarna: bildade egna estniska enheter i den finska armén.

Min ene morbror återvände till Estland i krigets sista skälvande minut och försökte, när tyskarna gav upp Estland, tillsammans med andra likasinnade själva försvara sitt land mot den invaderande Röda armén – jag har läst hans brev till min mamma om det helvete han upplevde – jag minns att en god vän fick huvudet avskjutet – innan han själv stupade.

Sent i går kväll såg jag i TV en estnisk spelfilm från 2015, Elmo Nüganens1944”, lika sevärd som till exempel Edvin Laines filmatisering av Väinö LinnasOkänd soldat”. Dess många stridsscener är hemska, ibland vedervärdiga, aldrig heroiserande. Det senare är desto mer begripligt som ju en mycket stor del av soldaterna inte hade hamnat i den ena eller den andra armén av ideologisk övertygelse. Men den här filmen döljer verkligen inte heller, att det på båda sidor fanns män som stod i nazismens eller kommunismens tjänst. I ett avsnitt får vi se en representant för den ”estniska” regeringen stulta ut ur en bil och sen med fysisk möda ta sig fram till det segerrika estniska förbandet för att där hålla ett tal på temat att man nu har lyckats visa att även esterna är arier och sen försöka dekorera en av de stridande, som dock vägrar, med järnkorset. Och på den segrande sidan, i Röda armén, finns en estnisk officer, som försöker värva en annan est att bli angivare. I slaget om det sista tyska fästet på Ösel (estniska Saaremaa) tvingar det framgångsrika sovjetestniska förbandet några i tyska uniformer – tre darrande fjortonåriga grabbar, visar det sig – att med händerna i vädret komma fram ur sitt gömställe, och då beordrar officeren manskapet att avrätta pojkarna. När då han som ska leda arkebuseringen (samma man som vi har talat om ovan) vägrar, blir han skjuten. Men då rinner sinnet på en av mannarna, och han skjuter officeren.

Han som först blev skjuten på grund av ordervägran har kommit tillbaka till sitt hemland i ett Röda armé-förband. Han har tidigare visat den här klyvnaden. När han och hans förband var på väg att utplåna en motståndsficka, som visade sig också bestå av ester fast i tysk uniform, lät han de överlevande löpa till skogs. Under en till synes oändlig marsch på landsväg – flyende civilbefolkning så väl som militärer – dyker det upp ett stridsflygplan, som urskillningslöst skjuter på alla, och när en liten flicka inte har vett att ta skydd i den intilliggande skogen, räddar han henne i sista stund.

När Tallinn har intagits söker han upp en ung dam – hennes namn och adress finns på ett kuvert han tog till vara när han i strid dödade en man på den andra sidan – i tron att hon är den fallnes fästmö eller fru, men hon visar sig vara hans syster. Han vågar inte berätta, att det är han som har skjutit brodern, blir dessutom förälskad i henne och uppger för säkerhets skull fel efternamn.

I filmens slut kommer en av hans kamrater i förbandet hem till henne – den stora våningen är nu på känt sovjetiskt maner bebodd av en mängd människor – och överlämnar ett brev från den skjutne, han som alltså räddade de tre unga grabbarna.

Inte mycket hopp finns det i den här filmen. Men mitt i allt det hemska ändå mänsklighet.

Melodikrysset nummer 7 2017

18 februari 2017 12:56 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

I morse gick jag upp lika tidigt som jag brukar på lördagsmorgnarna men fick vänta en extra halvtimme på Melodikrysset – så här års anses skidåkning vara viktigare än ett av både mig och många, många andra älskat musikprogram.

Man kunde lika gärna ligga kvar i sängen och ägna sig åt snarkning. Detta apropå att Evert Taubes ”Nocturne” / ”Sov på min arm” förekom i dagens kryss.

Jag vet inte om det är en tillfällighet, men i samma kryss förekom också ”Drömmen om Elin”, Calle Jularbos bearbetning av ”Borgholmsvalsen”.

Och ”Kungens lilla piga” har väl sjungits som godnattsång. Fast spelar man den i den version vi i dag hörde, med Göran Ringbom och Lasse Åberg, somnar väl inte ungen.

Ett par filmanknutan frågor fanns det förstås också i dagens kryss.

New York, New York” sjöngs av Liza Minnelli i filmen från 1977 med samma namn.

Och ”Singin’ In the Rain” förekom i filmen med samma namn från 1952. I den sågs Gene Kelly och Debbie Reynolds i huvudrollerna, men här skulle vi komma fram till – lätt för mig som både har sett och har filmen – att man för att kunna sjunga i regnet bör vara utrustad med regnrock.

Vi fortsätter på det amerikanska spåret med ”The Perfect Year” ur ”Sunset Boulevard”. Den senare är ursprungligen en amerikansk film men gjordes till musikal av britten Andrew Lloyd Webber. Och här sjöngs låten av svenskan Myrra Malmberg.

Då är vi samtidigt inne på brittisk musik. Rätt tidigt i krysset hörde vi Oasis, med Liam och Noel Gallagher som frontfigurer, i ”Don’t Look Back In Anger”. Den här titeln måste för övrigt rimligen vara en polemik mot titeln på en klassisk teaterpjäs, John Osbornes ”Look Back In Anger” (här i Sverige ”Se dig om i vrede”).

Ett brittiskt inlån gjorde Hasse & Tage i sin ”88 öresrevyn” på Skeppet 1970-1971. Birgitta och jag var förstås där, i Värtahamnen, och hörde dem sjunga ”Ett glas öl”, vars original skrevs av paret Flanagan & Allen. Man kunde både äta middag och ta ett glas öl där på Skeppet – mycket trevligt alltihop!

Hasse & Tage var en gång i världen sossar, uppträdde till och med i socialdemokratisk valreklam. Kanske märkligare är att jag en gång på en socialdemokratisk valvaka har sett Alexander Bard, men han rörde sig sen ganska snart politiskt vidare.

Jag har inga horn i sidan mot honom för det. ”Give My Life” med Army of Lovers, bland andra Bard, är ett förträffligt nummer i sin genre.

Men jag hör också till dem som kan lyssna på Richard Wagner, i dag ”Valkyrian”, utan att av politiska skäl döma ut honom och hans verk.

Och så är det då bara allra sista frågan kvar. Det vi hörde var en finsk version av ”Det börjar verka kärlek, banne mig” från 1968, och den var knappast ett exempel på det röda vi förknippar med detta år. Men en hygglig schlager var det.

Mittåt: Jag glömde ju att redovisa titeln på en älskad gammal schlager, ”Kan du vissla, Johanna?”, i dag kanske mest känd genom en mycket känd och älskad film, som brukar visas på julafton. Liksom Per Oscarsson i den börjar jag tydligen bli gammal. Men jag är inte död än.

Melodikrysset nummer 6 2017

11 februari 2017 12:16 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 8 kommentarer

Jag skulle egentligen ha varit tvungen att skjuta på mitt melodikrysslösande i dag, eftersom sonen skulle ha födelsedagskalas hemma hos sig i Stockholm, men på grund av svår förkylning kunde jag inte åka, och eftersom hans barn också är förkylda, inställde då sonen dagens kalas. Vi skjuter på det tills alla berörda är vid god hälsa.

Med tanke på mitt tillstånd är jag glad för att dagens kryss, som jag alltså steg upp för för att lösa, inte var särskilt svårt.

Men vilka det var som gjorde det potpurri som spelades var svårt tills jag hade identifierat och sökt på till exempel ”Volare”. Jo, det var Gipsy Kings.

Jag ser mycket film – har också sett många Robin Hood-filmer – men jag har inte sett just ”Robin Hood – Prince of Thieves” från 1991. Däremot har jag hört temat ”(Everything I Do) I Do It For You” med Bryan Adams, som ju kommer från Kanada. Fast hade inte Anders Eldeman sagt att landet skulle skrivas på svenskt sätt, hade jag nog skrivit Canada.

Film, fast gjord för TV under sent 1970-tal, är också ”Pang i bygget”, i engelskt original ”Fawlty Towers”. Jag såg åtminstone några delar av den, när den gick i svensk TV, vilket väl förklarar att jag kunde identifiera signaturmelodin.

Dagens dansbandskvot fylldes av ”Till mitt eget Blue Hawaii”, ursprungligen med Vikingarna men i dag i finsk version, ”Sininen Hawaii”, med Erkki Junkkarinen.

Och när vi ändå är ute i världen och far, kan vi väl också ta ”När vi gräver guld i USA”, 1995 på skiva med GES, Glenmark, Eriksson och Strömstedt.

Och då måste ju rimligen även Benny Andersson få vara med. ”Sunny Girl” skrev han en gång i världen för Hep Stars, fast i dag hörde vi den med Anders Glenmark.

Dagens repris var väl främst ”My Way”, Paul Ankas mycket egensinniga engelska version av franska ”Comme d’habitude”.

Melodifestivalen är i gång igen. Fast jag har ännu inte hört något som i något avseende skulle kunna slå de tre bidrag som spelades i dag, inte ens ”En gång för alla” som sjöngs av Nina och Kim 2004.

Och det ska bli intressant att se, om något som kommer framöver kan tävla med Frans och ”If I Were Sorry” från 2016.

Att det skulle komma något i år som skulle kunna tävla med 2009 års vinnare, ”La voix”, och med Malena Ernmans sångförmåga förefaller helt osannolikt.

I dag går vi i mål med Lars Ekborgs utmärkta Tom Lehrer-tolkning ”Förgiftning”. Lehrer har jag allt av på skiva och i sångböcker. Ekborgs Lehrer-LP också.

Den berikande mångfalden

8 februari 2017 0:36 | Barnkultur, Film, Musik, Politik | Inga kommentarer

Få skulle spontant komma på att jag inte är pursvensk. Jag är blond och blåögd. Jag talar och skriver en bättre svenska än många infödda. Jag känner mig hemma i svensk kultur, inte minst litteratur. Jag har arbetat som journalist och skrivit egna böcker. Jag fick faktiskt A i svenska i studentexamen.

Men så är det det där med mitt namn – det låter inte svenskt och är det inte heller.

Jag var sju år gammal när jag hösten 1944 tillsammans med mina föräldrar och två yngre bröder kom till Sverige i den stora flyktingvågen i slutet av andra världskriget.

Vi var in emot 30.000 människor som på det här sättet kom till Sverige. De flesta av oss integrerades ganska snart i det svenska samhället, kom också att bidra till dess tillväxt och utveckling.

Det betydde inte, att vi utplånade vår estniska identitet. Så länge jag bodde kvar hos mina föräldrar, till dess att jag hade tagit studentexamen, talade jag alltid estniska med mamma och pappa och sen, när jag hade kommit till Uppsala, växlade jag alltid språk (till estniska) när jag ringde dem.

När så småningom den baltiska frigörelsen från Sovjetunionen inleddes, gavs jag av mitt parti, Socialdemokraterna, i uppdrag att bevaka och på olika sätt stödja frigörelsen, och det kändes både självklart och hedersamt att få spela en sådan roll.

Det finns mycket mer att berätta om detta, men egentligen är det här ingången till en text om en alldeles nyutkommen skrift av den politiske redaktören på Upsala Nya Tidning Håkan Holmberg, ”Den farliga mångfalden”, utgiven av Arena idé och Frisinnade klubben med stöd av Karl Staafs fond för frisinnade ändamål. Frisinnade klubben är en reminiscens av det samarbete som under demokratiseringen av Sverige praktiserades av ledare som Karl Staaff och Hjalmar Branting, och den aktuella skriften har följaktligen två förord, skrivna av Ingvar Carlsson (S) respektive Bengt Westerberg (FP, numera L).

Ett presentationsmöte för den här boken hade förlagts till caféet på bottenvåningen till Stadsteatern, men det kom så mycket folk, att vi fick flytta en trappa upp, till caféet där. Lisa Pelling representerade det utgivande förlaget (som väl kan betecknas som oberoende socialdemokratiskt), presenterade inledarna och höll i det efterföljande samtalet, som i första hand fördes av tre vidtalade personer, utöver författaren den redan nämnde Bengt Westerberg och så professorn i statsvetenskap vid Uppsala universitet Li Bennich Björkman. De båda förstnämnda tog även muntligt upp temata som finns i den tryckta skriften, och Li Bennich Björkman tog bland annat upp den främlingsrädsla sverigedemokraterna piskar upp.

Jag har sedan läst hela den här skriften, som med hjälp av citat av utsagor från kända företrädare för det här partiet (plus en uppsaliensisk ledare med det mycket svenskklingande namnet Pavel Gamov) visar upp Sverigedemokraternas tankevärld, också att dessas fixering på muslimer mest har med deras mängd att göra – skulle det åter bli långt fler judar än det i dag är i Sverige, skulle det bli annat ljud i skällan.

I botten på Sverigedemokraternas världsbild finns något jag för min del skulle beteckna som en förryckt verklighetsbild.

Jag är verkligen inte mot att den språkliga mångfalden i världen bevaras, heller inte mot att de mer eller mindre nationella kultursfärer som har uppstått under historiens lopp får möjlighet att bevaras. Och även jag begriper att en ensidig övervältring av en mycket stor mängd flyktingar på bara ett par villiga länder skapar språk-, utbildnings-, arbetsmarknads- och andra integrationsproblem.

Men man måste samtidigt vara blind eller förryckt för att inte begripa, att det, varken i Sverige eller mitt gamla Estland eller Mellanöstern eller USA finns några rasmässigt rena människor, som har levt där sen urminnes tider och på sitt geografiska område förvaltat något slags unik nationell kultur. Tänk efter: Som Håkan Holmberg påpekar, är musiken till Astrid Lindgrens älskade ”Idas sommarvisa” skriven av Georg Riedel, så svensk, så svensk fastän han är en jude från Tjeckoslovakien, och själv vill jag tillägga, att den mest kända av illustratörerna till Astrid Lindgrens böcker, Ilon Wikland, kom hit som flykting från Estland – en del av motiven är till och med hämtade från hennes barndoms Haapsalu.

* * *

När bokpresentationen var klar, gick jag fram till inledarna och presenterade mig för Li Bennich Björkman: berättade att jag i Laboremus lärde känna hennes far, Bo Bennich Björkman, samt att jag själv är est och att jag vet att också hennes mor var estniska.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^