Sommar med Jan Carlzon

Om jag säger, att Sommar med förre SAS-chefen Jan Carlzon är ett av de program i serien som minst har engagerat mig, tror säkert en del av läsarna att det beror på politiska antipatier.

Men nej – när Carlzon undantagsvis, och kritiskt, halkade in på ett ämne som den svenska skolan, lyssnade jag faktiskt intresserat.

Men sen var det allt det där andra malande dösnacket. Vidare: Aftonbladet rankar dagligen sommarpratarnas skrytkvot, och jag misstänker att Carlzon där kommer att ligga högt i morgondagens tidning.

Också musiken han spelade gled förbi som en teflonfond. Han spelade Helen Sjöholm, Randy Crawford, Lill Lindfors, Frank Sinatra – men ingenting ville fastna.

Det oerhörda som skedde i Norge

Det oerhörda, nästan obeskrivbara som skedde i Norge fortsätter att plåga mig – jag har svårt att inte tänka på det som för ett par dar sen var avsett som ett dödande hugg rakt in i Arbeiderpartiets hjärta. Jag fortsätter att följa norska nyhetsmedia, och i dag gjorde jag något för mig mycket ovanligt: jag följde en gudstjänst i TV.

Domkyrkan i Oslo var full av sörjande. Anförvanter och vänner, antar jag. Och så representanter för hela det officiella Norge, från kungen till SV-ledaren Kristin Halvorsen. Många grät öppet.

Det gjorde jag med.

Gudstjänsten var stramt religiös, med kollekt och nattvardsgång och allt, sannolikt alltför religiös inte bara för mig utan också för många av dem som deltog. Det skulle inte ha varit helt fel om man bland psalmerna också hade lagt in till exempel några sånger av Dagfinn Rimestad.

Nå, människor behöver samlingspunkter och gemenskap för att orka gå vidare. Och i rättvisans namn: biskopen i Oslo och några av de andra prästerna sa också ord som direkt berörde det som hade föranlett just den här gudstjänsten.

Men framför allt fick vi höra ett profant minnestal, som måste ha gått rakt in i hjärterötterna inte bara på mig utan på hela norska folket: Norges statsminister, till lika ordföranden för Arbeiderpartiet Jens Stoltenberg höll vad som måste ha varit hans livs svåraste tal: ett griftetal över de mördade, några av dem nämnda vid namn, samtidigt ett passionerat försvarstal för demokratin och det öppna samhället. Jag såg hans plågade ansikte, hela hans svarta sorg i närbild.

I det ögonblicket tror jag att många, många norrmän, som normalt inte brukar rösta på Stoltenbergs parti, förstod att det här är den ledare Norge behöver.

* * *

Bland dem som personligen upplevde helvetet på Utøya fanns den svenske vänsterpartisten Ali Esbati, bosatt i Oslo där han bland annat arbetar på en tankesmedja och skriver kolumner i Arbeiderpartiets huvudorgan Dagsavisen. Via hans blogg har jag hittat en skakande ögonvittnesskildring, skriven av ordföranden i Oslo AUF, Prableen Kaur. Du hittar Kaurs blogginlägg, ”Helvete på Utøya”, här.