En kväll med Stravinsky, Bach och Pärt

10 mars 2017 16:35 | Last chorus, Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Vi började konsertkvällen med middag på Musikens hus näraliggande Lucullus. Bengt och Inger hämtade oss i sin bil, och medan Bengt sen parkerade, gick vi övriga en bakväg in på gården där restaurangens entré finns. Inger är nyopererad i det öga med vilket hon ser, så Birgitta höll henne under armen. Redan på vägen dit hade Bengt fått meddelande om att Anna, som i sin bil hade hämtat dottern Amanda i Västerås, skulle bli lite försenad på grund av oförutsedda trafikhinder. Men den moderna telefonteknikens under gjorde att de i sin bil kunde kolla Lucullus’ matsedel och sen meddela Bengt sina önskemål om mat.

Själv valde jag att äta en beprövat god rätt ur det jugoslaviska köket, cevapčici, grovmalda köttfärsrullar med rödlök, pepperoni, gräddfil, stark paprikasås och pressad potatis, och till det drack jag Pripps blå lättöl.

Under de här konsertkvällarna träffar vi alltid en mängd bekanta, den här gången till exempel kommunalrådet Jacob Spangenberg (C), som kom och tackade Birgitta för senast. I veckan var Birgitta nämligen i Östhammar, där hon hade inbjudits att tala om sin memoarbok ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss, 2016). Hon hade med sig en hel rullväska böcker för försäljning och lyckades sälja samtliga.

* * *

Nå, över till det egentliga ämnet, torsdagskvällens konsert i konserthuset i Uppsala, även kallat Musikens hus.

Uppsala kammarorkester dirigerades den här kvällen av Stefan Klingele, som vi också tidigare har mött som gästdirigent. Och han lockade verkligen det bästa ur den här orkestern – det blev en mycket givande musikkväll, särskilt före pausen och sen i första delen efter den – så långt spelade orkestern på grund av musikens karaktär med reducerad besättning.

Fler musiker medverkade i kvällens avslutande nummer, Felix Mendelssohns (1809-1847) ”Symfoni nummer 3 i A-moll” (1842), kallad ”Den skotska symfonin”, detta eftersom han under en vistelse i Edinburgh inspirerades till dess upptakt.

Jag har inget horn i sidan till Mendelssohn och hans musik – där finns verk jag tycker om – men den här skotska symfonin grep mig inte.

Fast det gör inget, eftersom resten av konserten var desto bättre.

Den började med Igor Stravinskys (1882-1971) ”Dances Concertantes” (1942). Det tillkom under Stravinskys första tid i USA, där han levde och verkade fram till sin död. Dess förinnan hade han, under perioden 1920 fram till krigsutbrottet 1939, bott i Paris. Ändå skulle få förneka, att Stravinsky har sina musikaliska rötter i rysk modernism.

”Dances Concertantes” har, som titeln antyder, också komponerats för att kunna användas som balettmusik, och musiken i den har hämtat impulser från olika tider och stilar.

Den här konsertkvällens huvudnummer blev dock utan tvekan Johann Sebastian Bachs (1685-1750) ”Konsert i D-moll för två violiner, stråkar och generalbas” från, möjligen, cirka 1830. Att det blev så bra berodde utan tvekan främst på de två violinisternas, Nils-Erik Sparfs och Klara Hallgrens, samspel, men hela den här reducerade orkestern lät fantastiskt bra.

Jag har en ganska stor samling skivor med musik av Arvo Pärt (född 1935), och jag vågar påstå att redan de många skivorna, utgivna i många olika länder, vittnar om att den här estniske tonsättaren håller på att få en plats bland de stora klassikerna från olika århundraden. Och så en alldeles personlig sak: När min något yngre bror Matti begravdes hösten 2007, använde jag i den profana begravningsakt jag hade skapat som ett av musikinslagen Arvo Pärts ”Spiegel im Speigel”.

Wenn Bach Bienen gezüchet hätte” heter ett minimalistiskt Pärt-stycke, komponerat 1976, samma år som den mer kända ”Für Alina”. I Pärts musik finns kopplingar till Johann Sebastian Bach, och i det här verkets inledning finns en musikalisk anknytning till ljudet från de i titeln nämnda bina. För er som inte kan tyska: Titeln kan översättas som ”Om Bach hade varit biodlare”.

Konsertmästare var under den här konserten Bernt Lysell, också han violinist.

Last Chorus: Lennart Gustafsson

18 december 2016 16:29 | Last chorus, Musik, Politik | Inga kommentarer

Jag lärde känna Lennart Gustafsson (1943-2016) relativt sent i livet, mitt eget men också, skulle det visa sig, i hans, detta trots att han föreföll vara själva sinnebilden för livskraft, intellektuellt nyfiken och rörlig, fysiskt mycket mindre än jag drabbad av den stigande åldern. Och han var ju också yngre än jag.

När vår son Matti bildade par med Karin, dotter till Lennart och hans hustru Lena, fick vi genom de yngre stifta bekantskap med Karins föräldrar. Vi har sedan kommit att träffa dem regelbundet, främst i samband med barnbarnens – Ellas och Sofias – födelsedagar. Lennart och jag har också någon gång setts på möten för S-veteraner.

Lennart, som ju det här handlar om, var en mycket ovanlig och mångsidig person, utbildad på Handelshögskolan men, som en person som har känt honom längre än jag formulerar det, främst en intellektuell humanist.

På Handelshögskolan blev han ekonomie doktor och docent. På hans meritlista fanns jobb som utredare på Statskontoret och chefskap inom Statens arbetsgivarverk, som departementsråd och planeringschef i regeringskansliet; han blev också chef för Statens förnyelsefond. Till det kommer utredningsarbete, en översyn av UNESCOs arbete och mer begränsade uppdrag i Afrika, Asien och Östeuropa.

Att människor med den utbildningsbakgrunden och med den sortens jobb blir socialdemokrater är långt ifrån någon självklarhet, men när man läser åtminstone en av de publicerade minnesrunorna, förstår man, att det hos Lennart redan under hans studenttid på Handelshögskolan fanns ett drag av revoltör, förvisso av studentikos art men ändå. Som exempel kan nämnas det han också i familjens dödsannons kallades, Lennart Gustafsson Culpa.

Det här fick sin förklaring både i en av minnesrunorna och i några av minnesorden efter begravningsgudstjänsten: Lennart hade nämligen efter ett domstolsbesök, som ingick i juridikkursen, undertecknat sin skriftliga rapport med Leonardius Culpa. (Jag som är gammal latinare vet, att uttrycket Mea culpa betyder ungefär Mitt fel. Inom juridiken – inte mitt bord – lär culpa betyda oaktsamhet eller vårdslöshet.)

I motsats till mig hade Lennart också en religiös tro. Det här tog sig det praktiska uttrycket, att han blev medlem av kyrkofullmäktige i Högalids församling från 1998 och dess ordförande i två omgångar, 2002-2005 och 2010-2013. Prästen i Högalidskyrkan Per Axerup, som ledde begravningsgudstjänsten, vittnade mer om detta.

Deras personliga vänskap plus, antar jag, familjens önskemål kom också att ge den här akten ett mycket ovanligt musikaliskt innehåll.

Inte genom valet av psalmer: ”Blott en dag”, ”Bred dina vida vingar” och ”Härlig är jorden”, och inte heller genom avslutningen, Johann Sebastian BachsAir”.

Men sen var det så att Lennart också var ett hängivet Frank Zappa-fan.

Alltså fick vi höra Annemaricke Schoonerwaldt på altfiol spela Zappas ”Sofa”. Och vid defileringen – lång på grund av många deltagare och på grund av att det stora flertalet också ville krama om Lena, Karin och henne syskon Ingrid och Nisse – spelades mer Zappa, nu i original. Kramade Lena och Karin och hälsade på Karins syskon gjorde även jag – dessutom gick jag fram till lilla Ella som satt bredvid sin pappa Matti och fick ett vänligt leende tillbaka.

Under den efterföljande måltiden i den intilliggande församlingsgården satte Birgitta och jag oss vid ett bord alldeles nära familjens bord. Också där satt Ella exemplariskt tyst – ritade och färglade i ett medfört block. Matti kunde komma över en stund till oss och prata.

Lena och Karin kunde vi säga några tröstande ord till innan vi tog adjö av dem och Karins syskon.

Molly Johnson är död – må blåa fjärilar och gula orkidéer finnas på hennes grav

11 december 2016 13:53 | Last chorus, Media, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Molly Johnson (född den 24 januari 1934) dog den 29 november 2016.

Bland de närmast sörjande i dödsannonsen hittar man bland andra Tilda Maria, rimligen med efternamnet Forselius – de samarbetade om ”Mormorsboken” (1977, ny utvidgad upplaga 1989). De här båda samarbetade också om ”Morbror Anders” (1984).

Vem var Molly Johnson undrar säkert många i dag. Hon debuterade 1955 med kortromanen ”Pansarkryssaren” – själv har jag den i en pocketutgåva, utgiven 1979 av Rabén & Sjögren. Men jag fick den i gåva av henne 1983 med dedikationen ”till Enn Kokk med varmt tack från Molly Johnson i maj 1983″. Skälet var att jag hade kontaktat henne och bett henne om en novell till Aktuellt i politiken (s), som jag på den tiden redigerade i gamla Folket i Bilds anda.

Förr i världen förekom hon ganska ofta med noveller i Vi, Folket i Bild och fackförbundspressen, och även om hennes samlade produktion av böcker var ganska liten är hon värd att bli hågkommen, gärna också återutgiven.

Hon blev uppenbart glad över att bli kontaktad om ett litterärt bidrag och sände över ett par för påseende. Jag antog dem på fläcken och publicerade dem, illustrerade av Bo Mossberg, båda i Aktuellt i politiken (s) nummer 19 1983 (den 21 november). Den första hade titeln ”Orkidéridån”. Den andra, ”Kattfan”, knyter an till miljön i den ovan nämnda ”Mormorsboken”.

I dag skulle en författare av Molly Johnsons typ ha mycket stora svårigheter med att få sina böcker förlagda, och var hittar man tidskrifter som publicerar noveller av det nämnda slaget, dessutom illustrerade av kongeniala illustratörer?

Last Chorus: Åke Cato

13 november 2016 20:35 | Last chorus | 4 kommentarer

Trots att jag under stora delar av mitt liv har varit journalist och träffat många i samma yrke, har jag aldrig träffat Åke Cato (1934-2016) personligen. Men jag har förstås läst honom under många, många år, först i Expressen, sen ännu längre i Aftonbladet. Och jag har förstås i TV sett mycket av det ganska mångskiftande han gjorde för mediet i olika genrer och format. Vem minns inte hans och Sven Melanders insatser som kockarna Werner & Werner och då inte minst den klassiska repliken ”Det går lika bra med selleri”.

Andra må skriva om de många ofta briljanta saker han har skrivit och gjort. Jag rekommenderar den likaledes briljante Johan Cronemans minnesruna över Cato i dagens (13 november 2016) Dagens Nyheter.

För egen del har jag haft ett annat slags band till Åke Cato.

Jag upptäckte nämligen, för nu ganska länge sen, att Åke Cato också bloggade, och eftersom han så ofta åstadkom mycket läsvärda bloggtexter, infogade jag hans blogg i min bloggroll, skrev också en och annan kort kommentar på hans blogg. Det intressanta var att detta ledde till att han tog med min blogg i sin egen ganska sparsmakade bloggroll, nu på slutet fyra bloggar. Och inte nog med det: Jag fick nätvägen en del frågor från honom på områden som han hade förstått att jag behärskade – mest hade de här frågorna att göra med sångtexter och musik.

Men så kom då den där olyckan – hans allra sista bloggtext publicerades den 9 augusti i år, och den heter ”På knäna”.

Den har av Åke själv sorterats in under bloggkategorin ”Döden o dylikt”.

Oscar Brand (1920-2016) död

6 oktober 2016 20:46 | Last chorus, Musik, Politik | Inga kommentarer

En nestor inom amerikansk folkmusik, Oscar Brand, dog den 30 september 2016. Han var under otroligt lång tid en centralgestalt inom folkmusikområdet, inte bara för att han som gäster i sitt på stationen WNYC sända program ”Folksong Festival” hade legendarer som Woody Guthrie, Pete Seeger och Leadbelly, utan för att han oavbrutet sände sitt program i mer än 50 år, 1945-2016. Det sista programmet sändes 24 september, alltså bara några dagar före hans död. Döden tog honom alltså vid 96 års ålder.

Berömd är Oscar Brand bland annat för att sångligt ha speglat amerikanska valkampanjer: ”Presidential Campaign Songs, 1789-1996” (1999) och ”Election Songs of the United States” (1960). Jag skulle också vilja nämna till exempel ”A Folk Concert in Town Hall, New York”, gjord 1959 av Brand tillsammans med Jean Ritchie och David Sear.

Smithsonian Folkways har en hemsida, http://www.folkways.si.edu, där man lätt kan få upp allt Brand har gjort för ingående bolag, och materialet kan både beställas och laddas ner mot betalning.

Last Chorus: Gustav Persson

26 april 2016 19:18 | Last chorus, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Gustav Persson (1925-2016) har gått ur tiden – han blev 90 år gammal.

Jag minns nu inte längre när jag först lärde känna honom, men han var infödd uppsalabo och jag kom till Uppsala hösen 1959 och valdes våren 1960 till ordförande i den socialdemokratiska studentklubben Laboremus, vilket innebar, att jag ganska snart lärde känna många av de aktiva i den socialdemokratiska arbetarekommunen och dess föreningar runt om i staden. Hur som helst kom Gustav att lite senare bli ordförande i det socialdemokratiska studentförbundet, och vi var båda under en period också ledamöter i studentförbundets jämställdhetsutskott, populärt kallat ”sexutskottet”. Under sin tid på LO skrev han för övrigt boken ”Daghemsfrågan – ett arbetsmarknadsproblem”.

Nu leder den här knytningen av Gustav till Studentförbundet ändå tanken en smula fel. Gustav var en långvägare, uppvuxen i arbetarklassen och med rötterna kvar där under hela sitt liv. Vid 15 års ålder började han jobba på Posten, och redan där och då fick han i uppdrag av AGA Carlsson på arbetarekommunen att organisera sina jobbarkompisar även politiskt.

AGA – som jag själv har mycket att tacka för – hade en förmåga att se andras möjligheter och kapacitet och spelade stor roll för att Gustav sökte till Brunnsviks folkskola. De här studierna förde honom vidare till Socialinstitutet, där det också fanns en klubb, ansluten till Socialdemokratiska studentförbundet.

Den starka knytningen till den fackliga grenen av arbetarrörelsen behöll han genom hela sin livsgärning. Genom Rudolf Meidners försorg fick han anställning på LO, där han var talskrivare åt två ordförande och bland annat arbetade med att bevaka arbetsmarknads- och socialpolitik, två frågor som var helt grundläggande för kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden.

Gustav fick ytterligare möjligheter att arbeta med dessa hjärtefrågor, när han 1982-1991 satt i Riksdagen för Socialdemokraterna. Och eftersom politiska förändringar för att komma till stånd i praktiken måste genomlysas och beslutas inte bara på en enda beslutsnivå, tog Gustav inte bara på sig rollen som utredare utan också den som beslutsfattare både på länsnivå och kommunnivå. Han var vidare både ordförande för Försäkringskassan i länet och satt i styrelsen för Uppsala universitet.

En sådan här människa, en medmänniska i ordets bästa mening, lägger inte av ens när han pensioneras. Gustav var ordförande i PRO-distriktet och dessutom aktiv i den socialdemokratiska föreningen Veteranerna samt i Arbetarrörelsens historieförening.

Det var närmast självklart att Birgitta och jag skulle vara med vid hans begravning, som ägde rum i dag, i Stillhetens kapell i Uppsala, den lokal jag för övrigt valde för ceremonin vid min bror Mattis begravning, nu för ganska länge sedan.

Dagens begravning var, liksom min brors, en icke-religiös akt, med mycket musik, uppläsning av en dikt av Stig Carlson och minnesord av Hans Alsén, som för övrigt hade samma roll vid min brors begravning.

Bland de många musikinslagen fanns Johann Sebastian Bach, Benny AnderssonsKärlekens tid”, Dan AnderssonsTill min syster” och Charlie ChaplinsSmile”.

Avskedstagandet inramades musikaliskt av AlbinonisAdagio”, och som utgångsmusik spelades ”Byssan Lull”, känd genom Evert Taubes bearbetning.

Jag hade blivit uppringd om den planerade begravningen av Henrik Brändén, en gång i världen SSU-kompis till vår dotter Kerstin, och bland deltagarna fanns en mängd äldre socialdemokrater, som alla var där för att de kände och tyckte om Gustav – jag tänker inte räkna upp dem alla, eftersom det här inte är något Gala Peter-kåseri utan handlar om en begravning.

Men någonstans inom mig fick jag under begravningsceremonins gång känslan, att det här var en samling för oss som såg arbetarrörelsens politiska och fackliga grenar som en självklar enhet, ibland – som i fallet Gustav Persson – förenade i samma person.

Vi är en krympande skara, som jag efter begravningen konstaterade i ett samtal med en gammal kompis allt sedan laboremustiden, Villy Bergström, och ytterligare en gammal vän från då, Per Silenstam, hörde också på.

En medmänniska och hennes liv på jorden

30 mars 2016 12:25 | Last chorus | 2 kommentarer

Jag är ju i den åldern då den ene efter den andra av ens gamla vänner dör. När jag kan, går jag på deras begravningar, skriver också några minnesrader om dem under vinjetten Last Chorus.

Både därför och av andra skäl har jag för vana att kolla dödsannonserna i de tre tidningar vi prenumererar på.

Ibland, som i dagens DN, glider min blick in på en dödsannons över någon jag aldrig har träffat, heller aldrig har hört talas om:

”Vår älskade Mamma
och Farmor

Selma
Bengtsson

f. Friedman
* 24 juli 1922

har i natt stilla insomnat.

Sörjd och saknad av oss
släktingar och vänner.”

Ovanför detta fanns den judiska davidsstjärnan, men det som grep mig var framför allt den text som ersatte det som i dödsannonser ofta utgörs av några rader ur någon dikt:

Din väg på jorden:
Frankfurt am Main, Lodz,
Auschwitz, Berlin,
Ravensbruck, Lia,
Varberg, Göteborg.

Last Chorus: Lars Lindberg

26 februari 2016 18:36 | Last chorus, Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Pastor Lars Lindberg, Uppsala, är död – han blev 85 år. Jag och Birgitta var på hans begravning i dag, först begravningsgudstjänst i Missionskyrkan, sen jordfästning på Gamla kyrkogården och som avslutning lunch och begravningskaffe i Missionskyrkan igen. Vi deltog inte för att vi delar hans religiösa tro, primärt kanske inte ens för att han var vår partivän, utan för att han var en engagerad människa som vi har känt mycket länge.

Jag mötte honom först när jag under tidigt sextiotal var aktiv i, bland annat ordförande i Laboremus. Lars var under den här tiden studentpastor men också medlem i Laboremus, och det är intressant att notera, att ett antal studenter, medlemmar i det frikyrkliga FKS och samtidigt missionsförbundare, under den här perioden fångades bland annat av Laboremus’ internationella engagemang och sen livet ut kom att förbli mycket aktiva socialdemokrater, verskamma bland annat i Broderskapsrörelsen. De här frikyrkliga studenterna var gränsöverskridare och mycket radikala, politiskt lika radikala som den helt irreligiöse laboremusordföranden. Det visade de, bland dem Lars Lindberg, inte bara genom sina pläderingar för ökat u-landsbistånd utan också senare genom sina ställningstaganden i vietnamfrågan och i konflikten Israel-Palestina.

En av Lars Lindbergs söner, Staffan Lindberg, på musikscenen tidigare känd genom Viba Femba, höll vid begravningskaffet ett fullkomligt lysande minnestal över sin pappa, ett av de bästa och mest berörande jag har hört i mitt liv. Jag har inte tillgång till det här minnestalet och kan alltså inte återge detaljer och retoriska poänger. Men han tecknade bilden av sin far med att, utöver minnena av en pappa som var en pappa, sammanfatta faderns intressen i tre kategorier: pastorn/den troende, den idrottsfrälste (bland annat handbollsspelaren) och den demokratiske socialisten.

Sen fyllde andra, i den nästan oändliga raden av minnestalare, på med egna minnen.

Mycket av det här präglades, som sig bör, av Lars Lindbergs centrala betydelse i och för Svenska Missionsförbundet, det som numera är en del av Equmeniakyrkan, men det är ju inte mitt bord, så om det må andra berätta.

Missionskyrkan i Uppsala har, efter det att arbetarrörelsen lyckades rasera sitt eget Folkets hus, i ekumenisk anda också blivit ett hem för den nu hemlösa Arbetarekommunens möten. Så jag har varit där ganska många gånger.

Men jag har också inbjudits att där göra ett av mina program om politisk musik (och då även spelat gudsavfällingen Joe Hill). Och nu senast berättade jag inför stor publik i Missionskyrkan om min familjs och andra esters flykt från andra världskrigets och kommunismens Estland till det fria och demokratiska Sverige.

Bland lyssnarna och frågeställarna fanns Lars Lindberg och hans hustru Christina. Eftersom vi är gamla bekanta, växlade vi mer privata ord efter det att den officiella programdelen var slut, och jag minns att Lars, som annars var en glad person, då suckade över sin sviktande hälsa, bland annat över demensproblem.

Begravningsgudstjänsten var, helt naturligt, en gudstjänst, och den delen är jag inte rätt person att skriva om. Eftersom jag har gått i folkskola under 1940- och 1950-talen, då man fortfarande lärde sig psalmer utantill och sen sjöng dem i skolan, är jag fortfarande förtrogen med den delen av det svenska kulturarvet, men här sjöng man församlingssånger som jag inte har något förhållande till.

Fast när alla minnestalen var hållna, avslutade man med en sång som också jag känner till. Den börjar: ”Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer.”

Jag hör alltså inte till dem som, för att citera psalmens avslutning, söker min tröst hos Gud.

Men detta var verkligen inte en förspilld dag. Jag ägnade den gärna åt pastor Lars Lindberg.

Last Chorus: Bodil Malmsten

7 februari 2016 14:22 | Last chorus, Politik, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Bodil Malmsten (1944-2016) är död. Cancern tog henne, överraskande tidigt. Men man borde ju ha anat, att det här var på gång. Det har varit tyst på hennes blogg ända sen mitten av september.

Nej, jag kände henne inte personligen. Men en gång har jag kontaktat henne och fått svar. I några val – jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen då – hade jag fått i uppdrag att försöka få personer ur kulturlivet att ställa upp i annonser för Socialdemokraterna. De tillfrågade erbjöds att plädera för egna hjärtefrågor; enda villkoret var att de inte skulle plädera för något annat parti.

Jag valde ut de tillfrågade helt efter eget huvud, och till grund för vilka författare jag frågade låg min egen förtrogenhet med deras böcker. Lite tidigare hade till exempel Lars Ahlin ställt upp med en fantastisk text i en socialdemokratisk valbroschyr, men nu var läget kärvare, författarna inte lika benägna att bekänna färg. Från Bodil Malmsen fick jag alltså nej, som jag minns det inte ett ovänligt nej men ändå ett nej.

Att jag hade valt att tillfråga henne hade som bakgrund att jag hade läst henne. Både Birgitta och jag gillar henne, så nu finns i vårt privata bibliotek ett femtontal böcker, både lyrik och prosa.

Jag plockar fram några av hennes böcker med lyrik för att hitta något att citera, och när jag slår upp hennes ”Samlade dikter” (1995), hamnar jag av ren slump på en vinjettbild, ”Döden 1986” ur ”Paddan & branden”, och den andra dikten där passar ganska bra att citera, också för att dess miljö är hennes unga års Jämtland:

KÄRINGEN ELÄNDE köpte granngårn
Änklingen är hennes sonson
Nygift med sin Stella – 67
Stella som är nybegraven nu
Käringen mal – huvva hu
Huvvaligen & hå hå ja ja
VAD VAR DET JAG SA SA SA

Man kan hyra videobox på macken
SUDDEN IMPACT & DJÄVULSKA JAKTEN
STREETFIGHTER & CHINA BLUE
BLOODSIMPLE & DEATHWISH ONE & TWO

Här finns post & konsum – inget NK
Där folk går i högklackat med konto
På en T-Centralen är det trängre
Men vem mäter upp att glesbygden har längre
Mellan människa & människa än Söderleden
Det är glest & glesnar snabbt i mänskligheten

KÄRINGEN ELÄNDE sitter där hon satt – vid spisen
Fötterna är kallare än inlandsisen
Vedspisen är glödgat het
Livet enbart dödlighet

EN JUMBOJÄTTE SOM HAR STÖRTAT!
OLOF PALME HAR DOM MÖRDAT!
SJÖSALA BLEV PYROMANBRÄNT NER I GRUNDEN
& I P1 HAR DOM FLYTTAT ANDAKTSSTUNDEN
Blott en dag ett ögonblick i sänder
Ett är säkert – olyckan som hänt & händer
i en dödsannons är alltid någon hemma

1991 gav hon ut ”Det är ingen ordning på mina papper”, en bok som myllrar av citat, associationer och reflektioner. I den finns texten ”Om jag vore statsminister”. Jag citerar första halvan:

”Om jag vore statsminister skulle jag se till att få riktig makt som Gud, Allah, Oden, Tor och Gyllenhammar; det behövs en högre makt för att få ordning på ett land som Sverige. Självklart skulle jag vara god.

Se till att hela rubbet blev rättvist. Att de starka inte klämde åt de svaga, att alltihop blev väl fördelat. Att alla fick nåt litet företag att pula med – frosta av frysen eller städa vindskontoret.

Att det arbetande folket blev befriat från TV och fick böcker. Chinaschack, badmintonspel och tid.

Tid att tänka – nu och inte vecka 49. Tid att älska, prata, fiska, åka pulka. Tid att plocka sig en kantarell eller en ticka, tid att leta rätt på ett ställe där det växer svart trumpetsvamp, som ser ut som svarta liljor – obeskrivligt ätbara – till ämnet.

Politiken: Om jag vore statsminister skulle politik bli respektabelt, alla idéer skulle genomföras. Korruption och mygel och skandalaffärer skulle bannlysas från staten och kommunen.”

Så här fortsätter det sen, och så slutar det med:

”Så skulle det bli om jag vore statsminister, amen.”

I den här boken finns en dedikation från författarinnan till min hustru:

”Till Birgitta D.
med

från Bodil
24.10.91″

Som Birgitta minns det, fick hon boken med dedikation av Bodil Malmsten vid ett partimöte i Enskede. Birgitta hade haft en mycket hektisk dag i riksdagen – det här var kort efter en valförlust och ett regeringsbyte,

Last Chorus: Kjell Alinge

20 januari 2016 21:01 | Last chorus, Media, Musik | Inga kommentarer

Kjell Alinge är död. Nej, jag kände honom aldrig personligen, men jag har förstås hört honom i radio, till exempel i det legendariska programmet ”Eldorado”.

Ett program i den serien jag borde ha lyssnat på missade jag tyvärr.

På den tiden recenserade jag ofta nyutkomna skivor, på recensionsavdelningen Spegeln i den tidning jag var chefredaktör för, Aktuellt i politiken (s).

En morgon kom min dåvarande sekreterare, Lisbeth Sundström, in i mitt chefredaktörsrum och sa:

– Vet du, att Kjell Alinge citerade dig i ”Eldorado” i går? Han spelade flera låtar från skivor du har recenserat och så citerade han vad du hade skrivit om dem?

Men det hade jag tyvärr inte. Jag hade väl suttit och recensionslyssnat på nya skivor. Eller så var jag för trött efter att ha lagt barn.

Frid över Kjell Alinges minne.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^