Torsten Nilsson på tunnelbanan

Min gamla journalistvän (förr ledarskribent i Västerbottens Folkblad) medverkar numera då och då på Namn och Nytt i Dagens Nyheter; han framträder där som ”f d Junselebo”.

I dagens DN (15 mars 2018) återberättar han en historia, som han har hört förre kommunikationsministern (1945–1951), försvarsministern (1951–1957), socialministern (1957–1962) och utrikesministern (1962–1971) samt riksdagsledamoten (1941–1976) Torsten Nilsson berätta:

Torsten N satt på tunnelbanan – det var på den tiden en utrikesminister kunde göra det – och fann sig snart ordentligt betittad av en något beskänkt herre på ett säte intill. Efter ett tag kunde mannen inte hålla sig längre:

– Det var f-n vad du var lik Torsten Nilsson…

Då for den lede i mig, berättade Torsten Nilsson, så han svarade:

– Ja, det är faktiskt min bror.

Svaret kom direkt:

– Skryter du också, din jävel!

Sambastu och andra nakenbad

Från januari 1968 till mitten av 1974 var jag pressekreterare på Socialdemokratiska partistyrelsen. Sten Andersson var partisekreterare.

Till det vi förnyade umgänget med media med under min tid som pressekreterare och Stens som partisekreterare var regelbundna träffar med hela redaktioner med uppgift att bevaka svensk politik: Aftonbladets ledarredaktion, inrikesgrupperna i de båda TV-kanalernas nyhetsprogram och så vidare. De här träffarna anordnades som bättre middagar med åtföljande bastu och övernattning på Bommersvik – i förutsättningarna ingick, att samtalen var off the record (något som dagens nyhetsredaktioner inte skulle acceptera men som de som då deltog fann mycket matnyttigt).

Vid ett sådant tillfälle hade vi bjudit in TV1s inrikesgrupp, som leddes av Gustaf Olivecrona. Samtliga ville komma och snacka med Sten, men Olivecrona hade förbjudit den enda kvinnliga medarbetaren, Clary Jansson, att komma förrän bastun var avklarad – hon fick sköta sändningen den kvällen (men kom senare).

På den tiden praktiserade Bommersvik nämligen sambastu.

Vi klädde av oss och tågade in i bastun – samt fann att där redan satt delar av en kurs från kvinnoförbundet. Gustaf Olivecrona sökte, med en min av att över huvud taget inte se kvinnorna, en ledig plats och började konversera om politik med Sten Andersson. De som däremot inte försökte ignorera några var kvinnorna – som ju plötsligt fick beskåda två celebriteter, Sten Andersson och Gustaf Olivecrona, båda utan en tråd på kroppen. En av damerna satt kvar så länge i hettan, att hon till slut måste rusa ut ur bastun och kasta sig i Yngerns kalla vatten – med påföljd att hon fick kramp och sjönk. Till hennes räddning ilade då Sten Andersson, som också fick upp henne, fortfarande vid liv.

Detta har ägt rum; jag var alltså själv med.

Men Sten Andersson kom senare med en fortsättning:

Långt därefter, på ett val- eller första maj-möte, kommer en dam ur publiken fram till honom. Hon presenterar sig och sin man, som hon också har med sig, och börjar sen:

– Du minns väl inte mig Sten, men…

Då går det plötsligt upp ett ljus för Sten:

– Jo nu minns jag, men först var det inte alldeles lätt. Du hade ju inga kläder på dig den gången.

* * *

Sambastandet på Bommersvik infördes, vill jag minnas, med tidens jämlikhetsargument men hade säkert också som bakgrund att de många ungdomar, som var på Bommers på kurs, som alla andra ungdomar var intresserade av varann även utan en tråd på kroppen.

Så småningom kom det i alla fall också en motreaktion – alla hade inte lust att exponera sig nakna för alla andra – och det blev åter en kill- och en tjejavdelning. Fast som ett slags kompromiss fortsatte man att i herrbastudelen ha sambastu sent på kvällarna.

Hur det är nu för tiden, vet jag inte – jag har inte varit på Bommers på evigheter.

Men under de här åren var jag relativt ofta där som föreläsare, ofta på partiets ideologikurser, och som föreläsare/kursledare stannade man i vart fall kvar över natten, ibland under flera dygn.

Det förekom då föreläsningar med åtföljande diskussion och även kurssamkväm med vickning under kvällarna, och innan man gick till sängs kunde det då vara lockande att gå ner till bastun för en stunds avslappning. Och då hände det förstås någon gång, att det satt nakna ungdomar av båda könen i bastun. Bastun, ganska rymlig, hade lavar på olika höjd på båda sidor, men eftersom gänget av ungdomar alltid satt tillsammans på ena sidan, fick jag alltid vid de här tillfällena den motsatta sidan av bastun för mig själv.

* * *

Det här nakenbastandet spred sig också i andra sammanhang.

Jag minns till exempel ett tillfälle då jag i egenskap av pressekreterare var på valturné med Olof Palme och alla som hade någon funktion på turnén, när denna passerade Harpsund, av partiordföranden/statsministern inbjöds på vickning och övernattning där.

Med på turnén var också musiker samt ett par kända sångerskor, och när, ganska sent på kvällen, större delen av turnésällskapet beslöt sig för att basta, följde åtminstone en av sångerskorna också med. Den andra tror jag under tiden hade rott ut på Harpsundssjön och sjöng där, mycket högt.

* * *

1969 köpte Birgitta och jag vårt sommarhus i Öregrund.

I början var det mycket primitivt – saknade både vatten och avlopp. Men vi installerade detta, i början dock bara en enda kallvattenkran i köket. Vatten för disk och även rakning/tvättning värmde vi i stora kastruller på en elektrisk platta.

Eftersom den i årtionden åt sitt öde lämnade tomten fordrade både mycket gräv- och röjarbete och utkärrning av ditforslad jord, slet jag som en mullvad för att få ordning på den och blev följaktligen ganska svettig och skitig. Besök i den kommunala bastun en gång i veckan hjälpte ju då förstås, men det gick ju inte att tvätta av kroppen bara en gång i veckan, så en del kvällar gick jag ner till Tallparksbadet, tvättade av mig med tvål och tog ett dopp i havet.

I Tallparken i Öregrund fanns – och finns – det ett officiellt, alltså av kommunen inrättat och skyltat, nakenbad, ganska vidsträckt med både solklippor och grytor i lä, lämpliga för lite blåsiga dagar, och det var alltså dit jag gick.

Jag har också provat att ligga där soliga dagar för att få solbränna över hela kroppen och slippa våta badbyxor, men det gav jag ganska snart upp. Det som störde mig var inte det faktum att där förekom nakna damer utan upptäckten att de som påfallande ofta samlades på klipporna omkring mig var nakna män, helt uppenbart med en annan sexuell läggning än den jag har.

* * *

Hustrun och jag fastnade i stället för att som badplats ha ett badberg bortom nakenbadet, ett berg med lite olika lämpliga lägen om man ser till sol och vind.

Den svårflirtade Per Edvin Sköld

Dagens Nyheters Namn och Nytt-sida har nu under ganska lång tid publicerat Gunnar Sträng-historier, många av dem välkända för oss som hade nöjet att ha en del att göra med honom under han kraft dagar. Inte minst under långa biltransporter kunde han roa sina medpassagerare med till exempel berättelser om sin egen bildningsgång med hjälp av böcker från soptippen i Lövsta, något som Erik Eriksson berättar om i dagens DN.

Bredvid denna Sträng-historia hittar man en annan insänd historia om en annan gammal socialdemokrat, Per Edvin Sköld. Den stämmer till punkt och pricka med den bild jag har fått av honom också genom andra:

Skölds besök

På NoN har Strängs kärvhet belysts flera gånger. Även hans företrädare kunde uppvisa detta. Per Edvin Sköld var inbjuden att hålla ett anförande hos Arbetarekommunen i Ängelholm i början av 1950-talet, då han var finansminister. Sköld bodde i N:a Rörum, cirka sex mil från Ängelholm. Han kom dock med allmänna kommunikationer och möttes av murarmästare Söderström och landstingsmannen Gusti Gustavsson från Arbetarekommunen.

Välkomstkommittén föreslog att få visa Ängelholm varvid Sköld replikerade: ”Jag har varit här många gånger så det behövs ingen förevisning.” ”Jamen då ska vi be att få bjuda på lunch på Klitterhus, där vi beställt bord.” På denna inbjudan svarade Sköld: ”Jag har redan ätit!”

Murarmästare Söderström var lite lomhörd vilket gjorde att han talade högt även när han trodde sig viska. Han vände sig till Gusti Gustavsson och sa, i tron att han viskade, ”Ta du hand om den djäveln. Jag har aldrig gillat den fan!”

Berättat för min far av Gusti Gustavsson

Froste i Sin

PS. Den som önskar se en bild på Per Edvin Sköld kan ta en enkrona med Gustav VI Adolfs siluett på, vända den upp och ned så att G VI A:s huvud är nedåt, hålla för G VI A:s hår och vips har man siluetten av Per Edvin Sköld.

Danmark: Socialdemokratiet etta men med Venstre i hälarna

Den senaste mätningen från Voxmeter återställer den förväntade ordningen bland de i dag tre största partierna i Danmark.

Största parti, om än relativt knappt, är Socialdemokratiet med 23,7 procent (22,5 procent i Berlingske Barometer). Voxmeters aktuella resultat ligger på nåbart avstånd från partiets resultat i 2011 års folketingsval, 24,8 procent.

Men hack i häl har Socialdemokratiet även i den här mätningen borgerliga Venstre med 23,2 procent (21,6 procent i barometern). Det här är en återhämtning efter de stora opinionsförluster partiledaren förorsakade partiet, men fortfarande är det en bit kvar till partiets resultat i valet 2011, 26,7 procent.

I den här mätningen ligger högerpopulistiska Dansk Folkeparti på tredje plats, men markant lägre med 17,0 procent, vilket kan jämföras med det betydligt högre barometergenomsnittet på 20,5 procent. Var partiet nu än ligger, ligger det mycket högre än i folketingsvalet 2011, då det fick 9,2 procent.

Konservative Folkeparti ligger med 5,2 procent aningen över, men med 4,5 procent i barometergenomsnittet aningen under valresultatet 2011, 4,9 procent.

Det andra mittenpartiet, Liberal Alliance, som i folketingsvalet 2011 fick 5,0 procent, ligger nu på 5,1 procent (5,4 procent i barometern).

Vänsterliberala Radikale Venstre, som sitter i regeringen tillsammans med Socialdemokratiet, låg under lång tid under sitt stöd i 2011 års val, 9,1 procent, men ligger i den aktuella mätningen på 9,6 procent och i barometergenomsnittet på 9,1 procent.

Socialistisk Folkeparti, som lämnade regeringen, tycks ha gynnats av detta och får i den aktuella mätningen 6,9 procent (6,5 procent i barometergenomsnittet), men än är det en bit kvar till partiets resultat i 2011 års val, 9,2 procent.

Dess konkurrent, den rödgröna och feministiska Enhedslisten får i den aktuella mätningen 8,6 procent (8,8 procent i barometern), vilket, om man ser till tidigare mätresultat på över tio procent, tyder på en återströmning av väljare till SF. Fortfarande ligger Enhedslisten dock en bit över sitt valresultat 2011, 6,7 procent.

Politikerhistorier: Enn Kokk, sammanträdesförstörare

Jag erkännder. Under mitt långa liv i politiken har jag förstört många allvarliga sammanträden. Jag har, genom att skicka runt kommentarlappar, fått folk att helt tappa tråden.

Under det så kallade Storrådslaget 1979 hade jag satt mig i det utskott, som skulle försöka ena partiet i energifrågorna.

I det första fallet blandade jag, på ett för båda frågorna förödande sätt, ihop debatten om vattenkraften och den om kärnkraften. Under pågående utskottsarbete skickar jag fram en lapp till podiet, just när utskottet behandlar frågan om utbyggnad av de orörda norrlandsälvarna. Ordföranden, Ingvar Carlsson, läser upp den:

”Vi kan väl bygga ut älvarna utan att ladda dem. Var ska vi förresten göra av allt avfallsvatten?”

Mitt andra bidrag till debatten föranleds av att ökad användning av fossila bränslen enligt vårt arbetspapper hotar oss med en ny syndaflod men också av att Byggnads’ ordförande mycket aktivt under debatten har förordat utbyggnad av i princip allt som rinner:

”Om syndafloden kommer, kommer Bertil Whinberg att vilja bygga ut den.”

Också den läser Ingvar Carlsson upp.

Sen ser jag att någon där framme på podiet har skrivit en kommentar nederst på min lapp:

”Vilka regleringsdammar!”

Politikerhistorier: Johannes Antonsson

Under centerstämmorna i Karlstad 1977 bodde vi journalister, så även centerns partiledning, på OK Motorhotell. Jag vet inte om det var den annalkande kärnkraftskatastrofen som gjorde det, men en sen kväll i hotellets restaurang – där det inmundigades en del starka drycker – tillfrågade en av mina kolleger kommunministern, till lika kyrkoministern Johannes Antonsson om hans syn på evigheten.

Hr Antonsson visade sig ha tänkt igenom saken. På en pappersservett ritade han i princip följande figur:

/_A____/_B________________________________/ C

– Det här (A) är det lilla jag kan överblicka med mina sinnen och mitt förstånd. Det här (B) är vad vi kan utforska med starka teleskop och andra apparater. Där bortom (C) finns det stora okända kosmos.

Jag publicerade kyrkoministerns skiss i Aktuellt i politiken (s) med kommentaren: ”Han är ingen dålig evangelist, den käre Johannes (C)!

* * *

Någon tid därefter mötte jag honom utanför Folkets hus i Stockholm. Jag väntade mig förstås en skrapa, men Johannes Antonssons häpna kommentar var:

– Hur fasen fick du tag på den där servetten?

Politikerhistorier: ur barnamun

I Aktuellt i politiken (s) nummer 8 1977 (5 maj) publicerade jag på ledarsidan följande kåseri:

DET
HÄNDER

…att barn äger en politisk klarsynthet som man kan avundas dem.

Bland föreskole- och småskolebarnen går det till exempel ramsor om Thorbjörn Fälldin, som jag inte kan återge i tryck. Bortsett från att jag skulle få ett tryckfrihetsåtal på halsen, så skulle Svenska Dagbladet omedelbart publicera ramsan som exempel på socialdemokratins förfall.

Fastän det i själva verket är förskolebarnens och inte socialdemokratins verskonst det handlar om. (En funktionär på partistyrelsen är livrädd för att grannarna ska tro att det är han som har hittat på dom ramsor dottern kommer hem med från skolan.)

* Min egen son, Matti, fyra år, håller sig till ett sakligare plan i sina politiska analyser.

Han har uppenbarligen förstått att pappa är intresserad av det där dom pratar om i Rapport, och en kväll framför TV-apparaten visar han upp sitt eget intresse genom att peka på Olof Palme och säga:

– Nu är det den där som inte är så skojig som han som bestämmer.

Och som för att dokumentera sin egen kunskap tillägger han:

– Nu är det Fällbohman!

Detta är, jag svär, ingen gjord barnhistoria.

Hans äldre syster Anna, som nu är femton, satt en gång för länge sen också framför TVn och såg där Yngve Holmberg. Ropade:

– Mamma, där är högerspöket!

Den idén gav jag till Helga Henschen, som gjorde en teckning som dock föreställde Gösta Bohman i TV-rutan. (Bohman var mer aktuell i den valrörelsen.) Anna har mycket riktigt fått ett exemplar av ”Min gröna dröm är röd” med dedikation från Helga.

* En bekant har en yngre släkting, som visar en betydande ideologisk insikt.

På lekis diskuterar man av någon anledning det här med religion och Gud. Lekisfröken frågar vilka som tror på Gud. Alla räcker upp handen utom vår specielle yngling. Lekisfröken:

– Vad tror du på då?

– På Totaldemokraterna.

Kamraterna i Broderskapsrörelsen skulle kanske inte godkänna motsatsställningen. Men nog är det en träffsäker ideologisk bestämning.

Den kunde ha stått i partiprogrammet.

Enn Kokk

Politikerhistorier: Carl Lidbom

Carl Lidbom (1926-2004) var statsråd i statsrådsberedningen 1969-1975 och handelsminister 1975-1976. Politiker i vanlig mening var han väl aldrig, men Olof Palme använde honom som en uppfinningsrik problemlösare – ett av hans specialområden var juridiska nötter. Jag har själv tillsammans med honom snickrat ihop en småskrift från Socialdemokraterna om arbetsmiljöfrågor på den där tiden då vårt parti som en av sina paroller hade arbetslivets förnyelse.

Hans rent personliga talanger kom nog mer till sin rätta under den tid – 1982-1992 – då han var svensk ambassadör i Paris. Många återvände imponerade hem därifrån efter att ha sett ambassadör Lidbom personligen sabrera en flaska champagne.

I de svenska valrörelserna hade den ganska särpräglade Lidbom inte känt sig lika hemma. Men naturligtvis gjorde han sin plikt. De här båda historierna har jag fått av hans dåvarande (nu också han döde) informationssekreterare journalisten och deckarförfattaren Olle Högstrand:

* * *

Carl Lidbom var inte känd för att vara någon av de mer morgonpigga i vår rörelse. Östgötarna hade accepterat honom som kandidat på sin riksdagslista, så nu befann han sig på turné i Östergötland, som han annars inte hade något närmare förhållande till. En tidig morgon, med Calles mått mätt, anlände han till Ödeshög. Där leddes partiet, förtäljer historien, av en kvinnlig ordförande. Calle sitter och rör dystert i koppen med morgonkaffe. Känner på sig att han måste säja nånting:

– Jaha, så det är du som är Ödeshögs Indira Gandhi?

* * *

På den fortsatta turnén på den östgötska landsbygden får Lidbom syn på en kiosk och ber ombudsmannen som kör att stanna.

Han går fram till luckan och spanar in i kiosken:

– Har ni Le Monde?

Kioskägaren har aldrig hört talas om Le Monde men tror sig ändå förstå vad Lidbom kan tänkas vara ute efter:

– Nej, men vi har Black Jack.

Politikerhistorier: Sven Wedén

Sven Wedén, folkpartiledare 1967-1969, har väl inte satt några djupare avtryck i svensk politik, däremot blivit föremål för en del skämt: han var en närmast osannolik figur mitt under de unga liberalernas halmhattsepok.

Wedén hade av Folkpartiet i valet 1968 utrustats med en mikrofon och stod nu på Hötorget i Stockholm och snodde sig, inte bara i sladden. Till slut lyckades en äldre man få fatt på mikrofonen och ställde följande fråga:

– Tycker herr Wedén om getost?

– Ja, svarade Wedén. Men varför frågar Ni det?

– Jo. jag tänkte att jag äntligen skulle få ett bestämt svar – ja eller nej – på en fråga.

* * *

I samma valrörelse hade Folkpartiet också ett torgmöte med Sven Wedén i Gamla stan i Stockholm.

Bengt Åke Berg (s), anställd på Finansdepartementet, råkade under lunchen gå förbi Folkpartiets glest besökta torgmöte och passade på att gripa den mikrofon som stod till förfogande för dem som ville ställa frågor:

– Varför vill Folkpartiet höja skatten på sprit och tobak?

Själv var Berg inte intresserad av svaret utan fortsatte mot Finansdepartementet. Men medan Wedén började argumentera för sin och Folkpartiets ståndpunkt, tätnade plötsligt hans mycket lilla åhörarskara. De som hotfullt närmade sig var Gamla stans ledighetskommitté, den som i hög grad nyttjade både sprit och tobak.

Stämningen blev snabbt så spänd att Folkpartiet fick packa ihop, avbryta torgmötet och tillsammans med sin partiledare snabbt ge sig av.

Politikerhistorier: Thorbjörn Fälldin

Den förre centerledaren Thorbjörn Fälldin var kanske inte främst känd som en muntergök. Inte heller var han känd för sin slagfärdighet. De lustigheter som fanns kring hans person – och de var många – hade ofta udden riktad mot honom, och det är ju också intressant att notera.

En klassiker, ett riktigt slag under bältet, var det när Aftonbladet (s) i samband med den så kallade bordellaffären på sin etta släppte igenom ett korrekturfel, som nog inte var en miss av korrekturläsaren: man hade helt enkelt ”råkat” tappa första konsonanten i hans förnamn.

Själv har jag i tryck i Aktuellt i politiken (s) 1975 återgett en ganska rar historia, som speglar Fälldins dåtida kändisskap, till och med bland barn:

Jag var på centerstämma i Sundsvall och satt vid pressmiddagen nära Centerns informationsbas Rolf Örjes, som bredvid sig hade Elisabet Crona från Svenska Dagbladet. Under väntan på maten berättade hon om ett besök på Skansen tillsammans med sin man (Stig Jutterström på Aftonbladet) och barn.

Sonen Nisse ivrigt framför Skansens portar:

– Pappa! Mamma! Jag vill se Fälldinerna!