Politikerhistorier: Enn Kokk, sammanträdesförstörare

Jag erkännder. Under mitt långa liv i politiken har jag förstört många allvarliga sammanträden. Jag har, genom att skicka runt kommentarlappar, fått folk att helt tappa tråden.

Under det så kallade Storrådslaget 1979 hade jag satt mig i det utskott, som skulle försöka ena partiet i energifrågorna.

I det första fallet blandade jag, på ett för båda frågorna förödande sätt, ihop debatten om vattenkraften och den om kärnkraften. Under pågående utskottsarbete skickar jag fram en lapp till podiet, just när utskottet behandlar frågan om utbyggnad av de orörda norrlandsälvarna. Ordföranden, Ingvar Carlsson, läser upp den:

”Vi kan väl bygga ut älvarna utan att ladda dem. Var ska vi förresten göra av allt avfallsvatten?”

Mitt andra bidrag till debatten föranleds av att ökad användning av fossila bränslen enligt vårt arbetspapper hotar oss med en ny syndaflod men också av att Byggnads’ ordförande mycket aktivt under debatten har förordat utbyggnad av i princip allt som rinner:

”Om syndafloden kommer, kommer Bertil Whinberg att vilja bygga ut den.”

Också den läser Ingvar Carlsson upp.

Sen ser jag att någon där framme på podiet har skrivit en kommentar nederst på min lapp:

”Vilka regleringsdammar!”

Politikerhistorier: Johannes Antonsson

Under centerstämmorna i Karlstad 1977 bodde vi journalister, så även centerns partiledning, på OK Motorhotell. Jag vet inte om det var den annalkande kärnkraftskatastrofen som gjorde det, men en sen kväll i hotellets restaurang – där det inmundigades en del starka drycker – tillfrågade en av mina kolleger kommunministern, till lika kyrkoministern Johannes Antonsson om hans syn på evigheten.

Hr Antonsson visade sig ha tänkt igenom saken. På en pappersservett ritade han i princip följande figur:

/_A____/_B________________________________/ C

- Det här (A) är det lilla jag kan överblicka med mina sinnen och mitt förstånd. Det här (B) är vad vi kan utforska med starka teleskop och andra apparater. Där bortom (C) finns det stora okända kosmos.

Jag publicerade kyrkoministerns skiss i Aktuellt i politiken (s) med kommentaren: ”Han är ingen dålig evangelist, den käre Johannes (C)!

* * *

Någon tid därefter mötte jag honom utanför Folkets hus i Stockholm. Jag väntade mig förstås en skrapa, men Johannes Antonssons häpna kommentar var:

- Hur fasen fick du tag på den där servetten?

Politikerhistorier: ur barnamun

I Aktuellt i politiken (s) nummer 8 1977 (5 maj) publicerade jag på ledarsidan följande kåseri:

DET
HÄNDER

…att barn äger en politisk klarsynthet som man kan avundas dem.

Bland föreskole- och småskolebarnen går det till exempel ramsor om Thorbjörn Fälldin, som jag inte kan återge i tryck. Bortsett från att jag skulle få ett tryckfrihetsåtal på halsen, så skulle Svenska Dagbladet omedelbart publicera ramsan som exempel på socialdemokratins förfall.

Fastän det i själva verket är förskolebarnens och inte socialdemokratins verskonst det handlar om. (En funktionär på partistyrelsen är livrädd för att grannarna ska tro att det är han som har hittat på dom ramsor dottern kommer hem med från skolan.)

* Min egen son, Matti, fyra år, håller sig till ett sakligare plan i sina politiska analyser.

Han har uppenbarligen förstått att pappa är intresserad av det där dom pratar om i Rapport, och en kväll framför TV-apparaten visar han upp sitt eget intresse genom att peka på Olof Palme och säga:

- Nu är det den där som inte är så skojig som han som bestämmer.

Och som för att dokumentera sin egen kunskap tillägger han:

- Nu är det Fällbohman!

Detta är, jag svär, ingen gjord barnhistoria.

Hans äldre syster Anna, som nu är femton, satt en gång för länge sen också framför TVn och såg där Yngve Holmberg. Ropade:

- Mamma, där är högerspöket!

Den idén gav jag till Helga Henschen, som gjorde en teckning som dock föreställde Gösta Bohman i TV-rutan. (Bohman var mer aktuell i den valrörelsen.) Anna har mycket riktigt fått ett exemplar av ”Min gröna dröm är röd” med dedikation från Helga.

* En bekant har en yngre släkting, som visar en betydande ideologisk insikt.

På lekis diskuterar man av någon anledning det här med religion och Gud. Lekisfröken frågar vilka som tror på Gud. Alla räcker upp handen utom vår specielle yngling. Lekisfröken:

- Vad tror du på då?

- På Totaldemokraterna.

Kamraterna i Broderskapsrörelsen skulle kanske inte godkänna motsatsställningen. Men nog är det en träffsäker ideologisk bestämning.

Den kunde ha stått i partiprogrammet.

Enn Kokk

Politikerhistorier: Carl Lidbom

Carl Lidbom (1926-2004) var statsråd i statsrådsberedningen 1969-1975 och handelsminister 1975-1976. Politiker i vanlig mening var han väl aldrig, men Olof Palme använde honom som en uppfinningsrik problemlösare – ett av hans specialområden var juridiska nötter. Jag har själv tillsammans med honom snickrat ihop en småskrift från Socialdemokraterna om arbetsmiljöfrågor på den där tiden då vårt parti som en av sina paroller hade arbetslivets förnyelse.

Hans rent personliga talanger kom nog mer till sin rätta under den tid – 1982-1992 – då han var svensk ambassadör i Paris. Många återvände imponerade hem därifrån efter att ha sett ambassadör Lidbom personligen sabrera en flaska champagne.

I de svenska valrörelserna hade den ganska särpräglade Lidbom inte känt sig lika hemma. Men naturligtvis gjorde han sin plikt. De här båda historierna har jag fått av hans dåvarande (nu också han döde) informationssekreterare journalisten och deckarförfattaren Olle Högstrand:

* * *

Carl Lidbom var inte känd för att vara någon av de mer morgonpigga i vår rörelse. Östgötarna hade accepterat honom som kandidat på sin riksdagslista, så nu befann han sig på turné i Östergötland, som han annars inte hade något närmare förhållande till. En tidig morgon, med Calles mått mätt, anlände han till Ödeshög. Där leddes partiet, förtäljer historien, av en kvinnlig ordförande. Calle sitter och rör dystert i koppen med morgonkaffe. Känner på sig att han måste säja nånting:

- Jaha, så det är du som är Ödeshögs Indira Gandhi?

* * *

På den fortsatta turnén på den östgötska landsbygden får Lidbom syn på en kiosk och ber ombudsmannen som kör att stanna.

Han går fram till luckan och spanar in i kiosken:

- Har ni Le Monde?

Kioskägaren har aldrig hört talas om Le Monde men tror sig ändå förstå vad Lidbom kan tänkas vara ute efter:

- Nej, men vi har Black Jack.

Politikerhistorier: Sven Wedén

Sven Wedén, folkpartiledare 1967-1969, har väl inte satt några djupare avtryck i svensk politik, däremot blivit föremål för en del skämt: han var en närmast osannolik figur mitt under de unga liberalernas halmhattsepok.

Wedén hade av Folkpartiet i valet 1968 utrustats med en mikrofon och stod nu på Hötorget i Stockholm och snodde sig, inte bara i sladden. Till slut lyckades en äldre man få fatt på mikrofonen och ställde följande fråga:

- Tycker herr Wedén om getost?

- Ja, svarade Wedén. Men varför frågar Ni det?

- Jo. jag tänkte att jag äntligen skulle få ett bestämt svar – ja eller nej – på en fråga.

* * *

I samma valrörelse hade Folkpartiet också ett torgmöte med Sven Wedén i Gamla stan i Stockholm.

Bengt Åke Berg (s), anställd på Finansdepartementet, råkade under lunchen gå förbi Folkpartiets glest besökta torgmöte och passade på att gripa den mikrofon som stod till förfogande för dem som ville ställa frågor:

- Varför vill Folkpartiet höja skatten på sprit och tobak?

Själv var Berg inte intresserad av svaret utan fortsatte mot Finansdepartementet. Men medan Wedén började argumentera för sin och Folkpartiets ståndpunkt, tätnade plötsligt hans mycket lilla åhörarskara. De som hotfullt närmade sig var Gamla stans ledighetskommitté, den som i hög grad nyttjade både sprit och tobak.

Stämningen blev snabbt så spänd att Folkpartiet fick packa ihop, avbryta torgmötet och tillsammans med sin partiledare snabbt ge sig av.

Politikerhistorier: Thorbjörn Fälldin

Den förre centerledaren Thorbjörn Fälldin var kanske inte främst känd som en muntergök. Inte heller var han känd för sin slagfärdighet. De lustigheter som fanns kring hans person – och de var många – hade ofta udden riktad mot honom, och det är ju också intressant att notera.

En klassiker, ett riktigt slag under bältet, var det när Aftonbladet (s) i samband med den så kallade bordellaffären på sin etta släppte igenom ett korrekturfel, som nog inte var en miss av korrekturläsaren: man hade helt enkelt ”råkat” tappa första konsonanten i hans förnamn.

Själv har jag i tryck i Aktuellt i politiken (s) 1975 återgett en ganska rar historia, som speglar Fälldins dåtida kändisskap, till och med bland barn:

Jag var på centerstämma i Sundsvall och satt vid pressmiddagen nära Centerns informationsbas Rolf Örjes, som bredvid sig hade Elisabet Crona från Svenska Dagbladet. Under väntan på maten berättade hon om ett besök på Skansen tillsammans med sin man (Stig Jutterström på Aftonbladet) och barn.

Sonen Nisse ivrigt framför Skansens portar:

- Pappa! Mamma! Jag vill se Fälldinerna!

Politikerhistorier: Gunnar Lange

Jag vet inte hur många som i dag minns den socialdemokratiske politikern Gunnar Lange (1909-1976). Han var hur som helst statsråd under lång tid: civilminister 1954 och sen handelsminister 1955-1970.

Under perioden då jag inträdde i politiken på hög nivå och under slutet av hans politiska karriär vimlade det av Lange-historier, alla på temat glömska och sammanblandning.

Av dem väljer jag att berätta en med anknytning till en av mina tidiga partikongresser.

Oftast hade på den här tiden ansvarigt statsråd uppgiften att föra partistyrelsens talan på sitt fackområde i motionsdebatten. Den föredragande fick då också inleda debatten med ett kort anförande.

Det skulle snart bli Gunnar Langes tur, så han fanns på plats i partistyrelsens kafé- och samtalsutrymme bakom podiet i Folkets hus. Där sågs nu handelsministern vanka omkring med allt oroligare min.

Informationschefen på partistyrelsen, Sören Thunell, la förstås märke till detta och gick därför fram till Lange:

- Är det något jag kan hjälpa dig med, Gunnar?

- Jag kan inte hitta min väska, och jag har mitt anförande och faktamaterialet om motionerna liggande i den.

- Jag ska försöka hitta den. Hur ser väskan ut?

- Det var en sån där. (Lange pekar på en kongressväska, av vilken det finns cirka 1.500 exemplar utströdda över hela Folkets hus.)

* * *

Från vännen och gamle journalistkollegan Mats Rosin i Umeå anländer en annan Lange-historia, värd att lyft upp i läsarnas synfält:

På besök i Oslo (Nordiska Rådet?) var Gunnar Lange och Tage Erlander en kväll på väg hem från en middag. Plötsligt stannar Lange upp och börjar svära våldsamt.
När Erlander undrar varför svarar Lange att han har glömt sin pipa i Askersund.

Erlander: För det första är det inte i Askersund utan på Akershus vi har varit, för det andra har du pipan i munnen och för det tredje ska du ge f-n i att svära så förb-at.

* * *

S-bloggaren Bengt Silfverstrand följer mig i spåren och publicerar på sin blogg följande Lange-historia:

Det var en skärtorsdag året då Gunnar Lange lämnade sin post som handelsminister och avgick från den socialdemokratiska regeringen. Vid regeringslunchen samma dag utbrast Lange:

-Jag känner mig som Jesus vid den sista måltiden.

Regeringschefen Olof Palme replikerade blixtsnabbt:

- Må så vara, bara du inte återuppstår på söndag….

Politikerhistorier: Gunnar Hedlund

Som verksam på hög politisk nivå (S) och i egenskap av chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) kom jag ganska ofta också i kontakt med ledande företrädare för andra partier.

Veckan före midsommar varje år följde jag till exempel under min journalisttid alltid centerstämmorna – partiets dåvarande, nu för länge sedan döde informationschef Rolf Örjes brukade säga att jag, eftersom jag hade deltagit i fler centerstämmor än de flesta centerpartister, nog följande år skulle få Bramstorpsplaketten.

Jag hann på det här sättet avverka flera centerledare; jag deltog faktiskt i några centerstämmor redan på Gunnar Hedlunds tid som centerledare. Jag har till och med hjälpt honom att hitta rätt på hans parkerade bil i en stämmostad, som jag var mer hemma i än han.

* * *

Gunnar Hedlund var en mästare i lakonismer.

På den aktuella centerstämman hade partiledaren (C) som vanligt en pressträff för oss journalister. En av mina journalistkolleger hade i verksamhetsberättelsen hittat data som entydigt tydde på att Centern stadigt förlorade medlemmar. Kollegan rabblade siffror och frågade sen Hedlund vad medlemsminskningen berodde på.

Hedlunds korta svar innehöll säkert sanningen om hans dåförtiden åldrande parti:

- Dom har väl dött.

* * *

Vid ett annat sådant tillfälle hade en av journalisterna bland motionerna till stämman hittat en som handlade om P-piller för män och frågade följaktligen Hedlund om hans syn på den frågan.

Hedlund (vid det här laget en mycket gammal man):

- Det är inte aktuellt för min del.

Politikerhistorier: Sten Andersson

Ett läsarbrev föranledde mig att i minnets gömslen leta efter politikerhistorier, gärna självupplevda.

Det slog mig då att jag faktiskt har publicerat några sådana. I dödsrunan över Sten Andersson berättade jag ett par episoder från tiden då han var partisekreterare och således min chef på partikontoret, beläget på Sveavägen 68.

* * *

Vid ett tillfälle kom jag – jag var pressekreterare då – en tidig morgon in på Stens rum i något ärende. Sten hade stängt dörren men var inte upptagen i telefon eller av någon annan person. Han verkade leta efter något. – Kan jag hjälpa dig med något, Sten? frågade jag som den tjänstvillige unge medarbetare jag var.

Sten berättade då att han hade åkt in med tunnelbanan till station Rådmansgatan, T-banestationen närmast 68an. Det var fullt i vagnen, och han stod där och höll i sig i en stång, när det plötsligt började klia påtagligt på ena axeln. Sten försökte kratsa sig där, men då förflyttade sig det som kliade till andra axeln, och så där höll det på till dess att han plötsligt förstod: I hans ytterrock befann sig sonens dansmus! Nu gällde det att bara hålla masken och så snabbt som möjligt ta sig upp till rummet på plan fyra på 68an. In alltså, stäng dörren och av med rocken! Men den kvicka musen smet förstås och klängde nu i ilfart runt väggarna. Och vad värre var: alldeles snart skulle han få besök av en ambassadör från ett arabiskt land. Som den rådige funktionär jag var, lyckades jag med hjälp av Stens sekreterare, Maud Björklund, snart hitta en tom glasburk med plåtlock, och så gjorde vi andningshål i locket åt musen. Sen började jag jaga musen och knep den, varvid den för övrigt bet mig i fingret så att jag blödde. Vi hann stoppa musen i burken och få ut den, innan ambassadören kom. (Musen dog tyvärr.)

Så långt är historien fullständigt sann, men Sten hade inte varit Sten, om han inte hade bättrat på den lite och sen läckt den till Tysta Mari på DN. I den versionen slutar historien med att den arabiske ambassadören kommer in genom dörren, just i det ögonblick då Sten och jag har kastat oss ner på golvet i jakten på musen. Det hampar sig så, att vi båda ligger i riktning mot Mecka. Ambassadören blir mycket imponerad.

* * *

Till det vi förnyade umgänget med media med under min tid som pressekreterare och Stens som partisekreterare var regelbundna träffar med hela redaktioner med uppgift att bevaka svensk inrikespolitik (Aftonbladets ledarredaktion, inrikesgrupperna i de båda TV-kanalernas nyhetsprogram och så vidare). De här träffarna anordnades som bättre middagar med åtföljande bastu och övernattning på Bommersvik – i förutsättningarna ingick, att samtalen var off the record (något som dagens nyhetsredaktioner inte skulle acceptera men som de som då deltog fann mycket matnyttigt).

Vid ett sådant tillfälle hade vi bjudit in TV1s inrikesgrupp, som leddes av Gustaf Olivecrona. Samtliga ville komma och snacka med Sten, men Olivecrona hade förbjudit den enda kvinnliga medarbetaren, Clary Jansson, att komma förrän bastun var avklarad – hon fick sköta sändningen den kvällen (men kom senare).

På den tiden praktiserade Bommersvik nämligen sambastu.

Vi klädde av oss och tågade in i bastun – samt fann att där redan satt delar av en kurs från kvinnoförbundet. Gustaf Olivecrona sökte, med en min av att över huvud taget inte se kvinnorna, en ledig plats och började konversera om politik med Sten Andersson. De som däremot inte försökte ignorera några var kvinnorna – som ju plötsligt fick beskåda två celebriteter, Sten Andersson och Gustaf Olivecrona, båda utan en tråd på kroppen. En av damerna satt kvar så länge i hettan, att hon till slut måste rusa ut ur bastun och kasta sig i Yngerns kalla vatten – med påföljd att hon fick kramp och sjönk. Till hennes räddning ilade då Sten Andersson, som också fick upp henne, fortfarande vid liv.

Detta har ägt rum; jag var alltså själv med.

Men Sten Andersson kom senare med en fortsättning:

Långt därefter, på ett val- eller första maj-möte, kommer en dam ur publiken fram till honom. Hon presenterar sig och sin man, som hon också har med sig, och börjar sen:

- Du minns väl inte mig Sten, men…

Då går det plötsligt upp ett ljus för Sten:

- Jo nu minns jag, men först var det inte alldeles lätt. Du hade ju inga kläder på dig den gången.

* * *

Trodde jag att det fanns någon himmel, föreställer jag mig, att Sten nu satt där och skrattade. Han hade ett smittsamt garv.