Melodikysset nummer 16 2017

22 april 2017 13:12 | Deckare, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag har haft en period av allehanda kroppsligt elände. Före påsk, när vi hade flyttat ut till sommarhuset i Öregrund och tillsammans förpassade tomma väskor, bagar och kartonger upp på vinden, klev jag fel på vägen ner och skrapade ryggen mot vindsstegen. Inget ben brutet, men det gjorde jävligt ont i ryggen, vilket senare har lett till svullnad plus en stark blånad över nästan hela ryggen. I går hade jag tid hos min husläkare, och hon förklarade det senare främst med att det Waran jag dagligen tar påverkar blodet på det här sättet.

Under påsken fick jag sen hosta, särskilt besvärlig när jag går och lägger mig. Mot det fick jag recept på en kraftfull hostmedicin, men vad hjälpte det, när varken jag själv eller hustrun lyckades få upp medicinflaskans kapsyl. Men hustrun är på Apoteket just nu och ska då passa på att fråga personalen om hur man gör.

De ovan nämnda ryggbesvären dominerar just nu, men när jag var hos husläkaren, klagade jag också på att klismärtorna på ryggen inte har gått över trots att jag har använt de två föreskrivna tuberna av salva. Så nu har jag fått ett nytt recept.

När jag ändå var på Vårdcentralen, passade jag också på att lämna på grund av göteborgsutflykten till S-kongressen plus påskhelg med barn och barnbarn försenat prov till Akademiska för Waran-dosering.

Men jag ska inte bara klaga. Till gårdagens middag hade hustrun på ett närliggande kondis köpt danska smørrebrød. Kvällen avslutades med unge komissarie Morse i TV, ett riktigt välgjort och spännande avsnitt.

Och sen har jag, som alltid på lördagsmorgnarna, klivit upp tidigt, rakat mig, duschat, tagit mina morgonmediciner och ätit frukost, innan det blev dags för Melodikrysset.

För egen del tyckte jag det var ovanligt lätt i dag. Bara ett par frågor måste jag googla på.

Den ena illustrerades med en barnvisa som, märkligt nog, inte har kommit i min väg – men jag hade väl inga barn i rätt ålder när den kom, antar jag: ”Min tand är lös”. Men eftersom jag saknade bara vokalen, kunde jag ändå begripa, att det Lennart Palm spelade måste handla om en tand.

Både Lasse Holm och Lotta Engberg är mig välbekanta, men just låten de tillsammans gjorde, ”Det måste gå”, mindes jag inte.

Robin Bengtsson är inte en artist jag spontant skulle lyssna mycket på, men jag minns faktiskt hans ”I Can’t Go On” från senaste Melodifestivalen.

mycket bättre” i TV 4 brukar jag inte titta på, men dagens två artister hör till dem mina musiköron gillar. Vi hörde Little Jinder göra en egen version av Freddie Wadlings ”We Are the Freaks”.

Dolly Parton är faktiskt en sångerska med mycket större bredd än många tycks ha förstått – jag själv har CD med henne. I dag hörde vi henne i ”Blue Smoke”.

För egen del är jag hyggligt förtrogen också med opera. Man kan ha invändningar, även politiskt betingade sådana, mot Richard Wagner, men jag hör ändå till dem som finner hans fyra verk om Nibelungens ring fascinerande – på tyska är samlingsnamnet ”Der Ring des Nibelungen.

Men jag är som jag är. I unga år lärde jag mig att med Lasse Dahlquist sjunga ”Engelska flottan har siktats vid Vinga”, den som har titeln ”Oh boy oh boy oh boy”.

En annan av dagens havsanknutna låtar, ”Ta mig till havet” (ursprungligen med Peter Lundblad), har i mitt fall fått en mycket mer sorglig innebörd än den texten ger fog för: Den var min lite äldre kusin Kreetes älsklingsmelodi, och en sonson till henne sjöng den vid kistan på hennes begravning. Sen fick det här en alldeles speciell fortsättning. På sommaren det här hände besökte jag och Birgitta Estland, gjorde också en resa till min och Kreetes hemby vid Finska viken och fanns där Kreetes söner med en urna med hennes aska. Enligt hennes önskan tog sönerna henne tillbaka till hennes (och alltså mitt) forna hemvist och spred där hennes aska i havet utanför Juminda, som byn heter. Jag har ingen religiös tro, men det här återbördandet till ursprunget kändes alldeles rätt.

Så kan man hantera evigheten. Fast ibland handlar det om att kunna reagera fort, mycket fort. Ett exempel på detta är ”På minuten”, i sin forna glans ett mycket bättre program.

Till Anders Eldemans egenheter hör att han ofta återvänder till vissa artister, filmer och temata.

I dag avslutade han Melodikrysset med Lasse Berghagen och ”Inte bara drömmar”. Ibland har jag tyckt att det har blivit för mycket Berghagen – märk att jag inte alls har något horn i sidan till honom – men nu har det ju inte skett så ofta.

Jag är en varm Taube-vän – kolla Musik respektive Sångtexter under Kulturspegeln ovan – och tycks dela detta mitt intresse med Eldeman. I dag fick vi höra ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull” fast med Ulrik och Mikael Neumann.

Och så går vi i mål med en James Bond-film, ytterligare en av Anders Eldemans specialiteter. Låten han spelade, ”Underneath the Mango Tree” med Count Basie, förekom i filmen ”Agent 007 med rätt att döda”, och där mötte vi Dr No. (”Dr. No” är för övrigt den engelska filmtiteln.)

För egen del kommer jag i kväll att få höra ganska mycket musik av helt annat slag. Birgitta och jag ska gå på ODs konsert.

Och efter konserten åker vi ut till huset i Öregrund igen.

Melodikrysset nummer 15 2017

15 april 2017 12:15 | Film, Media, Musik, Politik, Resor, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

För första gången på mycket länge missade jag ett melodikryss – förra lördagen var jag per tåg på väg till Göteborg, och jag visste heller inte att sändningen av krysset på grund av de tragiska händelserna i Stockholm i stället sändes på söndag – fast inte heller då hade jag ju kunnat lösa Melodikrysset, eftersom jag då var på Socialdemokraternas partikongress. Det finns saker som är viktigare än att lösa Melodikrysset.

Dagens kryss har jag emellertid löst, nu återbördad till huset i Öregrund. Allt var inte så lätt, för mig i alla fall.

Jag har till exempel för egen del varken sett den brittiska TV-serien ”Arvingarna” eller lyssnat på dansbandet ”Arvingarna” – men jag medger att det var en kul grej att låta två helt olika frågor få samma svar, som skulle in på olika ställen i krysset.

Då var dagens filmfrågor lättare.

Agent 007 har ju Anders Eldeman närmast fnatt på. I dag fick vi höra Carly Simon i ”Nobody Doe’s It Better” ur Bond-filmen ”Älskade spion” – fast här skulle vi veta att James Bonds skapare heter Ian Fleming.

Hyggligt lätt med hjälp av sångtexten var det också att känna igen ”Springtime For Hitler”, på svenska ”Det våras för Hitler”, som vi ju förknippar med Mel Brooks.

Och ”April In Paris” förekom i en film från 1952 – jag har sett den flera gånger.

Också ”Ich bin von Kopf bis Fuss an Liebe eingestellt” sjöngs av Zarah Leander i filmen ”Blå ängeln”. I dag sjöngs den dock av Malena Ernman.

”Pappa jag vill ha en italienare” minns vi med Galenskaparna och After Shave.

Izabella Scorupco är dock inte italienare utan polack, så där hjälpte det inte att hon sjöng ”I Write You a Love Song”.

Ina, Nina och Stina”, sjungen av Mona Wessman, minns jag inte heller.

Egendomligt nog minns jag heller inte Eva Dahlgrens ”Inga tårar mer”.

Svante Thuresson har jag till och med hört live, och jag gillar honom, men i melodiminnet fanns i dag inte ”Du ser en man”, men jag mindes Burt Bacharachs oriuginal, ”This Guy’s In Love With You”, även om vi i dag hörde en instrumental version.

Sen återstår två gamla favoriter i dagens kryss.

Povel Ramel och Gunwer Bergkvist, i dag i ”Släkthuset”, var på sin tid mycket stora i svenskt scen- och musikliv.

Och jag minns fortfarande med glädje ”Natttuppen” i radio med den alltid hörvärde Pekka Langer. Honom minns jag också från salig AT, LO-ägda Aftontidningen, och senare som villigt blickfång i socialdemokratiska valannonser.

På den tiden klev artister frimodigt fram och tog politisk ställning.

Liket lever

5 april 2017 16:12 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Politik, Resor, Ur dagboken | 6 kommentarer

I går gick större delen av dagen åt till en hälsovårdsrelaterad resa till Uppsala.

Jag hade tid hos min läkare på hjärt- och lungkliniken för en återkommande kontroll. Jag är ju inne på min andra pacemaker, och när läkaren kollade hjärtrytmen, konstaterade han, att hjärtat, det vill säga pacemakern, fungerar riktigt bra. Så vi pratade avslutningsvis om politik – jag berättade bland annat om mitt och hustruns nära förestående resa till partikongressen i Göteborg – och innan jag gick, välkomnade han mig tillbaka till nästa ordinarie kontroll om ett år. På det svarade jag: ”Vi får väl se om jag lever då.” Åjo, replikerade han; enligt hans bedömning skulle jag även då befinna mig i de levandes skara.

Men en lättnad även i närtid medförde det här läkarbesöket. Jag har nu länge haft en Furix-dosering om två tabletter varje morgon, dock med muntligt lov att hoppa över den här mycket urindrivande medicineringen, när jag till exempel måste färdas långt i buss som saknar toalett, läs under de så här års återkommanade resorna mellan Öregrund och Uppsala. När jag klagade min nöd, kollade läkaren mina ben och fann dem inte uppsvällda och drog ner det normala furixintaget på morgonen till en enda tablett – dock bör jag själv kolla ben och fötter, och om jag då ser svullnad, bör jag mota detta med hjälp av ytterligare en furixtablett.

Efter lite provtagning stultade jag sen genom sjukhusområdet, närmast på väg till bussen, men mötte strax en gammal bekant, förra stadsarkivarien i Uppsala, som även hon ville diskutera det politiska läget i så väl Uppsala som landet.

Allt det här gjorde, att jag egentligen anlände för sent till Vårdcentralen i Svartbäcken för att få lämna de blodprov med hjälp av vilka Akademiska bestämmer mitt Waran-intag. Men växeln ringde den ansvariga på provtagningen, och hon ställde upp, eftersom jag ju bara tillfälligt var i stan och dessutom hade blivit försenad.

Och då passade jag också på att låta henne ta proverna inför ett kommande besök hos min husläkare.

Först därefter, efter klockan 16.00, åt jag någonting alls den här dagen. Jag gick till det näraliggande kondiset och beställde en stor köttbullsmacka plus te.

Sen tog jag bussen ner till centrum och besökte mitt apotek för att ha tillräckligt med Insuman under partikongressen i Göteborg.

Den ska jag noga följa. Öronen och hjärnan är det inga fel på än så länge.

* * *

Fast i dag råkade jag ut för en olycka, som kunde ha ändat i att jag alls inte skulle kunna åka till partikongressen i Göteborg, en sån där olycka som människor i min ålder – snart 80 – dess värre kan drabbas av.

Inför påsken och barns och barnbarns besök då har Birgitta och jag jobbat för att få huset i ordning, alltså packat upp, ställt sakerna på sina sommarplatser och städat upp efter flytten.

I dag sorterade jag och ordnade (i alfabetisk ordning) alla DVD- och VHS-filmer för barn vi har här, väldigt många tecknade sådana, av Disney och många andra. Det var besvärligt, eftersom vi har de här filmerna ovanpå ett par höga bokhyllor, där man i båda ändar måste trava filmer liggande för att alla de där emellan ska ligga kvar och inte ramla ner i golvet. Filmerna ska så högt upp att jag måste använda en stol att stå på, vilket gör det här extra besvärligt, eftersom jag numera måste ta hjälp av armarna för att häva mig upp på stolsitsen. Och eftersom i början filmer ideligen ramlade ner på golvet, fick jag upprepade gånger klättra ner och sen upp igen på den där stolen.

Jag svor en del, men till slut hade jag fått upp alla filmerna i önskad ordning.

Sen hade jag kommit överens med Birgitta om att vi tillsammans skulle ta upp alla resväskorna och bagarna samt kartongerna från flytten upp på vinden.

Upp på vinden kommer man genom en lucka i taket på glasverandan: Man fäller ner en stege som sitter fast på luckan, och sen måste man klättra. Det underlättar om man är två, en som klättrar upp till luckan och en som från högen på golvet räcker upp en väska/bag/kartong i taget.

Jag åtog mig att klättra upp, ta emot och stapla det som skickades upp på var sin sida om luckan, den ena för mina, den andra för Birgittas väskor.

När det gällde de stora resväskorna var det ganska svårt att hitta en väg förbi mig själv genom den ganska lilla luckan.

Men till slut var alltsammans uppe på vinden.

Själv skulle jag då ner igen.

Jag var, som oftast inomhus, i strumplästen, och trästegens smala klätterpinnar är av vackert lackerat trä.

Så efter bara ett par kliv neråt halkade jag och föll fullkomligt handlöst ner i golvet; på vägen ner slog vänstra sidan av ryggen i några av stegpinnarna.

Det gjorde djävulskt ont: jag låg på magen på glasverandans golv och kved.

Birgitta kom och tröstade mig, klappade mig också på ryggen, men jag låg kvar på golvet ganska länge, chockad och medtagen, i ännu större utsträckning gråtfärdig över att tvingas konstatera, att jag fysiskt är en orkeslös gubbe.

När jag till slut ändå tog mig upp, gjorde det ont i ryggen längst nere åt vänster, men den besiktning Birgitta gjorde när jag drog upp skjortan visade inga synbara skador, och framför allt verkar jag inte ha brutit något.

Så vi får nog vänta på Last Chorus för min del. Och några av er som läser det här kommer jag kanske att möta i Göteborg.

Melodikrysset nummer 13 2017

3 april 2017 23:29 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 2 kommentarer

I lördags åkte jag alltså tidigt till Socialdemokraternas årliga distriktskongress här i Uppsala län – kongressen gnomfördes i Gimo – och kunde därför inte lösa Melodikrysset. Det har dröjt ända till i kväll innan jag fick tid att lyssna på det och lösa det.

Bitvis tyckte jag att det var svårt.

Fast det började med filmmusik som jag kände igen, fastän jag egentligen inte har sett ”Stjärnornas krig”, i original ”Star Wars”, i regi av George Lucas och med musik av John Williams.

Och trots att jag har sett mängder av Edvard Persson-filmer, kan jag inte påminna mig ”En sjöman till häst” från 1940. I den förekommer sången ”Alla är vi sjömän (på livets stora hav)”, som heller inte hör till de vanligaste Edvard Persson-numren. Men texten är skriven av en man som ofta förekommer i Edvard Persson-sammanhang, Alvar Kraft. Musiken skrevs av Charles Henry.

Betydligt lättare var det att minnas ”Regnet det bara öser ner”, insjungen 1970 av Siw Malmkvist – här skulle melodititeln ge oss kryssordet ösregn. Men också det här är ursprungligen en filmmelodi, ”Raindrops Are Falling On My Head”, skriven av Hal David och Burt Bacharach för filmen ”Butch Cassidy and the Sundance Kid” från 1969.

Den fjärde filmen var ”Ghoastbusters” (1984), lätt att känna igen eftersom det ord som också är filmtiteln upprepas gång på gång i den sjungna texten. Men inte kom jag i håg att den här filmen på svenska döptes till ”Spökligan” – det fick jag googla på.

Eurovision Song Contest och Melodifestivalen spökade i tre låtar.

Och inte kan jag påstå att jag minns särskilt mycket av ESC 2006, där en belgiska med det märkliga namnet Kate Ryan sjöng ”Je t’adore”. Men Google hjälper även här: Sångerskan heter egentligen Katrien Verbeeck.

Året efter, 2007, tävlade Regina Lund i Melodifestivalen med ”Rainbow Star”. Att jag klarade den frågan beror främst på att jag i sången upprepade gånger hörde det som är sångtiteln.

Och året därefter, 2008 (har Anders Eldeman inventerat låt- och artistlistorna från de här åren?) sjöng Carola och Andreas Johnson tillsammans ”One Love”. Eldeman nämnde här sångtiteln, vilket underlättade.

Björn Skifs är väl inte så tokig, ens om hans låtar – i det här fallet ”Vi bygger oss en båt” från 1975 – exekveras av Lars Roos.

Elvis Presley har folk i min ålder hört från starten. Själv tycker jag kanske inte att ”The Wonder of You” (Eldeman nämnde även här titeln) hör till hans bättre låtar. Elvis sjöng in den 1970, men själva låten är mycket äldre, från 1939.

Cornelis Vreeswijks version av en engelsk folksång, ”Monday Morning”, är mycket fin och fick en mycket lång titel, ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”. Jag har hört den så många gånger att jag kan textens första rad utantill: ”Från Öckerö loge hörs dragspel och bas”. Fast här skulle vi skriva platsen i bestämd form, logen.

Romantisk ton har också Birger Sjöbergs sång från 1922, den som börjar ”Den första gång jag såg dig, det var en sommardag”. Jag har varit i Birger Sjöbergs Vänersborg en gång, på centerstämmorna. Som journalist, är det bäst att tillägga. I det här fallet var det Ernst-Hugo Järegård som sjöng den.

Och så är det bara en visa kvar, en gammal barnvisa: ”Vart ska du gå min lilla flicka?, tonsatt 1893 av Alice Tegnér. Fast minns jag inte fel, blev svaret på frågan ”Får jag följa med? Får jag följa med?” i Povel Ramels version ”Ja, om du betalar”.

När livet tränger undan skrivandet

3 april 2017 11:54 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Politik, Resor, Serier, Trädgård, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Jag har varit en skrivande människa under nästan hela mitt snart 80-åriga liv. Jo, jag fyller 80 den 19 juni i år, och bokstäverna – grunden för att läsa och skriva – lärde jag mig redan vid tre års ålder.

När jag blev pensionär, nu alltså för 15 år sen, fanns skivlustan ständigt i kroppen, och efter en tid började min dotter Kerstin mana mig: Du måste börja blogga, pappa. Dator hade jag använt redan i slutet av jobbåren, och jag hade också själv köpt en burk till mitt arbetsrum hemma i Uppsala. Dottern och hennes dåvarande man, Bo, bloggade båda, och Bo hjälpte mig att lägga upp den blogg jag fortfarande använder, även om jag själv valde namn (mitt eget), vinjett (sommarhuset i Öregrund) plus de kategorier mitt skrivande skulle spänna över. I februari 2006 fanns jag ute på nätet och vann steg för steg allt fler läsare.

Detta som en bakgrund till att jag under den senaste veckan mot alla mina tidigare vanor nästan inte har publicerat något. Nej, jag har inte varit sjuk. Men livet har varit mer hektiskt än en (snart) 80-åring riktigt klarar av.

Kommande lördag ska Birgitta och jag åka till Göteborg för att i egenskap av partiveteraner delta i den socialdemokratiska partikongressen, och i lägenheten i Uppsala finns redan en resväska packad med kläder för den här bortovaron hemifrån.

En stor del av resten av kläderna packade jag samtidigt för den årliga flytten till sommarhuset i Öregrund, eftersom vi nu ska vara i Göteborg under en stor del av påskveckan, som vi normalt brukar använda för flytten och för att komma i ordning lagom till den egentliga påskhelgen. Men nu tidigarelade vi flytten och all den packning den förutsätter. Utöver kläder och skor tar vi med oss till exempel DVD-filmer, CD-skivor, lådor med böcker, handlingar som måste finnas till hands eller åtgärdas, tre lådor med de yngsta barnbarnens leksaker plus dessutom godnattböcker att läsa för dem och så inte minst alla våra krukväxter, fördelade på kartonger.

Två gånger om året (alltsammans ska ju hem till lägenheten i Uppsala igen på hösten) har vi fått transporthjälp av Öregrunds taxi, vars chaufförer också har hjälpt oss med i och urlastningen, allt svårare att klara när man är i vår ålder och, för att ta mig som exempel, är inne på sin andra pacemaker – de har självfallet fått en extra slant för det här jobbet också, i Uppsala ner- respektive upp för en halvtrappa, i Öregrund upp till och ner från huset, som ligger en bit från grinden. Men sen har Öregrunds taxi förlorar landstingsupphandlingen och gått i konkan, och eftersom chaufförerna på Uppsala taxi inte tycker att sånt här ingår i deras arbetsuppgifter, fick vi i år hitta en annan lösning.

Birgitta lejde i stället två stadsbud med skåpbil, men eftersom de här killarna var veritabla proffs och var utrustade med kärra, gick i- och urlastningen förbluffande fort; den ene av de här två visade sig själv vara sommarboende i Öregrund, så han visste för egen maskin var vi bor. Lite dyrare blev frakten på det här sättet, men vad skulle vi annars ha gjort?

Nu har vi gradvis packat upp alla hitflyttade kollin. Det mesta står på sina platser, blommorna på fönsterbänkarna, de flesta av dem på vår glasveranda, den jag själv ritade och fick godkänd av byggnadsnämnden när vi nu för rätt länge sen byggde till och moderniserade vårt sommarboende.

Så mycket sommar är det förstås inte än här i Öregrund, men trädgården verkar ha klarat den här vintern bra. Till påsk skjutsar Anna hit yngsta dottern Ella, som har lovat Birgitta att hjälpa till med säsongens första trädgårdsarbete.

På påskafton ska vi som vanligt måla ägg på estniskt vis, alltså naturfärgning med hjälp främst av skal till gul lök. Då kommer också sonen, Matti, med sin hustru Karin och deras små flickor, Sofia, 5, och Ella, 2. Det kommer att bli ett liv och ett kiv runt köksbordet.

I går, söndag, åkte farfar och farmor till Stockholm för ett gemensamt födelsedagsfirande av Sofia och Ella. Med på det här kalaset var också flickornas mormor samt Karins syster med man och son och mot slutet även Anna och Ella. Det tog sin tid, eftersom de två allra yngsta deltagarna också måste sova middag, men maten var god, och det var så småningom två små tjejer, den ena av dem utvilad efter att ha sovit middag, som glatt och lugnt tog emot och öppnade sina ganska många paket. Jag tänker inte räkna upp allt de fick, men må det förlåtas mig, om jag berättar om några egna presenter. Nu sexåriga Ella tjöt av glädje när hon fick en årsprenumeration på Bamse plus en Bamse-handduk. Och tvååriga Sofia gillade synbarligen sitt nya gosedjur och även Pettsons Findus, som jag hade köpt åt henne. Och så något gulligt: Både jag, Birgitta och Sofias mormor hade köpt docksängkläder i olika storlekar och utföranden, och lilla Sofia svepe in sig själv i alla nya docktäckena och såg ut att må riktigt födelsedagshärligt.

Dagen före, på lördag, hade vi stigit upp astidigt för att komma i tid till den distriktskongress Socialdemokraterna i Uppsala län genomförde i Gimo. Vi partiveteraner fick all upptänklig hjälp, hämtades bland annat i bil från busshållplatsen – gångvägen är ganska lång. Vid ett sådant här evenemang träffar man förstås mängder av gamla bekanta och får en del nya. Själv satt jag bredvid Peter Gustavsson, numera ordförande i Uppsala arbetarekommun.

Två representanter för regeringen, tre om man inrymmer också vår distriktsordförande Ardalan Shekarabi, höll anföranden. Den första av dem var gymnasie- och kunskapslyftsminister Anna Ekström, som också kom och hälsade på Birgitta och mig. Jag kom först i kontakt med henne då jag fortfarande var huvudsekreterare i Socialdemokraternas programkommission och Göran Persson hade utsett Anna, som då jobbade i Statsrådsberedningen, som sin speciella sambandskvinna. Vi har senare mötts inte minst vid konserter vi har bevistat, och nu överraskade hon mig genom att hälsa till vår dotter Kerstin – jag har ingen aning om hur de känner varann. Efter lunch talade partistyrelsens representant, infrastrukturminister Anna Johansson – hennes anförande, till synes utan manus, var mycket välformulerat. Henne känner jag inte personligen. Däremot kände jag hennes farsa, den lysande göteborgspolitikern Göran Johansson, som jag först mötte på en ideologikurs jag hade på Bommersvik, sedan brukade träffa när han var på partistyrelsesammanträden i Stockholm.

Förhandlingsdelen av distriktskongressen innehöll inget dramatiskt, även om ett antal ombud, bland dem Peter Gustavsson, fronderade i en fråga och förlorade. Det här nämner jag främst för att få alla er – alltför många – som inte själva vill engagera sig i partipolitiken att tänka om. Socialdemokratiska partiet är ingen sekt med kadaverdisciplin. Inte heller människor på ledande poster behöver vara likriktat eniga. Det händer att man förlorar, men alla förblir ändå vänner, en krets av människor med likartade värderingar.

Min hustru är en sådan här människa, buren till socialdemokratin av att dela partiets grundvärderingar men aldrig rädd för att ta strid, ibland vinna, ibland förlora. En del av den här lördagen hade hon varit tvungen att lämna kongressen för en tur in till Uppsala, där hon tillsammans med en rad andra författare och uppsalaprofiler hade ombetts att medverka vid invigningen av Akademibokhandelns, gamla Lundeqs, nya lokaler vid Stora torget. Jag var ju inte där, men det var ett fint program – före Birgitta talade Leif Zern – och Birgitta berättade, att hon samlade stor publik.

Men sen hann hon tillbaka till distriktskongressen i Gimo, innan den avslutades, fick också uppdraget att å gästernas vägnar tala till kongressen. Det var ett tacktal men också en politiskt uppfordrande appell – annars hade det inte varit Birgitta.

I går kväll var vi till slut åter tillbaka i vårt kära Öregrund. Vi hade tänkt avsluta dagen med en Beck-film, men TV 4 sände i stället en film med Jönssonligan, så vi såg den i stället. Nå, jag förstår ju det här bytet. Huvudrollen i den här serien innehades av Gösta Ekman.

Han medverkade på sin tid – på min tid – i socialdemokratisk valreklam. Och från mycket trovärdigt håll har jag en gång i världen hört historien om att Göstas farsa, Hasse Ekman, inför det stundande valet manade sönerna med ”Och så vet ni hur ni ska rösta, pojkar!”.

Familjeangelägenheter

27 mars 2017 17:55 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Sonen, Matti, fyllde år för ett bra tag sedan, men förkylningar i hans hem (han själv och yngsta dottern) har hindrat den planerade uppvaktningen.

Men nu fyllde Klara, dotter till vår i Uppsala boende dotter Kerstin, 12, och eftersom Matti och hans dotter Ella skulle komma till det här lilla familjekalaset, beslöt hustrun och jag oss för att passa på att samtidigt gratulera Matti. Vi hade en gemensam gåva, men dessutom fick han av mig pengar för ett eget inköp – han är en flitig gitarrbyggare – och så hade jag köpt en bukett blommor i vår lokala blomsterhandel vid Torbjörns torg.

Där hade jag också köpt en tulpanbukett åt Klara. Av mig fick Klara DVD-filmen ”Miss Peregrins hem för besynnerliga barn” plus presentkort till ytterligare en film, som snart finns i handeln, ”Fantastiska vidunder och var man hittar dem”, vidare pengar att användas efter eget önskemål och så två bokpaket: dels Ingelin AngerbornsSal 305”, dels tre skräckklassiker, Mary ShelleysFrankenstein”, Robert Louis StevensonsDr Jekyll och Mr Hyde” och Bram StokersDracula”.

Kerstins barn var jättetrevliga, och Viggo verkade tycka det var kul, när jag berättade en historia om när han var mycket liten och jag frågade honom vad morfar heter. Han tänkte noga efter, och så sa han ”Ett”.

Kerstin bjöd på födelsedagslunch: rostbiff med röra och olika slags grönsaker plus bröd från bageriet där hon arbetar, sedan tårta plus osötade hallon (dock med sötningsmedel åt mig) och så vispgrädde till hennes pappa som är diabetiker.

Men under huvudrätten råkade jag ut för en olycka: satte en bit rostbiff i halsen och måste springa ut på toaletten för att få rostbiffen att lossna. Nå, det gick, men jag märkte, att jag skrämde upp mina vuxna barn – Matti och hans lilla Ella följde efter mig till toaletten.

Nå, jag fick bra kontakt med Ella; vi pratade bland annat om när farfar hjälpte henne att få tag på söta, mogna bigarråer ur det stora trädet i trädgården i Öregrund.

Och snart var det dags att bryta upp från kalaset. Klara och Viggo skulle hem till pappa Bo. Och Birgitta och Anna plus Annas dotter Amanda skulle gå på konsert. På vägen dit skulle Anna skjutsa mig hem i sin bil.

Så vi tog adjö av de övriga i all hast. Av Matti fick jag på väg mot Annas bil en adjökram, men sen hann jag inte långt förrän Matti ropade på mig att stanna. Lilla Ella ville också ge farfar en kram.

Såna kramar gör att hjärtat blir varmt.

Och kommande söndag får jag träffa Ella och hennes lillasyster Sofia igen, då hemma hos Matti och Karin. De yngsta barnbarnen har födelsedag med så kort mellanrum, att det känns naturligt att ha ett gemensamt födelsedagskalas.

Melodikrysset nummer 12 2017

25 mars 2017 12:15 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Anders Eldeman utlovade ett lättare kryss i dag, och lättare var det utan tvivel, särskilt som flera av frågorna, åtminstone musiken i dem, har varit med tidigare i krysset.

Nog har han haft med filmen ”Top Gun” tidigare, den ur vilken vi fick höra ”Take My Breath Away”.

Och nog har väl ”Sällskapsresan” i regi av Lasse Åberg också tidigare förekommit i krysset?

Som jag nyligen fick anledning att skriva, känner jag Lasse Åberg därför att han, liksom min egen hustru, är så kallad hedersupplänning.

Och en annan av dagens artister har jag hört live, i regi av norska ambassaden i Stockholm, den stad där hon sedan länge bor. Jag talar om Ane Brun, som vi idag hörde i ”Miss You More”.

Galenskaparna/After Shave förekommer då och då i krysset. En av deras succéföreställningar, också visad i TV, är ”Stinsen brinner”, som i dag skulle ge oss ordet stins. Och den vi skulle identifiera var Per Fritzell.

Snäppet svårare var det inte att känna igen temat ur Adrew Lloyd Webbers ”Starlight Express” från 1984 men att komma i håg ur vilken av hans många musikaler den var hämtad.

De barnanknutna frågorna har i den ena eller andra varianten varit med tidigare och var ganska lätta.

Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Fattig bonddräng”, i dag sjungen av Tommy Körberg, förekom ursprungligen i filmen ”Emil i Lönneberga”.

Och under min egen småskoletid fick vi lära oss att sjunga ”Vi gå över daggstänkta berg” – på den tiden skrev och sjöng man ”gå” i pluralis.

Dagens svåraste fråga, för mig i alla fall, var det att komma i håg låten ur förra årets Eurovision Song Contest, ”I’ve Been Waiting For This Night”. Men nu frågade inte Eldeman efter titeln utan vilket land den spelade låten representerade, och eftersom jag hade varannan bokstav, var det lätt att komma fram till att det var Litauen. Nå, nyfiken som jag är: Vem var det som sjöng? Jo, en ung man som märkligt nog sades heta Donny Montell. Fast i själva verket heter han något betydligt mer litauiskklingande, Donatas Montvydas.

Gamla schlager är jag en jävel på.

Så visst mindes jag omedelbart ”Två små fåglar på en gren”.

Samma sak med ”Oh Mein Papa”, oförglömlig med Arne Lambert på trumpet.

Och visst minns jag ”Do You Know What It Means To Miss New Orleans” med Louis Armstrong! Fast här skulle vi kunna delstaten New Orleans ligger i, Louisiana.

Sist kvar att redovisa blir då en fråga, vars svar jag har ett mycket personligt förhållande till. ”Den vackraste visan om kärleken” har jag med i min sångbok ”Upp till kamp!” från 1970, som bland annat innehåller sånger om fred. Texten är skriven av Ture Nerman, som jag har träffat och haft annan kontakt med medan han levde. Och musiken skrevs av Lille Bror Söderlundh, vars son Michael Söderlundh jag senast träffade på ett födelsedagskalas för hans hustru, Christina Mattsson – jag har skrivit om det här på bloggen.

Och nu, när jag har lagt ut den här texten, ska jag ägna mig åt politik i annan form: Jag ska åka till Missionskyrkan, där Uppsala arbetarekommun genomför sitt årsmöte. Under ordförandeskap av min hustru, förr bland annat Riksdagens talman.

Melodikrysset nummer 11 2017

18 mars 2017 13:25 | Film, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag är ensam hemma. I morse åkte Birgitta till Värmland – Skoghalls arbetarekommun har bett henne tala vid deras jubileum. Birgitta kan mycket om svensk historia, inte minst arbetarrörelsehistoria, och det är ett jubileumstal med den inriktningen hon ska hålla. Dessutom har hon med sig en rullväska med sin memoarbok ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss, 2016).

Det är fascinerande, och en smula hoppingivande, att den äldre och mer radikala socialdemokrati både hon och jag i våra unga år anslöt oss till åter börjar väcka intresse. Nu i veckan var till exempel två unga kvinnor, Anna Jonsson och Sara Nilsson, här hos oss för en lång intervju med Birgitta. De skriver en pjäs om trädkramaraktionen i Bohuslän, och deras attityd var verkligen inte fientlig mot den forna miljöministern.

Det sista ger en lämplig övergång till åtminstone två ljudillustrationer i dagens melodikryss.

Dels spelades ”Regndroppspreludiet” av Frédéric Chopin. (Fast när det gäller musiken ägnade sig Eldeman åt något som jag avskyr, särskrivning: regndropps preludiet.)

Dels spelade han ”Sång om syrsor”, skriven av Jules Sylvain men i dag inte sjungen av Zarah Leander utan av Arja Saijonmaa.

Och på tal om politik: När det gäller Moderaternas nya samarbetshållning till Sverigedemokraterna, ber jag att få citera Magnus Uggla: ”Jag mår illa” (i dag dock i Lennart Palms tappning).

Och för att sen en smula byta ämne – för egen del har jag i min skivsamling det mesta av en gammaldags radikal, Ulf Lundell. I dag hörde vi honom i ”Jag vill ha fest”, som jag av någon anledning inte har på skiva.

Lasse Åberg känner jag rent av, bland annat för att han i likhet med min hustru är så kallad hedersupplänning. Under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) intervjuade vi honom, och han bekände då, att han var sosse. Men detta har ju egentligen ingenting att göra med innehållet i hans ”Den ofrivillige golfaren”, där den musik vi hörde dock skrevs av Stefan Nilsson, som jag en gång i världen var med om att ge ut på salig a disc. Men det är bäst att ni också får det sökta ordet, golf.

Vi fortsätter på filmlinjen. Vi hörde ”Bel Ami”, också titeln på en bok av Guy de Maupassant som vi har i en av våra många bokhyllor.

Från film är inte steget långt till TV.

”Jubel i busken” har jag väl sett åtminstone lite av, men sambandet mellan ”Knö dig in” med Sten-Åke Cederhök och Sonya Hedenbratt och, mer allmänt, Albert och Herbert tyckte jag inte var solklart.

Fast den riktigt svåra frågan, i alla fall för mig, var i dag den som till svar hade ”American Pie”. Efter mycket nätletande kom jag fram till att det vi hörde var knutet till ”American Pie – the Wedding”, 2003. Rätta mig om jag har fel (dock sannolikt inte i fråga om själva svarsordet).

Desto flera gånger – bland annat i Melodikrysset – har jag hört ”Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polkadot Bikini”. Men det är ju en kul låt.

För egen del blir jag inte lika entusiastisk över Lisa Ajax och ”I Don’t Give A”. Men det vet ju ni som har läst mina utgjutelser över årets Melodifestival.

Allt var inte bättre förr, men då skrevs det schlager som mycket lättare fastnade i musikminnet och också fick ett längre liv. ”Du gamle måne” skrevs redan 1924 av danskarna Normann Andersen och Alfred Kjærulf, men i radio spelades den fortfarande under 1950,talet, som var min tonårstid. Här kändes frågan sökt igen – det månen ibland är är halv; i vart fall ser vi ibland en halvmåne.

Från den tiden – närmare bestämt 1956 – minns jag också ”That’s Amore” med Dean Martin. I texten finns en referens till en stad i Italien som jag har besökt, Neapel, på italienska Napoli.

Och då passar det väl bra att avsluta med Anna Netrebko och ”O mio battino caro”, en aria ur ”Gianni schiacchi” (1918) av Giacomo Puccini.

Melodikrysset nummer 10 2017

11 mars 2017 12:15 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Senast skrev jag här på bloggen om Stravinsky, Bach och Pärt, men att jag går på konserter med musik av det slaget hindrar mig inte från att ägna mig också åt mer lättfärdiga saker som Melodikrysset. För övrigt är krysset ett kryssande mellan musikgenrer, även om inslaget av klassisk musik är litet, i dag lika med noll.

I dag tyckte jag krysset var ganska lätt – det lilla jag inte kunde spontant kunde ganska lätt hittas på nätet.

Mel Brooks Det våras för-filmer känner jag förstås till, men från vilken var den musik som spelades hämtad? Jag plockade fram den här filmserien på Wikipedia och fann, att längden på svaret + det e jag hade indikerade, att det rörde sig om ”Det våras för Frankenstein”.

Äldre TV-program är kanske inte så lätta för de yngre lyssnarna, men är man i min ålder, minns man ”Kvitt eller dubbelt”.

Jag hörde också till dem som såg ”Helgonet”, skriven av Leslie Charteris och med Roger Moore i huvudrollen.

Jag har också tillsammans med barnen sett Leif Krantz’ välgjorda ”Kråkguldet”, och Thorstein Bergman som vi hörde sjunga ”Balladen om kråkguldet” har jag flera gånger träffat personligen. (Han hör hemma inom sångvänstern.)

Thorbjørn Egners ”Klas Klättermus” hörde till de kära godnattsagorna i vår barnkammare.

Också Marcus och Martinus har jag hört – bland annat hos Skavlan. Finns det någon som har undgått dem?

Jag har allt med Beatles och massor med skivor insjungna av Ella Fitzgerald, dock inte hennes insjungning av Paul McCartneys ”Hey Jude”.

Det fanns egentligen bara en fråga, där jag inte spontant kunde namnet på sångaren. Jag kände förvisso igen låten, ”When I Need You”, och eftersom jag hade första och sista bokstaven av tre i förnamnet, var det ganska lätt att gissa att sångarens namn var Leo. Och jo, en nätkoll visade att Leo Sayer har sjungit in den här låten. Men honom minns jag faktiskt inte.

Schlagernördarna – jag är en av dem – fick sitt i en dubbelfråga. Dels spelades ”Vi ska hand i hand”, fast i dag i finsk version med Tapani Kansa, ”Käymme yhtessä ain”. Dels spelades en ABBA-klassiker, ”Ring, ring”, som skulle leda oss till det svårfunna verbet ringa.

Schlager har väl också ”Du är min sommar Marie” varit, men här hörde vi den i dansbandsversion med Vikingarna, dessutom på tyska.

Svensk viskonst odlas i dag varken av skivbolagen eller i radio, men jag avslutar dagens kryssredovisning med två exempel.

Krysset inleddes med att vi hörde Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig”, från 1922 och tryckt i ”Fridas visor”. Här sjöngs den av Mikael Samuelson, ackompanjerad av Mats Bergström.

Och så fick vi höra ”Balladen om Eken”, som skrevs av legendaren Ruben Nilson – läs gärna mer om honom ovan under Kulturspegeln, Musik. Sjöng här gjorde Fred Åkerström, som jag också har allt med på skiva och dessutom använde som en av sångarna/allsångsledarna vid lanseringskonserten i Stockholms Folkets hus 1970 för min sångbok ”Upp till kamp” (1970),

Estland: Deportationerna till Sibirien. Avrättningarna

3 mars 2017 18:00 | Film, Politik | 2 kommentarer

Det finns förmodligen inte många ester bland dem som upplevde den första sovjetockupationen under andra världskriget vilka inte med fasa upplevde de massdeportationer till Sibirien och de avrättningar som genomfördes sommaren 1941. Samma öde drabbade grannländerna Lettland och Litauen. Mer än 40.000 balter landsförvisades. En del av framför allt männen avrättades, men flertalet av de deporterade hamnade i Sibirien, där också många dog av svält och umbäranden.

Det här skildras i en estnisk långfilm, ”Där vindarna möts” (i original ”Risttuules”, 2014), i regi av Martti Helde, en både historiskt/dokumentärt välgjord och konstnärligt stark spelfilm.

Helde bygger filmscenariot på de brev och dagboksanteckningar Erna Tamm (i filmen spelad av Laura Peterson) skrev allt ifrån de ödesdigra händelserna 1941 och 15 år framåt, till dess att hon äntligen kunde återvända till hemlandet från Sibirien.

Erna och hennes man Heldur (Tarmo Song) samt deras dotter Eliide (Mirt Preegel) valde, sangviniskt på grund av Ernas lite oskuldsfulla verklighetsuppfattning, att stanna i Estland när ryssarna tog över, men för de nya makthavarna räckte det att Heldur hade varit med i en frivilligorganisation av hemvärnstyp. Hela familjen deporterades, mamman och dottern till Sibirien – vad det kom att bli av maken/pappan undrade hon sedan över under alla deportationsåren; några svar på breven hon skrev kom aldrig. Förts i slutet av filmen får man reda på att han ganska snart efter fängslandet förstod vad som skulle hända med honom – inga av de fängslade som fördes till rättegång verkade bli frikända, och detta slutade alltid framför en exekutionspatrull.

Men det är Ernas och Eliides fortsatta öde som är filmens fokus. Eliide blir sjuk redan under den långa tågtransporten och förblir sängliggande under deras nya liv i Sibirien. Matransonerna är små, och barnen får ingen extra tilldelning, så när Erna en gång försöker få reda på vad dottern drömmer om, blir svaret, hur hon än försöker, bara ”bröd”.

En gång stjäl mamman ett stycke bröd ur förrådet men stölden upptäcks och hon kallas till kolchosledaren, som ställer henne inför valet att antingen skickas till något värre ställe eller dricka vodka och ligga med honom.

Till den här filmens suveräna berättarteknik hör att den aldrig visar det förnedrade samlag hon tvingas till, bara den utnyttjade kvinna som finns där som en rest, efteråt.

Och inte räddade det här någonting heller. Lilla Eliide dör och får sin grav i det från Estland fjärran Sibiriens jord.

Hennes mamma visar sig ha en enastående tåga och livsvilja: arbetar hårt och lyckas mot slutet rent av få ihop pengar till en egen ko. I motsats till en del andra estniska kvinnor finner hon sig inte, bildar inte par med någon rysk man.

Och efter femton år, när det redan har gått en tid efter Stalins död (1953), får hon till slut tillstånd att återvända till sitt gamla hemland, Estland.

Där förstås inte mycket längre är sig likt och där hennes älskade Heldur inte heller finns.

Och ändå är den här filmen så vacker, i Erik Põllumaas suveräna foto, allt från bilderna av sommarens idyll 1940 över bilderna från Sibirien till det sorgsna slutet.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^