I’m Looking For Ms. Hoffsten

31 januari 2012 21:23 | Musik | Inga kommentarer

Jag har följt Louise Hoffsten allt sedan debuten på skiva, läst hennes självbiografi, till och med sett henne i ”Stjärnorna på slottet”.

Jag har med smärre variationer alltid gillat henne, också gett uttryck för det i mina recensioner. Jag kan, på till exempel det inledande spåret ”I’ll Get By” på nya CDn, i sången och munspelet fortfarande höra vad hon mäktar, men när jag sedan. sång för sång, lyssnar mig igenom skivan, känner jag mig besviken. Det här är en skiva mer av låtskrivarduon Stefan Örn och Sandra Bjurman än av deras medskyldiga Louise Hoffsten, och musiken är, ehuru inte direkt dålig, mainstreampop, framförd på engelska av Hoffsten.

CDn heter ”Looking For Mr. God” (Metronome, distribution Warner 5053105 07 3 2 6, 2012), men det är alltså inte detta gudliga anslag som gör mig deprimerad.

Louise, varför gjorde du oss detta? I’m Looking For Ms. Hoffsten.

Utopi – en tidning för episka serier

30 januari 2012 21:27 | Serier | 1 kommentar

Jag har haft en del meningsutbyten med Galagos redaktion om behovet av att vidga den tidningens publiceringspolicy till bland annat äventyrsserier.

Det har börjat utkomma ett magasin för episka serier, ”Utopi”, utgivet av Kolik förlag. Jag har hittat ett nummer – nummer 4 2011 – hos Pressbyrån på Stockholms central och beslöt mig för att testa trots det höga priset, 89 kronor – men för pengarna får man 128 sidor serier, huvudsakligen i fyrfärg.

Redaktören, Fabian Göransson, känner jag till: bland annat har jag läst och med uppskattnign recenserat hans ”Kirurgi”, som liksom hans översättningar av Mariane Satrapi har getts ut av Galago. Ytterligare en av redaktörerna, Lina Neidestam, har jag också läst med uppskattning – hennes ”Zelda” går i Nemi.

Jag borde alltså vara mycket till freds med den här tidningen, men faktum är att jag är besviken.

Aurora Waldehaugs korta svart-vita och lite skräckromantiska men komiska serier lockar visserligen till mer läsning, och Fabian Göranssons och Jan BieleckisMitt liv som fubbot” har åtminstone lite humoristisk distans, men numrets robothuvudtema avsätter inga riktigt spännande resultat. Flera av serierna, till exempel Per SjögrensBrandrigan” vittnar om sina skapares vilja till dramatisk bildgestaltning – men storyn håller inte, och huvudfigurens muskulösa kropp – för att återvända till ”Brandrigan” – ter sig som en oavsiktlig parodi. Ska man åstadkomma spännande episka serier, måste man utgå från en historia som fångar läsarnas intresse och sen kunna gestalta den i bild.

2011 års Olof Palme-pris till Lydia Cacho och Roberto Saviano

29 januari 2012 17:22 | Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | 21 kommentarer

Olof Palme-priset är arbetarrörelsens största pris, 75.000 USD, och delas sedan 1987 årligen ut till personer som har gjort insatser i Olof Palmes anda. Priset delas ut i anslutning till Olof Palmes fördelsedag den 30 januari; i år skedde prisutdelningen i fredags, den 27 januari.

Årets pristagare, mexikanskan Lydia Cacho och italienaren Roberto Saviano, har båda, med risk för sina egna liv, gjort stora insatser för att bekämpa kriminella nätverk. Cacho har bekämpat korruption, också bland politiker, pedofilnätverk, trafficking och kvinnoförtryck. Saviano har skrivit om maffiaorganisationen Camorran. Priset de båda får betala för sitt engagemang är ständigt dödshot – heder åt människor som vägrar att tiga och blunda!

Prismotiveringarna lästes upp av Palmefondens ordförande Pierre Schori och prisen överlämndes, med ytterligare några personliga ord, av Lisbet Palme; även paret Palmes söner var som vanligt närvarande. Efter prisceremonin frågades de båda pristagarna ut av Titti Nylander, som behärskar också italienska, det språk Saviano känner sig tillräckligt hemma på – Cacho talar flytande vårt universalspråk, engelska. Prisceremonin ramades in med ett par fina sångnummer av Titiyo.

Efteråt blev det konkurrens om uppmärksamheten.

Bland de närvarande gästerna i publiken fanns, som alltid, den socialdemokratiska partiledningen och ett antal mycket kända partiveteraner, dock tyvärr inte min hustru som är hemma på tillfällig permission från Akademiska. Bland de här ledande partivännerna fanns förstås också den alldeles nyvalde (på partistyrelsemöte tidigare samma dag) partiordföranden Stefan Löfven.

När det värsta fotoståhejet hade lagt sig och jag hade gått in i lokalen där gästerna bjöds på snittar, frukt och ett glas vin, stötte jag på Stefan i vimlet. Jag tillhör en lite äldre generation, så jag känner honom inte närmare, även om vi har träffats och hälsat, men han stannade till när han fick syn på mig, och jag tryckte då hans hand och önskade honom lycka till, vilket jag verkligen menar – nu behöver både han och vårt sargade parti uppslutning och god vilja.

I övrigt träffade jag en mängd forna arbetskamrater och goda vänner – hann också för dem och flera av partiveteranerna förklara varför Birgitta inte kunde vara med i dag. Jag fick mängder av hälsningar med mig hem.

Bland dem jag träffade fanns också några som själva har varit med om hela karusellen kring först Juholts avgång, sedan delaktiga i beslutet att låta budet gå till Löfven. Med en av dessa, till vilken jag sedan gammalt har en förtrolig relation, fick jag också ett intressant samtal om läget i vårt parti. Men vad som sas där är inget för era öron.

Mycket hörvärd konsert

29 januari 2012 16:15 | Musik, Ur dagboken | 1 kommentar

Eftersom Birgitta var tillhållen av Akademiska att ta det lugnt och hålla sig hemma, var jag för första gången på länge ensam på torsdagskvällens abonnemangskonsert i Musikens hus. Tråkigt för Birgitta, för det blev en mycket hörvärd konsert, och då inte bara för mig, detta för att programmet inleddes med ett nyskrivet verk av en estnisk kompositör.

Kompositören, Helena Tulve, född 1972, var för övrigt själv närvarande, när hennes ”Anastacia” (2011), ett gemensamt beställningsverk från Uppsala kammarorkester och Estlands nationalorkester, fick sitt första svenska uppförande.

De estniska benämningarna på verkets två satser för tanken till ett ökenlandskap och längtan efter vatten, och ”Anastacia” är mycket riktigt en ökenväxt, även benämnd Jerikos ros. Runt den finns visserligen en kristen symbolik, men enligt vad jag har läst mig till knyter Tulve snarare an till sufismen.

Nu är jag för egen del egentligen inte särskilt road av den sortens tolkningar av musik; för min del räcker det att verket, med både dissonanser och mer harmoniska partier, väckte min nyfikenhet på mer av Tulve.

Uppsala kammarorkester har ju Tulves (och min) landsman Paul Mägi som huvuddirigent, men vid det här tillfället leddes orkestern av en annan est, Olari Elts, normalt förste gästdirigent hos Helsingforsfilharmonikerna. Det är fantastiskt roligt att det mycket vitala estniska musiklivet på det här sättet och på många andra sätt under senare år har blivit en närmast självklar del av det nordiska musiklivet.

Elts’ och kammarorkesterns framförande av Felix Mendelssohns (1809-1847) mycket välkända ”Konsert för violin och orkester” i E-moll (1844, och premiärspelad året därpå) – de flesta av oss som regelbundet lyssnar på klassisk musik känner till exempel omedelbart igen temat i verkets inledande allegro molto apassionato – var förvisso mycket hörvärt, men det som här överglänste allt annat var den tyska violinisten Viviane Hagners virtuosa spel på en Sasserno Stradivarius från 1717. Så hon spelade, till exempel i den avslutande allegro molto vivace!

Efter pausen återkom kammarorkestern i Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Symfoni nummer 7” i A-dur (1813). Liksom publiken gjorde vid uruppförandet, jublade jag särskilt åt andra satsen, ett allegretto, ursprungligen tydligen planerad som andante.

Melodikrysset nummer 4 2012

28 januari 2012 12:09 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 43 kommentarer

I går var jag i Stockholm och träffade bland annat min nye partiordförande Stefan Löfven, som jag gratulerade. Nu kommer det att vända uppåt för vårt parti!

Men i dag är jag på den vanliga banan igen. För att vitsa till det lite inledningsvis: ”Yes, We Have No Bananas” handlade om en annan typ av banan. Jag minns den både med Benny Goodman och med Spike Jones.

Och för att ta den andra delen av samma fruktfråga: ”Saft, saft, hallonsaft” sjöng Smurfarna. Om ni som jag är i morfarsåldern (för min del snart också i farfarsåldern), har ni kanske liksom jag gamla smurfalbum på en vind som lockar småfolk. Smurfarna är förresten i ropet igen – det har till exempel börjat komma ut en ny smurftidning, som jag har köpt åt mitt barnbarn Klara.

Uppskattad i de yngre åldrarna blev förresten också Linus Wahlgren, när han sjöng ”Jag är en astronaut”. Mig förvillar man inte genom att i stället sjunga ”Jag vill inte bo i stan”.

Det var för övrigt inte mycket i dagens kryss som kändes svårt för mig. ”Spartacus” med Kirk Douglas har jag i och för sig aldrig själv sett, men jag känner väl till Stanley Kubrick och har sett flera av hans filmer.

Filmen ”PS Sista sommaren” har jag heller inte sett, men jag minns mycket väl ”Allt som jag känner” med Tone Norum och Tommy Nilsson från Svensktoppen, där den låg i 35 veckor 1987-1988. Den slog alltså igenom före filmlanseringen, som kom 1988.

Jag är ju själv i Gamle Svartens ålder, och eftersom jag har ett hästminne kommer jag också i håg en annan hästlåt, ”En sliten grimma”, där man bland annat kunde se hästen trava 1959 i Streaplers’ version.

”Boten Anna” med Basshunter – Erik Altberg – travade på den också i dag – vi har hört den tidigare i Melodikrysset. För övrigt tyckte jag det lät som om Anders Eldeman sa ”Båten Anna”, men någon båt var hon ju inte.

Nå, nå – ”Nu ska vi vara snälla”. Det var Karl Gerhard som skrev och framförde den, redan 1936.

Så här års visar Anders Eldeman allt tydligare tecken på att vi inte riktigt befinner oss i hans årstid – inte min heller för den delen.

Alltså lät han inte bara Tone Norum och Tommy Nilsson besjunga sista sommaren – se ovan.

Vi fick också höra Svante Thuresson och Lisa Nilsson besjunga ”Solen i maj”.

Och jag medger att jag gärna skulle vara på den blomstrande äng Evert Taube besjunger i ”Sjösala vals”, i dag nödtorftigt kamouflerad i en version med Katja Cardinal.

Men i dag var det de lättidentifierade melodiernas melodikryss. Ytterligare ett exempel är ABBAs ”Ring, ring”, här i instrumentalversion, där det ju inte är särskilt svårt att minnas frasen ”Men så svara då!”. Jag hörde den, fast då förstås på engelska, i ABBA-musikalen på Broadway.

The Beatles har jag allt av på skiva. Men i dag hade Eldeman ändå valt – och för det ska han ha ett erkännande – att låta oss få höra ”Lucy In the Sky With the Diamonds” på klassisk gitarr. Inte för att det blev bättre så, men åtminstone lite svårare.

Sen är det bara dagens inledande låt kvar att redovisa, den med Bob Marley. Jag delar varken hans tro eller förkärlek för vissa stimulantia, men en stor artist var han onekligen. Ett exempel är den låt som inledde dagens kryss, ”No Woman, No Cry”.

Min egen har jag nu fått hem från sjukhuset, och för min del känner jag glädje över det. Dock ska hon under den kommande veckan tillbka till hjärtkliniken för ytterligare åtgärder. Hoppas det hjälper mer definitivt den här gången.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Kors(ords)fäst igen

27 januari 2012 11:35 | Media | Inga kommentarer

En gammal bekant tipsar mig om att jag förekom i Dagens Nyheters korsord i går.

Jag har kollat DN, ännu inte hunnit lösa hela det aktuella krysset men hittat följande:
ÄR EN(N) KOKK.

Det borde bli EST.

Pressgrodor

26 januari 2012 16:17 | Citat | 1 kommentar

Hittat via Journalisten nummer 1 2012:

Allemansrätten medger inte
våldtäkt på annans mark

ATL.NU

Förstärkt facklig-politisk samverkan

26 januari 2012 15:28 | Politik | 18 kommentarer

Allt pekar mot att ordföranden i IF Metall Stefan Löfven blir ny socialdemokratisk partiledare.

Löfven, född 1957, är så pass ny i VU-kretsen, att jag inte kännder honom närmare – företrädare som Bert Lundin och Göran Jonsson hörde till de fackliga ledare jag hade ett mycket gott förhållande till, men Löfvens inträde i VU skedde alltså efter det att jag hade lämnat uppdraget som dess protokollsekreterare.

Löfven har på ett par punkter – kärnkraften och jämställdhetspotten – agerat på ett sätt som inte stämmer överen med mina värderingar, men jag vågar gissa att han, om han väljs, kommer att agera klokt, det vill säga mer se till partiets bästa än med hänsyn främst till sina förbundsmedlemmars förmenta intressen.

Å andra sidan är det ett väldigt lyft för socialdemokratin att dess karaktär av arbetareparti med valet av Löfven får ny tyngd. Och hans gedigna fackliga förankring kommer nog att räknas honom till godo också i breda tjänstemannakretsar. Med Löfven som ordförande för Socialdemokraterna kommer partiet rimligen att hårt driva frågor som jobb, arbetslöshetsersättning och arbetsrätt.

Därmed täpper ett val av just Löfven ganska effektivt till det läckage till Vänsterpartiet, som vi nyss såg tecken på i en opinionsmätning. Om motsvarande sker gent emot Miljöpartiet är mer svårprognostiserat. Men om Löfven lyckas dämpa sin dragning till känkraften, ska nog även det gå.

För att socialdemokratin ska gå mot en nystart krävs också att partiet, nu under Löfvens ledning, fullföljer den omorientering i inställningen till vinstdriven verksamhet inom vård, skola och omsorg, som påbörjades under Håkan Juholts ledning.

Här vågar jag hoppas att Löfven, fostrad i Ångermanland, ska knyta an till den mer trditionella socialdemokratiska synen på gemensam sektor, som det finns mer av i skogslänen än i den huvudstadsregion, där IF Metall har sitt huvudkontor.

Ett handikapp har Löfven onekligen: han sitter inte i Riksdagen.

I avvaktan på att oppositionsledaren ska kunna ta plats i Riksdagen, får man väl kanske göra en del ommöbleringar även där: nu blir det ännu viktigare vilka som får föra partiets talan i till exempel partiledardebatter och ekonomiska debatter.

Och fram till dess att den nye partiledaren får möjlighet att själv föra partiets talan i Riksdagen, får han väl turnera flitigt land och rike runt och då och då utmana både statsministern och de övriga borgerliga partiledarna på offentlig debatt.

Räddaren i nöden?

25 januari 2012 18:12 | Media, Politik | 16 kommentarer

Jag läser med stigande förundran tidningarnas spekulationer om vem som skulle kunna bli socialdemokratins räddare i nöden: Margot Wallström, Pär Nuder, Ulrika Messing, Anders Sundström, Jan Eliasson

Jag skulle kunna ge lämplighetsbedömningar av dem allihop – jag har nämligen hygglig kunskap om, till och med en del egna erfarenheter av deras kapacitet.

Men jag väljer att låta bli, åtminstone till dess att diskussionen – Gud och Marx bevare socialdemokratin! – förefaller att bli allvar.

Visserligen ser jag förtjänster, men också brister, hos de här av andra utpekade kandidaterna – och inte minst har samtliga nackdelen, att de inte sitter i Riksdagen, där konfrontationerna med regeringen äger rum.

Jag väljer att som exempel nagelfara Jan Eliasson, en person som jag känner en smula och dessutom tycker mycket om; märk alltså att det inte är fråga om sågning av en meningsmotståndare.

Jan har internationella medlarmeriter från sitt samarbete med Olof Palme, och han har också kort erfarenhet av att vara minister på utrikesområdet. Men hans tid i regeringen blev mycket kort, och hans kunskaper om svensk inrikespolitik är rimligen begränsade, detta eftersom en mycket stor del av hans viktiga värv har utförts utomlands.

Och så sitter han, i likhet med övriga ovan nämnda, inte i Riksdagen.

Redan för årtionden sedan fanns det partivänner som föreslog Eliasson som partiledare – jag arbetade på den tiden i partisekreterarens kansli, och partiexpeditionens växel brukade koppla ”partiledarsamtalen” till mig; jag förde faktiskt statistik över förslagen och vidarebefordrade vilka som hade fått hur många röster till valberedningens ordförande, Sven Hulterström. Jag tyckte för egen del att det var intressant, att Jan Eliasson, på den tiden verkligen inte allmänt känd i partiet, hade gjort så stort intryck på partivänner runt om i landet, att de tyckte att han skulle axla manteln som partiledare.

Men det här är länge sedan.

Och vid det här laget har Jan hunnit bli 71 år.

Så klok som han är förstår han säkert själv vad det innebär.

Välj Thomas Bodström till partiledare! En motivering

24 januari 2012 13:59 | Citat, Korta meningar, Politik | 26 kommentarer

Bodil Malmsten skriver på sin blogg – länk finns här intill – om valet av ny partiledare för Socialdemokraterna:

Det tar mig emot, men när jag ser på Expressens förstasida att Thomas Bodström är chocknamnet till partiledarposten och enligt sina vänner ‘sugen på det’ måste jag stjäla Peter Englunds:
‘Vad som helst som håller honom borta från skrivandet.’

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^