Melodikrysset nummer 13 2019

30 mars 2019 23:53 | Barnkultur, Deckare, Film, Politik, Ur dagboken | 14 kommentarer

Mitt liv har blivit allt mer fyllt av plågsamma kroppsliga funktionsnedsättningar: Jag har råkat ut för fallolyckor, har till exempel en stor sårskorpa på vänster knä och är nu på väg att få nödvändiga transporter i Uppsala, Öregrund och Stockholm – det är sonen och de yngsta barnbarnen som bor i huvudstaden – med bil. Problemen förvärras av nedsatt syn och hörsel, men jag har fått remiss till öronmottagning där jag kan få någon typ av hörsnäckor. Jag var under den förra veckohelgen i Örebro på partikongress (s) men kunde inte uppfatta mer än en liten del av det som sas från scenen.

Kongressbesöket i Örebro – jag var inbjuden gäst – innebar också att den nyproducerade skivan med arbetarrörelsemusik – jag ska separat skriva om den – presenterades för kongressdeltagarna, och under kongressfesten var jag och Birgitta tillsammans med andra medverkande uppe på scenen för en sånglig presentation. Men eftersom jag då var tvungen att ta mig upp på scenen via en trappa utan räcke att hålla mig i, fick jag assistans av ett par tre av de andra som medverkade både på vägen upp på scenen och sen ner igen.

Hörseln funkar i alla fall fortfarande på nära håll, så i dag har jag ostört kunnat ägna mig åt att lyssna på och lösa Melodikrysset.

Jag kan ju då inleda med att konstatera, att Benny Andersson, i vars studio – han var själv också med när vi spelade in vår skiva; jag fick också möjlighet att samtala med honom – inte var med vid skivinspelningen – inte var med vid lanseringen på partikongressen. Anders Eldeman spelade varken honom eller något annat med ABBA-anknytning i dagens kryss.

Bland de återkommande klassiska kryssgästerna fanns däremot Evert Taube. Fast inte personligen. Det var nämligen inte Evert som framförde sin klassiska ”Flickan i Peru”. Men faktum är ju att Taube i det här fallet har skrivit bara den svenska texten. I original heter den här låten, om vi ska vara noga, ”Darling Nelly Gray”.

Två melodifestivallåtar bjöd Eldeman på i dag:

Dagens allra första mellolåt sjöngs av Jessica Andersson 2018. Hon kom då tvåa med ”Party Vera”.

I årets Mello tävlade Andreas Johnson med ”Any of Us”.

Men inte kan någon av dem tävla med stora klassiska schlager som den av flera olika artister insjungna ”En gång jag seglar i hamn”, skriven av Stig Olin 1954.

Alf Robertson lyckades också ibland med enskilda låtar, även om den av Tone Norum 2011 på ”Till Alf Robertson med kärlek” insjungna ”Om du har hjärta” inte riktigt håller måttet.

Bättre är då Lisa Ekdal i ”När alla vägar leder hem” från 2017. Det säger jag inte för att Lisa en gång i världen ställde upp i en valfilm (S). Jag vet ingenting om hennes nuvarande politiska ståndpunkt. Men det skulle förvåna mig om hon numera fanns på den politiska högerkanten.

Eldeman upprepar sitt ganska enkla trick att försöka dölja en amerikansk originalinspelning med hjälp av en svensk coverinspelning, men så lättlurad är jag inte att jag inte genast skulle känna igen en höjdarlåt med Paul Simon och Art Garfunkel som är upphovsmännen till ”Mrs Robinson”, som jag förstås har i min näst intill kompletta skivsamling med de här båda – dessutom har jag också sett filmen ”Mandomsprovet” (1967), där den förekommer.

Jag har sett mycket film genom åren, flertalet Beck-filmer faktiskt flera gånger, verkligen inte bara för att jag trots åldersskillnaden känner en av manusförfattarna, Harald Hamrell – vi kände hans föräldrar, och han var under gymnasietiden kompis med vår Anna. Men ska jag vara ärlig, tog det ändå en stund innan jag kopplade ihop den musik som spelades med Beck-filmerna.

Trots att jag ofta gillar de Elton John-låtar jag hör, är det inte så att jag för den skull har många av hans skivor i skivhyllorna. Ändå finns det ofta i hans låtar, till exempel den i dag spelade ”Sad Songs (Say So Much)”, något som informerar lyssnaren om att det här är en av hans sånger. Den här skapade han 1984, så jag har med all säkerhet hört den förut, men det är ändå inte det som gör att jag nu känner igen den.

Britney Spears har jag däremot aldrig gillat, och jag är lika sval som tidigare mot henne och hennes låtar, när jag i dag i krysset får höra ”Make Me”.

Astrid Lindgrens ”Madicken” från 1960 plus uppföljaren från 1976 läste jag med stor glädje, och jag har med sympati tagit del av filmatiseringarna – det är ingen tvekan om var Astrid politiska hörde hemma; hon manifesterade sina värderingar genom skildringen både av Madickens pappa och av Madicken själv. Astrid kom ju i krakel med socialdemokratin och dess kanske inte i alla stycken genomtänkta skattepolitik, men själv har jag aldrig förtalat henne utan i stället försökt gjuta olja på stormvågorna. Jag skrev vänligt om henne och hennes böcker i partiorganet Aktuellt i politiken (s).

Sen är det bara en ljudillustration kvar att känna igen, ”Träumerei”, skriven 1838 av Robert Schumann.

Och därefter är det läggdags även för krysslösaren.

Fast jag ska kanske tala om att jag inte har behövt så här lång tid för att lösa och skriva om det här krysset. Men jag har gjort en lång paus för att äta lördagsmiddag med Birgitta, se nyheter i TV och sen ”Poirot” och även ”Smartare än en femteklassare” och ”Tror du att jag ljuger?”.

Nu ska jag diska innan jag får sova.

Melodikrysset nummer 10 2019

12 mars 2019 23:16 | Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken, Varia | 7 kommentarer

Publiceringen av min lösning av veckans melodikryss har dröjt, inte för att det var svårare än vanligt utan för att jag har haft medicinska problem, bland annat tillbringat stora delar av en dag på Akademiska sjukhuset, dit jag fraktades med ambulans, och dessutom drabbats av näsblod som aldrig ville upphöra, ens då jag följde med Birgitta hem till en av hennes tidigare statssekreterare för en middag med tjänstemän på miljödepartementet plus deras hustrur.

Dessutom har jag drabbats av datorproblem. Bakom bloggens förstasida med mitt namn har jag fått ett kommersiellt utbud jag över huvud inte vill ha, och det tog mig själv tid att hitta ett sätt att lokalisera en väg till bloggen. Och Google, som jag använder vid lösandet av Melodikrysset, finns inte tillgängligt via min dator – jag måste låna hustruns dator för att kolla och komplettera mina förslag till svar.

Eftersom livet nu är ett helvete, väljer jag att göra det lite enklare för läsarna genom att publicera svaren på kryssfrågorna i den ordning de ställdes, vilket jag annars aldrig gör.

Dagens allra första fråga var enkel. Det är klart att jag känner till ”Tijuana Taxi”, som Herb Alpert och The Tijuana Brass spelade in 2003.

Nästa låt var desto mer aktuell, ”Butterfly” från 2019, och de som spelade den var Weeping Willows.

Nästa ljudillustration var en Jules Sylvain-melodi, som sas handla om en byggnad som man får betala för att använda efter tidslängd. Det måste ju vara ett hotell, och Sylvain har mycket riktigt 1939 skrivit ”Jag vet ett litet hotell”. Nu bokar man ju normalt inte hela hotellet, så svaret som söktes var i stället logi. Till det här kan tilläggas att Sylvains melodi kom att användas också i filmer från 1939 och 1940.

Povel Ramel har ju skrivit mycket som är suveränt, men han är ju inte främst känd för politiska ställningstaganden. Fast det finns lysande undantag. Ett sådant är är ”Varför är det ingen is till punschen” från 1964, en stenhård vidräkning med det som brukar kallas den goda gamla tiden.

Varför är det ingen is till punschen

Text och musik: Povel Ramel, 1964

Herr Patrik han föll i schaggsoffan allt med en belåten duns
efter att ha fyllt buken sin med sju åtta rätters luns,
tände en stor havanna nästan fetare än han själv,
stängde sitt jättegap
kring en ansjovisrap.
Sträckte sig över magen, fick ett punschglas uti sin hand,
ämnade skåla med sig själv för Kung och för Fosterland.
Fann hela kylarn torr och tom och punschen så gott som varm.
Fällde monokeln i sin harm
och vråla:
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Leve Kung Oscar! –
idyll.

I pigkammarn låg Augusta både gammal och snäll och ful,
huttrande uti fyra meter tyg som hon fått till jul.
Dörren flög upp och korsdraget förtog fotogenens glöd,
lampan blev överflöd:
Herrn var tillräckligt röd.
Isen, Augusta! röt han till så råttorna dog av chock.
Pigan hon svara, knäppte en vägglus ifrån sin rock:
Iskarln har inte kommit hit, ej heller till mjölkaffärn!
Själv är jag lika brydd som herrn
och undrar:
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Skål Moder Svea! –
idyll.

På snabbare tid än fyra bloss var Patrik utom sin dörr,
nu skulle iskarln lära sig en läxa som aldrig förr.
Han ropade kvickt en droska an och kastade sig däri,
kärran var vind och skrallt,
hästen var blind och halt.
Kusken han sa att sme´n som lovat sätta en hästsko dit,
hade besökt en tandläkare som var förstörd av sprit.
Trampborren hade missat och gått rakt genom munnens kind,
nu låg han dödssjuk på en vind –
Håll käft, karl!
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Slå Dig för Bröstet –
idyll.

Innan man hade hittat rätt på iskarlens gamla skjul,
hade rätt mycket lera sprätt på Patrik från droskans hjul.
Byxorna var besudlade av sopor och jord och träck,
arg var han som ett bi,
dörrn slog han huvet i.
Inne i dunklet såg han några barbenta magra glin.
Ett av dom sade hostande av oset ifrån kamin:
Mor är i stan och tigger så en brödbit till kvälln vi får,
far dog i kolera igår,
förlåt oss!
Därför är det ingen is till punschen!
Därför är det ingen is till punschen!
Därför är det ingen is till punschen!
Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Leve Kung Oscar!
Skål Moder Svea!
Slå Dig för Bröstet! –
idyll.

1986 sjöng Susanne Alfvengren och Mikael Rickfors in ”Som stormen rider öppet hav”, men många – bland dem jag – hade nog aldrig tidigare hört den inspelning som spelades i dagens kryss, gjord 2002. Själv har jag veterligen aldrig hört den kvinnliga sångartist som namngavs, Jeanette Köhn. Men den manlige sångartisten var desto lättare att identifiera: Loa Falkman.

Många TV-serier är jag okunnig om. helt enkelt för att jag aldrig har sett dem. Men jag har i alla fall sett enstaka avsnitt av ”Lagens änglar”, i original från Los Angeles, sänt 1986-1994 och då kallad ”LA Law”.

Rosemary Clooney var sångerska men inte dansstjärna – det senare var Bing Crosby, som dessutom var en jävel på att dansa. Tillsammans gjorde de, med viss hjälp, ”How About You”, ett 1959 filmat sång- och dansnummer.

Inslaget med Sara Edin på såg finns, tror jag, på en Silence-skiva från 2001, ”Together In the Darkness”. Den mest kände av dem som förekommer i den här inspelningen är Martin Hederos. Martin Hellberg är också med. Men helt säker är jag inte – mer än på att det var en såg det spelades på.

Dalida från Frankrike har jag nog aldrig tidigare hört, men det var ju namnet på kompositören vi skulle kunna. Så vitt jag förstår, var det ”Love Theme” ur filmen ”Gudfadern” vi hörde, och den som spelade var kompositören, Nino Rota.

Eldeman gillar att använda udda inspelningar, och en sådan inledde dagens dubbelfråga där de båda delarna saknar varje rimligt samband med varann. Att den första skulle leda till svaret Wien var ju ganska uppenbart, men vad var det som spelades av vem? Det är typiskt Eldeman att då välja en inspelning med Boston Pops, men vad var det de spelade? Jo, så vitt jag förstår var det ”Wien, Wien, nur du allein”. Den andra låten i den här dubbelfrågan var ”Bohemian Rhapsody” med Queen 1975 på ”A Night At the Opera”.

Sen blev det musik från Australien, vilket indikeras av låttiteln, ”Down Under”. Gruppen vi hörde heter Men At Work.

Och sist den här gången spelades ”The Power of Love” från 1979 med Huey Lewis and The News. Men låten blev känd framför allt genom filmen ”Tillbaka till framtiden” (1985).

Jag hoppas att det här blev rätt. Hustrun använder just nu själv sin dator till att skriva en text till New York Times, så jag har inte tillgång till Google.

Melodikrysset nummer 9 2019

2 mars 2019 22:19 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Ur dagboken, Varia | 2 kommentarer

Dagens melodikryss var inte särskilt svårt, även om Anders Eldeman försökte göra det svårare genom att spela ovanliga, ibland svåridentifierbara versioner av de låtar han använde som ljudillustrationer. Jag syftar då inte på att han av mer begripliga orsaker använder sig av instrumentalversioner, när det sökta svaret finns i sångtexten.

Ett exempel på det senare i dagens kryss var Evert Taubes ”Himlajord” från 1938, där man skulle minnas var den dramatiska händelsen i vistexten äger rum. Jo, i Queensland på andra sidan jordklotet:

Himlajord

Text och musik: Evert Taube

Den jorden som du trampar hos mig på Crimson Creek,
den kommer ifrån himmelen och den har gjort mig rik,
den duggade så sakta i mången tusen år,
det är en himlajord, min vän, den jorden där du står.

De säger att den kommer från öknen västerpå,
men ifrån himlen föll den, det kan du lita på.
Och oceanens vindar bar regnet till vår bukt,
och jorden drack och grönskade och satte blom och frukt.

Till denna himlajorden kom jag som timmerman,
i Falkenberg jag föddes, John Löfgren var mitt namn.
Nu kallar jag mig Loffgren och odlar apelsin.
Trehundra kor jag äger nu, sex hästar, åtta svin.

Så talte farmar Löfgren, jag svarade som så,
att lantbruk var det yrke jag minst förstod mig på.
Men att jag hört på Pampas ett yttrande ibland
om jorden där att den kom dit med storm från Incas land.

Den kallas lössjord, sa jag, den kommer som ett damm
ett stoft från heta öknar som vindarna bär fram.
Om saken ter sig sådan i vetenskapens ljus,
så är det dock en himlajord du ser ifrån mitt hus.

Det låg en vacker tanke i Löfgrens romantik,
en tro på nåd från ovan som gjorde honom rik.
Han slet där i sin djungel med halländsk energi,
och han odlade den himlajord som han nu sover i.

Hans rikdom var dock ringa, det har man insett nu,
hans egendom tog banken, en kviga fick hans fru.
Men apelsiner lysa i Löfgrens spår som guld
i urskogen i Queensland, och kvittad är hans skuld.

Själv går jag i Ligurien på Medelhavets strand,
det blåser från Sahara och rymden står i brand.
Jag tänker på John Löfgren, min vän vid öknens rand.
Det faller jord, jungfrulig jord, från himlen i min hand.

Den här sången hade Eldeman infogat i en dubbelfråga, som i sin andra del sas skildra en dramatisk händelse, som visade sig vara Titanics förlisning när fartyget 1911 gick på ett isberg och sedan sjönk. Här illustrerades den katastrofen med Céline Dions”My Heart Will Go On”, skriven för filmen ”Titanic” från 1997. Och eftersom haveriet förorsakades av ett flytande isberg, skulle vi komma fram till att förlisningen berodde på is.

Ytterligare en märklig dubbelfråga avslutade också krysset. Under min gymnasietid i Sundsvall såg jag 1966 på bio ”Vänd dem inte ryggen”, där Bill Haley & His Comets” spelade den låt vi hörde i dag, ”Rock Around the Clock”, och som spelade en mycket avgörande roll för att göra rockmusiken till ungdomens musik. Den ingick i filmen ”Vänd dem inte ryggen”, i original ”The Blackboard Jungle”, med manus skrivet av Evan Hunter. Manusförfattaren är mer känd under namnet Ed McBain, och i min deckarhylla i Öregrund har jag praktiskt taget allt som den här mannen, som egentligen heter Salvatore Lambino, har skrivit under olika pseudonymer.

Den här frågan hade Eldeman av någon outgrundlig orsak parat ihop med Benny Anderssons och Björn Ulvaeus’ scenversion av Vilhelm Mobergs utvandrarepos, nu kallat ”Kristina från Duvemåla” (1995), i vilken man bland annat sjunger ”Och guldet blev till sand”.

Också Anders Eldeman klarar att konstruera dubbelfrågor, där de ingående delarna har ett samband med varann. Ett bra exempel är frågan om mumintrollen, där texten förstås är skriven av Tove Jansson och musiken av Erna Tauro. Scenföreställningen kom till 1958.

Helt oklanderlig är också dubbelfrågan, där vi får höra en musikversion av Ulf Peder Olrogs ”Violen från Flen”. Olrog spelade in den på skiva 1945, men det ganska rara möte (på tåg) med damen som han kom att kalla violen från Flen ägde rum redan 1942.

Lena Philipson tror jag inte är någon viol, men i sina bästa stunder är hon en mycket hörvärd sångerska, ja ibland – som i ”Månsken i augusti” från 1994 – också en högst kapabel textförfattare.

Även Shirley Clamp är i sina bästa stunder en hörvärd skivartist, men hennes sång i Mellon 2014, ”Burning Alive”, lyckades inte ta sig till toppen.

Jag är tillräckligt gammal för att minnas Edvard Persson när han fortfarande var superkänd, och jag har sett rader av Persson-filmer i TV. Det gör att jag omedelbart känner igen hans röst, när Eldeman i dag spelar honom, och klarar frågan om hans initialer, EP, lätt som en plätt. Men just det som spelades som ljudillustration, ”Min lilla hatt” från 1942, kände jag inte spontant igen.

Det tog likaledes en stund innan jag kom i håg Jailbird Singers, kanske för att deras sångliga karriär blev så kort – de satt ju i cellen i stället för i skivstudion. Men det hjälpte att jag kände igen Oskar Merikantos ”Där björkarna susa”.

Lite grubbel behövde jag också för att komma i håg mer om låten vars svar visade sig bli ruiner. Men sen kom jag i håg Mireille Mathieu som 1975 sjöng ”Akropolis adieu”, och jag har ju själv sett den miljö hon sjunger om.

Det vi hörde med Papa Bue i en ovanlig version var det som brukar kallas ”Brahms vaggvisa”, men Bahms har bara skrivit en av de två verserna, och det gjorde han 1868. Redan 1849 skrev Georg Scherer den första versen. Och likadant är det med den svenska texten, som har Alice Tegnér och Gösta Rybrant som författare.

Den mest kända svenska texten till ”Imse Vimse spindel”, den som jag själv lärde mig sjunga i småskolan, fanns i Alice Tegnérs sångbok ”Nu ska vi sjunga” från 1943.

Kvar då är bara Sergei Prokofievs ”Kärleken till de tre apelsinerna”, en marsch från 1918. Och svarsordet blev då pluralen apelsiner, något jag gärna äter eftersom jag numera till stor del livnär mig på frukt.

Men till frukost vill jag fortfarande ha smörgåsar med animaliska pålägg, dock med ett lager av grön eller gul paprika, skivad tomat, skivad färsk gurka eller saltgurka ovanpå, alltsammans på hårt bröd respektive syrat bröd.

Frukosten tycker jag, gamle man, är det viktigaste målet under hela dagen.

Melodikrysset nummer 6 2019

9 februari 2019 17:31 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag fyller 82 i juni – fast i den här åldern vet man ju egentligen inte om man är i livet då. Hur som helst påverkas man av alla de kroppsliga åkommor som drabbar en, och allting, så även krysslösandet, tar längre tid. Och eftersom syn och hörsel är påtagligt sämre än förr, går ju krysslösandet inte fortare precis.

Jag har rykte om mig att vara kunnig på många områden, dock inte till exempel idrott, så numera finns det yngre människor som kommer hit för att få hjälp med det ena eller det andra, om inte annat så med hjälp av alla våra böcker och annan skriftlig dokumentation. En yngre partivän (S) har varit här och lånat orkesterarr till arbetarrörelssånger, och bara för några dar sen var Birgitta och jag i Benny Anderssons studio för att spela in några mycket kända arbetarrörelsesånger för en kommande skiva. (Jo, Benny var själv med, och jag pratade med honom.) Och sen har förre Tiden-redaktören Jesper Bengtsson besökt mig här hemma för att få partimaterial om stat-kyrka-frågan (och så lånade han min gamla IB-vitbok). Och i veckan som var var vi på Musikens hus här i Uppsala och hörde Felix Mendelssohns ”Elias”. Till det kommer Melodifestivalen, som jag numera följer mest för att kunna fortsätta lösa Melodikrysset.

Som ni väl anar, är det inte främst de klassiska styckena i Melodikrysset jag har problem med.

Jag har nyligen för andra gången sett Bolsjoj-teaterdansare i Pjotr Tjaikovskis ”Svansjön”, och hans ”Nötknäpparsviten” från 1892 är jag också bekant med. Fast i det här fallet ville Anders Eldeman ha namnet på det redskap som finns i titeln, det vill säga nötknäppare.

Om vi vänder på det och i stället tar de mest moderna ljudillustrationerna, har jag ofta problem med dem.

Jag har, som jag har varit inne på, lyssnat på Melodifestivalerna och Eurovision Song Contest, men eftersom de här tävlingarna bygger på annat än låtar som omedelbart fastnar i melodiminnet, glömmer jag dem nästan omedelbart. Danny Saucedo kom tvåa med ”In the Club” i Mellon 2011, men inte mindes jag hur den lät.

Jag är en läsande människa, och i en av bokhyllorna finns förstås också J R R Tolkiens böcker, till exempel ”Sagan om ringen”-serien, men jag har faktiskt aldrig sett hela filmatiseringen av den här bokserien. Den tonsättning/insjungning Enya gjorde av ”May It Be” kan jag inte påminna mig, men jag blir fascinerad av hennes fullständiga irländska namn, när jag letar på Google: Eithne Pádraigín Ní Bhraonáin.

Sickan Carlsson har jag sett en del filmer med, dock mest i form av TV-repriser – men jag kan inte påminna mig just ”Landstormens lilla lotta” från 1939. Fast Google hjälper, särskilt om man har namnen på flera andra medverkande: Åke Söderblom och Thor Modén. Det Sickan sjöng hette ”Jag ska sjunga för dig”.

Och den 1981 med fyra Oscar belönade filmen om två löpare, ”Triumfens ögonblick”, med musik av Vangelis har jag definitivt inte sett – jag väljer bort allt som har att göra med idrott.

Östen med resten har jag lyssnat en del på och också gillat, men aldrig har jag försökt lära mig vilka som bildade resten. Alltså var det inte svårt att komma i håg att ”Invitation till Guatemala” skrevs av Evert Taube, men inte kunde jag spontant att den som 1994 sjöng den var en del av resten, Jens Kristensen.

Jag berättade ju inledningsvis att jag här om dan träffade Benny Andersson i hans studio – jag visade honom också min sångbok från 1970 ”Upp till kamp!”.

I dagens kryss förekom de två kvinnliga abborna, fast på soloplattor.

Krysset inleddes med Agnetha Fältskog med något som inte har med ABBA att göra: ”When You Walk In the Room”.

Och senare sjöng Frida, det vill säga Anni-Frid Lyngstad, ”Av en blomma”, som inte heller härstammar från ABBA utan från Anders Glenmark.

”Vad tar ni för valpen där i fönstret?” förknippar jag starkt med Alice Babs’ insjungning från 1952, men jag minns den också med Lily Berglund och Cacka Israelson. Först långt senare har jag lärt mig att den här låten har en engelskspråkig förlaga.

Helsvensk är däremot ”Jag tror på sommaren”. Den skrevs 1967 av Stig Olin och sjöngs in av sonen, Mats Olin. Som många svenska låtar som blev hits blev den känd också i Finland, där den kallades ”Taas on aika auringon”, och bland dem som har sjungit in den finns Karoliina Kovanen.

En skön gammal låt är ”Avalon”, insjungen 1920 av Al Jolson. Men det finns bra inspelningar gjorda av andra och senare också.

Gammal, från 1933, är också ”Smoke Gets In Your Eyes”, signerad Jerome Kern och Otto Haibach. Och eftersom den handlar om rökning, ville Eldeman här få veta vad sådan resulterar i: Jo, aska.

Melodikrysset nummer 5 2019

2 februari 2019 17:33 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken, Varia | 1 kommentar

Anders Eldeman fortsätter att i Melodikrysset ha med dubbelfrågor, där de båda delarna inte har något samband att tala om. I dag försökte han motivera det med att de båda sångtitlarna innehöll förnamn, men annars hade ljudillustrationerna inte ett skvatt med varann att göra. För säkerhets skull spelade han en annan Owe Thörnqvist-text på melodin till ”Albin och Pia”, men visst var det den senare titeln som skulle ge oss svaret – här är hela sångtexten:

Albin och Pia

Text och musik: Owe Thörnqvist, 1957

I köket, uti gården, ner I dalen
där satt och grät en ensam flicka så söt
I samma gård, i dalen, fast i salen
satt pappa, storbonn Persson arg och röt,
ja, satt pappa, storbonn Persson arg och röt.

Han hördes skria: Pia, sluta tjuta,
din Albin kommer aldrig mera igen.
Han har nog segla’ vilse me’ sin skuta
Han skulle ha vare’ tebaks’ för länge sen,
ja, han skulle ha vare’ tebaks’ för länge sen.

Pille rumpan pej, filleluring lej, hadderittan tutan tej, tjo.

Min gård är god för nästan hundra tusen,
och Pia, du är enda dotern min.
Din Albin han är pankare än lusen,
men Slaktar-Emils penningpung är stinn,
ja, Slaktar-Emils penningpung är stinn.

Men I finsoffan satt Emil och rökte köpt cigarr och såg illfundiger ut, någe’ nog…

Och Emil, len i truten, sade: Pia,
i mörron kväll så knackar jag på ditt kök,
Då kömmer ja’ me’ blommer för å fria,
ajö, Per Persson, tack för kaffegök,
ja, ajö, Per Persson, tack för kaffegök.

Och så gick han neråt vreten, men vid postlådan så stanna’ han å’ hade någe’ fiffel för sig.

O, Herre, giv mig styrka, gör mig modig,
kvad Pia, annars hoppar jag väl i ån,
För Emil är så elak, grym och blodig,
och min Albin e’ så långt, långt härifrån,
ja, min Albin e’ så långt, långt härifrån.

Men denna ödesdigra kväll I Norden
där kom en enkel rad som inte va’ glad.
Hon läste gång på gång de grymma orden
att Albin hade tatt’ sitt sista bad,
Ja, att Albin hade tatt’ sitt sista bad.

Men det var nå’ tjyv- och rackarspel me’ brevet, för det var poststämplat I Yxkroken.

Men Albin är på väg ifrån Alaska
med guldgaloner båd’ på armar å ben.
Han haver tatt’ en Hermodskurs per flaska,
mot hemmets kust nu styr han som kapten,
ja, mot hemmets kust nu styr han som kapten.

Men Pia går till stranden fylld av tårar –
ska hennes kärlek aldrig finna sitt mål?
Till hösten kan hon fylla nitton vårar,
om hennes Albin lägger på ett kol,
ja, om hennes Albin lägger på ett kol.

Men innan Pia sjunker helt och hållet
ur böljan dyker upp och räddar sin tös
vår Albin, han har hoppat av sin jolle
och liftat sista biten med en gös,
ja, han lifta’ sista biten med en gös.

Men när storbonn fick se Albins uniform, då ändra han på sinnelaget tvärt och ställde till bröllop på fläcken i åtta dar…

Av detta skådespel vart Emil galen
Och klättra’ upp och satte sig I en tall.
Där sitter han och spejar ner I dalen
och sjunger på en konstig liten trall,
ja, han sjunger på en konstig liten trall:

Pille rumpan pej, filleluring lej, hadderittan tutan tej.

Av denna lilla visa kan vi lära
att icke låta flickors väntan bli lång,
att städse kärleksbreven assurera
och strunta i om svärfarsan e’ vrång,
och se upp med Slaktar-Emil nästa gång.

Pille rumpan pej, filleluring hej, hadderittan tutan tej.

Jag har, eftersom Owe liksom min hustru är hedersupplänning, så småningom blivit bekant med honom – vi har mötts på de årliga landshövdingemiddagarna för hedersupplänningar på Uppsala slott. Vid ett av de tillfällena, när vi satt tillsammans vid kaffet, fick vi en inbjudan och biljetter till ett av hans framträdanden i Stockholm under hans never ending avskedsturné – märk att den här mannen nu är 89 år och att jag i julklapp av Birgitta har fått biljetter till hans konsert i Musikens hus här i Uppsala. Jag hoppas att jag själv lever när den här konserten äger rum.

Nästa gång kan väl Eldeman koppla ihop Pia i ”Albin och Pia” med något textstycke ur Jan Fridegårds ”From och Hård” – Pia är ju en femininform av latinets ”from”.

Varför Eldeman hade parat ihop den här thörnqvistlåten med ”Anna, du kan väl stanna” undandrar sig min analysförmåga. Men visst känner jag igen den här gamla schlagern från 1927. Dess text är skriven av Jules Sylvain och musiken av Valdemar Dalqvist.

Enligt min mening ska delarna i en dubbelfråga ha ett mer påtagligt samband. Som att Tom Jones i en inspelning från 1999 av ”Burning Down the House” som medpyroman har Nina Persson från The Cardigans.

Lennart Palm gjorde i dag faktiskt en ganska lätt igenkännlig instrumentalversion av Gösta Linderholm-klassikern ”Rulla in en boll och låt den rulla” (1978). Linderholm är mycket bra, också som låtmakare, och jag rosar honom verkligen inte för att han har valturnerat med min hustru. Men jag vill gärna berätta om ett hyss han utsattes för under den turnén. Valtalaren, alltså Birgitta, hade som turnéfunktionär med sig min kollega på partiexpeditionen Eva Warnvik, och de båda damerna beslöt sig för att utsätta Gösta för en överraskning. Till den ändan inköptes ett par damtrosor modell större, och när Gösta sjöng en annan av sina kända sånger,

Ängarnas vals

Text och musik: Gösta Linderholm, 1981

Sommaren kom och visst älskade vi
lika hett som någonsin förr
Du färgade garner i forsarnas skum
i rosa och lila kulör

Katten tog råttor i vindkrusat gräs,
älgen Ruth fick två små barn
Det doftade tvätt från luftburet band
och ladan stod hjälpligt kvar

Dina trosor blev kvar på linan

Myren var mjuk och myggen flög tätt,
vi plockade hjortron och slån
Dimman tog dalen i svävande vitt
då näcken tog paus ner vid ån

Albert med lien slog tusende strån,
ett med smultron lämna’ han kvar.
Lillflickan dansade ängarnas vals
och pojken flög drake med far

Dina trosor blev kvar på linan

Häggen den doftade in i vårt rum
lika starkt som någonsin förr
Domherren sjöng oss till tröst i en sång
då löven föll framför vår dörr

Ingenting får vi tillbaka min vän,
sommar’n tog våra frågor och svar
Låt oss än vara nyfiket unga min vän,
det finns nydrömda stigar kvar

Dina trosor blev kvar på linan

…så hyvade de båda damerna upp de inköpta trosorna på scenen, i riktning Gösta.

Den här sången fanns på Gösta Linderholms LP ”Livskraft” (Metronome MLP5.680, 1981, distribution Warner).

En ljuvligt fin visa – det är inte bara politiken som var bättre förr.

Och Gösta lär ha rodnat en smula, när de båda damerna kastade trosorna upp på scenen.

Dagens kryss startade också med en dubbelfråga. Vi skulle klara förnamn plus efternamn på den manlige artist som sjöng ”You Can’t Hurry Love”. Jag är inte så väl bekant med Phil Collins och hans musik, men det var han som sjöng.

Riktigt svår, för mig i alla fall, var frågan om vem som sjöng ”Passion Is Back” – jag har nämligen aldrig dragits till discomusik. Men de som gör det känner säkert till Amanda Lear. För egen del är jag mycket mer förtrogen med King Lear.

På ett sätt var väl en annan fråga i dagens kryss, den som illustrerades med ”Good Night, Sweetheart” lika svår, fast för en annan kategori av krysslösare, de som aldrig skulle komma på idén att lyssna på Anders Eldemans ”Da Capo”, som avslutas med den nämnda låten. Sveriges Radios musikutbud är i dag oerhört segregerat. I motsats till vad som förr bjöds i grammofontimmen måste man själv aktivt leta upp radioprogram där man får höra sådant som den nämnda låten med Al Bowlly.

Så några frågor som krävde kunskap om barnkultur.

När våra barn var små, läste vi självklart Torbjørn Egners böcker om Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen för dem, likaså hans berättelser om folk och rövare i Kamomilla stad. Mina intryck av besök i bokhandeln är att den här branschen i mycket mindre utsträckning än förr är intresserad av klassiker.

Men Astrid Lindgrens barnböcker ges i alla fall ständigt ut på nytt, och trots att intresset för att själv äga filmer starkt har minskat, återutges åtminstone de mest attraktiva filmatiseringarna. Och fortfarande är det stora delar av svenska folket som så att säga Melodivägen kan identifiera Karlsson på taket, som i dag skulle ge oss kryssordet tak.

Steven Spielbergs skapelse ET verkar också leva vidare.

Jag vet inte hur välkänd Lisa Nilssons tolkning av ”När jag var gift med Herman” är, men dess upphovskvinna, Kristina Lugn, har ju utan tvekan exponerats i media under den utdragna krisen i Svenska akademien.

En författare jag för egen del har nästan allt av och som jag har läst i mycket stor utsträckning är Stig Claesson, ofta kallad Slas. Han var bland mycket annat – han var också bildkonstnär och illustrerade sina egna böcker – också samhällsengagerad, vilket vi fick exempel på i dagens kryss. När jag med början i julnumret (nummer 20) 1974 gjorde om partiorganet Aktuellt i politiken (s) till ett socialdemokratiskt familjemagasin med drag av gamla Folket i Bild och började publicera sådant som serier och noveller, startade jag det senare med publicering av Slas-novellen ”Julfrid”- Jag sörjer fortfarande att dagens AiP har släppt alla sådana ambitioner.

Kvar då att redovisa svaret på är dagens allra sista fråga. 2008 sjöngs ”Du som tog mitt hjärta” in av Patrik Isaksson och Sarah Dawn Finer, och då förstår ni förstås varför jag har sparat också svaret till allra sist i svarsredovisningen. Dawn Finer startar i kväll melodifestivaluttagningarna, och dem kan man ju inte missa, om man som jag tänker fortsätta lösa Melodikrysset.

Palmepriset till Daniel Ellsberg

31 januari 2019 23:17 | Film, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Under sen eftermiddag/tidig kväll (med början klockan 16.00) var Birgitta och jag inbjudna att delta i utdelningen av 2018 års Olof Palme-pris i Grünewaldsalen i Stockholms konserthus vid Hötorget. Min kondis är det ju inte mycket med längre, så vi tog bil från Centralen, men jag är glad över att jag fick vara med om den här ceremonin.

Årets pristagare, Daniel Ellsberg, är utan tvekan meriterad för att få prissumman 100.000 USD. Han är född 1931, således 87 år, och kunde gärna ha fått det här priset tidigare – 1971 avslöjade han USA-ledningens planer för kriget i Vietnam och riskerade då att hamna i fängelse på livstid, rent av bli likviderad. Han höll sig därför undan under en period, men det hela slutade i stället med att Richard Nixon tvingades avgå.

Ellsberg har för sin del inte bytt åsikter, och han fortsätter sin kamp mot den nuvarande amerikanska ledningens och Pentagons krigsplaner och att varna för global nukleär förintelse.

Ceremonin i Konserthuset inleddes av ordföranden i Palmecentret Pierre Schori med en presentation av pristagaren och med en motivering av varför Ellsberg hade tilldelats priset. Schori assisterades vid prisutdelningen av Olof Palmes äldste son Joakim Palme.

Prisutdelningen, i vilken deltog även utrikesminister Margot Wallström, följdes av att Rickard Söderberg, gay och tenor, ackompanjerad av Majsan Dahling sjöng ”Till havs”, och det här paret återkom sedan, innan Pierre Schori avslutade hela prisceremonin, med ytterligare ett par nummer. Söderberg är verkligen en suverän artist, och publiken i Konserthuset jublade.

Men programmet innehöll mer.

Pristagaren tackade för priset, inte bara med ett tacktal utan med ett genomtänkt anförande i den anda han verkar i och avbröts flera gånger av publikens applåder.

Sedan följde ett framträdande av en artist jag har nästan allt av på skiva, Mikael Wiehe. Jag har inte bara hört honom live, ensam och tillsammans med andra – vi har också haft personlig kontakt, och nu tänker jag ändå inte främst på skivsigneringar. En gång, och då hade vi aldrig träffats personligen, blev jag i sommarhuset i Öregrund uppringd av honom, och det visade sig då att Wiehe, som var känd för att vara vänsterpartist, via sin hemsida sålde den Olof Palme-CD jag hade låtit producera till minne av Olof Palme och nu behövde fler exemplar. CDn hade redigerats av Sven Ove Hansson och fick namnet ”En levande vilja” (Amigo OP 01, 1996).

En sång till modet

Text och musik: Mikael Wiehe, 2000

Här är en sång till modet
Den är till alla dom
som vågar tro på morgondan
fast natten är så lång
Här är en sång till modet
en liten, enkel låt
Det kanske verkar meningslöst
Men jag sjunger den ändå

Här är en sång till modet
till glädje, hopp och skratt
Till dom som tror på kärleken
fast hatet är så starkt
Till alla som slår sej samman
Till alla som ställer krav
Till dom som vet hur svårt det är
och ändå säger ”ja”

Här är en sång till modet
hos dom som vågar se
Som inte låter tysta sej
men säger som det är
Till alla som bygger broar
Till alla som släpper in
Till dom som tror att människan
kan göra det, hon vill

Här är en sång till alla
som vägrar att ge opp
Till dom som kämpar vidare
fast livet är så hårt
Till alla som vågar längta
till nåt, dom aldrig sett
Som inte låter kuva sej
men håller på sin rätt

Här är en sång till modet
Den är från mej till dej
En liten enkel visa
med det, jag helst vill säg’
Så vårda den väl och lär den
och nynna den ibland
För då växer den och sprider sej
i hela Sveriges land

Den som vill lyssna till den här låten rekommenderas att skaffa Mikael Wiehes CD ”En sång till modet”, EMI 72 435259082, 2000. Den finns också på Wiehes CD, ”Ta det tillbaka”, Warner 5051 1865-8253-2-6, 2010.

Fast här sjöng han den här sången till stor del på engelska.

Sen fick vi se en videofilm med MIT-professorn Max Tegmark, och därefter följde ett samtal med Daniel Ellsberg och Joefin Lind, generalsekreterare för Svenska fysiker mot kärnvapen, lett av Anna Sundström, generalsekreterare i Olof Palmes internationella center.

Som ni säkert förstår fanns det oerhört många i publiken som vi tidigare kände, men vi hörde till dem som hade fått platser vikta (med namnskylt), hyggligt långt fram vilket ändå inte riktigt kompenserade vår på grund av ålder nedsatta hörsel. Eftersom det här inte är något Gala Peter-kåseri, gör jag inte ens något försök att nämna alla vi såg och hälsade på, men jag gör tre undantag. Till höger om Birgitta satt Anna Karin Hammar, som vi känner från vår sommarstad Öregrund och även från Uppsala, men här deltog hon som ledamot i palmecentrets styrelse. Till höger om henne satt den gamle folkpartisten Hans Blix, som Birgitta känner allt sedan folkomröstningen om kärnkraften. Fast här var han förstås i egenskap av tidigare palmepristagare, vilket också mannen jag hade framför mig, Kurdo Baksi, är.

Men efteråt, när det blev mingel (tre snittar och ett glas vin, i vårt fall Ramlösa), brast det lös: Gamla vänner fann varandra, och även här kom det fram människor som ville tacka Birgitta för radioprogrammet om memoarerna. Själv träffade jag många gamla vänner, till exempel Jonas Sima, som till det redan nämnda tioårsminnet av Palmemordet gjorde en film på mitt uppdrag, och en hel drös forna arbetskamrater från min tid på 68an.

När man efter lång tid åter träffar gamla vänner, faller det sig förstås naturligt att prata om gamla minnen och om hälsa, det sista naturligt med tanke på vår ålder.

Men en gammal bekant tog själv och inte i särskilt vänliga ordalag upp Stefan Löfvens – han var inte med i Konserthuset – reträtt från klassiska socialdemokratiska ståndpunkter i förhandlingarna med Centern och Liberalerna. Vederbörande, som vet att jag skriver, ville uttryckligen inte skylta med sitt namn på bloggen, och det respekterar jag. Men jag vet också att det inte bara är två partimedlemmar som tycker på det här sättet.

Melodikrysset nummer 4 2019

26 januari 2019 15:23 | Film, Media, Musik, Ur dagboken, Varia | Kommentering avstängd

Jag kom upp tidigt i morse också och hann både raka mig och duscha samt äta frukost och läsa två av våra tre morgontidningar innan det var dags att lösa Melodikrysset. Krysset var inte särskilt svårt i dag, men som vanligt fanns det några frågor vars svar jag inte kunde utan lite arbete på nätet.

Avril Lavigne, i dag med ”Here’s To Never Growing Up” från 2013, tror jag aldrig jag har hört förut, men nu har jag läst på lite och tyckte det var intressant att höra om den här kanadensiskans mångnationella bakgrund.

Billy Joel känner jag åtminstone till, men vad jag vet har jag aldrig tidigare hört honom sjunga ”In the Middle of the Night” (1993).

Resten klarade jag för egen maskin, även om jag förstås sen har googlat på årtal och liknande faktauppgifter.

Det är klart att jag till exempel kände igen ”All of Me”, men tillkomståret, 1931, har jag hittat på Google.

Aningen svårare var det att identifiera Liza Minnelli i ”Crying” från 2002. Fast låten gjordes redan 1962 av Roy Orbison.

Krysset avslutades i dag med en amerikansk artist, som jag har nästan allt av på skiva. Jag talar om Bruce Springsteen, också kallad The Boss. I dag hörde vi honom i ”Party Lights” som han sjöng in 1980 men som inte har skrivits av honom själv.

Vi kan då gå över till ett europeiskt land, Frankrike. Därifrån kom den fantastiske skådespelaren och regissören Jacques Tati. Jag har hela hans filmproduktion i en box, men tycker nog att ”Semestersabotören”, gjord redan 1953, förblev hans yppersta verk. Läs gärna min recension ovan under Kulturspegeln, Film!

Evert Taube var förvisso svensk, men han har icke desto mindre skrivit och 1933 sjungit in den sång i fransk miljö, ”Tango i Nizza” (numera mer känt som Nice), som förekom i dagens kryss. Har ni lust att själva sjunga den, finns också den texten ovan under Kulturspegeln fast i avdelningen Sångtexter.

Från den franska medelhavskusten är det inte långt till Italien, vilket leder oss vidare till halvitalienaren Benjamin Ingrosso, som ju vann den senaste Melodifestivalen med ”Dance You Off”. Hans mamma, Pernilla Wahlgren, är svenska men har alltså tidigare bildat par med en italienare, så Benjamins syster Bianca är halvitalienska. Jag nämner de här båda damerna för att jag såg dem i gårdagens Skavlan och då tänkte att jag inte skulle stå ut en enda dag om jag hamnade i deras sällskap.

Vi förflyttar oss dock till ett annat hav, Nordsjön. ”Nordsjön”, skriven av Martin Nilsson 1931, känner jag förstås till, men nog är den mer känd under titeln ”Gamla Nordsjön” i till exempel Harry Brandelius’ insjungning från 1944.

”Lilla vackra Anna” följde med Birgitta och hennes dotter Anna till vårt gemensamma hem, och jag trodde länge att den också var skriven av Alf Prøysen, som sjöng på skivan. Men senare har jag lärt mig, att den här visan faktiskt är mycket äldre och svensk. Fast det betyder inte att mitt intresse för Prøysen har minskat – under mina nio år som de svenska Socialdemokraternas nordiske sekreterare kollade jag varje gång jag var i Oslo skivbutikerna i centrum för att hitta prøysenskivor jag ännu inte hade, och på en av Arbeiderpartiets kongresser köpte jag en flerbandsutgåva av hans sångtexter – Prøysen var partimedlem ända tills han dog, och det hörde till kongressritualerna att ombuden sjöng något av Prøysen unisont. I dag fick vi dock, för att äntligen återvända till Melodikrysset, höra ”Lilla vackra Anna” i en annan insjungning än av Prøysen men gjord samma år, 1955, av Cacka Israelsson.

En annan favorit från förr är Povel Ramel – jag har sett och hört honom live både i tält och i konsertlokal. Och jag är hyggligt bevandrad i hans repertoar, känner till exempel genast igen visan där han sjunger om Bladberg och son, ”Bladbergeri hurra” från 1957.

Då är det bara en fråga kvar att redovisa svaret på: Jerry Williams (Erik Fernström) och Anna Ternheim sjöng 2015 tillsammans in ”Far From Any Road”.

Fast för min del har jag nu för dagen nått vägs ände.

Melodikrysset nummer 2 2018

12 januari 2019 16:16 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Jag är ganska frustrerad över utgången i regeringsförhandlingarna, men det ska jag skriva om separat. I dag är det lördag, och då är det Melodikrysset som gäller.

Och för att genast hitta en lämplig övergång: ”We Are All the Winners” gäller nog inte riktigt resultatet för Socialdemokraterna i den segdragna process som i går ändade i en överenskommelse om regeringsprogram och budget – mitt parti fick visserligen behålla regeringsmakten men fick betala ett mycket högt pris för att få det. Nick Borgens bidrag till Mellon 1993 backades upp av en kvinnlig trio i vilken bland andra Maria Akraka ingick.

Den kryssfrågan var ju inte särskilt svår, men Melodikrysset i dag innehöll låtar som var betydligt svårare att klara, för mig i alla fall.

”Private Emotion”, ett samarbete 1999 mellan Meja och Ricky Martin, hade jag till exempel aldrig hört tidigare, fastän jag förstås känner till båda.

Ed Sheeran har över huvud taget inte fäst sig i mitt musikminne, och ”Be Mine Forever” från 2014 är ett exempel.

Och jag har ju tidigare bekänt att TV-serier inte riktigt är mitt bord. Så vitt jag minns har jag aldrig någonsin sett TV-serien ”Skenet bedrar”, vilket är den svenska titeln på en engelsk serie som sändes 1990-1995, ”Keeping Up Appearances”.

Äldre svenska schlager är normalt något jag behärskar, och när jag kom till Sverige i slutet av andra världskriget spelades ofta Sven-Olof Sandberg i radio. Men ”Lyssna till mig i kväll, lilla mor” har inte fastnat i mitt melodiminne, och kanske beror det på att SOS sjöng in den så tidigt som 1928, alltså drygt tio år innan jag föddes.

När jag, med lite åldersfördröjning, fick börja i svensk skola, var Alice Tegnérs sånger ständigt närvarande. Hon var den som skrev den mest använda svenska texten till en engelsk barnklassiker, ”Baa, Baa, Black Sheep”: ”Bä, bä, vita lamm, har du någon ull?”.

Jag hade en mamma, som i hela sitt liv läste kopiösa mängder av skönlitteratur, och bland det hon köpte till sin egen bokhylla fanns BFB-utgåvan av Margaret Mitchells ”Borta med vinden”, som i amerikanskt original (från 1936) hette ”Gone With the Wind”. Den filmades också, år 1939.

Och för att då fortsätta på USA-spåret: Dolly Parton har jag faktiskt skivor med, dock inte countrylåten ”Blue Smoke” från 2013.

Country kan vara OK ibland, så också enstaka dansbandslåtar, men ”Sträck ut din hand” med Carina Jarnek är faktiskt inte tillräckligt bra. Jag förstår motivet att inte spela den med upphovsmannen, Lasse Berghagen – det hade blivit för lätt – men lite fånigt var det också att konstra till det genom att fråga efter hans riktiga förnamn, Lars. Berghagen har jag för övrigt inte mött bara genom Allsång på Skansen. På den tiden då Ulf Adelsohn var landshövding i Stockholm, blev hustrun och jag inbjudna till en middag hos Ulf och Lena, och bland de övriga gästerna fanns bland annat Lasse Berghagen.

Lill Lindfors har jag däremot aldrig träffat personligen. Men naturligtvis har jag mängder av gånger hört henne sjunga ”Du är den ende” (1967). Den svenska texten skrevs av poeten Bo Setterlind. Musiken, ”Romance”, är spansk och äldre. Fast i dag hörde vi den i en instrumental version.

Kul ar det också att åter få höra ”Snabbköpskassörskan”. Jag minns den från 1985 med gotländska ”Di sma under jårdi”, där Göran Ringbom var sammanhållande kraft och var den som var kund. Fast upphovet till den här succén är Tomas Ledin – visste ni det?

Jag har varit på Gotland ganska många gånger, så också i Finland, och min ganska stora sibeliusavdelning i skivhyllorna innehåller förstås också ”Finlandia”. Jean Sibelius skrev den redan 1899, och den är fortfarande ett av hans mest hörvärda verk.

Efter att ha hört ”Finlandia” en gång till, dessutom strax efter att ha läst om det sakpolitiska resultatet av regeringsförhandlingarna, känns det underbart att få möta något som både är något bestående och ett känslomässigt lyft.

Melodikrysset nummer 52 2018

29 december 2018 17:30 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 9 kommentarer

I går kom vi ut till vårt sommarhus i Öregrund och stannar här ungefär en vecka, alltså bland annat över årsskiftet. Här ute vid kusten är det mer vinter än i Uppsala. Trädgården är snötäckt – dock är gången upp till huset snöfri; förmodligen har vår trädgårdshjälpreda Henrik varit här med sin snöslunga. Men i övrigt såg man rådjurs- oh harspår lite varstans. Tur att vi i höstas fick höga hönsnät på plats runt våra båda nya estniska äppelträd. Äppelskörden på de äldre äppelträden blev riklig, och vi har fortfarande kvar av våra juläpplen trots att vi har ätit egna äpplen hela hösten.

Inomhus gick det hyggligt snabbt att få upp värmen. Vi har så här års en viss grundvärme på för att slippa frysa, när vi kommer ut under vintern, och för att klara att gå och lägga oss utan att bli mänskliga istappar.

Jag sover gott i den lantliga tystnad som präglar Öregrund så här års, men givetvis tvingas en gammal man som jag att ett antal gånger gå upp och kissa, och då gäller det att komma i håg var man är – vägen till toa här är ju inte identisk med motsvarigheten inne i stan. Men är man väl ute ur sovrummet, vägleds man ju av en viss nattbelysning. Jag hade satt väckarklockan på sju för att hinna göra mina morgonbestyr, bland annat koka kaffe för hela den kommande dagen, men spontanvaknade en kvart tidigare och beslöt då att gå upp och ta itu med dagen.

Så i dag har jag löst krysset i relativt piggt tillstånd, även om både sämre syn och sviktande hörsel ställer till en del djävulskap.

Jag tackar Eldeman för att vi i dagens kryss slapp ologiskt sammansatta dubbelfrågor – men är det verkligen musikkunskap att känna igen ”Fågeldansen”, spelad baklänges? (Jo, jag har själv dansat den i yngre dar, vet till och med att den ursprungligen kommer från Schweiz.)

Till det svåra i dag (alltså för mig, inte för dansbandspubliken) hörde ”Nu glittrar trädens kronor” med Elisa Lindström, som ajg veterligen aldrig har hört talas om.

Sten & Stanley känner jag i alla fall till, men jag kan inte påminna mig att jag någonsin har hört deras ”Nere i hamnen”. Amerikanska The Drifters känner jag likaså till, men jag tror att jag aldrig har hört deras original, ”Under the Boardwalk” (1964).

Jag har hygglig kunskap om barn- och ungdomsböcker, både för att jag har läst och recenserat många sådana och gett bort många till barn och barnbarn i mycket spridda åldrar. Nils Olof Franzéns böcker om Agaton Sax (sammanlagt elva< böcker, skrivna 1955-1978) känner jag förstås till, men jag har aldrig riktigt fastnat för dem.

Eldeman har en viss förkärlek för musik som har blivit känd genom TV-serier, och det bereder mig ibland problem.

"Törnfåglarna” från 1977 har jag åtminstone sett en smula av, när den visades i TV 1983, men jag har aldrig läst den bakomliggande boken. Filmtemat, ”Anywhere the Heart Goes”, skrevs av Henry Mancini och sjöngs av hans dotter.

Ted Ström, som jag har mycket av på skiva, skrev musiken till filmen ”Tre kärlekar”. Den gjordes 1989 av Lars Molin, som faktiskt har varit kommunalpolitiskt aktiv (s) i Östhammar, också gjort film här i Öregrund. Vi har träffats personligen , bland annat på en socialdemokratisk kulturkonferens.

Magnus Uggla har jag skivor med och av, och självklart har jag ”Jag mår illa” från 1989, i dag dock i Lennart Palm-tappning. Av hustrun fick jag förresten Ugglas nya bok i julklapp.

Men min musiksmak är vid – självklart gillar jag också Johann Sebastian Bach. Och inte nog med det: Jag har också Roger McGuinn spelandes Bach på skiva.

Rent amerikansk och dessutom rolig att lyssna på är Al Jolsons inspelning 1920 av George Gerswins och Irving Berlins ”Swanee” (1919).

Jag är ju i den ålder för vilken Max Hansen är en välbekant scen- och skivartist, så hans medverkan i Ralph Benazkys (kompositör) ”Värdshuset Vita hästen” klarade jag utan vidare, men jag strök sen den här frågan, eftersom jag felaktigt trodde at jag hade redovisat den i bloggtexten. Hansen sjöng tillsammans med Evy Tibell ”Det måste vara underbart”. Tack, Hans Wikell, för påpekandet!

Lite mer av upprepning tycker jag präglar Eldemans val av två i och för sig utmärkta kvinnliga artister.

I dag fick vi höra ”Vart du än går” med Lisa Nilsson.

Och sen avslutade han med Adele och ”Send My Love” från 2015.

Men själv väljer jag att avsluta med en i alla avseenden fantastisk maning, ””Skynda dej älskade, skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut.” Texten är skriven av Tove Jansson och musiken av hennes sambo, Erna Tauro. Den finns insjungen av flera olika artister, på flera olika språk, men jag undrar om inte väldigt många rankar Cumulus’ insjungning från 1965 mycket högt.

Jo, nu har dagarna mörknat länge, timme för timme och minut för minut.

Fast hav tröst. Håll modet uppe. Nu vänder det, och det vänder mot vår.

Melodikrysset nummer 51 2018

22 december 2018 20:10 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 14 kommentarer

Nej, Melodikrysset var inte särskilt svårt i dag. Att jag har dröjt med att publicera mitt sedvanliga lördagskåseri om krysset beror på att jag fann det ännu mer angeläget att skriva ytterligare ett debattinlägg om regeringsförhandlingarna. Men nu är det gjort.

Två av kryssfrågorna i dag hade anknytning till den sångbok vi använde i min barndoms folkskola, ”Nu ska vi sjunga” (ny 1942, men då hade jag ännu inte kommit till Sverige).

Där fanns Anna-Lisa Frykmans av Elsa Beskow illustrerade ”Kungens lilla piga”, som förstås arbetade i ett slott.

När juldagsmorgon glimmar” har tyskt ursprung men fanns också den i ”Nu ska vi sjunga”. I Psalmboken har den nummer 121. Jag har inte bara sjungit den utan också lärt mig den utantill.

Under den tidiga skoltiden lärde jag mig också att sjunga ”Gläns över sjö och strand”, även kallad ”Betlehems stjärna”. Texten skrevs 1891 av Viktor Rydberg (som jag faktiskt har läst ganska mycket av) och tonsattes 1893 av Alice Tegnér.

Ett par av dagens ljudillustrationer hade för omväxlings skull rötter i den tyskspråkiga världen.

Det gäller Boney M – fast i dag fick vi höra dem på spanska: ”Feliz Navidad” (1981).

Man kan naturligtvis ha invändningar mot frimurartråden i ”Trollflöjten”, skapad av Wolfgang Amadeus Mozart, men man kan ju se den som saga, och musiken är fullständigt underbar. Den här operan skapades redan 1791. Vi har den förstås på skiva, men dessutom har vi på video sett Ingmar Bergmans fantastiska uppsättning från 1975.

På bio ha jag förstås sett också ”Frukost på Tiffanys” från 1961, en underbar film med Audrey Hepburn. I original hette den låt vi hörde Hepburn sjunga ”Moon River”, och musiken skrevs av Henry Mancini.

Från USA kom också Hank Williams, som 1949 sjöng in ”I’m So Lonesome I Could Cry” (1949).

I min ungdom förekom det att amerikanska artister från ungefär samma tid inte bara turnerade i Sverige utan också sjöng på inövad men naturligtvis lite knackig svenska. Ett exempel är den mörkhyade gruppen Delta Rythm Boys, som vi i dag hörde i ”Flickorna i Småland”. Delta Rythm Boys gjorde stor succé med att 1951 sjunga ”Flickorna i Småland” – jag har själv hört dem göra den vid en midsommarfest i min barndoms och ungdoms Juniskär, numera en del av Sundsvall.

Att svenska artister gör låtar på engelska är ju inget ovanligt. 2008 vann Charlotte Perrelli Melodifestivalen med ”Hero”, och den gick bra här i Sverige och i några andra länder, men i ESC hamnade den ganska långt ner i resultatlistan.

Själv tycker jag bättre om en annan av dagens svenska hits – i original med Lisa Ekdahl, inte som i dag instrumentalt. Jag talar alltså om hennes hit från 1994, ”Vem vet”. Roy Andersson fick henne också att ställa upp i en socialdemokratisk valfilm.

För egen del har jag aldrig hört till den mycket stora grupp som gillade och dansade till Sten & Stanley, men jag förstår ändå den dragningskraft deras musik hade på till exempel dansbandspubliken. Och de kunde ju variera sig. Ett exempel är det som spelades i dag, ”Jungfru Maria”.

Men jag känner mer för den låt som återstår att redovisa, den vi hörde allra först i dagens kryss. Självfallet minns jag ”Vår julskinka har rymt” från 1988, men ännu mer minnen är förknippade med det par som sjöng den. Den ena är Sven Melander, som jag en gång i världen läste i Aftonbladet. Den andre blev bloggare liksom jag själv (och var också tidningsman i botten). Nu talar jag om Åke Cato, som jag så småningom blev ett slags ”brevvän” med bloggvägen – jag upptäckte att han drev en mycket läsvärd blogg, och efter att ha skrivit kommentarer till några av hans bloggtexter, kollade han min blogg och gillade tydligen vad han läste, så jag hamnade bland hans mycket få länkar till andras bloggar. Och jag fick kommentarer från honom, och framför allt använde han mig och min blogg för att snabbt och säkert få fram gamla sångtexter och liknande.

Jag saknar honom.

Alla er som fortfarande lever och läser mig tillönskar jag en en synnerligen god jul.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^