Utslagen

31 mars 2014 16:27 | Ur dagboken | 8 kommentarer

Ni som brukar läsa mig regelbundet – ofta flera inlägg per dag – undrar kanske vart jag har tagit vägen.

Jag är utslagen, sjuk. Drabbad av en ständigt rinnande näsa, ibland hosta, nu under flera dagar drabbad av feber och frossbrytningar. Ingen annan i familjen har drabbats av det här, så jag undrar vem som ha smittat ner mig.

Jag återgår till normalt skrivande, när jag har blivit bättre.

Melodikrysset nummer 13 2014

29 mars 2014 12:10 | Film, Media, Musik, Ur dagboken | 3 kommentarer

Lennart Palms version av Peps Perssons ”Hög standard” var hyggligt lätt att identifiera, åtminstone för mig som har praktiskt taget allt av och med Peps i originalinspelningar.

Men ofta är det just alternativa insjungningar, ibland dessutom på andra språk, som ibland vållar mig besvär när jag löser Melodikrysset. I dag tog det till exempel ett tag innan jag kom på att det jag aktualiter lyssnade på var en gammal bekant, ”Karl Nilsson”, som jag inte bara har hört otaliga gånger utan också själv har i min stora Povel Ramel-samling. ”Goddag på er alla, mitt namn är Karl Nilsson” börjar den här pärlan.

Ett annat, ofta effektivt sätt att förvilla oss lyssnare är Anders Eldemans mani att spela kända låtar på finska. Åtminstone jag funkar då så att musikminnet inte riktigt kopplar. Fast just i dag spelade han en finsk version av ”Hotel California”, och den har han ju tidigare flera gånger spelat i original, med The Eagles.

Ytterligare ett exempel i den här förvandlingsgenren var ”New York, New York” i Frank Sinatras insjungning. Fast i det här fallet skulle vi komma i håg, att den i Galenskaparnas/After Shaves version är geografiskt förflyttad – ”Borås, Borås” sjunger man då.

Eftersom originalet i det fallet förknippas med en film, kan vi väl ta ytterligare en sån. Jag har hela kollektionen av James Bond-filmer och mindes också omedelbart, att det var Shirley Bassey som sjöng i ”Moonraker”.

Som så ofta hade några av låtarna också anknytning till Melodifestivalen och Eurovision Song Contest.

Martin Stenmarck sjöng ”Las Vegas” 2005.

Större framgång hade Johnny Logan med ”Hold Me Now”, som segrade i Bryssel 1987.

Vi går vidare på den geografiska linjen med ”Wien, Wien, nur du allein” av Rudolf Sieczynski, på svenska ”Wien, mina drömmars stad”, om jag minns rätt.

Och då passar det väl bra att redovisa svaret på ett stycke ännu mer klassisk musik: Vi hörde Johannes Brahms’ ”Vaggvisa”, vars inledning, ”Nu i ro slumra in”, mycket väl kan sammanfattas i det av Anders Eldeman efterlysta ordet sov.

Vill man i stället sitta uppe och uggla, kan man ju i stället välja ”Jag är jag” med Magnus Uggla. (Ja, det var en skruvad vits. Förlåt!)

Bo Sundström hade jag nöjet att se i ”Så mycket bättre”, men egentligen är han väl ännu bättre som skivartist. I dag hörde vi honom och Bo Kaspers orkester i ”Låt mig komma in”.

Norrifrån, från Umeå, kommer även Tove Styrke, som vi i dag hörde i ”White Light Moment”.

Och då går vi i mål i dag med Weeping Willows och ”It Takes a Strong Heart To Love”.

För egen del har jag inga problem med kärleken, men ska vi ta det bokstavligt, är hjärtat inte så starkt längre.

Dansk socialdemokrati i fortsatta svårigheter

28 mars 2014 16:35 | Politik | Inga kommentarer

Berlingske Tidende publicerar fortlöpande ”Berlingske barometer” med ett viktat genomsnitt av resultaten i de senaste partisympatiundersökningarna från olika danska opinionsundersökningsinstitut.

Senast har man till det här genomsnittet lagt till en opinionsmätning, som i några viktiga avseenden avviker från vad andra har kommit fram till – men snittresultatet ger av just detta skäl inte så häftiga förändringar, som finns i den aktuella enskilda mätningen från Yougov den 23 mars.

Socialdemokratiet får i den här mätningen ett anmärkningsvärt lågt stöd, 16,7 procent, men väger man samman detta resultat med andra aktuella, hamnar man på 18,6 procent, vilket också det är lågt, om man jämför med folketingsvalet 2011, då partiet fick stöd av 26,7 procent av väljarna.

Huvudkonkurrenten om regeringsmakten, högerborgerliga Venstre, har ett mätningsgenomsnitt på 26,8 procent, ungefär detsamma som i senaste valet, då partiet fick 26,7 procent. I den aktuella Yougov-mätningen får partiet 25,6 procent.

På andra plats, långt före Socialdemokratiet, ligger i den här mätningen populistiska Dansk Folkeparti med hela 23,9 procent – Berlingskes barometer ger partiet ett märkbart lägre stöd, men även 20,7 procent är mycket högt, inte minst om man jämför med valresultatet, 12,3 procent.

Socialdemokratiets kvarvarande regeringspartner, socialliberala Radikale Venstre, får i den här mätningen 8,5 procent. Partiets genomsnittssiffra i Berlingske Barometer är 9,2 procent (9,5 procent i valet).

Och från regeringen avhoppade Socialistisk Folkeparti får i den här mätningen ett lägre stöd, 3,9 procent, än i genomsnittet av mätningar, 4,5 procent – men även det senare är ju långt under det senaste valresultatet, 9,2 procent.

Och även i den här mätningen har den rödgröna och feministiska Enhedslisten med 10,8 procent (10,6 procent i mätningsgenomsnittet) platsen som den framgångsrika vänsterutmanaren. I förra valet fick partiet bara 6,7 procent.

Liberal Alliance ligger i den här mätningen med 5,6 procent över både mätningsgenomsnittet, 4,7 procent, och valresultatet, 5,0 procent.

Konservative ligger i den här mätningen på 4,9 procent, vilket är identiskt med valresultatet. I mätningsgenomsnittet ligger dock partiet aningen lägre, på 4,4 procent.

På stället marsch i finsk opinionsmätning. Men Vänsterförbundet lämnar regeringen

27 mars 2014 15:57 | Politik | 2 kommentarer

I den senaste mätningen från TNS Gallup för Helsingin Sanomat är Centern, Suomen Keskusta, med 21,5 procent (22,8 procent i förra mätningen, 15,8 procent i riksdagsvalet 2011) Finlands största parti.

God tvåa är högerpartiet Samlingspartiet, Kansallinen Kokoomus, med 19,5 procent (19,4; 20,4).

Trea ligger fortfarande populistiska Perussuomalaiset, Sannfinländarna, med 17,2 procent (16,9; 19,1).

Och först på fjärde plats hittar vi även den här gången Socialdemokraterna, Suomen Sosialidemokraattinen Puolue, med 16,3 procent (15,0; 19,1). Den pågående ordförandestriden, där partiordföranden Jutta Urpilainen inför kongressen senare under våren har fått en utmanare i Antti Rinne, tycks i alla fall inte ha påverkat väljarstödet negativt.

Snart kommer SDP också att få ytterligare en ministerpost, en av Vänsterförbundets två ministerposter. Vasemistoliitto har nämligen just beslutat att lämna regeringen. Skälet till detta är att partiet inte ställer sig bakom regeringens budgetändringar, bland annat nedskärningar. Partiets stöd i den aktuella gallupen, 7,5 procent, att jämföra med 7,7 procent (8,1 procent i förra valet), kan förstås också ha medverkat till beslutet.

Kvar i regeringen är däremot den eviga rivalen Vihreä liitto (De gröna), som i förra valet fick 7,3 procent, i förra mätningen 9,0 procent och nu får 8,9 procent. Även De gröna får troligen en av Vänsterförbundets hittillsvarande ministerposter.

Svenska folkpartiet får ett i princip oförändrat stöd: 4,3 procent (4,2; 4,3).

Och Kristdemokraterna, Suomen Kristillisdemokraattit, får 3,5 procent (3,4; 4,0).

En japansk film i neorealistisk stil

26 mars 2014 17:43 | Film | Inga kommentarer

Det händer att TV visar filmer som man gärna hade sett tidigare, men jag såg tyvärr aldrig japanen Yasujirō OzusFöräldrarna”, när den visades på svenska biografer 1964. I original, från 1953, heter den (i transkriberad form) ”Tōkyō monogatari”, vilket ordagrant lär betyda ”Tokyohistoria”.

Det här är en historia om ett gammalt par – Shukishi och Tomi Hirayama (fint spelade av Chishu Ryo och Chieko Higashiyama) – som bor i ett hus i byn Onomichi men beslutar sig för att besöka sina vuxna barn och deras familjer, som de inte har träffat på mycket länge.

De behandlas, när de kommer fram, med all tänkbar vänlighet, men man förstår snart, av till exempel sonens/läkarens (Yamamura So) beteende och barnbarnens reaktioner, att de här plötsliga (och alltför långvariga) gästerna inte riktigt passar in i de här yngre familjernas livsmönster. Ensamma får de åka ut för att bese den stora staden på en guidad turisttur, de skyfflas, åtminstone mentalt, över till andra och blir till och med inbokade på ett hotell där de dock inte stannar mer än en natt på grund av den högludda musiken där, som gör att de inte kan sova.

En enda person ger dem ett vänligt bemötande, änkan till en son som dog under kriget.

Men även alla de här andra bemöter den här historiens gamla par med en artig vänlighet, som möjligen är kulturbetingad, åtminstone var det för en äldre generation i dåtidens japanska samhälle.

Men av annat mot slutet av den filmhistorien förstår man att de är mer berörda än de visar utåt eller ens för varann. Den äldre mannen träffar en kväll en gammal bekant, och på en restaurang dricker sig de som är med där halvt medvetslösa på sake. Han och hustrun beslutar sig för att åka hem till sig – de har sett nog av Tokyo (och av barnen och deras familjer, fast det säger de inte). Och på tåget hem får hustrun, som redan tidigare har visat tecken på något som ser ut som yrselanfall, en kollaps, som hon aldrig återhämtar sig från.

Mot filmens slut får barnen och deras respektive bud om att mamma är mycket illa däran, och sonen/läkaren noterar, för egen del påfallande oberörd, att de nog måste ha mörka begravningskläder med sig, nu när de dess värre är tvungna att åka hem till mamma. En son kommer till och med för sent till föräldrahemmet för att hinna träffa mamman innan hon har gett upp andan. Han står heller inte ut med begravningsmusiken under begravningen och är tvungen att gå ut en stund.

Vid måltiden där hemma efter begravningen börjar ett par av deltagarna paxa på den döda mammans ägodelar.

En mänsklig kontakt uppstår ändå, fast när de flesta redan har åkt hem.

Den döde sonens hustru är kvar, och den gamle änklingen och hon för ett samtal, främst om hennes framtid. Och så ger han henne som present sin döda hustrus gamla klocka. Jag ser den här gåvan symboliskt: Hon var, i motsats till hans egna barn, den enda som hade tid för honom och hans hustru.

Allt detta berättas utan ett uns av sentimentalitet, i en stil som står den italienska neorealismen nära.

Annika Bengtzon jagar sektvänstern

25 mars 2014 18:09 | Film, Politik | 22 kommentarer

Jag har ett vagt minne av att Liza Marklund en gång i världen ringde mig i min egenskap av expert på sektvänstern, men jag kommer inte i håg om jag i så fall också skickade över mina skrifter i genren – se ovan under Om Enn Kokk – till henne. Jag påminns om det här när jag ser Agneta Fagerström-Olssons filmatisering från 2012 av Marklunds deckare med samma namn från 2003, ”Den röda vargen”.

I filmversionen finns faktiskt en uppräkning av de olika revolutionära sekterna, gjord av Annika Bengtzons (Malin Crépin) journalistkollega på Kvällspressen, Berit Hamrin (Kajsa Ernst), som själv som så många andra av tidens journalister hade en bakgrund i FNL-grupperna. Men den revolutionära cell, som lever kvar i bokens/filmens nutid, Den röda vargen, är tämligen komisk, åtminstone när man möter resterna av den i filmversionen. Detta sagt trots att den vid det laget har tagit livet av ett antal gamla medlemmar, i filmversionen lite oklart varför.

Jag har förstått att Liza Marklund med en av rollfigurerna i boken ville ge igen för någon oförrätt hon ansåg sig ha blivit utsatt för av den tidigare kulturministern Marita Ulvskog, men porträttet i filmversionen ligger mycket långt från verklighetens Marita Ulvskog, som jag råkar känna en smula. Hur som helst hade Ulvskog när hon var minister för mycket länge sen lagt bakom sig de revolutionära idéer hon, liksom många andra, greps av under de unga år då hon var FNLare. Men stora delar av bokens och filmens handling har för att understryka det här, antar jag, förlagts till Luleå, Ulvskogs gamla hemstad.

Nej, finns det någon trovärdig karaktär i de här deckarna är det inte ens huvudpersonen, Annika Bengtzon, utan hennes chef på tidningen, Spiken (Leif Andrée).

Barbro Lindgren får Alma-priset

25 mars 2014 14:05 | Barnkultur | 6 kommentarer

Barbro Lindgren – med samma efternamn som men inte släkt med Astrid Lindgren – får årets Alma-pris, Astrid Lindgren Memorial Award, på fem miljoner kronor.

Det är henne väl unt – hon är verkligen en lysande barnboksförfattare. Jag vet, eftersom jag har läst henne i mycket stor utsträckning, mycket större än vad som framgår av det halvdussin recensioner jag har lagt ut under Barnkultur på Kulturspegeln. Det här ”nobelpriset” i barnlitteratur bör rimligen också skaffa henne ytterligare unga läsare både här och i andra länder. Köp gärna böckerna. Jag är säker på att priset kommer att följas av en rad nytryck.

Det finns många att välja på, 95 så där och för lite olika åldrar. Böckerna om Loranga, Masarin och Dartanjang. Den självbiografiska serien ”Jättehemligt”, ”Världshemligt” och ”Bladen brinner”. Böckerna om Sparvel. ”Sagan om den lilla farbrorn”. Böckerna om den vilda bebin. Böckerna om Max och om Benny.

Är du i den åldern då man ofta slår ifrån sig och säger att det var länge sen man läste barnböcker, behöver du dem särskilt mycket.

Men ge dem dessutom gärna också till barnbarnen.

Det står och väger mellan Dansk Folkeparti och Socialdemokratiet – men borgerliga Venstre är ohotat störst

25 mars 2014 12:09 | Politik | Inga kommentarer

Berlingske Tidende publicerar fortlöpande under rubriken ”Berlingske barometer” ett viktat genomsnitt av de senaste partisympatiundersökningarna i Danmark. På så sätt balanseras påfallande avvikande mätresultat av mot genomsnittstrenden och man får en hyggligt rimlig uppfattning om det aktuella opinionsläget.

Dock publiceras också de ingående sammanviktade mätningarna i original. Senast har man till den här barometern lagt Voxmeters mätning från 23 mars.

I den är borgerliga Venstre fortfarande helt ohotat Danmarks största parti med 27,9 procent. Voxmeter-genomsnittet för partiet är 27,1 procent. I folketingsvalet 2011 fick partiet 26,7 procent.

Striden står om andraplatsen.

I Voxmeters mätning är Socialdemokratiet näst störst med 19,3 procent (24,8 procent i valet).

På tredje plats ligger där Dansk Folkeparti med 18,6 procent (12,3 procent i valet).

Men i Berlingskes barometer med flera sammanvägda resultat Är Dansk Folkeparti med 20,0 procent större än Socialdemokratiet, vars viktade resultat är 19,1 procent.

Socialdemokratiets kvarvarande koalitionspartner, det socialliberala Radikale Venstre, får i den här mätningen 9,7 procent (9,4 procent i Berlingske barometer och 9,5 procent i valet).

Deras avhoppade regeringspartner Socialistisk Folkeparti har något återhämtat sig och får nu 4,8 procent (4,6 procent i Berlingske barometer), men det här är fortfarande långt under resultatet i senaste valet, 9,2 procent.

Uppstickaren på vänsterkanten Enhedslisten hamnar på 10,6 procent både i Voxmeters mätning och i Berlingskes barometer, att jämföra med 6,7 procent i valet.

Liberal Alliance får i den här mätningen 4,2 procent (4,5 procent i Berlingskes barometer och 5,0 procent i valet).

Konservative kommer inte upp i mer än 4,2 procent (4,3 procent i Berlingskes barometer, 4,9 procent i valet).

Jens Stoltenberg ny generalsekreterare i NATO?

24 mars 2014 12:45 | Politik | Inga kommentarer

Norska Aftenposten uppger i en rad stort uppslagna artiklar att Norges förre statsminister, ledaren för Arbeiderpartiet Jens Stoltenberg, kommer att utses till ny generalsekreterare i NATO. Artiklarna underbyggs med intervjuer med högt uppsatta personer i NATO-sfären, men Stoltenberg själv har än så länge inte bekräftat det här.

Det hindrar inte att spekulationerna om vem som ska bli hans efterträdare som partiledare i Arbeiderpartiet är i full gång. Jonas Gahr Støre, senast utrikesminister i den förra arbeiderpartiledda regeringen, utpekas som den som kommer att ta över. Norska LO sägs dock föredra förre näringsminstern Trond Giske, en gång i världen ordförande för AUF, motsvarigheten till vårt SSU.

Socialdemokraterna i Estland presenterar sin ministerlista

23 mars 2014 15:45 | Politik | 2 kommentarer

Det var tur att jag inte presenterade den ministerlista (S), som tidigt presenterades i estniska media. Flertalet namn var rätt, men det saknades också både namn och ministerier, och några hade placerats på fel poster.

Nu kan jag presentera den korrekta listan. Sotsiaaldemokraatlik Erakond får följande poster:

Som väntat får den socialdemokratiske partiordföranden Sven Mikser posten som försvarsminister. I nuvarande mer spända läge gent emot grannen Ryssland är försvarsministerposten viktig.

Socialdemokraterna får också posten som talman i Riigikogu, Riksdagen, och den tillfaller veteranpolitikern och förre partiordföranden Eiki Nestor.

Socialdemokraternas smartaste drag i det här partsmässigt inte helt självklara koalitionsbygget – regeringspartner är Reformierakond, Reformpartiet, ett parti som misstros av landets ryssar – är att ge en ung ryss, Jevgeni Ossinovski (född 1986) posten som utbildnings- och forskningsminister. (Estnationalister behöver inte vara oroliga: Ossinovskis estniska språkbehärskning är perfekt. Ossinovski är samtidigt en veritabel röstmagnet i det av ryssar bebodda nordöstra Estland.)

Posten som justitieminister går till Andres Anvelt, som i sin karriär har arbete inom polisen. Han har varit Socialdemokraternas ledande man i Tallinn, men där gick det inte så bra för partiet i det senaste valet, och Anvelt avgick som distriktsordförande. Kanske är det här ett led i att ge nya krafter friare händer i huvudstaden, också den för övrigt med en mycket stor andel ryssar.

Ivari Padar kom till Socialdemokraterna via jordbruksorganisationerna och är därför ganska naturlig som jordbruksminister. Han har suttit på den posten och en annan regeringspost tidigare och sitter för närvarande i EU-parlamentet.

Två av Socialdemokraternas ministerposter besätts av kvinnor.

Urve Palo har tidigare regeringserfarenhet – hon var då minister för befolkningsfrågor, av särskilt intresse i ett land av Estlands karaktär – och återkommer nu som närings- och transportminister.

Ny socialvårdsminister blir Helmen Kütt, som så sent som 2011 för första gången kandiderade för Socialdemokraterna; hon blev invald i Riigikogu. Men hon har bakgrund i andra partier, först Koonderakond och sen i Rahvaliit, ett parti som sprack och där en stor del av de ledande gick över till Socialdemokraterna. Hon kommer från Viljandi i södra Estland.

* * *

In i parlamentet, Riigikogu, kommer nu ersättare, som står i tur på respektive lista, personer som på det här sättet har chans att bli mer kända.

Ivari Padar ersätts i EU-parlamentatet under den närmaste tiden av Katrin Saks, en relativt känd socialdemokratisk politiker. Men sen blir det ju nyval till EU-parlamentet ganska snart.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^