Melodikrysset nummer 17 2018
28 april 2018 13:29 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Resor, Serier, Trädgård, Ur dagboken | 4 kommentarerI torsdags var jag i Uppsala, bland annat för provtagning, för bankbesök, för att hämta beställda böcker – deckarklassiker – på Akademibokhandeln/Lundeq och för att köpa ny tonerkassett till skrivaren. Just den variant jag behöver till min skrivare hade databutiken inte, så det slutade med att jag köpte en helt ny skrivare i stället. Den är inte riktigt i gång än, men datorn fungerar ju som den ska, så det uppstod inte några större problem när jag löste dagens melodikryss. Dessutom innehöll krysset i dag inga frågor, som jag inte kunde svaret på.
Krysset började i dag med ”De smukke unge mennesker”. Själv minns jag Kim Larsen och gruppen Gasolin främst från ”Hva gør vi nu lille du”, 1976, en mycket bra låt.
Egentligen var dagens två dubbelfrågor inte särskilt svåra, men om jag kunde begripa varför Anders Eldeman nu gång på gång gör dubbelfrågor, vars delar inte har med varann att göra. Jag vet ju också att det är långt fler än jag som retar sig på de här ologiskt sammanförda delfrågorna.
I den första dubbelfrågan spelades instrumentalt Cornelis Vreeswijks klassiker ”Herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”, vilket gav oss kryssvaret söt. Här fanns det i alla fall ett visst samband med den andra delen av frågan: Melodin spelades på ett ostämt piano.
I den andra dubbelfrågan hade de båda dubbelfrågorna inget begripligt samband med varann. Först spelades Gösta ”Snoddas” Nordgrens ”Flottarkärlek” i twisttakt. Och sen fick vi höra musik ur Pjotr Tjajkovskijs ”Svansjön”.
Dagens trippelfråga illustrerades med en låt som lätt fastnar i melodiminnet, ”All That She Wants”, och jag vet också att den gjordes av Ace of Base.
Redan innan ljudillustrationen, ”Wake Me Up”, spelades, förstod jag av Eldemans introduktion, att det han nu tänkte spela var något av Avicii (Tim Bergling).
Han är ju av kända och tragiska skäl mycket omskriven just nu, men själv har jag inget emot att få kryssfrågor, som förutsätter kunskap om musik lite längre tillbaka i tiden.
Robert Broberg har jag både sett på scen och har många skivor med, så för mig var det ingen match att känna igen ”Det som göms i snö kommer upp i tö”, där ordet fling används.
Och Thomas ”Orup” Erikssons ”Från Djursholm till Danvikstull” är också en fin låt.
Det tycker jag för övrigt att även ”Sun Street” från 1986 och med Katrina and the Waves är.
Flintstones bodde i Grottköping, minns vi som såg ”Familjen Flinta” i TV eller följde den som tecknad serie.
I TV har jag förstås också sett Roy och Roger i ”Macken”, där Claes Eriksson spelade.
Alla som regelbundet läser den här bloggen vet, att jag inte är troende kristen, men eftersom jag har gått i en skola. där man fortfarande lärde sig psalmer utantill och också sjöng dem, har jag både vid skolavslutningar och i andra sammanhang sjungit ”Den blomstertid nu kommer”. Den här psalmen, som skrevs av Israel Kolmodin för 1695 års psalmbok och sen har bearbetats av Johan Olof Wallin rymmer så mycket av den svenska sommaren. att man tror att Kolmodin använde sig av en folklig visförlaga:
1.
Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.
2.
De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna
som räcker året om.
3.
Man hörer fåglar sjunga
med mångahanda ljud,
skall icke då vår tunga
lovsäga Herren Gud?
Min själ, upphöj Guds ära,
stäm upp din glädjesång
till den som vill oss nära
och fröjda på en gång!
4.
Du milde Jesu Kriste,
Vår glädjesol och sköld,
Ditt ljus och hägn ej briste,
Uppvärm vårt sinnes köld.
Giv kärlekseld i hjärta
Men dämpa lustans brand;
Vänd bort all sorg och smärta
Med mild och mäktig hand.
5.
Du Sarons blomster sköna,
Du lilja i grön dal,
Ack, värdes själen kröna
Med alla dygders tal.
Av Sion må hon fuktas
Med nådens dagg, att hon
Förskönas och befruktas
Som ros på Libanon.
6.
Välsigna årets gröda
Och vattna du vårt land.
Giv oss nödtorftig föda,
Välsigna sjö och strand.
Av himlen drype fetma,
Bespisande vår jord,
Och flöde nådens sötma
Till oss av livets ord.
I vår egen trädgård orkar jag inte längre göra något av betydelse. Men det är underbart att se krokus och sippor blomma och för några dar sen gick jag in i den nyöppnade blomsterhandeln här i Öregrund och köpte ett par blommande stenpartiväxter och några påsar med blomfröer åt hustrun, som fortfarande stretar på ute.
Galago med ny redaktör
25 april 2018 20:37 | Media, Serier | Kommentering avstängdUtopi hette en i många avseenden intressant serietidning, som i motsats till Ordfront-ägda Galago satsade på episka serier, många av dem präglade av äventyr och skräck. Bland de serieskapare som medverkade i Utopi fanns Fabian Göranson, som jag tidigare har skrivit om.
Det var tråkigt att Utopi upphörde att komma ut, men det har i alla fall haft det goda med sig, att Fabian Göranson nu har börjat medverka i Galago.
I senaste numret (1 2018, nummer 130 sedan starten) finns en färsk och mycket läsvärd serie av Göranson, ”Aten är lava”, som i motsats till de flesta serier vi nu under lång tid har fått oss till livs där har en berättande och avslutad handling. Fast Göranson dök upp med en läsvärd reseberättelse redan i nummer 127, 2 2017, ”Några oplanerade dagar i Prag”, så publiceringen är inte ett verk av Galagos nya ansvariga utgivare, Sofia Olsson, och likalede4s nya chefredaktör, Rojin Pertow.
Vilka ambitioner de här två har när det gäller innehållet i Galago lär vi först så småningom få veta. Jag har ganska lång egen erfarenhet av att vara både ansvarig utgivare och chefredaktör, så jag vet att man både ärver redan inköpt material och gör klokt i att inte skrämma bort prenumeranter genom att i ett enda svep helt göra om den tidskrift de gamla prenumeranterna är vana vid.
Bland de också i övrigt oftast träffande enbildsbidragen vill jag särskilt nämna en, gjord av den nya ansvariga utgivaren Sofia Olsson: Den föreställer Ingvar Carlsson i skepnad av ”Foten”, och han får säga ”Satiren var bättre förr!”.
Annars hör ett par bidrag av två gamla Galago-medarbetare till det läsvärda i det aktuella numret: Lars Sjunnessons ”Tjocke-Bos allergiska undulat” och så även John Anderssons enbildsbidrag.
Oerhört vältecknad och innehållsmässigt otäck är norskan Anja Dahle Øverbyes serie utan namn.
Men allt är verkligen inte värt att rosa. Ett par serier om relationer och sex hör verkligen inte till det bästa i serieväg jag har läst, de av Agnes Jakobsson respektive av Elias Ericson. Och Freja Erixåns serie på samma tema är dessutom märkligt tecknad.
Numret avslutas med en riktig skitserie, signerad Malin Granath, om att ta debatten.
På distriktskongress med Göran Persson, Anna Ekström och Ardalan Shekarabi
24 april 2018 22:36 | Politik, Resor, Ur dagboken | 2 kommentarerJag har deltagit i distriktskongresserna i Uppsala län allt sedan 1960, då jag var nyvald ordförande i Laboremus. Jag hade många uppbackare inte bara där och i övrigt i Uppsala utan lärde snart känna partivänner runt om i hela partidistriktet – gjorde valtidning för länet och skjutsades därför runt till de olika kommunerna av Hans Alsén. Den nu tyvärr döde Sören Thunell använde under sin tid som SSU-ombudsman mig för att organisera en SSU-klubb på Katedralskolan och tog mig med på SSU-möten runt om i länet. När jag senare hjälpte en av de ledande i ett av facken och själv hade blivit halvtidsanställd ombudsman i Socialdemokratiska studentförbundet, fick Studentförbundet som tack låna en del av hans expedition i Folkets Hus, och på caféet där lärde jag under fikarasterna känna folk också från övriga LO-fack.
Allt det här ledde till att jag under några år valdes till ombud till de socialdemokratiska distriktskongresserna med högsta röstetal. Vid några distriktskongresser valdes jag också till protokollsekreterare. Det här bidrog sen till att jag från början av 1968 och i 34 år framåt kom att jobba på Socialdemokratiska partistyrelsen i Stockholm, först som pressekreterare, sen i nio år som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), därefter rekryterad av partisekreteraren till dennes kansli, så småningom också nordisk och baltisk sekreterare.
Att min hustru, som efter en period som lokalpolitiker i Uppsala blev riksdagsledamot, energi- och miljöminister, ledamot i partiets centrala VU och sen ändade sin politiska gärning som Riksdagens talman, efter sin pensionering årligen har fått inbjudan till partidistriktets kongress och där bland annat brukar hålla gästernas tacktal, som hon också har gjort till en eldande politisk appell, är välkänd bland dem som deltar i distriktskongresserna märktes i år liksom tidigare.
Hon gör det här lysande, och jag hoppas att hon får göra det här så länge hon orkar – hon fyller liksom jag själv 81 i år.
Ett växande antal av kongressdeltagarna känner inte mig, och många av dem vet säkert inte, varför också jag blir inbjuden till distriktskongresserna. Men distriktsordföranden, Ardalan Shekarabi, hälsade både Birgitta och mig som partidistriktets gäster – jag var alltså inte inbjuden i egenskap av Birgitta Dahls make. En gång i världen var det faktiskt jag som lockade Birgitta att gå med i Laboremus och gav henne hennes livs första partipolitiska uppdrag, att ta en valdebatt.
Laboremus är i dag en avsevärt mindre förening än den var då. Under 1960-talet växte Laboremus till Uppsalas största studentförening, med över 700 betalande och ofta mycket aktiva medlemmar.
Men i ett avseende är dagens Laboremus hyperaktivt: Av de 25 motionerna till distriktskongressen hade ett femtontal sänts in av Laboremus. Det är klart att det inte var strategiskt. På min tid koncentrerade vi oss mer och på att vinna majoritet på kongressen i någon för oss mycket viktig fråga. Ett lysande exempel är en motion om svenskt erkännande av Nordvietnam, en fråga där vi lyckades besegra motstånd från inte mindre än tre statsråd. Det här klarade vi genom att Laboremus’ talan fördes av Birgitta och att vi i förväg hade försäkrat oss om ett brett stöd, bland annat från Broderskapsrörelsen.
Den här gången var fyra statsråd/före detta statsråd vidtalade att tala inför kongressen, utöver de redan nämnda Ardalan Shekarabi och Birgitta Dahl också Anna Ekström från den nuvarande regeringen och så förre statsministern Göran Persson.
Jag har, på Perssons tid som partiordförande, både haft hans öra och i en viktig fråga, svensk anslutning till EEC, snart EG, fronderat mot den linje Persson och partiet valde. Det hindrar inte att jag fann hans anförande inför kongressen särskilt intressant, till exempel i pläderingen för att vårt parti mycket hårt borde driva frågan om ett rejält lyft av pensionerna. Utöver att det är ett högst berättigat krav skulle en valkampanj av det slaget bidra till att lyfta vårt parti till ett opinionsstöd långt över dagens mediokra nivå.
Persson fick långa applåder. Men sen sa distriktskongressen lik förbannat nej till en motion från tre kända pensionärer från Uppsala om avgiftsfri kollektivtrafik för pensionärer.
Distriktsstyrelsens föredragande i den här frågan var trafiklandstingsrådet Bertil Kinnunen.
Fast i dagens UNT läser jag, att samme Kinnunen snart kommer att lämna den posten och i stället börja jobba inom den privata sektorn.
Också bilresorna i Peter Gustavssons bil till och från Enköping, på hemvägen också med kommunalrådet Marlene Burwick i bilen, blev intressanta, genom att de i så hög grad handlade om politik både förr och nu. Jag berättade bland annat om den mycket breda verksamhet, även med starka inslag av kultur, som präglade Laboremus under 1960-talet och om de författare och andra som då blev aktiva i föreningen. Jag nämnde också att jag ett år vann partidistriktets medlemsvärvningstävling genom att organisera författare, skådespelare, musiker, konstnärer och andra i en nybildad Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening.
Och märk väl: Det här lyckades, eftersom vi respekterade att kulturarbetare inte vill gå i ledband. De är fria och kreativa själar.
Mycket hörvärt cellospel
23 april 2018 21:30 | Musik, Ur dagboken | Kommentering avstängdUppsala kammarorkester har den här säsongen inte haft någon fast chefdirigent. I stället har olika inlånade dirigenter lockat musikerna att bredda sin förmåga att framföra verk av lite olika typ, och vid torsdagens abonnemangskonsert lyckades Daniel Blendulf locka fram det bästa i bred mening ur orkestern.
Till det kom mycket hörvärt cellospel av den likaså inlånade solisten Torleif Thedéen.
Konserten startade med ett verk av den för mig obekanta Sally Beamish (född 1956), och hennes ”Whitescape” (2000) blev för mig kvällens stora positiva överraskning. I programmet ges en nyckel till det som kan tänkas ha inspirerat kompositören, men själv fångades jag framför allt av bruket av ovanliga rytminstrument.
Därefter följde musik av Arnold Schönberg (1874-1951), ”Kammarsymfoni nummer 2”, som kompositören påbörjade redan 1902 men blev färdig med först 1939 – uruppförandet skedde året därpå i New York. (Schönberg lämnade det allt brunare Europa för en ganska lång period.) Som man kan ana, präglas verket av ganska olika musikaliska tendenser, men Torleif Thedéens cellospel lyfte verket som helhet.
Efter pausen spelades Antonin Dvořáks (1841-1904) ”Cellokonsert i h-moll” (1895), också den först framförd i USA, men sin slutliga form fick den när han samma år hade återvänt till Tjeckien. Också i det här fallet var det Torleif Thedéens cellospel som bar musiken.
Melodikrysset nummer 16 2018
23 april 2018 2:17 | Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 4 kommentarerJag kom ensam till sommarhuset i Öregrund på lördag kväll, efter att ha varit på socialdemokratisk distriktskongress i Enköping – Birgitta stannade kvar i Uppsala för att i dag, söndag, lyssna på António Guterres, FNs generalsekreterare.
Först sent på kvällen har jag haft tid att lyssna på och lösa Melodikrysset.
Mycket där var ganska lätt, men åtminstone ett par frågor illustrerades med låtar och artister, som jag inte brukar lyssna på.
Den amerikanska gospelgruppen Mary Mary har jag nog aldrig hört.
Och Barry Manilow har jag aldrig gillat, därför inte heller hört ”Mandy”, som i dag dock spelades instrumentalt.
Vikingarna gjorde 1985 en svensk version av en andlig sång från 1942, ”Där rosor aldrig dör”, och den minns jag, men den gjordes i dag nästan oigenkännbar av Lars Roos. I original hette den ”Where Roses Never Fade”.
Ganska mycket var hämtat ur olika melodifestivaler, och dem har jag lyssnat på.
Robert Pontare har gjort en del hörvärt, men ”Himmel och hav” från 2017 hör inte till det bästa han har gjort.
”Fantasi” med Freestyle 1981 var bättre.
Och ”Euphoria” med Loreen 2012 var riktigt bra.
Sen fick vi också höra två svenska melodifestivalare som inte hade något annat gemensamt än att båda hade engelsk titel. 2008 sjöng Christer Sjögren ”I Love Europe”, och samma år vann Charlotte Perrelli med ”Hero”, som hon för övrigt vann ESC med. Ändå var båda låtarna svåra att känna igen, eftersom de misshandlades av Lennart Palm.
Man får vara glad över att han inte också gav sig på ”Change My Mind”, en färsk låt med Tove Styrke.
Jag gillar verkligen inte all countryartad musik, men jag gillar Alf Robertson, och hans ”Ta mig i din livbåt” fick mig inte att ändra mening.
”We Are the World” från USA for Africa 1985 är en utmärkt politisk låt, men här försökte Eldeman villa bort oss genom att spela den i jazzversion.
Tage Danielsson har jag både sett på scen och haft personligt kontakt med när han inför 1968 års val gav ut sin ”En soffliggres dagbok”. Jag har sett mängder av revyer med honom och parhästen Hans Alfredson, och jag har mycket av det här paret på skiva och på film. I dag fick vi höra Tage i ”Kärlek har ändrat karaktär”, i original ”Love Is’nt What It Used To Be” – den svenska versionen förekom i ”Hålligång på Berns”, 1963.
Många av oss, så även jag, fick sjunga ”It’s a Long Way To Tipperary”, när vi på 1950-talet gick i realskolan. Föga anade jag då att jag senare skulle komma att använda dess melodi i en egen sångbok, ”Joe Hills sånger” från 1969. Fast där hade jag med Joe Hills politiska version och så Jacob Brantings svenska tolkning av den, ”Det är lång väg att gå i soppkön”.
Ja, det var alltihop i lördagens kryss.
Inget melodikryss – jag är på socialdemokratisk distrriktskongress
20 april 2018 23:31 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängdDen här lördagen är jag på socialdemokratisk distriktskongress i Enköping.
Det betyder att jag inte kan lyssna på, lösa och skriva om Melodikrysset förrän på söndag.
Välkomna tillbaka då!
Taube i ny tappning – men sångbar blir han inte på det här viset
20 april 2018 18:33 | Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 6 kommentarerJag är en hängiven vän av Evert Taubes sånger. Jag har allt han själv spelade in på skiva, dessutom skivor med hans visor insjungna av sonen Sven-Bertil Taube, Fred Åkerström, Cornelis Vreeswijk, Lasse Tennander med flera, också samlings-CD med rader av andra artister. Jag har i vårt privata bibliotek många sångböcker med Taubes visor, och till det kommer att Taube finns representerad i rader av andra sångböcker, avsedda för allsång.
Så när Uppsala stadsteater i onsdags hade premiär på sångföreställningen ”Taube today”, var jag och Birgitta förstås där, jag själv tidigare på dagen befriad från det öronvax som gradvis har gjort min hörsel allt sämre.
”Taube today” är en musikteaterföreställning, skapad av danskarna Nikolaj Cederholm (koncept och regi) och Kåre Bjerkø (musikarrangemang).
Jag har tidigare sett och hört ett par musikteaterföreställningar, signerade Cederholm: 2011 på Uppsala stadsteater ”Män som blir en smula irriterade i sällskap med kvinnor” och 2014 på Fyrishov ”Come Together”, en musikteaterföreställning som bygger på beatleslåtar. Mina reaktioner, redovisade här på bloggen, var i båda fallen blandade.
Och samma kluvenhet känner jag inför den nu aktuella musikteaterföreställningen, ett samarbete mellan Uppsala stadsteater och Västmanlands teater.
De agerande sångartisterna och musikerna gör ett utmärkt jobb, men eftersom jag och Birgitta satt en bra bit från scenen och ljussättningen där i vissa partier inte gjorde det möjligt att se vem som gjorde vad, klarar jag inte att bedöma de enskilda prestationerna. Av de agerande är egentligen bara Aksel Morisse från Uppsala stadsteater välbekant för mig och av de övriga är det främst Niklas Hjulström jag känner till. I programmet finns en personpresentation utan bilder av samtliga medverkande, men det jag framför allt hade behövt var uppgifter om vem eller vilka som gjorde de olika sångnumren.
De senare avviker genomgående, ibland ganska radikalt, från Evert Taubes egna skivinspelningar, om man ser till rytm och sångbarhet för vanliga människor – kom i håg hur älskade och sjungna hans sånger är. Själv kan jag praktiskt taget alla av de cirka 25 melodier, som förekommer i den här föreställningen, och de här taubeskapelserna försvarar alla sin plats där. Vi får höra till exempel ”Dansen på Sunnanö”, ”Rosa på bal”, ”Fragancia”, ”Oxdragarsång”, ”Brevet från lillan”, ”strong>Nocturne”, ”Så länge skutan kan gå”, ”Möte i monsunen”, ”Min älskling du är som en ros”, ”Änglamark”, ”Calle Schewens vals” och ”Så skimrande var aldrig havet”.
Att jag ändå hade problem med den här föreställningen, har att göra med musikarren och, ganska ofta, med sättet att spela låtarna. Om syftet med det här var att fånga en yngre publik, van vid rock- och popmusik, var det dock ett misslyckande: På premiären var publiken verkligen inte ung; vi som var där var praktiskt taget alla tillräckligt gamla för att ha varit med om Taubes storhetstid. Och skulle föreställningen ha lockat fler i yngre åldrar, skulle de hur som helst inte ha lärt sig att sjunga Taubes sånger på det här viset – arren gjorde dem ofta icke sångbara för en bred publik.
Själva konceptet försökte också göra Taube till något han inte var. Nikolaj Cederholm ber i programbladet lite om ursäkt för att man har tagit med ”Flickan i Havanna” i programmet, eftersom en prostituerad har en huvudroll i den. Själv har jag aldrig ens kommit på tanken att köpa sex, men herregud: Den här sången skrevs av Taube 1921. I samma anda får några andra av Taubes visor här en kvinnlig i stället för som hos Taube manlig huvudperson. Själv har jag i hela mitt vuxna liv mycket aktivt verkat för och praktiserat jämställdhet, men det är på gränsen till övervåld att sjunga om Frida i stället för Fritiof Andersson.
Det här innebär inte, att jag ogillade föreställningen. Jag applåderade ofta, och jag ställde mig när föreställningen var slut tillsammans med den övriga publiken upp för stående applåder.
Rickard III gjord som Socker-Conny
18 april 2018 0:27 | Teater | Kommentering avstängdJag och Birgitta har varit på premiär på Uppsala stadsteater, en ganska annorlunda tolkning av William Shakespeares ”Rickard III”, i original från 1592 eller 1593 och då kallad ”The Life and Death of King Richard the Third”.
Jag har sett och läst ganska stora delar av Shakespeares pjäser, men ser man till scenuppsättningarna, är den här, i regi av Kjersti Horn och i bearbetning (bland annat förkortning) av originalet, gjord av Horn och Eva Melander, nog den märkligaste jag har sett, och med det menar jag något både positivt och negativt.
Ta bara sådant som scenografi och kostym (Sven Haraldsson), mask och peruk (Ella Carlefalk).
Den ganska vida scenen ramas in av väggar gjorda av vitt papper, på vilket det gradvis skrivs allt fler tolkningsnycklar, och så öppnas dörr efter dörr, hål efter hål i den här pappersramen.
Shakespeares mycket längre rollista spelas av bara sex skådespelare. Vi kan som exempel ta Lolo Elwin, som spelar drottning Elisabeth, lille prins Edward, Tyrrel, Hastings och hertiginnan av York.
Att Jennifer Amaka Pettersson spelar personer, som definitivt inte hade hennes mörka hy, tolkar jag inte som ett modernistiskt/antirasistiskt påfund utan mer som ett utslag av lust att bryta mot vad vi väntar oss av en shakespearepjäs.
Det här blir ännu tydligare i kostymvalet. Mest originell är här Eva Melander (som för övrigt bara spelar Rickard, hertig av Gloucester, senare kung Rickard III). Rickard spelas således av en kvinna, och inte nog med det. Melander är så märkligt klädd att jag först grubblar över var jag har sett den här figuren tidigare. Men så får jag, som är gammal serieälskare, en bild av den som kanske är en förlaga: Eva Melander ser när hon spelar Rickard III ut som Joakim Pirinens Socker-Conny, vars mest kända replik är ”Med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad”.
Och mycket riktigt är Shakespeares Rickard III ett monster, om än försedd med skarpare vapen.
Det här är en föreställning där scengolvet gradvis fylls av blod från alla dem som tas av daga.
Alltsammans är mycket skickligt gjort, men frågan är om man får göra så med Shakespeare och med Shakespeares text, tolkad till svenska av Lars Huldén.
Gå gärna själva och se den här intressanta föreställningen!
Melodikrysset nummer 15 2018
14 april 2018 14:08 | Barnkultur, Deckare, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Resor, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarerNu har jag varit hos min husläkare i Svartbäcken i Uppsala för besiktning och ordination. Revbensskadan kan hon ju inte göra något åt, men hon kollade värden och ändrade medicinering, och så fick jag ta ännu ett prov. Och så har jag varit på Apoteket och fyllt på medicinförrådet.
På fredag eftermiddag kom också Birgitta till Uppsala, och jag mötte henne vid Stadsteatern där hon hämtade biljetter till kvällens premiär på William Shakespeares ”Richard III”, en ganska avvikande föreställning, visade det sig – jag återkommer till den.
Före föreställningen gick vi till den kinesisk-japanska restaurangen på hörnet och åt middag.
Sent på kvällen åkte vi till Öregrund igen, och det är där jag har lyssnat på och löst Melodikysset.
Två av dagens dubbelfrågor hade knytning till fyra olika TV-serier, vilket nog är i mesta laget.
I den första av dem spelades signaturmelodierna till Hans Rosenfeldts dansk-svenska ”Bron”, som jag faktiskt har sett. På den följde sen en serie, signerad Steven Bochko och med namnet ”Lagens änglar”, i original ” L. A. Law”. Den fick jag gräva länge i minnet för att komma på namnet till, men sen mindes jag att jag har sett avsnitt av den och att den utspelar sig i Los Angeles, där jag faktiskt har varit – Birgitta och jag stannade till där i samband med en resa till tre söderhavsöar på den australiska sidan.
Ännu mindre naturligt samband finns mellan delfrågorna i nästa dubbelfråga. Där spelades signaturmelodierna till ”Dynastin” (som jag själv aldrig har sett) och ”Dallas” (som jag åtminstone såg i början men snart slutade följa).
Näst sist i programmet kom det sen ytterligare en dubbelfråga, där Eldeman mot all logik efterfrågade en stad respektive en yrkesgrupp. Svaret på första delfrågan skulle bli Stockholm, eftersom det var ”Stockholm i mitt hjärta” vi fick höra. På den tiden då Ulf Adelsohn var landshövding i Stockholm var hustrun och jag bjudna på middag hos paret Adelsohn, och jag minns från den bland annat att Lasse Berghagen också fanns bland middagsgästerna, vilket kan ha att göra med att Adelsohn var den som bad Berghagen skriva en ny sång om huvudstaden – och resultatet blev ”Stockholm i mitt hjärta”. (En läsare hävdar att det i stället var Evert Taubes ”En stockholmsmelodi” som spelades. Det ändrar ju inte i och för sig svaret, men jag begriper inte, hur jag kunde göra ett sådant fel – jag har hört den många gånger, har den själv på skiva med Taube och kan rent av delar av texten utantill, även om det här var en instrumental version. Den enda förklaring jag kan komma på är att jag just nu har vaxpropp i båda öronen.) Den här sången hade Eldeman kopplat ihop med en känd barnvisa, ”Här är polisen som mitt i gatan står”. Den sjöng vi i småskolan på 1940-talet, men den är ännu äldre, från slutet av 1800-talet.
Krysset började i dag också med en barnvisa, ”Opp och ner” ur filmatiseringen av Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga.
Hade Eldeman i stället spelat något ur Pippi Långstrump, hade det funnits möjlighet att göra en hästkoppling, för en sådan fanns det i dagens sista fråga, där vi hörde Malin Baryard sjunga ”Do You Wanna Ride”, för jag tror inte det är maken och medförfattaren till sången, Henrik Johnsson, hon vänder sig till i det här fallet.
Men hade det varit så, kunde det ju ha varit naturligt att sen ta ”Välkommen till världen” med Lill-Babs och skriven av Björn och Benny. Den här sångens text startar ju på ett BB.
Från Björn och Benny, som ju skrev också ”Money, Money, Money”, finns däremot en naturlig övergång till ”Money” med Pink Floyd, ”Kosing” som Eldeman synonymt döpte den till i dag.
Nu hör jag i andanom hur mina läsare börjar stöna: ”Snälla, snälla”, och mycket riktigt fick vi höra Caroline af Ugglas’ för övrigt utmärkta bidrag till Melodifestivalen 2009.
Eftersom det bland dagens ljudillustrationer fanns fler melodifestivalanknutna låtar, tar vi nu dem också:
Alexander Bard gjorde till den 2005 ”Gone” med BWO, ”Bodies Without Organs”.
Och Anna Book sjöng 2007 ”Samba sombrero”.
Två utmärkta artister/grupper kvar att redovisa:
Dels hörde vi Zara Larsson i ”Uncover”.
Dels hörde vi Bo Kaspers orkester, med Bo Sundström som sångare, i ”En sländas andetag”.
Sist: Inte för att jag vill ha en body without organs, men det är inte särskilt många delar av kroppen som numera fungerar som de ska.
Melodikrysset nummer 14 2018
9 april 2018 19:24 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Resor, Ur dagboken | 7 kommentarerI lördags åkte vi till Stockholm, på födelsedagskalas för två barnbarn, så tidigt att jag inte hann göra Melodikrysset.
Vi kom tillbaka till Öregrund till kvällen, men kroppen är efter fallolyckan förra tisdagen i galopperande olag, så jag fick ett larmsamtal från Vårdcentralen i Uppsala, där jag lämnade prover i fredags – jag har fått ändra en smula på min medicinering, och på torsdag har jag tid hos min husläkare för generalinspektion. Den som då lever – när man som jag är 80, snart 81, vet aldrig – får se vad som behöver göras för att man ska klara sig ett tag till.
Men jag har en förstående och hjälpsam hustru, och jag vill ju så gärna få genomföra den resa till barndomens och ungdomens Juniskär och Sundsvall sonen, Matti, gav mig i julklapp.
Sent i går kväll fick jag i alla fall möjlighet att på nätet lyssna på Melodikrysset, och passande nog innehöll det en version av Magnus Ugglas ”Jag mår illa”, dock i huvudsak spelad i valstakt av Lennart Palm.
Det här greppet att som ljudillustrationer använda ovanliga versioner återkom i fler frågor.
Benny Anderssons ”Sunny Girl”, som ursprungligen gjordes av Hep Stars, fick vi nu höra med Göteborgs Symfonietta.
Och gamla kära ”All of Me” från 1933 gjorde Trazan och Banarne, det vill säga Lasse Åberg och Klasse Möllberg som spelade apa om till ”Ålfobi”.
En annan av Eldemans specialiteter är att som ljudillustrationer använda sådant som hör hemma i enhelt annat årstid än den vi aktualiter befinner oss i.
Redan i början av krysset spelade han Tove Janssons och Erna Tauros fina ”Höstvisa”, för säkerhets skull i en instrumentalversion med Roland Cedermark.
Vi fick höra också ”Lusse Lelle”, som ju hör hemma i perioden före jul. Till lussebullar behöver man hur som helst saffran.
Sen fanns där en del musik som jag aldrig har hört, men det är ju självförvållat.
”Sagas sång” från 2015 minns jag inte att jag tidigare har hört, men i det fallet var det ju ganska lätt att känna igen Lena Phs röst.
Däremot kände jag inte igen Ola (Svensson) eller hans ”Jackie Kennedy” från 2014. Den lät i och för sig inte oävet, men nyfiken som jag är började jag fundera över varför han gjorde den just då. Efter lite googlande kom jag fram till att det då var tjugo år sedan Jacqueline Kennedy dog, 1994.
Sjungande filmstjärnor är i och för sig ett samband, men nog tycker jag att dubbelfrågan om filmmusik var ganska krystad. Errol Flynn minns jag från filmer som ”De dog med stövlarna på”, men varken ”Lily of Laguna” eller filmen den ingick i, ”Lilacs of the Spring” från 1954, har jag hört/sett. Däremot är jag ganska väl förtrogen med Woody Allens filmer, till exempel ”Everyone Says I Love You” (1997), där Julia Roberts sjöng Fats Wallers ”All My Life”.
Med hjälp av de ledbokstäver jag hade var det också ganska lätt att se att det Herbert Von Karajan och wienerfilharmonikerna spelade var komponerat av Ludwig Van Beethoven.
Men när vi kom till veckans Evert Taube, spelade Eldeman förstås inte något av de vanligaste taubestyckena utan ”Ellinors vals” från 1923, här i en orkesterversion med Ulf Björlin som dirigent – och märk att Ellinor här är namnet på ett fartyg.
Åtminstone en lätt fråga fanns det också i det här krysset. Det är klart att jag genast kände igen ”Tusen och en natt” med Charlotte Perrelli, som dock när hon vann Melodifestivalen och sen Eurovision Song Contest med den, hette Nilsson i efternamn. Årtalet då hon gjorde det var 1999 och avslutades således med tre nior.
Och då finns det bara ett frågesvar kvar att redovisa.
Povel Ramels stämma är ju lätt att känna igen, men dessutom har Eldeman redan tidigare i Melodikrysset använt det Bunny Blom-material som förekom i dagens kryss: ”Min lilla söta Inga”, ”Anna, du kan väl stanna” med flera.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^