Last chorus: Mikko Kokk

4 december 2017 20:17 | Last chorus | Inga kommentarer

I fredags, den 1 december, var jag och Birgitta i Gävle för att vara med vid min bror Mikkos begravning. Vi blev skjutsade dit och sen hem av vår son, Matti, som också själv gärna ville vara med. Han är ungefär jämngammal med Mikkos son Joakim och brukade träffa Jocke hemma hos bådas farföräldrar i Juniskär söder om Sundsvall – dessutom hälsade de på hemma hos varann: Matti var hemma hos Mikko och Yvonne i Gävle för att vara med Jocke, och Jocke kom på sommarbesök till oss i Öregrund.

Mikko var lillebror i vår familj, estniska flyktingar i den stora flyktingvågen till Sverige i slutet av andra världskriget. Vi tog oss i pappas båt över Finska viken till grannlandet Finland i februari 1944. Mamma var då höggravid, och när vi något senare befann oss i ett flyktingläger i Riihimäki, fick hon 1 aril 1944 tredje sonen, som kom att döpas till Mikko.

Lite senare tog sig vår familj tillsammans med en moster och hennes man vidare norrut, till trakten av Merikarvia, och eftersom pappa, som var småbrukare men också fiskare, hade fiskeredskapen med sig, försörjde de båda männen sina familjer genom att fiska, kunde också betala hyra för huset vi bodde i. Finnarna slogs tappert mot den stora grannen i öster, men när det stod klart att de skulle tvingas till en rad eftergifter, bland annat till att utlämna de många flyktingarna från Estland, varnade de esterna och såg mellan fingrarna med att esterna tog sig vidare till Sverige. I vårt fall skedde den här nattliga överfarten vid månadsskiftet september-oktober 1944 – vi var ett halvt dussin motorbåtar, alla fyllda med flyende ester plus ett antal ingermanländare.

Vi kom i land i fiskeläget Lörudden, gemenligen kallat Löran, i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall – Njurunda är numera inkorporerat i Sundsvall. Morgonen var solig och vacker, och naturligtvis kom det snart ner en massa människor på kajen för att kolla vad som nu stod på. Mitt starkaste minne av det här – jag hade fyllt sju år under vistelsen i Finland och hade lärt mig en mängd finska ord, ganska lätt eftersom estniska och finska är besläktade språk – var att svenska lät som ett fullkomligt obegripligt tjatter. Föga anade jag då att jag senare skulle bli bäst i klassen i svenska.

Men i familjekretsen talade vi alltid estniska, och när jag efter studenten och lumpen flyttade till Uppsala för studier, skiftade jag alltid, utan att ens reflektera över det, till estniska, när jag ringde hem till mina föräldrar.

Det här gällde förstås också lillebror Mikko, men han blev, eftersom det var i Sverige han växte upp, också redan från början allt mer präglad av det språk och den kultur som fanns i det omgivande svenska samhället. Han talade estniska men en estniska som med åren innehöll allt fler estnifierade svenska lånord, och han läste väl egentligen aldrig estniska texter. Till Estland och till vår fädernegård Tabani i Juminda kom han också relativt sent i livet, och att det till slut blev av var nog till stor del hans tredje och sista sambos, Eva Wikmans, förtjänst.

Jag själv var ett humanistiskt inriktat skolljus, och mellanbror Matti, alltför tidigt bortgången, var också duktig i skolan men valde att gå reallinjen. Mikko hade verkligen inga problem i skolan, men hans håg stod inte – åtminstone inte till en början – till någon form av högre utbildning, så efter den obligatoriska skolan började han liksom vår pappa att arbeta i fabrik. Men efter ett tag insåg han att det här kanske ändå inte var det liv han hade drömt om, sadlade om och började plugga igen och tog en gymnasieingenjörsexamen.

Det här passade honom och hans läggning perfekt, och under personteckningen under begravningsgudstjänsten uppehöll sig den kvinnliga prästen ganska utförligt vid hans yrkeskarriär som maskiningenjör vid Korsnäs; av företaget han arbetade åt fick han, även efter pensioneringen, uppdrag att göra arbetsbesök också vid dess industrier i andra europeiska länder.

Mikko var en praktiskt lagd lillebror, som redan när han var väldigt liten ville bidra till familjens försörjning.

Under ett av åren strax efter kriget, när vi fortfarande var ganska nya i Sverige och hade fått hyra den lilla nedervåningen i Kjell Nordins hus i Juniskär, hade han lyckats binda ett snöre runt halsen på en av korna som gick på bete nere på stranden och ledde in den på tomten genom grinden ner mot bryggan. När då mamma undrade vad han gjorde, svarade han:
– Vi måste ju ha mjölk!

I Estland var, som jag redan har nämnt, vår pappa småbonde och fiskare, och när vi 1944 flydde från Estland till Finland, var det alltså i hans egen båt, och med sig hade han också fiskeredskap för att kunna försörja oss. Fiske fortsatte han sen med också i Sverige, först som yrkesfiskare i Löran och på Brämön, senare – när han hade börjat jobba i fabrik – ständigt fritidsfiske, ofta ihop med en estnisk kompis i Sundsvall men också med oss pojkar som utkommenderade notdragare. Jag hade andra intressen och ville inte så gärna hålla på med fiske, och egentligen förstår jag inte varför ett av mina tidigaste foton i fotoalbumet föreställer mig, då 12 år, och Mikko, då 5 år, på isfiske med mjärde på Döviksjön vårvintern 1950. Men för Matti och Mikko började deras livslånga intresse för fiske i mycket unga år. De gjorde oräkneliga fiskeutflykter tillsammans och hyrde också på årsbasis en ensamt belägen stuga vid en fjällsjö – det var i den stugan Matti hittades död, när hans hjärta hade stannat för gott.

Vad kan man hylla den yngste i brödraskaran med, när nu också hans hjärta har stannat för gott?

Jag tror inte hans son, med fritidshus inte långt från pappans gamla hem i Juniskär och även han med sin fars, sin farbrors och sin farfars fiskeintresse, misstycker, om jag gör det med en visa och en dikt som handlar om just fiske. Numera har Jocke väl, antar jag, också oinskränkt dispositionsrätt till alla de drag han, med Mikkos goda minne, ärvde efter Matti, när han dog.

Fiskeskärsvisan” finns i otaliga textvarianter och med lite olika melodi. Den är känd ända sen 1700-talet och från många olika länder – här i Sverige har till exempel både Carl Michael Bellman och Evert Taube gjort egna, ganska avvikande varianter av den.

Jag vet inte om Mikko kunde någon av dem, men den här skulle väl ha passat honom.

Ro, ro till fiskeskär
många fiskar finns det där
En åt far och en åt mor,
en åt syster och en åt bror
och en åt den som är liten

Här skulle jag, eftersom jag trots bristande egen tro ändå känner till Bibeln, kunna foga in något om fem kornbröd och två fiskar, men jag väljer att fortsätta och avsluta på en litterär linje.

Inte så att jag tror att Mikko läste särskilt mycket lyrik – och inte heller tror jag att han någonsin har läst Karl VennbergsFiskefärd” från 1945. Men den diktsamlingen innehåller en lång dikt med just namnet ”Fiskefärd”, och jag tror att Mikko skulle ha gillat det här:

Visst har en fiskefärd i tidig timme sitt behag
glida ut med sakta årtag
vänta på att vind ska vakna till
och riva dimman loss ur strandens granar;
pröva dragens glans mot vattnets ton
och ljusets skärpa,
försöka lista ut om koppar, mässing eller krom kan locka;
kryssa över stengrund,
svära över bottennappen,
kasta spöna överbord och ro tillbaka,
lirka upp de drag som fastnat,
rätta till triangelns krokar;
och när på nytt man har sett till
att blänket leker kring sin röda axel,
äntligen känna nyck och ryck i spöet,
släppa årorna och varligt
fast med hand och nerv på helspänn
lyfta in en gädda eller abborre i båten.

Det känns helt rätt att min bror, den här fiskarpojken, får sin sista vila på en kyrkogård som ligger alldeles nära vatten.

* * *

Mikko var, till skillnad från sina båda bröder, medlem av Svenska kyrkan, så det föll sig naturligt att ge honom en kyrklig begravningsgudstjänt. Sonen, Joakim, utformade dödsannonsen, som hade en fiskebåt som blickfång, och jag gav honom rådet att välja några psalmer som pappan med all sannolikhet fick lära sig utantill i sin tids skola: ”Blott en dag” (Svensk psalm 249) och ”Härlig är jorden” (Svensk psalm 297). Jag är ingen hycklare, så jag sjunger aldrig med i psalmer, men jag följer med i texterna, där också vi icke-troende ibland kan hitta poetiska bilder och/eller tänkvärt formulerad livsvisdom.

Och som jag redan har varit inne på, skötte den präst som ledde ceremonin i kapellet på Skogskyrkogården i Gävle, Eva Arnfelt, sitt värv väl. Hon hade verkligen bemödat sig om att skaffa relevant kunskap om den person hon skulle hjälpa oss närstående och vänner att ta farväl av.

Jag och Birgitta hade hjälpts åt att utforma och beställa en krans från vår del av familjen, således också från våra tre barn, Matti, Kerstin och Anna. Den gick i de estniska färgerna blått, svart och vitt, och på det blåa bandet stod det på mitt och bror Mikkos barndomsspråk estniska: ”Puhka rahus, armas Mikko” (Vila i frid, käre Mikko).

Efteråt åkte vi vidare till restaurang Compassen för smörgåstårta och lättöl och sen vanlig tårta (bara en liten flisa till mig, som är diabetiker) och kaffe. Som så ofta – det är min erfarenhet – blir stämningen då mer lättsam, och i det här fallet berättades det också en del mer ljusa och roliga minnen ur Mikkos liv. Själv gladde jag mig särskilt åt att Mikkos både första och sista livskamrat fanns med och bidrog till detta.

Sommar i P1 med Tommy Ivarsson

19 juli 2017 18:27 | Last chorus, Media, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Lyssnarna har, enligt uppgift med stor majoritet, valt Tommy Ivarsson till sin sommarvärd.

Det skulle inte, om jag vore av annan mening, hindra just mig från att kritisera honom. Men nu, när jag har lyssnat på hans ”Sommar”, känner jag ingen lust att göra det. Tvärt om, i många avseenden har Ivarsson åstadkommit ett utomordentligt hörvärt sommarprogram.

Ändå känner jag att det är på gränsen till omöjligt att recensera det här programmet. Vilka synpunkter på programmets uppläggning jag än valde att lägga, kunde de av läsarna uppfattas som kritik av en sörjande far, inte en sommarpratare.

Dagens ”Sommar” var egentligen en naken redogörelse för hur en älskad son, Jonathan, efter nio års lidande i en obotlig lungsjukdom, när det äntligen finns två lungor att transplantera, får uppleva, att dessa dess värre inte fungerar och sedan – när läkarna meddelar föräldrarna, att det inte finns något hopp mer – dör vid 15 års ålder. Det här och hur familjen – pappa, mamma och bror – hanterade den här fruktansvärda och plågsamt långa processen (också genom att hålla modet på Tommy och sig själva uppe, även resa tillsammans med den sjuke sonen) plus sedan begravningen, i vilken nästan 500 människor deltog, är stommen i det här sommarprogrammet.

Som sagt, den här historien är värd att lyssna på, men den går inte att recensera.

Samma sak gäller hans musikval. Det han spelar är kanske inte min musik, men Tommy Ivarsson har valt den utifrån familjens, även den döde sonens, preferenser och ofta med nära samband till det han själv berättar i programmet. Det får man lov att acceptera.

Melodikrysset nummer 22 2017

3 juni 2017 13:19 | Barnkultur, Film, Last chorus, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag steg upp tidigt i morse och hann läsa två av våra tre morgontidningar och äta frukost före Melodikrysset. I vår lokaltidning, Upsala Nya Tidning, hittade jag en dödsannons: Bertil Marmegård, förr ordförande i vår bostadsrättsförening och med bostad högre upp i det hus på Idrottsgatan 12 där vi bor under vinterhalvåret, är död. Jag nämner det här främst för att han ofta, när vi möttes i eller utanför porten, brukade säga, att han kollade min blogg på lördagarna, detta för att också han var melodikrysslösare. Frid över hans minne!

Men över till dagens melodikryss.

För egen del tyckte jag att det, med ett undantag, var ett lätt kryss.

Undantaget var namnet på den TV-serie, vars signaturmelodi spelades. ”Homeland” har jag aldrig sett – ja egentligen mindes jag inte ens namnet. Men med tillräckligt många ledbokstäver plus uppgift om när den hade TV-premiär (2011) gick det ju ändå att hitta rätt svar.

Annars började krysset med en artist som jag har skivor med, Dolly Parton. I dag hörde vi henne i ”Home”.

Per Gessle och/eller Gyllene Tider har jag däremot inte en enda skiva med, men vem kan ha undgått ”Gå och fiska” från 1996?

Och Mauro Scocco, i dag i ”Sarah” från 1988, känner jag också igen.

Även i dag, liksom många gånger tidigare, försökte Anders Eldeman förvilla oss lyssnare/lösare genom att spela andra versioner än de vanligaste.

Charles Aznavours ”She” sjöngs i dag av Laura Pausini på italienska, ”Uguale a lei”.

Och Beatles’ ”Yellow Submarine” sjöngs av Maurice Chevalier på franska, ”Le sous-marin vert”. Lägg märke till att den franska u-båten alltså var grön.

”Come Fly With Me” fick vi i dag inte höra med Frank Sinatra, men Count Basie är ju inte fy skam heller.

Det finns ju en tidigare filmversion än den i dag vanligaste av Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen”. Den hette ”Luffaren och Rasmus” (1959), och i den spelade Åke Grönberg Paradis-Oskar och Eskil Dalenius Rasmus.

Om en annan pojke, Charles Dickens’ 1838 publicerade ”Oliver Twist”, handlar Lionel Barts musikal från 1960, ”Oliver!”. Ur den hörde vi i dag ”Consider Yourself”.

Om lite större pojkar – tre av dem namnges: Charlie, Bill och Tom – handlar Lasse Dahlqvists ”Oh boy, oh boy, oh boy”. I den förbereder sig Ada inför ankomsten av de engelska sailors som hon och andra svenska damer ska betvinga – engelska flottan har nämligen siktats vid Vinga.

1959, när jag var delegat på den första elevriksdagen i Sverige, såg vi en kväll ”My Fair Lady” på Oscars, den klassiska föreställningen med Jarl Kulle som Higgins och Ulla Sallert som Eliza och så Erik Stolpe som Doktor Doolittle – det var han som sjöng ”Med en gnutta flax”, som spelades som ljudillustration. Fast det senare i original, ”With a Little Bit of Luck”, med Stanley Holloway. ”My Fair Lady”, med engelsk premiär 1956, skrev av Frederick Loewe och Alan Lerner efter en berömd scenförlaga, George Bernhard Shaws ”Pygmalion”.

Och sen är det en ljudillustration kvar, ”Bedårande sommarvals” med Monica Zetterlund från Hagfors. Den här låten, även kallad ”Bluesette” av den fantastiske munspelaren som skrev musiken, Toots Thielemans, förekom i ”Gula Hund” på Chinateatern 1964 – jag såg den där och då.

Vi slutar i dag med Hasses och Tages text:

Bedårande sommarvals

Svensk text: Hans Alfredson och Tage Danielsson (för ”Gula Hund” på Chinateatern 1964)
Musik: Toots Thielemans (”Bluesette”)

Hör min bedårande sommarvals,
inte alls något om havets spegel,
vita moln och vita segel,
inte nån logvals till handklaverets ton.

Den handlar inte om bryggorna, vaggorna, myggorna,
inga bränningar som bryts vid reven,
ingenting om Calle Schewen
som fyller fredligt sin kaffekopp med kron.

Min sommarvals, vad handlar den om?
Ingenting alls – den bara finns här!

Vikens stilla krusning, skepparn står på kajen.
Sommarnattens tjusning putar i kavajen.
Flickan från Vinga, hon heter väl Inga,
men är det på kvällen så heter hon Ellen.
Dom finns förut, Huldas Karin och dom,
så dom sjunger jag ingenting om.

Hör min bedårande sommarvals,
ingen jungfru här på Jungfrusundet,
ingen dans på Almagrundet,
inget om barmar och armar om din hals
en sommarvals om ingenting alls.

Gubbliv

8 maj 2017 17:22 | Deckare, Film, Last chorus, Mat & dryck, Politik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 8 kommentarer

Vårvädret försvann. I förmiddags, när jag var ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna, var det isande kallt – jag frös trots att jag var fullt påklädd.

I någon mån kan det senare ha berott på att jag har sovit dåligt och för lite i natt.

Men låt oss börja från början.

Birgitta kom tillbaka till Öregrund efter att tillsammans med Helle KleinABF-huset i Stockholm ha inlett ett seminarium i regi av tidskriften Tiden och lett av Jesper Bengtsson.

Här väntade ett antal lådor med växter, främst rosor, beställd från och levererade av Eds Trädgård i Östhammar, så hon använde stora delar av den gångna helgen till plantering, kombinerad med rensning, grävning, jordförbättring och gödsling. Trädgården är annars präglad av att våren har dröjt med sin ankomst.

Men min hustru är inte den som ger sig, och en del tid hade hon också ägnat åt att förbereda en partiväns begravning, som har ägt rum i dag i Stillhetens kapell i Uppsala. Birgit Hedén, dotter till en legendar i uppsalapolitiken, Tycho Hedén, och själv under många år politiskt aktiv (s) i bland annat kommunfullmäktige och kulturnämnden, dog vid 93 års ålder men hade enligt den anförvant som kontaktade Birgitta uttryckt önskemål om att få Birgitta som begravningsförrättare. De som vill läsa mer om Birgit kan läsa Hans Alséns och Mary Erixons minnesord i dagens Upsala Nya Tidning.

För att allt skulle klaffa och hon själv kunna välja för en begravning lämpliga kläder tog Birgitta bussen in till Uppsala relativt tidigt i går kväll.

Dess förinnan bjöd jag på söndagsmiddag, tvärnöskinka med tomat och blandad sallad samt ungerskt bröd, och till det rött alkoholfritt vin. Och eftersom Birgitta inte ville komma allt för sent till Uppsala, åtog jag mig också att diska efter maten.

Helt naturligt hade jag sen, när Birgitta hade åkt, TVn på för att få reda på hur det gick i det franska presidentvalet.

Strax efter 20.00 presenterades en prognos, enligt vilken den oberoende mittenkandidaten Emmanuel Macron skulle vinna över den nationella frontens tillfälligt avgångna ledare Marine Le Pen med 65 procent mot 35. (Vad jag förstår blev utfallet sedan 66,1-33,9.)

Självfallet välkomnar jag Macrons seger, skulle också ha röstat på honom om alternativet var Le Pen och jag hade haft rösträtt i det här valet. Men egentligen är Macron, trots att han har tillhört den socialistiska regeringen, för mittenbetonad/liberal utifrån mina politiska värderingar.

Själv skulle jag heller inte ha röstat på socialistpartiets kandidat utan troligen på vänsterkandidaten Jean-Luc Melanchon, också han förutvarande minister i samma regering, som han dock av politiska skäl lämnade 2014. Jag skriver det här trots att jag har invändningar också mot en del av hans program, till exempel medborgarlön.

Att rösta på Marine Le Pen ligger inte i min föreställningsvärld. Ändå kan jag förstå en del av skälen till att hon lockar en del människor i de samhällsskikt som tidigare med ryggmärgen har känt sig hemmahörande bland de franska socialist- och kommunistväljarna. När till exempel socialistpartiet styrs av människor med helt annan bakgrund och helt andra värderingar än de klassiska vänsterväljarna har och dessa inte längre kan rösta efter devisen ”ni där uppe, vi här nere” och många av dem som förr blev arbetarrörelsens ledare nu har klättrat socialt och flyttat till andra bostadsområden, griper många av dem som blev kvar där nere efter de halmstrån ytterhögern erbjuder.

Fram till nio följde jag ändå valrapporteringen från Frankrike, fastän utgången verkade klar, men sen slog jag om TVn till fyran och kvällens Beck-film.

Tyvärr var gårdagskvällens Beck-film inte någon av de bättre. Att de många morden hade sin bakgrund i det faktum att de måste ha begåtts av någon av de många i filmen som hade en skruv lös förstod man relativt tidigt, och filmen blev inte bättre av attraktions/missförstånds/bortstötningsrelationen mellan Beck och hans kvinnliga chef.

Efter filmen kollade jag franska valet lite igen och gick också igenom de sista av mina dagliga nordiska tidningar. Och sen gick jag, när klockan var ganska mycket, äntligen och la mig.

Bara för att finna att jag absolut inte kunde somna – när jag till slut äntligen somnade, var klockan runt 03.00. Jag har sen kommit på varför jag, som normalt har ganska lätt för att somna, inte gjorde det i natt. Förklaringen var med all säkerhet den cola jag drack under filmen, visserligen sockerfri men icke desto mindre uppiggande.

Och sen förflöt natten som den i mitt fall oftast brukar göra: Med cirka en och en halv timmes mellanrum måste jag gå till toaletten och kissa.

Fast i natt mådde jag dessutom dåligt av ett annat skäl. Två gånger hade jag, när jag vaknade och skulle gå på toan, också kramp i nedre delen av vänstra benet. Vid det ena av de här tillfällena gjorde det faktiskt mycket ont, och krampen ville inte ens släppa när jag travade runt i huset för att få tillbaka normal rörlighet. Så det slutade med att jag satt på sängkanten och löste färdigt ett krypto i Aftonbladet Kryss & Quiz. Vid det laget var det redan så ljust att jag inte behövde tända någon lampa.

Men när jag som vanligt vaknade runt 08.00 för att jag behövde gå på toa, återvände jag till sängen och sov – mot mina vanor – till 10.00.

En kväll med Stravinsky, Bach och Pärt

10 mars 2017 16:35 | Last chorus, Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Vi började konsertkvällen med middag på Musikens hus näraliggande Lucullus. Bengt och Inger hämtade oss i sin bil, och medan Bengt sen parkerade, gick vi övriga en bakväg in på gården där restaurangens entré finns. Inger är nyopererad i det öga med vilket hon ser, så Birgitta höll henne under armen. Redan på vägen dit hade Bengt fått meddelande om att Anna, som i sin bil hade hämtat dottern Amanda i Västerås, skulle bli lite försenad på grund av oförutsedda trafikhinder. Men den moderna telefonteknikens under gjorde att de i sin bil kunde kolla Lucullus’ matsedel och sen meddela Bengt sina önskemål om mat.

Själv valde jag att äta en beprövat god rätt ur det jugoslaviska köket, cevapčici, grovmalda köttfärsrullar med rödlök, pepperoni, gräddfil, stark paprikasås och pressad potatis, och till det drack jag Pripps blå lättöl.

Under de här konsertkvällarna träffar vi alltid en mängd bekanta, den här gången till exempel kommunalrådet Jacob Spangenberg (C), som kom och tackade Birgitta för senast. I veckan var Birgitta nämligen i Östhammar, där hon hade inbjudits att tala om sin memoarbok ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss, 2016). Hon hade med sig en hel rullväska böcker för försäljning och lyckades sälja samtliga.

* * *

Nå, över till det egentliga ämnet, torsdagskvällens konsert i konserthuset i Uppsala, även kallat Musikens hus.

Uppsala kammarorkester dirigerades den här kvällen av Stefan Klingele, som vi också tidigare har mött som gästdirigent. Och han lockade verkligen det bästa ur den här orkestern – det blev en mycket givande musikkväll, särskilt före pausen och sen i första delen efter den – så långt spelade orkestern på grund av musikens karaktär med reducerad besättning.

Fler musiker medverkade i kvällens avslutande nummer, Felix Mendelssohns (1809-1847) ”Symfoni nummer 3 i A-moll” (1842), kallad ”Den skotska symfonin”, detta eftersom han under en vistelse i Edinburgh inspirerades till dess upptakt.

Jag har inget horn i sidan till Mendelssohn och hans musik – där finns verk jag tycker om – men den här skotska symfonin grep mig inte.

Fast det gör inget, eftersom resten av konserten var desto bättre.

Den började med Igor Stravinskys (1882-1971) ”Dances Concertantes” (1942). Det tillkom under Stravinskys första tid i USA, där han levde och verkade fram till sin död. Dess förinnan hade han, under perioden 1920 fram till krigsutbrottet 1939, bott i Paris. Ändå skulle få förneka, att Stravinsky har sina musikaliska rötter i rysk modernism.

”Dances Concertantes” har, som titeln antyder, också komponerats för att kunna användas som balettmusik, och musiken i den har hämtat impulser från olika tider och stilar.

Den här konsertkvällens huvudnummer blev dock utan tvekan Johann Sebastian Bachs (1685-1750) ”Konsert i D-moll för två violiner, stråkar och generalbas” från, möjligen, cirka 1830. Att det blev så bra berodde utan tvekan främst på de två violinisternas, Nils-Erik Sparfs och Klara Hallgrens, samspel, men hela den här reducerade orkestern lät fantastiskt bra.

Jag har en ganska stor samling skivor med musik av Arvo Pärt (född 1935), och jag vågar påstå att redan de många skivorna, utgivna i många olika länder, vittnar om att den här estniske tonsättaren håller på att få en plats bland de stora klassikerna från olika århundraden. Och så en alldeles personlig sak: När min något yngre bror Matti begravdes hösten 2007, använde jag i den profana begravningsakt jag hade skapat som ett av musikinslagen Arvo Pärts ”Spiegel im Speigel”.

Wenn Bach Bienen gezüchet hätte” heter ett minimalistiskt Pärt-stycke, komponerat 1976, samma år som den mer kända ”Für Alina”. I Pärts musik finns kopplingar till Johann Sebastian Bach, och i det här verkets inledning finns en musikalisk anknytning till ljudet från de i titeln nämnda bina. För er som inte kan tyska: Titeln kan översättas som ”Om Bach hade varit biodlare”.

Konsertmästare var under den här konserten Bernt Lysell, också han violinist.

Last Chorus: Lennart Gustafsson

18 december 2016 16:29 | Last chorus, Musik, Politik | Inga kommentarer

Jag lärde känna Lennart Gustafsson (1943-2016) relativt sent i livet, mitt eget men också, skulle det visa sig, i hans, detta trots att han föreföll vara själva sinnebilden för livskraft, intellektuellt nyfiken och rörlig, fysiskt mycket mindre än jag drabbad av den stigande åldern. Och han var ju också yngre än jag.

När vår son Matti bildade par med Karin, dotter till Lennart och hans hustru Lena, fick vi genom de yngre stifta bekantskap med Karins föräldrar. Vi har sedan kommit att träffa dem regelbundet, främst i samband med barnbarnens – Ellas och Sofias – födelsedagar. Lennart och jag har också någon gång setts på möten för S-veteraner.

Lennart, som ju det här handlar om, var en mycket ovanlig och mångsidig person, utbildad på Handelshögskolan men, som en person som har känt honom längre än jag formulerar det, främst en intellektuell humanist.

På Handelshögskolan blev han ekonomie doktor och docent. På hans meritlista fanns jobb som utredare på Statskontoret och chefskap inom Statens arbetsgivarverk, som departementsråd och planeringschef i regeringskansliet; han blev också chef för Statens förnyelsefond. Till det kommer utredningsarbete, en översyn av UNESCOs arbete och mer begränsade uppdrag i Afrika, Asien och Östeuropa.

Att människor med den utbildningsbakgrunden och med den sortens jobb blir socialdemokrater är långt ifrån någon självklarhet, men när man läser åtminstone en av de publicerade minnesrunorna, förstår man, att det hos Lennart redan under hans studenttid på Handelshögskolan fanns ett drag av revoltör, förvisso av studentikos art men ändå. Som exempel kan nämnas det han också i familjens dödsannons kallades, Lennart Gustafsson Culpa.

Det här fick sin förklaring både i en av minnesrunorna och i några av minnesorden efter begravningsgudstjänsten: Lennart hade nämligen efter ett domstolsbesök, som ingick i juridikkursen, undertecknat sin skriftliga rapport med Leonardius Culpa. (Jag som är gammal latinare vet, att uttrycket Mea culpa betyder ungefär Mitt fel. Inom juridiken – inte mitt bord – lär culpa betyda oaktsamhet eller vårdslöshet.)

I motsats till mig hade Lennart också en religiös tro. Det här tog sig det praktiska uttrycket, att han blev medlem av kyrkofullmäktige i Högalids församling från 1998 och dess ordförande i två omgångar, 2002-2005 och 2010-2013. Prästen i Högalidskyrkan Per Axerup, som ledde begravningsgudstjänsten, vittnade mer om detta.

Deras personliga vänskap plus, antar jag, familjens önskemål kom också att ge den här akten ett mycket ovanligt musikaliskt innehåll.

Inte genom valet av psalmer: ”Blott en dag”, ”Bred dina vida vingar” och ”Härlig är jorden”, och inte heller genom avslutningen, Johann Sebastian BachsAir”.

Men sen var det så att Lennart också var ett hängivet Frank Zappa-fan.

Alltså fick vi höra Annemaricke Schoonerwaldt på altfiol spela Zappas ”Sofa”. Och vid defileringen – lång på grund av många deltagare och på grund av att det stora flertalet också ville krama om Lena, Karin och henne syskon Ingrid och Nisse – spelades mer Zappa, nu i original. Kramade Lena och Karin och hälsade på Karins syskon gjorde även jag – dessutom gick jag fram till lilla Ella som satt bredvid sin pappa Matti och fick ett vänligt leende tillbaka.

Under den efterföljande måltiden i den intilliggande församlingsgården satte Birgitta och jag oss vid ett bord alldeles nära familjens bord. Också där satt Ella exemplariskt tyst – ritade och färglade i ett medfört block. Matti kunde komma över en stund till oss och prata.

Lena och Karin kunde vi säga några tröstande ord till innan vi tog adjö av dem och Karins syskon.

Molly Johnson är död – må blåa fjärilar och gula orkidéer finnas på hennes grav

11 december 2016 13:53 | Last chorus, Media, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Molly Johnson (född den 24 januari 1934) dog den 29 november 2016.

Bland de närmast sörjande i dödsannonsen hittar man bland andra Tilda Maria, rimligen med efternamnet Forselius – de samarbetade om ”Mormorsboken” (1977, ny utvidgad upplaga 1989). De här båda samarbetade också om ”Morbror Anders” (1984).

Vem var Molly Johnson undrar säkert många i dag. Hon debuterade 1955 med kortromanen ”Pansarkryssaren” – själv har jag den i en pocketutgåva, utgiven 1979 av Rabén & Sjögren. Men jag fick den i gåva av henne 1983 med dedikationen ”till Enn Kokk med varmt tack från Molly Johnson i maj 1983″. Skälet var att jag hade kontaktat henne och bett henne om en novell till Aktuellt i politiken (s), som jag på den tiden redigerade i gamla Folket i Bilds anda.

Förr i världen förekom hon ganska ofta med noveller i Vi, Folket i Bild och fackförbundspressen, och även om hennes samlade produktion av böcker var ganska liten är hon värd att bli hågkommen, gärna också återutgiven.

Hon blev uppenbart glad över att bli kontaktad om ett litterärt bidrag och sände över ett par för påseende. Jag antog dem på fläcken och publicerade dem, illustrerade av Bo Mossberg, båda i Aktuellt i politiken (s) nummer 19 1983 (den 21 november). Den första hade titeln ”Orkidéridån”. Den andra, ”Kattfan”, knyter an till miljön i den ovan nämnda ”Mormorsboken”.

I dag skulle en författare av Molly Johnsons typ ha mycket stora svårigheter med att få sina böcker förlagda, och var hittar man tidskrifter som publicerar noveller av det nämnda slaget, dessutom illustrerade av kongeniala illustratörer?

Last Chorus: Åke Cato

13 november 2016 20:35 | Last chorus | 4 kommentarer

Trots att jag under stora delar av mitt liv har varit journalist och träffat många i samma yrke, har jag aldrig träffat Åke Cato (1934-2016) personligen. Men jag har förstås läst honom under många, många år, först i Expressen, sen ännu längre i Aftonbladet. Och jag har förstås i TV sett mycket av det ganska mångskiftande han gjorde för mediet i olika genrer och format. Vem minns inte hans och Sven Melanders insatser som kockarna Werner & Werner och då inte minst den klassiska repliken ”Det går lika bra med selleri”.

Andra må skriva om de många ofta briljanta saker han har skrivit och gjort. Jag rekommenderar den likaledes briljante Johan Cronemans minnesruna över Cato i dagens (13 november 2016) Dagens Nyheter.

För egen del har jag haft ett annat slags band till Åke Cato.

Jag upptäckte nämligen, för nu ganska länge sen, att Åke Cato också bloggade, och eftersom han så ofta åstadkom mycket läsvärda bloggtexter, infogade jag hans blogg i min bloggroll, skrev också en och annan kort kommentar på hans blogg. Det intressanta var att detta ledde till att han tog med min blogg i sin egen ganska sparsmakade bloggroll, nu på slutet fyra bloggar. Och inte nog med det: Jag fick nätvägen en del frågor från honom på områden som han hade förstått att jag behärskade – mest hade de här frågorna att göra med sångtexter och musik.

Men så kom då den där olyckan – hans allra sista bloggtext publicerades den 9 augusti i år, och den heter ”På knäna”.

Den har av Åke själv sorterats in under bloggkategorin ”Döden o dylikt”.

Oscar Brand (1920-2016) död

6 oktober 2016 20:46 | Last chorus, Musik, Politik | Inga kommentarer

En nestor inom amerikansk folkmusik, Oscar Brand, dog den 30 september 2016. Han var under otroligt lång tid en centralgestalt inom folkmusikområdet, inte bara för att han som gäster i sitt på stationen WNYC sända program ”Folksong Festival” hade legendarer som Woody Guthrie, Pete Seeger och Leadbelly, utan för att han oavbrutet sände sitt program i mer än 50 år, 1945-2016. Det sista programmet sändes 24 september, alltså bara några dagar före hans död. Döden tog honom alltså vid 96 års ålder.

Berömd är Oscar Brand bland annat för att sångligt ha speglat amerikanska valkampanjer: ”Presidential Campaign Songs, 1789-1996” (1999) och ”Election Songs of the United States” (1960). Jag skulle också vilja nämna till exempel ”A Folk Concert in Town Hall, New York”, gjord 1959 av Brand tillsammans med Jean Ritchie och David Sear.

Smithsonian Folkways har en hemsida, http://www.folkways.si.edu, där man lätt kan få upp allt Brand har gjort för ingående bolag, och materialet kan både beställas och laddas ner mot betalning.

Last Chorus: Gustav Persson

26 april 2016 19:18 | Last chorus, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Gustav Persson (1925-2016) har gått ur tiden – han blev 90 år gammal.

Jag minns nu inte längre när jag först lärde känna honom, men han var infödd uppsalabo och jag kom till Uppsala hösen 1959 och valdes våren 1960 till ordförande i den socialdemokratiska studentklubben Laboremus, vilket innebar, att jag ganska snart lärde känna många av de aktiva i den socialdemokratiska arbetarekommunen och dess föreningar runt om i staden. Hur som helst kom Gustav att lite senare bli ordförande i det socialdemokratiska studentförbundet, och vi var båda under en period också ledamöter i studentförbundets jämställdhetsutskott, populärt kallat ”sexutskottet”. Under sin tid på LO skrev han för övrigt boken ”Daghemsfrågan – ett arbetsmarknadsproblem”.

Nu leder den här knytningen av Gustav till Studentförbundet ändå tanken en smula fel. Gustav var en långvägare, uppvuxen i arbetarklassen och med rötterna kvar där under hela sitt liv. Vid 15 års ålder började han jobba på Posten, och redan där och då fick han i uppdrag av AGA Carlsson på arbetarekommunen att organisera sina jobbarkompisar även politiskt.

AGA – som jag själv har mycket att tacka för – hade en förmåga att se andras möjligheter och kapacitet och spelade stor roll för att Gustav sökte till Brunnsviks folkskola. De här studierna förde honom vidare till Socialinstitutet, där det också fanns en klubb, ansluten till Socialdemokratiska studentförbundet.

Den starka knytningen till den fackliga grenen av arbetarrörelsen behöll han genom hela sin livsgärning. Genom Rudolf Meidners försorg fick han anställning på LO, där han var talskrivare åt två ordförande och bland annat arbetade med att bevaka arbetsmarknads- och socialpolitik, två frågor som var helt grundläggande för kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden.

Gustav fick ytterligare möjligheter att arbeta med dessa hjärtefrågor, när han 1982-1991 satt i Riksdagen för Socialdemokraterna. Och eftersom politiska förändringar för att komma till stånd i praktiken måste genomlysas och beslutas inte bara på en enda beslutsnivå, tog Gustav inte bara på sig rollen som utredare utan också den som beslutsfattare både på länsnivå och kommunnivå. Han var vidare både ordförande för Försäkringskassan i länet och satt i styrelsen för Uppsala universitet.

En sådan här människa, en medmänniska i ordets bästa mening, lägger inte av ens när han pensioneras. Gustav var ordförande i PRO-distriktet och dessutom aktiv i den socialdemokratiska föreningen Veteranerna samt i Arbetarrörelsens historieförening.

Det var närmast självklart att Birgitta och jag skulle vara med vid hans begravning, som ägde rum i dag, i Stillhetens kapell i Uppsala, den lokal jag för övrigt valde för ceremonin vid min bror Mattis begravning, nu för ganska länge sedan.

Dagens begravning var, liksom min brors, en icke-religiös akt, med mycket musik, uppläsning av en dikt av Stig Carlson och minnesord av Hans Alsén, som för övrigt hade samma roll vid min brors begravning.

Bland de många musikinslagen fanns Johann Sebastian Bach, Benny AnderssonsKärlekens tid”, Dan AnderssonsTill min syster” och Charlie ChaplinsSmile”.

Avskedstagandet inramades musikaliskt av AlbinonisAdagio”, och som utgångsmusik spelades ”Byssan Lull”, känd genom Evert Taubes bearbetning.

Jag hade blivit uppringd om den planerade begravningen av Henrik Brändén, en gång i världen SSU-kompis till vår dotter Kerstin, och bland deltagarna fanns en mängd äldre socialdemokrater, som alla var där för att de kände och tyckte om Gustav – jag tänker inte räkna upp dem alla, eftersom det här inte är något Gala Peter-kåseri utan handlar om en begravning.

Men någonstans inom mig fick jag under begravningsceremonins gång känslan, att det här var en samling för oss som såg arbetarrörelsens politiska och fackliga grenar som en självklar enhet, ibland – som i fallet Gustav Persson – förenade i samma person.

Vi är en krympande skara, som jag efter begravningen konstaterade i ett samtal med en gammal kompis allt sedan laboremustiden, Villy Bergström, och ytterligare en gammal vän från då, Per Silenstam, hörde också på.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^