Gott nytt år – och ett bättre år för socialdemokratin!
31 december 2010 18:38 | Citat, Helga Henschens Vänner, Politik, Trädgård, Ur dagboken | 18 kommentarerNär detta skrivs är det ännu långt till midnatt och till det nya året. Men vintermörkret är kompakt runt vår lantliga boning. Dock var jag nyss ute och försökte bryta mörkret: tände tolv marschaller på gårdsplan och längs gången ner mot grinden.
Inte så att vi väntar hit någon; i kväll kommer här bara att finnas ett gammalt par som har envisats med att leva ett långt liv tillsammans, i medgång så väl som i motgång. Men det gäller att hålla hoppets låga levande. ”Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus!” som bådas vår vän Helga Henschen citerade på en affisch och i en bok, som jag var med om att producera.
Också nu skulle det behövas en Motståndsrörelsen mot borgerlig regering, den organisation som bland andra Helga och jag var med om att organisera och leda på 1970-talet. Arma älskader parti! Naturligtvis har du gått vilse på vägen och förtjänade, med en så vilsen kurs och en så vinglig ledning, att få stryk. Men skam den som ger sig. Med nygammal politik, vänsterreformistisk, och med en klarsynt och visionär ny ledning kommer vi tillbaka.
Ett gott nytt och ett rödare år önskar jag er alla!
I snöriket
30 december 2010 18:03 | Film, Mat & dryck, Musik, Prosa & lyrik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 7 kommentarerJag genomför just nu en serie hälsokontroller. I morse var jag på hjärtkliniken på Akademiska och fick pacemakern kontrollerad – den och därmed hjärtat fungerar som de ska. Jag fick också lämna en rad blodprover inför ett nytt besök där efter trettonhelgen. Jag är även kallad till återbesök hos min husläkare hemma i Svartbäcken för en bred koll av hälsan. Men jag kan redan nu själv meddela att mina blodsockervärden i dag generellt ligger påfallande lägre än de gjorde för något år sen.
Från Akademiska tog jag mig ner till Uppsala C: köpte där tidningar och åt frukost; jag skulle nämligen infinna mig på Akademiska på fastande mage. Kallelsen från Akademiska hade haft som följd att vi inte kunde åka ut till stugan i Öregrund riktigt så tidigt som vi brukar inför nyår. Jag visste ju inte när jag skulle bli klar på sjukhuset, så vi hade inte kommit överens om att samordna vår utresa. Men när jag kom till 811ans hållplats, stod Birgitta där med sin packning och väntade även hon på bussen.
Det Öregrund vi anlände till är ett snörike. I parker och på vändplatser har plogbilarna skapat veritabla berg av snö, och jag har aldrig någonsin tidigare sett så mycket snö på vår tomt; längs gatan är det bitvis snö över staketet, så där som det var i min barndoms Juniskär söder om Sundsvall.
Till vår smala lycka – vi är ju gamla och skröpliga numera – hade Birgitta kommit överens med en yngre och mycket raskare man, bosatt här i Öregrund, om att – givetvis mot betalning – snöröja runt grinden och längs gången upp till huset. Det här har dess bättre inte behövt göras med skottning – vi äger en ganska kraftig snöslunga, som han har kunnat använda.
Medan huset värmdes upp till beboelig temperatur, gjorde vi de nödvändiga ärendena: gick först till Konsum och fyllde på i det ganska tomma kylskåpet och tog lite senare också en tur till Systemet. Vi hälsade på föreståndarna på båda ställena, och jag käftade som vanligt vänligt med Annica på Konsum.
Här i Öregrund känner vi oss hemma och välkomna.
Och Birgitta har, med hjälp av lite julsaker och några buketter på Konsum inköpta tulpaner, skapat en helgstämning, varmare än den som råder ute i den översnöade trädgården.
Böcker, skivor och videofilmer har vi också med oss.
Tröstsånger för socialdemokrater
29 december 2010 16:57 | Film, Musik, Politik | 2 kommentarerDet ordnar sig alltid
Text: Fritz Gustaf (= Fritz Gustaf Sundelöf)
Musik: Fred Winter (= Sten Njurling)
Att lyckan kommer, lyckan går är allom välbekant
och att det efter regn blir solsken, det är också sant.
Är himlen grå, var glad ändå, du vet ju käre vän,
i morr’n så tittar solen säkert fram ett slag igen.
Det ordnar sig alltid
om man tar’t som det kommer,
man ska aldrig sörja.
Nej, se på mej!
Mot härliga tider
ska vi gå vad det lider
och livet ska börja
för dej och mej.
En fin affär i livet är att jämt ha gott humör.
Jag skrattar jag, om det den dag har hänt mig nån malör.
Ja, även om en åskby kom nån gång, vad gör väl det,
om sol man har i hjärta och i sinn, så går det med.
Det ordnar sig alltid…
Om du förstår att leva rätt och ej försmår ett skämt,
så har du solsken på din väg igenom livet jämt.
Är kassan skral, gör ej ett skal. Om man är humorist
tar man det lätt, ty hur det är, så vet man dock till sist:
Det ordnar sig alltid…
Den här sången framfördes av Sigurd Wallén och Bullen Berglund i filmen ”Lyckans gullgossar”, 1932.
* * *
Ett glatt humör
Text: Jokern (= Nils Perne)
Musik: Sven Arefeldt
Varför ska vi gå och önska guld och ära,
det är så tungt att bära
och blott besvär.
Söka att gripa lyckan fatt,
den är så nära
och du är mer än millionär.
Ett glatt humör
är mer än pengar,
mer än all världens rikedom.
På livets evigt gröna ängar
står alltid lyckan då i blom.
Ty om du ler mot hela världen,
ler hela världen som ett solsken mot dej…
I dina spår
vi går
och sjunger.
Vad kan man mera önska, säj?
Den här sången sjöngs in av Alice Babs 1940.
Det här är socialdemokrati
28 december 2010 13:55 | Media, Politik, Prosa & lyrik | 10 kommentarer2010 års sista nummer, nummer 6, av SSUs idé- och debattorgan Tvärdrag har på omslagets baksida ett VALANALYSENS BULLSHIT-BINGO att kunna tas med på partimötena eller varför inte partikongressen. Dess skära rutor fylls av floskel-ord som Kräftgång, Gårdagens lösningar, Tillväxtpolitik, Gå mot mitten, Förnyelse, Stockholmsväljare och Föryngring. Det värsta är att, satta i det här sammanhanget, även ord som Visioner och Demokratisk socialism ter sig lika floskulösa.
Fast när jag läser de många läsvärda artiklarna i detta valanalysnummer av Tvärdrag, som vanligt redigerat av Daniel Suhonen, i det här fallet assisterad av Maja Nordström och Felix Antman Debels, slås jag av att det nog är bland just dessa SSUare och S-studenter socialdemokratins framtid och comeback står att finna. Inte så att varenda artikel eller slutsats i det här valanalysnumret är lysande, men jag hittar här en öppenhet för att ta svåra problem på allvar, också en radikalism som, utan att vara dogmatisk, utmanar det enda vägens val, som alltid mot mitten bär.
Kanske är det ur de här leden vi borde hämta en stor del av den partiledning, som den extra partikongressen ska välja. Jag förutsätter då att valberedningen och kongressen inte tvingas göra halt, när man väl har valt ut en ny partiledare. Med en partiledning som vill något – och med detta menar jag inte bara att vinna val utan också att förändra samhället – borde vi kunna bli oslagbara. Finns den insikten ute i partidistrikten, borde de faktiskt kunna vara storsinta nog att avstå egna platser för att kunna bana väg för en djärvare ommöblering i partiledningen. Ett problem i sammanhanget är dock att både SSU och S-studenter har utestängts från valberedningen.
Den här tidskriften, med sex fullmatade nummer per år, är förbluffande billig att prenumerera på. Årsprenumerationen kostar bara 100 kronor, som man sätter in på bankgiro 5676-4822.
Jag vill avsluta med att återge en dikt ur Tvärdrag. Den är skriven av Jenny Wrangborg, ung poet och kallskänka, som jag nyligen mötte vid det Birger Norman-seminarium på ABF-huset i Stockholm, där vi båda medverkade:
Eftervalsdikt
Det regnar när jag lämnar lägenheten
någonting dovt mot mitt land
i Stockholm dras människorna som
magneter till de stora T:na
för att efter tunga arbetsdagar spottas ut igen
jag möter en vän nere på torget
vi går tysta över mörka gator
nu rullar bulldozers in mot välfärden i landet
där marknadsvärde ställs före människovärde
enfald före mångfald
ruinerna av allt vi byggt upp
här tar oss bussen genom det Nya Sverige och
i tomrummet efter alternativen
hör vi rasisterna marschera in i riksdagen
det finns ingenting poetiskt i detta
klockan sju i möteslokalen, det är någons kök
vi lägger ut ritningarna över bordet
kaffekopparna bredvid mötesprotokollen
bygger en bro mellan dit vi var på väg och
där vi istället hamnade
här, i avståndet mellan valretoriken och verkligheten
reser vi byggställningarna, skissar upp motståndet
planterar lite hopp i hopplösheten
i hallen står travarna av flygblad
nästan allt återstår att göra
Korta meningar
27 december 2010 18:08 | Korta meningar, Politik | 2 kommentarerJulsåpa: Grannen står så grann i stugan.
*
I halktider: Alla ska ha med.
*
Före detta Broderskapsrörelsen (reviderat budskap): Allah ska med.
*
Alla ska med igen. Till exempel Ylva Johansson.
Bogart och Hepburn i en klassisk film
27 december 2010 16:15 | Film, Musik, Politik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängdC S Foresters roman ”Afrikas drottning” (”The African Queen”, 1935) har jag aldrig läst, men om jag inte minns fel, lästes den av många andra killar som gick i realskolan samtidigt med mig. I vart fall var hans Hornblower-böcker mycket populära bland realskolekillar under den här perioden. Forester har också skrivit manus till filmen om kapten Blod.
Filmversionen, också den kallad ”Afrikas drottning”, gick upp på de svenska biograferna 1952. Det amerikanska originalet, ”The African Queen” med John Huston som regissör, premiärvisades i USA runt årsskiftet 1951-1952. Den fick en Oscar, dock inte för regi. Humphrey Bogart fick en Oscar för bästa manliga huvudroll, rollen som den oborstade, skäggige och gindrickande ångbåtsföraren Charlie Allnut.
Den här filmen har två stora roller. Historien startar på en brittisk missionsstation i östra delen av dåvarande belgiska Kongo, och vi möter där till att börja med missionären Reverend Samuel Sayer (Robert Morley) som dock dör efter efter ett tyskt anfall på missionsstationen – den bränns ner, och kongoleserna som bor där förs bort – och så hans syster Rose (Katharine Hepburn).
Det här med det tyska anfallet måste förstås förklaras: Tiden för filmens handling är första världskriget, då Tyskland var i krig med bland andra Belgien och England. Tyskland hade vid den här tiden en koloni i östra Afrika, Tanganjika, det som i dag är känt som Tanzania. I det djungel-, flod och sjöområde (Victoriasjön) som filmens handling utspelar sig i, finns utöver de nämnda länderna (på den tiden alltså koionier) också den dåtida brittiska kolonin Uganda.
Charlie, alltså spelad av Bogart, är benägen att helt enkelt hålla sig undan tyskarna med sin båt: han kan alla vattenvägarna och har rikligt med proviant, däribland gin och rökverk, ombord. Men Rose, spelad av en Hepburn i långa kjolar och hatt, visar sig ha ett mer krutfyllt temperament än man kunde ana av den lätt sippa missionärsminen: Hon ger sig fan på – men hon skulle förstås inte ha uttryckt sig så – att sänka det skepp tyskarna patrullerar sjön med. Charlies ångbåt har nämligen en last dynamit ombord.
Men först gäller det att ta sig dit, vilket inte är så lätt – det vet ångbåtsägaren Charlie. Men genom skicklig navigering – även Rose lär sig så småningom styra den här skorven – och mycket tur – änglavakt skulle de religiöst lagda säga – tar de sig längs flodens vindlingar, genom livsfarliga forsar och faror i skepnad av krokodiler, myggsvärmar och iglar ända ner till flodmynningen, där sjöns vida vatten öppnar sig – men där också deras tyska båtmål patrullerar. Den tyska båten ska de sänka med hjälp av ett par på stället av dem själva tillverkade torpeder – och här blir filmen möjligen lite väl fantasifull.
Det sista gäller också upplösningen, när våra båda hjältar har tillfångatagits av de slemma tyskarna på patrullbåten. Just som de ska hängas (efter att först ha vigts av den tyske kaptenen!), går den tyska båten på vraket av den torpedbestyckade skorven, som exploderar och sänker det tyska fartyget. Varvid våra engelska hjältar börjar simma mot det som kan förmodas vara Ugandas kust.
Kanske har jag nu uttryckt mig alltför vanvördigt. För jag måste avslutningsvis säga, att ”Afrikas drottning” genomgående är en både spännande och välspelad film. Och bättre än den dramatiska avslutningen är egentligen det psykologiska spelet mellan filmens hjälte och hjältinna, ett slags kammarspel på flodångare: två individer av motsatt kön, i begynnelsen med mycket olika erfarenheter och livsstil, förs av omständigheterna samman, och så slutar det som det ibland slutar, med attraktion och förälskelse. I det stycket är den här filmhistorien inte alls orealistisk.
* * *
I filmens eftertexter – Birgitta fick den på DVD i julklapp av Anna – upptäcker jag namnet Theodore Bikel. Han spelade en biroll, en av tyskarna.
I min ägo har jag sedan 1968 en LP med Theodore Bikel och Cynthia Gooding, ”Young Man and a Maid: Love Songs of Many Lands” (Elektra EKS-7109, 1956, i europeisk distribution 1960 genom tyska Telefunken). Bikel, född i Wien 1924 men från 1938 bosatt i Israel, arbetade efter andra världskriget med teater i London och blev under 1950- och 1960-talen en känd skådespelare i USA, bland annat på Broadway. Han har också gjort många skivinspelningar.
Julkalas före femton personer plus en hund
26 december 2010 14:47 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 4 kommentarerI går, på juldagen, hade vi vårt årliga stora julkalas. Vi var femton personer plus en hund, så vi fick knappt plats runt det stora matsalsbordet, trots att samtliga dess extraklaffar hade tagits i anspråk.
Från relativt närliggande Bärby hage kom Kerstin och Bo med Viggo och Klara.
Från Stockholms Söder kom Matti och Karin.
Och från Rinkeby kom Anna och Enver och så Annas döttar Sara, Amanda och Ella. Plus hunden Sudden.
Dessutom hade vi bjudit Annas pappa Bengt med hustru Inger att äta julmiddag med oss. De bor ett stenkast från oss, vilket var mycket praktiskt när Anna var liten.
Alla utom Sudden skulle ha julklappar, så det blev sammantaget många paket och så småningom mycket papper, vilket senare Sudden gillade särskilt mycket. Främst försöker vi förstås hitta roliga saker åt barnbarnen, men också till exempel jag fick julklappar. Säkert förvånar det inte någon, när jag berättar, att mina presenter till största delen bestod av böcker, skivor och filmer – en och annan av dessa kommer jag säkert att berätta mer om fram över.
I år hade värdparets barn försökt underlätta för sina åldrande föräldrar genom att ta med sig bland annat läsk/vatten och ett och annat ätbart till julkalaset. Jag tror inte att någon av de övriga misstycker om jag särskilt nämner att Kerstin hade med sig egenbakt sursött estniskt matbröd.
De minsta barnen, Klara och Viggo, satt med och åt en bra stund men tröttnade sedan på de vuxnas prat och började plocka fram och leka med sina julklappar. Klara fick hjälp av sin pappa att packa upp sina båda smurfbilar, men jag såg sen, att hon också nådigast lät storebror Viggo leka med en av dem.
Vi vuxna fyllde på tallrikarna om och om igen, först med den traditionella julmaten, sedan med Birgittas rostbiff och hasselbackspotatis, och så avslutade vi traditionsenligt med mandelmusslor, sylt men framför allt hallon och björnbär från vår trädgård i Öregrund plus vispgrädde; det bjöds även på hembakade kakor och pepparkakor under kalaset.
Över alltihop svävade julens glada gemenskap och frid och ro. Jag tror inte att det sas ett ont ord om något eller någon under hela kvällen.
Till slut var det dags för de flesta att åka hem till sitt, men Matti och Karin stannade kvar över natten.
Matti har i dag hjälpt Birgitta att köpa en ny dator i stället för en som är mer än halvdöd av ålderdomssvaghet. Och inte nog med det: han är kvar och hjälper henne att installera den.
Så skulle tomten titta in en gång till i dag och fråga ”Finns det några snälla barn här?”, skulle jag utan minsta tvekan svara:
– Ja!
Melodikrysset nummer 51 2010
25 december 2010 12:02 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Ur dagboken | 10 kommentarerVi väntar hit barnen med sina respektive och så förstås barnbarnen på stort julkalas. Julklapparna är uppsorterade på person, men det återstår, trots att julmaten är lagad, en hel del kompletterande matlagning och framdukning – fast själva julkalasbordet är redan dukat av Birgitta. Trots allt detta har min snälla hustru låtit mig lösa Melodikrysset som vanligt.
Som alltid är det så, för mig liksom för alla andra, att det som ligger lite utanför det man normalt själv brukar lyssna på är svårast.
Själv fick jag googla lite innan jag kom på att det var Bon Jovi som sjöng ”I Wish Everyday Would Be Like Christmas”. Bon Jovi kommer från USA.
”Well, Well, Well” med (Amee Anne) Duffy hade jag heller inte hört tidigare.
Nå, jag hade heller inte hört den specifika Ellington-låt som spelades, men i det fallet var frågan urlätt: låten spelades på vibrafon.
Det roliga med Melodikrysset är att det sätter ens musikaliska bredd på prov. I ena stunden får vi höra Janis Joplin sjunga ”Mercedes Benz”. I den andra spelar Anders Eldeman Bach för oss.
Johnny Bode fick vi i dag höra i ”Jul i främmande hamn” – det var tur att vi slapp andra av hans ganska märkliga intressen och åsikter.
Själv känner jag mig åsiktsmässigt mer befryndad med både Astrid Lindgren och Tage Danielsson, ur vilkas ”Ronja rövardotter” vi hörde ett sångparti. Och på tal om Tage, den gamle radikalen: Ni missade väl inte hans och Per Åhlins mästerliga ”Karl-Bertil Jonssons julafton” i går kväll?
Och för att fortsätta lite på den politiska linjen: I Povel Ramels ”Gräsänkling Blues” spelar huvudpersonen bort familjens hembiträde, Anna. Numera behöver man inte gå omvägen över spel för att skaffa sig ett hembiträde. Man helt enkelt köper henne – hon heter Rut. ”Ring, ring”, som ABBA sjöng. Det enda man behöver är ett nummer.
Lite långsökt tyckte jag frågan var till den gamla barnvisan ”Bonden och kråkan”. Det är klart att vi förväntar oss att en bonde ska odla, men något direkt samband med den vingliga färden till furuskog har ju inte detta.
Dagens kryss började för övrigt med något högst barnanknutet, ”Do-Re-Mi” ur Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins musikal från 1959 ”Sound of Music”, filmad 1965 med Julie Andrews i huvudrollen.
Ytterligare en film förekom i dagens kryss, och vad tror ni det var för film om inte en James Bond-film? Nå, det är inte bara Anders Eldeman som tittar på bondfilmer. Den sång vi hörde, ”Underneath the Mango Tree”, var hämtad ur ”Dr No”.
Ett enda frågesvar kvar att redovisa, svaret på dagens allra sista fråga. Här tog det åter igen en stund innan polletten för min del ramlade ner. Det handlade om ett klassiskt stycke, tillskrivet både Mozart och Brahms – i Mozarts version heter den ”Schlaf, mein Prinzchen, schlaf ein” och är alltså en vaggsång, inte en julsång. Men här i Sverige blev den julsång på 1970-talet, när Siv Pettersson sjöng in den med titeln ”Låt mig få tända ett ljus”.
Och då passar det väl bra att avsluta med att tillönska alla mina melodikryssmedlösare en hjärtans god jul!
* * *
På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.
Julens ande
24 december 2010 14:25 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Ur dagboken | 1 kommentarJag är inte kristen, firar inte julen till minne av Kristi födelse. Går alltså inte heller i julottan.
Men jag firar jul och rättfärdigar inte detta ens med att julfirandet i Norden är äldre än kristendomen.
Jag tror att vi behöver en midvinterhögtid. Att den sedan är präglad av den kultur vi lever i, både den religiösa och av andra kulturavlagringar, får man finna sig i. Så i vårt hem finns tomtar, änglaljusstakar, en demonstrerande gris med plakattexten ”Ner med julen!” och i julgranen en hängd präst – det heter så i familjen, eftersom han har en sytråd runt halsen för att kunna hängas i granen – omgiven av änglar och två svarta katter.
Julgranen – en riktig, doftande, inte en av plast – klär jag kvällen före julafton. Särskilt tacksam, när det gäller prydnaderna, är jag mot dottern, Kerstin, som har skaffat istappar av glas, julgransprydnader som fanns i mitt barndomshem i Juniskär, Njurunda, söder om Sundsvall. I år fick Birgitta, som annars inte brukar få delta i granklädningen, avsluta med att sätta upp halmprydnader, hennes favoriter.
När granen var klar och Birgitta dess förinnan hade satt ut övriga julprydnader runt om i lägenheten, satte vi oss ner en stund i fåtöljerna i vardagsrummet och beskådade vår jul. Där och strax därefter i de till jul renbäddade sängarna avslutade vi julstöket med var sin dry martini.
På julaftons morgon stod alltså granen där och lyste, och jag kunde på bara fötter längs julrenskurade golv gå till ytterdörren för att hämta morgontidningarna. Frukosten intog vi lite senare i stolarna framför julgranen. Under den hade vi lagt de första två julklapparna åt den andra. I mina båda paket låg Niccolò Machiavellis ”Florentinsk historia” och så ett par fodrade skinnhandskar.
De senare fick jag genast användning för, när jag skulle gå upp till blomsteraffären vid torget för att hämta ut den årliga buketten av vita, blommande, högskaftade syrener. Det hör till vår alldeles privata jultradition att Birgitta får en sådan här bukett med vita syrener av mig på julafton. Med syrenbuketten följer varje år ett litet kort med det mystiska, bara för oss begripliga budskapet ”7!”.
Nu har vi nyss ätit julens första måltid: Birgitta stod för sillsallad och tre sorters inlagd sill samt julskinka, jag för den estniska julsylta jag har beskrivit här på bloggen. Till det drack vi Pilsner Urquell och två snapsar: dels en av Birgittas hemkryddade (i mitt fall kummin) och så Altias julsnaps.
Snart väntar glöggen och så Kalle Ankas julafton.
Lillebror Mikko i Skutskär har jag ringt och tillönskat god jul.
I morgon kommer barn och barnbarn på stort julkalas.
Det här, gemenskapen och omtanken, är det som är julens ande.
Alla mina många läsare tillönskar jag en hjärtans god jul!
Pressgrodor
21 december 2010 11:51 | Citat | 5 kommentarerhittade via Journalisten nummer 15 2010:
”När de äldre väl börjat använda internet så inser de vad de missat och tycker det är bra.”
Tidningarnas telegrambyrå
”Du träffade David Cameron nyligen och sa att du aldrig kommit någon annan av de stora ländernas statschefer så personligen nära. Berätta!
– Vi har träffats innan han blev premiärminister, vi har varit hemma hos varandra, vi har mycket gemensamt. Tre barn till exempel.”
Expressen
”Stormöte om parasiten på länsstyrelsen”
Östersunds-Postens sajt OP.SE
”Micael Widerström, smittskyddsläkare, fick under förmiddagen svara på frågor om parasiten och magsjukdom som sprids från våra lyssnare.”
SR P4 Jämtland
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^