Melodikrysset nr 26 2007

30 juni 2007 12:22 | Barnkultur, Film, Musik, Serier, Teater, Ur dagboken | 9 kommentarer

I dag fick jag kämpa med Melodikrysset.

Det utlöstes av att jag var sent ute med kaffekokningen. Just när jag hade börjat med Melodikrysset, kokade kaffet övet, och inte måttligt heller. Hela spisen var täckt av hett kaffe och kaffesump. Svärande sprang jag mellan Melodikrysset vid radion och spisen, där jag gradvis torkade upp och gjorde rent. Av detta följde att det droppade vatten på papperet där jag antecknade kryssfrågorna.

Och så kom det, mitt under det att jag höll på med detta, en fråga som jag borde ha kunnat lätt som en plätt men för mitt liv inte kom på svaret till. Det var 1950-talsschlagern om damen som är i kyrkan där hennes älskade gifter sig. Jag minns mycket väl melodin, men jag kommer inte på titel och refräng. På slutet lyckades jag dock med hjälp av ledbokstäverna, i båda fallen första och sista bokstaven av tre, komma fram till att de eftersökta orden måste vara jag kom.

Av melodifestivalfrågorna var ”The Worrying Kind” med The Ark lätt. Inte lika lätt (för mig) var det att identifiera Sebastian med ”When the Night Comes Falling” och ”Alexandra” från 1987 med Sound of Music, som bestod av Peter Grönvall, Angelique Widengren och Nanne Nordqvist (senare Grönvall) – jag har googlat.

Prince hör verkligen inte till de artister jag brukar lyssna på. Men visst har jag hört ”Purple Rain”.

Filmmusik brukar jag ha svårt att identifiera, men efter en stund kom jag i alla fall på, att den här spelade musiken kom från ”Stålmannen”.

Resten var däremot inte så svårt för mig.

Sångarna med barnviseklassikern ”Kungens lilla piga” – här tryfferad med Povel Ramels ”The Gräsänkling Blues” – var Lasse Åberg och Göran Ringbom. Åberg känner jag personligen, och Ringbom med sitt karaktäristiska gotländska idiom har jag hört live i Visby.

Det damerna rör sig på i ”Flickorna i Småland” är villande mo.

Jag gillar mycket både Jacques Brel och Evabritt Strandberg. Här hörde vi henne sjunga hans ”Marike”.

Veckans Taube var ”Nudistpolka”, som man förstås ska dansa näck.

Klarinettisten Acker Bilk har ett mycket karaktäristiskt spelsätt, och dessutom har naturligtvis en gammal radiot som jag även tidigare hört honom spela ”Stranger on the Shore”.

Den tyska tangon vi hörde har också den fordom spelats mycket i radio. På svenska heter den ”Jag kysser eder hand, madame”.

Och skulle inte en gammal stofil som jag känna igen revyartisten, kuplettsångaren, skådespelaren med mera Sigurd Wallén? Här sjöng han ”Som klippt och skuren för mig”.

Ur ”Spelman på taket” spelades ”Om jag hade pengar”. Det problemet kunde ju till exempel avhjälpas med lön. Men som Anne Ringmann påpekar, kunde ju Tevjes problem också lösas med lån. Vi får väl se, vad den enväldige domaren Eldeman säger.

Slutligen hörde vi Björk sjunga ”Hope”. Hon kommer från Island och har därför, men naturligtvis främst för att hon är en så bra sångerska, belönats med pris av Nordiska rådet. När priset utdelades i Rådhuset i København, satt jag längst fram nedanför scenen, och jag har där följaktligen hört henne sjunga live, till och med på mycket nära håll.

***

På jakt efter svar till någon fråga i allra senaste Melodikrysset? Prova då att antingen gå direkt in på min blogg, http:enn.kokk.se. eller att trycka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sedan ner till aktuell lördag.

Arne Anka är tillbaka

29 juni 2007 8:15 | Politik, Serier | 6 kommentarer

Charlie Christensen (född 1958) är utan tvekan en av Sveriges bästa och också tekniskt skickligaste serietecknare. Han publicerade från slutet av 1970-talet och under 1980-talets första hälft serier i Svenska serier och Galago. Han har bland annat, tillsammans med Patric Nyström, gjort en serieversion av Frans G BengtssonsRöde Orm” för Ordfront/Galago. Men hans med rätta mest berömda skapelse är ”Arne Anka”, som åren 1983 till 1985 publicerades i svart-vitt i fackförbundstidningen Metallarbetaren (numera Dagens Arbete). En färgversion går också i serietidningen Nemi.

Arne Anka är en komisk, samhällskommenterande serie med udden riktad mot allehanda modefenomen i tiden och spetsen på näbben riktad åt höger. Det betyder inte, att Arne Anka för den skull är propagandist för något politiskt parti; även vänsterpartierna får – när de förtjänar det – sina fiskar varma. Arne Anka är snarast en representant för en flummig och anarkistisk rödvinsvänster, vilket senare bokstavligen betyder, att han ofta super skallen av sig. Till seriens förtjänster hör en exakt miljöskildring och en pricksäker jargong och ton.

En jättepush mot berömmelsen fick ”Arne Anka”, när Disney-koncernen hotade att stämma Charlie Christensen – hans ankjävel var utseendemässigt mycket lik Kalle Anka. Om jag minns rätt, justerade Christensen näbben på Arne något, och med det lät sig Disney nöja.

Charlie Christensen upphörde att teckna ”Arne Anka” 1995 och lät förstå, att den därmed hörde till seriehistorien.

Men efter drygt tio års uppehåll har Metallarbetarens uppföljare Dagens Arbete lyckats locka in honom på den gamla banan igen. Det började 2004 med att DA fick Christensen att lansera en ny serie, ”Konrad K”, vars mer byråkratiska image dock inte slog an lika mycket på serieläsarna. Dock började Arne Anka, till serieälskarnas stora förnöjelse, att dyka upp hos Konrad K – och till slut tog han över.

Nu är han tillbaka också i albumform, ”Arne Anka – återuppståndelsen” (Kartago / Dagens Arbete, 2006). Jag fick den i 70-årspresent av Birgitta och har läst den med glupande aptit och stigande förtjusning.

Charlie Christensen bor numera i Spanien, och några inledande Konrad K-avsnitt från en mer internationella arena än Stockholm imponerar inte riktigt på mig; inte heller tycker jag han lyckas mörda Feministiskt initiativ och Gudrun Schyman.

Men det tar sig, så snart ankan kommer i gång igen. Det visar sig, att han numera är frånskild med vårdnad (?) om två småknattar. En höjdare är avsnittet ”Konrad K & Ödet Inc presenterar vad som kunde ha varit”, där Arne Anka, efter att ha fått en blomkruka i huvudet, äntligen lyckas charma en snygging – men där handlingen förs tillbaka till zero, när han får ytterligare en blomkruka i huvudet.

Den avslutande novellserien ”Den gråtande bartendern” är grymt bra.

Korta meningar och Brokiga blad

28 juni 2007 12:28 | Korta meningar, Media, Politik | 3 kommentarer

Sitt kåseri på Namn och Nytt i dagens DN (28 juni 2007), ”Hemma i Absurdistan”, inleder Staffan Skott, signaturen Skott, så här:

”Sverige hade en gång en kåserikultur, med folkkära kåsörer som Red Top, Eld, Bang alias Käringen mot strömmen, Jolo, Cello, Torsten Ehrenmark, Kardemumma i första ledet.

Vart tog de vägen?

Som Bertil Torekull har påpekat, på sina håll bland den nya generationen tidningsledare vill man ha ‘kolumnister’ och anser sig då inte behöva kåsörer.”

Som Staffan Skott påpekar, är Dagens Nyheter i dag den enda av stockholmstidningarna, som fortfarande satsar på kåsörer och kåserier. Men jag vill tillägga att utrymmet för detta har krympt; Namn och Nytt har i dagens förminskade DN-format bara en sida – när tidningen var dubbelt så stor, hade NoN också en helsida.

Skott kunde ha nämnt ytterligare några kåsörer: Nordens Karlsson, Viola, Åkermark. Men DNs Namn och Nytt hade utan tvivel under några årtionden de klart bästa kåsörerna. På Namn och Nytt huserade dessutom den ojämförligt störste av dagsversmakarna, Alf Henrikson, signaturen H. Dessutom utmärktes ovanligt många av DN-kåsörerna av att de hade hjärtat till vänster.

När jag 1974 tog över chefredaktörskapet för Aktuellt i politiken (s), var tidningen förvisso läsvärd – men väldigt gravallvarlig.

Enligt min mening kan inte tillvaron, ej heller politiken, speglas rättvist, om man inte också använder sig av allt från hjärtevarm humor till ironi och bitsk satir. Jag knöt alltså till ledarsidan tecknare som Lars Olsson, Sture Åkerström, Åke Eriksson och Aake Nystedt. Jag började skriva mycket personligt hållna ledarsideskåserier, ”Det händer”, som snart – enligt en läsarundersökning – visade sig vara tidningens mest lästa enskilda inslag. (Det är den här avdelningen min dotter Kerstin har karaktäriserat som en blogg före bloggarnas tid.) Och jag introducerade under rubriken ”Korta meningar” bitska, roliga och ibland rent absurda kortkommentarer. Följande återgavs i snart sagt varenda svensk tidning: ”Riv mejerierna. Nej till kärnmjölk!”.

Det senare lockade en före detta reklamman, Björn Jensen, till att börja medarbeta i tidningen. Han levererade kortisar en masse, ofta lite osorterade – men efter min sovring och ibland bearbetning kom de bästa in i tidningen. ”Korta meningar” avancerade till att bli en av de på de andra ledarsidorna mest citerade avdelningarna i svensk press.

Det här slog så väl ut, att jag fick blodad tand. I julnumret (nummer 20) 1977 – jul- och förstamajnumren trycktes i fyrfärg – introducerade vi den nya avdelningen ”Brokiga blad”, fyra sidor med lättsamt och uddigt material: korta skämt, skämtteckningar, kåserier och liknande. (Brokiga blad återkom sedan i Första maj- och julnumren, men försvann ur tidningen, när den vid årsskiftet 1979/1980 bytte chefredaktör. Gravallvaret återställdes.)

Tor Lindmark tecknade vinjetten, ett fantastiskt färgfyrverkeri med inmonterade kända och okända figurer.

När det gällde kåsörer, vände jag mig allra först till DNs Eld, Erik Lundegård, som verkligen inte hade något att invända mot att medarbeta i en socialdemokratisk tidning. (Jag fick för övrigt också, vilket jag har berättat om i ett annat sammanhang, Red Top, Lennart Nyblom, att entusiastiskt ställa upp i en valvisejury.) Erik Lundegård illustrerade själv sina kåserier. Han medverkade sedan i flera år men avlöstes mot slutet av Max Lundgren och även Bosse Gustafson.

Bland tecknarna på avdelningen fanns dels de ovan nämnda ledarsidestecknarna – jag vill särskilt framhålla Lon, Lars Olsson – men också kända skämttecknare som Håven (H V Nilsson) och Larserik Eriksson. Här är en Lars Olsson: en blå gubbe à la röntgenbild med ett vitt moderat-M i magen. Text: ”Kan det vara binnikemask?” Också Tor Lindmark bidrog, bland annat med en fantastisk bild av dåtidens borgerliga partiledare, tecknade som muminfigurer. Text: ”Det där, lilla barn, är Mumlingtrollet, och det där är lilla My, men vad är det där för en ruskig figur?” (Figurerna har drag av Fälldin, Ahlmark och Bohman.)

Kortisarna var av samma slag som på ledarsidan, alltså formulerade av Björn Jensen, ibland mig, ibland av oss båda i förening:

”Snart får vi så knapert att vi måste dra ner i regeringen.”

”Nya verksamhetsformer krävs inom partiet.
Dårslag?”

”Greve Dracula var på sin tid (liksom Bohman i dag) en missförstådd personlighet.
I själva verket var han blodgivare.”

”Alltinget på Island, Folketinget i Danmark, Stortinget i Norge.
Och Dagtinget i Sverige.”

”Centerlöftenas halveringstid är bara fjorton dagar, och snart kan man inte ens mäta resterna från det stora utsläppet 1976.”

”Dom som verkligen har stora invandrarproblem det är indianerna.”

”Allting flyter – borde vi inte ha ett simborgarmärke som partimärke i stället för en ros.”

”Se upp tjejer! Vägen mellan disko och diskho kan vara kort.”

”Tomten behövs för att hålla julen i gång.”

”Nu finns det ett P-medel som man ska spraya i näsan.
Man frågar sig oroligt var man ska spraya sig mot snuva.”

”Hur många tår går det på en engelsk fot?”

”Engelsmännen firar tomten genom skorstenen.”

”Kaffegök med vodka heter Kaskenkorva.”

”Den progressiva rocken vänder inte kappan efter vinden.”

”Beroende på ett tryckfel borstar många tänderna med flugor.”

”Ända sen hunden dog har vi haft obesprutade grönsaker i våran trädgård.”

”Mae West – det var inte flickan med de underutvecklade länderna.”

”Hur många bigotta borgare går det på en kälke?”

”Idealister – det är lättmargarin det.”

”Jovisst, jovisst – men vem fan har hört talas om dyra vitsar.”

Björn Jensen och jag skrev tillsammans också ”Pyttans nya alfabet”. Några exempel:

Centerismen är en lära
som står får och kossor nära.

Långt från hus med täppa till
Friggebo jag sätta vill.

Werner stärker VPK
hans parti har blivit två.

Ända fram ej nådde han
det han nådde, det försvann.

Vi – en gammal kär följeslagare

27 juni 2007 16:25 | Media | 5 kommentarer

Tidningen Vi damp ner i brevlådan.

Jag har ju upprepade gånger berättat om min kärlek till gamla Folket i Bild, men även med Vi har jag haft ett långvarigt förhållande. I min barndoms Juniskär fanns ingen konsumbutik, så jag kom inte riktigt lika tidigt i kontakt med Vi. (Vi, före detta Konsumentbladet, fungerade då som ett slags medlemstidning för konsumentkooperationen – man kryssade för att man också ville ha Vi, när man lämnade in årets kvitton. Det här ledde till en fabulöst hög upplaga.) Men under skolåren i Sundsvall började jag köpa lösnummer av Vi i Pressbyrå-kiosken på busstationen.

Den tidens Vi var, liksom mitt husorgan Folket i Bild, en mycket läsvärd tidning. Bland det jag spontant minns från då, utan att ha tillgång till gamla årgångar, var att Evert Taube brukade medverka, ofta med resereportage med egna teckningar.

När Birgitta och jag så småningom slog ihop våra bopålar, visade det sig, att hon i åratal hade varit Vi-prenumerant, också hade sparat gamla årgångar. Vi-läsandet hade börjat redan i hennes föräldrahem, eftersom familjen handlade i Konsum. Vi har sen varit prenumeranter utan avbrott. Alla de här tidningarna finns numera på vinden till vårt hus i Öregrund.

Birgitta och jag har till och med intervjuats tillsammans i Vi, också funnits på omslaget.

Tidningens kvalitet har naturligtvis skiftat något genom åren. Inte så att den någonsin har varit dålig, men den har möjligen ibland känts lite för präktig för min smak. Upplagan har fallit kraftigt jämfört med 1950-talet – vilket dock mest har som förklaring, att banden med KF (som fortfarande äger tidningen) har tunnats ut. Man kan inte längre som konsummedlem på något enkelt och billigt sätt prenumerera på tidningen, som man nu i stället måste prenumerera på för egen maskin, så som fallet är med de flesta tidskrifter. Inte heller när det gäller innehållet märker man längre, att tidningen hör till just KF-sfären.

Den sjunkande upplagan och de brant stigande portokostnaderna har redaktionen mött genom att profilera om tidningen till månadsmagasin. På det hela taget har den nuvarande chefredaktörens och VDns, Anneli Rogemans, omgörning av tidningen varit mycket lyckosam, så väl vad gäller tidningens innehåll som dess upplaga.

Det finns helt enkelt ingen familjeinriktad tidskrift, som i dag kan konkurrera med Vi, när det gäller bredd, intressanta artiklar och, inte minst, kulturmaterial. Till det här bidrar att Vi har en mycket genomarbetad – både snygg och lättöverskådlig (vinjetterna) – layout.

Där finns följaktligen avdelningar för trädgård, mat, politik (Anita Kratz om centerns ideologiska krumbukter), design, kultur, litteratur (huvudrecensionen i det aktuella numret ägnas åt Åsa LinderborgsMig äger ingen”, kortrecensioner åt bland annat Per Odenstens ”Horntrollet” och Bengt JangfeldtsVladimir Majakovskij och hans krets”), film, konst och musik (jag har med uppskattning läst Johan Norborgs artikel om Povel Ramel och Tomas Fläckmans om Anders Burman och hans Metronome Records, även kortrecensionerna av CD med musik av Paul McCartney, Arvo Pärt, Mstislav Rostropovitj, Billie Holiday och Coleman Hawkins). En lång separat artikel av Ernst Brunner handlar om den stora konstkuppen år 2000, då Rembrandts självporträtt stals från Nationalmuseum.

Numrets huvudartikel, med porträttfoto på omslaget, handlar om Viveca Lärn och är skriven av Nina Solomon.

Det sista leder mig till vad jag saknar i Vi av i dag: skönlitterära bidrag i form av noveller, poesi och gärna följetonger. Det som skrivs om skönlitteratur i tidningen är utmärkt, men jag saknar the real thing.

För mig är också en familjetidning utan serier i det närmaste otänkbar – men Vi framhärdar ju i att utkomma utan serier.

En av höjdpunkterna i det här numret handlar lika fullt om en serie, Jan Lööfs berömda originalserie för Vi, ”Ville”.

Lars Westman utgår i sitt veckokåseri (ett helt uppslag) från berättelsen i Anders Isakssons bok om Ebbe Carlsson om hur Olof Palme blev sint på serien, där han figurerade, och sa upp familjens prenumeration – vilket Ebbe Carlsson, helt oombedd (det handlade om ett privatbrev från Palme till chefredaktören, som Ebbe hade fått syn på i statsministerns rum) spred till media.

För mig – som är serieälskare och van vid seriemediets överdrifter – var det här en storm i ett vattenglas; jag skrev om det i Aktuellt i politiken. Men en mängd Vi-läsare, som gillade Palme men sannolikt inte serier, sa upp sina prenumerationer.

Chefredaktören sände då Lars Westman (som hade beställt serien av Jan Lööf) till Grekland, där serietecknaren vistades, för att hitta en lösning. Resten av denna dråpliga historia tänker jag inte avslöja. Köp i stället julinumret i Konsum för 59 kronor eller, ännu hellre, prenumerera! För 595 kronor får du 12 100-sidiga nummer hemsända.

Hemsida: www.vi-tidningen.se.
Kundservice: telefon 08-799 63 16
E-postadress: vi@pressdata.se

Kamp mot ogräset

26 juni 2007 17:46 | Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Från Matti och Karin respektive från Kerstin, Bo, Viggo och Klara fick jag i 70-årspresent en ros, en pion och flera fina perenner. Tyvärr är den rabatt, som borde komma i fråga för dem, inte rensad i år; pacemakeroperationen och lunginflammationen har allt för länge uteslutit trädgårdsarbete för min del. En långvarig och ojämn kamp mot åkervinda, som jag tyvärr har fått in i den här rabatten, har väl också bidragit till att jag, alldeles för länge, har tagit lovar på avstånd från den.

Men nu har både lusten och orken kommit tillbaka. Jag rensar den här rabatten hådhänt, meter för meter. Jag tar också bort stora stånd av kungsmynta och gullris; de här blommorna är oerhört expansiva.

Renset bär jag ut genom tallgrinden, till en remsa utanför tomten där redan malva och andra trädgårdsperenner ses blomma. Snart kommer ett stort kungsljus att slå ut. Jag har också medvetet satt rotskott av olika slags rosor där. Ser att ett litet exemplar av Apoteksrosen eller Provinsrosen, även kallad Lancasters röda ros, har börjat blomma där.

När jag är klar med den rabatt jag håller på att rensa mig igenom, ska jag fylla på med ny planteringsjord och så plantera de växter jag har fått från barnen och deras familjer där. Där finns redan flera olika sorters rosor och pioner samt även till exempel en tibetansk jättelilja. Och så förstås vanliga perenner som akleja och stjärnflocka.

Ungdomens yrkesval kartlagda av GRÖFO

26 juni 2007 11:25 | I skottgluggen, Media | Inga kommentarer

I juninumret av Grönköpings Veckoblad (nummer 6 2007) läser vi att grund- & högskolerektor L Hagwald har låtit opinionsinstitutet GRÖFO undersöka, vilka yrken som det uppväxande släktet avser att ägna sig åt i framtiden:

Programledare i TV – 37 procent
Singer/songwriter (låtsjungare & -skrivare) – 18 procent
Kläddesigner – 12 procent
Professionell idrottsman/kvinna – 11 procent
Kändis i allmänhet – 8 procent
Konstruktör av dataspel – 5 procent
Nätpokerspelare – 4 procent
Innehavare av secondhandbutik (begagnade grejor) – 3 procent
Genusteoretiker – 1 procent
Övrigt (läkare, lärare, jurist med mera) – 1 procent

Pressgrodor

26 juni 2007 11:16 | Citat | 1 kommentar

Hittat i Grönköpings Veckoblad nummer 6 2007:

”Bäst fungerar kören i homofoba partier (många), medan de rörliga kontrapunktiska avsnitten blev lite otydligare. Kyrkans erkänt svåra akustik kan ha bidragit.”

Recension av HaydnsSkapelsen” i Upsala Nya Tidning

”Ta med Mor till Sågudden!
Kossans Dag, 27 maj.”

Annons i Arvika Nyheter

”Vägverket har en strategi för att försvåra för de mellan 40 och 50 svenskar som varje år tar sitt liv genom att hoppa från deras broar.”

Svenska Dagbladet

”Vi kan bekräfta pilotens upplevelse av att man kan få en utlösning av raketstolen utan att piloten vidrör handtaget med händerna, säger A*** W******.”

Nyteknik.se

”I byggnadsnämnden i Sundsvall sitter 5 kvinnor och 6 män, vilket gör att där finns dubbelt så många kvinnor som i riket totalt.”

Rapport, SvT

”Den kommunala mangårdsbyggnaden i Svenstad skrattade på måndagen åt förgängelsen.”

Helsingborgs Dagblad

”Svenska samer har inte rätt att beta var de vill och de bryter mot lagen, anser norrmännen.”

Dagens Nyheter

Behandlingshem som tar sig ett järn

26 juni 2007 10:02 | Citat, Varia | Inga kommentarer

”Man lägger inte in alkoholister på behandlingshem som klart deklarerar att de på kvällarna efter sessionerna ämnar ta sig ett par järn.”

Hanne Kjöller på ledarsidan i Dagens Nyheter den 26 juni 2007.

Klassförtryck kontra statusförtryck

26 juni 2007 8:38 | Politik | 1 kommentar

Katrine Kielos utreder i ett långt och välskrivet inlägg på sin blogg skillnaden mellan klassförtryck och statusförtryck. Hon ser poängerna med att socialdemokratin arbetar mot diskriminering på grund av kön, sexuell läggning och etnicitet men fruktar att partiet samtidigt tappar bort den analys som är dess särart: samhället är indelat i klasser, som definieras utifrån deras ställning i produktionslivet, och den grundläggande motsättningen i samhället är den mellan dessa klasser.

Du kan läsa Katrin Kielos inlägg, ”Svar till Åsa Petersen”, här.

Knyt Katrin Kielos till sekretariatet för socialdemokraternas programkommission, och välj in henne i den vid nästa partikongress!

En dam försvinner

25 juni 2007 21:00 | Deckare, Film, Politik | 6 kommentarer

Bland 70-årspresenterna fanns ”Hitchcock Classic Collection”, en DVD-box med inte mindre än nio äldre filmer av Alfred Hitchcock (1889-1980).

Vi avslutade långhelgen med att se en av de här filmerna, ”En dam försvinner” (i original ”The Lady Vanishes” från 1938).

Den bygger på en roman av Lina White, ”The Wheel Spins”; både författaren och titeln är helt okända för mig. Det senare kan man bortse från – Hitchcock har utgått från många märkliga alster och ändå lyckats göra intressanta och spännande historier av dem.

Den här filmen mal i gång aningen långsamt, men handlingen tryfferas – som så ofta hos Hitchcock – med inslag av överraskningar och komik.

Miljön är något obestämt centraleuropeiskt land (ett för filmen specialkonstruerat språk förekommer), av under filmens gång allt tydligare antydningar att döma någon av 1930-talets många bruna diktaturer.

Det tåg som skulle föra ett gäng brittiska resenärer – inte bekanta med varandra – vidare, i några fall så småningom hem, fördröjs ett dygn, och tågresenärerna får tränga ihop sig på ett hotell. Filmens hjältinna, Iris Henderson (Margaret Lockwood) blir bekant med en äldre dam, Miss Froy (Dame May Whitty), och får en blomkruka (som nog var avsedd för Miss Froy) i huvudet. Båda kommer med tåget nästa dag, Iris dock fortfarande groggy, och hittar platser i samma kupé. Iris somnar, och när hon vaknar finns inte Miss Froy där mer; damen har försvunnit, verkar bokstavligen ha gått upp i rök. Hon går inte att hitta, var man än letar. Dessutom förnekar de övriga i kupén, att hon någonsin har funnits där.

Till Iris’ hjälp träder nu den manlige hjälten – det brukar finnas också en sådan i Hitchcocks filmer – Gilbert Redman (Michael Redgrave). Han låter sig gradvis övertygas om att Iris talar sanning, trots att andra på tåget förnekar Miss Froys existens och trots att den föregivne psykologidoktorn Hartz (Paul Lukas) hävdar att Iris hallucinerar efter det kraftiga slaget mot huvudet.

Var vår hjältinna och vår hjälte hittar Miss Froy och hur man har lyckats gömma henne ska jag inte avslöja. Tågresan antar nu hur som helst dramatiska former, också med inslag av regelrätta eldstrider mellan britterna och kidnapparnas bundsförvanter, den lokala militären. Under tiden passar Miss Froy på att lämna tåget för att på egen hand försöka föra sin hemlighet vidare till England – hon är nämligen brittisk spion. Men skulle hon misslyckas, får Iris och Gilbert i uppdrag att ta sig till brittiska UD och sjunga en speciell melodi, vars kod är att två icke namngivna länder står i färd med att starta krig med varandra.

Det hela är rörigt och krystat – men ganska kul som inslag i en thriller.

Våra vänner tar sig förstås till UD i London – och vem sitter där och spelar den mystiska melodin, om inte Miss Froy.

Fast dess förinnan har vi, som vanligt, fått se en glimt av Alfred Hitchcock själv. Den här gången står han och röker cigarr på Victoria Station.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^