Melodikrysset nummer 15 2018

14 april 2018 14:08 | Barnkultur, Deckare, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Resor, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

Nu har jag varit hos min husläkare i Svartbäcken i Uppsala för besiktning och ordination. Revbensskadan kan hon ju inte göra något åt, men hon kollade värden och ändrade medicinering, och så fick jag ta ännu ett prov. Och så har jag varit på Apoteket och fyllt på medicinförrådet.

På fredag eftermiddag kom också Birgitta till Uppsala, och jag mötte henne vid Stadsteatern där hon hämtade biljetter till kvällens premiär på William Shakespeares ”Richard III”, en ganska avvikande föreställning, visade det sig – jag återkommer till den.

Före föreställningen gick vi till den kinesisk-japanska restaurangen på hörnet och åt middag.

Sent på kvällen åkte vi till Öregrund igen, och det är där jag har lyssnat på och löst Melodikysset.

Två av dagens dubbelfrågor hade knytning till fyra olika TV-serier, vilket nog är i mesta laget.

I den första av dem spelades signaturmelodierna till Hans Rosenfeldts dansk-svenska ”Bron”, som jag faktiskt har sett. På den följde sen en serie, signerad Steven Bochko och med namnet ”Lagens änglar”, i original ” L. A. Law”. Den fick jag gräva länge i minnet för att komma på namnet till, men sen mindes jag att jag har sett avsnitt av den och att den utspelar sig i Los Angeles, där jag faktiskt har varit – Birgitta och jag stannade till där i samband med en resa till tre söderhavsöar på den australiska sidan.

Ännu mindre naturligt samband finns mellan delfrågorna i nästa dubbelfråga. Där spelades signaturmelodierna till ”Dynastin” (som jag själv aldrig har sett) och ”Dallas” (som jag åtminstone såg i början men snart slutade följa).

Näst sist i programmet kom det sen ytterligare en dubbelfråga, där Eldeman mot all logik efterfrågade en stad respektive en yrkesgrupp. Svaret på första delfrågan skulle bli Stockholm, eftersom det var ”Stockholm i mitt hjärta” vi fick höra. På den tiden då Ulf Adelsohn var landshövding i Stockholm var hustrun och jag bjudna på middag hos paret Adelsohn, och jag minns från den bland annat att Lasse Berghagen också fanns bland middagsgästerna, vilket kan ha att göra med att Adelsohn var den som bad Berghagen skriva en ny sång om huvudstaden – och resultatet blev ”Stockholm i mitt hjärta”. (En läsare hävdar att det i stället var Evert Taubes ”En stockholmsmelodi” som spelades. Det ändrar ju inte i och för sig svaret, men jag begriper inte, hur jag kunde göra ett sådant fel – jag har hört den många gånger, har den själv på skiva med Taube och kan rent av delar av texten utantill, även om det här var en instrumental version. Den enda förklaring jag kan komma på är att jag just nu har vaxpropp i båda öronen.) Den här sången hade Eldeman kopplat ihop med en känd barnvisa, ”Här är polisen som mitt i gatan står”. Den sjöng vi i småskolan på 1940-talet, men den är ännu äldre, från slutet av 1800-talet.

Krysset började i dag också med en barnvisa, ”Opp och ner” ur filmatiseringen av Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga.

Hade Eldeman i stället spelat något ur Pippi Långstrump, hade det funnits möjlighet att göra en hästkoppling, för en sådan fanns det i dagens sista fråga, där vi hörde Malin Baryard sjunga ”Do You Wanna Ride”, för jag tror inte det är maken och medförfattaren till sången, Henrik Johnsson, hon vänder sig till i det här fallet.

Men hade det varit så, kunde det ju ha varit naturligt att sen ta ”Välkommen till världen” med Lill-Babs och skriven av Björn och Benny. Den här sångens text startar ju på ett BB.

Från Björn och Benny, som ju skrev också ”Money, Money, Money”, finns däremot en naturlig övergång till ”Money” med Pink Floyd, ”Kosing” som Eldeman synonymt döpte den till i dag.

Nu hör jag i andanom hur mina läsare börjar stöna: ”Snälla, snälla”, och mycket riktigt fick vi höra Caroline af Ugglas’ för övrigt utmärkta bidrag till Melodifestivalen 2009.

Eftersom det bland dagens ljudillustrationer fanns fler melodifestivalanknutna låtar, tar vi nu dem också:

Alexander Bard gjorde till den 2005 ”Gone” med BWO, ”Bodies Without Organs”.

Och Anna Book sjöng 2007 ”Samba sombrero”.

Två utmärkta artister/grupper kvar att redovisa:

Dels hörde vi Zara Larsson i ”Uncover”.

Dels hörde vi Bo Kaspers orkester, med Bo Sundström som sångare, i ”En sländas andetag”.

Sist: Inte för att jag vill ha en body without organs, men det är inte särskilt många delar av kroppen som numera fungerar som de ska.

Melodikrysset nummer 14 2018

9 april 2018 19:24 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Resor, Ur dagboken | 7 kommentarer

I lördags åkte vi till Stockholm, på födelsedagskalas för två barnbarn, så tidigt att jag inte hann göra Melodikrysset.

Vi kom tillbaka till Öregrund till kvällen, men kroppen är efter fallolyckan förra tisdagen i galopperande olag, så jag fick ett larmsamtal från Vårdcentralen i Uppsala, där jag lämnade prover i fredags – jag har fått ändra en smula på min medicinering, och på torsdag har jag tid hos min husläkare för generalinspektion. Den som då lever – när man som jag är 80, snart 81, vet aldrig – får se vad som behöver göras för att man ska klara sig ett tag till.

Men jag har en förstående och hjälpsam hustru, och jag vill ju så gärna få genomföra den resa till barndomens och ungdomens Juniskär och Sundsvall sonen, Matti, gav mig i julklapp.

Sent i går kväll fick jag i alla fall möjlighet att på nätet lyssna på Melodikrysset, och passande nog innehöll det en version av Magnus Ugglas ”Jag mår illa”, dock i huvudsak spelad i valstakt av Lennart Palm.

Det här greppet att som ljudillustrationer använda ovanliga versioner återkom i fler frågor.

Benny Anderssons ”Sunny Girl”, som ursprungligen gjordes av Hep Stars, fick vi nu höra med Göteborgs Symfonietta.

Och gamla kära ”All of Me” från 1933 gjorde Trazan och Banarne, det vill säga Lasse Åberg och Klasse Möllberg som spelade apa om till ”Ålfobi”.

En annan av Eldemans specialiteter är att som ljudillustrationer använda sådant som hör hemma i enhelt annat årstid än den vi aktualiter befinner oss i.

Redan i början av krysset spelade han Tove Janssons och Erna Tauros fina ”Höstvisa”, för säkerhets skull i en instrumentalversion med Roland Cedermark.

Vi fick höra också ”Lusse Lelle”, som ju hör hemma i perioden före jul. Till lussebullar behöver man hur som helst saffran.

Sen fanns där en del musik som jag aldrig har hört, men det är ju självförvållat.

”Sagas sång” från 2015 minns jag inte att jag tidigare har hört, men i det fallet var det ju ganska lätt att känna igen Lena Phs röst.

Däremot kände jag inte igen Ola (Svensson) eller hans ”Jackie Kennedy” från 2014. Den lät i och för sig inte oävet, men nyfiken som jag är började jag fundera över varför han gjorde den just då. Efter lite googlande kom jag fram till att det då var tjugo år sedan Jacqueline Kennedy dog, 1994.

Sjungande filmstjärnor är i och för sig ett samband, men nog tycker jag att dubbelfrågan om filmmusik var ganska krystad. Errol Flynn minns jag från filmer som ”De dog med stövlarna på”, men varken ”Lily of Laguna” eller filmen den ingick i, ”Lilacs of the Spring” från 1954, har jag hört/sett. Däremot är jag ganska väl förtrogen med Woody Allens filmer, till exempel ”Everyone Says I Love You” (1997), där Julia Roberts sjöng Fats Wallers ”All My Life”.

Med hjälp av de ledbokstäver jag hade var det också ganska lätt att se att det Herbert Von Karajan och wienerfilharmonikerna spelade var komponerat av Ludwig Van Beethoven.

Men när vi kom till veckans Evert Taube, spelade Eldeman förstås inte något av de vanligaste taubestyckena utan ”Ellinors vals” från 1923, här i en orkesterversion med Ulf Björlin som dirigent – och märk att Ellinor här är namnet på ett fartyg.

Åtminstone en lätt fråga fanns det också i det här krysset. Det är klart att jag genast kände igen ”Tusen och en natt” med Charlotte Perrelli, som dock när hon vann Melodifestivalen och sen Eurovision Song Contest med den, hette Nilsson i efternamn. Årtalet då hon gjorde det var 1999 och avslutades således med tre nior.

Och då finns det bara ett frågesvar kvar att redovisa.

Povel Ramels stämma är ju lätt att känna igen, men dessutom har Eldeman redan tidigare i Melodikrysset använt det Bunny Blom-material som förekom i dagens kryss: ”Min lilla söta Inga”, ”Anna, du kan väl stanna” med flera.

Ensam i lägenheten i Uppsala, och jag ser förstås första delen av filmserien om mordet på Olof Palme

6 april 2018 1:08 | Film, Media, Politik | Inga kommentarer

Jag ska på grundlig besiktning till min husläkare i nästa vecka, och eftersom jag inför det måste ta prover på Vårdcentralen i morgon, åkte jag till Uppsala redan i dag.

Jag åt sen middag och satt framför TVn och såg första delen av dokumentären om mordet på Olof Palme. Mycket av det som förekom i programmet kände jag förstås till sen tidigare, och jag arbetade på partiexpeditionen, på Sveavägebn 68, snett emot biografen där Olof och Lisbet såg Suzanne OstensBröderna Mozart” den där ödesdigra kvällen, och av dem som medverkade i filmen kände jag förstås Olof Palme och har ofta träffat även Lisbet. Björn Rosengren och Ulf Dahlsten känner jag också – Dahlsten jobbade åt min hustru innan han gick vidare till jobbet hos statsministern. Och även den forne M-ledaren Ulf Adelsohn har jag haft ett hyggligt förhållande till.

Vi blev uppringda av TT sent på mordkvällen – nyhetsbyrån ville ha Birgittas kommentar till att statsministern hade mördats. Hon trodde först att det kunde vara en av de vanliga fredagkvällsfylleristerna som ville lura statsrådet och bad att få ringa upp – men tyvärr var det här sant.

Sen ringde hon till partisekreterare Bo Toresson, som inte heller hade hört något, till exempel från polisen.

Eftersom läget var helt kaotiskt, samlades VU i Rosenbad, och också Birgitta åkte till Stockholm. Hon beställde en bil från Uppsala Taxi, som för övrigt aldrig tog betalt för den här körningen.

För egen del fick jag av Bo Toresson, vars närmaste man jag var, i uppdrag att ringa till ett antal andra VU-ledamöter, kolla om de hade hört vad som hade hänt och kalla dem till det här VU-sammanträdet.

Självklart satt jag fången av det förflutna, till stor del egenupplevda, framför TVn.

Och trots att jag vet att TV3 är en kanal som lever på reklampengar, har jag nog aldrig tyckt att reklampauserna har känts så malplacerade, ja stötande som i kväll.

Påskdagen: påskalamm, påskekrim – och så en djupdykning i mitt förflutna

2 april 2018 0:52 | Deckare, Film, Handel, Mat & dryck, Media, Resor, Ur dagboken | 2 kommentarer

Som sig bör har vi firat påskdagen med sådant som hör påsken till: Vi har ätit lammstek, Birgitta har köpt en ny fin tulpanbukett på Coop och vi har avslutat TV-kvällen med påskekrim fra Norge, TV-serien ”Gränsland”.

Före deckaren såg vi också ”Babel”, och den här gången fångade speciellt en av gästerna, Jenny Jägerfelt, mitt intresse. Hon är författare men också psykolog, och jag vet att hon och vår son, Matti Dahl, också han psykolog, inte bara är ungefär jämnårigsa utan också känner varann.

Mycket i mitt liv kretsar kring den resa till Juniskär och Sundsvall Matti ska ta mig med på i början av juni.

Inför den gör jag nu research på nätet.

Bland annat har jag fått fram att det hus i Juniskär (på sjösidan av Junivägen), där jag bodde under delar av min barndom och sen under min realskole- och gymnasietid på femtiotalet, har bytt ägare igen – exakt när vet jag inte – och jag har på nätet rent av hittat en relativt färsk bild av huset, där pappa och ännu längre mamma bodde kvar tills de dog och där jag och mina bröder sen fortsatte att hälsa på hos ägaren, Kjell Nordin, ända tills även han dog 2007. Jag och mina två bröder ordnade Kjells begravning.

Huset, med adressen Junivägen 17 – på andra sidan vägen går Nätvägen upp – har som ny ägare fått Christoffer Johansson, som fyller 33 år den 30 maj – min egen son, Matti, han som skjutsar mig till Juniskär, är faktiskt 45, och eftersom han har tillbringat vinterlov och även sommarveckor hos farmor och farfar i Juniskär och också var med vid Kjells begravning, ordnar han den här resan också av eget intresse.

Fotot på internet visar att till exempel staketet mot Junivägen och det garage Kjell byggde finns kvar, men jag ser ju också förändringar av både hus och tomt. Det senare kan man ju se också över staketet och från sjösidan, men jag skulle vara glad om den nuvarande ägaren lät oss ta en titt också inomhus, om det går för sig också gärna ta några bilder. Jag är vid det här laget 80 år, snart 81 när vi kommer till Juniskär, och vi har bara vänliga avsikter, och vi kommer inte för att få någon form av traktering. Det här handlar bara om att en sista gång få se det som blev vårt första hem i Sverige – vi var alltså en estnisk flyktingfamilj som kom i land i Löran hösten 1944.

Under min tid i Juniskär kände jag i stort sett alla människor i Juniskär, Juni, Nyland (där jag gick i skola), Flintåsen och Döviksjön – jag var nämligen framgångsrik jultidningsförsäljare, sen ombud för gamla Folket i Bild och försäljare av FiBs folkböcker. Dessutom var jag från unga år springsjas och alltiallo i Berglunds handelsbod, och jag tror nog att jag skötte mig, eftersom mina båda yngre bröder sen fick samma jobb. Nu finns där Restaurang & Café Juniskär, men jag vet inte om det är i drift.

Problemet är att de vuxna från den tiden är döda och mina barndoms- och ungdomskompisar i flera fall också är det eller har flyttat. Men finns det några gamla vänner kvar i trakten, hör gärna ifrån er – och uppmärksamma gärna den nuvarande ägaren till huset på Junivägen 17 om att jag vill ha kontakt.

Sonen och jag kommer att bo på Hotell Aina i Kvissle, och vi ska förstås också besöka kyrkogården i Mjösund och där familjen Kokks familjegrav och familjen Nordins dito. Och så ska vi titta på min ungdoms Sundsvall, där jag gick i Läroverket och tog studenten. Jag gör omfattande nätsökningar för att se vad som finns kvar av femtiotalets caféer, restauranger och affärer med mera. Säkert hittar vi också helt nya oaser.

Vi åker i bil från vårt hus i Öregrund – sonen övernattar där – på morgonen fredagen den 8 juni, och om jag tar med blommor till mina föräldrars (och numera även mina bröders) grav samt till Kjells grav, kan vi ju ta en sväng till kyrkogården i Mjösund redan på väg mot Kvissle på fredag. Vi är kvar hela lördagen och hela söndagen (9-10 juni) och anpassar gärna vårt besök efter de önskemål den nuvarande ägaren till min barndoms och ungdoms hem kan ha – men eftersom jag vill fotografera åtminstone tomten till huset, bör det ju helst vara under dagtid.

Jag saknar mejladress till den som bor där nu, så jag är tacksam om någon juniskärsbo som läser det här och kanske känner mig gör den nuvarande ägaren uppmärksam på mitt önskemål och ger honom adressen till min blogg, http://enn.kokk.se. Min egen mejladress är enn.kokk@telia.com.

Påskafton: äggmålning på estniskt vis, sillbord och sen TV-kväll

1 april 2018 0:11 | Deckare, Film, Mat & dryck, Media, Ur dagboken | Inga kommentarer

Varje påskafton kokar och färgar vi ägg på det sätt jag lärde mig göra det i min estniska barndom.

På påskafton brukar jag gå ut på tomten för att hitta växtdelar att användas vid äggmålningen tillsammans med skal från gul lök, det senare huvudingrediensen i den äggmålning jag lärde mig i min barndoms Estland. Birgitta fick, när hon var på Coop och handlade, två plastpåsar med lökskal av gul lök, hopsamlade under löklådan av Marina, som för övrigt själv har estnisk mor. Bland det jag normalt brukar samla ihop finns blad från miniormbunkar, som inte färgar men, om man lägger dem närmast äggskalet, ger ett vackert ljusare bladmönser på påskäggen, som lökskalen ger en brunflammig färg. Liknande effekter kan man få av kronbladen till tidiga vårblommor som krokus. Albark färgar också. De fjädrar man använder i påskris färgar numera inte av sig men kan ge mönster, om de placeras närmast ägget. Här kan man experimentera, prova sig fram. Men i år ligger vår trädgård i Öregrund under snö, så vi har fått nöja oss med lökskal och fjädrar till påskris.

Varje sådant här ägg måste man göra ett separat litet paket av med hjälp av en liten trasa som sveps om alltsammans och sen viras med sytråd runt om för att hålla ihop – använder sen flera personer samtidigt samma kokgryta, är det ett bra knep att de som gör såna här små äggpaket använder tråd i var sin färg. Birgitta och jag använder oss av var sin stor gammal kastrull, eftersom vi gör i ordning så många ägg: Birgitta åtta, jag själv sex i år. Vår dotter Kerstin Kokk har för sin del har övergått till att i stället använda aluminiumfolie som kokhölje. Hur som helst: Man kokar upp vattnet i förväg och lägger sen försiktigt ner äggpaketen. Ska den här äggfärgningsmetoden funka, måste äggen sedan få koka i tio minuter eller mer.

I år tog Birgitta – under rinnande kallt vatten – upp sina äggpaket lite tidigare än jag, och det (plus att jag använde mer lökskal) bidrog till att hennes påskägg blev mer ljusfärgade än mina. Men bland bådas ägg fanns exemplar med vackra och överraskande mönster.

För egen del åt jag två av mina ägg tillsammans med sill till middag i dag. Jag brukar, när jag äter de här äggen, göra ett så litet hål som möjligt i skalet och sen spara det urätna skalet – de här äggskalen är mycket vackra att ha stående som prydnad i en skål.

Dottern, Kerstin, har lärt sig det här sättet att färga/koka av sin estniska pappa och naturfärgar, tillsammans med sina egna barn, Viggo och Klara, när de är hos henne över påsk, varje år påskäggen på estniskt vis. Kolla hennes instagrambilder och jag tror att ni genast förstår, att det här sättet att måla påskäggen har mycket som talar för sig.

Kvällen har vi tillbringat framför TVn. Efter ”Rapport” såg vi först ”Smartare än en femteklassare”, numera lett av Josefin Johansson som verkar vilja se ut som en påskkäring även när det inte är påsk. Fast som programledare funkar hon bra. Sen kom ett annat sevärt underhållningsprogram, ”Tror du jag ljuger?”. Och så avslutade vi TV-kvällen med första avsnittet av sex i den brittiska serien ”Unge Kommissarie Morse”. Det här var en ganska otäck historia, men märk att den är en sentida uppföljare till Colin Dexters – han är själv död – mycket spännande och välskrivna originaldeckare om kommissarie Morse.

Melodikrysset nummer 13 2018

31 mars 2018 14:59 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Eftersom jag ju har råkat ut för en olycka, som jag fortfarande har känningar av, passar det väl bra att dagens melodikryss var nummer 13 i ordningen.

Som en förstärkning av olyckan kom dessutom att den kaffepanna jag gjorde en viktig del av frukosten i kokade över.

Med Sonja Aldén frågar jag: Vad är meningen med livet?”.

Ja, inte tror jag svaret finns i Cindy Laupers ”Girls Just Wanna Have Fun”. Inte tror jag heller att det är så enkelt som i Barbies svenska version: ”En vän är alltid en vän”. Men den hjälp och det stöd jag har fått av hustrun och av sonen och hans familj har gjort det påtagligt lättare att klara mitt aktuella tillstånd.

Fast inte tror jag att det är så enkelt som Lena Ph påstod i Melodifestivalen 1986: ”Kärleken är evig”. Men om båda anstränger sig, kan relationer bli riktigt långvariga!

Och inte heller det är alltid så lätt. Då gäller det att med Py Bäckman fråga: ”Vad gör vi med vårt liv?”. Py Bäckman har jag alltid gillat, både som artist och för att hon öppet har visat både vad hon känner och står för. När Olof Palme skändligt mördades och skulle begravas på Adolf Fredriks kyrkogård, som jag dagligen sneddade över på väg till och från jobbet, såg jag där bland de många kransarna en mycket stor och vacker från Py Bäckman och Dan Hylander.

Vid en minneshögtid, senare, på Norra Latins gård, spelade Nationalteaterns rockorkester, där en av de tongivande var Ulf Dageby. Bland de låtar Dageby har gjort finns ”En dag på sjön”. Jag har också Lill Lindfors på skiva, men eftersom jag inte har följt ” mycket bättre”, visste jag inte att även hon har sjungit in den här Dageby-låten.

Och för att fortsätta på okunskapslinjen: Michael Jackson är en artist jag inte har en enda skiva med. Inte med Vangelis heller, men hans namn hjälpte mig att komma på vem vi skulle förknippa med ”Billie Jean”.

Från Melodifestivalen 2009 – det sökta svaret är siffran nio – minns jag Emilia med ”Big Big World”, en ganska jazzpräglad låt som gick till final. Hon kallade sig som artist Emilia men hade på den tiden efternamnet Rydberg. Eldeman kallade, om jag antecknade rätt, låten för ”You’re My World”, och då måste jag ju kolla på nätet, och om jag har fattat rätt, är det samma låt som har bytt namn. Det har Emilia också gjort: Hennes efternamn är numera Mitiku. Tycker Eldeman att man ska veta allt det här?

Lite lurigt var det också att ha två frågor efter varann, som båda hade samma svarsord – men ändå inte.

Först fick vi höra ”You’re the Inspiration” med gruppen Chicago.

Därefter hörde vi låten ”Chicago”, i dag i en version spelad av Ove Lind & co men mer känd i Frank Sinatras insjungning.

Danny Kaye är en annan amerikan, som jag har sett i stort sett alla filmer han har gjort. En av dem har knytning till Danmark, ”Wonderful Copenhagen”. Men det var inte landets huvudstad Eldeman frågade om utan om var huvudpersonen, H C Andersen, var född. Jo, i Odense på Fyn. Och jo, jag har varit både där och i København. På den tiden då jag var de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare reste jag som en skottspole mellan länderna.

Django Reinhardt har jag alltid gillat, så också ”Rose Room”. Om han levde i dag, skulle han väl, eftersom han var zigenare, inte bli insläppt i Danmark.

När jag själv mot slutet av andra världskriget kom till Sverige som flykting från Estland, välkomnades vi av de flesta svenskarna, och snart började jag i svensk skola. En av de sånger jag då lärde mig sjunga – vi hade som sångbok ”Nu ska vi sjunga” från 1943 – var ”Kungens lilla piga” av Anna-Lisa Frykman. Jag kan inte bara melodin utan minns också delar av texten.

Detsamma gäller en annan låt, i grunden en barnvisa men också insjungen av artister som man inte primärt förknippar med den genren: ”Per Olsson hade en bonnagård”, i engelskspråkigt original ”Old Mac Donald Had a Farm”.

På den tiden fanns det fortfarande kvar mängder av småjordbruk med djurhållning. I min barndom gick jag varje kväll och hämtade mjölk hos någon med kor och lagård och på strandängarna nedanför huset i Juniskär där vi bodde betade det kor, så det var nästan oundvikligt att man då och då, när man gick barfota, trampade i koskit. Då gick man ner till stranden och tvättade foten.

Melodikrysset nummer 12 2018

24 mars 2018 12:36 | Film, Media, Musik, Ur dagboken | 1 kommentar

Det är mycket nu. Vi packar för sommarflytt till Öregrund i påskveckan. I går kväll var vi på konsert med Kungliga hovkapellet. Strax ska jag hem till vår dotterdotter Klara, som blir tonåring.

Och datorn konstrade när jag försökte komma i gång med att skriva om Melodikrysset.

Så för att det ska gå fort, skriver jag för ovanlighetens skull ner svaren i frågeordning.

Tomas Ledin sjöng ”De dagar vi drömt om”.

Aldrigen söndag” var en mycket sevärd film med Melina Merkouri. Herb Alperts instrumentala version har inte samma klass.

Sen hörde vi en dansk version av den låt där Siw Malmkvist sjunger ”Ingenting går upp mot gamla Skåne”.

Evert Taubes ”Den glade bagarn i San Remo” spelades instrumentalt. Och bagarn använde sig väl av deg och ugnar.

Det legendariska bandet Ramones och deras ”Sheena Is Punk Rocker” mindes jag inte – men just punkmusik har inte hört till mina egna favoriter.

Erik Axel Karlfeldts och Bo Sundblads ”I Lissabon där dansa de” är däremot en gammal favorit.

Charlotte Nilsson, senare Perrelli, sjöng 1999 ”Tusen och en natt”, på engelska ”Take Me to Your Heaven”.

”Det gåtfulla folket” med musik av Olle Adolphson (OA) är också en gammal favorit.

Paul Simon och Art Garfunkel har jag samtliga gemensamma skivor med. Fast i ”Crossing Line” agerade de stöd åt Maja Sharp.

”När regnet öser ner” får man väl se upp för pussarna.

”Familjen Flinta tittade vi på när barnen var små. Flintas husdjur hette Dino.

Och så slutar vi med en gammal favorit till, Bo Setterlinds ”Drömmens skepp”, fast i dag sjungen av Eva Jarnedal. Henne intervjuade vi, när jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s).

Melodikrysset nummer 11 2018

17 mars 2018 14:10 | Film, Media, Musik, Ur dagboken, Varia | 7 kommentarer

I går kväll var Birgitta och jag på föreningen Veteranernas 20-årsfest med god middag och ett tillbakablickande anförande av Hans Alsén. Honom lärde jag känna en gång i världen när han var det socialdemokratiska partidistriktets ombudsman – senare har han bland annat varit kommunalråd och landshövding här i Uppsala, även ordförande för KF, Kooperativa Förbundet. Vi fick också sjunga, ackompanjerade av Erik Lundberg. Vi sjöng tillsammans bland annat tre arbetarrörelsesånger, som jag hade med i mina båda sångböcker ”Joe Hills sånger” (1969) och ”Upp till kamp” (1970): Joe Hills ”Luffaren”, ”Till seger” och Beppe Wolgers´ och Olle Adolphsons ”Mitt eget land”.

Varför jag nämner det här just här? Jo, Erik hade under kvällens lopp frågelekar med oss: Vi skulle känna igen låtar ur bland annat schlagerrepertoaren med hjälp av sådant som intro eller refräng, spelade av honom.

Om jag sen ska hitta någon övergång från det nämnda (s)-veteranjubileet till dagens melodikryss, hittar jag i krysset bara en enda och en ganska perifer länk: Gunhild Carling, som vi i dag hörde i ”Rockin´On the Rainbow” (tror jag den heter), spelade en gång vid ett socialdemokratiskt Första maj-möte här i Uppsala.

Ganska mycket i dagens kryss var hämtat ur sådant som jag mycket sällan har kommit i kontakt med.

Det började redan med första frågan. Jag känner förstås till ”Ghostbusters” men har aldrig sett den.

Dame Edna” har jag sett något lite med, men det var för länge sedan.

Och Benny Hill har jag inget som helst förhållande till.

Ozzy Osbourne hade sonen på skiva i sin grönaste ungdom, men ”Changes” har jag nog aldrig hört och dottern Kelly hade jag inte ens hört talas om.

Jag vet inte ens om jag någon gång tidigare har hört gatuorgel.

Nä, det går mycket lättare, när frågorna ligger i schlager- eller den mer hitbetonade popmusiksfären.

Alltså minns jag ”Arrividerci Roma”, den som skulle leda oss till Rom (jag har varit där) och floden den ligger vid, Tibern.

I den andra staden som förekom i krysset, ”Stockholm” – citationstecknen finns där för att en låt av Orup också kallas så – har jag till och med haft min arbetsplats i årtionden.

Geografisk anknytning har också ”Flicka från Backafall”, en vacker gammal sång med text av Gabriel Jönsson och musik av Gunnar Turesson. I texten talas det om ”att få vandra bland Backafalls malvor, allt medan månen går vakt över Ven”.

”Morgon efter regn” fick vi i dag höra med Loa Falkman, men som Anders Eldeman sa, är den en visa av Evert Taube:

Morgon efter regn

Text och musik: Evert Taube (publicerad i ”Sjösalaboken)” (1942)

Så saligen tyst efter nattens regn!
Hur ljuvligt att få vakna i stugans frid och hägn!
När solen rann upp kom en regnsval ström
av skogens friska dofter. Jag väcktes ur min dröm.
Jag drömde om älvor som badade tysta,
kyssta av stjärnbelysta, skimrande svall
från ett ljudlöst vällande vatenfall.

Det doftar från mossa och ormbunksrot,
Jungfru Mariae blomma hon doftar mild och god.
Den doften bär löften – jag minns dem nu:
dig endast skall jag älska, och du skall bli min fru.
Hur fjärran den tiden – och likväl hur nära!
kära min vän kom låt oss lyssna en stund…
Ut från småbarnens rum smyger, tyst, John Blund.

Mer fart är det i r att redovisa: ”Da Doo Ron Ron”, som The Chrystals hade en hit med 1965.

Och så går vi mål med Tove Lo och ”Don’t Ask, Don’t Tell”. Fast då skulle det ju inte bli något mer melodikryssande.

* * *

Fast det gjorde vi ändå inte. Jag hade glömt att redovisa, vem som skrev ”Oh, vilken härlig dag”. Ted Gärdestad förstås.

Att jag fick en del strul berodde på att jag hade missat att krysset skulle börja tidigare den här lördagen och sen gjorde snabba anteckningar på olika papper och av lite olika längd. Jo, jag vet att Eldeman hade förvarnat, men jag är ett vanedjur.

En film om blodig maktkamp

9 mars 2018 17:26 | Film | Inga kommentarer

Jag har i TV sett Shekhar Kapurs (regi) film ”Elisabeth” (1998) med Cate Blanchett som drottning Elisbeth I av England, en roll som hon spelar fullständigt lysande. Manusförfattaren, Michael Hirst, tar sig i och för sig en del friheter i förhållande till den historia (andra halvan av 1500-talet) som utgör bakgrunden till det som skildras i filmen, men görs på ett så intressant sätt, att jag gärna överser med det.

Det här är ett skede i Englands och Skottlands historia, ja även i Frankrikes och Spaniens historia, av maktkamp mellan länder och regioner men också mellan konkurrerande religiösa grupperingar och rent personliga strider mellan människor som stred om makt och pengar, även om man förklarade sig ha ädlare motiv. Det som gör den här historien så obehagligt spännande är att det inte går att förutse nästan någons handlingar.

Också den passionerade kärlekshistoria Elisabeth har med Sir Francis Walsingham (Geoffrey Rush) ändar i att hon ser att han har mindre ädla motiv för att närma sig henne, och efter att ha avvisat två framstående företrädare för två stormakter på andra sidan kanalen, beslutar hon sig för att leva ogift – kanske bäst så i den värld den tidens drottningar levde i.

Och till det här kommer alltså skildringar av blodigt försvarskrig, fängslanden och avrättningar. Allt var verkligen inte bättre förr.

Mordet på orientexpressen

21 februari 2018 22:34 | Film | Inga kommentarer

Bland Agatha Christies otaliga deckare, inte alla de allra bästa i genren, hör ”Murder On the Orient Express”, 1934 (på svenska ”Mordet på orientexpressen”) till de bättre. Blandningen av miljö, ett insnöat tåg som slutet rum och en hel hord människor som – visar det sig – inte bara av en slump åker i den vagn där mordet begås bidrar till det här.

Den här historien har filmats flera gånger – själv såg jag med stor uppskattning Sidney Lumets filmatisering från 1974 med Albert Finney i rollen som Poirot och Richard Widmark, Sean Connery, Lauren Bacall, Anthony Perkins, Vanessa Redgrave och Ingrid Bergman bland de övriga skådespelarna.

Jag har skaffat och sett hela videoserien om den belgiske detektiven, 15 DVD med 2-3 filmer på varje, den där David Suchet spelar Poirot. Suchet ser i och för sig inte ut som Poirot som jag föreställde mig honom efter att ha läst böckerna om honom, men han har fransk accent och strör franska ord och uttryck omkring sig, överdriver kanske Poirots fåfänga men ger ändå en trovärdig bild av detektiven. Filmerna skiftar i kvalitet, men några är riktigt bra och de flesta vårdar sig om miljöer, kläder och kulturella kännetecken-

Genom TV har de också blivit kända för en stor publik, vilket väl har lockat produktionsbolaget att fortsätta, 2001 med ”Mordet på orientexpressen”. Suchet fortsätter här att spela Poirot, men de övriga rollerna spelas av mindre lyskraftiga skådespelare än de ovan nämnda – med det menar jag dock inte att de skulle vara dåliga. Tekniskt är filmen skickligt gjord och ger ett miljömässigt trovärdigt intryck, fastän den delvis är inspelad på Malta, dit ju varken orientexpressen eller några andra tåg går. I den här filmversionen finns i slutet av filmen ett slutavsnitt där Poirots katolska tro sätts på prov-

Hur han hanterar detta kan ni ju själva kolla.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^