Följ Kerstin Kokk på Instagram

25 maj 2017 14:17 | Film, Konst & museum, Mat & dryck, Politik, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag har länk till min dotters, Kerstin Kokks blogg, men den hinner hon sällan uppdatera. Det var för övrigt hon och hennes dåvarande man, Bo Strömberg, som en gång i världen fick mig att börja blogga. Att hon numera själv inte hinner blogga (i alla fall inte ofta) har som bakgrund hennes arbete som bagare på Trillers, ett jobb som börjar okristligt tidigt, vilket i sin tur medför att man måste gå till sängs förhållandevis tidigt. Till det kommer andra plikter, gent emot barnen – hon är en mycket bra mamma – och så här års i den kolonilott hon har skaffat sig. Barnen tar hon med dit, till konstmuseer och på bio för att se bra film.

Hon publicerar nästan dagligen foton med kort bildtext på Instagram, och jag vill tipsa er som inte känner till det här att söka er dit. Där figurerar förstås hennes barn, Viggo och Klara, men i övrigt förekommer där mycket få andra personer – i bild vill säga; många av de många besökarna skriver kommentarer till hennes utlagda bilder.

Den här damen visar, utöver prov på sin eminenta förmåga att baka och laga mat, också upp ett sinne för estetisk kvalitet. Hennes lön som bagare är som ni kan förstå inte våldsamt stor, men på helgerna besöker hon loppisar och auktioner och butiker för gamla ting och gör där fynd, många av dem vittnesbörd om hennes sinne för skönhet. Hon köper till exempel svenskt porslin från 1960- och 1970-talen, vackra dukar och andra hemtextilier, vaser att ha blommorna från kolonilotten i och så vidare.

Många av dem som skriver kommentarer på hennes blogg verkar vara likasinnade, men i allmänhet har jag ingen aning om vilka de är.

Fast ibland får jag överraskningar. När jag för ett tag sen på vår lokala socialdemokratiska distriktskongress hälsade på Anna Ekström, sa hon avslutningsvis till min stora överraskning ”Hälsa Kerstin!”. Det visade sig att den här ministern aldrig har träffat Kerstin personligen men väl besökt hennes Instagram.

Och så sent som här om dan hittade jag där en hälsning från stockholmspolitikern (s) Veronica Palm. Också hon bloggade förr, och jag hade henne i min blogroll. Jag har förr skrivit om Veronica på min blogg, men henne känner jag inte ens personligen.

Melodikrysset nummer 19 2017

13 maj 2017 13:54 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

I dag skulle Anders Eldeman ha kunnat kalla Melodikrysset för Filmkrysset. Inte mindre än åtta av de sammanlagt tolv frågorna hade nämligen filmanknytning.

Krysset började med sång av Helen Sjöholm i Py Bäckmans och Stefan Nilssons ”Gabriellas sång”, som förekom i Kay Pollaks film ” som i himmelen” från 2004. Jag såg den på bio när den var ny.

Sen följde ”Flicka från Backafall”, vars text Gabriel Jönsson skrev 1920 och som Gunnar Turesson tonsatte 1936. Jag hör till en generation som är bekant med både Gabriel Jönssons diktning och med Gunnar Turessons tonsättningar, och jag vet dessutom att Backafall ligger på Ven, där Jönsson hade sommarställe. I dag spelades melodin av Roland Cedermark, men av intresse här är också att ”Flicka från Backafall” blev film 1953.

Dagens James Bond-film var ”Diamonds Are Forever” (1971), på svenska ”Diamantfeber”, och således var det ord Eldeman sökte ”smycke”. I filmen sjöngs det vi hörde av Shirley Bassey.

As Time Goes By” spelades i dag med Liberace, men ursprungligen ingick den i filmen ”Casablanca” (1942), där Ingrid Bergman och Humphrey Bogart hade huvudrollerna. Jag har sett den här filmen åtskilliga gånger, för övrigt också från scen hört Tage Danielssons svenska version ”Men tiden går”, sjungen av Monica Zetterlund i Hasses och Tages ”Glaset i örat” på Berns 1973

Ett par av filmmelodierna var hämtade ur filmer för barn.

Den första, ”Can’t Stop the Feeling” med Justin Timberlake, var hämtad ur ”Trolls” från 2016.

Och den andra, ”Mio, min Mio”, var ju ursprungligen titeln på en bok av Astrid Lindgren från 1954, men här hörde vi den melodi Benny Andersson och Björn Ulvaeus skrev för filmen med samma titel (1987).

Att Carl Michael Bellman inte skrev sin ”Färiln vingad syns på Haga” för film är självklart, men det hindrar inte att den har förekommit i inte mindre än 14 filmer – den som vill kolla vilka kan ju själv läsa om det på Wikipedia. Fast i dag hörde vi den på transpiranto, och jag tror inte att den någonsin har filmats i just grönköpingsmiljö.

Slutligen, ”Hjärtats saga” från sent 1800-tal, med text av Alfred Hedenstierna (signaturen Sigurd) och musik av Wilhelm Åström, exekverades av Lars Roos, men intressant just här är att den också har förekommit i sex filmer.

Därefter de fyra frågor som inte hade någon filmanknytning:

Men Amanda Jensen gjorde ändå sin version av ”När vi gräver guld i USA” i TVs ”Så mycket bättre”. Låten skrevs ursprungligen av Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt till VM i fotboll 1994, således på ett ställe på andra sidan av Atlanten.

Thore Skogman var ju med i krysset också förra veckan, så i dag fick vi höra en dansbandsversion av hans ”Jämtgubben”, den vars refräng börjar ”Nu vill jag ha medicin, medicin, medicin meddetsamma”.

”You Know I’m No Good” sjöng Amy Winehouse på sitt sista album, från 2006. Sen dog hon.

Jag önskar inte livet av Robert Wells, lika lite som jag ville uppleva Amy Winehouses hädanfärd, men nog är han en betydligt bättre pianist än sångare. Detta sagt med anledning av hans ”Upp på berget” (1986).

Och apropå transpiranto: I går, när jag var i Uppsala och skulle hämta ut mina kemtvättade kostymbyxor, fick jag upprepade bevis på att många av dagens många invandrare inte behärskar svenska språket riktigt så flytande som jag själv, gamle est. På den restaurang jag valde för lunch fick flickan jag beställde av ta hjälp av en kollega, men det är ju jättebra att hon har ett jobb där hon varje dag kommer att utöka sitt ordförråd och sin förståelseförmåga.

Fast det roligaste av det här slaget hände på kemtvätten, där jag skulle hämta mina brallor. Mannen bakom disken – jag har träffat honom åtskilliga gånger – kommer från ett annat land men talar bra svenska, om än med lite brytning. Kunden före mig, en ganska mörkhyad man, försökte tala engelska med kemtvättsinnehavaren, som dock inte behärskade detta annars ganska vanliga språk, så kunden vände sig till mig för att höra, om jag kunde översätta. Det kunde jag, och därmed drogs jag in i ett rätt märkligt meningsutbyte. Kunden ville ha hjälp med inte bara kemtvätt utan också lagning av ett par korta byxor av jeanstyg, och efter besiktning ruskade kemtvättsinnehavaren på huvudet: De här mycket slitna jeanskortbrallorna hade bland annat spruckit längs hela gylfen.

När jag å kundens vägnar hade ställt kompletterande frågor, förklarade mannen bakom disken till slut, att det skulle bli så dyrt att laga de här trasiga och gamla byxorna, att priset dess värre skulle bli oförsvarbart högt. Hur dyrt då? undrade kunden genom mig. Ja, in emot 500 kronor förklarade kemtvättsinnehavaren. Men kunden lät sig inte avskräckas utan sken som en sol – det skulle han gärna betala, om han återfick sina älskade byxor i användbrt skick. Och då åtog sig till slut kemtvättsinnehavaren uppdraget.

Själv tyckte jag att jag hade gjort dagens goda gärning.

Gubbliv

8 maj 2017 17:22 | Deckare, Film, Last chorus, Mat & dryck, Politik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 8 kommentarer

Vårvädret försvann. I förmiddags, när jag var ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna, var det isande kallt – jag frös trots att jag var fullt påklädd.

I någon mån kan det senare ha berott på att jag har sovit dåligt och för lite i natt.

Men låt oss börja från början.

Birgitta kom tillbaka till Öregrund efter att tillsammans med Helle KleinABF-huset i Stockholm ha inlett ett seminarium i regi av tidskriften Tiden och lett av Jesper Bengtsson.

Här väntade ett antal lådor med växter, främst rosor, beställd från och levererade av Eds Trädgård i Östhammar, så hon använde stora delar av den gångna helgen till plantering, kombinerad med rensning, grävning, jordförbättring och gödsling. Trädgården är annars präglad av att våren har dröjt med sin ankomst.

Men min hustru är inte den som ger sig, och en del tid hade hon också ägnat åt att förbereda en partiväns begravning, som har ägt rum i dag i Stillhetens kapell i Uppsala. Birgit Hedén, dotter till en legendar i uppsalapolitiken, Tycho Hedén, och själv under många år politiskt aktiv (s) i bland annat kommunfullmäktige och kulturnämnden, dog vid 93 års ålder men hade enligt den anförvant som kontaktade Birgitta uttryckt önskemål om att få Birgitta som begravningsförrättare. De som vill läsa mer om Birgit kan läsa Hans Alséns och Mary Erixons minnesord i dagens Upsala Nya Tidning.

För att allt skulle klaffa och hon själv kunna välja för en begravning lämpliga kläder tog Birgitta bussen in till Uppsala relativt tidigt i går kväll.

Dess förinnan bjöd jag på söndagsmiddag, tvärnöskinka med tomat och blandad sallad samt ungerskt bröd, och till det rött alkoholfritt vin. Och eftersom Birgitta inte ville komma allt för sent till Uppsala, åtog jag mig också att diska efter maten.

Helt naturligt hade jag sen, när Birgitta hade åkt, TVn på för att få reda på hur det gick i det franska presidentvalet.

Strax efter 20.00 presenterades en prognos, enligt vilken den oberoende mittenkandidaten Emmanuel Macron skulle vinna över den nationella frontens tillfälligt avgångna ledare Marine Le Pen med 65 procent mot 35. (Vad jag förstår blev utfallet sedan 66,1-33,9.)

Självfallet välkomnar jag Macrons seger, skulle också ha röstat på honom om alternativet var Le Pen och jag hade haft rösträtt i det här valet. Men egentligen är Macron, trots att han har tillhört den socialistiska regeringen, för mittenbetonad/liberal utifrån mina politiska värderingar.

Själv skulle jag heller inte ha röstat på socialistpartiets kandidat utan troligen på vänsterkandidaten Jean-Luc Melanchon, också han förutvarande minister i samma regering, som han dock av politiska skäl lämnade 2014. Jag skriver det här trots att jag har invändningar också mot en del av hans program, till exempel medborgarlön.

Att rösta på Marine Le Pen ligger inte i min föreställningsvärld. Ändå kan jag förstå en del av skälen till att hon lockar en del människor i de samhällsskikt som tidigare med ryggmärgen har känt sig hemmahörande bland de franska socialist- och kommunistväljarna. När till exempel socialistpartiet styrs av människor med helt annan bakgrund och helt andra värderingar än de klassiska vänsterväljarna har och dessa inte längre kan rösta efter devisen ”ni där uppe, vi här nere” och många av dem som förr blev arbetarrörelsens ledare nu har klättrat socialt och flyttat till andra bostadsområden, griper många av dem som blev kvar där nere efter de halmstrån ytterhögern erbjuder.

Fram till nio följde jag ändå valrapporteringen från Frankrike, fastän utgången verkade klar, men sen slog jag om TVn till fyran och kvällens Beck-film.

Tyvärr var gårdagskvällens Beck-film inte någon av de bättre. Att de många morden hade sin bakgrund i det faktum att de måste ha begåtts av någon av de många i filmen som hade en skruv lös förstod man relativt tidigt, och filmen blev inte bättre av attraktions/missförstånds/bortstötningsrelationen mellan Beck och hans kvinnliga chef.

Efter filmen kollade jag franska valet lite igen och gick också igenom de sista av mina dagliga nordiska tidningar. Och sen gick jag, när klockan var ganska mycket, äntligen och la mig.

Bara för att finna att jag absolut inte kunde somna – när jag till slut äntligen somnade, var klockan runt 03.00. Jag har sen kommit på varför jag, som normalt har ganska lätt för att somna, inte gjorde det i natt. Förklaringen var med all säkerhet den cola jag drack under filmen, visserligen sockerfri men icke desto mindre uppiggande.

Och sen förflöt natten som den i mitt fall oftast brukar göra: Med cirka en och en halv timmes mellanrum måste jag gå till toaletten och kissa.

Fast i natt mådde jag dessutom dåligt av ett annat skäl. Två gånger hade jag, när jag vaknade och skulle gå på toan, också kramp i nedre delen av vänstra benet. Vid det ena av de här tillfällena gjorde det faktiskt mycket ont, och krampen ville inte ens släppa när jag travade runt i huset för att få tillbaka normal rörlighet. Så det slutade med att jag satt på sängkanten och löste färdigt ett krypto i Aftonbladet Kryss & Quiz. Vid det laget var det redan så ljust att jag inte behövde tända någon lampa.

Men när jag som vanligt vaknade runt 08.00 för att jag behövde gå på toa, återvände jag till sängen och sov – mot mina vanor – till 10.00.

Melodikrysset nummer 18 2017

6 maj 2017 13:20 | Film, Mat & dryck, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

I morse då jag gick upp kände jag mig helt väck, och allting tog en oändlig tid. När jag sen som alla morgnar mätte mitt blodsocker, förstod jag varför: Blodsockret låg extremt lågt, på 2,3. Nå, efter tomatjuice, fil och ett par mackor, estniskt surbröd med pålägg och paprika, kom kroppen gradvis i balans igen.

Humöret steg också, när jag hörde första ljudillustrationen i Melodikrysset. Anders Eldeman spelade George Formby’s ”When I’m Cleaning Windows”, och jag klarade utan något större besvär svaret, fönsterputsare.

Nästa spelade låt var ”Barcelona”, men vilka var det som sjöng den i duett? Det var två artister med bakgrund i ganska olika musikgenrer, Freddie Mercury och Montserrat Caballé.

Vi håller oss kvar i den klassiska musiken: Den operamusik som spelades var hämtad ur Igor Stravinskijs operaversion av H C Andersens ”Näktergalen”.

En klassisk film, byggd på en klassisk bok av Jules Verne, ”Jorden runt på 80 dagar”, bildade bakgrund till en dubbelfråga. Dels skulle vi kunna, att den här resan innebar, att man passerade tullen flera gånger. Dels skulle vi identifiera andra ordet i titeln på melodin, ”Jorden runt”.

En resa i mer begränsad skala företas i Siw Malmkvists ”Flickor bak i bilen”, som Jörgen Mörnbäck använde i sin Ian Wachtmeister-låt.

Till England förde oss Robbie Williams i ”Lose My Life”.

Amerikansk är ”Old Macdonald Had a Farm”, här i Sverige känd som ”Per Olsson han hade en bonnagård”.

Och apropå old: Sigge Fürst sjöng tillsammans med låtens upphovsman Thore Skogman ”De’ e’ inte åldern som gör att man e’ gammal”. De här båda herrarna hade för övrigt olika politiska värderingar. Thore valturnerade med Sten Andersson 1968 och skrev till och med en egen socialdemokratisk vallåt. Sigge ville inte ens ställa upp i en intervju i partiorganet Aktuellt i politiken (s), detta trots att tidningen alltid var mycket noga med att korrekt återge dem man intervjuade.

Gamla schlager är ju lite av mitt gebiet, så en av dagens lättaste frågor var att känna igen ”Med en enkel tulipan”. Kanske får jag en sådan också på min 80-årsdag, som firas i den närmaste familjekretsen här i Öregrund strax före midsommar.

Fast när man är i min ålder vet man ju inte, när det är dags för begravning, kanske med Olle Ljungströms ”Jag och min far” som en av sångerna. Det är en fin sång, också insjungen av andra artister. I dag hörde vi den med Pernilla Andersson och Dregen.

Jag har ju ganska ofta skällt på en rad inslag i de senaste årens melodifestivaler, men min aversion mot det som framförs där har säkert att göra med allt utanverket: rök- och ljuseffekterna, dansarna med mera. Avskalade, på skiva, kan en del av de här låtarna faktiskt bli bättre. ”Hold On” med Nano (Omar) kan tjäna som exempel.

Men det fanns en låt i dagens kryss som ändå ligger mitt hjärta närmare: ”Snurra min jord” med svensk text av Lars Forssell, i dag i originalversion av och med Leo Ferré, ”Elle tourne la terre”. Just den här sången finns inte med i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp!”, men där finns samma upphovsmäns ”De fattigas piano” (och Ferrés original ”Le piano du pauvre”), dessutom Forssells svenska version av Boris Vians ”Le déserteur”, ”Jag står här på ett torg”.

Jag lyssnar, som ni vet, gärna på musik i mycket olika genrer. Och till det som mitt hjärta verkligen slår för hör ”sånger om arbete, frihet och fred ” för att citera undertiteln till ”Upp till kamp!”.

Melodikrysset nummer 17 2017

29 april 2017 13:15 | Deckare, Film, Media, Musik, Resor, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag bor alltså så här års i Öregrund. Det är en förträfflig liten stad, men numera finns här inte längre någon bank, något nödvändigt för mig som envisas med att göra alla mina penningtransaktioner med kontanter. Alltså tog jag i går förmiddags bussen till näraliggande Östhammar, där Handelsbanken fortfarande har ett kontor, som hanterar även reda pengar.

Dessutom behövde jag kemtvätta ett par kostymbyxor. Förr fanns i gränden ned mot hamnen i Öregrund en klädaffär, som också tog emot kemtvätt, men den har upphört, och något nytt inlämningsställe har inte dykt upp. Så jag tog med mig brallorna till Östhammar – åtminstone i kommunens centralort borde det ju finnas en kemtvätt, antog jag. Men tji vad jag bedrog mig. Efter att ha irrat runt på affärsgatorna i Östhammar utan att se någon kemtvätt gick jag in på Turistbyrån och frågade, där två mycket trevliga damer försökte hjälpa mig, dock utan att lyckas – det tycks inte finnas någon kemtvätt i Östhammar heller. De kom till slut fram till att det finns kemtvätt i Gimo och Alunda, båda knutna till en firma i Tierp, men eftersom jag inte har något annat ärende till någondera orten, får jag väl ta med mina kostymbyxor till Uppsala nästa gång jag ska dit. Men nu undrar jag: Finns det inga andra herrar i de här uppländska kuststäderna som använder kostymer som måste kemtvättas? Eller slänger de kostymen när den har blivit smutsig?

Vi lämnar det verkliga livets gåtor för att i stället besvara dem som ställdes av Anders Eldeman i dagens Melodikryss.

Syntpop har väl aldrig riktigt varit mitt bord, men Depeche Mode känner jag åtminstone till. Fast deras ”Heaven” (från 2013, tror jag) har jag nog aldrig tidigare hört.

Ace Wilder har jag hört i flera melodifestivaler – nu senast (2017) sjöng hon där ”Wild Child”. Fast varför måste Alice Gernandt kalla sig för Ace Wilder, och varför måste hon liksom nästan alla andra melodifestivaltävlande sjunga på engelska i stället för svenska?

Tage Danielsson, ett snille i svensk scenkonst, översatte ju utländska sångtexter till svenska – ett utmärkt exempel är ”Kaffe och bullar” ur ”Lådan” (1968).

Jag har verkligen inte något emot att lyssna på sånger, framförda på andra språk, men jag talar då om originaltexter. ”American Pie” skrevs 1971 av Don McLean, men i dag spelades den i instrumental tappning av Hank Marvin. Tar jag inte fel, finns det också en film med samma titel.

När det gäller ”Om hundra år så kommer säkert våren” sjöngs den in redan 1934 av Isa Quensel, och även om inte heller det här var någon filmfråga, fick vi som hjälp av Anders Eldeman, att sångerskan även medverkade i ”Änglar finns dom?” från 1961, en bitvis banal men ändå roande sommarsaga.

Men dagens kryss rymde också mer uttalade filmfrågor.

Nino Rota förekommer då och då i Eldemans melodikryss, och i dag fick vi höra musik han skrev för ”Gudfadern” (1972).

Och veckans James Bond-tema var hämtat ur ”Live And Let Die” från 1973. Inget fel på Paul McCartneys musik, men är det Anders Eldemans plan att ta död på lyssnarna med hjälp av Agent 007?

Som film betraktad är Carol Reeds ”Den tredje mannen” överlägset bäst i dag. I dag fick Herb Alpert spela filmtemat, men nog föredrar jag för egen del ”Harry Lime’s Theme” i Anton Karas’ cittra-original. Orson Welles är suverän i den här filmen, och jag vill också gärna rekommendera Graham Greenes bok med samma titel som filmen.

För oss operafans spelade Anders Eldeman musik ur inte mindre än två olika verk.

Först Giuseppe Verdis ”Maskeradbalen” från 1858.

Och sen ”Nessun dorma!” ur Giacomo Puccinis ”Turandot”. Här skulle svaret bli tre tenorer – de som åsyftas är Plácido Domingo, José Carreras och Luciano Pavarotti.

I den klassen var väl aldrig Carli Tornehave, men jag kommer faktiskt fortfarande i håg hans insjungning av ”Under ekars djupa grönska” från 1962.

Och sen är det bara veckans Evert Taube kvar: ”Så länge skutan kan gå”.

Den här skutan tuffar fortfarande på, så länge hjärtat kan gå. Men ”snart får du vila för eviga tider” tröstade Taube.

Melodikysset nummer 16 2017

22 april 2017 13:12 | Deckare, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag har haft en period av allehanda kroppsligt elände. Före påsk, när vi hade flyttat ut till sommarhuset i Öregrund och tillsammans förpassade tomma väskor, bagar och kartonger upp på vinden, klev jag fel på vägen ner och skrapade ryggen mot vindsstegen. Inget ben brutet, men det gjorde jävligt ont i ryggen, vilket senare har lett till svullnad plus en stark blånad över nästan hela ryggen. I går hade jag tid hos min husläkare, och hon förklarade det senare främst med att det Waran jag dagligen tar påverkar blodet på det här sättet.

Under påsken fick jag sen hosta, särskilt besvärlig när jag går och lägger mig. Mot det fick jag recept på en kraftfull hostmedicin, men vad hjälpte det, när varken jag själv eller hustrun lyckades få upp medicinflaskans kapsyl. Men hustrun är på Apoteket just nu och ska då passa på att fråga personalen om hur man gör.

De ovan nämnda ryggbesvären dominerar just nu, men när jag var hos husläkaren, klagade jag också på att klismärtorna på ryggen inte har gått över trots att jag har använt de två föreskrivna tuberna av salva. Så nu har jag fått ett nytt recept.

När jag ändå var på Vårdcentralen, passade jag också på att lämna på grund av göteborgsutflykten till S-kongressen plus påskhelg med barn och barnbarn försenat prov till Akademiska för Waran-dosering.

Men jag ska inte bara klaga. Till gårdagens middag hade hustrun på ett närliggande kondis köpt danska smørrebrød. Kvällen avslutades med unge komissarie Morse i TV, ett riktigt välgjort och spännande avsnitt.

Och sen har jag, som alltid på lördagsmorgnarna, klivit upp tidigt, rakat mig, duschat, tagit mina morgonmediciner och ätit frukost, innan det blev dags för Melodikrysset.

För egen del tyckte jag det var ovanligt lätt i dag. Bara ett par frågor måste jag googla på.

Den ena illustrerades med en barnvisa som, märkligt nog, inte har kommit i min väg – men jag hade väl inga barn i rätt ålder när den kom, antar jag: ”Min tand är lös”. Men eftersom jag saknade bara vokalen, kunde jag ändå begripa, att det Lennart Palm spelade måste handla om en tand.

Både Lasse Holm och Lotta Engberg är mig välbekanta, men just låten de tillsammans gjorde, ”Det måste gå”, mindes jag inte.

Robin Bengtsson är inte en artist jag spontant skulle lyssna mycket på, men jag minns faktiskt hans ”I Can’t Go On” från senaste Melodifestivalen.

mycket bättre” i TV 4 brukar jag inte titta på, men dagens två artister hör till dem mina musiköron gillar. Vi hörde Little Jinder göra en egen version av Freddie Wadlings ”We Are the Freaks”.

Dolly Parton är faktiskt en sångerska med mycket större bredd än många tycks ha förstått – jag själv har CD med henne. I dag hörde vi henne i ”Blue Smoke”.

För egen del är jag hyggligt förtrogen också med opera. Man kan ha invändningar, även politiskt betingade sådana, mot Richard Wagner, men jag hör ändå till dem som finner hans fyra verk om Nibelungens ring fascinerande – på tyska är samlingsnamnet ”Der Ring des Nibelungen.

Men jag är som jag är. I unga år lärde jag mig att med Lasse Dahlquist sjunga ”Engelska flottan har siktats vid Vinga”, den som har titeln ”Oh boy oh boy oh boy”.

En annan av dagens havsanknutna låtar, ”Ta mig till havet” (ursprungligen med Peter Lundblad), har i mitt fall fått en mycket mer sorglig innebörd än den texten ger fog för: Den var min lite äldre kusin Kreetes älsklingsmelodi, och en sonson till henne sjöng den vid kistan på hennes begravning. Sen fick det här en alldeles speciell fortsättning. På sommaren det här hände besökte jag och Birgitta Estland, gjorde också en resa till min och Kreetes hemby vid Finska viken och fanns där Kreetes söner med en urna med hennes aska. Enligt hennes önskan tog sönerna henne tillbaka till hennes (och alltså mitt) forna hemvist och spred där hennes aska i havet utanför Juminda, som byn heter. Jag har ingen religiös tro, men det här återbördandet till ursprunget kändes alldeles rätt.

Så kan man hantera evigheten. Fast ibland handlar det om att kunna reagera fort, mycket fort. Ett exempel på detta är ”På minuten”, i sin forna glans ett mycket bättre program.

Till Anders Eldemans egenheter hör att han ofta återvänder till vissa artister, filmer och temata.

I dag avslutade han Melodikrysset med Lasse Berghagen och ”Inte bara drömmar”. Ibland har jag tyckt att det har blivit för mycket Berghagen – märk att jag inte alls har något horn i sidan till honom – men nu har det ju inte skett så ofta.

Jag är en varm Taube-vän – kolla Musik respektive Sångtexter under Kulturspegeln ovan – och tycks dela detta mitt intresse med Eldeman. I dag fick vi höra ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull” fast med Ulrik och Mikael Neumann.

Och så går vi i mål med en James Bond-film, ytterligare en av Anders Eldemans specialiteter. Låten han spelade, ”Underneath the Mango Tree” med Count Basie, förekom i filmen ”Agent 007 med rätt att döda”, och där mötte vi Dr No. (”Dr. No” är för övrigt den engelska filmtiteln.)

För egen del kommer jag i kväll att få höra ganska mycket musik av helt annat slag. Birgitta och jag ska gå på ODs konsert.

Och efter konserten åker vi ut till huset i Öregrund igen.

Melodikrysset nummer 15 2017

15 april 2017 12:15 | Film, Media, Musik, Politik, Resor, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

För första gången på mycket länge missade jag ett melodikryss – förra lördagen var jag per tåg på väg till Göteborg, och jag visste heller inte att sändningen av krysset på grund av de tragiska händelserna i Stockholm i stället sändes på söndag – fast inte heller då hade jag ju kunnat lösa Melodikrysset, eftersom jag då var på Socialdemokraternas partikongress. Det finns saker som är viktigare än att lösa Melodikrysset.

Dagens kryss har jag emellertid löst, nu återbördad till huset i Öregrund. Allt var inte så lätt, för mig i alla fall.

Jag har till exempel för egen del varken sett den brittiska TV-serien ”Arvingarna” eller lyssnat på dansbandet ”Arvingarna” – men jag medger att det var en kul grej att låta två helt olika frågor få samma svar, som skulle in på olika ställen i krysset.

Då var dagens filmfrågor lättare.

Agent 007 har ju Anders Eldeman närmast fnatt på. I dag fick vi höra Carly Simon i ”Nobody Doe’s It Better” ur Bond-filmen ”Älskade spion” – fast här skulle vi veta att James Bonds skapare heter Ian Fleming.

Hyggligt lätt med hjälp av sångtexten var det också att känna igen ”Springtime For Hitler”, på svenska ”Det våras för Hitler”, som vi ju förknippar med Mel Brooks.

Och ”April In Paris” förekom i en film från 1952 – jag har sett den flera gånger.

Också ”Ich bin von Kopf bis Fuss an Liebe eingestellt” sjöngs av Zarah Leander i filmen ”Blå ängeln”. I dag sjöngs den dock av Malena Ernman.

”Pappa jag vill ha en italienare” minns vi med Galenskaparna och After Shave.

Izabella Scorupco är dock inte italienare utan polack, så där hjälpte det inte att hon sjöng ”I Write You a Love Song”.

Ina, Nina och Stina”, sjungen av Mona Wessman, minns jag inte heller.

Egendomligt nog minns jag heller inte Eva Dahlgrens ”Inga tårar mer”.

Svante Thuresson har jag till och med hört live, och jag gillar honom, men i melodiminnet fanns i dag inte ”Du ser en man”, men jag mindes Burt Bacharachs oriuginal, ”This Guy’s In Love With You”, även om vi i dag hörde en instrumental version.

Sen återstår två gamla favoriter i dagens kryss.

Povel Ramel och Gunwer Bergkvist, i dag i ”Släkthuset”, var på sin tid mycket stora i svenskt scen- och musikliv.

Och jag minns fortfarande med glädje ”Natttuppen” i radio med den alltid hörvärde Pekka Langer. Honom minns jag också från salig AT, LO-ägda Aftontidningen, och senare som villigt blickfång i socialdemokratiska valannonser.

På den tiden klev artister frimodigt fram och tog politisk ställning.

Liket lever

5 april 2017 16:12 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Politik, Resor, Ur dagboken | 6 kommentarer

I går gick större delen av dagen åt till en hälsovårdsrelaterad resa till Uppsala.

Jag hade tid hos min läkare på hjärt- och lungkliniken för en återkommande kontroll. Jag är ju inne på min andra pacemaker, och när läkaren kollade hjärtrytmen, konstaterade han, att hjärtat, det vill säga pacemakern, fungerar riktigt bra. Så vi pratade avslutningsvis om politik – jag berättade bland annat om mitt och hustruns nära förestående resa till partikongressen i Göteborg – och innan jag gick, välkomnade han mig tillbaka till nästa ordinarie kontroll om ett år. På det svarade jag: ”Vi får väl se om jag lever då.” Åjo, replikerade han; enligt hans bedömning skulle jag även då befinna mig i de levandes skara.

Men en lättnad även i närtid medförde det här läkarbesöket. Jag har nu länge haft en Furix-dosering om två tabletter varje morgon, dock med muntligt lov att hoppa över den här mycket urindrivande medicineringen, när jag till exempel måste färdas långt i buss som saknar toalett, läs under de så här års återkommanade resorna mellan Öregrund och Uppsala. När jag klagade min nöd, kollade läkaren mina ben och fann dem inte uppsvällda och drog ner det normala furixintaget på morgonen till en enda tablett – dock bör jag själv kolla ben och fötter, och om jag då ser svullnad, bör jag mota detta med hjälp av ytterligare en furixtablett.

Efter lite provtagning stultade jag sen genom sjukhusområdet, närmast på väg till bussen, men mötte strax en gammal bekant, förra stadsarkivarien i Uppsala, som även hon ville diskutera det politiska läget i så väl Uppsala som landet.

Allt det här gjorde, att jag egentligen anlände för sent till Vårdcentralen i Svartbäcken för att få lämna de blodprov med hjälp av vilka Akademiska bestämmer mitt Waran-intag. Men växeln ringde den ansvariga på provtagningen, och hon ställde upp, eftersom jag ju bara tillfälligt var i stan och dessutom hade blivit försenad.

Och då passade jag också på att låta henne ta proverna inför ett kommande besök hos min husläkare.

Först därefter, efter klockan 16.00, åt jag någonting alls den här dagen. Jag gick till det näraliggande kondiset och beställde en stor köttbullsmacka plus te.

Sen tog jag bussen ner till centrum och besökte mitt apotek för att ha tillräckligt med Insuman under partikongressen i Göteborg.

Den ska jag noga följa. Öronen och hjärnan är det inga fel på än så länge.

* * *

Fast i dag råkade jag ut för en olycka, som kunde ha ändat i att jag alls inte skulle kunna åka till partikongressen i Göteborg, en sån där olycka som människor i min ålder – snart 80 – dess värre kan drabbas av.

Inför påsken och barns och barnbarns besök då har Birgitta och jag jobbat för att få huset i ordning, alltså packat upp, ställt sakerna på sina sommarplatser och städat upp efter flytten.

I dag sorterade jag och ordnade (i alfabetisk ordning) alla DVD- och VHS-filmer för barn vi har här, väldigt många tecknade sådana, av Disney och många andra. Det var besvärligt, eftersom vi har de här filmerna ovanpå ett par höga bokhyllor, där man i båda ändar måste trava filmer liggande för att alla de där emellan ska ligga kvar och inte ramla ner i golvet. Filmerna ska så högt upp att jag måste använda en stol att stå på, vilket gör det här extra besvärligt, eftersom jag numera måste ta hjälp av armarna för att häva mig upp på stolsitsen. Och eftersom i början filmer ideligen ramlade ner på golvet, fick jag upprepade gånger klättra ner och sen upp igen på den där stolen.

Jag svor en del, men till slut hade jag fått upp alla filmerna i önskad ordning.

Sen hade jag kommit överens med Birgitta om att vi tillsammans skulle ta upp alla resväskorna och bagarna samt kartongerna från flytten upp på vinden.

Upp på vinden kommer man genom en lucka i taket på glasverandan: Man fäller ner en stege som sitter fast på luckan, och sen måste man klättra. Det underlättar om man är två, en som klättrar upp till luckan och en som från högen på golvet räcker upp en väska/bag/kartong i taget.

Jag åtog mig att klättra upp, ta emot och stapla det som skickades upp på var sin sida om luckan, den ena för mina, den andra för Birgittas väskor.

När det gällde de stora resväskorna var det ganska svårt att hitta en väg förbi mig själv genom den ganska lilla luckan.

Men till slut var alltsammans uppe på vinden.

Själv skulle jag då ner igen.

Jag var, som oftast inomhus, i strumplästen, och trästegens smala klätterpinnar är av vackert lackerat trä.

Så efter bara ett par kliv neråt halkade jag och föll fullkomligt handlöst ner i golvet; på vägen ner slog vänstra sidan av ryggen i några av stegpinnarna.

Det gjorde djävulskt ont: jag låg på magen på glasverandans golv och kved.

Birgitta kom och tröstade mig, klappade mig också på ryggen, men jag låg kvar på golvet ganska länge, chockad och medtagen, i ännu större utsträckning gråtfärdig över att tvingas konstatera, att jag fysiskt är en orkeslös gubbe.

När jag till slut ändå tog mig upp, gjorde det ont i ryggen längst nere åt vänster, men den besiktning Birgitta gjorde när jag drog upp skjortan visade inga synbara skador, och framför allt verkar jag inte ha brutit något.

Så vi får nog vänta på Last Chorus för min del. Och några av er som läser det här kommer jag kanske att möta i Göteborg.

Melodikrysset nummer 13 2017

3 april 2017 23:29 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 2 kommentarer

I lördags åkte jag alltså tidigt till Socialdemokraternas årliga distriktskongress här i Uppsala län – kongressen gnomfördes i Gimo – och kunde därför inte lösa Melodikrysset. Det har dröjt ända till i kväll innan jag fick tid att lyssna på det och lösa det.

Bitvis tyckte jag att det var svårt.

Fast det började med filmmusik som jag kände igen, fastän jag egentligen inte har sett ”Stjärnornas krig”, i original ”Star Wars”, i regi av George Lucas och med musik av John Williams.

Och trots att jag har sett mängder av Edvard Persson-filmer, kan jag inte påminna mig ”En sjöman till häst” från 1940. I den förekommer sången ”Alla är vi sjömän (på livets stora hav)”, som heller inte hör till de vanligaste Edvard Persson-numren. Men texten är skriven av en man som ofta förekommer i Edvard Persson-sammanhang, Alvar Kraft. Musiken skrevs av Charles Henry.

Betydligt lättare var det att minnas ”Regnet det bara öser ner”, insjungen 1970 av Siw Malmkvist – här skulle melodititeln ge oss kryssordet ösregn. Men också det här är ursprungligen en filmmelodi, ”Raindrops Are Falling On My Head”, skriven av Hal David och Burt Bacharach för filmen ”Butch Cassidy and the Sundance Kid” från 1969.

Den fjärde filmen var ”Ghoastbusters” (1984), lätt att känna igen eftersom det ord som också är filmtiteln upprepas gång på gång i den sjungna texten. Men inte kom jag i håg att den här filmen på svenska döptes till ”Spökligan” – det fick jag googla på.

Eurovision Song Contest och Melodifestivalen spökade i tre låtar.

Och inte kan jag påstå att jag minns särskilt mycket av ESC 2006, där en belgiska med det märkliga namnet Kate Ryan sjöng ”Je t’adore”. Men Google hjälper även här: Sångerskan heter egentligen Katrien Verbeeck.

Året efter, 2007, tävlade Regina Lund i Melodifestivalen med ”Rainbow Star”. Att jag klarade den frågan beror främst på att jag i sången upprepade gånger hörde det som är sångtiteln.

Och året därefter, 2008 (har Anders Eldeman inventerat låt- och artistlistorna från de här åren?) sjöng Carola och Andreas Johnson tillsammans ”One Love”. Eldeman nämnde här sångtiteln, vilket underlättade.

Björn Skifs är väl inte så tokig, ens om hans låtar – i det här fallet ”Vi bygger oss en båt” från 1975 – exekveras av Lars Roos.

Elvis Presley har folk i min ålder hört från starten. Själv tycker jag kanske inte att ”The Wonder of You” (Eldeman nämnde även här titeln) hör till hans bättre låtar. Elvis sjöng in den 1970, men själva låten är mycket äldre, från 1939.

Cornelis Vreeswijks version av en engelsk folksång, ”Monday Morning”, är mycket fin och fick en mycket lång titel, ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”. Jag har hört den så många gånger att jag kan textens första rad utantill: ”Från Öckerö loge hörs dragspel och bas”. Fast här skulle vi skriva platsen i bestämd form, logen.

Romantisk ton har också Birger Sjöbergs sång från 1922, den som börjar ”Den första gång jag såg dig, det var en sommardag”. Jag har varit i Birger Sjöbergs Vänersborg en gång, på centerstämmorna. Som journalist, är det bäst att tillägga. I det här fallet var det Ernst-Hugo Järegård som sjöng den.

Och så är det bara en visa kvar, en gammal barnvisa: ”Vart ska du gå min lilla flicka?, tonsatt 1893 av Alice Tegnér. Fast minns jag inte fel, blev svaret på frågan ”Får jag följa med? Får jag följa med?” i Povel Ramels version ”Ja, om du betalar”.

När livet tränger undan skrivandet

3 april 2017 11:54 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Politik, Resor, Serier, Trädgård, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Jag har varit en skrivande människa under nästan hela mitt snart 80-åriga liv. Jo, jag fyller 80 den 19 juni i år, och bokstäverna – grunden för att läsa och skriva – lärde jag mig redan vid tre års ålder.

När jag blev pensionär, nu alltså för 15 år sen, fanns skivlustan ständigt i kroppen, och efter en tid började min dotter Kerstin mana mig: Du måste börja blogga, pappa. Dator hade jag använt redan i slutet av jobbåren, och jag hade också själv köpt en burk till mitt arbetsrum hemma i Uppsala. Dottern och hennes dåvarande man, Bo, bloggade båda, och Bo hjälpte mig att lägga upp den blogg jag fortfarande använder, även om jag själv valde namn (mitt eget), vinjett (sommarhuset i Öregrund) plus de kategorier mitt skrivande skulle spänna över. I februari 2006 fanns jag ute på nätet och vann steg för steg allt fler läsare.

Detta som en bakgrund till att jag under den senaste veckan mot alla mina tidigare vanor nästan inte har publicerat något. Nej, jag har inte varit sjuk. Men livet har varit mer hektiskt än en (snart) 80-åring riktigt klarar av.

Kommande lördag ska Birgitta och jag åka till Göteborg för att i egenskap av partiveteraner delta i den socialdemokratiska partikongressen, och i lägenheten i Uppsala finns redan en resväska packad med kläder för den här bortovaron hemifrån.

En stor del av resten av kläderna packade jag samtidigt för den årliga flytten till sommarhuset i Öregrund, eftersom vi nu ska vara i Göteborg under en stor del av påskveckan, som vi normalt brukar använda för flytten och för att komma i ordning lagom till den egentliga påskhelgen. Men nu tidigarelade vi flytten och all den packning den förutsätter. Utöver kläder och skor tar vi med oss till exempel DVD-filmer, CD-skivor, lådor med böcker, handlingar som måste finnas till hands eller åtgärdas, tre lådor med de yngsta barnbarnens leksaker plus dessutom godnattböcker att läsa för dem och så inte minst alla våra krukväxter, fördelade på kartonger.

Två gånger om året (alltsammans ska ju hem till lägenheten i Uppsala igen på hösten) har vi fått transporthjälp av Öregrunds taxi, vars chaufförer också har hjälpt oss med i och urlastningen, allt svårare att klara när man är i vår ålder och, för att ta mig som exempel, är inne på sin andra pacemaker – de har självfallet fått en extra slant för det här jobbet också, i Uppsala ner- respektive upp för en halvtrappa, i Öregrund upp till och ner från huset, som ligger en bit från grinden. Men sen har Öregrunds taxi förlorar landstingsupphandlingen och gått i konkan, och eftersom chaufförerna på Uppsala taxi inte tycker att sånt här ingår i deras arbetsuppgifter, fick vi i år hitta en annan lösning.

Birgitta lejde i stället två stadsbud med skåpbil, men eftersom de här killarna var veritabla proffs och var utrustade med kärra, gick i- och urlastningen förbluffande fort; den ene av de här två visade sig själv vara sommarboende i Öregrund, så han visste för egen maskin var vi bor. Lite dyrare blev frakten på det här sättet, men vad skulle vi annars ha gjort?

Nu har vi gradvis packat upp alla hitflyttade kollin. Det mesta står på sina platser, blommorna på fönsterbänkarna, de flesta av dem på vår glasveranda, den jag själv ritade och fick godkänd av byggnadsnämnden när vi nu för rätt länge sen byggde till och moderniserade vårt sommarboende.

Så mycket sommar är det förstås inte än här i Öregrund, men trädgården verkar ha klarat den här vintern bra. Till påsk skjutsar Anna hit yngsta dottern Ella, som har lovat Birgitta att hjälpa till med säsongens första trädgårdsarbete.

På påskafton ska vi som vanligt måla ägg på estniskt vis, alltså naturfärgning med hjälp främst av skal till gul lök. Då kommer också sonen, Matti, med sin hustru Karin och deras små flickor, Sofia, 5, och Ella, 2. Det kommer att bli ett liv och ett kiv runt köksbordet.

I går, söndag, åkte farfar och farmor till Stockholm för ett gemensamt födelsedagsfirande av Sofia och Ella. Med på det här kalaset var också flickornas mormor samt Karins syster med man och son och mot slutet även Anna och Ella. Det tog sin tid, eftersom de två allra yngsta deltagarna också måste sova middag, men maten var god, och det var så småningom två små tjejer, den ena av dem utvilad efter att ha sovit middag, som glatt och lugnt tog emot och öppnade sina ganska många paket. Jag tänker inte räkna upp allt de fick, men må det förlåtas mig, om jag berättar om några egna presenter. Nu sexåriga Ella tjöt av glädje när hon fick en årsprenumeration på Bamse plus en Bamse-handduk. Och tvååriga Sofia gillade synbarligen sitt nya gosedjur och även Pettsons Findus, som jag hade köpt åt henne. Och så något gulligt: Både jag, Birgitta och Sofias mormor hade köpt docksängkläder i olika storlekar och utföranden, och lilla Sofia svepe in sig själv i alla nya docktäckena och såg ut att må riktigt födelsedagshärligt.

Dagen före, på lördag, hade vi stigit upp astidigt för att komma i tid till den distriktskongress Socialdemokraterna i Uppsala län genomförde i Gimo. Vi partiveteraner fick all upptänklig hjälp, hämtades bland annat i bil från busshållplatsen – gångvägen är ganska lång. Vid ett sådant här evenemang träffar man förstås mängder av gamla bekanta och får en del nya. Själv satt jag bredvid Peter Gustavsson, numera ordförande i Uppsala arbetarekommun.

Två representanter för regeringen, tre om man inrymmer också vår distriktsordförande Ardalan Shekarabi, höll anföranden. Den första av dem var gymnasie- och kunskapslyftsminister Anna Ekström, som också kom och hälsade på Birgitta och mig. Jag kom först i kontakt med henne då jag fortfarande var huvudsekreterare i Socialdemokraternas programkommission och Göran Persson hade utsett Anna, som då jobbade i Statsrådsberedningen, som sin speciella sambandskvinna. Vi har senare mötts inte minst vid konserter vi har bevistat, och nu överraskade hon mig genom att hälsa till vår dotter Kerstin – jag har ingen aning om hur de känner varann. Efter lunch talade partistyrelsens representant, infrastrukturminister Anna Johansson – hennes anförande, till synes utan manus, var mycket välformulerat. Henne känner jag inte personligen. Däremot kände jag hennes farsa, den lysande göteborgspolitikern Göran Johansson, som jag först mötte på en ideologikurs jag hade på Bommersvik, sedan brukade träffa när han var på partistyrelsesammanträden i Stockholm.

Förhandlingsdelen av distriktskongressen innehöll inget dramatiskt, även om ett antal ombud, bland dem Peter Gustavsson, fronderade i en fråga och förlorade. Det här nämner jag främst för att få alla er – alltför många – som inte själva vill engagera sig i partipolitiken att tänka om. Socialdemokratiska partiet är ingen sekt med kadaverdisciplin. Inte heller människor på ledande poster behöver vara likriktat eniga. Det händer att man förlorar, men alla förblir ändå vänner, en krets av människor med likartade värderingar.

Min hustru är en sådan här människa, buren till socialdemokratin av att dela partiets grundvärderingar men aldrig rädd för att ta strid, ibland vinna, ibland förlora. En del av den här lördagen hade hon varit tvungen att lämna kongressen för en tur in till Uppsala, där hon tillsammans med en rad andra författare och uppsalaprofiler hade ombetts att medverka vid invigningen av Akademibokhandelns, gamla Lundeqs, nya lokaler vid Stora torget. Jag var ju inte där, men det var ett fint program – före Birgitta talade Leif Zern – och Birgitta berättade, att hon samlade stor publik.

Men sen hann hon tillbaka till distriktskongressen i Gimo, innan den avslutades, fick också uppdraget att å gästernas vägnar tala till kongressen. Det var ett tacktal men också en politiskt uppfordrande appell – annars hade det inte varit Birgitta.

I går kväll var vi till slut åter tillbaka i vårt kära Öregrund. Vi hade tänkt avsluta dagen med en Beck-film, men TV 4 sände i stället en film med Jönssonligan, så vi såg den i stället. Nå, jag förstår ju det här bytet. Huvudrollen i den här serien innehades av Gösta Ekman.

Han medverkade på sin tid – på min tid – i socialdemokratisk valreklam. Och från mycket trovärdigt håll har jag en gång i världen hört historien om att Göstas farsa, Hasse Ekman, inför det stundande valet manade sönerna med ”Och så vet ni hur ni ska rösta, pojkar!”.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^