Melodikrysset nummer 50 2018

15 december 2018 16:35 | Last chorus, Media, Musik, Ur dagboken | 12 kommentarer

Jag gillar julkryssen framför allt när de innehåller de allra bästa insjungningarna av de allra bästa och mest stämningsskapande julsångerna, men dagens julkryss innehöll mycket lite av det slaget. Och Bach, spelad av Nils Landgren på trombon, är ett exempel på att även instrumental julmusik kan låta bra.

Men sen blev det med förlov sagt ganska mycket julmusik som inte håller måttet eller val av artister och inspelningar som verkligen inte hör till de allra bästa.

Det här började redan med den allra först spelade låten, ”Tänd ett ljus”, 1969 inspelad med Triad.

”Den julen”, 2011 med Jenny Silver (Ölund), hör väl inte heller till de bästa julsångerna, men i dag skulle vi kunna, att det var Wham som gjorde originalet och att detta hette ”Last Christmas”.

Bo Kaspers orkester gillar jag normalt, men inte hör ”Önska dig en stilla natt” från 2012 till deras bästa låtar.

Och nog finns det bättre inspelningar av ”Jingle Bells” än den Jim Reeves gjorde 1968?

Justin Bieber har aldrig hört till mina favoriter, och hans insjungning 2011 av ”Santa Claus Is Coming To Town” från 1934 har inte fått mig att ändra uppfattning.

Familjen Glenmark rymmer en hel del musikalisk förmåga, men varför hade Eldeman i dag valt att spela ”Givmilda blå” med Karin Glenmark?

Sen kom en lite märklig trippelfråga. I min ålder hör Bertil Boo till de schlagerartister man självklart känner till, och jag har naturligtvis också hört hans insjungning från 1949 av ”Jag drömmer om en jul hemma”. Den är en julklassiker, vars engelskspråkiga originaltext finns insjungen av en rad artister, den ena bättre än den andra. Men ingen kallade den här låten för ”I Am Dreaming of a White Christmas”. Den hette och kallades överallt för ”I’m Dreaming of a White Christmas”.

Och riktigt tjatigt blev det att höra rabblet av kända julmelodititlar i medley-tappning. Det var nästan så att jag fick lust att kräkas på radion.

Då innebar ”Sound the Trumpet” (1968) med Bob Marley and The Wailers åtminstone lite omväxling.

Shirley Clamp har jag heller inget emot, men nog är originalversionen av ”Do They Know It’s Christmas” med Band Aid ändå lite bättre.

En riktigt bra jullåt är ”I Saw Mommy Kissing Santa Claus” från 1957, samma år inspelad på svenska av Lisbet Bodin och här i Sverige kallad ”Jag såg mamma kyssa tomten”. Fast i dag fick vi höra den instrumentalt.

Även en hundhedning som jag tyckte att det till slut blev lite julstämning i slutet av årets julkryss, när vi fick höra en julpsalm, visserligen relativt ny i just Psalmboken, men under nästan 100 år sjungen så här års i frikyrkor och skolor – jag sjöng den i Nylands skola under mina pojkår.

I dag fick vi höra den med Agnetha Fältskog och dottern Linda. Fast som vanligt försökte Anders Eldeman krångla till det lite – som om vi inte visste att Agnetha Fältskog förr var medlem i ABBA.

Nu tändas tusen juleljus

Text och musik: Emmy Köhler (1898)
In i Den svenska psalmboken först 1986, som psalm nummer 116.

1. Nu tändas tusen juleljus
på jordens mörka rund.
Och tusen, tusen stråla ock
på himlens djupblå grund.

2. Och över stad och land i kväll
går julens glada bud
att född är Herren Jesus Krist,
vår Frälsare och Gud.

3. Du stjärna över Betlehem,
o, låt ditt milda ljus
få lysa in med hopp och frid
i varje hem och hus.

4. I varje hjärta armt och mörkt
sänd du en stråle blid,
en stråle av Guds kärleks ljus
i signad juletid.

Jag visste inte att den här julpsalmen numera också finns översatt till estniska, men på nätet har jag hittat både den estniska texten och en kyrkoinsjungning på mitt barndomsspråk:

Nüüd süttib küünlaid tuhandeid

Estnisk text från 2011, gjord av Tähti Lehtsaar, EKB Liidu muusikasekretär

Nüüd süttib küünlaid tuhandeid
ja öö nii valgeks saab
ja taevas tähti miljoneid
nii kaunilt säramas.

Taas üle kogu maailma
käib sõnum auline,
on sündinud Poeg Jumala,
kes Päästjaks kõigile.

Täht Petlemmast on säramas
veel täna ilmale,
toob rahu, lootust, õnnistust
ta iga majasse.

Nüüd tehke lahti südamed
kõik jõulurahule,
et igas hinges särama
lööks jõulutäheke.

Last chorus: Villy Bergström (1938-2018)

14 december 2018 23:39 | Last chorus, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Sist jag träffade Villy Bergström var den 18 januari 2017, vid en återträff med laboremiter från det tidiga 1960-talet. Min hustru, Birgitta Dahl, hade bjudit hem ett antal av de mest aktiva och tongivande medlemmarna i det tidiga sextiotalets Laboremus. Gästerna bjöds på middag, men huvudsyftet med den här återträffen var att, med Sverker Gustavsson som inledare, diskutera den i politik och samhälle allt mer utbredda populismen, och debatten blev både livlig och intressant.

Bland de inbjudna gamla laboremiterna fanns, ganska självfallet, Villy Bergström, ett år yngre än jag och Birgitta och samtida med oss i Laboremus, ett närmast självklart föreningsval för en brukspojke från Smedjebacken. Jag var, när jag valdes till ordförande i Laboremus, humanist men kom sen också att plugga statskunskap och sociologi. Villy kom att inrikta sig på nationalekonomi och blev med tiden allt mer känd och respekterad inom det fältet. Ingen av oss släppte någonsin vårt radikala samhällsengagemang.

Vi var båda aktiva under första hälften av 1960-talet, som nog måste betecknas som Laboremus’ storhetstid, och jag syftar då både på politisk ovh kulturell verksamhet och på medlemstal. När jag i början av 1960 blev medlem, hade föreningen 125 medlemmar. När jag i maj 1961 avgick som ordförande, hade den 254 medlemmar. Under nästa verksamhetsår, då jag hade posten som vice ordförande, ökade medlemstalet till 322. I mitten av 1960-talet var medlemstalet uppe i drygt 500, och som mest hade föreningen över 600 betalande medlemmar.

Villy pendlade både under den aktuella tiden och senare mellan politiskt engagemang och vetenskap:

Han medverkade 1967 i Socialdemokratiska studentförbundets bok om inkomstfördelningen under efterkrigstiden, ”Välståndsklyftor och standardhöjning” och satt 1965-1970 i redaktionen för partiets idétidskrift Tiden. 1963-1981 var han forskare och lärare på Nationalekonomiska institutionen vid Uppsala universitet och blev 1981 filosofie doktor och docent. Men det här betydde inte att han klippte banden till arbetsliv och arbetarrörelse. 1981-1984 arbetade han på Arbetslivscentrum. 1985-1995 var han chef för Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning. 1995-1999 återvände han till barndomens och den tidiga ungdomens trakter och var chefredaktör för socialdemokratiska Dala-Demokraten. I början av 1999 utsågs han till vice riksbankschef och var det till slutet av 2005.

Till den här svårslagbara meritförteckningen skulle jag vilja lägga ytterligare en mycket intressant uppsats av Villy, ”Ljuva drömmar: Mötet med verkligheten”, publicerad i den bok jag var med om att ge ut till Laboremus’ 100-årsjubileum 2002, ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” Det här är en drygt 20 sidor lång essä om Villys livslånga förhållande till socialdemokratin. Han gör här, med ett bibehållet kritiskt perspektiv, en mycket intressant genomgång av socialdemokratins idéutveckling, till exempel Nils Karlebys, Ernst Wigforss’ och Alva Myrdals positioner och förslag, försvarar också idén om löntagarfonder och kritiserar den rörelse han själv alltid har varit en del av för att ha släppt jämlikhetsmålet.

Mot den här bakgrunden kan det tyckas vara förvånande att Villy, nu när han inte längre finns bland oss, har fått så varma minnesord både på Svenska Dagbladets ledarsida (av Benjamin Kazeff Silberstein) och på SvDs och Dagens Nyheters avdelningar för eftermälen (av Hans Tson Söderström, som själv betecknar sig som ”forskarkollega. trätobroder och jaktkamrat”.

Den respekten inför döden borde vi alla visa rakryggade människor, även sådana som inte delade just våra egna uppfattningar. För egen del har jag verkligen inga problem med Villys radikalism; jag gillar mycket hans hållningar och analyser.

Det var ett av de bärande skälen till att han inbjöds till det seminarium med gamla laboremiter jag startade med att nämna.

Det enda som förvånade mig den kvällen var att just Villy inte sa så mycket.

Varför förstod jag inte då, och Villy själv berättade inte.

Men nu förstår jag.

Jag känner förstås sorg men är ändå glad för att jag kan berätta lite om det som förenade oss genom åren. Mitt djupaste deltagande till Villys familj!

* * *

Det här sa jag, fast i lite friare form, vid minnesstunden i dag på Västmanland-Dala nation på S:t Larsgatan 13 i Uppsala. Också andra gamla laboremiter höll minnesanföranden: Peter Wallensteen och Lena Gonäs, Per Silenstam, Sverker Gustavsson och Carl Lindberg. För familjen talade Villys och Evas dotter Ylva.

Dess förinnan hade vi och många bekanta från 1960-talets Laboremus (plus en samtida meningsfrände, Olle Svenning, under det röda sextiotalet en av de ledande i Socialdemokratiska studentklubben i Lund, sedan många år bosatt i Stockholm och skribent bland annat i Aftonbladet) deltagit i begravningsceremonin i Stillhetens kapell i Uppsala fredagen den 14 december. Officiant var Tone Tingsgård, och programmet innehöll inte något enda religiöst inslag. Tone läste själv ett par dikter: Olle SvenssonsAtt samla spillsäd” och Dan AnderssonsPaiso”. Dan Andersson förekom också i tonsatt form, Hootenanny Singers’ ”Omkring tiggarn från Luossa”, men annars spelade Erik Lundberg, Leif Österlund och Jan Algander jazz med tonvikt på Duke Ellington-låtar (”Creole Love Call”, ”In a Mellow tone”, ”Black and Tan Fantasy”). Under defileringen blev det mer Ellington, och så slutade ceremonin, mycket välvalt, med Harry Warren’s ”There Will Never Be Another You”.

Sommar i P1 med Adam Taal (Adam Tensta)

3 augusti 2018 0:31 | Last chorus, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Jag har själv familjeband till Rinkeby och har också relativt många gånger besökt Tensta. Jag känner till Adam Tensta men visste inte att han egentligen heter Adam Taal. Kanske har detta att göra med att hiphop och soul inte är mina förstaval när det gäller musik.

Hur som helst betyder detta, att han i ”Sommar” i dag spelade ganska mycket musik, som jag inte kan särskilt mycket om, vilket inte är liktydigt med att jag ogillar den här musiken. Men han spelade också sådant som jag både känner till och gillar: Ted Gärdestad med ”Come Give Me Love” och framför allt den mycket fina ”Himlen är oskyldigt blå”, ”Got ’til It’s Gone” med Janet Jackson, Fugees med ”Killing Me Softly” och Georg Philip TelemannsSvit i C-dur”.

Vad gäller det talade innehållet var det här sommarprogrammet ganska avvikande. Utgångspunkten är att Adams mamma Kattis dör i cancer och att sonen då slås av hur lite han egentligen vet om sin mamma trots att det är hos henne han, efter det att hon och hans pappa har gått skilda vägar, har vuxit upp. Och bland det första han då upptäcker är att hon faktiskt har varit gift fyra gånger, inte tre som han hade trott.

Själv är han afrikanskt mörkhyad, ett arv efter pappa, medan hans bror Samir är mer ljushyad, och han beslutar sig för att genomföra sitt ”Sommar” som en serie samtal med honom och en rad andra släktingar och vänner.

Idén kan synas vara intressant, men de här samtalen ger förvånansvärt lite information om vad som egentligen drev modern och fick henne att göra det ena eller det andra. Mamman var förvisso en social person, men hon var obenägen att lämna ut sig själv (något som Adams bror Samir hävdar utmärker även Adam). Mammas syster, Adams moster Anita berättar om Kattis’ barndom och ungdom utan att bilden blir tydligare, och det är nog facit också för samtalen med mammas kompisar Minella och Titti. För Adams brors kompis Fransisco gav samtalen med Kattis trygghet och blev en frizon, men så mycket mer fick Adam inte veta om sin mamma heller av honom.

Det viktigaste vi får veta om mamman är att hon handfast och praktiskt ställde upp för sonen när han behövde det för att slå igenom som artist, att hon älskade att tala i telefon och att hon synbarligen inte var rädd för döden.

Däremot lyckas Adam aldrig få någon förklaring till att mamman alltid, så många gånger, fastnade för fel män.

Sommar i P1 med Stefan ?

10 juli 2018 23:55 | Last chorus, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Jag har själv både barn och barnbarn, och redan ämnet i dagens ”Sommar”, att en terrorist dödar ens dotter, får det att göra ont i mig. Det som det konkret handlade om var vansinnesdådet på Drottninggatan vid Åhléns den 7 april 2017. Den som med en stulen bil körde på människor som råkade befinna sig där var uzbek och heter Rakhmat Akilov, och bland tjugotalet skadade och dödade fanns elvaåriga Ebba Åkerlund, yngst bland dem som miste livet.

Ebbas separerade föräldrar – hon var just på väg att växla till att bo hos mamma i stället för pappa – hade ingen aning om varför dottern inte hördes av eller kom fram, och ingen av föräldrarna kopplade hennes försvinnande till vad som hade hänt i Stockholm city. Olyckliga omständigheter gjorde att de inte heller fick reda på den hemska anningen förrän nästan ofattbart sent.

Pappan, Stefan, skildrar i sitt ”Sommar” i dag det helvete han och hans tidigare hustru har haft sedan dess: grubblat över om man kunde ha gjort något annorlunda, den skuld den ena respektive andra föräldern kan ha haft och annat sådant, men det var till slut den molande sorgen som tog över och aldrig ville ta slut.

Hela pappans berättelse i ”Sommar” är så detaljrik, att jag väljer att inte redovisa mer än det här.

Men trots att jag känner för och lider med honom, har jag, kanske för att jag är gammal journalist, också ett par frågor.

I pappans berättelse om elvaåriga Ebba Åkerlunds öde figurerar han själv bara som Ebbas pappa. Hans efternamn nämns aldrig, inte ens när Sveriges Radio presenterar honom som sommarpratare. Och den här mallen följs också när media, och de är många, skriver om honom. Varför?

Pappan har vidare skapat en allmännyttig fond till dotterns minne och skulle därför ha velat ha en mycket högre ekonomisk ersättning än den som rättsväsendet fastställde. Inte mig emot, men då måste ju också alla andra drabbade få ett högre belopp, även de som inte ska använda pengarna på det här sättet. Och vem ska betala? De här händelserna ägde ju rum i Stockholm, men Stockholms stad kan ju aldrig gardera sig mot vansinnesdåd – även om man hade säkrat just Drottninggatan vid Åhléns, hade ju den uzbekiske terroristen i stället kunnat köra över oskyldiga människor vid Centralen, NK eller på Odenplan, ja nästan var som helst där det är många i rörelse inför veckohelgen.

Låtvalet i det här sommarprogrammet har en föredömlig knytning till Ebba och hennes öde – många låtar, till exempel klassikerna ”Himlen är oskyldigt blå” och ”Over the Rainbow”, framfördes vid Ebbas begravning.

Pappan spelar också till exempel Darin, Zara Larsson, Rihanna och Simple Minds.

Och även om jag själv inte gillar Robin BengtssonsI Can’t Go On”, förstår jag att en sörjande pappa väljer att spela något som han vet att den döda dottern gillade.

Last chorus: Mikko Kokk

4 december 2017 20:17 | Last chorus | Kommentering avstängd

I fredags, den 1 december, var jag och Birgitta i Gävle för att vara med vid min bror Mikkos begravning. Vi blev skjutsade dit och sen hem av vår son, Matti, som också själv gärna ville vara med. Han är ungefär jämngammal med Mikkos son Joakim och brukade träffa Jocke hemma hos bådas farföräldrar i Juniskär söder om Sundsvall – dessutom hälsade de på hemma hos varann: Matti var hemma hos Mikko och Yvonne i Gävle för att vara med Jocke, och Jocke kom på sommarbesök till oss i Öregrund.

Mikko var lillebror i vår familj, estniska flyktingar i den stora flyktingvågen till Sverige i slutet av andra världskriget. Vi tog oss i pappas båt över Finska viken till grannlandet Finland i februari 1944. Mamma var då höggravid, och när vi något senare befann oss i ett flyktingläger i Riihimäki, fick hon 1 aril 1944 tredje sonen, som kom att döpas till Mikko.

Lite senare tog sig vår familj tillsammans med en moster och hennes man vidare norrut, till trakten av Merikarvia, och eftersom pappa, som var småbrukare men också fiskare, hade fiskeredskapen med sig, försörjde de båda männen sina familjer genom att fiska, kunde också betala hyra för huset vi bodde i. Finnarna slogs tappert mot den stora grannen i öster, men när det stod klart att de skulle tvingas till en rad eftergifter, bland annat till att utlämna de många flyktingarna från Estland, varnade de esterna och såg mellan fingrarna med att esterna tog sig vidare till Sverige. I vårt fall skedde den här nattliga överfarten vid månadsskiftet september-oktober 1944 – vi var ett halvt dussin motorbåtar, alla fyllda med flyende ester plus ett antal ingermanländare.

Vi kom i land i fiskeläget Lörudden, gemenligen kallat Löran, i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall – Njurunda är numera inkorporerat i Sundsvall. Morgonen var solig och vacker, och naturligtvis kom det snart ner en massa människor på kajen för att kolla vad som nu stod på. Mitt starkaste minne av det här – jag hade fyllt sju år under vistelsen i Finland och hade lärt mig en mängd finska ord, ganska lätt eftersom estniska och finska är besläktade språk – var att svenska lät som ett fullkomligt obegripligt tjatter. Föga anade jag då att jag senare skulle bli bäst i klassen i svenska.

Men i familjekretsen talade vi alltid estniska, och när jag efter studenten och lumpen flyttade till Uppsala för studier, skiftade jag alltid, utan att ens reflektera över det, till estniska, när jag ringde hem till mina föräldrar.

Det här gällde förstås också lillebror Mikko, men han blev, eftersom det var i Sverige han växte upp, också redan från början allt mer präglad av det språk och den kultur som fanns i det omgivande svenska samhället. Han talade estniska men en estniska som med åren innehöll allt fler estnifierade svenska lånord, och han läste väl egentligen aldrig estniska texter. Till Estland och till vår fädernegård Tabani i Juminda kom han också relativt sent i livet, och att det till slut blev av var nog till stor del hans tredje och sista sambos, Eva Wikmans, förtjänst.

Jag själv var ett humanistiskt inriktat skolljus, och mellanbror Matti, alltför tidigt bortgången, var också duktig i skolan men valde att gå reallinjen. Mikko hade verkligen inga problem i skolan, men hans håg stod inte – åtminstone inte till en början – till någon form av högre utbildning, så efter den obligatoriska skolan började han liksom vår pappa att arbeta i fabrik. Men efter ett tag insåg han att det här kanske ändå inte var det liv han hade drömt om, sadlade om och började plugga igen och tog en gymnasieingenjörsexamen.

Det här passade honom och hans läggning perfekt, och under personteckningen under begravningsgudstjänsten uppehöll sig den kvinnliga prästen ganska utförligt vid hans yrkeskarriär som maskiningenjör vid Korsnäs; av företaget han arbetade åt fick han, även efter pensioneringen, uppdrag att göra arbetsbesök också vid dess industrier i andra europeiska länder.

Mikko var en praktiskt lagd lillebror, som redan när han var väldigt liten ville bidra till familjens försörjning.

Under ett av åren strax efter kriget, när vi fortfarande var ganska nya i Sverige och hade fått hyra den lilla nedervåningen i Kjell Nordins hus i Juniskär, hade han lyckats binda ett snöre runt halsen på en av korna som gick på bete nere på stranden och ledde in den på tomten genom grinden ner mot bryggan. När då mamma undrade vad han gjorde, svarade han:
– Vi måste ju ha mjölk!

I Estland var, som jag redan har nämnt, vår pappa småbonde och fiskare, och när vi 1944 flydde från Estland till Finland, var det alltså i hans egen båt, och med sig hade han också fiskeredskap för att kunna försörja oss. Fiske fortsatte han sen med också i Sverige, först som yrkesfiskare i Löran och på Brämön, senare – när han hade börjat jobba i fabrik – ständigt fritidsfiske, ofta ihop med en estnisk kompis i Sundsvall men också med oss pojkar som utkommenderade notdragare. Jag hade andra intressen och ville inte så gärna hålla på med fiske, och egentligen förstår jag inte varför ett av mina tidigaste foton i fotoalbumet föreställer mig, då 12 år, och Mikko, då 5 år, på isfiske med mjärde på Döviksjön vårvintern 1950. Men för Matti och Mikko började deras livslånga intresse för fiske i mycket unga år. De gjorde oräkneliga fiskeutflykter tillsammans och hyrde också på årsbasis en ensamt belägen stuga vid en fjällsjö – det var i den stugan Matti hittades död, när hans hjärta hade stannat för gott.

Vad kan man hylla den yngste i brödraskaran med, när nu också hans hjärta har stannat för gott?

Jag tror inte hans son, med fritidshus inte långt från pappans gamla hem i Juniskär och även han med sin fars, sin farbrors och sin farfars fiskeintresse, misstycker, om jag gör det med en visa och en dikt som handlar om just fiske. Numera har Jocke väl, antar jag, också oinskränkt dispositionsrätt till alla de drag han, med Mikkos goda minne, ärvde efter Matti, när han dog.

Fiskeskärsvisan” finns i otaliga textvarianter och med lite olika melodi. Den är känd ända sen 1700-talet och från många olika länder – här i Sverige har till exempel både Carl Michael Bellman och Evert Taube gjort egna, ganska avvikande varianter av den.

Jag vet inte om Mikko kunde någon av dem, men den här skulle väl ha passat honom.

Ro, ro till fiskeskär
många fiskar finns det där
En åt far och en åt mor,
en åt syster och en åt bror
och en åt den som är liten

Här skulle jag, eftersom jag trots bristande egen tro ändå känner till Bibeln, kunna foga in något om fem kornbröd och två fiskar, men jag väljer att fortsätta och avsluta på en litterär linje.

Inte så att jag tror att Mikko läste särskilt mycket lyrik – och inte heller tror jag att han någonsin har läst Karl VennbergsFiskefärd” från 1945. Men den diktsamlingen innehåller en lång dikt med just namnet ”Fiskefärd”, och jag tror att Mikko skulle ha gillat det här:

Visst har en fiskefärd i tidig timme sitt behag
glida ut med sakta årtag
vänta på att vind ska vakna till
och riva dimman loss ur strandens granar;
pröva dragens glans mot vattnets ton
och ljusets skärpa,
försöka lista ut om koppar, mässing eller krom kan locka;
kryssa över stengrund,
svära över bottennappen,
kasta spöna överbord och ro tillbaka,
lirka upp de drag som fastnat,
rätta till triangelns krokar;
och när på nytt man har sett till
att blänket leker kring sin röda axel,
äntligen känna nyck och ryck i spöet,
släppa årorna och varligt
fast med hand och nerv på helspänn
lyfta in en gädda eller abborre i båten.

Det känns helt rätt att min bror, den här fiskarpojken, får sin sista vila på en kyrkogård som ligger alldeles nära vatten.

* * *

Mikko var, till skillnad från sina båda bröder, medlem av Svenska kyrkan, så det föll sig naturligt att ge honom en kyrklig begravningsgudstjänt. Sonen, Joakim, utformade dödsannonsen, som hade en fiskebåt som blickfång, och jag gav honom rådet att välja några psalmer som pappan med all sannolikhet fick lära sig utantill i sin tids skola: ”Blott en dag” (Svensk psalm 249) och ”Härlig är jorden” (Svensk psalm 297). Jag är ingen hycklare, så jag sjunger aldrig med i psalmer, men jag följer med i texterna, där också vi icke-troende ibland kan hitta poetiska bilder och/eller tänkvärt formulerad livsvisdom.

Och som jag redan har varit inne på, skötte den präst som ledde ceremonin i kapellet på Skogskyrkogården i Gävle, Eva Arnfelt, sitt värv väl. Hon hade verkligen bemödat sig om att skaffa relevant kunskap om den person hon skulle hjälpa oss närstående och vänner att ta farväl av.

Jag och Birgitta hade hjälpts åt att utforma och beställa en krans från vår del av familjen, således också från våra tre barn, Matti, Kerstin och Anna. Den gick i de estniska färgerna blått, svart och vitt, och på det blåa bandet stod det på mitt och bror Mikkos barndomsspråk estniska: ”Puhka rahus, armas Mikko” (Vila i frid, käre Mikko).

Efteråt åkte vi vidare till restaurang Compassen för smörgåstårta och lättöl och sen vanlig tårta (bara en liten flisa till mig, som är diabetiker) och kaffe. Som så ofta – det är min erfarenhet – blir stämningen då mer lättsam, och i det här fallet berättades det också en del mer ljusa och roliga minnen ur Mikkos liv. Själv gladde jag mig särskilt åt att Mikkos både första och sista livskamrat fanns med och bidrog till detta.

Sommar i P1 med Tommy Ivarsson

19 juli 2017 18:27 | Last chorus, Media, Musik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Lyssnarna har, enligt uppgift med stor majoritet, valt Tommy Ivarsson till sin sommarvärd.

Det skulle inte, om jag vore av annan mening, hindra just mig från att kritisera honom. Men nu, när jag har lyssnat på hans ”Sommar”, känner jag ingen lust att göra det. Tvärt om, i många avseenden har Ivarsson åstadkommit ett utomordentligt hörvärt sommarprogram.

Ändå känner jag att det är på gränsen till omöjligt att recensera det här programmet. Vilka synpunkter på programmets uppläggning jag än valde att lägga, kunde de av läsarna uppfattas som kritik av en sörjande far, inte en sommarpratare.

Dagens ”Sommar” var egentligen en naken redogörelse för hur en älskad son, Jonathan, efter nio års lidande i en obotlig lungsjukdom, när det äntligen finns två lungor att transplantera, får uppleva, att dessa dess värre inte fungerar och sedan – när läkarna meddelar föräldrarna, att det inte finns något hopp mer – dör vid 15 års ålder. Det här och hur familjen – pappa, mamma och bror – hanterade den här fruktansvärda och plågsamt långa processen (också genom att hålla modet på Tommy och sig själva uppe, även resa tillsammans med den sjuke sonen) plus sedan begravningen, i vilken nästan 500 människor deltog, är stommen i det här sommarprogrammet.

Som sagt, den här historien är värd att lyssna på, men den går inte att recensera.

Samma sak gäller hans musikval. Det han spelar är kanske inte min musik, men Tommy Ivarsson har valt den utifrån familjens, även den döde sonens, preferenser och ofta med nära samband till det han själv berättar i programmet. Det får man lov att acceptera.

Melodikrysset nummer 22 2017

3 juni 2017 13:19 | Barnkultur, Film, Last chorus, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag steg upp tidigt i morse och hann läsa två av våra tre morgontidningar och äta frukost före Melodikrysset. I vår lokaltidning, Upsala Nya Tidning, hittade jag en dödsannons: Bertil Marmegård, förr ordförande i vår bostadsrättsförening och med bostad högre upp i det hus på Idrottsgatan 12 där vi bor under vinterhalvåret, är död. Jag nämner det här främst för att han ofta, när vi möttes i eller utanför porten, brukade säga, att han kollade min blogg på lördagarna, detta för att också han var melodikrysslösare. Frid över hans minne!

Men över till dagens melodikryss.

För egen del tyckte jag att det, med ett undantag, var ett lätt kryss.

Undantaget var namnet på den TV-serie, vars signaturmelodi spelades. ”Homeland” har jag aldrig sett – ja egentligen mindes jag inte ens namnet. Men med tillräckligt många ledbokstäver plus uppgift om när den hade TV-premiär (2011) gick det ju ändå att hitta rätt svar.

Annars började krysset med en artist som jag har skivor med, Dolly Parton. I dag hörde vi henne i ”Home”.

Per Gessle och/eller Gyllene Tider har jag däremot inte en enda skiva med, men vem kan ha undgått ”Gå och fiska” från 1996?

Och Mauro Scocco, i dag i ”Sarah” från 1988, känner jag också igen.

Även i dag, liksom många gånger tidigare, försökte Anders Eldeman förvilla oss lyssnare/lösare genom att spela andra versioner än de vanligaste.

Charles Aznavours ”She” sjöngs i dag av Laura Pausini på italienska, ”Uguale a lei”.

Och Beatles’ ”Yellow Submarine” sjöngs av Maurice Chevalier på franska, ”Le sous-marin vert”. Lägg märke till att den franska u-båten alltså var grön.

”Come Fly With Me” fick vi i dag inte höra med Frank Sinatra, men Count Basie är ju inte fy skam heller.

Det finns ju en tidigare filmversion än den i dag vanligaste av Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen”. Den hette ”Luffaren och Rasmus” (1959), och i den spelade Åke Grönberg Paradis-Oskar och Eskil Dalenius Rasmus.

Om en annan pojke, Charles Dickens’ 1838 publicerade ”Oliver Twist”, handlar Lionel Barts musikal från 1960, ”Oliver!”. Ur den hörde vi i dag ”Consider Yourself”.

Om lite större pojkar – tre av dem namnges: Charlie, Bill och Tom – handlar Lasse Dahlqvists ”Oh boy, oh boy, oh boy”. I den förbereder sig Ada inför ankomsten av de engelska sailors som hon och andra svenska damer ska betvinga – engelska flottan har nämligen siktats vid Vinga.

1959, när jag var delegat på den första elevriksdagen i Sverige, såg vi en kväll ”My Fair Lady” på Oscars, den klassiska föreställningen med Jarl Kulle som Higgins och Ulla Sallert som Eliza och så Erik Stolpe som Doktor Doolittle – det var han som sjöng ”Med en gnutta flax”, som spelades som ljudillustration. Fast det senare i original, ”With a Little Bit of Luck”, med Stanley Holloway. ”My Fair Lady”, med engelsk premiär 1956, skrev av Frederick Loewe och Alan Lerner efter en berömd scenförlaga, George Bernhard Shaws ”Pygmalion”.

Och sen är det en ljudillustration kvar, ”Bedårande sommarvals” med Monica Zetterlund från Hagfors. Den här låten, även kallad ”Bluesette” av den fantastiske munspelaren som skrev musiken, Toots Thielemans, förekom i ”Gula Hund” på Chinateatern 1964 – jag såg den där och då.

Vi slutar i dag med Hasses och Tages text:

Bedårande sommarvals

Svensk text: Hans Alfredson och Tage Danielsson (för ”Gula Hund” på Chinateatern 1964)
Musik: Toots Thielemans (”Bluesette”)

Hör min bedårande sommarvals,
inte alls något om havets spegel,
vita moln och vita segel,
inte nån logvals till handklaverets ton.

Den handlar inte om bryggorna, vaggorna, myggorna,
inga bränningar som bryts vid reven,
ingenting om Calle Schewen
som fyller fredligt sin kaffekopp med kron.

Min sommarvals, vad handlar den om?
Ingenting alls – den bara finns här!

Vikens stilla krusning, skepparn står på kajen.
Sommarnattens tjusning putar i kavajen.
Flickan från Vinga, hon heter väl Inga,
men är det på kvällen så heter hon Ellen.
Dom finns förut, Huldas Karin och dom,
så dom sjunger jag ingenting om.

Hör min bedårande sommarvals,
ingen jungfru här på Jungfrusundet,
ingen dans på Almagrundet,
inget om barmar och armar om din hals
en sommarvals om ingenting alls.

Gubbliv

8 maj 2017 17:22 | Deckare, Film, Last chorus, Mat & dryck, Politik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 8 kommentarer

Vårvädret försvann. I förmiddags, när jag var ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna, var det isande kallt – jag frös trots att jag var fullt påklädd.

I någon mån kan det senare ha berott på att jag har sovit dåligt och för lite i natt.

Men låt oss börja från början.

Birgitta kom tillbaka till Öregrund efter att tillsammans med Helle KleinABF-huset i Stockholm ha inlett ett seminarium i regi av tidskriften Tiden och lett av Jesper Bengtsson.

Här väntade ett antal lådor med växter, främst rosor, beställd från och levererade av Eds Trädgård i Östhammar, så hon använde stora delar av den gångna helgen till plantering, kombinerad med rensning, grävning, jordförbättring och gödsling. Trädgården är annars präglad av att våren har dröjt med sin ankomst.

Men min hustru är inte den som ger sig, och en del tid hade hon också ägnat åt att förbereda en partiväns begravning, som har ägt rum i dag i Stillhetens kapell i Uppsala. Birgit Hedén, dotter till en legendar i uppsalapolitiken, Tycho Hedén, och själv under många år politiskt aktiv (s) i bland annat kommunfullmäktige och kulturnämnden, dog vid 93 års ålder men hade enligt den anförvant som kontaktade Birgitta uttryckt önskemål om att få Birgitta som begravningsförrättare. De som vill läsa mer om Birgit kan läsa Hans Alséns och Mary Erixons minnesord i dagens Upsala Nya Tidning.

För att allt skulle klaffa och hon själv kunna välja för en begravning lämpliga kläder tog Birgitta bussen in till Uppsala relativt tidigt i går kväll.

Dess förinnan bjöd jag på söndagsmiddag, tvärnöskinka med tomat och blandad sallad samt ungerskt bröd, och till det rött alkoholfritt vin. Och eftersom Birgitta inte ville komma allt för sent till Uppsala, åtog jag mig också att diska efter maten.

Helt naturligt hade jag sen, när Birgitta hade åkt, TVn på för att få reda på hur det gick i det franska presidentvalet.

Strax efter 20.00 presenterades en prognos, enligt vilken den oberoende mittenkandidaten Emmanuel Macron skulle vinna över den nationella frontens tillfälligt avgångna ledare Marine Le Pen med 65 procent mot 35. (Vad jag förstår blev utfallet sedan 66,1-33,9.)

Självfallet välkomnar jag Macrons seger, skulle också ha röstat på honom om alternativet var Le Pen och jag hade haft rösträtt i det här valet. Men egentligen är Macron, trots att han har tillhört den socialistiska regeringen, för mittenbetonad/liberal utifrån mina politiska värderingar.

Själv skulle jag heller inte ha röstat på socialistpartiets kandidat utan troligen på vänsterkandidaten Jean-Luc Melanchon, också han förutvarande minister i samma regering, som han dock av politiska skäl lämnade 2014. Jag skriver det här trots att jag har invändningar också mot en del av hans program, till exempel medborgarlön.

Att rösta på Marine Le Pen ligger inte i min föreställningsvärld. Ändå kan jag förstå en del av skälen till att hon lockar en del människor i de samhällsskikt som tidigare med ryggmärgen har känt sig hemmahörande bland de franska socialist- och kommunistväljarna. När till exempel socialistpartiet styrs av människor med helt annan bakgrund och helt andra värderingar än de klassiska vänsterväljarna har och dessa inte längre kan rösta efter devisen ”ni där uppe, vi här nere” och många av dem som förr blev arbetarrörelsens ledare nu har klättrat socialt och flyttat till andra bostadsområden, griper många av dem som blev kvar där nere efter de halmstrån ytterhögern erbjuder.

Fram till nio följde jag ändå valrapporteringen från Frankrike, fastän utgången verkade klar, men sen slog jag om TVn till fyran och kvällens Beck-film.

Tyvärr var gårdagskvällens Beck-film inte någon av de bättre. Att de många morden hade sin bakgrund i det faktum att de måste ha begåtts av någon av de många i filmen som hade en skruv lös förstod man relativt tidigt, och filmen blev inte bättre av attraktions/missförstånds/bortstötningsrelationen mellan Beck och hans kvinnliga chef.

Efter filmen kollade jag franska valet lite igen och gick också igenom de sista av mina dagliga nordiska tidningar. Och sen gick jag, när klockan var ganska mycket, äntligen och la mig.

Bara för att finna att jag absolut inte kunde somna – när jag till slut äntligen somnade, var klockan runt 03.00. Jag har sen kommit på varför jag, som normalt har ganska lätt för att somna, inte gjorde det i natt. Förklaringen var med all säkerhet den cola jag drack under filmen, visserligen sockerfri men icke desto mindre uppiggande.

Och sen förflöt natten som den i mitt fall oftast brukar göra: Med cirka en och en halv timmes mellanrum måste jag gå till toaletten och kissa.

Fast i natt mådde jag dessutom dåligt av ett annat skäl. Två gånger hade jag, när jag vaknade och skulle gå på toan, också kramp i nedre delen av vänstra benet. Vid det ena av de här tillfällena gjorde det faktiskt mycket ont, och krampen ville inte ens släppa när jag travade runt i huset för att få tillbaka normal rörlighet. Så det slutade med att jag satt på sängkanten och löste färdigt ett krypto i Aftonbladet Kryss & Quiz. Vid det laget var det redan så ljust att jag inte behövde tända någon lampa.

Men när jag som vanligt vaknade runt 08.00 för att jag behövde gå på toa, återvände jag till sängen och sov – mot mina vanor – till 10.00.

En kväll med Stravinsky, Bach och Pärt

10 mars 2017 16:35 | Last chorus, Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Vi började konsertkvällen med middag på Musikens hus näraliggande Lucullus. Bengt och Inger hämtade oss i sin bil, och medan Bengt sen parkerade, gick vi övriga en bakväg in på gården där restaurangens entré finns. Inger är nyopererad i det öga med vilket hon ser, så Birgitta höll henne under armen. Redan på vägen dit hade Bengt fått meddelande om att Anna, som i sin bil hade hämtat dottern Amanda i Västerås, skulle bli lite försenad på grund av oförutsedda trafikhinder. Men den moderna telefonteknikens under gjorde att de i sin bil kunde kolla Lucullus’ matsedel och sen meddela Bengt sina önskemål om mat.

Själv valde jag att äta en beprövat god rätt ur det jugoslaviska köket, cevapčici, grovmalda köttfärsrullar med rödlök, pepperoni, gräddfil, stark paprikasås och pressad potatis, och till det drack jag Pripps blå lättöl.

Under de här konsertkvällarna träffar vi alltid en mängd bekanta, den här gången till exempel kommunalrådet Jacob Spangenberg (C), som kom och tackade Birgitta för senast. I veckan var Birgitta nämligen i Östhammar, där hon hade inbjudits att tala om sin memoarbok ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss, 2016). Hon hade med sig en hel rullväska böcker för försäljning och lyckades sälja samtliga.

* * *

Nå, över till det egentliga ämnet, torsdagskvällens konsert i konserthuset i Uppsala, även kallat Musikens hus.

Uppsala kammarorkester dirigerades den här kvällen av Stefan Klingele, som vi också tidigare har mött som gästdirigent. Och han lockade verkligen det bästa ur den här orkestern – det blev en mycket givande musikkväll, särskilt före pausen och sen i första delen efter den – så långt spelade orkestern på grund av musikens karaktär med reducerad besättning.

Fler musiker medverkade i kvällens avslutande nummer, Felix Mendelssohns (1809-1847) ”Symfoni nummer 3 i A-moll” (1842), kallad ”Den skotska symfonin”, detta eftersom han under en vistelse i Edinburgh inspirerades till dess upptakt.

Jag har inget horn i sidan till Mendelssohn och hans musik – där finns verk jag tycker om – men den här skotska symfonin grep mig inte.

Fast det gör inget, eftersom resten av konserten var desto bättre.

Den började med Igor Stravinskys (1882-1971) ”Dances Concertantes” (1942). Det tillkom under Stravinskys första tid i USA, där han levde och verkade fram till sin död. Dess förinnan hade han, under perioden 1920 fram till krigsutbrottet 1939, bott i Paris. Ändå skulle få förneka, att Stravinsky har sina musikaliska rötter i rysk modernism.

”Dances Concertantes” har, som titeln antyder, också komponerats för att kunna användas som balettmusik, och musiken i den har hämtat impulser från olika tider och stilar.

Den här konsertkvällens huvudnummer blev dock utan tvekan Johann Sebastian Bachs (1685-1750) ”Konsert i D-moll för två violiner, stråkar och generalbas” från, möjligen, cirka 1830. Att det blev så bra berodde utan tvekan främst på de två violinisternas, Nils-Erik Sparfs och Klara Hallgrens, samspel, men hela den här reducerade orkestern lät fantastiskt bra.

Jag har en ganska stor samling skivor med musik av Arvo Pärt (född 1935), och jag vågar påstå att redan de många skivorna, utgivna i många olika länder, vittnar om att den här estniske tonsättaren håller på att få en plats bland de stora klassikerna från olika århundraden. Och så en alldeles personlig sak: När min något yngre bror Matti begravdes hösten 2007, använde jag i den profana begravningsakt jag hade skapat som ett av musikinslagen Arvo Pärts ”Spiegel im Speigel”.

Wenn Bach Bienen gezüchet hätte” heter ett minimalistiskt Pärt-stycke, komponerat 1976, samma år som den mer kända ”Für Alina”. I Pärts musik finns kopplingar till Johann Sebastian Bach, och i det här verkets inledning finns en musikalisk anknytning till ljudet från de i titeln nämnda bina. För er som inte kan tyska: Titeln kan översättas som ”Om Bach hade varit biodlare”.

Konsertmästare var under den här konserten Bernt Lysell, också han violinist.

Last Chorus: Lennart Gustafsson

18 december 2016 16:29 | Last chorus, Musik, Politik | Kommentering avstängd

Jag lärde känna Lennart Gustafsson (1943-2016) relativt sent i livet, mitt eget men också, skulle det visa sig, i hans, detta trots att han föreföll vara själva sinnebilden för livskraft, intellektuellt nyfiken och rörlig, fysiskt mycket mindre än jag drabbad av den stigande åldern. Och han var ju också yngre än jag.

När vår son Matti bildade par med Karin, dotter till Lennart och hans hustru Lena, fick vi genom de yngre stifta bekantskap med Karins föräldrar. Vi har sedan kommit att träffa dem regelbundet, främst i samband med barnbarnens – Ellas och Sofias – födelsedagar. Lennart och jag har också någon gång setts på möten för S-veteraner.

Lennart, som ju det här handlar om, var en mycket ovanlig och mångsidig person, utbildad på Handelshögskolan men, som en person som har känt honom längre än jag formulerar det, främst en intellektuell humanist.

På Handelshögskolan blev han ekonomie doktor och docent. På hans meritlista fanns jobb som utredare på Statskontoret och chefskap inom Statens arbetsgivarverk, som departementsråd och planeringschef i regeringskansliet; han blev också chef för Statens förnyelsefond. Till det kommer utredningsarbete, en översyn av UNESCOs arbete och mer begränsade uppdrag i Afrika, Asien och Östeuropa.

Att människor med den utbildningsbakgrunden och med den sortens jobb blir socialdemokrater är långt ifrån någon självklarhet, men när man läser åtminstone en av de publicerade minnesrunorna, förstår man, att det hos Lennart redan under hans studenttid på Handelshögskolan fanns ett drag av revoltör, förvisso av studentikos art men ändå. Som exempel kan nämnas det han också i familjens dödsannons kallades, Lennart Gustafsson Culpa.

Det här fick sin förklaring både i en av minnesrunorna och i några av minnesorden efter begravningsgudstjänsten: Lennart hade nämligen efter ett domstolsbesök, som ingick i juridikkursen, undertecknat sin skriftliga rapport med Leonardius Culpa. (Jag som är gammal latinare vet, att uttrycket Mea culpa betyder ungefär Mitt fel. Inom juridiken – inte mitt bord – lär culpa betyda oaktsamhet eller vårdslöshet.)

I motsats till mig hade Lennart också en religiös tro. Det här tog sig det praktiska uttrycket, att han blev medlem av kyrkofullmäktige i Högalids församling från 1998 och dess ordförande i två omgångar, 2002-2005 och 2010-2013. Prästen i Högalidskyrkan Per Axerup, som ledde begravningsgudstjänsten, vittnade mer om detta.

Deras personliga vänskap plus, antar jag, familjens önskemål kom också att ge den här akten ett mycket ovanligt musikaliskt innehåll.

Inte genom valet av psalmer: ”Blott en dag”, ”Bred dina vida vingar” och ”Härlig är jorden”, och inte heller genom avslutningen, Johann Sebastian BachsAir”.

Men sen var det så att Lennart också var ett hängivet Frank Zappa-fan.

Alltså fick vi höra Annemaricke Schoonerwaldt på altfiol spela Zappas ”Sofa”. Och vid defileringen – lång på grund av många deltagare och på grund av att det stora flertalet också ville krama om Lena, Karin och henne syskon Ingrid och Nisse – spelades mer Zappa, nu i original. Kramade Lena och Karin och hälsade på Karins syskon gjorde även jag – dessutom gick jag fram till lilla Ella som satt bredvid sin pappa Matti och fick ett vänligt leende tillbaka.

Under den efterföljande måltiden i den intilliggande församlingsgården satte Birgitta och jag oss vid ett bord alldeles nära familjens bord. Också där satt Ella exemplariskt tyst – ritade och färglade i ett medfört block. Matti kunde komma över en stund till oss och prata.

Lena och Karin kunde vi säga några tröstande ord till innan vi tog adjö av dem och Karins syskon.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^