Sverigedemokraterna – också ett antietablissemangsparti

30 november 2012 12:33 | Politik | 19 kommentarer

Mitt i alla feta skandaler går det fortsatt uppåt för Sverigedemokraterna. I Ipsos’ mätning för Dagens Nyheter (30 november 2012) – den baseras på 2.095 telefonintervjuer och gjordes under perioden 8-27 november – går Sverigedemokraterna upp med + 0,3 procent och blir därmed, med sammanlagt 8,9 procent, tredje största parti.

Den lilla ökningen befinner sig i och för sig inom felmarginalen, men det intressantaste med SDs stöd är att partiet, trots stormen i media, inte backar.

Det här kan vara värt lite eftertanke.

De skandaler som har lyfts fram i media – rasistiska uttalanden, järnrör med mera – är verkliga, men om man stirrar bara på dem blir man, tror jag, blind.

Likt en gång i världen nazisterna i mellankrigstidens Tyskland – märk nu att jag därmed inte vill säga att SD är ett nazistiskt parti – har SDs anhängare en tendens att söka syndabockar för uppenbart existerande problem i samhället. En intressant social eller strukturell likhet mellan SD och tjugo- och trettiotalens bruna rörelser, detta fortfarade sagt utan att jag sätter likhetstecken mellan dem, är att de drar och drog till sig utsatt och hotad arbetarklass plus marginaliserade och otrygga småborgare av olika schatteringar.

Jag håller inte med miljöpartisten Maria Ferm i allt det hon skriver i en debattartikel på Svenska Dagbladets Brännpunkt i dag (30 november 2012), ”Hur mycket rasism tål Sverige?”, men hon gör åtminstone en mycket träffsäker iakttagelse: Det många människor allför förenklat skyller på invandringen är ”otrygghet, arbetslöshet och försämringar av välfärd och trygghetssystem. Och vi riskerar att missa det utanförskap vissa känner som är grunden för kritiken mot ’etablissemanget’.”

Maria Ferms klarsyn tror jag kommer sig av att hon själv kommer från en i dessa sammanhang välkänd kommun, skånska Vellinge.

Många av de människor som i dag röstar på SD har tidigare röstat på Socialdemokraterna eller kommer från familjer som brukade rösta (s), i den mån de röstade.

I deras miljöer handlade det inte så mycket om teoretiska insikter i av marxismen präglad ideologi som om klasskänsla, ofta en ganska oreflekterad sådan. Det här tog sig bland annat uttrycket – Kjell Eriksson skriver insiktsfullt om det här beteendet i sin senaste bok, ”Simma i mörker”; han är uppvuxen i en av Uppsalas arbetarstadsdelar – att nästan alla just av ett slags klasskänsla röstade (s).

Också jag är uppvuxen i en genuin arbetarmiljö, där de allra flesta – fabriksarbetare, byggnadsjobbare och andra – nästan självklart röstade på (s). I det låg en tilltro till att socialdemokraterna var deras politiska ombud i de valda församlingarna men också något annat, som kanske inte är så självklart för tillräckligt många av dagens ledande socialdemokrater: ryggmärkskänslan man sorterade andra efter, främst ”vi här nere, ni däruppe”.

Men märk att bedömningen av dem däruppe nyanserades av två skäl:

I de politiskt beslutande församlingarna och i arbetarekommunernas styrelser satt det mängder av människor, som hade samma sociala ursprung och samma arbetslivserfarenheter som väljarna. Också i det Uppsala jag kom till som student hade många av de ledande (s)-politikerna en bakgrund i Metall, Byggnads eller Kommunal. Attityden mot oss som var akademiker var samtidigt öppen och välkomnande – många av oss fick förtroendeuppdrag – men det var på den tiden en självklrhet, också för (s)-studenterna i Laboremus, att socialdemokratin var just en arbetarrörelse.

Den tidens socialdemokrati kunde dessutom leverera allt det där som också samhällets mindre kapabla behövde: jobb, anständiga bostäder till rimligt pris, gratis (och allt mindre segregeade) skolor även till deras barn, hälsovård, social trygghet vid sjukdom och arbetslöshet. Varför i helvete skulle man rösta på något annat parti än det som stod för allt detta?

En utvikning, en upplevelse från mitt förflutna: SSU-ombudsmannen tog mig en gång i början av 1960-talet med till en ungdomsgård i en av de proletära delarna av Uppsala. Jag visade en film om och talade själv om apartheid i Sydafrika. Efteråt kom det en yngling ur publiken och satte sig bredvid mig och frågade: ”Är du sosse?” När jag hade svarat ja, tillade han: ”Det var tur det. Annars hade du åkt på stryk.” Det här handlade knappast om Sydafrika utan om att jag inte upplevdes som en av dom.

Men tillbaka till Sverigedemokaterna.

Ska socialdemokratin tillbaka till sin forna styrka, måste partiet också vinna tillbaka en del av de vilsegångna själar, som i dag, i val och i opinionsundersökningar, ger sin röst till Sverigedemokraterna.

Det här kan självfallet inte ske till priset av att gå främlinmgsfientligheten till mötes.

Men det räcker heller inte med att, med aldrig så goda argument, bekämpa främlingsfientligheten.

Det måste till mycket mer.

De allt flera som känner otrygghet och utanförskap och som själva inte är kapabla att nå en tryggare tillvaro, måste känna att det finns en politisk kraft som står på deras sida och garanterar jobb och social trygghet.

Då säger någon genast att detta är lättare sagt än gjort i dagens gränslösa och liberaliserade värld.

Och då svarar jag, att det kanske är just den vi ska ta itu med: sätta gränser för liberalismen.

Beredskapsfilm av Hasse Ekman

29 november 2012 18:37 | Film, Musik, Politik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Hasse Ekman fick ett mycket positivt mottagande av sin andra film, ”Första divisionen” (1941) – den blev hans genombrott som regissör. Recensenterna var med något undantag mycket välvilliga, och jag kan tänka mig att den i en mycket osäker beredskapstid drog folk till biograferna.

”Första divisionen” ingöt hopp: den visade att den svenska beredskapen var god och det svenska flygvapnet slagkraftigt. Filmens flygscener, inspelade bland annat på F 6 i Karlsborg, är på många sätt magnifika, inspelade som de är i samverkan med flygvapnet, och scenerna med precisionsbombning ingöt säkert mod hos både värnpliktiga och civilister i dåtidens av väpnade fiender kringgärdade Beredskapssverige.

Handlingen – manus har skrivits av Hasse Ekman tillsammans med flygexperten och skribenten Alvar Zacke – är inte lika fokuserad. Det senare är ett medvetet val. Filmen handlar alltså om en division; särskilt riktas Hilomer Ekdahls kamera dock mot tre män, som plikt och flygkunnande har fört samman i denna orostid.

Rollen som chefen för hela flottiljen, överste Magnus Ståhlbeg, spelas av en nestor inom svensk film, Lars Hanson.

Till flottiljen anländer den unge fänriken Gunnar Bråde (Hasse Ekman). Brådes far var kamrat i flyget med översten men omkom i samband med en kollission med denne, vilket redan i filmens inledning anger tonen i den: militär flygning är ingen riskfri sysselsättning. Gunnar Bråde har störtat själv och tillbringat den senaste tiden på sjukhus.

Bråde får som närmaste chef, divisionschef, kapten Krister Hansson (Gunnar Sjöberg). Hanssons problem blir, ganska snart i filmhandlingen, att hans fästmö, Mona Falkstedt (Irma Christensson), som han är i färd med att gifta sig med och skaffa barn med, hotar lämna honom, om han inte lämnar sitt jobb i det farliga flyget. Den här delen av handlingen får dock mot slutet av filmen ett lyckligt slut.

Det tredje flygaren vars öde skildras är löjtnant Ruger Sperling (Stig Järrel). Han är en riktig stridis för vilken flygningen betyder allt – och så upptäcks det vid en läkarkontroll att han håller på att förlora synen på ena ögat.

En operation räddar hans syn, och när han med återställd syn återvänder till kamraterna på flygförbandet, vill han naturligtvis visa upp att han nu är fit for fight igen, så han erbjuder sig att i samband med en vakans flyga tillsammans med Bråde vid en nattövning. Planet får ytterligare svårigheter på grund av dimma och brusten radiokontakt, och trots försök att vägleda planet med hjälp av strålkastare havererar detta, och båda omkommer.

Det här är spännande, så också avsnittet där Bråde under en övning i att fälla bomber får en bomb i propellern och tvingas lämna planet i fallskärm – varefter han landar mitt i målområdet, där nya bomber fälls, eftersom de i planen som kommer i anfallsvågorna därefter inte har sett vad som har hänt.

Annat är betydligt tristare, till exempel de många interiörerna från officersmässen, där det både dricks och hålls tomma tal.

Men i samband med drickandet där sjungs det också. Bland annat får vi höra en sång som senare förekom också i filmatiseringen (Arne Mattson, 1954) av Peder Sjögrens roman om finska vinterkrigt ”Kärlekens bröd” (1945, återutgiven i serien FiBs folkböcker 1954).

Kavaljersvisa från Värmland

Text delvis av Sten Selander

I ”Första divisionen” sjungs den av Gunnar Sjöberg

//: Det gör detsamma vart jag kommer när jag dör.
Det gör detsamma vart jag kommer när jag dör.
Ty vänner, det har jag på bägge ställena.
Det gör detsamma vart jag kommer när jag dör.

Det gör detsamma var du stupar, kavaljer.
Det gör detsamma var du stupar, kavaljer.
Ty rosorna de glöda i dödens högkvarter.
Det gör detsamma var du stupar, kavaljer. ://

Pressgrodor

29 november 2012 15:24 | Citat, Media | 1 kommentar

hittade via Journalisten nummer 14 2012:

”Jag hade ju kunnat gå för det är nära, men jag har ont i en arm”

Eskilstuna-Kuriren

Få väljer använda kondomer

Rubrik i Tvärsnytt.SVT

En barnbok lämplig för Sverigedemokrater

28 november 2012 18:04 | Barnkultur, Politik | 5 kommentarer

”Denna bok tillägnas alla djur på vår jord, vilken färg och fason de än har”, lyder mottot för Max Velthuijs’ bilderbok ”Grodan och främlingen” (En bok för alla, 2012, tidigare utgiven av Berghs förlag 1993). Översättningen är gjord av Gun-Britt Sundström, från engelska antar jag, eftersom originalets titel anges på engelska. Men Velthuijs, som nu är död, var holländare, så bokens originaltitel är ”Kikker en de vreemdeling”, 1993.

Storyn är enkel och, om man ser till dess syfte, att mota främlingsfientlighet, inte alls skruvad: En dag kommer det en främling, en råtta, och bosätter sig i skogsbrynet. Han bor i tält och lagar sin mat i en gryta över en öppen eld. Den här Råttan – djuren kallas efter vad de är – väcker Grisens undran och misstro, och han får också Ankan med sig i sin misstänksamhet. Råttan är smutsig och brukar stjäla, hävdar Grisen; ”det vet väl alla”.

Men Grodan tror inte riktigt på det där, så han smyger sig fram och kollar Råttan. När Grisen säger att råttor är lata, ser han med egna ögon, att Råttan är duktig: sågar till bräder och snickrar ett bord och en soffa av dem.

Grodan bekantar sig med Råttan och blir rent av imponerad, när han får höra, att Råttan kan tala tre språk och läsa och skriva.

Men Grisen har sina fördomar kvar – han säger att Råttan inte har någon rätt att bo i deras skog. Mot Grisens insinuationer framhåller Råttan, att han inte har stulit träet – det har han hittat i skogen, som tillhör alla.

Grisen klagar då hos Haren: Råttan måste bort, eftersom han stjäl trä och är fräck. Men Haren är av en mer eftersinnande typ och säger: ”Han kanske inte är som vi, men han gör inget orätt, och skogen tillhör oss alla.”

Grisen framhärdar i sina fördomar, men så en dag råkar han ut för något förskräckligt: Han slarvar med elden när han lagar mat, och snart står hans hus i lågor,

Griser springer sin väg, men till hans hjälp kommer Råttan, som är en resolut typ: Från floden hämtar han hink efter hink med vatten, och till slut lyckas han släcka elden. Och inte nog med det: Händig som han är, reparerar han Grisens ganska illa tilltygade hus.

Lite senare räddar han också Haren från att drunkna, och över huvud taget är han alltid beredd att hjälpa till, när någon annan råkar illa ut.

Nu blir han vän med alla i skogen, hittar ofta på roliga saker att göra tillsammans med dem. Och då svänger opinionen rejält – alla tycker att Råttan ska stanna i deras skog.

Men en dag har Råttan packat ihop sina tillhörigheter, och för sin vän Grodan, som har kommit för att hälsa på, förklarar han, att det är dags att dra vidare, till Amerika.

Och nu tar inte bara Grodan utan också Haren och Grisen och Ankan med tårar i ögonen adjö av Råttan, som i alla fall lovar, att han kanske ska komma tillbaka nån gång.

Efter sig lämnade han sin soffa, och på den satt ofta hans fyra vänner och berättade för varann om sina minnen av Råttan.

Liten kokbok för de minsta

28 november 2012 15:41 | Barnkultur | Kommentering avstängd

Ture kokar soppa” (En bok för alla, 2012, ursprungligen utgiven 1995 på Alfabeta) heter en ganska rar småbarnsbok av Thomas Tidholm (text) och Anna-Clara Tidholm (bild).

Anna-Clara Tidholms bilder är klara och pekvänliga och illustrerar väl handlingen i Thomas Tidholms story. Själva kombinationen bjuder på en del överraskande effekter, som när bokens båda figurer, Ture och hans hund Hej, sitter och äter frukost och detta både uttrycks och illusteras så här: ”Det är en vacker morgon med himlablå tapeter”.

Handlingen är inte precis överrealistisk – Ture sätter ett frö och vattnar, och när han och Hej har somnat en stund i solen och vaknar igen, har trädet redan börjat växa. Ture vet inte vad det ska bli av fröet, men det blir ett jättestort träd, ett mangoträd, visar det sig. Redan till kvällen kan han skörda stora mangofrukter.

Av dem kokar Ture mangosoppa.

Och den blir väldigt god, tyckler både Ture och Hej.

Hoppas de pappor och mammor som läser den här boken för sina små kan laga mangosoppa, för det lär bli nödvändigt.

Men jag har kollat: Det finns recept på nätet.

Vad socialdemokratin skulle kunna göra för att mota fascismen

28 november 2012 12:04 | Media, Politik | 5 kommentarer

Pliktskyldigt ögnar jag ledarsidorna i de fyra tidningar jag dagligen läser, en socialdemokratisk, en moderat och två liberala, men det är sällan jag hittar något läsvärt där.

Numera hittar man oftare intressantare artiklar på tidningarnas kultur- och debattsidor.

I kulturdelen av Dagens Nyheter finns i dag (28 november 2012) ett intressant och avvikande inlägg i debatten om Sverigedemokraternas frammarsch, skrivet av professorn i religionshistoria vid Linnéuniversitetet Stefan Arvidsson: ”En ny riktning mot fascismen”. Jag tänker inte referera den – om du inte har DN, skaffa tidningen och läs där!

Jag vill här lyfta fram hur han ser på mitt eget parti, Socialdemokraterna:

”Det räcker inte med att spela glad och se förväntansfull ut, utan skillnaden mellan partierna är förmodligen reell: Socialdemokraterna har helt enkelt inte längre förmågan att föreställa sig sitt goda samhälle, men det har faktiskt Sverigedemokraterna. Först en glad utopi, sedan glada leenden, måste vara tågordningen.”

Det här betyder inte att Arvidsson har något till övers för Sverigedemokraterna eller den allt starkare fascismen i Europa.

Och slängen mot vårt parti har, visar det sig i artikelns avslutning, sin förklaring i besvikelse över att socialdemokratin inte lever upp till de ideal som under dess framgångsdagar bar upp partiet:

”Eller så måste Socialdemokratiska arbetarpartiet och Vänsterpartiet prova något de inte har provat på mycket länge: socialism. De måste plocka upp en socialistisk retorik och politik där vägen till det goda samhället heter samarbete och där solidariteten med alla som – med kompositören Richard Wagners ord, på den tiden han var socialist – ’befinner sig i en gemensam nöd’ står först på dagordningen.”

Läs själva den här artikeln. Den innehåller fler överraskande element än att den, av alla tänkbara människor, citerar Richard Wagner.

Uppmuntran

27 november 2012 12:11 | Media, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Serier, Ur dagboken | 9 kommentarer

Så här års blir det knappast ljust ute ens dagtid. När Kerstins barn, Viggo och Klara, har gått till skolan och jag är klar med mina morgonbestyr – rakning, duschning, medicinering – äter jag själv frukost. Kaffet som avslutar frukosten dricker jag i min fåtölj i vardagsrummet, med lampan bredvid tänd, så att jag ska se att läsa klart morgontidningarna.

Birgitta brukar börja med Dagens Nyheter; jag avslutar tidningsläsningen med DN. En debattartikellång insändare i stockholmsdelen, ”Från folkhem till gyllene getto. Sverige är på god väg att falla sönder” av Carl-Axel Backman pläderar, klokt och välformulerat, för Pet Albins folkhemsideal.

Lite hopp försöker Holmberg ingjuta i oss på Namn och Nytt:

I vargtimmen

Någon gång bortom nattmörkrets hemlighet
kommer ännu en gryning att gro.
Det är inget vi alldeles säkert vet
men med stöd av vår samlade erfarenhet
är det något vi gärna vill tro.

Men sen läser jag, strax nedanför på NoN-sidan, Ulf Lundkvists serie ”Assar”, som i dag inleds med en varningsskylt:

Undergången är nära.
Är du redo?

Jag söker tröst i en gammal sång, signerad Wolf Biermann:

Uppmuntran

Nej, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid.
Dom alltför hårda brister,
dom alltför styva mister
sin vassa udd därvid.

Nej, låt dig ej förbittras
i denna bittra tid,
för grämelsen den bygger
ett galler runt omkring dig,
och makten klarar sig.

Nej, låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid.
Dom hoppas ju på detta,
att innan kampen börjat,
vi gett oss utan strid.

Nej, låt dig ej förbrukas,
men bruka väl din tid.
Nej, låt dig aldrig kuvas,
du stöder oss, vi stöder dig,
vi ger varandra liv.

Vi låter oss ej tystas
i denna tysta tid,
en dag ska marken grönska,
då står vi alla starka,
då är den här vår tid.

Tysk text och musik: Wolf Biermann (”Ermutigung”), 1968
Svensk tolkning: Per Olov Enquist och Caj Lundgren, 1972.
På skiva: Lena Granhagen: ”Lena Granhagen sjunger Theodorakis & Biermann” (Proprius PROP 7718, 1972).
Noter och en något annorlunda textvariant av Caj Lundgren finns i Wolf Biermnann:Taggtrådsharpan” (Pan Norstedts, 1971). Där har Caj Lundgren gjort ett urval ur och översatt två av Biermanns sångböcker, ”Die Drahtharfe”, 1965, och ”Mit Marx- und Engelszungen”, 1968.
På skiva sjöng Biermann först in den här sången på EPn ”4 neue Lieder”, 1969. Den fanns sedan också med på LPn ”aah-ja!” (CBS, 1972). Den finns med även på Biermanns dubbel-CD från 1999, ”Lieder vom Preussische Ikarus” (BMG, distribution Sony).

Hade jag en revolver, skulle jag osäkra den, när jag hörde ordet ”förnyelse”

26 november 2012 14:49 | Media, Politik | 26 kommentarer

Jag skriver för att jag har gjort det i hela mitt liv, under en lång period med skrivandet som yrke. Jag skriver också för att jag är en engagerad människa; jag skriver om allt jag tycker är viktigt, främst kultur och politik, dock under senare år mer om det förra och mindre om det senare.

Inte så att jag är mindre övertygad eller engagerad jämfört med förr. Men det politiska landskapet har blivit tristare, så utslätat när alla bekänner sig till politikens mittfåra, att jag inte orkar delta i debatten på de villkoren. När en stort uppslagen artikel på DN.debatt i dag (25 november 2012) av MUF-ordföranden Erik Bengtzboe rubriceras ”Dags för nya moderterna att släppa borgarstämpeln” och när Stefan Löfven, Carin Jämtin, Magdalena Andersson och Mikael Damberg i en lika stort uppslagen artikel på samma plats, ”Största förnyelsearbetet på 20 år ska modernisera S” (DN 23 november 2012), åter upprepar mantrat om valfrihet i välfärden, gäspar jag lika stort. För att förtydliga mig på den senare punkten: Jag är visst inte mot valfrihet i välfärden; det är de privata alternativen jag vill åt.

Jag är socialist nämligen, demokratisk socialist. Och det var inte en evighet sen också socialdemokratiska partiet, både i sina program och i praktiskt politik, stod upp för det begreppet.

Jag är också urless på att reaktionerna på den här sortens utsagor alltid är de förväntade: Tystnad från mitt eget parti. Och triumferande stridssignaler från borgare, som här äntligen tycker sig se socialdemokratins socialistiska bockfot sticka fram.

För att ta de senare reaktionerna först: Jag har ingenting emot borgerliga läsare och borgerliga kommentarer, men de senare kan ju göras som frågor eller repliker i normal samtalston. De som tror att de genom tjat och okvädinsord kan omvända en man som i hela sitt vuxna liv har varit en radikal socialdemokrat och desutom i årtionden har haft ansvaret för att förvalta partiets programtradition måste ha en och annan skruv lös.

Att det däremot är tyst från de ansvariga i de egna leden handlar om taktiskt beteende, men handlingssättet är förbannat fegt. Steg för steg definieras begreppet socialdemokrati om från demokratisk socialism – att det senare kan finnas med som ett innehållslöst honnörsord i ett partiprogram är taktik för att inte tappa traditionella anhängare – till socialliberalism.

Nej, nej – det handlar inte om någon ideologiförändring utan om förnyelse, hör jag i andanom de ansvariga ropa i korus.

Hade jag en revolver, skulle jag osäkra den, när jag hörde ordet ”förnyelse”.

Inte så att jag inte inser att nya samhällsproblem kräver nya lösningar – men det betyder ju inte att traditionella lösningar på urgamla problem skulle ha spelat ut sin roll.

Hen ser ut som en hon men är en han

25 november 2012 12:35 | Musik, Politik, Teater | 3 kommentarer

I fredags var vi på Reginateatern i Uppsala för att höra på – och bese – fenomenet Tina C. Tina C ser ut som och är draperad (i de amerikanska färgerna) som en kvinna, men skenet bedrar: Egentligen heter hen – här känns begreppet äntligen adekvat – nämligen Christopher Green. Som om det inte var nog att leka med könsidentiteten framträder den här brittiska artisten också som amerikansk countrysångerska med utrerade, ganska högerorienterade åsikter.

Som uppenbart inte är Christopher Greens, lika lite som den könsidentitet han klär sig i på scen. Av en intervju i UNT framgår att han faktiskt själv är heterosexuell.

Eftersom mellansnacket i den här showen, ”Tina C’s Global Depression Tour”, är minst lika viktigt som musiken, använder hen sig av den amerikanska pratiga öppenhjärtigheten för att säga beskheter om både USA och resten av världen.

Sångnumren innehåller ett och annat musikaliskt välkänt som ”9 To 5”, men de flesta, egna skapelser, utmärker sig främst av den fräckhet som kan illustreras med en sångtitel som ”No Dick’s As Hard As My Life”.

Till min stora förvåning kompades Tina C av en trio från Uppsala: John Fiske, gitarr, Grosse Grotherus, bas, och Kalle Jansson, trummor. Ännu mer förvånad var jag över att de hade hunnit bli så samspelta med Tina C. Och rent av imponerad blev jag när jag – efter att ha frågat en person jag känner på teatern – fick veta att musikerna nästan inte hade repat alls med Tina C – de hade själva i förväg tränat in musiken!

Melodikrysset nummer 47 2012

24 november 2012 12:10 | Barnkultur, Deckare, Film, Musik, Politik, Resor, Teater, Trädgård, Ur dagboken | 12 kommentarer

Ingenting i Melodikrysset kändes särskilt svårt i dag.

Dock har jag ibland svårast att komma ihåg det mest aktuella. ”I din himmel” sjöng Sonja Aldén så sent som i Melodifestivalen 2012, men det tog en stund, innan jag kom på att det var hon som sjöng den.

Fast egentligen tror jag att musiken ur en av de filmer som bygger på några spännande böcker av Stieg Larsson var svårast att identifiera. Jag har sett de tre filmerna – vi har dem på DVD (och vi har för övrigt också böckena) – men jag skulle ha haft svårt att klara den här frågan, om jag inte redan hade haft alla bokstäver utom en.

ABBAs ”When I Kissed the Teacher” är ju däremot ingen match att känna igen, men jag har faktiskt aldrig sett videon där Agnetha Fältskog kysser Magnus Härenstam – här fick jag ta Google till hjälp. Men ABBAs musik kan jag – jag har bland annat sett ABBA-musikalen på Broadway.

Resten var oerhört lätt, bland annat för att det här krysset innehöll så många repriser.

Båda barnvisorna i dag har till exempel varit med förr i krysset, såväl dansvisan – ursprungligen inte en barnvisa – ”Nu ska vi skörda linet idag” – som skulle ge oss svarsordet lin – som Thorbjörn Egners ”Klas Klättermus”, som skulle ge oss svarsordet mus.

Också Charles Chaplin och hans ”Smile” ur ”Moderna tider” (”Modern Times”, 1936) har varit med förr. Möjligen är det nytt att han här får heta Charles och inte Charlie.

Och visst har även ”I Can’t Stop Loving You” varit med förr, fast då med Roy Orbison, om jag minns rätt. Nu hörde vi 1962 års version med Ray Charles, vilket väl är orsaken till att vi ovan skulle skriva Charles Chaplin – vågrätt 1 förekom nämligen dubbelt i krysset.

Redan Chaplins film – läs mer ovan under Kulturspegeln, Film – lockar nog fram näsduken, men den fick vi också användning för i ”Don’t Cry For Me Argentina” – ”Gråt inte mer, Argentina” – ur Andrew Lloyd Webbers och Tim Rice’s ”Evita”, också den en kär gäst i Melodikrysset.

Likaså är jag tvärsäker på att ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång” med Lena Andersson (1971) har förekommit tidigare i krysset. Om jag inte minns fel skrev jag redan förra gången, att den svenska gröna vågen-texten gjordes av Stikkan Andersson, men att den hade en amerikansk förlaga i Buffy Sainte-Maries ”I’m Gonna Be a Country Girl Again”. Buffy Sainte-Marie lyssnade jag mycket på på den tiden. (Tilläggskommentar: Eftersom vi var på teater i går, såg vi ”På spåret” som repris först i dag. Och där förekom, som del av en musikfråga om Polarpriset, instiftat av Stikkan Andersson, ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång”, bara som en melodislinga – men jag kände förstås omedelbart igen den.)

Sommarnostalgi finns också i Tomas Ledins ”Sommaren är kort”, även om det mesta regnar bort i den här versionen av sommaren. Fast lite störs jag av att de sandaler som förekommer i texten är av plast.

Vårt eget sommarhus i Öregrund har vi förstås försett med bastu – jag är väl estländare! – och esterna kan lika lite som finnarna tänka sig en gård utan bastu. Saun heter bastu på estniska, sauna på finska. Där ska vi löga oss igen nästa sommar, jag och Bigitta, ”du och jag” för att citera Arja Saijonmaa i ”Samma himmel, samma sol”.

Och när vi kommer in i sommarens andra halva ”ska vi plocka körsbär i vår trädgård” för att citera ytterligare en av dagens repriser.

Allra sist vill jag be min gamle vän och trogne läsare Björn Kumm om ursäkt för i går: Han kom, i och för sig helt oanmäld, på besök i går kväll – han bor annars i Malmö – men vi hann bara umgås en kvart med honom, eftersom vi skulle gå på teater.

Men smile, Björn – vi ska försöka ordna till en träff där vi får lite mer tid.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^