Fallet Sigrid Gillner

31 januari 2013 14:39 | Politik | 1 kommentar

Bengt O hänvisade i en kommentar till en bloggtext han hade skrivit om Eva F Dahlgrens bok ”Fallet Sigrid Gillner”. Jag mindes då en sextiotalskontakt jag hade haft med henne men förlade den möjligen lite tidigare än det stundom falska minnet sa mig. Den enda artikeln jag i mitt textarkiv hittar om henne var heller inte publicerad i Libertas utan på kultursidan i Arbetarbladet den 20 juli 1965.

Några ord först om Sigrid Gillner (1891-1975): Hon var under sin studietid med i den socialdemokratiska föreningen Laboremus och satt också som socialdemokrtisk ledamot i stadsfullmäktige i Uppsala 1920-24. Sitt värv som socialdemokratisk politiker avslutade hon med att sitta i Riksdagens andra kammare 1932-1936.

Under mitten av 1930-talet fascinerades hon allt mer av den tyska nationalsocialismen och blev också utesluten ur det socialdemokratiska partiet. Vad jag vet var hon aldrig medlem av någon av de nazistiska partierna i Sverige men syntes i tyskanknutna sammanhang och gav ut böcker på bruna förlag.

I mångt och mycket får man väl se henne som en naiv idealist, som attraherades av nazismens blankpolerade yta men inte uppdagade dess rätta ansikte förrän vittnersbörden om utrotningslägren och annat liknande tog ner henne på jorden igen.

Men även senare, när hon verkade som en djupt konservativ skribent, fortsatte hon att vara kritisk både mot socialdemokratin och hela den moderna samhällsutvecklingen:

Gillner ogillar det mesta

Av Enn Kokk

Det kan inte hjälpas. Hur hjärtans gärna man än ville hitta försonande drag i Sigrid Gillners urval radio- och TV-kritik, ”Har vi fått en ny underklass?” (Gleerups), är det svårt att rekommendera den.

Sigrid Gillner känner och har känt många människor. Olle Holmberg, Rickard Sandler, Dag Hammarskjöld, Ellen Key, Artur Engberg och Herbert Tingsten är några. Engberg lärde hon känna i Laboremus, och under sin tid i Uppsala var hon med i samma matlag som Tingsten. (Se Tingstens memoarer.) Hon har varit socialdemokratisk stadsfullmäktig i Uppsala och sedermera riksdagsledamot för Norrköping. Glimtvis får man veta något om detta i hennes nya bok (hennes 27e!), men det räcker inte för att hålla intresset vid liv.

Radio- och TV-kritik i egentlig mening är väl inte heller hennes krönikor i NT-ÖD. Snarare då fria skriverier med utgångspunkt från program i radio och TV. Mest är ”Har vi fått en ny underklass?” en gigantisk debattbok på 450 sidor.

En konservativ

Sigrid Gillner är, trots att hon räknar sig som socialdemokrat, en i många avseenden djupt konservativ människa, driven av kristet färgad idealism. I dagens debattsituation känns därför hennes åsikter som mest anakronistiska (inte så mycket inopportuna, vilket hon själv tror). Jag ska, utan att egentligen ingå i polemik, referera några av hennes åsikter.

Hon tror, att högern till skillnad från socialdemokratin är ett idéparti.

Hon tycker inte om höghus och frågar: ”Kan inte ungdomen hamna i ’narkotikaträsket’ för mindre?”

Sexualpuritan

Somliga av hennes åsikter, till exempel om könsrollsdebatten, är för grumliga för att kunna refereras. Hon tycks emellertid anse, att kvinnorna numera är för mycket inställda på försörjning, levnadsstandard och karriär. Hon menar, att kvinnorna har en speciell fredsmission på jorden. Hon anser vidare, att kvinnorna har ett särskilt ansvar för vårdarbetet och att de ska utföra detta arbete av idealism. Varför just kvinnorna ska ha dessa uppgifter framgår inte.

Hon är sexualpuritan av stora mått och överhuvud moralist. Jan Myrdal angriper hon, för att han har hängivit sig åt ”socialmoraliskt ohämmat liv”. Hon är mer intresserad av att moralisera över tonårssexualiteten än av att bekämpa dess oönskade följder, till exempel genom plädering för preventivmedel. Hon förfasar sig över Artur Engbergs åsikt, att en socialist måste få äta, klä sig, bo och supa som vilken människa som helst. Hon tror, att TV-programmen är orsaker till sexualbrotten. Ett kostligt utslag av hennes antisensualism är följande tirad: ”Är man av ärlig övertygelse och medkänsla emot all rasdiskriminering, då borde man väl också i dessa rasstridens dagar förhindra att sådana så kallade twistaftnar på svensk botten skadar negrernas sak.” Sovjetunionens viktorianska moral ser hon som ett föredöme.

Hon talar om den ”nihilistiska infiltrationen” i partierna och ner i folkdjupen och skriver: ”Samtidens overksamhet beror på en kallhamrad jagiskhet. Och gudlöshet!”

Ned med det mesta

Hon hyser aversioner mot den socialdemokratiska regeringen och mot fackföreningsrörelsen och SAP, som enligt henne utmärks av maktfullkomlighet och materialism. I beprövad konservativ anda tror hon på experter och vill ha en läkare som statsråd för hälso- och sjukvården och en erfaren officer som försvarsminister.

Sigrid Gillners åsikter är alltså ganska galna. I rättvisans namn ska jag också nämna några andra av hennes åsikter, som jag, från helt andra utgångspunkter än hennes, finner förnuftiga. Hon anser att det är dags att börja ta Hermanssons kommunistparti på allvar. Hon anser kärnvapenfrågan vara en av de allra viktigaste politiska frågorna i vår tid. Hon kritiserar kollektivanslutningen. Och hon poängterar nödvändigheten av en ideologi i allt politiskt arbete.

Nya underklassen

Och den nya underklassen? Det tycks vara alla människor i alla samhällsklasser, som Sigrid Gillner inte gillar: antimoralisterna, de öppna personligheterna, människor med en fördomsfri syn på kulturen, höghusbyggarna et cetera.

En slutanmärkning: Ingemar Lindblad kommer i polemiken mot Gunnar Fredriksson om moralismen i radio-TV att få en hängiven medkämpe i Sigrid Gillner.

Kalsonger med gylf finns kanske bara på museum?

31 januari 2013 11:31 | Ur dagboken | 11 kommentarer

Jag är en gammal man, en som på grund av ålder och numera också urindrivande medicin ganska ofta har ett trängande behov av att behöva kissa.

I mitt bestånd av kalsonger finns också boxershorts, snygga men opraktiska av skäl som framgår ovan.

Att få tag på kalsonger med gylf visade sig dock vara lättare sagt än gjort.

När jag i en butik i centrala Uppsala åter igen hade konstaterat, att där bara fanns boxershorts, kom en expedit, en mycket ung dam, tillskyndande och frågde om jag behövde hjälp.

– Har ni kalsonger med gylf? frågade jag.

Och fick svaret: ”Vad är gylf?”

Först trodde jag hon skojade med mig, men hon var helt gravallvarlig i ansiktet – visste uppenbarligen inte vad gylf var.

Så jag förklarade.

Nä, något sådant hade de inte.

FiB/Kulturfront, Vi Läser och Vi. Och om värdet av papperstidningar

30 januari 2013 20:58 | I skottgluggen, Konst & museum, Mat & dryck, Media, Politik, Prosa & lyrik, Resor, Serier, Ur dagboken | 6 kommentarer

Jag är ohjälpligt och för evigt ett tidningsfreak.

I dagens Aftonbladet (30 januari 2012) finns en helsida med följande budskap:

Nu är Aftonbladet större än någonsin
Nytt rekord: 2 858 000 svenskar läser oss varje dag

Nå ja. Pappersupplagan är mer beskedlig, över tid minskande. Och det är ett Aftonblad, tryckt på papper, jag går och köper varje dag året om.

Morgontidningarna prenumererar vi på, tre stycken: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning. En stor del av mina pensionärsförmiddagar, före, under och efter frukost, går åt till att läsa de här tidningarna. Naturligtvis inte allt i dem, men fortfarande mycket kultur. Mindre politik än förr – ledarartiklarna är ofta förutsägbara, och dessutom minskar det faktum att nästan samtliga partier flockas i mitten kraftigt mitt intresse av att ta del av den så kallade debatten. Tecknade serier läser jag också gärna, men dem har ju allt fler tidningar dragit ner på, i något fall också slutat med. Det sista gäller Expressen, och det är ett av huvudskälen till att jag nästan helt har slutat köpa den tidningen.

Jag är också svårt beroende av seriösa veckotidningar, men kombinationen av ökade distributionskostnader och minskade upplagor har bidragit till att utplåna gamla tiders veckovis utkommande familjetidningar, i alla fall sådana med kvalitativt innehåll.

Gamla Folket i Bild, som i yngre år stod mitt hjärta närmast, har återuppstått som FiB/Kulturfront, men är inte bara i fråga om utgivningstätheten, nu en gång i månaden, mycket olik den tidning den ville ta upp manteln efter.

En viss satirisk ådra, vass till och med, finns där fortfarande: På omslaget till nummer 1 2013 häcklar Robert Nyberg en oljedrypande Czrl Bildt, och på omslagets baksida finns en hårtslående arbetslöshetsteckning av Hans Lindström. Med anledning av Karnevals 2012 utgivna urval av Robert Nyberg-teckningar, ”Guldfeber”, får vi oss för övrigt två hela uppslag Nyberg-teckningar till livs inne i tidningen.

Och det är inte tu tal om att artiklarna om behandlingshem för romska tjejer och om klimatmötet i Doha, intervjun med en kurd i Sverige och så vidare är angelägna – men jag skulle så gärna också vilja se familjetidningsblandningen av bra noveller, resereportage, serier av olika slag, barnsidor, konsumentupplysning och annat som präglade gamla Folket i Bild.

Noveller och lyrik borde man väl hitta åtminstone i en tidning som Vi Läser, en avläggare till KFs Vi.

Men tji noveller och dikter där också. Däremot en uppsjö av kortrecensioner av skönlitterära böcker. Som korta guider är de funktionella; många av dem är också välskrivna. Men för mig som läser långa, analyserande recensioner av motsvarande böcker – och många andra – i fyra dagligen utkommande tidningar, blir det här bara en komplettering, i allra bästa fall med ytterligare en infallsvinkel.

Den här tidningen lever på sina författarintervjuer och författarporträtt – men visst känns det snopet att inte få ett stycke prosa eller några dikter som fördjupning.

Bland artiklarna i nummer 1 2013 blev jag särskilt intresserad av den om och med Barbro Lindgren och så Per Svenssons artikel om nazistiska författare i Sverige.

En av dem han nämner, Sigrid Gillner, skrev jag om och hade en smula kontakt med under tidigt 1960-tal, då jag var redaktör för Socialdemokratiska studentförbundets Libertas. Gillner, under en period socialdemokratisk riksdagsledamot, hade en gång i världen varit aktiv i den förening, Laboremus i Uppslaa, som jag i början av sextiotalet var aktiv i, bland annat ordförande i.

Också i det här fallet skulle jag ha tyckt att det hade blivit intressantare, om Per Svensson inte bara hade gett en översikt om något som vi , kanske medvetet, har förträngt, men jag skulle kunna tänka mig att det hade blivit en mycket intressantare artikel, om Svensson hade koncentrerat sig på att göra ett porträtt av Gillner eller varför inte av Annie Åkerhielm.

Årets andra nummer av Vi (2 2013) har också anlänt – det är ju strax februari, och gamla kära Vi, en gång i världen veckotidning, är numera månadstidning.

Jag läser på Aftonbladets kultursida att Vi numera visar svarta i stället för röda siffror, och gott så – även som månadstidskrift är Vi Sveriges kanske bästa.

Den är, till exempel jämfört med FiB/Kulturfront, suveränt layoutad , har en dräkt som lockar läsaren. Men också detta har sina avigsidor: De stora snygga bilderna och inte minst de genomgående mycket korta texterna lämnar ju inte mycket utrymme för just läsning.

Också Vi satsar på personporträtt/personintervjuer – i det här numret av/med Alex Schulman, och i de här fallet kompletteras de medellånga recensionerna av en längre artikel om Primo Levi, signerad Ingemar Unge.

Men skönlitterärt material i original hittar man aldrig i Vi.

Ett slags tecknad serie har Vi också, dock inte för barn: Sara GranérsTidens tecken”.

Vi har ändå, trots månadsutgivningen, lite av veckotidningskänsla: både seriösa artiklar (till och med om politik: intervjun med vänsterledaren Jonas Sjöstedt och Lars Westmans artikel om den spanska krisen) och flams som ändå väcker intresse (Elisabeth Olsson Wallins porträtt av sångstjärnor och deras föräldrar).

Men sammanfattningsvis: Är det i dag omöjligt att ge ut en seriös veckotidning, samtidigt med humor, med bra litterärt material, serier för olika åldrar och kategorier, en tidning som både ser samhället vi lever i som det är och granskar världen utanför våra gränser? En tidning som både publicerar matrecept och låter människor som verkligen har något att säga komma till tals?

Om flykten från Estland hos PRO

29 januari 2013 16:06 | Mat & dryck, Musik, Politik | 3 kommentarer

Nyligen var jag hos SPF i Svartbäcken och berättade mina personliga minnen från andra världskrigets Estland, flykten därifrån i pappas fiskebåt, först till Finland, sen till Sverige, och sen om mina erfarenheter av att hamna i och så småningom integreras i en helt ny språkmiljö.

I dag gjorde jag samma sak för PRO i Svartbäcken – Bengt Kettner skjutsade mig och Birgitta dit och efter mötet hem igen, detta eftersom mötet hölls i Nyby servicehus.

Det som slog mig vid båda de här tillfällena var, hur många människor mötet hade samlat. Dagens pensionärer är ju i samma ålder som jag, och många av dem hade på sin tid estniska flyktingbarn som klasskamrater, och sen är det väl i dag många pernsionärer som gör kortare båtutflykter till Tallinn, också längre resor till Estland med alla sina svenskminnen och span. Bengt har, i regi både av Svartbäckens socialdemokratiska förening och nu PRO, lett baltikumcirklar och gruppresor till de baltiska staterna. Den här PRO-föreningen har just nu en studiecirkel i gång om Lettland, en aktivitet som senare i vår avslutas med en studieresa till Rîga.

I PRO lever uppenbart fortfarande den gamla folkrörelseandan: människor möts, samtalar, lär och har samtidigt trevligt tillsammans.

Mitt anförande inramas av dragspelsmusik, spelad av Bengt Lindén: många gamla välkända godingar, bland dem ”Någonstans i Sverige”, som ju har en anknytning till den krigstid (Ulla Billquist, 1940) jag skildrar, och sen avslutar han med Lars HollmersBoeves psalm”, Lars FernslöfsAtt angöra en brygga”, en succé med Monica Zetterlund, ocm så örhänget ”Auf Wiederseh’n”.

Kaffe, och till och med macka, fick man också.

Kärlek till barn

28 januari 2013 20:47 | Film | 5 kommentarer

Chaplins pojke” (”The Kid”, 1921) var Charlie Chaplins allra första långfilm. Han kom ju senare att göra även ljudfilmer, men den här gjordes alltså under stumfilmseran. Den musik vi hör i dagens DVD-versioner är i och för sig av Charlie Chaplin men tillagd 1971 – när filmen kom, använde man sig ju fortfarande av biografpianister. Men handlingen, där filmavsnitten då och då avbryts av textskyltar med repliker eller förklarande text, är helt begriplig, dessutom både rolig och rörande.

En frånskild kvinna (Edna Purviance), som själv inte har möjlighet att försörja sin nyfödde son, frestas att lämpa honom i en bil, som ser ut att tillhöra en rik familj. Hon skildras med den vånda hon hyste – den sociala medkänslan fanns alltså så här tidigt hos filmmakaren Chaplin.

Sen händer något helt oförutsett: ett par skummisar stjäl bilen.

Så när kvinnan – hon är ju ändå en ömsint moder – ångrar sig, är både bilen och babyn borta.

Biltjuvarna upptäcker förstås efter ett tag att de har en av dem helt oönskad passagerare i bilen och löser problemet genom att dumpa babyn i ett slumområde.

Den som hittar babyn utanför sin port är förstås Charlie Chaplin. Och han tar hand om den lille pojken, på ett sätt som kanske väckte förvåning och munterhet hos publiken på den tiden det begav sig, alltså när män inte förväntades sköta bäbisar.

Sen gör filmhandlingen ett skutt i tiden: Hittebarnet, av Charlie kallat Joe (Jackie Coogan) är nu fem år och har fått börja hjälpa sin medellöse styvfar med försörjningen. Det barnarbete han då får ägna sig åt är att panga fönster och sen kvickt springa därifrån. Och se, vem dyker då inte upp om inte Chaplin, som försörjer dem som glasmästare. Och han har alltså turen att dyka upp med en ny ruta, just som den gamla har gått i kras.

De sociala myndigheterna börjar tyvärr intressera sig för det här udda paret och kommer fram till att grabben måste omhändertas. Och därmed är vi inne i den förväntade chaplinska kalabaliken, med ett fritagsningsförsök som ändar i att grabben tillfälligt räddas från att skiljas från den han betraktar som sin far.

Därmed är strapatserna inte slut. Den slemme ägaren till det natthärbärge där de tar in över natten ser i tidningen en efterlysning med hittelön, och så omhändertas grabben av polisen.

Under tiden har hans mamma, numera ekonomiskt på grön kvist, varit på jakt efter sin son, och med hjälp av den med hittebarnet medföljande skriftliga vädjan från henne om att den som hittar sonen ska ta hand om honom lokaliserar hon honom faktiskt och tar därefter på nytt hand om honom.

Men var inte oroliga: Chaplin, hans gode styvfar under de första fem åren, omfattas också av den numera rika damens välvilja och får så att säga följa med på köpet.

Jag störs lite av den mot slutet inlagda ängladrömshistorien, men annars är ”Chaplins pojke” ett tidigt exempel på Chaplins förmåga att mixa tragik med komik och förse en i grunden sorglig och hjärterörande historia med med både gags och action.

En film associativ som en dröm

28 januari 2013 17:47 | Film | Kommentering avstängd

Jag tycker mycket om Kjell Gredes filmatisering av Maria GripesHugo och Josefin” (1967).

Gripe var ju swedenborgian vilket inte jag är, men hon lyckades ändå tala till min, rationalistens, fantasi med sina berättelser. Detta sagt apropå att Kjell Grede i sina sjuttiotalsfilmer för vuxen publik arbetade så assciativt att det nog snarare behövs en derömtydare eller psykoanalytiker för att tolka innehållet i dem. Detta gäller särskilt ”Klara Lust” från 1972.

Den här filmen, i och för sig med starka enskilda scener och med briljant foto av Lasse Björne, är vacker men intellektuellt svåranalyserbar. Den startar i sann sjuttiotalsanda med en arbetsplatsolycka, men sedan blir den associativ och irrationell på det sätt som drömmar kan vara. Och som rätt många drömmar innehåller den erotiska element, nakna damer av vilka en äter och bjuder filmens huvudperson Helge Andersson (Lars ”Brasse” Brännström) på köttsoppa,

Jag tänker inte relatera hela filmhandlingen – den finns för övrigt scen för scen återberättad i Filminstitutets filmdatabas – men en central punkt i den alltså mycket lösa handlingen är att Helge möter den vackra och attraktiva Klara Lust (Gunilla Olsson), egentligen Klara Larsson.

I sin jakt efter henne, på cykel, får han släpa även på sin mor (Agneta Prytz) och deras inneboende Britt-Marie, kallad Murva (Ulla-Britt Norrman) och hennes son Erik (Harald Marseburg), som han har en bättre relation till än till Eriks mamma.

Så småningom hittar han i en stor praktvilla Klaras far Wilhelm Larsson (Carl-Gustaf Lindstedt). Men han kommer också i kontakt med ett helt gäng mentalt inte helt normala människor, bosatta i ett trärucklel – bland dem finns Klaras något mer tillräknelige älskare Olle (Carl-Olof Alm). Det här är ju kollektivens sjuttiotal.

Som så ofta just i drömmar krossas det många fönster och hus – huset med dårarna – brinner upp, varefter Grede hemma hos Larsson sammanför både dårarna och dem som utgör Helges familj, alltsammans med både märkliga konfrontationer och märkliga gåvor som följd.

I slutscenen är Helge, hans åtrådda Klara och Klaras älskare tillsammans på ett lastbilsflak på väg bort någonstans.

Jag noterar att även Grede i en kommentar medgav att filmen som helhet kanske inte blev så lyckad.

Stödet för den estniska högerregeringen minskar kraftigt

27 januari 2013 18:13 | Politik | 2 kommentarer

Det ledande regeringspartiet i Estland, det nyliberala Reformierakond (Reformpartiet), fortsäter att rasa i opinionsmätningarna. I januarimätningen från TNS Emor får partiet 20 procent – därmed har det under mycket lång tid största estniska partiet halkat ner på tredje plats. Och raset är formidabelt: I oktober hade partiet fortfarande stöd av 32 procent, ett stöd som i november sjönk till 26 procent och i december till 22 procent. Att man har bytt ut några av de mest belastade företrädarna har alltså inte hjälpt, inte heller de närmast kosmetiska försöken att putsa upp politiken. Bland annat en lärarstrejk har säkert minskat regeringens popularitet och gynnat oppositionen, framför allt Socialdemokraterna.

Ett tag såg det ut som att koalitionspartnern, det kristna och socialkonservativa och estnationalistiska Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) i någon mån skulle kunna kompensera detta: IRL fick i oktober 13 procent, i november 17 procent och i december 18 procent. Men den här gången faller även IRL: partiet får i januarimätningen 16 procent.

Esterna tycks ha fått nog av borgerlig regering. De båda regeringspartierna stöds i januarimätningen bara av 36 procent av de tillfrågade, medan oppositionen, Socialdemokraterna och Centerpartiet, tillsammans får 55 procent.

Den här gången är det det lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet) som är största parti. Partiet får 28 procent mot 24 i december, 23 i november och 25 i oktober. Framgången kan tänkas ha ett samband med partiets löfte om nolltaxa i kollektivtrafiken i Tallinn, där ju partiet tidigare – på grund av det stora antalet ryssar där; ryssarna stöder i mycket stor utsträckning Edgar Savisaar och hans parti – är starkt, och flertalet ryssar hör till det estniska samhällets mindre bemedlade.

Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) låg etta i den förra mätningen, men har nu med en procents marginal – vilket ju ligger inom felmarginalen i en undersökning i en gallup med bara 899 tillfrågade och ett bortfall på 38 procent av ”vet ej”-svarare – passerats av Centerpartiet.

Stödet för Socialdemokraterna är hur som helst växande: Partiet fick i oktober 22 procent, i november 25 procent, i december 28 procent och nu i januari alltså 27 procent.

Båda oppositionspartiernba har vunnit terräng bland väljare med liten eller måttlig inkomst. Det ökade stödet för Socialdemokraterna är enligt TNS Emors expert Aivar Voog särskilt tydligt bland låginkomsttagare och människor med relativt låg utbildningsgrad.

En av de stora estniska dagstidningarna, Postimees (Postiljonen), redovisar också en nätröstning, som på en punkt är intressant, även om man måste vara yttrrst försiktig med gallupar som saknar statistiskt säkerställt underlag. 10.209 personer har hur som helst röstat, och av dessa har 35 procent lagt sin röst på Socialdemokraterna, medan bara 14 procent har gjort det på Centerpartiet. Det senare kan förklaras av att ryssarna, som till stor del bär upp Centerpartiet, inte läser estniska tidningar och deltar i deras aktiviteter, men i fallet Socialdemokraterna – märk att partiet inte har stöd av någon av de någorlunda stora tidningarna – kan man nog dra slutsatsen, att partiet har potential att växa ytterligare.

Stödet för partier utanför den estniska Riksdagen, Riigikogu, redovisas inte, men av en kommentar jag har läst framgår att Estlands gröna, Eestimaa rohelised, kan ha en viss chans att forcera femprocentsspärren, detta särskilt om partiet går i land med att ha listsamarbete med en eller ett par andra mindre partier.

När det gäller mandatutfall sker detta i så fall främst på bekostnad av Socialdemokraterna och Centerpartiet, men politiskt står de närmare dessa parteir än de nuvarande regeringspartierna, så deras eventuella återinträde i Riigikogu kommer inte att hota det förväntade regeringsskiftet.

Pris för mänskliga rättigheter och demokrati

27 januari 2013 13:45 | Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Olof Palmes minnesfond delar årligen ut ett pris om 75.000 USD. Priset delas årligen ut för särskilt framstående insatser i Olof Palmes anda.

2012 års Olof Palme-pris tilldelades Radhia Nasraoui från Tunisien och Waleed Sami Abu Al-Khair från Saudiarabien.

Radhia Nasraoui har som advokat i över trettio år under hårt tryck försvarat mänskliga rättigheter i sitt hemland under devisen “Att inte använda våra röster gör oss till förtryckets medbrottslingar“. Hennes självuppoffrande kamp har särskilt inriktat sig mot tortyr och straffrihet. Nasraoui är medgrundare till Kommittén för kamp mot tortyr i Tunisien (ALTT) och medlem av Amnesty International i Tunisien.

Waleed Sami Abu al-Khair tilldelas Olof Palme-priset för en uthållig och rakryggad insats till försvar för mänskliga och medborgerliga rättigheter för såväl män som kvinnor i Saudiarabien. Tillsammans med likasinnade medborgare och kollegor har han verkat för att bidra till ett rättssäkert och modernt samhälle både i sitt eget land och i regionen som helhet. Han driver hemsidan ”Monitor of Human Rights in Saudi Arabia” och använder Facebook för att publicera nyheter om mäskliga rättigheter.

Waleed Sami Abu al-Khair förhindrades dock av de saudiska myndigheterna att åka till Stockholm och hämta ut Palme-priset. Detta mottogs nu i stället av hans hustru och medkämpe för mänskliga rättigheter, Samar Adawi. Både hon och Radhia Nasraoui höll intressanta och uppfordrande tacktal och svarade därpå, i Samar Adawis fall i en djärvt öppenhjärtig ton, på frågor från publiken.

De som, av för mig obegripliga skäl, visar tveksamhet mot stöd utifrån till den demokrtiseringsvåg som sveper över arabvärlden, har här på två punkter fått ett tydligt socialdemokratiskt svar: priset till Radhia Nasraoui markerar, att kampen mot förtrycket måste fortsätta även när de gamla makthavaran har störtats, och priset till Waleed Sami Abu al-Khair är ett levande bevis för att svnsk socialdemokrati, i motsats till vad som har påståtts, engagerar sig inte bara för demokratiseringen av Syrien utan också av det mäktiga och oljerika Saudiarabien.

Pierre Schori, ordförande i Olof Palmes minnesfond, introducerade pristagarna och gav prismotiveringarna, och Lisbet Palme äverlämnade, bland annat med några citat av Olof Palme, priset till de båda pristagarna.

För musiken under prisceremonin i Riksdagens gamla andrakammarsal stod Jason Diakité, mer känd som Timbuktu. Han sjunger, ironiskt nog för rasisterna där nere, på skånska, men han introducerade sina låtar på engelska för de båda pristagarna, och jag såg – eftersom vi satt nära dem – att de rycktes med av sången och den ackompanjerande musiken.

Och jag såg också den gest av hyllning och vördnad Timbuktu gjorde upp mot den väldiga fotoporträttet av Olof Palme uppe på scenfondväggen.

Efteråt var det samling med servering i sammanbindningsbanan mitt emot, där alla talmännens, bland annat Birgittas, porträtt hänger. I folkhavet där stötte vi på mängder av gamla bekanta, hann också växla ord med många av dem, till exempel Olofs och Lisbets son Joakim Palme. Ämnet för det samtalet var åtminstone delvis den nu aktuella film, där Olof skildras som pedofil sexköpare.

Men framför allt var både prisutdelningen och mötena med många partikamrater efteråt en påminnelse om att socialdemokratins radikala själ ännu lever.

Ett ovanligt och ett ovanligt intressant konsertprogram

26 januari 2013 17:57 | Mat & dryck, Musik | Kommentering avstängd

Birgitta och jag har årsabonnemang på konsertserien med Uppsala kammarorkester i stadens konserthus, populärt kallat Musikens hus.

Oftast rör det sig om konserter, utmärkta sådana, ledda av kammarorkesterns ordinarie dirigent Paul Mägi, men då och då bjuds det på gästspel av olika slag. Nu i torsdags leddes orkestern av en gästdirigent, Eva Ollikainen från Finland, som var här också för några år sedan. Och som solister framträdde Roland Pöntinen, piano – också honom har vi tidigare hört live – och så Bengt Fagerström, trumpet.

Också programmet var ovanligt – två av tonsättarna var helt okända för oss.

Programmet började med Konsert för stråkorkester (1948) av den polska tonsättaren Grażyna Bacevics (1909-1969). Här var det framför allt olika stråkinstrument som satte sin prägel på musiken.

Som andra nummer, i programmet inlagt närmast före pausen, fick vi höra ”Konsert numero 1 för piano, trumpet och stråkorkester” (1933) av Dmitrij Sjostakovitj (1906-1975), en kontrastrik musik, framförd med briljans inte bara av solisterna utan också orkestern.

Sist, och det var alltså en omkastning i programmet, var det dags för Roland Pöntinen att visa upp sin virtuositet i ”Ballade numero 2” (1853), ett både dramatiskt och lyriskt verk av Franz Liszt (1811-1886).

Efter pausen fick vi åter höra musik som var helt ny för oss, ”Symfoni numero 2 för stråkar” (1941) av schweizaren Arthur Honegger (1892-1955). (Honegger var trots sin schweiziska börd född i Le Havre och avliden i Paris, men han kunde på grund av sitt schweiziska medborgarskap under den tyska ockupationen resa mellan Schweiz och Frankrike.) Också det här var en intressant musik att ta del av, inte minst genom trumpetens roll.

* * *

Applåderna var vid flera tillfällen starka i Stora salen i Konserthuset. Tyvärr kan jag inte applådera det vi för andra gången råkade ut för i samband med en konsert. Restaurangen, där vi hade tänkt äta, var stängd, och i stället hänvisades vi till en bar på konsertsalsvåningen där det serverades kall plockmat – och vi som hade längtt efter något varmt att äta denna mycket kylslagna kväll.

Melodikrysset nummer 4 2013

26 januari 2013 12:05 | Film, Musik, Teater | 4 kommentarer

Helt lätt var inte dagens melodikryss. Anna Bergendahl hör till exempel hemma i för mig tämligen okända musikaliska domäner, och jag missuppfattade också andra ordet i den låttitel Anders Eldeman angav. ”Rolling Dice” skulle det i alla fall vara. Men med lite pussel och hjälpbokstäver fick jag i alla fall till slut fram rätt namn.

Genren sjungnde idrottsstjärnor intresserar mig inte särskilt mycket – hos mig ligger dock själva idrotten ännu risigare till. Ricky Bruch har jag i alla fall lagt på minnet, men varför han också släpptes in i en skivstudio förtår jag inte. Hade ”Mig fångar ingen brud” bäring på hans omfång?

Nils Landgren känner jag förstås till, men för mig är han inte Nisse Landgren. Men han fick väl kanske heta Nisse i dag för att man spelade en för honom lite ovanlig låt, temat ur ”Macken”.

Vi fick i dag också höra ”Blommornas vals” ur ”Nötknäpparen”, vars kompositör är Pjotr Tjajkovsij. Fast i dag skulle vi skriva hans förnamn Peter.

Peps Persson känner vi dock inte som Per-Åke. Han sjöng ”Inga vargar jagar mig”. Nä, dom har väl inte hunnit ner till Skåne än.

Honom har jag allt av på skiva, men Lasse Stefanz och dansbandsmusik över huvud taget förekommer inte i min skivsamling. Däremot gillade jag Alf Robertson, som gjorde ”I mina
skor” i original.

Mer dansbandsmusik: I dag var det Vikingarna, som spelade ”När vi rör varann” (i original ”Sometime When We Touch”), som jag hellre hör med Susanne Alfvengren.

Jag har inte direkt något horn i sidan till Per Gessle, och hans och Gyllene Tiders ”Kung av sand” är väl någorlunda OK, men inte får den mig att störta i väg till skivaffären.

För egen del gillar jag vida mer Bo Sundström och Bo Kaspers orkester, som vi i dag fick höra i ”Världens ände”.

Inte till världens ände men till Finland förde oss Charlies med ”Marja Leena”. De flesta kände väl igen den som ”Jag vill vara din Margareta”.

Ernst Rolf levde före min tid, men visst har jag lyssnat mycket på honom, framför allt i forna tiders radio. Och ”Min kärlekssång”, som vi hörde i dag, ingick ju i en operettklassiker, ”Vita hästen”, med musik av Ralph Benatzky.

Och så var det väl bara en låt kvar, passande nog (för den här bloggen) en med två kockar, i TV kända som Werner & Werner men privat under namnen Sven Melander och Åke Cato.

Har ni för övrigt besökt Åkes blogg? Länk finns här intill.

* * *

En läsare påpekar att jag har glömt att redovisa svaret på filmfrågan. Som så ofta hade Eldeman valt en James Bond-film, ”Skyfall”, den sista av de tre bondfilmer, där Daniel Craig hade huvudrollen.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^