Sing Out! ett språkrör för den amerikanska radikalismen

Jag har prenumererat på och läst den amerikanska folksång- och folkmusiktidskriften ”Sing Out!” i årtionden. Allt sedan starten har man i varje nummer publicerat sångtexter med introduktion och noter. Det har alltid handlat om folkmusik i bred bemärkelse, men ett av Sing Out!s särmärken har där varit dess hemhörighet inom den amerikanska sångvänstern; Pete Seeger var en av grundarna, under årtionden med egen spalt i tidskriften.

Under ganska lång tid nu har man för en tilläggssumma på prenumerationspriset kunnat få sångerna i det aktuella numret på en medföljande CD, där spåren har hämtats från kommersiella skivor med de artister/ofta samtidigt upphovspersoner som har gjort låtarna i fråga.

Numera har de här CDna helt professionell klass inte bara innehållsligt utan också vad gäller skivkonvolut. Ett problem med detta har då blivit att de har blivit stöldbegärliga på sin väg till tidskriftsprenumeranterna. Skivan har tillsammans med tidskriften legat i ett tunt plasthölje, lätt att snitta upp för den som vill sno skivan. Jag har råkat ut för sådana skivstölder ett antal gånger, och i somras var jag, när det åter igen hände, så trött på det här och krånglet med att behöva reklamera att jag tappade lusten för att förnya min prenumeration.

Men sen har jag ändå fått ytterligare ett nummer – Vol 54 No 3 2011 – med tillhörande CD, så jag kommer att betala in mina 78 dollar igen.

Det här numret av Sing Out! är åter igen en nyttig påminnelse om att det faktiskt finns ett annat, ett radikalt USA. Sångmaterialet i numret (som alltså finns på den medföljande CDn) innehåller en rad exempel: David Rovics’ sång om miljöförstöring ”No Fracking Way”, Roy Zimmermans ”To the Victims of This Tragedy We Send Our Thoughts and Prayers”, Peter Mayers ”All the World Is One”, Rod MacDonalds ”The Last American Worker”, Stan Rogers’ ”The Idiot” (om arbetslöshet i Canada) och John Fromers ”Gonna Take Us All”.

Men naturligtvis innehåller Sing Out!s CD också annan bra musik, till exempel de textlösa ”The Blackest Crow” och ”Cookhouse Joe” med Clara Millner och Walk Koken, ”Dunántúli” med ungerska Muzsikás och inte minst Darol Angers och Mike Marshalls ”The Unbearable Gift”.

Flera av de nämnda – Walt Koken och Clare Millner, Roy Zimmerman, Darol Ager och Muzsikás – får man möta också i artiklar i det här numret.

För livet

För livet

Text och musik: Peps Persson, 1992

Jag spelar för livet
för allting som xäxer
som lever och andas
och föds och dör.
Jag spelar för livet
jag vet inget annat
som ger både mening
och dagligt bröd

Jag spelar för livet
jag sjunger för full hals
Jag leker med toner
och kysser ord
Jag spelar för livet
med huvet i himlen
och fötterna dansar
på Moder jord

Jag spelar för livet
med bultande hjärta
och själen är bräddfull
av glädje och sorg
Jag spelar för livet
jag våndas, jag njuter
och säljer min möda
på månglarnas torg

Jag spelar för livet
och glömmer bort döden
för vid den horisonten
syns inget ljus
Jag spelar för livet
och litar på tiden
som alltid har växt
till nästa nu

Från CDn ”Spelar för livet#” med Peps Blodsband (Sonet SLPCD 2855/517 114-2, 1992)

Melodikrysset nummer 43 2011

Min dator är på upphällningen, och jag har varit och köpt en ny och mycket kraftigare. Tyvärr har jag inte hunnit installera den än, så jag har fått sega mig igenom dagens melodikryss.

P4 har barntema i dag, och Anders Eldeman försökte leva upp till det bland annat genom att ha en mycket ung medhjälpare i studion. Några barnvisefrågor förekom också i programmet:

I ”Björnen sover” sägs det att han sover i sitt lugna bo, men här skulle vi på frågan var svara ide.

Inte heller hade jag några svårigheter att sjunga med i den här ordlösa ”Har du sett min lilla katt”.

Och Karlsson på taket har jag både läst och sett som film. Han tar sig fram i luften med hjälp av en propeller, som troligen drivs med något slags motor – vad den går på får vi aldrig veta.

Åtminstone barnslig får man väl kalla även Povel Ramel, men hans sång om Acke Asgam och det övriga som finns i samma sjuka samling – jag har den – är nog kanske inte i första hand tänkta för små känsliga barnaöron.

Hans ”Tjo vad det var livat i holken i lördags”, som här skulle ge fågelholk, hörde jag för min del i och för sig när jag fortfarande var ganska liten, men det den skildrar är knappast sådant som lämpar sig med barn närvarande.

Bekant för yngre lyssnare – däremot inte för mig – är säkert Chris Medina och ”What Are Words”. Jag ser aldrig svenska Idol, och om dess amerikanska motsvarighet vet jag praktiskt taget ingenting.

Och om jag ska fortsätta på självbekännelselinjen, är Paris Hilton bara ett namn för mig. Hennes ”Stars Are Blind” har jag heller aldrig tidigare hört.

Eric Clapton fyller däremot en hel sektion i mina skivhyllor, så hans röst känner jag omedelbart igen. I dag hörde vi honom i ”River Runs Deep”.

Dogge Doggelito har jag också några CD med. Fast jag kan inte med bästa vilja i världen säga att jag imponerades av hans ”Hippare hoppare” i Melodifestivalen 2010.

”My Fair Lady” såg jag, när jag var ombud på den allra första elevriksdagen 1959. Fast då var det Ulla Sallert som spelade Eliza. Men i dag hörde vi Birgit Nilsson sjunga ”I Could Have Danced All Night”.

”Axel Öhman” sjöng vi på verandan i Juniskär när jag var i folkskoleåren, men jag undrar – med tanke på dagens barntema – om han verkligen är känd bland dagens yngre radiolyssnare.

Inte heller tror jag att de vet vem Nacka Skoglund – alltså han som sjöng ”Vi kommer tillbaka” – var, vilket väl är en förutsättning för att man ska ha en aning om att han kunde göra mål.

För min del går jag nu i mål genom att redovisa svaret på ytterligare en av de frågor, som lite krystat kan sägas ha åtminstone en liten anknytning till barntemat i krysset. Som illustration spelades Stig Olins ”En gång jag seglar i hamn”, och den börjar ”Liten blir stor”.

Sammanfattningsvis: ett ganska krystat kryss var det här, om man ser till dagens barntema i P4.

Barnvisor ur Barnkammarboken

Aftonbladet och Expressen har enats om ett gemensamt bilageprojekt: man kommer, steg för steg, att – båda, samtidigt – sälja de tio barn-CD-skivor, som hör till ”Barnkammarboken” (Bonnier Carlsen). Jag har just med dagens Aftonbladet köpt den första CDn i serien, ”Älskade barnvisor från den skimrande Barnkammarboken” (Bonnier Carlsen / Alfie 334 25703, 2010).

Skivorna står naturligtvis även för sig själva, men det är klart att man saknar texterna och de illustrationer som väl finns i motsvarande bok.

En hel del av inspelningarna är hörvärda, men åtminstone den här första CDn är i snitt mer ojämn än en del andra moderna barn-CD, till exempel från Gammafon, jag har lyssnat på och skrivit om.

Liksom är fallet med de skivor jag syftar på har utgivarna försökt åstadkomma bland annat musikalisk förnyelse – men problemet med den här utgåvan är att de i rätt många fall har valt fel väg. Kanske har de sneglat på föräldrarna/skivköparna och då valt artister som dessa känner från olika delar av det kommersiella musiklivet, till exempel Svensktoppen och Melodifestivalen. Men framgång där betyder ju inte nödvändigtvis att man lyckas göra hörvärda visor för barn. Skulle till exempel Magnus Carlsson kunna lägga något extra till Hans Alfredsons ”Styrman Karlssons äventyr med porslinspjäsen” (det vill säga pottan han fastnade med foten i) eller göra Beppe Wolgers’ och Olle Adolphsons ”Det gåtfulla folket” bättre än Adolphson? Och vad talar för att Amy Diamond skulle kunna överträffa originalinspelningen av Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Kalle Teodor”? Häpnadsväckande platt är också Björn Skifs’ version av Povel Ramel-klassikern ”Far! Jag kan inte få upp min kokosnöt”.

Men annat är riktigt bra.

Trion Tony Könberg, Tord Lundgren och Mikael Hägestam lyckas väl i flera låtar, till exempel ”I Medelhavet” och familjen Addams-klassikern med ny text, ”Skala banan”. En rolig, modernistisk tolkning av Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Liten vaggvisa (Sov alla)” gör Cookies n Beans. Och Susanna Berlin gör en utmärkt version av Anders Melanders och Nationalteaterns gamla ”Yllevisan”.

Jag kommer också att köpa och lyssna på övriga skivor i serien, men det är alltså inte artister som Linda Bengtzing eller ens Jessica Andersson jag kommer att längta efter att få hör igen efter att ha hört dem på den här skivan.

Nazisternas judeutrotning som serieroman

Art Spiegelman är amerikansk serietecknare, men han föddes faktiskt i Stockholm år 1948. Som man kan ana av hans efternamn är han jude, och efter att ha läst historien om hans föräldrar, främst far, ”Maus” (Brombeergs, 2010) vet jag, att de – båda medborgare i det förkrigstida Polen – hamnade i koncentrationsläger, Auschwitz-Birkenau, något som båda genom en blandning av under och list lyckades överleva. Efter äventyrliga irrfärder i Tyskland i krigsslutet återförenades pappan, Vladek, och mamman, Anja, i Polen, varifrån de kom över till Sverige, där sonen, Artie, föddes. Men mamman ville vidare till USA, där en av hennes få överlevande släktingar levde, och så kom de att bosätta sig i New York.

Den 1996 (senast 2010) utgivna ”Maus” är en samlingsutgåva av två separat utgivna serieböcker, som utgör del 1 och del 2 av samma historia: ”Maus 1: Min far blöder historia” (svensk översättning Jan Wahlén, 1987, i original ”MAUS: A Survivor’s Tale: My Father Bleeds History”, 1973), och ”Maus 2: Och här började det svåra” (svensk översättning Joanna Bankier, 1992, i original ”Maus 2: A Survivor’s Tale: And Here My Troubles Bagan”, 1986).

Boken behandlar ett mycket svårt ämne, nazisternas massutrotning av judar och vad som sedan hände med dem som lyckades överleva, och den klarar detta genom att skickligt blanda seriekonstens förenklingar och schabloner med nyanseringar som inte alltid är smickrande för de människor som skildras.

Titelns MAUS syftar på att judarna generellt avbildas som möss, i den här historien (liksom i verkligheten) offer för katter, det vill säga nazister/tyskar. Polackerna, onda så väl som (några få) goda, tecknas som grisar. Fransmän blir grodor och svenskar blir – renar.

På omslaget ser vi svastikan med en dödskalle, den senare dock från en katt med tydliga drag av Hitler.

Det här betyder inte att samtliga inom de här olika kategorierna också har samma egenskaper. Tydligast är detta när det gäller skildringen av polackerna. Några av dem framställs om veritabla svin, men bland dem finns också medkännande och hjälpsamma grisar.

Och Art Spiegelman heroiserar ingalunda judarna som grupp. Det fasansfulla tryck med ständigt dödshot koncentrationslägertillvaron utgör pressar de flesta av fångarna till att bli näriga egoister, som främst är intresserade av att rädda sitt eget skinn. Sin egen far, Vladek, skildrar Art Spiegelman som lika sjukligt närig under hans vistelse i USA, och han drar sig inte ens för att visa upp pappans fördomar mot en svart amerikan, en shvartser.

Men framför allt skildras tillvaron i koncentrationsläger som det helvete det var: ständig svält, ett meningslöst men nedslitande arbete, dödandet främst av de svaga (en av dem som försvann för evigt var det här parets förste son), senare i allt större skala, hur gaskammarsystemet i detalj fungerade, godtyckligheten och bestialiteten, till slut nedbrytandet av alla spår av mänsklig värdighet. Inte heller de få som till slut undkom med livet kunde alltid leva med det de hade upplevt. Bland dem som, då i USA, inte orkade leva längre med de här minnena utan tog sitt eget liv fanns mamman i den här familjehistorien, Anja.

Tomas Tranströmer som bro till mitt förflutna

Mina bloggtexter om Tomas Tranströmer kom inledningsvis att bli några av de mest lästa svenska webbkällorna, när Svenska akademien meddelade, att han hade fått årets nobelpris i litteratur.

Jag har just fått brev från en av de många som läste dem, Gunilla Stenkula. Hon hade själv använt sig vidare av en av de tranströmerdikter jag återgav, den som slutar med ”stjärnorna stampar i sina spiltor”.

Gunilla och jag kände varann en gång i världen, var under en tid brevvänner (hon bodde på den tiden i Södertälje), och vi träffades också, hemma hos henne i Eriksberg, när hon efter studenten liksom jag hade börjat plugga i Uppsala.

Dess förinnan hade vi träffats av en slump, när vi båda under ett par veckor i början av höstterminen 1956 med hjälp av var sitt kungastipendium fick åka till grannlandet Norge på studiebesök. För min del skulle jag då just börja i latinlinjens andra ring på Högre allmänna läroverket i Sundsvall.

Gunilla bifogar ett kopierat blad ur sitt fotoalbum med några bilder från den där norgeresan 1956. På en av dem syns Ingar Halén från Borås, på en annan Enn Kokk med blond kalufs mot himlen, sittande i mörk kostym uppkrupen på en murad stolpe.

Vi som var med på den här stipendieresan hann lära oss förbluffande mycket om norskt samhälls- och framför allt kulturliv under den korta vistelsen i Oslo, Bergen med flera ställen i den södra halvan av Norge. Men för mig, och jag tror för en stor del av oss andra, var det också oerhört stimulerande att få träffa och umgås med andra gymnasister från hela Sverige, många av dem intellektuellt skärpta och konstnärligt begåvade.

Det intressanta med hur vi grupperade oss inom den svenska stipediatgruppen var att vi inte främst sökte oss till våra egna likar. Själv tillbringade jag mycket tid tillsammans med Sven Spanne från Lund, en kille som senare – fast då hade vi tappat kontakten – blev professor i matematik. Mina gebit var då som nu humaniora, fräsmt litteratur, och politik.

Men jag umgicks också mycket med ett antal tjejer, som inte sins emellan hörde ihop – de kom från olika håll i Sverige och var också ganska olika. Med de här tjejerna fortsatte jag att hålla kontakt i åratal, mestadels genom brevväxling. En av dem var alltså Gunilla Stenkula (som jag också senare sporadiskt har träffat – hon blev studierektor här i Uppsala).

En annan, Harriet Dave från Göteborg, tappade jag kontakten med en tid efter det att jag hade flyttat till Uppsala för studier.

Ett slags oregelbundet uppdykande vän genom livet blev Irina Hoffman från Södertälje, en på sätt och vis osannolik vän till mig, eftersom hon kom från antroposofmiljö – men kanske också just därför: hon sammanförde mig med författaren Jens Bjørneboe på den antroposofiska Steinerskolen i Oslo, och framför allt hans roman ”Jonas” blev en stor läsupplevelse för mig. Besöket på hans skola lärde mig, utan att jag attraherades av antroposofin, att det finns kreativa och estetiskt utvecklande pedagogikmetoder, som kunde fungera bättre än dem jag dittills hade haft kännedom om.

Irina och jag fortsatte sedan, utöver att skriva brev, också med att träffas, både i Rönninge där hon bodde och i mitt första studentrum i Uppsala. Senare har vi träffats mycket oregelbundet i samband med jämna födelsedagar, men det har alltid känts som om kontakten aldrig på allvar hade brutits. I det här fallet har jag aldrig tagit ut avståndet på grund av att Irina så småningom blev miljöpartist.

Ännu glesare har mina kontakter genom åren varit med en annan vän från norgeresan, under en period därefter brevvän, Agneta Pleijel. När vi träffades i Norge hösten 1956, gick hon på Katedralskolan i Lund men pluggade därefter i Göteborg. Senare kom hon till Stockholm och var under en period kulturredaktör på Aftonbladet, där hon bland annat 1969 entusiastiskt recenserade min bok ”Joe Hills sånger”. Därefter har våra vägar bara slumpvis korsats, men när min hustru till talmannens – sina – vårmiddagar bjöd in också kulturarbetare, fanns vid ett tillfälle Agneta med på listan, och vi placerades bredvid varann.

Vid ett annat tillfälle, då hon och hennes man Maciej Zaremba liksom jag och min hustru i samband med ett kinesiskt poetbesök av Arne Ruuth hade bjudits på lunch på Forsmarks värdshus, påminde Agneta mig om en modernistisk imitationsdikt jag i norgeresenärernas hektograferade tidning ”Af skrap” hade skrivit till henne, eller rättare sagt till hennes mycket blonda och långa hår:

SOM AGNETAS HÅR

bluesen brakar genom isen
natten genomljuds av blixtljus
vargen ryker som en halvtänd cigarrett
flickans blonda testar gnistrar genom himlen
– i som här inträden låten hoppet fara
över öresund

ängen böljar grön av avund
mot de fjäderlätta dunen
korna ålar sakta genom gräset
riktar sina blåbärsklara blickar
MOT AGNETAS HÅR
SPRINGER hungrigt emot bibelskolen
ljudande igenom våra munnar

allt är stilla
bara stormen dånar
tvillingar som flyr igenom dimman
alla sju passerar ölands södra udde
allt är klart till självklart /Förlåt halvkl. sätts anm.
lågor galna lågor flammande och blå
som flammar stolt mot dunkla skyar
SOM AGNETAS HÅR

Fotnot: Under vistelsen i Oslo var vi inhysta i Bibelskolen.

* * *

Till Gunilla: Tack för att du väckte allt detta till nytt liv.

I gengäld får du ännu en tranströmerdikt:

Minnena ser mig

En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.

Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.

De syns inte, de smälter ihop
med bakgrunden, perfekta kameleonter.

De är så nära att jag ser dem andas
fast fågelsången är bedövande.

Ur ”Det vilda torget”, 1983

Film om ett kvinnokollektiv

Ulla Isakssons ”Kvinnohuset” kom ut 1952, på Rabén & Sjögren som på den tiden också gav ut skönlitteratur för vuxna. (Boken har senare återutgivits av En bok för alla år 1983.)

Romanen uppmärksammades och blev redan året därpå, 1953, film i regi av Hampe Faustman, en både skicklig och politiskt radikal filmmakare.

Båda är relativt bortglömda i dag men vore värda en renässans – när det gäller Isaksson är det värt att påminna om att hon själv skrev filmmanus, även för filmer som inte utgick från någon av hennes egna böcker – Ingmar Bergmans ”Jungfrukällan” är ett exempel.

”Kvinnohuset” är i vissa avseenden intressant men som helhet inte alls en film i paritet med ”Jungfrukällan”. Detta trots att en rad mycket rutinerade skådespelerskor medverkar: Inga Tidblad som Anna, Eva Dahlbeck som Isa, Annalisa Ericson som hattmodisten Sylvia, Birgitta Valberg i den lite mindre rollen som Vera och inte minst Ulla Sjöblom som portvaktens dotter Rosa. Av dem som spelar kvinnorollerna håller egentligen bara Kerstin Palo, som spelar teatereleven Eva, inte riktigt måttet.

Som man kan ana av titeln, handlar ”Kvinnohuset” om ett kollektivhus för ensamstående yrkesarbetande kvinnor. Fast några män förekommer också i handlingen: teaterdirektören Tryggve (Georg Løkkeberg), fortfarande Annas man men samtidigt också med andra relationer, bland annat till den unga Eva, konstnären Håkan (Björn Berglund) som är Isas före detta man, Rosas pojkvän, en inte namngiven inbrottstjuv som spelas av Jan-Olof Standberg och så ytterligare några andra. (I en liten biroll som polis skymtar man hastigt Bengt Sundmark, sedan länge död men förr gift med min hustrus syster Karin.)

Samtidens filmkritiker skrev relativt samfällt negativt om den här filmen, och jag är ingalunda benägen att gå i polemik mot dem. Möjligen kan dock en del av negativismen ha med just kvinnoperspektivet i filmen att göra, och kanske ansåg också några av tidens filmkritiker den lätt homoerotiska touche som finns i storyns ganska utdragna maskeradfest med några kvinnor i mansdräkt som osmaklig.

Men även en nutida betraktare, som inte delar dessa fobier, ser uppenbara brister i den här filmen. Det som är den filmade bokens kärna, skildringen av ett kvinnokollektiv, hotar att flyta ut till alltför många trådar för att nå den mer koncentrerade dramaturgi som fordras av en spelfilm. För någon enstaka av karaktärerna finns det åtminstone en kort antydan – sådant som en religiös världsbild – om vad som har fört just dem till det här kvinnokollektivet, men i flertalet fall saknar bilden av de enskilda kvinnorna djup och psykologisk eller annan förklaring.

I enskildheter som Rosas självmord – Rosa hoppar från taket när hon efter en våldtäkt i källaren har blivit med barn – känns filmen trovärdig. Annat – som Annas strypmord på sin otrogne man – är filmtekniskt taffligt gjort och känns inte ens psykologiskt trovärdigt.

Flickan på bron

Den franske regissören Patrice Lecontes film ”Flickan på bron” (”La fille sur le pont”, 1999), med manus av Serge Frydman, är en road movie om två personers ömsesidiga beroende av varann.

De möts av en slump, även om han, Gabor (Daniel Auteuil), tycks ha varit med om situationen förr: En ung kvinna, Adèle (Vanessa Paradis), är i färd med att begå självmord genom att kasta sig ner i en flod från en bro. Han försöker tala henne till rätta, men när hon sen ändå kastar sig i vattnet, hoppar han efter och räddar henne.

Redan dess förinnan har vi sett henne i samtalsgrupp och vet att hon inte ser något värde med sitt liv. Så kanske känns det som en utmaning, när han – som visar sig vara knivkastare på varietéer – erbjuder henne att bli hans måltavla, ni vet en sån där som man inte ska träffa men nästan.

Det märkliga med den allians de ingår är att de skänker framgång åt varann: Han lyckas hålla varietépublikens (och även vårt, tittarnas) intresse vid liv; knivkastningskonsterna, ibland med smärre missöden, håller nerverna på helspänn. De gagepengar de får in låter han henne satsa vid roulettborden, och så länge de är sams och på samma våglängd, flerfaldigar hon pengarna.

Hon, kanske just på grund av sina tandgluggar mycket söt, får dock den ene mannen efter den andre på deras varietéväg österut längs Medelhavets kust att falla för henne, åtminstone för tillfället; hon skildras inte som nymfoman utan snarare som ett lättfallet offer utan fungerande försvarsmekanismer. Problemet är att bådas – knivkastarens och hans levande måls – gamla problem då kommer tillbaka med full kraft. Det hela formar sig till en mycket svart komedi, vars svärta ytterligare markeras av att filmen, med foto av Jean-Marie Dreujou, är gjord i svart-vitt.

Filmens slutsats är att kaoset i de här kaotiska personligheternas liv bara kan upphävas av att de lever det tillsammans.

Vad som är ett uselt resultat i ett land kan vara en strålande framgång i ett annat

Dagens bottensiffror för Socialdemokraterna är knappast helt oväntade men känns icke desto mindre nedslående.

I andra länder och under andra förhållanden kan samma nivå i mätningarna i stället väcka jubel bland partiets anhängare.

Ett färskt exempel finns att hämta i Estland. Där har SDE, Sotsiaaldemokraatlik erakond, från en tämligen modest nivå på relativt kort tid vuxit till att bli landets näst största parti. De estniska socialdemokraterna har sedan septembermätningen gått upp med en procent till nu 23 procent.

Det populistiska, i enskildheter ibland vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet) har i en rad mätningar haft en nedåtgående kurva men segade sig åter upp en bit i septembermätningen. Partiet faller från 24 procent i september till 20 procent i oktober.

Än så länge är dock nyliberala Reformierakond (Reformpartiet) ohotat i rollen som Estlands största parti. Eftersom partiet utgör kärnan i regeringen och därmed får massor av gratispublicitet, är dess ställning svår att rubba. I den senaste mätningen har partiets stöd till och med vuxit med en procentenhet, från 31 procent i september till 32 procent i oktober.

Dess koalitionspartner i regeringen, IRL (Isamaa ja Res Publica liit, förbundet Fäderneslandet och Res Publica), ett socialkonservativt parti, som för inte så länge sedan var ett större parti än Socialdemokratena, landar nu på 16 procent (+-0).

Detta är de fyra partier som har representation i Riigikogu, den estniska riksdagen.

Rohelised (De gröna) hade under förra mandatperioden representation i Riigikogu men åkte ur i årets val. De fick i oktobermätningen ungefär lika stort stöd som i september, 4 procent, och skulle kanske ha chans att åter få parlamentarisk representation i ett kommand val – men partiet har betydande problem; bland annat har det av ekonomiska skäl just varit nödgat att lägga ner sin hemsida.

Chanslöst i ett kommande val är säkert det landsbygdsbetonade partiet Rahvaliit (Folkförbundet eller -unionen). Stora delar av dess aktiva kadrer, inklusive partiets ledning, gick redan långt före årets val över till Socialdemokraterna, och en del av dess forna ledare återfinns nu i Riigikogu, fast som socialdemokrater. Partiet får i oktober 2 procent, samma som i september, och det finns faktiskt ingenting som tyder på någon parlamentarisk återkomst.

För min del tror jag att SDE, Socialdemokraterna, kommer att fortsätta växa – partiet är nu obestridligt det ledande oppositionspartiet, alternativet till den borgerliga regeringen. Socialdemokraterna har också, i motsats till Keskerakond som med Edgar Savisaar som ledare är en enmansprocession, en mängd duktiga och aktiva företrädare, och det har växt även medlemsmässigt. Under de senaste månaderna har socialdemokraternas ledande företrädare gjort turnéer i olika delar av Estland och varje gång lyckats värva ett betydande antal nya medlemmar, några av dem betrodda kommunala företrädare, valda på lokala listor, några av dem övergångare från de flesta andra partier. Min politiska näsa säger mig att fler sådana övergångar väntar, främst från Centerpartiet. Går några riktigt kända namn över, kan gapet mellan Socialdemokraterna och Centern komma att öka ännu mer.

Melodikrysset nummer 42 2011

Själv tyckte jag dagens melodikryss var relativt lätt, mycket lättare än förra veckans. Men allt sådant beror ju på vad man har lyssnat på och dessutom minns.

För att ta ett exempel: Visst hade jag hört ”Living Next Door To Alice”. Men vilka var det nu som gjorde den? Jo, Smokie. 1976 närmare bestämt.

Men det finns naturligtvis luckor också i mitt musiklyssnande. Jag måste bekänna att jag egentligen aldrig, mer än tillfälligtvis, har lyssnat på David Bowie. I dag hörde vi honom i ”Let’s Dance” från 1983.

Eftersom jag genom åren relativt regelbundet har följt program som Svensktoppen och Melodifestivalen, har jag också lärt mig att känna igen en del låtar som inte direkt har imponerat på mig. I Melodifestivalen 1975 fanns en sån låt, ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård” med Ann-Christine Bärnsten. Vart hon sen tog vägen vet jag inte, men av någon outgrundlig anledning fastnade ändå låten i mitt minne.

I Melodifestivalen 2009 förekom en låt, som jag för min del anser vara bra mycket bättre, ”Snälla, snälla” med Caroline af Ugglas. Den kom tvåa – men det skulle faktiskt ha varit kul att få se hur det hade gått för den, om den – i stället för Malena Ernmans vinnarlåt, i och för sig också bra enligt min mening – hade fått gå vidare till Eurovision Song Contest.

Det var väl i ”Allsång på Skansen” jag för första gången hörde, och hörde talas om, Eva Eastwood, hon som i dag sjöng ”Han är kung”. Varifrån kom hon? Från USA? Nej, från Örebro, visade det sig – egentligen heter hon Östlund.

En av mina tidiga sextiotalssomrar i Uppsala – jag var student men hade lyckats få sommarjobb – lyssnade jag ofta på ”Torstigste bröder”, Povel Ramels suveräna Bellman-pastisch. Skivan ägdes av min rumsgranne Curt Fredén, men jag hade hans tillstånd att låna den.

Om ni nu tror att all musik jag gillar är från forntiden, tar ni fel. Jag gillar också till exempel Bo Kaspers Orkester, vars ”Morgonfågel” vi i dag fick höra.

När det gäller populärmusik, kan jag inte se något enkelt och tydligt mönster för vad som slår respektive inte slår och vad av allt detta som fastnar i just mitt musikminne. Men när den då mycket unga Anita Hegerland 1970 sjöng ”Mitt sommarlov”, den som i dagens kryss skulle ge lovet, fastnade den hur som helst för evigt i mitt musikminne.

Sommarlovet är väl för övrigt inte särskilt aktuellt just nu, då vi höststädar i trädgården; själv förbereder jag just nu mitt stora stenparti för vintern. Eldemans årstidsanpassning är över huvud taget ofta märklig. I dag fick vi som ytterligare ett exempel höra ”Längtan till landet”, den där man sjunger ”Vintern rasat ut”. Den här sången, som vi bland annat brukar höra med OD, skrevs 1838 av Herman Sätherberg och Otto Lindblad, och åtminstone folk i min ålder har väl också fått sjunga den i skolan.

Mycket populär under min folkskoletid, fast då via radion, var Harry Brandelius insjungning från 1944 av ”Nordsjön” eller ”Gamla Nordsjön” som den väl oftare kallas. Själv förknippar jag den för evigt med Maud Reutersvärds sena kvällsprogram ”Endast mamma är vaken” dagen före julafton varje år. Martin Nilsson skrev den dock redan 1931, som ett beställningsverk åt KF, Kooperativa förbundet, som 1935 använde den i en reklamfilm.

Då är det väl bara filmfrågorna kvar, inte särskilt svåra i dag, eftersom de musikaliska ledmotiven i filmerna i fråga är mycket välkända, dessutom bra.

Burt Bacharach skrev ”Raindrops Keep Fallin’ On My Head”, som förekom i ”Butch Cassidy And Sundance Kid” från 1969. I Sverige blev den året därpå en landsplåga med Siw Malmquist och hette då ”Regnet det bara öser ner”.

En fantastisk låt är också Paul Simons och Art Garfunkels ”Mrs Robinson”, som 1967 förekom i ”Mandomsprovet” med bland andra Dustin Hoffman.

Edvard Perssons filmer visas väl fortfarande ibland i förmiddags-TV. I ”Kalle på Spången” från 1939 förekom ”Jag har bott vid en landsväg”, som skrevs av Alvar Kraft och Charles Henry (Henry Carlsson). Tur att TV regelbundet visar äldre svenska filmer, alla kanske inte pärlor men många fortfarande högst sevärda. Men ska också yngre generationer kunna ta del av det här svenska filmkulturarvet, måste de både visas på helger och kvällar och finnas tillgängliga på DVD.