Plötsligt är det opportunt att omfamna Olof Palme

28 februari 2011 15:42 | Film, Politik, Ur dagboken | 13 kommentarer

Som så många andra har jag egna, outplånliga minnen av den där februarikvällen – den 28 februari 1986 – då Olof Palme mördades. Birgitta, som på den tiden satt i partiets VU, råkade – kanske för att vi hade öppen telefon – bli en av de första som blev uppringd av TT för en kommentar. Hon trodde först att hon var utsatt för ett makabert skämt och bad att få kontrollringa tillbaka. När hon gjorde det, visade det sig att det dess värre var blodigt allvar.

Birgitta ringde i sin tur partisekreterare Bo Toresson, som visade sig vara helt ovetande om vad som hade hänt. Toresson – jag arbetade närmast under honom på den tiden – gav mig i uppdrag att ringa runt till delar av VU – vi delade upp uppgiften mellan oss – och så kallade vi ihop VU till ett sammanträde nästa dag. Nu gällde det att inte förlamas av det som hade hänt.

Birgitta åkte för sin del i taxi in till Rosenbad. Uppsala taxi som omedelbart fattade vidden av vad som hade hänt har aldrig begärt ett öre för den taxiresan.

* * *

1996, tio år efter mordet, tyckte vi på partiexpeditionen att det kunde vara dags att på ett både brett och fördjupande sätt belysa fenomenet Palme – personen och epoken – i backspegeln. Jag utsågs att vara ordförande i en minneskommitté, där familjen representerades av en av sönerna, Joakim Palme. Det här resulterade i mängder av aktiviteter – seminarier, fackeltåg med mera – och så böcker, texter av och om Palme. En bordsvariant av Thomas Qvarsebos fina Palme-byst i riksdagen producerades, och årets Första maj-märke hade den som motiv. En CD med avsnitt ur Palmes tal gavs ut, och så bad jag min gamle vän, filmaren Jonas Sima göra videofilmen ”Vilja gå vidare”, som både innehåller filmklipp av Palme i debatter och på möten och intervjuer där andra – de flesta partivänner, några politiska motståndare – ger sin bild av Olof Palme.

* * *

Både filmen och CDn dyker upp som element i det heldagsseminarium om Olof Palmes politiska gärning som i lördags genomfördes i Z-salen i ABF-huset i Stockholm.

Filmsekvenser, som också finns med i ”Vilja gå vidare”, återfinns i Jonas Simas längre – timslånga – film ”Våran Olof”, som efter Pierre Schoris – han är ordförande i Olof Palmes minnesfond – välkomstord inleder seminariet. Jonas och hans hustru sitter på bänken framför mig och Birgitta, så vi får under dagens lopp vid flera tillfällen möjlighet att talas vid. Jonas och jag träffades redan under min skoltid i Sundsvall, och i Uppsala var han sen medlem i Laboremus, vars ordförande jag var, medan jag var en mycket aktiv medlem – till och med föredragshållare – i Studentfilmstudion, vars ordförande han var. Senare korsades våra vägar igen: bland annat var han under min chefredaktörstid film- och mediakolumnist i Aktuellt i politiken (s).

Birgitta och jag gick fram och hälsade också på förre norske utrikesministern Thorvald Stoltenberg, som vi båda har träffat tidigare i olika sammanhang – den här gången var det hans uppgift att teckna en minnesbild, ”Så minns jag Olof”.

Jag märker, efter vad jag redan har skrivit, att det här skulle kunna bli lite av en handskaknings- och hälsningsexposé – efter ett helt liv i arbetrrörelsens tjänst är det ganska många i den här publiken jag genom åren har lärt känna, också haft en personlig relation till.

Men jag ska försöka hålla mig till de personer som gjorde framträdanden vid seminariet.

Härnäst ledde Jens Orback, chef för Olof Palmes internationella center, ett samtal mellan Ingvar Carlsson, Anders Ferm och Lena Hjelm-Wallén, ”Så minns vi Olof”. Carlsson har ju redan tidigare publicerat boken ”Ur skuggan av Olof Palme”, men jag tycker att han i dag är frispråkigare – kanske hämmades han tidigare av att han blev partiledare just i skuggan av Olof Palme. För dagens skarpaste inlägg i just den här konstellationen stod nog annars Anders Ferm.

Därefter blev det lunchpaus. Tillsammans med våra bänkgrannar Sören Thunell och Anna-Greta Leijon – gamla vänner från Laboremus-tiden, numera ett par – ställde vi oss i kön till ”Två grabbar & kök” (det som en gång i tiden var ”Gyllene cirkeln”) i ABF-huset och valde att äta lax, ett utmärkt val visade det sig. När det blev dags för kaffe fick vi sällskap av Gertrud Sigurdsen.

Efter lunchpausen blev det film igen, en kort film med ganska intetsägande bilder till Latin Kings’ bakgrundsmusik till Olof Palmes radioanförande om fördomar. Anförandet finns i original på den Palme-CD jag producerade till tioårsminnet.

Nästa punkt i programmet blev ett samtal, lett av Jan O Karlsson, mellan tre författare av palmebiografier. Kjell Östbergs har jag läst med uppskattning; jag har också skrivit om första delen här på bloggen. Henrik Berggrens i höstas utkomna mastodontbok har jag strax läst ut och ber att få återkomma till. Helt ny – jag köpte ett exemplar vid bokbordet utanför Z-salen – är Kerstin VinterhedsMordet. Om öppna och dolda motsättningar bakom Palmemordet”.

Det finns naturligtvis mycket som de här palmebiograferna är ense om, men särskilt mellan den vänsterliberale Berggren och Östberg med sitt förflutna i 68-vänstern (Socialistiska partiet) uppstod det ibland intressanta spänningsfält.

Och mer allmänt: medan det tidigare fanns ett slags närmast besvärad tystnad kring Olof Palme och hans politiska gärning, finns det i dag en tendens att alla sluter honom till sitt hjärta och nästan kramar ihjäl honom – som om han inte redan vore död. Ett exempel från den här seminariedagen: Mona Sahlins slutord var personliga och hjärtevarma, och ingen betvivlar ju att hon, som hon har berättat, som mycket ung ”gick med i Olof Palme” snarare än i det socialdemokratiska partiet. Men med på det här semineriet var också Göran Greider, som jag strax ska återkomma till, och han har ju – trots att han har varit medlem i socialdemokratiska partiet i 40 år – inte precis samma politiska åsikter som Sahlin, som ju fortfarande faktiskt är partiordförande.

I dagens – morddagens – Svenska Dagbladet läser jag, på ettan och inne i tidningen, mängder av kortintervjuer med människor som alla säger sig minnas Olof Palme med värme. Så var det ju inte precis på Mäster Olofs tid. Faktum är att jag till och med kan tycka att det känns skönt att det på Svenskans ledarsida under de senaste dagarna har funnits texter som markerar en ärlig distans till Olof Palme och hans politik.

Fast å andra sidan: i seminarieavsnittet ”Olof Palme för mig – intryck och inspiration” får vi höra vittnesbörd från fyra personer som har ganska olika erfarenheter och utgångspunkter men alla i dag ändå hyllar Olof Palme: Att Jan Eliasson, som ju bland annat hade en medlarroll tillsammans med Palme, gör det är knappast förvånande. Katarina Engberg, som förmedlade bilder av möten med Olof Palme under sitt elevfackliga arbete, har för sin del en rejäl vänstergir i sitt politiska förflutna, medan Laila Naraghi (som jag för övrigt träffade för första gången – hon satt bredvid mig) relativt nyligen från en vänsterposition slogs om ordförandeposten i SSU. Naraghi fick, tror jag, de längsta spontana applåderna av inledarna i den här delen av seminariet, där Jens Orback var samtalsledare.

Konkurrens om uppmärksamheten hade hon dock av Göran Greider, aktuell med den pinfärska boken ”Ingen kommer undan Olof Palme”, som jag förstås också inhandlade. Greider är en lysande vänsterytter och rev också ner spontana applåder efter en rundpall mot den svenska militära närvaron i Afghanistan. Jag ska återkomma till hans bild av Olof Palme när jag själv har hunnit läsa boken, men jag kan berätta att ett par av Palmes gamla ”pojkar”, Anders Ferm och Jan O Karlsson, i samtal jag hade med dem ansåg att det är fråga om en lysande bok.

Ytterligare några saker återstår att redovisa. Jens Orback presenterade Olof Palmes internationella center och Pierre Schori Olof Palmes minnesfond. Och så invigdes Palmesalen. Jag undrade förstås var i ABF-huset det fanns plats för den – men upptäckte sen att man hade döpt om Fabiansalen. Visst vill jag att Olof Palme ska få en egen sal i ABF-huset, men lite vemodig känner jag mig ändå över att Fabian Månsson härefter mer hör hemma på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, för övrigt en av medarrangörerna till dagens fina arrangemang.

Och så måste jag förstås avslutningsvis också nämna Jonas Simas nya film ”Lisbet”, som premiärvisades.

Lisbet är förstås Lisbet Palme, som annars under Olof Palmes dagar som partiledare och statsminister var känd för att hålla media på armlängds avstånd från familjen och dess hem.

Men Jonas Sima, välkänd för familjen Palme, har alltså fått göra en ganska personlig filmad intervju med henne. Hon gör inget för att framhäva sin egen roll, men det blir i detta avspända samtal med Sima ändå tydligt det vi som kände Olof (och också har träffat Lisbet) alltid har insett, nämligen att hon i flera viktiga politiska frågor familjesamtalsvis påverkade honom i rätt riktning.

Klok är hon, denna psykologutbildade kvinna.

Och så slår det mig, när jag i filmen ser ungdomsfoton av henne, hur söt hon var. (Hon är mycket äldre nu, men man kan fortfarande se den här skönheten.)

Vacker och klok och tidigt radikal – det är klart att Olof Palme föll för henne!

* * *

Onsdagen den 9 mars klockan 18.00 medverkar jag själv tillsammans med Henrik Berggren och Göran Greider i seminariet ”Arvet efter Olof Palme” i Eskilstuna. Plats: Munktell Science Park, Portgatan 3.

Vi har ombetts ta upp följande frågeställningar:
Vad hade Palme sagt om
– dagens politiska samtal
– socialdemokratins vägval?

Två lokala (s)-representanter – Jörgen Danielsson och Kristina Eriksson – medverkar också.

Samtalsledare: Stig Hansén.

Melodikrysset nummer 8 2011

27 februari 2011 18:20 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Jag var alltså på ett stort seminarium om Olof Palme i går, men till och med där kunde jag hitta åtminstone en anknytning till det melodikryss jag därför missade: I Jonas Simas fina film om Palme som inledde seminariet förekom förstås Monica Nielsen på valmöte med Palme. Jag var själv turnéfunktionär, så jag har upplevt båda på nära håll, även utanför talarstol och scen.

I dagens kryss hörde vi Monica Nielsen i ”Söderjäntans söndag”, där hon förresten bland annat – som för att vägleda krysslösarna – sjunger ”Monica heter jag”. Den som har skrivit text och musik, Carl Anton, har jag förresten också hört på socialdemokratiskt valmöte, på Stockholms Söder.

Som för att förvirra oss hade Anders Eldeman i dag också tagit med en låt, där förnamnet i svaret är identiskt men stavat lite annorlunda: ”Hej hej Monika”. Det här är en låt från 2006 med Nic & the Family. Jag ska genast bekänna att jag inte alls minns att jag ens har hört den, och saken blev väl inte lättare av att den här sjöngs på japanska. Men jag tyckte mig faktiskt höra namnet ”Monika” i den japanska textversionen, och det och ledbokstäver och Google gjorde att jag till slut lyckades identifiera låten.

Den här frågan var – för mig alltså – mycket svårare än dagens två melodifestivalfrågor.

”Just a Minute” med Rongedal från 2008 års upplaga var ju inte så våldsamt svår att identifiera, särskilt som bröderna Rongedal har ett rätt så lättidentifierat sound.

”Cara Mia” med Måns Zelmerlöw från Melodifestivalen 2007 är en sån där melodi som fäster sig i minnet, och sen gav oss ju Anders Eldeman ytterligare hjälp på traven genom att göra antydningar som ledde tankarna till utnämningen av Zelmerlöw till ny ledare för ”Allsång på Skansen”. Jag hoppas för egen del innerligt att utnämningen av Zelmerlöw inte ska innebära att elementet av klassisk svensk allsång ytterligare krymps i ”Allsång på Skansen”.

För egen del tycker jag att man på Skansen gärna får sjunga sånger som hör till det klassiska svenska populärmusikkulturarvet. En given allsång är ”Drömmen om Elin”, som Carl Jularbo skrev med ”Borgholmsvalsen” som förlaga. Peter Himmelstrands sångtrext håller jag kanske inte lika högt, men text behöver man också, om det ska bli någon allsång.

Evergreens kallades förr närmast outslitliga slagdängor, och till dem får man väl också räkna ”Två små fåglar på en gren” av Fryman (Erik Frykman), Sven Paddock och Åke Söderblom. En bra allsång är det också.

Det senare gäller också ”Kan du vissla, Johanna?” som förresten har sjungits in av den ovan nämnde Åke Söderblom. Den skrevs av Sten Axelson redan i början av 1930-talet. I dag tror jag dock att de flesta förknippar den med en barnfilm, som brukar visas på julaftnarna – det är en mycket fin film från 1994 med bland andra Per Oscarsson, och filmen bygger i sin tur på en bok med samma namn av Ulf Stark. För mig är ”Kan du vissla, Johanna?” ett måste på julafton.

Det är också Disney-kavalkaden med tecknade filmer, eller snarare snuttar ur kända disneyfilmer. Ur ”Pinocchio” kommer ”When You Wish Upon a Star”, den som Bengt Feldreich på sitt underbart darriga sätt gör en svensk version av, ”Ser du stjärnan i det blå?”.

I den där kavalkaden förekommer ju bland annat Kalle Anka, och det leder oss osökt över till en annan Anka, Paul Anka. 1957 sjöng han in en av sina största hits, ”Diana”, som han för övrigt också själv skrev. Den var fortfarande stor 1958-1959, när jag gjorde lumpen på I 21 i Sollefteå: jag minns bland annat att en av mina lumparkompisar, Löfstedt, faktiskt med stor bravur sjöng den på en kompaniafton.

I och med lumpen är vi mer eller mindre automatiskt inne på den musikaliska avdelningen marscher. En av de mest kända skrevs redan 1889 av Carl Feike och heter i tyskt original ”Alte Kameraden” – således handlar den om kamrater, vet vi som pluggade tyska redan i den gamla realskolan, i mitt fall förlagd till Althinska skolan i Sundsvall. Från den tiden minns jag också Povel Ramels parodi ”Den gamla vaktparaden” (1951).

Två filmmusikfrågor förekom i dagens kryss, och filmmusik brukar normalt inte vara min starka sida, ens om jag – som i de här båda fallen – själv har sett filmerna. Jag upplever uppenbart filmmusik mer som en del av grundstämningen i filmen än som låtar som fäster sig i hjärna och öron. Så ofta får jag ta hjälp av Eldemans ledtrådar och av de ledbokstäver jag har fått fram genom frågor där jag befinner mig på säkrare mark.

Nå, dagens första film var Sidney Pollocks ”Mitt Afrika” från 1985 med Meryl Streep i huvudrollen – men jag hade här alltså ingen hjälp av John Barrys filmmusik. Däremot hade jag hjälp av ledtråden, att filmen bygger på en dansk roman. Karen Blixens ”Den afrikanska farmen” finns i en av våra bokhyllor.

Inte heller hade jag någon hjälp av att få höra Hans Zimmers ”Part of Me, Part of You”, utan jag fick lov att på motsvarande sätt nysta lite för att komma fram till att den efterfrågade filmen var ”Thelma & Louise” från 1991.

Fast det märkliga är att det finns filmmusik och TV-signaturer som fastnar även i mina öron. Ett exempel är signaturen till ”Familjen Addams”, som gick i svensk TV i mitten av 1960-talet. Och ur hjärnvindlingarna får jag också upp den bland barn populära ”Familjen Addams apsång”, där den återkommande ramsan löd ”Skala banan, skala banan, skala banan”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

I dag är jag på seminarium om Olof Palmes politiska gärning – Melodikrysset får vänta till i morgon

26 februari 2011 7:33 | Film, Politik, Ur dagboken | 5 kommentarer

I dag är jag på ett heldagsseminarium om Olof Palmes politiska gärning – seminariet pågår hela dagen, klockan 10.00-17.00, och hålls på ABF-huset, Z-salen, Sveavägen 41 i Stokholm.

Det betyder, som ni förstår, att jag inte, som annars på lördagarna, kan lösa Melodikrysset under direktsändningen i radio.

I stället gör jag det på webben i morgon, söndag. Om någon då fortfarande är intresserad av vad jag har kommit fram till, är vederbörande välkommen tillbaka då.

Hur som helst: jag är starkt intresserad av Olof Palme och det han politiskt stod för. Dessutom är det så att jag själv onsdagen den 9 mars ska delta i ett palmeseminarium i Eskilstuna. med två av dagens deltagare som medinledare, Henrik Berggren och Göran Greider. I stockholmsseminariet deltar dessutom mängder av andra som kan belysa Palmes politiska gärning, till exempel ytterligare två biografiförfattare, Kjell Östberg och Kerstin Vinterhed.

Seminariet i ABF-huset inleds med två filmer av min gamle vän Jonas Sima, dels den gamla ”Våran Olof”, dels den helt nya och hittills inte visade ”Lisbet”.

Räkna med att jag kommer att återkomma till ämnet Olof Palme flera gånger under den närmaste tiden.

Vinterkvällar på jorden

25 februari 2011 12:44 | Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Två kvällar på jorden

I

När redan flera av byvägens fönster
slocknat kom flickan med jultidningarna,
en av dessa trygghetens punkter
i den alltförtidigt utburna vintern

Robinson Crusoe, novemberstrandsatt
utanför de utvidgade fiskegränserna: ensam,
lyssnande
Nästa kväll, och nästa: samma stjärnströdda
himmel,
samma månskära redo till hugg

I den kalla bilens kamratliga prat
ännu några ord om stjärnors sista andetag,
om kosmisk kamp och mörkergravar
Efter några mil stannar vi, tömmer
våra kroppars heta urin
mot vägkantens frusna skorpa
Ovanför oss: Orions bälte

II

”Nu är det vinter på min mössa!” säger Kari
med ett vantvått skratt, snö på tungan
Katten lyfter förnämt på benen, vill in
till mjölken och elementet
Bokbussen kommer och strömmen går
Sex knarrande skor i snömodden, tända
ljus på köksbordet
Med tre böcker om astronomi kommer de hem,
vill att jag ska rita stjärnsystem på baksidan
av ett reklamerbjudande; universum på hörnet
av ett köksbord. Saturnus i ena byxfickan,
Andromedagalaxen i den andra och Vintergatan
kastad som en säck havre över axeln

Bengt Berg

Ur ”Katta är som Leeds”, 1979

Förvirringen i partiledarfrågan – ständigt nya farsakter

24 februari 2011 13:04 | Politik | 17 kommentarer

I går kväll hade vi årsmöte i S-föreningen, Svartbäckens socialdemokratiska förening. Före årsmötesförhandlingarna fick vi lyssna till ett anförande om landstingspolitik av Vivianne Macdisi, också diskutera landstingspolitiken. Det var ett utmärkt inslag i årsmötet.

Tyvärr kan jag inte säga samma sak om en av de avslutande punkterna på dagordningen, ”Information om val av ny partiordförande”.

Redan rubriken antyder att det här inte är en fråga som avses vara föremål för partimedlemmarnas direkta inflytande.

Uppläggningen – knappast en slump – var exakt densamma som på arbetarekommunens möte för ett tag sen: Vi delades in i grupper och fick uppmaningen att vaska fram tänkbara namn till posten som partiledare. Resultatet blev vad man kunde vänta sig: en räcka namn, som kunde räcka till ett helt VU. Några av de nämnda nominerades av två grupper av sammanlagt tre, andra bara av en grupp. Vägledning för valberedningen?

Tvärt om, skulle jag vilja säga. Den här metoden ska få oss att må bra efteråt – när partiledare väl har valts, ska vi kunna säga, att hans/hennes namn faktiskt var på förslag på vårt möte. Men i själva verket har den valts för att vi inte ska låsa valberedningen och våra kongressombud.

De som nämndes på vår S-förenings möte har alla nämnts i den mediala diskussionen om ny socialdemokratisk partiledare. Problemet, delvis förorsakat av de utpekade kandidaterna själva, som ju i flertalet fall vägrar att berätta vad de vill i för partiet viktiga frågor, delvis beroende på att de som sitter på ett vanligt S-föreningsmöte utan tilläggsinformation, i motsats till till exempel mig och Birgitta, har mycket varierande, ofta skraltiga kunskaper om vad kandidaterna egentligen står för.

Även bakom det senare ligger nog inte så lite av utstuderat beräknande taktik. Bland de namn som föreslogs vid vårt årsmöte nämndes personer som, om de valdes till partiledare, skulle föra partiet i ganska olika riktningar. Det här kan, om vi ska tro på medias redovisningar, leda till exempel till att vi till partiledare väljer en ledande företrädare för socialdemokraterna i Stockholms län, de som i det senaste valet ändade alla sina högergirar med att göra ett veritabelt katastrofresultat.

När diskussionen efter gruppdiskussionen och redovisningen av resultatet släpps fri en stund, är det även i den här församlingen tydligt, att ganska många uttryckligen pläderar för Lena Sommestad och motiverar detta med att de har imponerats av hennes argumentationsförmåga vid det ena eller det andra tillfället.

Som någon vid vårt möte sa, måste man ju inte av detta dra slutsatsen att hon därmed är den optimala personen just på partiledarposten – kanske är det i partiledningen i vidare mening hon hör hemma.

Men det betyder ju inte att de som tänker så därmed är beredda att stödja valet av en partiledare, vars ledarskap utan tvekan skulle innebära ytterligare en högergir, den här gången för hela partiet.

Synkontroll och bokrea

23 februari 2011 16:48 | Barnkultur, Deckare, Musik, Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | 1 kommentar

I morse var jag, vid en för mig numera okristlig tid, kallad till den årliga synkontrollen på Akademiska sjukhuset. Högerögat har, sedan en oftast banal men i mitt fall fatal operation där, nedsatt syn, och eftersom jag har glaukom, grön starr, är jag – skrivande och läsande människa – naturligtvis angelägen om att synen inte ytterligare ska försämras. Framför allt gäller detta det vänstra ögat som jag numera främst förlitar mig på.

Men jag behöver inte vara orolig: synkontrollen visar att trycket i ögonen, givetvis med hjälp av ögondroppar, håller sig på en bra nivå, och inte heller i övrigt har det skett några påtagliga förändringar av min syn.

När man gör den här kontrollen får man pupillutvidgande droppar, så efteråt tror väl folk att de möter en gammal knarkare. Just det bekymrar mig inte, men det häftiga solljuset känns besvärande, bländar. Därför slinker jag in hos frisören innan jag fortsätter med mina övriga planerade ärenden. Jag behöver vila ögonen medan klippningen pågår, och för övrigt behöver jag klippa mig också.

Därifrån styr jag kosan till Swedbank. Jag ska fylla på förrådet av kontanter – jag är nämligen en inbiten kontantkund, och jag ska vidare till bokrean.

Akademibokhandeln/Lundeq ligger ganska nära, och vid det här laget har morgonruschen lagt sig. Damerna på Lundeq är påtagligt vänliga och hjälpsamma – möjligen har någon av dem läst vad jag här på bloggen skrev om hur de, under den här bokhandelns påtvingade nedgångsperiod, har gjort sitt yttersta för att visa serviceanda mot gamla kunder.

Så jag får snart ihop i stort sett alla böcker jag hade föresatt mig att köpa på årets rea, några fler till och med: Av Gidlunds fina nyutgåva av Carl Jonas Love Almqvists samlade skrifter rear Lundeq fler band än de som står i Aakdemibokhandelns reakatalog. Och Almqvist är verkligen en författare jag har läst mycket av allt sedan gymnasietiden.

Åt mig själv har jag också köpt ThåströmsTxtr”.

Mycken annan skönlitteratur blir det likaså, böcker av Anne Brontë, J M G Le Clezio, Marguerite Duras, Monica Fagerholm, Imre Kertéz, Toni Morrison, Alice Munro och Hertha Müller. Även en deckare blev det, Alexander McCall SmithsLivet på Scotland Street 44”. Den ska Birgitta få. Hon kommer förresten att få mycket av den övriga skönlitteraturen också, och så Anneli Jordahls bok om Ellen Keys långa och hopplösa kärlek.

Många av de här böckerna kommer förstås med ut på landet, dit vi flyttar ut runt påsk. Vi brukar ta med var sin försvarlig bunt olästa böcker, och så letar vi också i varandras förråd, när vi behöver ny läsning.

Med ut på landet fäljer även Håkan Svenssons och Kent KastmansÄpplen i Sverige”. I den beskrivs 240 äppelsorter i text och bild. Riktigt så många har vi inte, men vi har faktiskt flera tiotal sorter i vår stora trädgård, och dem kan man aldrig få veta för mycket om.

Till lilla Klara, som fyller år snart, har jag köpt Christine NöstlingersMimi är inte rädd av sig”. Storebror Viggo ska få två Hjortfot-böcker, tyvärr bearbetningar, dock gjorda av den skickliga Maj Bylock.

Långt ifrån en pilsnerfilm

22 februari 2011 15:47 | Film | 1 kommentar

Som pensionär har man möjlighet att se film på dagtid, till exempel SvTs filmvisningar vid lunchtid. SvT har där visat ganska många svenska pilsnerfilmer, men i dag bjöds det på starkare varor.

Alexander Mackendricks film ”Massor av whisky” (”Whisky Galore”, 1949) har jag sett ett par gånger tidigare, den första gången i mycket yngre dar då jag själv fortfarande var helnykterist; jag har dock inget minne av att jag då skulle ha reagerat mot de agerandes starka begär efter starka drycker, däremot av att jag tyckte att det var en rolig och sevärd film.

Det tycker jag fortfarande.

Den bygger på en verklig händelse. 1943 förliste ett fartyg lastat med 50.000 flaskor whisky, avsedda för den amerikanska marknaden, utanför Skottlands kust. I filmen, inspelad på Yttre Hebriderna, sker förlisningen utanför en ö kallad Todday, där det på grund av krigstida avspärrningar råder svår torka (på whisky alltså) – befolkningen på Todday lider svårt därav.

När jag nu åter har sett filmen i TV slås jag av hur fint skildrad – i svart-vitt foto – den här stormpiskade och karga ön, utkastad i Atlanten, inklusive öns lilla befolkning är. Också krigstidens övriga vedermödor, alls inte så svåra som bristen på whisky, skildras. Vi får även möta öns lilla hemvärnsstyrka under ledning av dess chef, spelad av Basil Redford.

Han lär sina mannar nödvändiga ting som att upprätta vägspärrar för att stoppa tyskarna, ifall dessa skulle gå i land just här. Men i ett stycke är han alltför nitisk: När det där skeppet med all whiskyn går på grund, föresätter han sig att – tvärtemot vad samtliga andra på ön vill, för den delen också hans överordnade på annan ort – att vakta det grundstötta och övergivna fartyget, så att det inte plundras på sin begärliga last.

Men de övrigas list och sammanhållning är stor: whiskylådorna hamnar i en grotta, och när av chefen för hemvärnet tillkallad förstärkning försöker göra tillslag mitt under konsumtion – bland annat vid en fest med dans, till reel spelad på säckpipa – försvinner alla flaskor som genom ett trollslag i tid.

I slutjakten med två kappkörande bilar ut till smuggelgrottan hindras lagens arm i sista stund att nå sitt mål – medlet är ett hastigt upprättat militärt taggtrådsstängsel.

I denna whiskydoftande historia interfolieras också två exempel på spirande kärlek – som dock också de på skotskt sätt för att legaliseras först måste bekräftas med massor av whisky.

Filmen skildrar även denna övärlds stränga religiositet. Öborna upptäcker whiskylasten lagom till söndag, men då måste det ju råda sabbatsfrid, så alla väntar snällt fram till midnatt – men då djävlar! Och på festen med all whiskyn tinar också den strängaste och mest religiösa svärmodern in spe upp. Plötsligt ses hon le mot de dansande, och så riktas kameran mot det stora glas whisky som nyss stod på bordet bredvid henne. Nu är glaset tomt.

Rollspel om könsroller

21 februari 2011 11:55 | Media, Politik, Teater, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Den danske teatermannen Nikolaj Cederholm har hittills varit obekant för mig, men uppenbarligen har han väckt en del uppmärksamhet hemma i Danmark. Nu har han tagit klivet över till Uppsala stadsteater, där hans ”Män som blir en smula irriterade i sällskap med kvinnor” i lördags hade sin urpremiär. Och inte nog med det: han står själv för regin. Översättningen till svenska har dock gjorts av Annika Silkeberg.

Att det är fråga om en ganska märklig historia förstår man redan när man läser rollistan i programmet: Karl Horland (Carsten Bjørnlund), Svamphäxan (Anna Carlsson). Rubinljus (Cecilia Forss), Drakjärn (Tobias Hjelm), Mona (Åsa Forsblad Morisse) och Judemönster (Aksel Morisse).

Och mitt bland dessa vankar – och snubblar ibland à la Jaques Tati – en ganska vilsekommen figur, Alex Andersson (Iwar Wiklander).

Det tar en stund in i första akten att komma på att den märkligt oberäkneliga värld Alex försöker orientera sig i är en digital spelvärld, som mina barnbarn är mycket mer förtrogna med än deras morfar är. Vi får bevittna hur de agerande kliver in i och ut ur roller, och det ger för all del överraskningseffekter – men nog är det ganska svårt att ta till sig till exempel att Cecilia Forss med sina ganska yppiga kvinnliga former i själva verket skulle vara man; dock ligger hennes ständiga lust att vilja knulla vem som helst ju ganska nära ett känt och stereotypt beteende hos somliga män.

Pjäsen är, det ska tillstås, ganska rolig i den här sortens detaljer. Ytterligare ett exempel är Carsten Bjørnlunds fullkomligt obegripliga danska i början av föreställningen.

Rolig är också pjäsens drift med nationalkaraktärerna, den danska och den svenska.

Men det kan inte hjälpas: ”Män som blir en smula irriterade i sällskap med kvinnor” har visserligen ett bitvis underhållande skal, men pjäsen känns innehållsligt tom.

Intressantare pjäser har jag sett på Uppsala stadsteater.

Klassiker i Musikens hus

20 februari 2011 16:50 | Mat & dryck, Musik | 1 kommentar

De kulturevenemang jag och Birgitta deltar i kommer ibland tätare än jag hinner skriva om dem.

I torsdags var det åter dags för en konsert i abonnemangsserien med Uppsala kammarorkester. Den här gången hade vi åter igen sällskap av Anna och Enver, och vi hade först bjudit hem dem på middag: Birgitta bjöd på en gryta med kokta blåmusslor, grillspett med havets frukter och så en gammaldags fruktsallad som efterrätt.

Kammarorkestern leddes för dagen av Andrew Manze, känd som violinsolist och dirigent världen över, under de senaste åren knuten till Helsingborgs symfoniorkester. Redan hans expressiva kroppsspråk och spirituella och lärda introduktioner till det som spelades är värt en eloge.

Den samlande rubriken för kvällens konsert var ”Klassiker”, och även om Sergej Prokofjev (1891-1953) är relativt sentida, måste man räkna in honom bland dem. Det senare gäller inte minst Symfoni nummer 1, opus 25, kallad den klassiska, som inledde den här konserten: den faller, även om den också inrymmer åtminstone en avvikelse, i hög grad tillbaka på Joseph Haydns musik. Orkestern spelade den här symfonin så att det säkert hos publiken väckte längtan efter mer Prokofiev.

Kvällens häjdpunkt blev dock Pianokonsert nummer 23 i A-dur, KV 488, av Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791). Vi har den förstås i flera olika inspelningar, bland annat med Klara Haskil, vilket naturligtvis underlättar förståelsen och ger igenkänningseffekter. Men det här framförandet, både kammarorkesterns spel och pianistens, Anna Christenssons, solospel, lätt och samtidigt säkert i tempo och tolkning, var faktiskt imponerande! Särskilt adagiot fick mig att bli lyrisk.

Ludwig van Beethovens (1770-1827) musik har jag ett mer blandat förhållande till än Mozarts – den rymmer både verk som talar starkt till mig och annat som lämnar mig känslomässigt mer stum. Den här gången fick vi höra hans Symfoni nummer 2 i D-dur, opus 36. Den innehåller partier som ger uttryck för den kraft som så ofta finns i Beethovens musik, men Mozarts pianokonsert kan det här verket inte mäta sig med.

Ändå: sammantaget blev det en mycket fin musikkväll.

Die Partei, die Partei, die hat immer recht!

20 februari 2011 13:18 | Musik, Politik | 9 kommentarer

Tommy Rådbergs blogg hittar jag en östtysk kommunistisk kampsång, som beredde oss mycken munterhet i det tidiga sextiotalets Laboremus. Arne Gadd, styrelseledamot och sedermera under en lång period riksdagsman (s), hade någonstans fått låna en inspelning av den här sången och själv spelat in den på band.

Jag påminns om det här när jag på Tommy Rådbergs blogg hittar texten till ”Die Partei”. När jag kollar den av Tommy återgivna texten, hittar jag små avvikelser (om än sakligt betydelselösa) jämfört med den text som finns i en DDR-sångbok jag har fått av min vän Anders Thunberg, Inge Lammels (redaktör) ”Mit Gesang wird gekämpft. Lieder der Arbeiterbewegung” (Dietz Verlag, Berlin 1967). Där anges också texten vara från 1949, medan Rådberg anger den vara från 1950 – vilket kan vara förklaringen till de små skillnaderna i texten, av typen bearbetningar.

Här är hur som helst texten i den version jag har i Lemmels bok – där finns för övrigt också noter:

Das Lied der Partei

Text och musik: Louis Fürnberg, 1949

Sie hat uns alles gegeben.
Sonne und Wind, und sie geizte nie,
und wo sie war, war das Leben,
und was wir sind, sind wir durch sie.
Sie hat uns niemals verlassen,
wenn die Welt fast erfror, war uns warm.
Uns schützt die Mutter der Massen,
es trug uns ihr mächtiger Arm.

Die Partei, die Partei, die hat immer recht,
Genossen, es bleibt dabei!
Denn wer für das Recht kämpft,
hat immer recht
gegen Lüge und Heuchelei!
Wer das Leben beleidigt,
ist immer schlecht.
Wer die Menschheit verteidigt,
hat immer recht,
denn aus Leninschem Geist wächst,
von Stalin geschweißt,
die Partei, die Partei, die Partei!

Sie hat uns niemals geschmeichelt.
Sank uns im Kampf auch einmal der Mut,
so hat sie uns leis nur gestreichelt:
Zagt nicht! – und gleich war uns gut.
Zählt denn noch Schmerz und Beschwerde,
wenn uns das Gute gelingt.
Wenn man den Ärmsten der Erde
Freiheit und Frieden nun bringt?

Die Partei, die Partei, die hat immer recht…

Sie hat uns alles gegeben,
Ziegel zum Bau und den großen Plan,
und sprach: Jetzt baut euch das Leben!
Vorwärts, Genossen! Packt an!
Hetzen Hyänen zum Kriege,
bricht die Welt, die ihr baut, ihre Macht!
So zimmert das Haus und die Wiege!
Bauleute, seid auf der Wacht!

Die Partei, die Partei, die hat immer recht…

Den här sången är ju först och främst ett paradexempel på den tyska varianten av stalinismen, så både komisk och skrämmande i sin blinda tro.

Men när vi i 1960-talets Laboremus sjöng med i refrängen, ”Die Partei, die Partei, die hat immer recht”, fanns där nog också ibland en ironisk ton vänd mot vårt eget parti.

Och det slår mig att de socialdemokrater som trosvisst hävdar att partikursen blir rätt oavsett vem vi nu väljer till partiledare nog också tankemässigt sitter fast i den där gamla östtyska refrängen.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^