Nej till kärnkraft

Jag startade med att ha en optimistisk, alltför optimistisk, syn på kärnkraften. Det som präglade min dåvarande syn var inte bara teknikoptimism utan också klasserfarenheter av kall bostad med vedeldning samt erfarenhet av att växa upp i ett energislukande industrisamhälle. Jag har, i andra fora, skrivit om det här.

Olyckan i Harrisburg och annan, för mig då ny, information fick mig (och många andra) att tänka till. Inför folkomröstningen 1980 om kärnkraften befann jag mig åsiktsmässigt i Linje 2s Linje 1-flank men insåg, lite i taget, att kärnkraften nog måste göras till en parentes. En av mina genom tiderna mest citerade Korta meningar i Aktuellt i politiken (s) var den här: ”Riv mejerierna! Nej till kärnmjölk!” (AiP nummer 2 1975, 6 februari).

Mina dåtida invändningar mot Linje 3 framgår ganska tydligt av den skivrecension, som följer nedan. Ett och annat av det jag skrev då står jag fortfarande för.

Men haveriet i Tjernobyl 1986 fick mig att definitivt röra mig åt antikärnkraftshållet, det vill säga i riktning mot det som var Linje 3s målsättning: en slutgiltig och definitiv avveckling av kärnkraften så snart som möjligt.

Mitt eget partis velande och segande i den här frågan har jag funnit plågsamma (även om jag, och verkligen inte av lojalitet, vill påminna om att min hustru under sin tid som energiminister gjorde allvarligt menade ansträngningar att ändra kurs, något som hon sen fick fan för – i den här frågan fick det inte lov att finnas något som var ”oåterkalleligt”). Det har vilat ett slags de obotfärdigas förhinder över hanteringen av den här frågan. Vi fick till slut till stånd nedläggning i Barsebäck, detta fullständigt vanvettigt placerade kärnkraftverk, men vad ska man säga om de nyinvesteringar i övriga verk, bit för bit, som har gjorts och de effekthöjningar som är till för att kompensera bortfallet i Barsebäck?

All erfarenhet säger, att nöden är uppfinningsrikedomens moder. Men när ingenting eller i vart fall ytterst lite pressar på för att åstadkomma energialternativ och effektiviseringar på brukarsidan? Ska det fortsätta så här, blir vi aldrig av med kärnkraften.

Jag vill påminna om allt detta nu, när larmen avlöser varann inte bara i Forsmark utan också i Ringhals och Oskarshamn. Försök att förstå, att anläggningar av den här åldern lika lite som människor kan springa ifrån sin ålder genom att byta reservdelar! Försök att förstå, att det vi nyss har fått se i Forsmark är bevis på att driften av kärnkraftverk inte är förenlig med ganska normal mänsklig slapphet!

Nå, i fråga om socialdemokratin är allt hopp ännu inte ute i den här frågan. Värre är det med flera andra dåvarande Linje 2- och Linje 3-partier.

Både Socialdemokraternas Linje 2-kumpan Folkpartiet och Linje 3 partiet Kristdemokraterna är i dag eniga med Linje 1-partiet Moderaterna.

Och det ledande Linje 3-partiet Centern fullföljer sin traditionstyngda sveklinje. (Minns någon Thorbjörn Fälldin, han som laddade Barsebäck och sedan fick heta Shahen av Uran?)

Detta var en lång introduktion till följande recension, införd i Aktuellt i politiken (s) nummer 5 1980 (6 mars):

Nej-sägare

Jag känner mig främmande för ganska mycket av det som Folkkampanjen Nej till kärnkraft representerar. Jag är, efter att ha vägt sinsemellan mycket olikartade skäl för och emot, beredd att avveckla kärnkraften när våra tolv aggregat är slutkörda. Men Folkkampanjens undergångsstämning, neuroser inför vår teknikbaserade civilisation, puritanism och lust till självspäkning, antitillväxtfilosofi och ekologimysticism fyller mig med vämjelse; ordet är inte för starkt för det jag känner.

Mot den bakgrunden konstaterar jag med förvåning att Folkkampanjens LP ”Nej till kärnkraft” (MNW/Silence MNW 99P, SAMdistribution) inte lyckas göra mig upphetsad. Tvärt om lämnar den mig i stort sett likgiltig. Av det drar jag slutsatsen att den för andra än redan troende är en ganska ineffektiv skiva.

Det är faktiskt märkvärdigt med tanke på att Lill Lindfors, Anders Linder, Monica Dominique, Ola Magnell, Marie Bergman, Robert Broberg, Dag Vag, Monica Törnell, Bernt Staf, Lasse Tennander och Hjördis Petterson – samtliga artister som jag uppskattar – och en hoper skickliga musiker medverkar.

OK, refrängen i ”Välfärdsresan” (text Ann-Margret Dahlquist-Ljungberg, musik Carl-Axel Dominique, sång Lill Lindfors) är bra, och Bernt Stafs ”Onslunda-Lasse” är en fin blandning av poesi och barnslig charm. Men desto mer – om vi ser till texterna – är taffligt, taffligt och klarar framför allt inte en intellektuell granskning.

Ola Magnells låt är bra, och Lasse Tennander är ju rolig att höra. Bäst är Monica Törnell med Tom Lehrers gamla ”Vi går tillsammans den dagen det är slut”, men den handlar ju inte om kärnkraften. (Folkkampanjens folk borde något ögonblick väga våra stackars tolv fredliga aggregat mot världens kärnvapenarsenaler.)

Dag Vag drar sig inte ens för att använda gråtande barn.

* Samma skamgrepp – att skjuta barnen framför sig – använder Per Dunsö och Ola Ström i ”Vaggsång fem i tolv” på singeln ”Antikärnkraftverk” (Källan BD-2, SAMdistribution). Dom anställda på kärnkraftverk som jag har träffat är inte dubbelnaturer av det här slaget, snarare övertygade men samvertsgranna.

A-sidan på singeln, ”Frihetens eko”, har utmärkt (traditionell) musik, spelad av Skottes Musikorkester. Tomas Forssells text är häpnadsväckande dålig.

* Till Folkkampanjens arsenal får man väl också räkna AB Svenska Ords lunchrevy på Berns (och i TV med repris!), ”Under Dubbelgöken” (Svenska Ljud 6368 208, distribution Sonet/GDC) med Hasse Alfredson och Tage Danielsson. Jag har, tycker jag, befogade invändningar mot det slags humor som säger att Ingvar Carlsson ser ut som en fot (men det finns gudskelov inte med på LPn). Annat, som jag också rent intellektuellt har åtskilligt att invända mot, är dock mycket skickligt hopkommet och framfört, också roligt för en meningsmotståndare – detta sagt bland annat som jämförelse med skivorna ovan. Tage Danielssons monolog ”Om sannolikhet” är ett exempel. ”2:15 för en liter mjölk” är rolig men samtidigt djupt orättvis mot politiker (”Dom får aldrig vara ute bland folk”). Om Hasse Aldredson följde med min hustru på kampanj en månad skulle han förmodligen vara knäckt och mogen för förtidspension. Även ”En glad amatör” sprider politikerförakt.

Annars finns det en rad pärlor på LPn: den roliga ”Den gamle förtroendemannen”, den smala men träffsäkra ”Den gamla Veckojournalen”, de korta sagorna (”Sagan om trepartiregeringen: Det var en gång för mycket.”), den underbara musikleken ”Gunnars fingrar”, tidssatiren ”Robert Lind” och den helfräcka ”Vi håller om varandra”.

Allt detta finns på sidan ett.

Sidan två med andra akten är genomsnittligt mycket blekare.

Mer schlager

Här om dan skrev jag om mitt intresse för schlager. Jag skrev om schlagermusik redan i Aktuellt i politiken (s) nummer 5 1980 (6 mars). Innan jag återger min recension där av två LP, vill jag för nutida läsare presentera Bröderna Lönn, som förekommer i recensionen:

Thomas Svensson (från Kung Tung), elektrisk och akustisk gitarr, Thomas Tidholm (från International Harvester, Blomkraft, Träd, gräs och stenar, Arbete & Fritid och Hot Boys), sång, sopran- och tenorsax, klarinett, akustisk gitarr, Thomas Wiegert (från Kung Tung, Ragnarök, Cosmic Overdoze och Bazar), trummor, xylofon, klocka, Ove Karlsson (från Arbete & Fritid och Ljudbolaget), cello, akustisk gitarr, Anders Åborg (från Aston Reymers Rivaler, Drömpojkarna och Rockslusk), elbas, banjo, elgitarr, syntetisator (!), Mats G Bengtsson (från Gunder Hägg och Blå Tåget), orgel, syntetisator, och Sigge Krantz (från Stockholm Norra, Lava och Jajja Band), elbas.

Det här bör man nämligen ha i minnet: Här spelar en hel hord mycket välkända proggmusiker gamla schlager!

Schlager

”Säg det i toner…” (Musiklaget MLLP 12, SAMdistribution) med Bröderna Lönn, det vill säga sju rockmusiker från diverse kända grupper, är en mycket överraskande skiva. Alla låtar utom en (Thomas Tidholms ”Alaskavisan”) på den här LPn är nämligen välkända gamla schlager. De spelas dock ”med lite mera rock och decibel”, säger Bröderna i en stencilerad kommentar.

”Säg det i toner” svingar sig således upp från restaurangkomp till rock. ”En stjärna föll” låter först bara förförisk men får snabbare tempo på slutet. ”Skogsflanören” låter lite country-aktig. ”Regntunga skyar” övergår från restaurangpiano till att bli någonting mäktigt, med ödesmättad, klagande elgitarr. ”Gamle Svarten” har inte spatt längre, medan ”Två solröda segel” låter ganska traditionellt tvärs igenom. ”Jag står i regnet” låter disharmonisk på gränsen till lunginflammation med dödlig utgång.

Vad som är meningen?

Ja, visst driver Bröderna Lönn lite med oss.

Men inte bara. Dom bevisar att det går att göra roliga prylar också av gamla schlager.

* Nå, hur var dom i original då? Bara trams och pekoral?

Så enkelt ska man nog inte avfärda schlager- och svensktoppsmusiken. En text och en melodi som har fängslat hela svenska folket (eller åtminstone stora delar därav) kan man inte avfärda så lätt. Den som studerar gamla schlager upptäcker snart att de är en tidsspegel – om inte annat så på så sätt att de speglar en speciell tids speciella former av verklighetsflykt.

Därför är ”Hör dem med ett leende. Svenska evergreens” (Phontastic PHOBT 7408/09, distribution Philips) en både charmerande och intressant dubbel-LP. Det är ett nöje att lyssna på ”I en röd liten stuga”, ”En månskenspromenad”, ”Gökvalsen”, ”Den gula paviljongen”, ”Vintergatan” och dom andra låtarna.

Men jag har ändå två invändningar.

Det är inte fråga om återutgivning av originalinspelningar. Medverkande är Charlie Norman, Göte Lovén, Tommy Jacobson, Elisabeth och Ove Linds orkester. Och hur duktiga de än kan vara i det enskilda fallet – det var ju ofta just det speciella arret, just den speciella sättningen, just den speciella sångerskan eller sångaren som gjorde att schlagern en gång slog. ”Min soldat” ä r Ulla Billquist.

Och jag saknar texter, epokintroduktioner och inte minst årtal i skivmappen. Den som är road av genren bör skaffa sig bredvidlitteratur, till exempel ”Svenska schlager” i urval av Fritz Gustaf (Sundelöf), som Prisma gav ut 1968.

Smått och stort från Ryssland med närområden

Jag har tidigare här på bloggen skrivit dels om vad Staffan Skott har skrivit om arbetarrörelsesången ”Det unga gardet”, dels – i en recension av Anton Tjechovs ”Körsbärsträdgården” på Upsala Stadsteater – gjort en referens till vad han har skrivit om Tjechov; se under Kulturspegeln.

De uppgifter jag använde i de här båda fallen kom från Staffan Skotts senaste bok, ”Är du alldeles rysk? Smått och stort från Ryssland med närområden” (Hjalmarson & Högberg, 2006).

Jag har nu, ofta under muntra skratt, läst hela boken. Boken är nämligen inte bara lärd utan också roande; författaren har ju mycket riktigt under många år övat upp sin förmåga att roa genom att regelbundet publicera kåserier, signerade Skott, på DNs Namn och Nytt. (Vad jag förstår härstammar också en hel del av materialet därifrån.)

Boken innehåller en så brokig blandning av ämnen, att jag kommer att få problem, när jag ska ställa in den i någon av bokhyllorna: vad ska man klassificera den som?

Den börjar med ett par avsnitt om rysk historia, ofta då sådan som innehåller förbindelsetrådar till Sverige och övriga Norden; ett exempel är historien om Rurik och Rysslands grundande. Här finns också ett par kåserier om språk, där Skott förevisar lån åt det ena och det andra hållet (plus ord som också finns i eller härstammar från finska, estniska med flera finsk-ugriska språk). Här finns ävenledes en text om den sorgliga Jangfeldt-affären.

Också det tredje avsnittet, ”Ord och många visor”, innehåller kåserier om det ryska språket och dess alfabet. Här är dock huvudämnet ett antal sånger – Staffan Skott är mycket musikintresserad. Det är här man hittar historien bakom ”Det unga gardet”. Här finns också historien om musiken till Karl Gerhards ”Den ökända hästen från Troja”, ett ämne som läsarna av min blott tidigare har kunnat ta del av – se Kulturspegeln, Sångtexter! Jag skulle vidare vilja rekommendera Staffan Skotts text om ”Sovjethymnens” intressanta tillkomsthistoria. I Sverige blev den känd som ”hockeysången”, men den var i själva verket, från 1943, själva symbolen för Stalins Sovjetunionen. Och i dag är den åter, efter textretuscheringar, nationalsång.

I avsnittet om författare hittar man det redan nämnda avsnittet om Anton Tjechov, vidare ett par avsnitt om Nikolaj Gogol, även ett avsnitt om ett stort men för mig tyvärr obekant namn i den ryska kvinnolitteraturen, Ljudmila Ulitskaja.

Ett ganska långt avsnitt berättar om ett antal sovjetiska människoöden: Om Stalins hustru em>Nadezjda Allilujeva. Om ett av Stalins många offer, Gaja Gaj (Gajk Bzjisjkajan). Om Nikolaj Jezov, ”Stalins lille bödel” – under Jezovs två år (1937-1938) som chef för säkerhetspolisen sköts 668.305 människor. (Sen fick han själv sitt nackskott: Trots att han beredvilligt hade bekänt både möjlig och omöjligt, fick han släpas till avrättningsplatsen.) Om violinisten David Ojstrach som, skrämd från vettet, tvingades till lojalitet med systemet. (Den som berättar historien, cellisten Mstislav Rostropovitj, har jag för övrigt ätit middag med och hört honom berätta om hur det var att leva under sovjetväldet.) Om de avgrundskalla, helveteslika GULAG-lägrens krönikör Varlam Sjalamov. Om esten Artur Haman (Juhan Tuldava) som duperade många exilester här i Sverige.

Staffan Skott lyckas berätta även de hemskaste historierna i detta avsnitt, till exempel den om Jezov, med en beundransvärd distans, ibland till och med med en hårdför humor. Han konstaterar till exempel, att de människor, som sköts under ”den stora terrorn”, ofta torterades till att bekänna absurda anklagelser, till exempel spioneri för Japan och Tyskland, men så tillägger han: ”Av ett rent förbiseende anklagade NKVD (så vitt känt) aldrig någon för spioneri för Vatikanens räkning.”

Mer rakt på och skarp i sin kritik av sovjetsystemet blir Staffan Skott dock i i det polemiska slutavsnittet om kommunism och nazism.

Men dess förinnan finns det ett långt avsnitt med resebrev från Ryssland och Baltikum. Det börjar med några intressanta och gripande bilder från Karelen och dess huvudstad Viborg. Jag har själv rest genom de här trakterna och kan vidimera, att tillstånder där är precis så eländigt som Staffan Skott skildrar det. I Moskva och S:t Petersburg har jag visserligen också varit, men här har Skott kunskap, samlad under årtionden, att förmedla – mycket roligt är det att få ta del av hans bedömningar av restauranger. Och orter som Tver, Torzjok, Pskov och Novgorod är uteslutande exotiska för mig. Men de blir intressanta så som Staffan Skott skildrar dem.

Något jag däremot kan bedöma är det Staffan Skott skriver om Estland och Lettland, om Tallinn, om Tartu, om Pärnu, om gränsstaden mellan Estland och Lettland Valga/Valka, om Salacgriva, Ikskile (Ükskull, Ykskull) och Kolka på den lettiska sidan. Skott är en utmärkt iakttagare, och han vidarebefordrar inte felaktiga uppgifter.

Oavsett var jag ska placera den här boken i bokhyllorna: den rekommenderas varmt.

Göran Rosenberg om Carl Bildt

I kulturdelen av Dagens Nyheter finns i dag (28 februari 2007) en artikel om Carl Bildt, ”Bildt förstör sitt kapital”, av författaren och journalisten Göran Rosenberg. Rosenberg skriver träffande:

”I något skede i sitt efterpolitiska liv valde Carl Bildt, så vitt jag förstår mycket medvetet, att inte längre föröka sitt politiska kapital utan att förstöra det, det vill säga att till så hög kurs som möjligt växla in det i en mera materiell och lätträknad valuta, det vill säga reda pengar.”

Schlager som tidsspegel

Det finns säkert de som förundras över att jag kombinerar ett intresse för seriös musik med ett intresse för mer lättfärdig sådan; mina veckokåserier om mina mödor med melodikrysset är ett exempel på det senare.

Under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) skrev jag – i nummer 5 1983 (10 mars) – faktiskt en två och en halv sidor lång artikel om det här ämnet:

Schlager som tidsspegel

Schlagerns drömmar och verklighetsflykt är en spegel av sin tid. Men schlagertexten kan också vara mer tidskommenterande. ”Mot härliga tider, ska vi gå vad det lider” sjöng man 1932. ENN KOKK har lyssnat på 140 gamla slagdängor. Dom finns på tio LP i Sonoras 50-årsjubileumsserie ”Det var bättre förr”. Plattorna går att köpa separat. 49 kronor styck kostar dom.

Sonoras 50-årsjubileumsserie ”Det var bättre förr!” (Polygram, distribution GDC) om tio LP med ”melodier från den gamla goda tiden” är en veritabel guldgruva. Mer om detta nedan, men låt oss ta invändningarna först.

Först några årtalsbesynnerligheter. Sonora-jubileet gäller perioden 1932-1982 enligt skivmapparna. Sonora startades 1932 och såldes efter grundarens död 1958 till Philips, nuvarande Polygram – i själva verket har efter 1959 Sonora-märket bara i ett fåtal fall använts för originalinspelningar, däremot för återutgivningar. Nu spelar det här senare ingen större roll, eftersom serien ”Det var bättre förr!” endast omfattar inspelningar gjorda senast 1955. Å andra sidan börjar de första tvilling-LPna med inspelningar från 1931 (trots att Sonora alltså startades först 1932). Vid närmare besiktigande visar det sig också att skivserien ”Det var bättre förr!”, som alltså ges ut med anledning av Sonoras 50-årsjubileum, i själva verket omfattar inspelningar för inte mindre än sex av Philips/Polygrams märken, utöver Sonora också Polyphon, Polydor, Philips, Karusell och Ecco.

Den andra besynnerligheten gäller de inspelningar man har valt. I inte så få fall har låtarna i den här LP-serien aldrig utgivits i de inspelningar som finns medtagna här! De bevisar alltså inte att det var bättre förr – om Polygram menar att de är bra borde de ju i så fall ha utgivits när det begav sig. Nu är många av de här nyutgåvorna som alltså har funnits lagrade i årtionden faktiskt i de flesta fall inte särskilt märkliga, vilket gör deras närvaro på jubileumsskivorna desto märkligare. (Bara några icke utgivna Taube-visor är roliga att ta del av, men de hör lika fullt inte hemma i just det här sammanhanget.)

Och det tredje – det tristaste – med de här tio LP-skivorna är att ganska mycket representativt (och bra) material saknas: Ulla Billquists ”Min soldat”, Alice Babs ”Swing it, magistern” och många, många andra. De och inte de aldrig tidigare utgivna inspelningarna borde förstås ha varit med på ”Det var bättre förr!”. Förklaringen till det här är sannolikt kommersiell. Många av de representativa låtarna finns på andra Sonora-återutgåvor: Sonoras årtalsserie och på speciella LP-skivor med populära artister som Ulla Billquist, Alice Babs, Åke Grönberg, Bertil Boo, Sven-Olof Sandberg och så vidare.

Men när detta är sagt vill jag åter igen betona att ”Det var bättre förr!” är en veritabel guldgruva för den som av den ena eller den andra anledningen är intresserad av svensk schlagermusik. Varje årtionde ägnas två hela LP-skivor, en a- och en b-volym; uppdelningen ska inte fattas i kvalitativ mening. Varje skivsida innehåller sju schlager, vilket gör fjorton per LP och inte mindre än 28 per årtionde. Sammanlagt innehåller de tio LP-skivorna alltså 140 olika inspelningar. Jag har systematiskt lyssnat mig igenom samtliga, och jag är trots invändningarna ovan och trots att allt inte är guld mycket förtjust i helheten.

Nå, vad är det för bra med gamla schalger då? Först och främst är naturligtvis alla gamla schlager inte bra. Texten kan vara förljugen och tafflig, musiken kan vara banal, framförandet kan påminna om de värsta amatörtävlingar. Men också schlager som inte är bra är en intressant tidsspegel: Även drömmar, verklighetsflykt, schabloner och dåliga artister som slår säger något om sin tid. Dessutom tycker jag man ska erkänna att populärmusiken (vare sig den kallas schlager, svensktopp eller pop) faktiskt slår! Och då tänker jag inte bara på dess effekter på den så kallade breda publiken: Den berör även oss som har en varierad och komplicerad musiksmak. Jag tillstår öppet att rader av femtiotalsschlager (låtar som spelades i radio under mina tonår) fortfarande slår an känslosträngar och väcker minnen hos mig. Jag gillar Nancy Eriksson, också, för att hon i tidningsintervjuer har förklarat att hon lyssnar på Svensktoppen – ja, den är ju nedlagd nu trots att jag skrev på Aftonbladets protestupprop – och dansar till låtarna.

Så till det enligt mitt tycke bästa på de olika LPna.

Vol 1 a 1931-35 (Sonora 6362 090) innehåller ett lysande exempel på schlagern som tidsspegel: Harry Persson sjunger Fred Winters och Fritz Gustafs ”Det ordnar sig alltid”. 1932 sjöng man ”Lyckan kommer, lyckan går” och ”mot härliga tider, ska vi gå vad det lider, och livet ska börja för dej och mej”. Calle Hagman gisslar kungahuset i Karl Gerhards ”Bernadottevisan” – redan rimmet ”grisvant” / ”Issvandt” gör visan värd att lyssna på. Och samme Karl Gerhard åstadkom tillsammans 1932 tillsammans med Jules Sylvain en visa som öppnade famnen för både adel och borgare: ”Vi ä’ soldater i samma armé” (inspelad i Berlin av alla ställen med Hilmer Borgeling). Annat hörvärt: ”Det sker blott en gång”, Fred Winters ”En kärleksnatt vid Öresund” med samme Borgeling och så Bing Crosbys hit från musikalen Hello Broadway ”Please”, här med Inga-Lisa Bock.

Vol 1 b 1931-35 (Sonora 6362 091) börjar med Gösta Jonssons version av ”Ingen rädder för vargen här”. Att denna visa från Walt Disneys film ”Tre små grisar” slog just 1933-34 kan ju faktiskt också ha med tiden att göra. Däremot är det helt säkert att Kai Gullmars ”Med flygande fanor och klingande spel” (insjungen 1934 av Sven-Olof Sandberg) är en antidepressionssång. Dess budskap om ungdomen och den nya tiden kunde vara hämtad ur en samtida kampsång; ”tusen unga hjärtan klappa segervisst i dag” sjunger SOS bland annat. På den här LPn dyker det förresten upp ett par namn som vi känner från rörelsemusiksammanhang: Eskil Eckert-Lundin och Sune Waldimir. Annat som låter trevligt: Kai Gullmars och Gus Morris´ ”Alla tiders sjöman”, Hilmer Borgeling i ”Lille man säg nu godnatt och sov” och Sven-Olof Sandberg i ”Välkommen i vårt glada gäng”, de båda senare försvenskade av Nils-Georg.

Vol 2 a 1936-40 (Sonora 6362 092) börjar med en kul melodi, ”Musiken går runt, bara runt”, och med tidernas snyftare, ”När ljusen tändas därhemma”. På sidan 1 finns vidare ”Indiansk locksång” och Gösta Rybrants ”Är det så här när man är kär?” med SOS och så en kärlekssång vars optimism kanske också har att göra med att samhället nu var på väg upp ur depressionen, Jules Sylvains och Gösta Stevens ”Nu ska vi opp, opp, opp”, där Hilmer Borgeling sjunger om ”himlen blå ovan molnen”, Sidan två inleds med en hit från 1937, ”Den gamla moraklockan”, med Sven-Olof Sandbergs bästsäljare ”Två solröda segel” och så ”Han hade seglat för om masten”.

Vol 2 b 1936-40 (Sonora 6362 093) börjar även den praktfullt. Med SOS och den folkhemska ”En röd liten stuga”, en av Kar de Mummas mycket få vistexter, den svenska versionen av ”Här ska dansas Lambeth Walk”, här med Sven Arefeldt och Nisse Linds orkester, och Sylvains och Stevens ”Det är den stora, stora, stora kärleken”; även Sylvains och Åke Söderbloms ”Klart till drabbning” är fortfarande hörvärd. Intressantast från tidssynpunkt på sidan ett är nog ”Till hemmet tanken går” med Johnny Bode och Carl Jularbos orkester; den är skriven efter krigsutbrottet 1939 och är klart patriotisk. På sidan två håller samme Bode, assisterad av Willard Ringstrands orkester, modet uppe hos beredskapssoldaterna genom att sjunga ”Det kommer en vår” (1940). Paradnumret på sidan två är annars ”Vårat gäng” med Alice Babs och Seymor Österwalls orkester. Hörvärt i övrigt: Kai Gullmars ”Jag har en liten melodi”, likaså ”Uti Rio de Janeiro” med Adolf Jahr och den ursprungligen danska ”Inga stora bevingade ord”.

Vol 3 a 1941-45 (Sonora 6362 094) börjar med ett populärt stycke ur en filmoperett, Jules Sylvains och Lasse Dahlquists ”Löjtnantshjärtan”. Sidan ett är annars mager, men där finns i alla fall krigsårens stora internationella schlager ”Lili Marleen”. Själv lärde jag mig den som barn i Estland, på estniska och på tyska – än i dag kan jag inte höra den utan att känna en rysning av nostalgi. ”Britta”, första låten på sidan två, är – hör och häpna – en beredskapsvisa skriven av Evert Taube. Sven-Olof Sandberg, som lanserade den, sjunger: ”Det kan kvitta, säger Britta, om jag vänta får ett år”. Sidan två rymmer också ”Silvermåne över bergen” med Lisbeth Bodin, ”En stilla lagun” med SOS och Ulla Billquist i Jules Sylvains och Åke Söderbloms ”Inte han”.

Vol 3 b 1941-1945 (Sonora 6362 095) har en förstasida som avslutas med Lillebror Söderlundhs och Ture Nermans (inte Nils Ferlins som det felaktigt står på skivmappen) fredsvisa ”Den vackraste visan”, insjungen av Anders Börje 1944. Och Ulla Billquist sjunger ”Det blåser åter friska vindar”. Fast ännu roligare är det att höra henne göra Tore Ehrlings ”En månskenspromenad”. Ytterligare en kär gammal bekant är ”As Times Go By” ur filmen ”Casablanca”, ”Vad som än sker” när Anders Börje sjunger den. Sidan två är mycket mager men innehåller i gengäld den Sonora-skiva som har sålt mest genom tiderna: Anders Börjes insjungning 1944 av Martin Nilssons ”Nordsjön”. Att den slog just då har säkert att göra med de svenska sjömännens farliga och nödvändiga värv under krigsåren.

Vol 4 a 1946-50 (Sonora 6362 096) innehåller en del , Evert Taube-material, till exempel ”Västanvind” och ”Ellinor dansar” (”Får jag lov, lilla pappa”) med Anders Börje och ”Vals i Furusund” (”Vi kom på kryss från Öregrund”; vi sommaröregrundare älskar Evert för dom raderna!) med Calle Reinholdz och Ebbe Jularbos orkester. Anders Börje sjunger också Gunnar Turessons och Nils Ferlins fina ”Syner i lövsprickningen”. På sidan två sjunger Bertil Boo ”Hjärtats saga”, SOS ”Romans i moll”, Harry Kullenborg och Aina Grönberg ”Pappa, varför de’? ” och Naemi Briese ”I rosenrött jag drömmer”.

Vol 4 b 1946-50 (Sonora 6362 097) tilltalar mig mycket; sidan ett innehåller mängder av schlager som jag minns från min folkskoletid: ”En dörr på glänt” med Bertil Boo, ”I en roddbåt till Kina” med Sven Arefeldt (de inte helt purunga läsarna minns säkert hur han lekte på pianot), ”Jag ska ta morfar med mig ut i kväll” med Brita Borg, ”Alla fyrar blinka” med Gösta Jonsson och ”Den gröna dalen” (det vill säga ”Red River Valley”) med Bertil Boo. Samma förhållande har jag till materialet på sidan två: När jag hör låtar som ”Music, music, music” med Brita Borg, ”C’est si bon” med Carl Holmberg och ”Röda rosor, blå violer” med Brita Borg och Flickery Flies gnolar jag med. De flesta av tidens artister har jag förresten upplevt live (som det heter numera) på midsommarfesterna i min barndoms och ungdoms Juniskär.

Vol 5 a 1951-55 (Sonora 6362 099) omfattar en period då jag var i tonåren, åldern fjorton till arton år närmare bestämt. Det är märkligt att åter höra dom där gamla låtarna; jag upptäcker att jag kan långa bitar av texterna utantill, fortfarande efter alla dessa år. Här finns ”Aba daba” med Sven Arefeldt, ”För ung” (”Too Young”) med Berit Bohm, ”Kan någon ge ett svar” (”Can Anyone Explain”) med Carl Holmberg och Thore Swaneruds orkester, ”Rudolf med röda mulen” (underbar!) med Margareta Nisborg och Flickery Flies, ”Dom finns på landet” av en ung folkskollärare vid namn Stig Andersson (Stikkan sjunger själv. Jo det ör sant! ”Flickorna som kan det. Dom finns på landet.”), Åke Wassings ”Jag har talat om för varje liten stjärna” med Inger Lindbladh och ”Gärdebylåten” av och med Hjort Anders, på sidan två ”En stjärna föll” med Sonja Stjernquist, ”Utan dej” med Sonia Sjöbeck (en svensk schlager som faktiskt slog i USA), ”Din kyss av eld” (”Kiss of Fire”) med Carl Holmberg, ”Vildandens sång” med Thory Bernhards (herregud, jag kan varje tonfall!) och ”Elda för kråkorna” med Brita Borg och Flickery Flies.

Vol 5 b 1951-55 (Sonora 6362 099) innehåller förstås material som är lika välbekant för mig och min generation: ”Tror du att jag förlorad är” med Sonia Sjöbeck, ”Sången från Moulin Rouge” med Carl Holmberg, ”Valpen i fönstret” med Lily Berglund, ”Det blir inget bröllop på lördag” av Stikkan Andersson (fast han skulle nog inte drömma om att rymma undan utmätningsmannen till just Afghanistan i dag!), ”Famnen full utav solsken” med Thory Bernhards, ”Rosen och fjärilen” med en av de många sjungande idrottsmännen, Tjotta Olsson, ”Legenden om Tina” med Sven Erik Vikström, ”Vildrosen” med Lily Berglund, ”Viktoria, Viktoria” med Stig Olin och ”Ann-Caroline” med Thory Bernhards.

Tycker ni att min uppräkning av femtitalsschlager är tjatig? Gör experimentet att lyssna på er egen ungdoms schlager i så fall! Själv är jag närmast skakad – så hårt satt dom alltså i öra och hjärta och tunga och hjärna…

Slutligen ytterligare en pärla bland LP-skivor, Jubileumsskivan Sonora 50 år (Sonora 6363 962, distribution Polygram/GDC). Den börjar med Elof Ahrles Sonora-reklam från 1936 och innehåller sen uteslutande tidigare outgivna inspelningar med eliten av Sonoras sångare och orkestrar: ”Kyssar” med Wiggerskvartetten och All Stars Orchestra, Evert Taubes ”Här, Rose-Marie, syns blåa Nämndöfjärden” med SOS, ”Vad gör det om 100 år” med Kai Gullmar, Hoagy Carmichaels ”College Swing” med Sven Arefeldt och Swing Singers, ”I zigenarlägret” med Carl Jularbo, ”Hjärtats saga” med Folke Andersson, ”Katarina, Maria och Sofia” med Alice Babs och Nisse Linds trio, ”Hemåt” med Åke Grönberg och Olle Johnys orkester (26 januari 1945: ”Freden ska komma tillbaka” och ”Det ska komma en vår, då allt blir som förr”, sjunger Grönberg), ”A-again” med Kjerstin Dellert och Symor Österwalls orkester, ”Här var’e varm korv” med Calle Reinholdz och George Gershwins ”Nice Work If You Can Get It” med Symor Österwalls – rysligt trevlig musik; lyssna på Gösta Theselius’ tenorsax och Rolf Larssons bebopinspirerade pianospel och njut!

Just där Sonoras jubileumsutgivning slutar, i mitten av femtitalet, bröt en ny musik igenom. Rock’n roll. Men det är en annan historia.

Melodikrysset nr 8 2007

En mängd saker har hindrat mig från att lösa melodikrysset förrän nu, vilket alltså har skett med hjälp av webbradion. I lördags åkte vi tidigt hemifrån för att vara med om årsmöte med Helga Henschens Vänner plus seminarium med åtföljande middag i Wendela Hebbes hus i Södertälje. Sen gick större delen av söndagen åt till planeringsmöte med oppositionsgruppen (s+v+mp) i kulturnuämnden, vilket genomfördes här hemma hos mig; Birgitta bjöd på läcker lunch, hemgravad sik. Ända sen i fredags har jag dessutom varit förkyld, värst i går kväll (söndag).

Men nu kände jag mig äntligen i form för att ta ett nappatag med krysset, och jag tror att jag har lyckats, även om där som vanligt fanns en del musik, som inte precis är min.

Dit hör till exempel Paris Hilton med ”Stars Are Blind” och Spice Girls med ”If You Wanna Be My Love”. Och det var uteslutande med hjälp av ledbokstäverna jag kom på att låten från Eurovision Song Contest 1978 kom från Israel. Därefter googlade jag och fick veta, att de som sjöng hette Moti Giladi och Sarai Tzuriel och att deras låt hette ”Yavoh Yom”.

Däremot är det ju lätt att komma i håg fjolårets vinnare av Eurovision Song Contest, Lordi från Finland med ”Hard Rock Hallelujah”.

Självklart identifierade jag med lätthet Gabriel Jönssons och Gunnar Turessons ”Flicka från Backafall”, där det förekommer en yr ollonborr.

Jag är väl också i rätt ålder för att minnas Bröderna Djup, som alltid brukade ha lien med sig på scenen.

Till mitt så att säga självklara popmusikkunnande hör ”Hotel California” med Eagles, vilket skulle ge Californien – av ledordet ”Backafall” att döma tydligen skrivet med C, fastän Eldeman efterlyste den svenska formen, som rimligen borde vara Kalifornien.

Eftersom jag inte är helt borta på svensktopp heller, kom jag naturligtvis i håg Anna Books ”ABC”, i vars text det bland annat talas om biologi.

Och skulle jag inte känna igen musiken till ”Ronja Rövardotter”? Jag har ju tidigare skrivit om både boken och filmen (se under Kulturspegeln, Barnkultur).

Vidare: jag är gammal nog att vara uppvuxen med hawaiimusik, och jag hade därför inga svårigheter att komma på titeln ”Aloha oe”. Att den skrevs 1878 av drottning Lili’uokalani har jag däremot lärt mig i dag, på Google.

Jerome Kern är det som har skrivit ”The Way You Look Tonight”, som här sjöngs av Rod Stewart.

Bland det jag för min del fann lätt fanns ”Jag hade en gång en båt”, Cornelis Vreeswiijks svenska version av ”Sloop John B”, ursprungligen en karibisk traditionell sång, som har sjungits in av The Weavers, The Kingston Trio och The Beach Boys.

Jag hade en gång en båt

Svensk text: Cornelis Vreeswijk
Musik: karibisk trad (”Sloop John B” / ”Wreck John B”)

Jag hade en gång en båt
Med segel och ruff och köl
Men det var för länge sen, så länge sen
Svara mig du
Var är den nu?
Jag bara undrar… Var är den nu?

Jag hade en gång en dröm
Jag trodde att den var sann
Så väcktes jag ur min sömn och drömmen försvann
Svara mig du
Var är den nu?
Jag bara undrar… Var är den nu?

Det fanns en gång en soldat
Han kysste sin mor farväl
Han sa till sin flicka: Du, jag kommer igen
Svara mig du
Var är han nu?
Jag bara undrar… Var är han nu?

Det fanns en gång en stad
I parken där lekte barn
Så släppte man ner en bomb och staden försvann
Svara mig du
Var är den nu?
Jag bara undrar… Var är den nu?

Jag hade en gång en båt
Jag drömde en dröm en gång
Men det var för länge sen, så länge sen
Svara mig du
Var är dom nu?
Jag bara undrar… Var är dom nu?
Jag bara undrar… Var är dom nu?
Jag bara undrar… Var är dom nu?

Veckans fråga inom den klassiska musiksfären tror jag många tyckte var svår. Namnet på kompositören är emellertid Carl Orff, inte David Orff som jag först råkade skriva; jag var nämligen svårt förkyld, när jag löste veckans melodikryss.

Det senare ledde till att jag också missade att redovisa ett svar, som jag klarade lätt som en plätt: Det var Noice som framförde ”En kväll i tunnelbanan”. Noice har inte precis hört till mina favoriter, men jag har en dotter som var i rätt ålder, när dom var poppis.

***

Har du med hälp av Google hamnat här i ditt letande efter något svar i det allra senaste melodikrysset, föreslår jag, att du antingen går direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller trycker på Blog ovan och sen bläddrar dig ner till aktuell lördag.

Ferlin som mediakritiker

I Folket i Bild nummer 2 1939, som jag just har köpt på Tradera, hittar jag följande dikt:

Panoptikon

Av Nils Ferlin

Kom och se och betitta:
mörderskan Pila Britta!
Utanför tvist och klander
ävenså mördaren Ander!

Krökt som ett barn som gnäller
visar vi Rockefeller.
(Likaså gul i tapeten
var han i verkligheten!)

Kom och se och beskåda:
krigsinvalider i låda.
Helst när månen är klarblek.
Allt i naturlig storlek!

Allt är rejält och äkta.
Helst när ljusen är släckta.
(Taxeringskalendern må skilja
Franco och mördaren Lilja.)

Lilleputtar och resar.
Hitler sträcker åt Caesar
en bägare vin – bak ryggen
har han en kniv, den styggen!

Allt är rejält och fakta.
Kom och se och beakta.
Intet rosas och risas.
Allt bara förevisas.

Kom i tid och betitta
Morgan och Pila Britta.
Snart – som i alla veten,
kommer den stora kometen!

Viftar han till med svansen
då tar det slut på dansen.
Dallergräset och eken
åker tillhops ur leken.

Alla går bort och undan
– gapskratt och stilla begrundan.
Kom i tid och betitta
människan Pila Britta.

Panoptikon är vaxkabinett, och mycket riktigt hettte den här dikten Vaxkabinett, när den 1938 publicerdes i Nils Ferlins diktsamling ”Goggles”.

Det sensationsmakeri Ferlin gisslar i sin dikt leder tankarna till vad som fyller dagens kvällstidningar och deras löp. Och mycket riktigt: Den dikt som i ”Goggles” föregår ”Vaxkabinett” (”Panoptikon”) är den här:

Löpsedel

Se här är det en som förskingrat,
och här är det en som dränkt sej.
Och här är det en som slingrat
sig undan lagen och hängt sej.

Och här är det senaste mordet:
mördarens kniv är funnen!
Den var lite rostig i bladet
och hittades nere i brunnen.

Och kniven är fotograferad
och mördaren och fiskalen.
Fiskalen är djupt chockerad
och mördaren troligtvis galen.

Och mördarens mor hon gråter.
– Det kunde man nästan tänka:
en mördare är hennes ende son.
Och hon är änka.

Detta publicerades alltså för snart 70 år sen, då kvällstidningarna och deras löpsedlar var en mild västanfläkt av vad dagens Aftonbladet och Expressen kan prestera.

Helga och Peter – bilder från ett äktenskap

I lördags var jag och Birgitta i Södertälje; inte ens melodikrysset hann jag med.

Det var årsmöte med Helga Henschens Vänner, och vi höll till i Wendela Hebbes hus. Jag avgick som sekreterare i föreningen, som jag var med och grundade, och hade för första gången vid ett sånt här tillfälle inga konkreta arbetsuppgifter. I stället blev jag avtackad, med en stor färgrik tulpanbukett.

Den här föreningen har utvecklat en imponerande aktivitet. Under verksamhetsåret 2006 har vi till exempel fått till stånd Helga-rummet i Hallonbergens nya kulturcenter, gett ut boken ”Fantasin och glädjen” om Helga Henschens utsmyckning av tunnelbanestationen i Tensta, i samarbete med Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek samt ABF ordnat det välbesökta seminariet ”Den röda vågen” om kulturarbetarnas radikalisering under 1960- och 1970-talen, under hösten på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek haft en stor Helga Henschen-utställning, i samarbete med Stockholms stad invigt en litterär skylt över Helga på Djurgården och mycket annat.

Jag skulle vilja varmt rekommendera ett medlemskap i Helga Henschens Vänner. Sätt in 150 kronor för medlemskap 2007 – är ni två i familjen som vill bli medlemmar, tillkommer 75 kronor för den andre/den andra – på plusgiro 25 73 94-0, Helga Henschens Vänner. Uppge namn och adress och helst också telefonnummer och e-postadress; vi kommunicerar ganska mycket över nätet. Vill du veta mer om Helga Henschen, kan du gå in på hennes hemsida.

Efter årsmötet följde, i samarbete med värdsällskapet Wendelas vänner, ett av de bästa seminarier jag har deltagit i på länge, Helga och Peter – bilder från ett äktenskap. Huvudpersonerna här var, utöver Helga Henschen, författaren, konstnärern. dramatikern och filmaren Peter Weiss, med vilken Helga var gift 1943-1947. Detta äktenskap var lång ifrån någon idyll, vilket seminariet tydligt visade.

I bokform publicerade scener ur detta äktenskap förmedlades till seminariedeltagarna genom högläsning ur Helgas (Berit Skogsberg) respektive Peters (Staffan Lamm) böcker. För ytterligare perspektiv stod Helgas systerdöttrar Laila Nygren och Susanna Pertoft genom att läsa ur Helgas mors, Signe Henschens, dagbok respektive ur Helga Henschens och Peter Weiss dotters, Rebecca Weiss, specialskrivna text för seminariet. De upplästa texterna illustrerades med ljusbilder (foton och konstverk). Seminariet avslutades med ett samtal mellan ovan nämnda personer plus konstnären Eric Matteoni, som var med om det hårda arbetet att tillverka och sätta ihop Helgas berömda Daphne-skulptur i Luna-gallerian i Södertälje. Moderator och idégivare var Ami Lönnroth.

De som önskade – bland dem jag och Birgitta – kunde sen avsluta lördagskvällen med gemensam middag i Wendela Hebbes hus.

Sälj Bildt till högstbjudande och betala av på statsskulden!

Varför ska jag skriva om Carl Bildt, när Expressen redan, två dagar i följd, har gjort hela jobbet?

I gårdagens Expressen (21 februari 2007) fanns en artikel av Leo Lagercrantz och Johannes Nesser, Carl Bildt värvades av krigslobbyn. Du kan läsa artikeln här. Den angivna länken fungerar av någon anledning inte.

Efter det att Carl Bildt på sin blogg hade svarat, att hans opinionsbildning för irakkriget inte var lobbyingverksamhet, svarar Expressens reportrar i dag (22 februari 2007): Bildt – här har du det på papper. Du kan läsa artikeln här.

Slutsatserna finns i ledaren i dagens Expressen (22 februari 2007): Utrikesminister Carl Bildt till salu. Du kan läsa den här.

Jag har ett tilläggsförslag: Sälj Carl Bildt till högstbjudande – Ryssland, USA eller Sudan. Pengarna kan användas till att betala av på statsskulden. Så kan vi behålla Vin & Sprit.

Finns det verkligen inget som alliansregeringen gillar med kultur?

”Lägg ned, strama till, minska stödet – konturerna av en borgerlig kulturpolitik framträder. Finns det verkligen ingenting som alliansregeringen gillar med kultur, ingenting som den vill tillföra?”, frågar Barbro Hedvall, skribent på Dagens Nyheters ledarsida, i dagens (22 februari 2007) DN.

Hon skriver det som en reaktion mot planerna på att lägga ner vuxenutgivningen i pocketserien En bok för alla.

Hon får på kultursidorna i dagens (22 februari 2007) Svenska Dagbladet eldunderstöd av Magnus Eriksson, som skriver, att ”regeringen nu, trogen sin dogmatik, vill dra in det blygsamma stödet för en utgivning av kvalificerade böcker som främst haft ett läsfrämjande syfte. Böckerna säljs på biblioteken, och de finns ofta på skolorna. Som Hans-Erik Arleskär, vd för En bok för alla och en av landets främsta förläggare, påpekade i gårdagens tidning är även vuxen- och arbetsmarknadsutbildningen en viktig avnämare. Och så naturligtvis även vi andra, mer eller mindre vanliga bokköpare, som gärna lägger en volym från En bok för alla i högen utöver de andra böcker vi köper.

Ingen i bokbranschen ser En bok för alla som ett hot mot den egna utgivningen. Men även om de stora förlagen skulle sälja en eller annan löpande band-producerad svensk kriminalroman mindre för att en potentiell köpare i stället valde Jhumpa Lahiri eller Orhan Pamuk (en gång introducerad i Sverige av just Arleskär) i En bok för alla-serien, skulle det rimligtvis ligga i linje med regeringens skol- och bildningsideal, åtminstone sådana dessa proklamerats.

Därför blir det också så löjligt när folkpartiets kanonkramare och kulturpolitiska alibi Cecilia Wikström i gårdagens SvD hänvisar till Atlantis (”ett kommersiellt förlag”) klassikerutgivning och säger att denna haft större betydelse för den litterära kanon än En bok för alla. Jämförelsen är vettlös. Dels syftar inte En bok för alla-utgivningen till att skapa en kanon, dels är även Atlantis ypperliga klassikerutgåvor beroende av statligt stöd eller annat stöd. De utländska klassikerna får litteraturstöd, de svenska ges ut med stöd av Svenska Akademien som åtnjuter skatteprivilegium. Och detta är helt i sin ordning, eftersom utgivningen knappast varit möjlig annars.

Ingen har kunnat visa att utgivningen av En bok för alla har snedvridit konkurrensen, så vitt jag vet har ingen ens påstått det.”

Eriksson slutar sin artikel så här:

”Den här typen av förslag saknar helt realitetsförankring. De styrs av dogmatiken. För moderaterna och deras alltmer osjälvständiga stödpartier är statligt stöd till press och kultur en styggelse. Sådana verksamheter skall inte staten lägga sig i. Fast det är okej med lokaliseringsstöd till privata företag och lagar som hotar den personliga integriteten och den nätburna informationsfriheten. Kulturen blir en testballong för att se hur mycket libertarianskt stål väljarna tål.”

Och testballongerna är flera.

Nyss fick en stor del av landets teatrar ta emot en ekonomisk smäll.

Många trodde ju, att det skulle bli bättre på den här punkten, när Cecilia Stegö Chilò fick gå och ersattes av Lena Adelsohn Liljeroth som kulturminister, men hittills finns det inget som tyder på det.

Bland det första Adelsohn Liljeroth ställde sig bakom var ju Stegö Chilòs förslag om att avskaffa den fria entrén för vuxna på de statliga museerna; det skulle nog inte bli så farligt.

Nu har vi facit. Dagens Nyheter toppar i dag (22 februari 2007) sin etta med rubriken

35 procent färre går på museum

Arkitekturmuseet har förlorat 83 procent av besökarna, Östasiatiska och Historiska museet båda över 50 procent. Nordiska museet ligger ungefär på snittet, har gått ned från 21.200 till 14.297 besökare. (Jämförelserna gäller januari 2006 mot januari 2007.)

Adelsohn Liljeroth slår ifrån sig: ”museerna måste kunna locka med annat än gratis inträde.

– Ingenting är gratis. Vi kommer inte att kunna ha museer med högkvalitativ verksamhet om de inte kan ta betalt för den”, säger kulturministern.

Här ser vi högeralliansens blinda fläck, i kulturpolitiken så väl som på många andra områden.

För det första har människor olika stora ekonomiska resurser. Och det finns många i det här samhället som måste använda det lilla de har till livets absoluta nödtorft.

För det andra finns det ingenting som tyder på att alla människor, ens om de hade lika stora ekonomiska resurser (vilket verkligen inte är högeralliansens mål), skulle använda dem på just kultursektorn, till exempel museerna. Även förmågan att ta till sig kultur är snedfördelad.

Och det är här skon klämmer för ultraliberalerna: enligt dem är det ett övergrepp på individen att försöka utmåla någonting i livet som mer eftersträvansvärt än annat eller – hemska tanke – försöka leda medborgarna dit. För libertarianerna och deras eftersägare är statlig kulturpolitik, för att återigen citera Magnus Eriksson i Svenska Dagbladet, en styggelse.