Melodikrysset nummer 49 2018

8 december 2018 16:27 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik | 9 kommentarer

I dagens melodikryss fanns det bara en fråga, som jag inte kunde. ”Heartbreaker” (från 1983) har jag aldrig hört, och Pat Benatar känner jag över huvud taget inte till. Men nu har jag läst på lite: Hon heter egentligen Patricia i förnamn. Hennes efternamn kommer från hennes första man, men från början hette hon Andrzejewski, så rimligen har hon polskt påbrå.

BB King (1925-2015), för att ta en annan amerikan, har jag åtminstone varit nära att få höra live under ett besök i New York. Birgitta och jag hittade ett ställe i Manhattans nöjesdistrikt där han spelade, men vi hade andra i vårt sällskap som inte var trakterade, möjligen på grund av biljettpriset. Hur som helst: i dag hörde vi honom i ”Into the Night” (1985).

Vi kan ju hålla oss kvar i den amerikanska kultursfären genom att fortsätta med en Steven Spielberg-film. Fast ”Schindler’s List” (1993) utspelar sig ju inte i USA. Därifrån kommer, liksom Spieberg, John Williams som ansvarade för musiken i filmen, men Iszak Perlman som spelade har ju judisk bakgrund.

Nu hejdas ju inte musik av kulturgränser: Ett exempel är Alice Babs’ genombrott i filmen ”Swing it, magistern” (1940), visserligen med musik skriven av Kai Gullmar och text av Hasse Ekman, men märk årtalet och typen av musik!

Fast det dåtida musiklivet saknade inte stollar heller. Johnny Bode (1912-1983) är ett paradexempel. Han var nazisympatisör, arbetade bland annat i det tyskockuperade Norge – men efter kriget sökte han också sin lycka i DDR. Så det är kanske inte så märkligt att hans landsmän här i Sverige vände honom ryggen, hur bra han än sjöng till exempel ”Två solröda segel” och ”En herre i frack”.

Naturligtvis har det funnits både nazister och kommunister också i Sverige – i det förflutna fler än många i dag har klart för sig – men det faktum att till exempel Evert Taube redan i mitten av 1930-talet gillades av allt flera vittnar ju om att folk här gillade hans kulturellt mycket breda perspektiv. Ett exempel, publicerat 1935, är hans ”Möte i monsunen”, där fullriggaren Taifun har en framträdande roll.

Och operascenen är ju en plats, där musik från mycket olika tider och kulturer alltid har mixats. Ett mycket bra exempel är ”Madame Butterfly”, skriven 1903 av Giacomo Puccini.

Jag har inga problem med att kommersiell populärmusik, i dag ”On My Own” (2008) med (Andreas) Kleerup, görs på engelska, förutsatt att syftet är att nå publik också i andra länder.

Men jag gillar också att skivartister även språkligt vänder sig till sitt hemlands publik.

Ett exempel från dagens kryss är Marie Fredrikssons 1984 inspelade ”Ännu doftar kärlek” (med text av henne själv och musik av henne plus Lasse Lindbom) – fast i dag hörde vi en norsk inspelning.

I dag spelades ”För kärlekens skull” instrumentalt, men jag gillar Ted Gärdestad (som skrev musiken 1980) inte minst för att brodern Kenneth gjorde så många bra sångtexter på svenska.

Och när det gäller schlager hittar jag många guldkorn med Family Four (familjen Öst), i dag med Anna Öst som solist i ”Nicolina”.

Så allra sist en dubbelfråga, samtidigt en märklig anderseldemansk konstruktion. Till nöds kan man kanske se ett slags samband mellan de båda ingående frågorna: De handlar båda om boställen. Men svaren handlar om ganska olika saker. I det första fallet söks en färg, på ”En röd liten stuga”. I det andra fallet vill man veta var ”Björnen sover”: Jo, i sitt ide.

Men naturligtvis var det inte svårt för en gammal man som jag att klara svaren. ”En röd liten stuga” skrevs redan 1936, men folk i min ålder har hört den med till exempel Sven Olof Sandberg, Sven Ingvars, Gunnar Wiklund och Sten & Stanley. Och ”Björnen sover” sjöng vi redan i småskolan.

Melodikrysset nummer 48 2018

1 december 2018 17:57 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag har drabbats av ett obegripligt trassel på datorn, men som tur är har också hustrun en i sitt arbetsrum, och den har jag fått låna.

Själva krysset innehöll i och för sig ingen för mig helt olöslig fråga, men som vanligt fanns det ett par frågor som jag måste grunna lite på.

Den allra sista kryssfrågan löste jag därför att jag kunde gissa svaret med hjälp av alla de bokstäver jag hade fått fram genom att lyssna på ljudillustrationerna till en rad tvärgående frågor: Icona Pop- Men egentligen har jag inte lyssnat på dem. Här hörde vi dem hur som helst i ”Rythm In My Blood” (2018).Och nu har jag lärt mig att de båda sångerskorna heter Aino Jawa och Caroline Hjelt.

Amanda Jenssen hör väl inte till de sångartister jag brukar lyssna på, och samma sak gäller ”Så mycket bättre”. Men jag känner ändå till henne, fast jag hade ldrig tidigre lyssnat på hennes version av ”När planeterna stannat”.

Sen envisas Anders Eldeman att ställa dubbelfrågor, där de båda ingående frågorna inte har något rimligt samband med varann. Gör han det för att reta mig och likasinnade, kan jag meddela honom att jag kommer att fortsätta kritisera honom ända tills han ändrar sig, i annat fall tills jag själv dör. Själva delfrågorna var lätta i dag. Beatles har jag allt av på skivor- I dag fick vi höra George Harrisons ”Here Comes the Sun” från 1969. Och sen fick vi höra ”Till Österland vill jag fara”, en andlig sång från 1700-talet.

Andra dubbelfrågor innehöll delfrågor, som hade ett inbördes samband.

I det första fallet skulle vi klara vilken grupp som hade spelat in låten som spelades (”Fernando” skriven av Björn, Benny och Stikkan) och vem som var sångsolist. Jo ABBA 1976 och Anni-Frid Lyngstad, kallad Frida- Minns jag inte fel, var det här en inspelning på spanska.

Robban Broberg har jag massor av skivor med och har dessutom hört live på scen, så för mig var det inte särskilt svårt att känna igen ”Båtlåt” från 1966, som här skulle leda oss till singularen båt.

Thomas Funck har jag faktiskt sett live, vid en midsommarfest i Juniskär. Dessutom hörde jag hans berättelser om Kalle Stropp och hans vänner, bland annat Grodan Boll i radio och senare på skiva, och jag har förstås de här berättelserna också i bokform, har även läst dem för egna barn. Så jag ler saligt, när jag i dag hör Grodan Boll i ”Skiffle i ett skafferi”.

Därifrån är steget inte långt till Walt Disneys tecknade filmversion från 1967 av Rudyard Kiplings ”Djungelboken” från 1894 – jag har för övrigt både filmen och originalboken. Här skulle ”Jag vill va som du” leda oss till svaret apor. Ni minns väl King Louie?

När jag 1959-1960 läste nordiska språk, ingick det att läsa skönlitteratur på danska och norska, och bland de danska böcker jag hade valt fanns H C Andersens ”Eventyr”. Men jag är ett stort fan av Danny Kaye också och gillar hans ”Wonderful Copenhagen” (1952), en film om H C Andersen. Det här för oss till Danmark med landförkortningen DK.

Cornelis Vreeswijk, som jag har allt på svenska utgivet av på skiva, var under sin tid på Socialinstitutet medlem i den socialdemokratiska studentklubben, och när jag i mitten av 1960-talet var ledarskribent på Örebro-Kuriren, skrev jag en uppskattande ledare om en konsert i Brunnsparken i Örebro. Sen gjorde han en kort visit i Vänsterpartiet men återvände sen till socialdemokratin: valturnerade tillsammans med min hustru, satt i juryn för en valvisetävling i min tidning, Aktuellt i politiken (s), och gav ut skivor på a disc, i vars utgivningsråd jag satt. Bland det han har skrivit svensk text till finns ”Jag och Bosse Lidén”, en försvenskning 1964 av Kris Kristoffersons ”Me And Bobby McGhee”. Jag har lyssnat en del på Alf Robertson också, men jag har faktiskt inte uppmärksammat, att också han har sjungit in den här sången på skiva.

Jag och Bosse Lidén

Svensk text: Cornelis Vreeswijk, 1974
Amerikansk originaltext och musik: Kris Kristofferson (”Me And Bobby McGhee”, 1970)

Mönstra av i Narvik, tretti grader kallt
i sandaler, skjorta och ett par jeans..
Åkte tåg från Kiruna, klämde ett par malt,
hade ganska trevligt, vad jag minns..

Så jag plocka fram gitarren och spelade för flickorna
medan Bosse sjöng och spelade på kam
Och det dunkade i skenorna, och konduktören sa
medan norrlandsskogen dundrade fram:

Är man fri, så är man fri och inget mer med det,
frihet, kostar allt du har min vän!
Mönstra på en båt igen, sen får du välan se!
Hoppas att du får en bra kapten!
Bra för dig och bra för Bosse Lidén!

Ifrån Malmö till Brasilien, det är en iskall trav
Mönstra på i Santos, om du kan..
Jag blev av med passet mitt, i någon konstig stad!
Bosse såg en flicka och försvann.

Så jag tog en båt till Panama
på ett pass jag tjingsat till mig,
och en riktig mördare den skeppar’n var!
Men så kom vi till S:t Louis, och gissa vad jag såg!
Där satt Bosse, ensam på en bar!

Är man fri, så är man fri och inget mer med det,
frihet kostar allt du har min vän!
Mönstra på en båt igen, sen får du välan se!
Hoppas att du får en bra kapten!
Bra för dig och bra för Bosse Lidén!

Fågeldansen” är väl mest känd här i Sverige i Curt Haagers’ dansbandsversion från 1982, men egentligen är den här låten äldre och kommer från Schweiz.

Jag kan inte hjälpa det, men för egen del föredrar jag vida ”Mr Tambourine Man” (1963) med och av Bob Dylan. Jag tror jag till och med har dansat till den.

Sista låten att redovisa i dag blir då ”Sång om syrsor” från 1961, skriven av Jules Sylvain och Gösta Rybrant. Zarah Leander hade en stor hit med den, men både text och melodi bidrar starkt till framgången:

Sång om syrsor

Text och musik (1961): Gösta Rybrant och Jules Sylvain:

Jag kan inte längre höra syrsor, det är trist
Men det är en överkomlig brist
Syrsans sång är inte någon oersättlig sång, men ändå jag minns en gång

Det var då det var en vår, jag var knappa 17 år
Och han var förstås min unge Casanova
Han sa varmt och ömt
Vad? Det har jag glömt
Men det var nånting han lova’
Evig kärlek, ja jag tror att det var nå’ sånt han svor
Jag var drakens fånge, han var sagans prins
Liksom vaknad nyss, utav prinsens kyss
Jag såg honom i ögonen och syrsor sjöng sin serenad
Jag minns att jag var glad, men det är också nästan allt jag minns

En dag kan det hända, det kan hända ganska snart
Tekniskt går ju allt med sådan fart
Att vi kurar hop oss i ett skrymsle på vår jord
Någon söker efter ord

Det var då det fanns en värld, den var inte mycket värd
Men den var vårt hem, och syrsor sjöng om kvällen
Vårar kom i grönt, allt var ganska skönt
Åtminstone på vissa ställen
Nu har solen blivit skymd, i Aniaras isblå rymd
Och vi tvivlar på att goda gudar finns
Men jag minns en gång, syrsor sjöng sin sång
För den som hade öra till att höra
Kärlek, tro och hopp – ja, nåt vi då fann opp
Men det är nästan allt jag minns

Melodikrysset nummer 47 2018

24 november 2018 17:29 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Jag var uppe till jättesent (eller snarare jättetidigt) i natt för att hinna lägga ut min recension av konserten i torsdags kväll innan det var dags för den här lördagens melodikryss. I morse var jag som vanligt på lördagarna uppe 07.00: läste två av våra tre morgontidningar och åt frukost och blev klar med detta lagom till Melodikrysset.

Krysset var inte särskilt svårt i dag och dessutom (åtminstone i Aftonbladets TV-bilaga, där jag brukar lösa det) rätt numrerat. Det mesta kunde jag spontant, men som vanligt förekom det ett par frågor, där jag måste ta nätet till hjälp.

Eddy Grant, ursprungligen från Guyana, har jag egentligen aldrig lyssnat på, så det tog en stund att på nätet hitta vem som gjorde ”Give Me Hope” ((1988).

Londongruppen Coldplay, i dag med ”Hypnotised” från 2011, har jag heller inte lyssnat på. Men i det fallet fick vi ju lite vägledning av Anders Eldeman.

Moneybrother känner jag däremo till, vet till exempel att sångaren heter Anders Wendin. Men jag kan inte deras repertoar särskilt bra, och här konstrade Eldeman till frågan genom att spela deras – OBS inte den kända – ”Stormy Weather”.

Dess amerikanska namne för oss över till lättare domäner, där jag oftast inte behövde nätsöka mer än lite årtal.

Frank Sinatra, ofta kallad Frankie Boy, hördes i en mycket känd låt, ursprungligen från 1930: ”On the Sunny Side of the Street””. Men Frankie var inte först med att spela in den på skiva – vi hörde honom sjunga den kompad av Billy May. Den här låten har sjungits av en hel rad mycket kända amerikanska sångartister.

En annan amerikansk artist, som Eldeman ofta spelar, är Cher, som vi i dag hörde i”The Shop Shop Song” ur filmen ”Kärleksfeber” från 1990. Cher är född i Kalifornien, men hennes efternamn skvallrar om armeniskt påbrå: Cherilyn Sarkisian.

Agent 007 är ju en brittisk skapelse, men hans många filmade äventyr för honom till alla upptänkliga delar av jorden. I ”Agent 007 med rätt att döda” (1962), där han spelas av Sean Connery, hamnar han till exempel på Jamaica. Där har jag också varit en vecka, dock utan att råka ut för några läskiga äventyr.

Voodoo förekommer vad jag vet inte i Sverige, däremot ringlekar och folkdanser, sådana som ”Nu ska vi skörda linet i dag”, som nog en eller annan gång har dansats runt midsommarstången i vårt sommarviste, Öregrund. Här skulle den här låten leda oss till kryssvaret lin.

Från den här folkdansvisan är steget ganska långt till Caroline af Ugglas och ”Nothing Left To Say” från 1989, men jag gillar också henne.

På enträgen begäran av min melodikrysskollega Vonkis spelade Eldeman också en låt med text av Py Bäckman, 1994 hit med Nordman. ”Vandraren” heter den. Själv vandrade jag varje dag å väg till mitt jobb över Adolf Fredriks kyrkogård, där Olof Palme kom att begravas och såg då alla kransar från människor som ville hedra hans minne, bland dem en mycket stor och vacker från Py Bäckman och Dan Hylander.

Därmed är vi inne i den socialdemokratiska sfär ddr jag själv hör hemma.

Var Magnus Uggla hör hemma politiskt har jag ingen aning om, men den låt han sjöng, ”Jazzgossen”, skrevs av Karl Gerhard 1922, och Karl Gerhard, som jag själv har hört sjunga på en artistturné i regi av gamla Folket i Bild, vars ombud jag var, förde en enveten kamp mot det sena trettitalets och andra världskrigets nazister – han skulle behövas i dag igen. Just ”Jazzgossen” är ju inte politisk, men likväl har en känd filmregissör, Hasse Ekman, som själv var socialdemokrat, gjort en Karl Gerhard-film med just namnet ”Jazzgosen”.
plus noter och ackord var då att redovisa är en fråga, som trots svaret ”Min gitarr” också har anknytning till socialdemokratin. Texten skrevs nämligen 1964 av Thore Skogman, en brukspojke som lite senare var på valturné (s) med Sten Andersson, och jag vet att han gjorde det av övertygelse. Men ”Min gitarr”, som blev en stor hit med Sven Ingvars, har naturligtvis inte någon politisk text:

Min gitarr

Text: Thore Skogman, 1964
Musikförlaga: Anna-Lisa Öst, Lapp-Lisa

Gitarren har jag haft, sen liten grabb jag var.
Den är min allra bästa skatt, och den vill jag ha kvar,
ja min gitarr, ja min gitarr.
För varje dag som gått jag strängarna har smekt,
och glada melodier på gitarren fram jag lekt
på min gitarr, ja min gitarr.

Ja min gitarr, en trogen vän,
som jag har haft sedan länge sen.
Dess spröda ton är ej bisarr,
men det finns glädje i min gitarr.

Gitarren är mitt allt, gitarren är mitt stöd.
Den ger ej mycket pengar, inte mer än dagligt bröd,
ja min gitarr, ja min gitarr.
Den gammal är och nött och inte vacker alls,
men det är skönt att lägga sina fingrar om dess hals
på min gitarr, ja min gitarr.

Ja min gitarr, en trogen vän,
som jag har haft sedan länge sen.
Dess spröda ton är ej bisarr,
men det finns glädje i min gitarr.

För varje dag som gått, jag strängarna har smekt,
och glada melodier på gitarren fram jag lekt,
på min gitarr, ja min gitarr.
.
Ja min gitarr, en trogen vän
som jag har haft sedan länge sen.
Dess spröda ton är ej bisarr,
men det finns glädje i min gitarr.

Texten finns med noter och ackord i ”Våra älskade sånger” (i urval av Ingemar Hahne, Notfabriken 2009).

Melodin och den ursprungligen religiösa svenska texten kom till i USA 1902 och det är i den versionen den sjöngs av Lapp-Lisa, Anna-Lisa Öst, som själv verkade inom Frälsningsarmén:

Guldgrävarsången

Text: Amerikanska Fräsningsarmén, 1902
Musik: Traditionell amerikansk melodi

En gång i fjärran väst, vid Stilla havets kust
jag fann mig själv en sommardag,
mitt hjärta slog med lust och snart med mod
på land jag stod.
Jag tänkte gräva guld, bli rik och få det känt,
men mina planer gick omkull och jag fick ej en cent,
men aldrig förr mig bättre hänt.

Ty jag blev frälst, ja, härligt frälst
och jordens skatter får vem som helst.
Jag byter ej bort den skatt jag fått
för millioner, jag mår så gott.

Jag reste hit och dit, att söka guld och glans,
jag strävade och med all flit att vinna ärans krans
jag ville opp till högsta topp.
Jag tänkte ej uppå att när min famn var full,
jag måste bort ifrån det gå och lämna mitt schatull
på denna jord, och själv bli mull.

Ty jag blev frälst…

Man slåss om torvorna, idag just liksom förr
och ser ej stackars Lasarus där utanför sin dörr
blott för sin skatt — och sen blev natt.
Då klappar döden på, vem kan då hjälpa, vem?
Den rike mannen måste gå från guld och vinning slem.
Men Lasarus han fick gå hem.

Ty han var frälst…

Att vinna ära här det aktar jag ej stort.
Mitt namn i himlen skrivet är och genom himlens port
en gång jag går och kronan får.
Betyder minus här om kassan ej är full.
Att vara himmelsk miljonär är mera värt än gull,
ty banken där går ej omkull.

Själv är jag inte ett dyft religiös, men jag är mycket road av gamla folkrörelsesånger.

* * *

Krysslösarkollegan Stefan H påpekar i en kommentar att jag har glömt bort att redovisa svaret på en fråga. Jag har själv klarat frågan – svaret finns på rätt plats i kladden – men tydligen har jag sen glömt att redovisa det men av misstag markerat det som redovisat. Vi hörde Tove Lo i ”Don’t Ask, Don’t Tell”.

Melodikrysset nummer 46 2018

17 november 2018 18:35 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Serier, Teater | 15 kommentarer

iag förstår Anders Eldemans förklaring att vissa tidskrifter med lång pressläggningstid inte klarar att på kort tid ändra felnumreringen i melodikryssen, men varför man inte kan åtgärda problemen förrän det måste ha gått ytterligare en vecka innan felet kan åtgärdas är fortfarande lika obegripligt. Om SR skickade korrekta kryss till de tidningar som trycks natten före lördag, skulle de ju lätt kunna byta till rätt utformning.

Jag tyckte också att hans anvisningar om de i dagens kryss många omnumreringarna plus tillägg av ett borttappat frågenummer lämnade ganska mycket övrigt att önska. Så jag skrev ner större delen av svaren tillsammans med frågorna och lokaliserade sen först efter kryssets slut, var de här svaren skulle in i krysset.

Och att då dessutom få en dubbelfråga, där de ingående delarna inte hade något rimligt samband med varann, kände som en ren provokation. Den första delfrågan hade som ljudillustration Gullan Bornemarks barnklassiker ”Sudda, sudda bort din sura min”, som skulle ge oss svarsordet sur. På det följde, i samma fråga, en musikversion av Lasse Berghagens fina ”En kväll i juni”.

Nå, det är ju inte precis väder för att ta av sig sin kavaj, så Eldeman spelade också en låt som det ligger närmare till hands att lyssna på så här års. Själv har jag hört den flera gånger i Domkyrkan här i Uppsala, sjungen vid musikklassernas julkonsert: ”O helga natt”, även kallad ”Adams julsång” efter sin skapare Adolphe Adam (1802-1856) – han skrev på franska, så i original heter sången ”Cantique Noël”.

Dagens ABBA-låt, ”Bang a Boomerang” (1975) handlar inte om Australien, men ut i världen kom den, också med hjälp av den svenskspråkiga version Svenne oh Lotta gjorde av den i Melodifestivalen samma år. I krysset spelades dock en instrumental version.

Miriam Bryants text med sångtiteln ”Satellite”, för oss lika lite till någon rymdfärd. I dag hörde vi den här låten med Ison och Fille.

Samma förhållande till rymden har ”Strangers” med Sarah Klang.

Och inte heller den amerikanska gruppen Starship förde oss till fjärran rymder. I dag hörde vi dem i ”Nothing Gonna Stop Us Now” (1987). Att den här gruppen, också känd under namnet Jefferson Airplane, kanske inte är så känd bland alla har säkert också att göra med inre stridigheter, avhopp och namnbyte.

Från USA kommer också den betydligt mer kände Irving Berlin, som 1950 skrev scensuccén ”Annie Get Your Gun” (1930). Hade Berlin levt i dag, under Trump-eran, vet man ju inte om han hade velat skria något med det budskapet.

I dag fick också barnen sitt – jag har redan nämnt Gullan Bornemark.

Smurfarna är jag hyggligt bekant med om vi håller oss till serier. Men smurfskivorna är jag inte lika förtrogen med, och de saknar ju musikalisk originalitet. Och inte blir jag mer vänligt stämd av att på ”Smurfarna 2″ höra Britney Spears göra ”Ooh la la”.

När Peps Persson – jag har en mängd plattor med honom – gjorde ”Oh Boy”, var det knappast som barnskiva. Men nu har den pellesvanslösifierats av Pelle och Maja och således blivit barnskiva.

En del av den vuxna publiken tror möjligen att J R R Tolkiens (1842-1973) ”Sagan om ringen” (1954-1955) är något slags äventyrsböcker för ungdom. Men den som har läst mycket Tolkien vet att han skapade en alternativ värld med en alternativ mytologi och skrev för en betydligt vidare publik, också i mogen ålder. Hans viktigaste böcker har filmats, helt uppenbart också med tanken på vuxen publik.

Jag har träffat kronprinsessan Victoria ett antal gånger, tillsammans med min hustru på den tiden då hon var Riksdagens talman. När Victoria 2011 gifte sig med Daniel Westling var jag inte med, men jag har förstås hört den speciella bröllopslåt Björn Skifs framförde tillsammans med Agnes, ”When You Tell the World You’re Mine”. Jag är verkligen inte monarkist, men just Victoria är som person lätt att komma på talefot med.

Men i kungahuset finns det också andra – inga namn! – som det gör ont – för att citera Lena Ph – att lära känna.

Melodikrysset nummer 45 2018

10 november 2018 15:40 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 8 kommentarer

Nej, vad jag vet har killen som greps för beskjutningen av en lägenhet i ett grannhus i vår bostadsrättsförening ännu inte erkänt. Men jag återkommer så snart jag vet något mer om vem som sköt och vad han ansåg sig ha för skäl.

Den för mig svåraste frågan i dagens kryss var den där man spelade en signaturmelodi. Först var jag inne på helt fel spår, men när jag hade fått första och sista bokstaven och bara saknade bokstaven mellan, kom jag på rätt svar: Den här lilla trudelutten spelas rimligen på bio, närmare bestämt på SF-biograferna. En gång i världen kunde det hända, att jag gick på bio praktiskt taget varje kväll, men numera är jag nästan aldrig på bio, så jag har helt enkelt inte hört den här signaturen.

Numera kan man ju se oerhört många slag av filmer på TV i stället, men även där är jag ganska selektiv. Jag har till exempel aldrig sett något avsnitt av ”Sopranos” (i original ”The Sopranos”). Så för mig var även signaturmelodin från 1997, ”Woke Up This Morning” med Alabama 3, obekant, men eftersom jag så småningom fick varannan bokstav i titeln för programmet, klarade jag till slut att det var fråga om ”Sopranos”.

”Philadelphia”, filmen från 1993 med Tom Hanks och med musiktema (”Streets of Philadelphia”) av Bruce Springsteen, har jag heller aldrig sett. Springsteen finns i stor mängd i min privata skivsamling, men för att göra frågan svårare spelade Eldeman i dag musiktemat med Molly Johnson.

Filmen ”Bel Ami” (från 2012) har jag aldrig sett. Däremot har jag hört melodin med samma namn (från 1939). Och i en av våra bokhyllor finns en rad böcker av Guy de Maupassant, däribland ”Bel Ami” från 1885.

Men den lättaste filmfrågan i dag var, för mig i alla fall, den där ljudillustrationen var ”Easter Parade”, som ingick i en film med samma namn, från 1948 och med Fred Astaire och Judy Garland i de ledande rollerna. Fast sen försökte Eldeman krångla till frågan lite – det svar vi så småningom skulle komma fram till var påskris.

I anslutning till filmfrågorna tar jag också Lili & Susie, inte för att de 2016 sjöng in ”Oh Mama” utan för att de sjöng den här låten redan i TV-programmet ”Solstollarna” från 1982. Fast då var jag upptagen av helt andra saker, och förresten ville Eldeman kolla om vi visste att Lili och Susie är systrar.

Till Eldemans egenheter hör att vissa artister förekommer då och då, ibland ofta, i hans melodikryss. Norah Jones är ett exempel – i dag hörde vi henne i ”Come Away With Me”. Jag har ingenting alls mot Norah Jones. Det här är bara en iakttagelse.

Bryan Adams har jag inget speciellt förhållande till, men här gav oss kryssmakaren som ledtråd, att den vi hörde i ”Summer of ’69” också är fotograf.

Själv är jag ofta fäst vid äldre örhängen.

Ett exempel är ”Jag tror på sommaren”, skriven 1967 av Stig Olin och insjungen samma år av sonen Mats Olin. Fast här försökte Eldeman villa bort oss genom att spela den med sång av Ann-Louise Hansson.

Jules Sylvains och Sven Paddocks ”Med en enkel tulipan”, insjungen 1938 av Harry Brandelius, fick vi i dag höra instrumentalt, och sen ville programledaren veta, vad man brukar ropa när man överlämnar det sången handlar om. Jo, Hurra!”.

Och så är det bara en fråga kvar, en med en instrumental version av en danslek. Jag vet inte om dagens barn kan den här, men jag klarar ”Domaredansen”, kanske för att jag liksom den är uråldrig. Texten börjar så här: ”Nu vilja vi begynna en domaredans”.

Fast jag måste ju samtidigt vara ärlig: dansa danslekar klarar jag inte längre.

Men det är kul att titta på. Till exempel vid midsommarstången vid Hembygdsgården i Öregrund.

Sen isar det sig, att jag ändå har glömt ett frågesvar, nämligen svaret på den allra första frågan. Krysset började i dag med musik ur ”Barberaren i Sevilla” (1775) med musik av Gioacchino Rossini.

En TV-kväll som övergår i obehaglig verklighet

7 november 2018 18:28 | Film, Politik, Ur dagboken | 3 kommentarer

Vi startade som vanligt TV-kvällen med nyhetsprogrammen. De innehöll inslag om det amerikanska valet, men så tidigt fanns naturligtvis inga resultat att redovisa.

Sen blev det en timmes paus innan vi ville titta på TV igen, så då passade jag på att diska efter middagen.

Programmet med och om Ingvar Carlsson ville vi förstås se. Under epoken Carlsson verkade vi båda i politikens centrum: Birgitta var minister och jag själv biträdde partisekreteraren (s). I den här filmen spelade mordet på Olof Palme en central roll, och vi har båda traumatiska minnen från kvällen då han sköts och hur Birgitta tog taxi till Stockholm för att vara med vid regeringssammanträdet på Rosenbad, medan jag själv hemifrån Uppsala ringde ett antal VU-ledamöter utanför regeringen och kallade dem till ett sammanträde påföljande dag.

Sen började vi, alltså Birgitta och jag, kanske för att lugna ner oss, se en TV-deckare i karibisk miljö, men innan vi hann se slutet, blev vi avbrutna. Det hördes ett knackljud mot fönstret i rummet där vi satt.

Min förta reaktion var att det nog var ungar som busade, Men när ljudet mot fönstret upprepades, nu hårdare, drog Birgitta upp en av de små persiennerna och kollade, och där ute fanns det uniformerad polis. Hon berättade sen att hon blev skärrad – sist det kom hem polis på det här sättet var när min bror hade dött i hjärtinfarkt i en fiskestuga i fjällen. Och ingen av oss glömmer ju heller hur det, morgonen efter mordet på Olof Palme, stod en polisbil på vakt utanför just det här fönstret.

Birgitta gick ner och öppnade och kom strax upp med en uniformerad polis, så ung att han nog inte visste vilka vi var. Hans ärende var att kolla om vi hade hört eller sett något av intresse för det som hade hänt i grannhuset, alltså i den bostadsrättsförening på Idrottsgatan där vi bor. Ett äldre par i grannhuset hade utsatts för beskjutning utifrån, men som tur var hade ingen kommit till skada.

Tillsammans med polisen tittade vi ut mot grannhuset och såg då att det var totalavspärrat och att där vimlade av poliser.

Mer berättade inte den här polismannen, och det respekterar jag, eftersom han säkert hade fått instruktion att inte säga mer än absolut nödvändigt.

Och eftersom ingen av oss hade hört något – vi har båda nedsatt hörsel och har därför TV-ljudet på relativt högt – fortsatte han för att höra flera.

För vår del använde vi våra datorer för att få veta lite mera, men utöver det vi nu redan hade hört och sett hittade vi så småningom bara ett par uppgifter till. Man tycks nedanför det beskjutna fönstret ha hittat en kula och en patronhylsa – det skottet måste i så fall ha träffat rappningen och studsat ut. Och så verkar polisen ha gripit en tonåring som togs till polishuset för förhör – men den här killen kan ju faktiskt ha varit någon som var nyfiken på vad som stod på.

Själv har jag inga förutfattade meningar men hoppas att vi snart får veta vad som egentligen hände och varför det hände.

Om inte annat så för att våra barn, som oroliga har ringt, ska få ett tillförlitligt besked.

Melodikrysset nummer 44 2018

3 november 2018 14:44 | Film, Media, Musik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Mysteriet med felnumreringen i nästan hela förra veckans melodikryss lyckades Anders Eldeman inte reda ut, fastän alla krysslösare förstås undrar, vad som egentligen hände. Och vad värre är, dagens kryss innehöll också ett fel: Den allra sista frågan hade inte fått något nummer. De tre sista rutorna nederst till höger illustrerades med ”Everybody Loves a Lover”, som 1958 sjöngs in av Doris Day. Hennes efternamn skulle in på V 13.

Den frågan klarade jag utan att först behöva lösa hela den understa kryssraden: ”Yesterday”, en beatleslåt från 1965 skriven av Paul McCartney. Nå, inte heller det var svårt – jag har samtliga skivor med The Beatles.

Egentligen var det bara två av dagens kryssuppgifter som vållade mig en smula besvär.

I den första av dem var det ju inte svårt att klara själva svaret: Det instrument vi hörde var xylofon. Men vad var det för melodi som spelades?

Med hjälp av de bokstäver jag så småningom fick genom att lösa de lodräta frågor som startade i det sökta svaret, Max Raabe, löste jag själva kryssfrågan, men jag kan inte tyda mina egna kråkfötter i de två ord jag snappade ur titeln, så den kan jag inte ge er.

”Hotel California” har Anders Eldeman tidigare använt i krysset, men i dag spelade han den inte i textversion med The Eagles utan i en instrumentalversion.

Också Ted Gärdestad förekommer relativt ofta i krysset, men i dag fick vi höra hans ”Åh vilken härlig dag” med Jill Johnson.

Från Mellon 2005 hämtades Nanne Grönvall med ”Håll om mig”, som kom tvåa det året. Nanne har jag hört live vid en socialdemokratisk partikongress i Göteborg.

1987 hade Tommy Nilsson och Tone Norum en hit med ”Allt som jag känner”.

Ytterligare en mellovinnare förekom i dagens kryss: ”En gång i Stockholm”, men desto sämre gick det för den i Eurovsion Song Contest, där den, framförd av Monica Zetterlund, fick 0 poäng. Fast i dag fick vi höra den i Edda Magnasons insjungning från 2013. Här berättade Eldeman, att texten skrevs av Beppe Wolgers, men så ville han veta vem som komponerade melodin. Jo, Bobbie Ericson.

Beppe Wolgers har också gjort dagens klassiska stycke känt: Johann Sebastian Bachs ”Air” var ett stående inslag i hans ”Beppes godnattstund”.

En dubiös dubbelfråga rymde även dagens kryss: Det enda gemensamma de båda delfrågorna hade var att svaren i båda fallen skulle bli Roffe. Först hörde vi Roffe Wikström sjunga ”Led mig hem gamla väg” (2011). Jag har en ganska stor CD-kollektion med Rolf Wikström och har också hört honom live på en restaurang i vår sommarstad, Öregrund. Roffe Bengtsson har jag också lyssnat på, bland annat i TV. I dag hörde vi honom i Stikkan Anderssons ”Tivedshambo”, i en insjungning från 1951.

Är man i min ålder, har man också hört en del med Nat King Cole, och i dag spelades hans inspelning från 1958 av ”Adelita”. Jag tror mig minnas att den här melodin ingick i en film som utspelade sig i Mexico, men jag kommer inte i håg i vilken film.

Melodikrysset nummer 43 2018

27 oktober 2018 19:39 | Film, Media, Musik, Ur dagboken | 16 kommentarer

När jag i dag började lösa Melodikrysset, blev jag redan från början helt ställd: Även svar som jag var helt säker på gick inte att få in på de ställen Anders Eldeman sa att de skulle in på. Jag trodde först att Aftonbladet, vars kryss i TV-bilagan jag brukar använda, hade publicerat fel kryss, men när jag då hämtade Dagens Nyheter och försökte lösa krysset där, visade det sig, att det var lika oanvändbart. Jag vet egentligen inte vad det här strulet berodde på, men jag skulle gissa att Eldeman av det ena eller det andra skälet har tvingats numrera om flertalet kryssfrågor och att radion har sumpat att sända ut den nya korrigerade versionen.

Jag brukar ju inte göra det alltför enkelt för dem som lördag efter lördag söker rätt kryssvar på min blogg – man måste till exempel själv ha skrivit ner frågorna och var svaren ska skrivas in.

Men i dag ska jag frångå mina principer och hjälpa dem som av ovan redovisad anledning inte får någon rätsida på krysset: Jag redovisar svaren i den ordning de efterfrågades i krysset och noterar då också var svaren ska skrivas in (med felaktigt angiven plats i en efterföljande parentes).

V 14 (inte V 13): Om ni, i motsats till mig, brukar lyssna på ”Så mycket bättre”, har ni kanske hört Magnus Uggla 2013 sjunga ”Jag och min far”. Men originalinspelningen gjordes redan 1998 av Olle Ljungström. I det här fallet är båda versionerna hörvärda.

L 15 (inte L 14): Povel Ramels (text och musik) och Beppe Wolgers’ (text) ”Ta av dig skorna” förekom i samma mycket begåvade herrars revy 1966 och är en av de mest sensuella och begåvade sånger Ramel någonsin har spelat in på skiva:

Ta av dig skorna

Text: Povel Ramel och Beppe Wolgers, 1964
Musik: Povel Ramel, 1964

Varje gång du tar av dig skorna
så medge att det känns skönt.
Det betyder att apan i dig har än en framgång rönt.
Uh! Fantastiskt!
Dröm om min förvåning, när jag plötsligt förstod.
Dröm om min förvåning, den bananen var god.

När du finner din rätta partner,
det gäller kvinna som karl,
märker du hur det rycker lätt i den lilla svans du har
Uh! Fantastiskt!
Dröm om min förvåning när det hela stod klart!
Allting, allting, allting blev så underbart.

Underbart är att bara sitta still i ett träd och glo.
Underbart är att lägga sig och sussa på maten.
Underbart är att gifta sig och bilda ett eget bo,
följande de ursprungligaste prejudikaten.
Ja, dröm om min förvåning det är den dröm som är bäst.
Tänk på det när du tar skorna av härnäst.

Ta av dig skorna, ta av dig skorna, ta av dig skorna,
o-o-o-o-o-o-o-o-o-o.

Sköna kvinnor tar av sig skorna
i dunklet under ett bord.
Tog soldaterna av sig skorna så blev det inga mord.
Uh! Fantastiskt!
Dröm om min förvåning, den är fruktansvärt stor.
Jag såg hela FN – alla saknade skor!

Äpplen faller med sorgsna dunsar
och bladen singlar från trän.
Själv jag lever så sorglöst sko-lös fast timmen verkar sen.
Uh! Fantastiskt!
Dröm om min förvåning – ljuv och lätt som en sky.
Varje lycklig morgon glimrar världen ny.

Underbart att ha hustru för hon finns hos mig varje dag.
Vi kan älska när helst vi vill, så ljuvligt och praktiskt.
Den hon bara vill leva för är lyckliga, glada jag.
Jag är din och kan ge dig barn, det är väl fantastiskt!
Så dröm om min förvåning. det är den dröm som är bäst.
Utan skor så blir ditt liv en häpen fest.

Ljuva barfotadagar leker mänskorna med varann,
dricker, skrattar och dansar till en strumplästorkester.
Rolös man är en trolös man men bäst är en skolös man.
Lycklig, fri och ursprunglig tar han kärlekssemester.
Så dröm om min förvåning. det är den dröm som är bäst.
Tänk på det när du tar skorna av härnäst.

Ta av dig skorna…

L 10 (inte L 9): Johannes Brahms hör som symfoniker inte till mina favoriter – jag hörde så sent som i torsdags hans ”Symfoni i D-dur” på vårt Musikens hus här i Uppsala. Men i det mindre formatet kan han vara hörvärd. Ett exempel i dagens kryss var hans vaggvisa (”Nu i ro slumra in”, 1868). I dag hörde vi den med Carola.

L 1 och L 13 (inte L 12) var en av de där omotiverade dubbelfrågorna som Eldeman fortsätter att plåga oss med: Orup (Thomas Eriksson) skrev 1968 ”Från Djursholm till Danvikstull”. Det är en fin låt, men vad har den gemensamt med Johann Strauss’ ”Dunder och blixt”(”Donner und Blitz”, 1868), som skulle ge oss svarsordet åska?

V 6 och V 1: Hasse och Tage är, trots deras tilltagande kritik mot Socialdemokraterna, som de aktivt stödde i valrörelsen 1968 – jag hade för egen del kontakt med Tage Danielsson om ”En soffliggares dagbok” – ändå så här i retrospektiv inte bara mycket begåvade filmskapare, revymakare, författare med mera utan också speglar av stämningar i tiden. I dagens kryss fick vi höra deras ”Goddag, goddag” ur ”Under dubbelgöken” (1979), men i just den revyn, på Berns, fanns annat som slog hårdare mot det parti de själva tidigare aktivt hade stött (Tage Danielsson om sannolikhet, det vill säga kärnkraftssäkerhet, Hasse Alfredson i ”Det hade jag ingen a-a-aning om” och Ingvar Carlsson med öknamnet Foten. Både jag själv och Birgitta Dahl, en gång i världen energiminister, är numera varma anhängare av kärnkraftens snarast möjliga avveckling, så jag försöker inte markera något avstånd till Hasse & Tage. För övrigt var Birgitta och jag i går i Hasses och Tages arbetslokal, en liten röd stuga i Vitabergsparken på Söder i Stockholm, dess förinnan familjen Alfredsons bostad. Vi var inbjudna dit av filmaren Henrik von Sydow, en son till Max von Sydow, som ville intervjua oss båda för en film han håller på att göra om Hasse & Tage. Ni lär så småningom få se det samlade resultatet – det är inte bara vi två som har intervjuats eller kommer att bli intervjuade.

L 4: ”Regnet det bara öser ner” sjöng Siw Malmkvist 1970. Internationellt är den här låten känd med Burt Bacharach: ”Raindrops Are Falling On My Head”, men i dag fick vi höra den med sverigefinske sångartisten Jari Sillanpää.

V 12 (inte V 11): Jag gillade mycket ”Spring för livet” med Sara Varga i Mellon 2011. Jag trodde till att börja med att hon var av ungersk härkomst, men Varga är ett taget artistnamn. Egentligen heter hon Jansson.

L 3: Från mina egna unga år minns jag ”Sjung och le”, 1951 skapad av Olle Bergman. Den är ett exempel på att riktiga schlager inte är bortglömda redan dagen efter första framförandet.

L 9 (inte L 8): Musikalen ”Miss Saigon” (1989) skrevs av Claude-Michel Schönberg (musik), Alain Boubil (sångtexter) samt Alain Boubil och Richard Maltby (manus). Storyn är baserad på Giacomo Puccinis ”Madame Butterfly”.

L 7 (inte L 6) + V 11 (inte V 10): Dire Straits och deras ”Walk of Life” har jag hört många, många gånger. Min son, Matti Dahl, lärde mig lyssna på Dire Straits, inte minst Mark Knopfler, en gång i världen.

L 2: Hasse & Tage, som jag redan har berättat om, förekom sedan en gång till. På Skeppet i Värtahamnen gjorde de 1970 en bejublad föreställning, 88-öresrevyn, där de bland annat sjöng en låt av britterna Flanegan och Allen, på svenska kallad ”Ett glas öl”. Britternas original handlar om något annat, men Eldeman ville ha det Hasse och Tage sjöng om översatt till engelska, och svaret blir då beer.

L 8: Min väderade krysskollega Krister Kappel påpekar, att jag har glömt att redovisa svaret på den allra sista frågan. Lösningen har jag – jag har skrivit in Rain, eftersom den efterfrågade filmen med Gene Kelly, ”Singin’ In the rain”, finns i vår filmhylla och vi har sett den många gånger. Vi gillar den!

Melodikrysset nummer 42 2018

20 oktober 2018 17:23 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Lördag efter lördag löser jag Melodikrysset. För det mesta helt ensam, men någon enstaka gång har vår musikutövande son Matti, när han har råkat vara på besök hos pappa och mamma, hjälpt mig med ett och annat. Fast klassisk musik kan han just inget om. Hustrun kan mycket om just det – däremot är hon inte intresserad av Melodikrysset. (I dag är hon också bortrest hela dagen.) Fast eftersom jag nu i årtionden tillsammans med henne har gått på klassiska konserter och vi dessutom i vår faktiskt enorma skivsamling (vi har CD- och vinylhyllor i flera rum) själva har alla de stora klassikerna, är jag hyggligt bevandrad också i den klassiska repertoar, som Anders Eldeman ibland hämtar musik ur till Melodikrysset.

Musiken ur Pjotr Tjajkovskijs ”Svansjön” (1877) har vi självfallet på skiva, och vi har dessutom sett den på Operan i Stockholm. I dag fick vi höra den med Herbert von Karajan, som också finns i vår skivsamling. Fast i dag ville Eldeman ha djurarten stycket som spelades handlade om. Jo, naturligtvis svan.

Musik ur ”Rigoletto”, skriven 1850 av Guiseppe Verdi har förekommit tidigare i Melodikrysset, och jag har för egen del här på bloggen också skrivit om konsertframföranden av olika delar av det här verket.

Benny Anderssons, Björn Ulvaeus’ och britten Tim Rice’s ”Chess” (1986) har jag aldrig sett på scen, men jag har förstås hört musiken, till exempel ”One Night In Bangkok”.

Men naturligtvis fanns det i det här krysset också musik, som jag aldrig har hört.

Bonnie Tyler känner jag förstås till, men jag har aldrig tidigare hört hennes insjungning tillsammans med Todd Rundgren av ”Loving You’s a Dirty Job”. Rundgren känner jag till i hans egenskap av multiinstrumentalist och genom hans samarbete med The Band.

Elton John har jag lyssnat på en hel del, dock aldrig på den inspelning han 2009 tillsammans med George Michael gjorde av ”Don’t Let the Sun Go down On Me”.

Och vem var det som sjöng ”Varför är du i Göteborg”? Det lät som Niklas Strömstedt, och han sjöng verkligen in den 2016.

Melodifestivalerna följer jag sen åratal i TV, och i enstaka fall framförs där fortfarande låtar, som har schlagerkaraktär – men det var bättre förr. 2002 vanns Mellon av en kvinnlig trio, kallad Afro-dite – Blossom Tainton, Gladys del Pilar och Kayo Shekoni – med ”Never Let It Go”, och jag minns den faktiskt fortfarande. I ESC hamnade de på åttonde plats.

Nyinspelningar gör inte alltid en låt bättre, ens om de förekommer i TV 4s ”Så mycket bättre”. Lill Lindfors sjöng 1978 in ”Musik ska byggas utav glädje” med musik av henne själv och text av Björn Barlach och Åke Cato (som jag skrev om i texten om Melodikrysset förra veckan). Det var en utmärkt tolkning, vida bättre än den version hon tillsammans med Ebbot Lundberg gjorde i ”Så mycket bättre”.

Redan 1935 spelade Gösta Ekman den äldre in ”En herre i frack”. Texten skrevs av sonen, Hasse Ekman, och musiken av Johnny Bode.

Därmed är vi inne på en känd filmfamilj, men det var ingen från familjen Ekman som var inblandad i den första färgfilmen i Sverige, gjord 1946 med Edvard Persson i en av de ledande rollerna. För regin av ”Klockorna i Gamla stan” stod Ragnar Hyltén-Cavallius, och den sång som också hette så hade skrivits av Alvar Kraft.

Jag gillar ganska mycket av det Eva Dahlgren har gjort, bland annat ”Jag klär av mig naken” från 1987. Jag har heller ingenting emot att Lennart Palm används för att göra instrumentala versioner av låtar som är kända som sångnummer – men måste han ständigt krångla till låtarna genom att göra svåridentifierbara arrangemang?

Till allra sist har jag sparat en låt som Owe Thörnqvist skrev för en lokal revy här i Uppsala redan 1953 men som är mest känd i en inspelning med Ulla-Bella Fridh från 1956, ”Titta, titta”. Eftersom jag är så gammal att jag upprepade gånger har hört den här låten, minns jag formuleringen ”Så vänder vi på bladet och vad hittar vi väl där”. Det här skulle få oss krysslösare att associera till uppmaningen läs, vilket nog inte är en alldeles solklar slutsats. Owe Thörnqvist var i yngre år aktiv i Laboremus, den socialdemokratiska studentförening jag själv senare var ordförande i, och när Laboremus efter återinträdet i partiet (S) hade en middag dit också äldre laboremiter hade inbjudits, fanns både jag och Owe bland de inbjudna gästerna. Senare har vi kommit att träffas ganska många gånger vid landshövdingemiddagarna på Uppsala slott för så kallade hedersupplänningar, bland vilka finns bland andra Owe och min hustru, Birgitta Dahl. Jag och hustrun har också fått biljetter till Owes scenprogram med hans egna låtar – han har fortsatt att framträda trots att han är åtskilligt äldre än jag.

Melodikrysset nummer 41 2018

13 oktober 2018 17:24 | Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken, Varia | 2 kommentarer

Jag kom via nätet i kontakt med den numera tyvärr bortgångne Åke Cato och vi upprättade länkar till varandras bloggar och skrev också emellanåt kommentarer till varandras bloggtexter. I ett fall, sången ”Små nära ting”, bad han mig om upplysningar om en på sin tid mycket populär sång, och därefter publicerade han följande:

Nära ting

I går upptäckte spalten att han gick och sjöng på en gammal visa, eller om det möjligen var i förrgår. Visan handlar om att man ska gå in i sin kammare och upptäcka de små nära tingen i livet i stället för att likt en tosig katt rastlöst jaga runt efter sin egen svans. Jag mindes inte texten, så jag googlade och fick snart klart besked av den (nära nog) allvetande Enn Kokk. Visan heter ”Små nära ting” och är skriven av norrmannen Arne Paasche Aasen. Den svenska översättningen är gjord av den gamle rabulisten Ture Nerman.

Din längtan flyr vilse så vida omkring,
det är som du glömt alla nära ting.
Det är som du aldrig fick lugn en minut,
till någonting annat du jämt vill ut.

Du tycker din dag är så fattig och grå,
Vad är det du söker? Vad väntar du på?
När aldrig du unnar dig rast eller ro,
kan ingenting växa och intet gro.

Gå in i din kammare, liten och trång,
den gömmer vad hjärtat höll kärast en gång.
På ropet i skogen får ingen ett svar,
finn vägen tillbaka till det du har.

Den lyckan du söker bak fjället i brand,
den har kanske alltid du haft i din hand.
Du skall inte jaga så rolöst omkring…
Men lära dig älska små nära ting!

Inget märkvärdigt, men nog så tänkvärt.

Sången blev en stor schlager på båda sidor om kölen, vilket den var väl värd. Bra text och en lättsjungen och behändig melodi av Kurt Foss och Reidar Bøe.

Så tycker jallefall spalten.

Till det här kan jag tillägga att jag kände författaren till den svenska texten – fast i dag fick vi höra låten instrumentalt – och hade kontakt med honom bland annat inför publiceringen av min sångbok från 1969, ”Joe Hills sånger.” Och inte nog med det: När arbetarrörelsen hade ett eget skivbolag, a disc, kom Björn Arahb och Monica Nielsen – jag hade tidigare haft kontakt med båda, fast var för sig – upp på redaktionen för Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var då (1979), och ville ha min assistens vid produktionen av LPn ”Björn Arahb & Monica Nielsen sjunger Ture Nerman”, där också ”Små nära ting” finns med, och så fick jag skriva en ganska lång mapptext om Ture Nerman, i det här fallet förstås med tonvikt på Nerman som sångtextförfattare.

* * *

Därmed kan vi gå över till Melodikrysset, där vi hörde en instrumental version av ”Små nära ting” – Anders Eldeman ville ha andra ordet i den svenska titeln.

Eldeman varnade för att dagens kryss skulle komma att innehålla en del svåra frågor, men egentligen var det bara en fråga, som låg utanför det jag kunde mer eller mindre spontant.

De dataanimerade filmerna om ”Ice Age” har jag aldrig sett.

Men det är klart att jag har sett ”Life of Brian” från 1979 och känner igen ”Always Look On the Bright Side of Life”.

När ”Grease” (1978) med John Travolta och Olivia Newton-John visades på biograferna, lät jag mig inte gripas av den hysteri filmen skapade – jag såg den aldrig – men naturligtvis känner jag till den.

ABBA-musikalen ”Mamma Mia!” såg jag och Birgitta under en resa till New York – den gick som bekant på Broadway. Den här frågan hade som ljudillustration ”When I Kissed the Teacher”.

Och självklart känner jag igen ”Toreador-arian” ur ”Carmen”, skriven 1873-1874 av Georges Bizet , även om vi i dag hörde den i en instrumentalversion med Edmundo Ros.

Jag vet inte hur många gånger jag har hört Lill Lindfors sjunga ”Du är den ende”, som i mitten av 1960-talet lanserades med svensk text av Bo Setterlind. Melodin, med spanskt ursprung, har spelats in på många håll i världen – jag har den till exempel med Miriam Makeba.

2011 gav Martina McBride, som jag inte känner till, ut ”Baby, It’s Cold Outside”, men hon använde sig då också av en tidigare insjungning, gjord av den 1995 avlidne Dean Martin, och han är desto mer bekant för mig.

En duett i ordets egentliga mening är ”Whenever I Say Your Name”, med en sångerska jag inte känner till, Mary J Blige, och en manlig sångare, som jag har skivor med, Sting, egentligen med namnet Gordon Matthew Thomas Sumner.

Benjamin Ingrosso hade väl egentligen ingen medtävlare som på allvar hotade hans seger i årets melodifestival. Fast de röstande i ESC var tydligen inte tillräckligt imponerade av hans framträdande med den här låten.

Själv är jag ganska ofta imponerad av sådant som Evert Taube har skrivit och spelat in, till exempel ”Inbjudan till Bohuslän” från 1943:

Inbjudan till Bohuslän

Text och musik: Evert Taube, 1943

Som blågrå dyning bohusbergen rullar
i ödsligt majestät mot havets rand.
Men mellan dess kala urtidskullar
är bördig jord och gammalt bondeland.
Dit tränger Skagerack med blåa kilar,
och strida strömmar klara som kristall.
Och lummig lövlund står med björk och pilar
och ask och ek vid ladugård och stall.

Kom, Rönnerdahl till Ängön nu om våren!
nu häckar ejder, gravand, mås och trut.
I vildrosbuskarna och björnbärssnåren
har finkarna och mesarna tittut.
På slånens taggiga och svarta grenar
syns inga gröna blad, men knopp och blom,
som breder över gråa gärdsgårdsstenar
ett pärlstrött flor av snövit rikedom.

Kom ut och lufta vinterdävna tankar,
på stigar vindlande i berg och myr,
där vinden blåser in från Doggers bankar
med doft av tång och salt och äventyr.
Och kom till Långevik, till sjökaptenen,
herr Johansson, som, mätt på havets skum,
nu vårdar äppelträden och syrenen,
och örtagården kring sitt Tusculum.

Ja kom och se vårt Bohuslän om våren,
du Rönnerdahl, som äger blick för färg.
Här går på vinröd äng de svarta fåren,
och rosa skyar över druvblå berg.
Här svallar myllan lilabrun kring plogen,
när Anders plöjer med sin norska häst.
Och skutor med kinesiskt vitt om bogen
på golfströmsgröna svall styr mot nordväst.

Kom ut till oss! Här kärnar Hulda smöret,
och leghornshönsen värper ägg var dag.
Här blir du frisk till hälsan och humöret,
här trivs du, Rönnerdahl, det lovar jag!
Här bygger Anders båtar och fioler,
här kan du fiska torsk och spela vals,
och tjusa oss med kullrande trioler
ur Anders felor och din egen hals.

Kom ut till oss du gamle svenske Quintus Flacchus
och stäm din lyra till naturens pris.
Men bjud farväl i Göteborg åt Bacchus
ty här blir mjölk och fisk din dryck och spis.
Glöm bort din lärdom, den är ändå ringa,
låt Orust hallar bli ditt Helicon.
Hos Phyllis må Horatius visor klinga,
men dina sjungs av Karin Johansson.

Kom ut till stränderna, de ödsligt sköna,
med slån och hagtorn, böjda djupt av storm,
med gamla båtvrak som har multnat gröna,
men än, i brustna skrov, bär vågens form.
Där mellan hav och land, på sand som skrider,
på tång som gungar, kan du ensam gå,
och leva i de längst förflydda tider,
och i ditt släktes framtid likaså.

Sen har vi bara dagens sorgebarn kvar att redovisa: åter igen en dubbelfråga, där de båda delarna inte har med varann att göra.

Den började med något urlätt, en instrumental version av ”Bra vibrationer”, som Kicki Danielsson vann Mellon med 1985. Den andra delfrågan var åtminstone en smula knepigare. Thory Bernhards sjöng ”Solsken var timma på dygnet”. I original hette den ”Twenty-Four Hours of Sunshine”. Den finns inspelad med bland andra The Andrew Sisters.

Det blev sammanlagt 18 frågor.

Tänk vad mycket tid Anders Eldeman skulle spara, om han slog ihop alla dem till en enda fråga.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^