Melodikrysset nummer 13 2018

Eftersom jag ju har råkat ut för en olycka, som jag fortfarande har känningar av, passar det väl bra att dagens melodikryss var nummer 13 i ordningen.

Som en förstärkning av olyckan kom dessutom att den kaffepanna jag gjorde en viktig del av frukosten i kokade över.

Med Sonja Aldén frågar jag: Vad är meningen med livet?”.

Ja, inte tror jag svaret finns i Cindy Laupers ”Girls Just Wanna Have Fun”. Inte tror jag heller att det är så enkelt som i Barbies svenska version: ”En vän är alltid en vän”. Men den hjälp och det stöd jag har fått av hustrun och av sonen och hans familj har gjort det påtagligt lättare att klara mitt aktuella tillstånd.

Fast inte tror jag att det är så enkelt som Lena Ph påstod i Melodifestivalen 1986: ”Kärleken är evig”. Men om båda anstränger sig, kan relationer bli riktigt långvariga!

Och inte heller det är alltid så lätt. Då gäller det att med Py Bäckman fråga: ”Vad gör vi med vårt liv?”. Py Bäckman har jag alltid gillat, både som artist och för att hon öppet har visat både vad hon känner och står för. När Olof Palme skändligt mördades och skulle begravas på Adolf Fredriks kyrkogård, som jag dagligen sneddade över på väg till och från jobbet, såg jag där bland de många kransarna en mycket stor och vacker från Py Bäckman och Dan Hylander.

Vid en minneshögtid, senare, på Norra Latins gård, spelade Nationalteaterns rockorkester, där en av de tongivande var Ulf Dageby. Bland de låtar Dageby har gjort finns ”En dag på sjön”. Jag har också Lill Lindfors på skiva, men eftersom jag inte har följt ”Så mycket bättre”, visste jag inte att även hon har sjungit in den här Dageby-låten.

Och för att fortsätta på okunskapslinjen: Michael Jackson är en artist jag inte har en enda skiva med. Inte med Vangelis heller, men hans namn hjälpte mig att komma på vem vi skulle förknippa med ”Billie Jean”.

Från Melodifestivalen 2009 – det sökta svaret är siffran nio – minns jag Emilia med ”Big Big World”, en ganska jazzpräglad låt som gick till final. Hon kallade sig som artist Emilia men hade på den tiden efternamnet Rydberg. Eldeman kallade, om jag antecknade rätt, låten för ”You’re My World”, och då måste jag ju kolla på nätet, och om jag har fattat rätt, är det samma låt som har bytt namn. Det har Emilia också gjort: Hennes efternamn är numera Mitiku. Tycker Eldeman att man ska veta allt det här?

Lite lurigt var det också att ha två frågor efter varann, som båda hade samma svarsord – men ändå inte.

Först fick vi höra ”You’re the Inspiration” med gruppen Chicago.

Därefter hörde vi låten ”Chicago”, i dag i en version spelad av Ove Lind & co men mer känd i Frank Sinatras insjungning.

Danny Kaye är en annan amerikan, som jag har sett i stort sett alla filmer han har gjort. En av dem har knytning till Danmark, ”Wonderful Copenhagen”. Men det var inte landets huvudstad Eldeman frågade om utan om var huvudpersonen, H C Andersen, var född. Jo, i Odense på Fyn. Och jo, jag har varit både där och i København. På den tiden då jag var de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare reste jag som en skottspole mellan länderna.

Django Reinhardt har jag alltid gillat, så också ”Rose Room”. Om han levde i dag, skulle han väl, eftersom han var zigenare, inte bli insläppt i Danmark.

När jag själv mot slutet av andra världskriget kom till Sverige som flykting från Estland, välkomnades vi av de flesta svenskarna, och snart började jag i svensk skola. En av de sånger jag då lärde mig sjunga – vi hade som sångbok ”Nu ska vi sjunga” från 1943 – var ”Kungens lilla piga” av Anna-Lisa Frykman. Jag kan inte bara melodin utan minns också delar av texten.

Detsamma gäller en annan låt, i grunden en barnvisa men också insjungen av artister som man inte primärt förknippar med den genren: ”Per Olsson hade en bonnagård”, i engelskspråkigt original ”Old Mac Donald Had a Farm”.

På den tiden fanns det fortfarande kvar mängder av småjordbruk med djurhållning. I min barndom gick jag varje kväll och hämtade mjölk hos någon med kor och lagård och på strandängarna nedanför huset i Juniskär där vi bodde betade det kor, så det var nästan oundvikligt att man då och då, när man gick barfota, trampade i koskit. Då gick man ner till stranden och tvättade foten.

En lång, lång långfredag

Jag gick upp ganska tidigt, och de första jag då mötte var barnbarnen, Ella och Sofia, som lekte med varann. Men snart var också alla vuxna uppe och åt frukost.

Matti, Karin och barnen var ute i solskenet, tittade på Öregrund och besökte en lekpark.

Till lunch lagade Birgitta röding med alternativ för barnbarnen – rödingarna hade hon köpt i Coops utmärkta, manuellt betjänade fisk- och delikatessdisk.

Lite senare var det dags för Matti och hans familj att åka hem till Stockholm. De vill också hinna umgås med Karins mamma/barnens mormor. Men eftersom i vart fall Ella minns det stora fina påskägg med godis vi brukar ha, hade Matti tagit med sig mängder av lösgodis att fylla det med, så barnen har mumsat på godis både i går och i dag.

Det är alltså inte Jesu lidande som har stått i fokus i just den här familjens långfredagsfirande.

På grund av min fallolycka vid ankomsten till Öregrund har den övriga familjen skött praktiskt taget allt praktiskt, sådant som att handla, laga mat och diska, medan jag har kunnat vila på sängen och läsa tidningarna, i dag kvällstidningarna som Birgitta köpte på Coop.

Men eftersom jag inte direkt är pigg, har det gång på gång hänt att jag då och då har somnat på sängen, vid några tillfällen har sovit ganska länge. I kväll har jag i alla fall varit uppe och sett Richard Wolff i TV.

En sak till avslutningsvis. Innan Matti åkte, gav jag honom två saker. Dels en firmatröja jag i en musikaffär fick för vidarebefordran till Matti, när jag före jul försökte få tag på saker han hade på sin önskelista – han bygger nämligen själv gitarrer. Dels en dubblett jag har fått av en bok om min hemby i Estlands, Juminda – i den finns nämligen fullt med bilder därifrån, bland annat av min far, alltså Mattis farfar, i unga dar, samt av två av mina mostrar och kusin Kreete i samband med deras konfirmation. Och en del annat som kan intresserad Matti, som har besökt Juminda.

Matti berättade att han redan har bokat rum på det hotell i Kvissle jag har valt för vårt boende, när han i början av juni tar mig till min gamla hemby Juniskär, till kyrkogården där mina föräldrar och min bror ligger och till min skolstad, Sundsvall.

Skärtorsdag

Revbensolyckan i tisdags har satt mig ur spel, men både Birgitta och Matti och hans familj har sett till att jag får vila – de vuxna har skött allt handlande och all disk, och Birgitta har stått för matlagningen. Själv har jag läst tidningar (och ofta somnat mitt under det, eftersom jag då gör det liggande på sängen). Värktabletter är jag försiktig med, men när jag på ett besvärligt sätt känner av fallolyckan, följer jag läkarens råd.

I dag har Birgitta fått hjälp med att lyfta undan det långa köksbordet och ersätta den gamla råttsönderbitna kökstrasmattan med den nya fina matta hon har köpt, som gjord för att hamna i ett lantligt kök med lackerat trägolv. Och så har barnen, Ella och Sofia, hjälpt farmor med att sätta påskprydnader i de körsbärskvistar hon har satt i den stora porslinsurnan vi har i köket. Barnen har, trots all snön, varit ute ganska mycket, och Matti har sågat ner ett par krikonträd som har knäckts i någon storm. Matti har också fraktat bort alla kassar med gamla tidningar som gradvis har lagrats i bastun och dess duschrum.

Det sista gjorde det möjligt för Birgitta att skura golvet i duschrummet i bastubyggnaden, och nu blev det möjligt för Matti att tillsammans med småflickorna gå ner dit för en kvällsduschning. Småtjejerna kom upp i huset igen lagom för läggning.

Men före duschningen och läggningen bjöd farmor på den egenlagade kalops barnen så uppenbart gillade sist de fick den hemma hos oss i Uppsala. Kalopsen gick ner den här gången också. Så även den glass hon bjöd på som efterrätt. Fast vi som är vuxna åt mest druvor.

Trots min stigande ålder har jag inte tappat min gamla förmåga att bli kompis även med små personer.

Ella och Sofia funkar bra tillsammans, men naturligtvis blir det ibland också små konflikter. I dag var lilla Sofia inne i storasysters sovrum och försökte då ta den nalle som låg på sängen, men Ella tog tillbaka nallen och Sofia kom gråtande ut i korridoren. Då tog jag henne i handen och fick henne att gå med farfar in i det som nu är vårt datorrum men som förr var Mattis lite äldre syster Kerstins rum. På sängen där ligger nämligen Kerstins gamla nalle. Gissa om Sofia blev glad!

Vid lunchen tidigare i dag snöt Ella åt sig det enda utpräglade dryckeskärl för barn vi har här i sommarstugan, och det ville förstås också Sofia ha. Också det lyckades jag lösa. Åt Sofia tog jag då fram Stig Lindberg-muggen ”Fallande löv”, och när Ella hade sett den, ville även hon ha en likadan. Och se – i det här fallet fanns det en till i köksskåpet.

Så vid middagsdukningen fick båda småflickorna ”Fallande löv” att dricka ur.

Nytt i Öregrund

I mitt svar till en av mina ständiga bloggföljare och -kommentatorer har jag redan berättat hur mitt besök hos först sköterska, sen läkare på Vårdcentralen avlöpte.

På vägen hem därifrån passerade jag Järn- och färghandeln, där det i höstas var slutförsäljning. Det gick dock rykten om att den här affären skulle återuppstå efter en tids stängning.

I dag kunde jag konstatera att så också hade skett, men att det i dess övre del nu fanns en blomsteraffär. Utanför den exponerades både buketter med påskliljor och levande, planterbara växter.

Innanför fönstren ut mot gatan kunde man se mer av det här slaget skymta, så jag stod kvar och försökte göra mig en bild av vad det hade blivit av den gamla järn- och färghandelns husgerådsdel.

En kvinna som jobbade där inne såg mig stå där och titta och kom då ut och inbjöd mig att komma in och kolla. Så jag gjorde det, nyfiken som jag är, och upptäckte att en del av affären höll på att transformeras till butik både för snittblommor och till butik för plantor och fröer.

Och jo, det skulle bli mer av det här, så snart man hade fått mer nödvändig utrustning på plats.

Öregrund hade förr en välskött affär av det här slaget, men sen dog innehavaren, vår – särskilt Birgittas – vän Inga-Lill, och det ändade i att den här affären stängde. Nya trädgårdsväxter har vi handlat främst i Östhammar.

Det är naturligtvis för tidigt, inte bara för att här fortfarande råder vinter, att avgöra om den här nya blomsterhandeln i Öregrund kommer att sälja sådant vi vill ha i vår lite gammaldags trädgård.

Men jag pratade med damen som hade lockat in mig om att jag söker en del gammaldags krukväxter, sådana som min mamma hade i mitt barndomshem, och kvinnan i den nya blombutiken verkade beredd att försöka beställa det jag ville ha.

Åt helvete men utan musik

De senaste dagarna har Birgitta och jag ägnat oss åt att packa inför den årliga flytten till sommarhuset i Öregrund. Vi bor där lite drygt halva året, fortsätter att åka ut dit över helgerna under också halva hösten. Vi har haft det här huset ända sen 1969, renoverat det med sikte på att kunna bo ute vid roslagskusten i princip året om, om vi skulle vilja det, också anlagt en mycket stor trädgård.

I år har vintern dröjt sig kvar ovanligt länge – det ligger kvar mycket snö i de här trakterna – så den trädgårdskunnige Henrik, som vi med ålderns rätt anlitar för tyngre jobb på tomten, har varit här och fixat en gång upp till huset. Även om vi numera har det mesta också i det här huset, finns det ändå jättemycket som måste packas inför flytten ut till sommarhuset och sen fraktas dit, i vårt fall – vi har båda fyllt 80 – med hjälp av stadsbud.

Birgitta ville göra huset beboeligt inför vår ankomst, så i måndags tog hon bussen till Öregrund, höjde innetemperaturen till beboelig nivå, handlade en del på Coop och så vidare.

Själv använde jag måndagen till att packa färdigt för att på tisdag kunna visa stadsbuden, vad som skulle med. Och så långt gick allting planenligt.

När stadsbuden hade åkt mot Öregrund med vårt sommarflyttlass, var jag på banken, Pressbyrån och Apoteket oc sen också själv klar att sätta mig på 811ans buss till Öregrund.

När jag med min rullväska klev av vid vår vanliga hållplats i Öregrund, var där som jag ju redan visste ganska mycket snö plus is på gatorna. Men rullväskan var inte tung, och solen sken.

Jag tog mig över närmaste tvärgata, och det var då det hände.

Jag ser dåligt, särskilt i bländande sol, och det gjorde att jag inte observerade höjdskillnaden mellan gatan jag sneddade över och trottoaren på andra sidan.

Alltså föll jag fullständigt handlöst, och det gjorde ont, förbannat ont.

Svårt var det också att ta sig upp utan något stöd.

Just då kom dock tre skolungdomar per cykel, stannade till och hjälpte mig upp på benen. Jag berättade förstås vad jag hade råkat ut för och tackade dem så mycket, när de frågade, om jag behövde mer hjälp. Och när jag sa att jag nu nog skulle klara mig hem, cyklade de vidare.

Men egentligen var det både si och så med min gångförmåga. Det gjorde ont vid vänster knä och i mellangärdet på samma sida, och ganska snart upptäckte jag att jag blödde från höger tumme. Då och då måste jag stanna och vila.

Men eftersom det inte var vansinnigt långt hem till oss, lyckades jag i alla fall ta mig dit, hittade också Birgitta nere vid grinden där hon pulsade i snön för att komma åt körsbärskvistar att ta med in och ställa i kruka.

Själv tog jag mig in: tvättade det blödande fingret rent men upptäckte också att jag hade blodiga skrubbsår på vänster knä. Och vad värre är – det gör djävulskt ont i revbenen på vänster sida, och jag hoppas att inget där är brutet.

Värken släppte inte heller, blev snarare hart när outhärdlig i vissa lägen. Ändå har jag lyckats packa upp det allra nödvändigaste i min packning, men jag medger att det har tagit oproportionerligt lång tid.

Men hustrun, till åren kommen även hon, har hjälpt mig, inte bara lagat mat utan sen också diskat, vilket skulle ha varit min uppgift.

Jag använder nästan aldrig värktabletter, men när jag fick ont i nästan alla kroppslägen efter att ha somnat framför Rapport, och insett att man i min belägenhet inte blir bättre av att somna i en Lamino-stol, följde jag hustruns råd och tog en Paracetamol-tablett.

Och lite lättare blev det, åtminstone för stunden.

En mycket hörvärd orkester – men de spelade Richard Strauss

I abonnemangsserien på Uppsala konsert och kongress ingick i fredags ett gästspel av Kungliga hovkapellet under ledning av Alexander Soddy. Förr, när Birgitta och jag båda jobbade i Stockholm, var vi ofta på Operan, men där såg man ju inte själv Hovkapellet.

Vid det här gästspelet i Uppsala fyllde de bokstavligen scenen – enligt vad jag hörde var de så många (115 musiker) att riktigt alla faktiskt ändå inte fick plats där – men det här är lysande musiker, och även jag applåderade dem stående, när konserten var slut.

Ändå hade jag problem, inte med dem utan med valet av musik. Allt de spelade var nämligen komponerat av Richard Strauss (1864-1949), och hans musik har aldrig fångat just mig – i vår faktiskt mycket stora privata skivsamling finns inte något komponerat av honom.

Nå, jag försöker ändå alltid utvidga mina musikaliska domäner.

Alltså lyssnade jag uppmärksamt på det inledande verket, ”Till Eulenspiegels lustige Streiche” från 1895 och fann det åtminstone intressant.

Hermann Hesses böcker finns i en av våra många bokhyllor, och av Joseph von Eichendorff har vi åtminstone en gammal Tidens klassiker-volym. Jag har läst tyska i realskolan och i gymnasiet, så jag behövde inte nödvändigtvis också de översättningar till svenska som fanns i programmet av deras tre respektive en dikter. Verkligen inget ont sagt heller om kvällens sångsolist, sopranen Agneta Eichenholz, men Richard Srauss’ tonsättningar 1948 av de klassiska dikterna tilltalade mig inte.

Efter pausen spelades Richard Strauss’ ”Eine Alpensinfonie” (En alpsymfoni, komponerad 1911-1915). I konsertprogrammet knyts det här verket ihop med nietscheanism och den självövervinnelse som bergsbestigning sägs ge, men mina problem med det här verket har mer med Strauss’ tonspråk att göra. Jag berörs förvisso av det furiösa parti där det förekommer åska och storm, men som helhet är jag inte särskilt förtjust heller av det här verket.

* * *

Vårt vanliga konserthusgäng var, på grund av den ändrade speldagen, lite mindre, så i den inledande middagen, den här gången på Lucullus, deltog utöver jag och Birgitta också Bengt och Inger och så småningom även Anna. För egen del valde jag att äta pepparbiff med grönpepparsås.

Barnbarnen gör livet lättare att leva

I dag blev Klara tonåring, men vi i familjen blev bjudna på födelsedagskalas redan i går.

Både Klara och hennes lite äldre bror Viggo känner vi nog bäst av våra barnbarn, detta inte bara för att de ända sedan de föddes har bott i samma stadsdel som vi. När deras föräldrar, Bo och vår dotter Kerstin, hade skilt sig, flyttade Kerstin för ganska lång tid hem till oss igen, och så kom också Viggo och Klara att varannan vecka bo hemma hos oss, alltså hos sin mamma. Och eftersom Kerstin, som är bagare, har mycket tidiga morgnar, åtog vi oss att väcka barnen, se till att de fick frukost och kom i väg till skolan.

Numera har Kerstin köpt en lägenhet i vår stadsdel och barnen är alltså båda i tonåren, men även om vi inte längre träffas lika ofta, stöter vi ju på varann då och då utan att det har att göra med besök. Fast det är ändå alltid lika roligt, när vi får anledning att träffas, på familjekalas, jul och annat sådant. Vid gårdagens familjekalas talade Klara längtansfullt om att i sommar hälsa på oss i vårt sommarhus i Öregrund – säkert är det minnen av sommarveckor där och av hela Öregrund som lockar. Så välkomna, Klara och Viggo och Kerstin!

Fast nu var det alltså Klaras födelsedag, hennes inträde i tonåren. Av Birgitta fick hon presentkort till en affär som säljer naturnära produkter, av mig pengar att köpa kläder för efter egen smak, något mycket viktigt i hennes ålder. Av mig fick hon dessutom sitt livs första vuxendeckare (av P D James) plus en trycksak med anknytning till Helga Henschen, som hon ju känner till från tiden hemma hos oss – vi har många Helga-konstverk, jag till och med en personligt dedikerad födelsedagshyllning, på väggarna. Dessutom hade jag köpt en fin vårbukett i vår lokala blomsterhandel.

Kerstin bjöd på födelsedagstraktering, en fräsch och god buffé, och sen en egenkreerad tårta och egenbakade kakor – hennes diabetikerpappa fick jordgubbar och sockerfri glass.

Med på det här familjekalaset var också Kerstins bror Matti, hans fru Karin och deras småflickor Ella och Sofia.

Ella är jag kompis med sen länge, och den här gången fick jag hjälp av henne med att räcka över mina presenter till Klara.

Vi träffar ju inte Matti och hans familj, som bor i Stockholm, lika ofta som vi träffar Kerstin och hennes barn, och minstingen, Sofia, höll sig när Matti och hans familj hälsade på förr helst till pappa eller mamma, men i somras lossnade det. Sonen med familj hyrde hus på Gräsö under en vecka, och då hälsade vi förstås på hos varann. När Matti, efter det att jag och Birgitta hade varit hos dem på Gräsö skulle skjutsa hem oss i bil, ville lilla Sofia följa med i bilen och satt i barnstol i framsätet. På vägen hem till oss förklarade Matti att jag var hans pappa och Birgitta hans mamma, och jag såg hur Sofia betraktade oss noga och med intresse, och vid avlämnandet av oss i vårt eget hus, fick vi var sin stor och varm kram av henne.

Den här gången visade hon tydligt att hon inte hade glömt. Under efterpratet vid Klaras fest kom den lilla flickan till mig, som satt längst bort vid bordet i vardagsrummet. I näven bar hon en bok, en av Gunilla Bergströms tidiga böcker om Alfons Åberg – i boken finns en dedikation från mig till Matti, och förmodligen har Matti vid läsning för Sofia antingen läst upp det jag hade skrivit eller nämnt att han själv fick den när han var liten av sin pappa, kanske också att pappa, alltså farfar, då läste böcker för honom. Och nu vill alltså lilla Sofia också höra farfar läsa den för henne.

Jag frågar om hon vill sitta på stolen bredvid eller i mitt knä, och hon väljer utan tvekan at sitta i min famn när jag läser för henne.

Jag blir alldeles varm om hjärtat, och så läser vi då om Alfons Åberg.

Livsmodet kommer tillbaka, tyvärr inte den fysiska förmågan.

Viggo följer med mig och Birgitta för att visa oss den kortaste vägen till busshållplatsen. Jag är trött som en maratonlöpare när vi till slut kommer fram till busshållplatsen. Det är ett helvete att bli gammal.

Men livet innehåller också en del som gör att man trots allt vill fortsätta leva.

Melodikrysset nummer 12 2018

Det är mycket nu. Vi packar för sommarflytt till Öregrund i påskveckan. I går kväll var vi på konsert med Kungliga hovkapellet. Strax ska jag hem till vår dotterdotter Klara, som blir tonåring.

Och datorn konstrade när jag försökte komma i gång med att skriva om Melodikrysset.

Så för att det ska gå fort, skriver jag för ovanlighetens skull ner svaren i frågeordning.

Tomas Ledin sjöng ”De dagar vi drömt om”.

”Aldrig på en söndag” var en mycket sevärd film med Melina Merkouri. Herb Alperts instrumentala version har inte samma klass.

Sen hörde vi en dansk version av den låt där Siw Malmkvist sjunger ”Ingenting går upp mot gamla Skåne”.

Evert Taubes ”Den glade bagarn i San Remo” spelades instrumentalt. Och bagarn använde sig väl av deg och ugnar.

Det legendariska bandet Ramones och deras ”Sheena Is Punk Rocker” mindes jag inte – men just punkmusik har inte hört till mina egna favoriter.

Erik Axel Karlfeldts och Bo Sundblads ”I Lissabon där dansa de” är däremot en gammal favorit.

Charlotte Nilsson, senare Perrelli, sjöng 1999 ”Tusen och en natt”, på engelska ”Take Me to Your Heaven”.

”Det gåtfulla folket” med musik av Olle Adolphson (OA) är också en gammal favorit.

Paul Simon och Art Garfunkel har jag samtliga gemensamma skivor med. Fast i ”Crossing Line” agerade de stöd åt Maja Sharp.

”När regnet öser ner” får man väl se upp för pussarna.

”Familjen Flinta tittade vi på när barnen var små. Flintas husdjur hette Dino.

Och så slutar vi med en gammal favorit till, Bo Setterlinds ”Drömmens skepp”, fast i dag sjungen av Eva Jarnedal. Henne intervjuade vi, när jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s).

Det stora vemodet har rullat in

Vintersaga

Text och musik: Ted Ström, 1984

En kusttanker som stampar genom drivisen i Kvarken.
Ett träningspass på Ullevi i dis.
Gränsstationen i Torneå, en gumma på en spark.
Landsorts fyr där snöstormen drar in.
Tät snö som gloppar i Mariabergets backar.
Hett och svett på Statt i Härnösand.
En tradare i snörök mellan Kiruna och fjärran
flämtande ljus i Visby hamn

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.

I Malmö rispas dimman av färjornas sirener
Och på andra sidan sundet börjar världen.
En ensam Volvo sliter i motvinden på Tjörnbron
Bion i Pajala ger ”Den sista färden”
Lapplandspilen råmar som ett vilddjur genom natten
Gårdarna släcker sina ljus
Ett stormpiskat Marstrand ber sitt Pater Noster
Stockholm city svajar i sitt rus

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.

Tradarfik i Docksta i motorvägens skugga
En överdos på Skärholmens station
Insnöade vägar nånstans på Österlen
Och fyllan växer till på Mommas krog
Frusen törst i kön till stadspuben i Luleå
Frusna drömmar uti monarkin
Kärleken får leva mellan nattskiftet och drömmen
Kärleken går på billigt vin

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.

Ted Ström skrev ”Vintersaga” 1984, och samma år kom den ultimata insjungningen av den, den med Monica Törnell. Men Jerry Williams version av den från 1990 är också mycket hörvärd.

Åldern tar ut sin rätt

Jag känner mig ständigt trött. Åldern tar ut sin rätt.

I dag åkte jag ner på stan, gick äntligen på bokrean på Lundeq – men praktiskt taget alla de böcker jag hade prickat för i reakatalogen var slutsålda. Det blev bara fyra böcker. Så få reaböcker har jag aldrig köpt tidigare i mitt liv.

Vi har börjat packa inför den stora säsongflytten till sommarhuset i Öregrund. Birgitta har beställt stadsbud. Jag har ju fortfarande några dar på mig, men vi har också annat på programmet och varje del av packningen känns tung.

Sätter jag mig i min TV-fåtölj och läser dagens tidningar somnar jag ofelbart. Somnar gör jag också framför varje nyhetsprogram.

Till alla mina medicinska tillkortakommanden kommer nu också en sämre syn, som gör det jobbigare att sitta framför datorn, att läsa och själv skriva rätt. Det som förr gick så fort tar nu en evinnerlig tid.

En sak håller mig ännu vid liv. I julklapp från sonen, Matti, fick jag en tredagarsresa i bil till min barndoms och ungdoms trakter: till Juniskär, den ort där vår familj slog sig ner efter ankomsten till Sverige och dit jag och mina bröder så länge de levde åkte för att hälsa på pappa och mamma och vår hyresvärd Kjell Nordin samt även till min gamla skolstad, Sundsvall. Jag ska förstås också besöka kyrkogården med mina föräldrars, min bror Mattis (och snart även Mikkos) grav samt vår hyresvärd Kjells och hans bröders grav.

I höstas bjöd mig Birgitta på något liknande: Vi tillbringade en vecka i mitt barndomsland, Estland – bodde i Tallinn men gjorde också en utflykt till mitt barndomshem, Tabani, i den lilla byn Juminda på en halvö ut i Finska viken. Också då la jag blommor på mina farföräldrars och morföräldrars gravar på kyrkogården i Leesi.