Mälarpirater

30 november 2008 10:16 | Barnkultur, Film, Prosa & lyrik | 2 kommentarer

När jag på 1950-talet gick i gymnasiet, sågs fortfarande Sigfrid Siwertz (1882-1970) som en av de stora svenska 1900-talsförfattarna. Han sågs som en framstående tiotalist, en av flera som förespråkade Henri Bergsons viljefilosofi. I dag är säkert ganska få av hans cirka åttio verk lästa. Är några av dem kända, är det troligen de två böcker som jag läste som gymnasist – de var obligatorisk läsning då: romanen ”Selambs” från 1920 och ungdomsromanen ”Mälarpirater” från 1911.

”Mälarpirater” har filmats tre gånger: av Gustaf Molander 1923, av Per G Holmgren 1959 och så av Allan Edwall 1987. Den senaste versionen fick jag på DVD av Birgitta på fars dag.

Medan särskilt filmen från 1959 vimlar av lyskraftiga skådespelare, är det mer tunnsått med kända namn i Edwalls filmatisering. Bland de mer kända finns Björn Gustafson som greve Gösta Leerhousen, Tor Isedal och så Allan Edwall själv som Frans i Flinta. Huvudpersonerna, de tre unga mälarpiraterna, är dock Georg (Gustav Ljungberg), hans yngre bror Erik (Jonas Eriksson) och så busen Fabian (Kristian Almgren), som alla gör bra ifrån sig.

Birgitta och jag såg Edwalls version tillsammans och fann då att det var ganska lite av den spännande handlingen som vi kom i håg. Det berodde inte på att Allan Edwall har förflyttat handlingen till tidigt femtiotal, inte heller på att han i sin filmatisering har ändrat lite på slutet i den historia som Siwertz berättade i boken – jag har, efter att ha sett filmen, läst om boken ”Mälarpirater”. Tvärt om är den historia Edwall berättar ganska trogen bokens. Möjligen har den del av historien, som utspelas på greve Leerhousens Tollerö, inklusive det dithörande mordet mer magi i sig än motsvarande partier i boken – den som inte har läst den kan till att börja med lätt tro, att det handlar om en dröm.

I andra avseenden håller jag Siwertz’ bok högre än filmen. Framför allt innehåller den en pricksäker och mycket sinnlig skildring av mälarskärgården, inte minst dess flora. Men sådant brukar ju yngre läsare gärna hoppa över…

Lite främmande för yngre läsare av i dag är väl också den jargong ynglingarna från anno 1911 använder; inte heller skadar det, om den som läser boken kan åtminstone en smula franska. Men i den senaste utgåvan, från Lind & co 2002, har verbens pluralformer ändrats till singularis, så det är verkligen ingen bedrift för en yngre läsare av i dag att ta sig igenom boken, förutsatt att han eller hon har aptit på att läsa annat än skräpböcker.

För den här historien är verkligen värd att ta del av.

Bokens huvudperson, förstaringaren Georg, och hans inte så pojkaktige lillebror Erik, här och var benämnd ”syster Erik”, är föräldralösa och bor hos farbror Konrad och, vad värre är, tant Leontine, som redan den allra första sommarlovsdagen gör allt för att trycka ner dem i skorna. Fabian, ett ungt rötägg, får dem att bryta sig ut ur den lilla småborgerliga mälarstad där de bor. De tre lånar – för att nyttja en term som kom att bli frekvent under de unga biltjuvarnas femtital – en eka med segel och därefter, när den i en stormby har gått i kvav, en riktig segelbåt. Med den – ommålad och med namnskylten Vindrosen övermålad – far de ut på Mälarens vatten. Först livnär de sig på det rikhaltiga konserv- och dryckesförråd som båtens ägare, en grosshandlare, har i båten, men sen blir de allt mer av mälarpirater: de tjuvvittjar garn och plundrar källare och trädgårdar ungefär som, långt senare, Harry och Monika i Per Anders FogelströmsSommaren med Monika”. De får också vara med om vådliga äventyr som besöket och mordet på Tollerö, och de blir förstås jagade av ilskna människor vars garn och trädgårdar de har plundrat. Med tanke på att boken skrevs så tidigt som 1911, är det intressant att notera, att Siwertz djärvs att berättar om saker som säkert intresserade den tidens tonåringar lika mycket som dagens: starka drycker och tjejer som badar nakna. Till det intressanta i historien hör också den maktkamp som utbryter mellan den redan från början omoraliske Fabian och huvudpersonen Georg. När den senare, i rent fysisk mening, vinner kampen dem emellan, sjappar till slut Fabian. Lämnad åt sig själv och sina egna tankar men också med den tilltagande höstkylan som pådrivare beslutar sig Georg till slut för att avsluta sommarens frihetsäventyr och, trots de konsekvenser detta kan medföra, tillsammans med Erik återvända hem till styvföräldrarna.

Detta ska inte tolkas som att han därmed är kuvad. Den här sommaren, då han har låtit sig styras av sin egen fria vilja, har gett honom nya insikter för livet.

Melodikrysset nr 48 2008

29 november 2008 12:29 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 11 kommentarer

I dag hade jag stora problem med två av frågorna i Melodikrysset.

Jag har inte en enda platta med Roxette, och därför hade jag stora svårigheter att identifiera den Roxette-låt som dansbandet Leif Bloms spelade. Efter mycket googlande har jag kommit fram till att det kan ha varit ”Spending My Time” – men jag är inte säker.

Inte heller kände jag igen den låt som Roland Cedermark spelade, men här pekar ledbokstäverna entydigt på att den kroppsdel titeln sas syfta på är ansikte.

TV-signaturer kommer jag aldrig i håg, men den som spelades kan ha hört till serien ”Det kommer mera”, som sändes 1993-1996.

Biofilmen ”Music and Lyrics” har jag inte sett, men jag listade med hjälp av ledbokstäverna ut att den sjungande skådespelaren var Hugh Grant, och mycket riktigt: han sjöng ”Don’t Write Me Off” i den här filmen.

Sångaren Josh Groban från Los Angeles har jag hittills helt missat, men han lät ju riktigt bra i balladen ”You Raise Me Up”.

Resten var lätt.

Röda stugor tåga vi förbi” (”Sommarvandring”) sjöng vi ofta, när jag gick i folkskola, i Nylands skola i Njurunda söder om Sundsvall.

Och på den tiden förekom också den gamla schlagern ”Anna, du kan väl stanna” ofta i radions (fåtaliga) program med grammofonskivor. Ove Lind, som spelade den här, har jag hört live från scenen vid någon av midsommarfesterna i min gamla hemby Juniskär.

På den tiden spelades även Karl Gerhard ofta i radion; hans eleganta rim och tydliga diktion fäste sig för evigt i minnet. Så visst kommer jag i håg ”Gungorna och karusellen”, som här skulle ge verbet gunga.

Av betydligt senare datum är Peter Lundblads ”Ta mig till havet (och gör mig till kung)”. Den minns jag inte bara från radion. En sonson till min kusin Kreete sjöng den i kyrkan, när Kreete begravdes; det här var en sång som hon älskade. Kreete återbördades sedan till det hav hon kom ifrån och också älskade: hennes aska ströddes ut i vattnet utanför vår gemensamma hemby Juminda på den estniska nordkusten.

Håkan Hellström har jag en del av på skiva, och jag kände därför genast igen hans röst. Här sjöng han ”För en lång, lång tid”.

Ofta brukar jag ha problem med att komma i håg melodifestival- och eurovisionsschlagermelodier, men ”The Worrying Kind” med The Ark tyckte jag, trots deras orättvist låga placering i finalen, var en låt med starka schlagerkvaliteter.

Sist nämner jag i dag en låt som jag inte har på skiva men som jag nog kommer att skaffa: ”Gör mig lite levande” med Jacques Werup och Lill Lindfors.

Ja, det gick alltså den här gången också, även om jag alltså var tvungen att använda mig av redovisade hjälpmedel.

Mozart med Uppsala kammarorkester

28 november 2008 12:58 | Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

På torsdagens konsert med Uppsala kammarorkester fick jag gå utan sällskap av Birgitta: Hon var på Nordiska museet, på avtackningsmiddag efter två perioder som ordförande i dess nämnd, det vill säga styrelse.

Det var säkert roligt för henne men samtidigt synd, för den musik kammarorkestern spelade var både välbekant för och älskad av inte bara mig utan också henne. Ända sedan vi i mitten av 1960-talet bildade par och flyttade ihop, har just Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791), vars kompositioner för violin var temat för kvällens konsert, spelat en avgörande roll i vårt gemensamma liv. Vi har ett mycket stor mozartbestånd i vår skivsamling, däribland många inspelningar av de tre stycken med fiolen som huvudinstrument, vilka utgjorde gårdagskvällens program. Bland dem som har spelat in dessa stycken finns i vår skivsamling violinister som Zino Francescatti, Mayumi Fujikawa, Gidon Kremer, Anne-Sophie Mutter, Takaki Nishizaki, Iszhak Perlman, Wolfgang Schneiderhan och inte minst David Oistrach – säkert har jag nu ändå glömt att nämna några som också borde nämnas.

Det här gör att jag redan när jag i konsertens själva början hör allegrot i Violinkonsert nummer D i G-dur (KV 216) – här som i övrigt under kvällen med Nils-Erik Sparf som lysande solist – förflyttas in i Mozarts värld. Jag har alltid älskat det här stycket, och Nils-Erik Sparfs virtuosa spel, fint uppbackat av kammarorkestern, får mig faktiskt inte att längta efter ens de bästa av de ovan nämnda skivinspelningarna.

Också Violinkonsert nummer 5 i A-dur (KV 219) utgör en påminnelse om att Mozart, som ju i grunden var pianist, också lärde sig att komponera fantastiska saker för violin; han lärde sig för övrigt själv att behärska detta instrument. Mozarts fem violinkonserter är skrivna åren 1773-1775.

Efter pausen avslutades programmet med Sinfonia concertante i Ess-dur (KV 364, 1799), som är skrivet för två soloinstrument, i det här fallet utöver Nils-Erik Sparfs violin också Susanne Magnussons viola. Det var en fröjd att höra de här två tillsammans.

Om att ha hand om barn när man är 71

27 november 2008 22:27 | Mat & dryck, Ur dagboken | 4 kommentarer

Jag och Birgitta tar gärna hand om barnbarnen, både för att vi tycker om dem och för att i besvärliga situationer hjälpa deras förädrar när de inte själva hinner. Den här veckan har jag haft hand om Viggo, sex och Klara, tre, ett par kvällar, medan Birgitta har varit hos Annas betydligt större flickor i Rinkeby, Sara, Amanda och Ella.

I tisdags låg snön kvar, och det var kallt. Jag åkte till att börja med buss hem till Kerstins och Bos hus och förberedde middagen: ungsstekta fläskben med baguetter. Sen gick jag först till Klaras dagis, detta eftersom jag visste att där fanns en snowracer, som Kerstin hade dragit dem på på morgonen.

Att dra Klara gick väl ganska lätt, men när lasset efter hämtningen av Viggo på Domarringens skola blev åtskilligt tyngre, tog det på gamle morfars krafter att dra ungarna efter sig. Så i några uppförsbackar fick Viggo lov att stiga av – vilket förstås ledde till att han fördröjde hemfärden genom att klättra omkring i snödrivorna.

När vi äntligen började närma oss familjen Kokk-Strömbergs hus, småsnyftade Klara: hon frös om fötterna. Så första åtgärden inomhus blev att lägga henne med en filt i TV-soffan, och så värmde morfar hennes bara fötter med sina varma händer. Då steg både temperaturen och humöret markant.

I dag hade vädret totalt slagit om. Kvar fanns våta isfläckar, inte tillräckligt stora att åka kälke på men livsfarligt hala. Vissa partier av det som hade varit snö var nu jättepölar, alternativt snösörja. Morfar, som alltid går i lågskor (alltså inte bara för att kvällen skulle ända med mozartkonsert på Konserthuset i Uppsala), hann bli våt om fötterna, innan hemforslingen av barnen var klar. Den tar tid: Barnens mamma, Kerstin, mätte den till 55 minuter, men för gamle morfar tar det här ett par timmar. Efter förra årets ischiassmäll har orken aldrig riktigt kommit tillbaka.

För att lilla Klara skulle slippa gå så långt, vände jag i dag på hämtningen och gick till skolan för att hämta Viggo redan vid tretiden på eftermiddagen. Viggo blev riktigt sur: morfar kom alldeles för tidigt för hans planer. Först efter ganska lång promenad blev vi vänner igen.

Sen fick vi gå en bit tillbaka, genom den värsta slasksjön bakom dagis. Det tilltagande mörkret gjorde det inte lättare att manövrera sig fram i snömodden och uppför en isslänt. Målet var busshållplatsen på Tunagatan: Vi skulle förkorta travandet genom att åka ett par hållplatser. Dessutom tycker ungarna fortfarande att det är kul att åka buss – när den väl kommer.

Väl hemma började morfar laga middag – köttbullar och potatismos – i köket, medan ungarna bänkade sig framför Barnkanalen i TV. När maten nästan var klar, tyckte jag att det hade blivit så märkligt tyst i vardagsrummet och fann, att Klara hade somnat i TV-soffan med ett täcke draget över sig. Klockan var bara fem, men det visade sig vara stört omöjligt att få henne att vakna igen.

Så morfar fick sätta sig och äta med bara Viggo, som dock belönade köttbullarna genom att ta om tre gånger.

I lagom tid för att jag skulle hinna till konserten kom så Kerstin hem och tog över, åt också av köttbullarna har jag sett på Twitter på hennes blogg.

Allt medan hennes pappa tog bussen till Vaksala torg för att tillbringa resten av kvällen i Mozarts värld.

Jag återkommer om detta.

LundeQs litteraturpris till Lars Lundkvist

26 november 2008 23:44 | Prosa & lyrik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Egentligen hade jag gruppmöte (s + v + mp) i kulturnämnden i kväll, men jag bröt upp i förtid för att hinna ta del av ett stycke kultur: Jag hade i vanlig ordning fått inbjudan till utdelningen av LundeQs litteraturpris.

Akademibokhandeln/LundeQ delar varje år sedan 1984 ut ett pris om 25.000 kronor till en i Uppland bosatt författare. Priset har hittills gått till Sven Delblanc, Peter Nilsson, Willy Kyrklund, Carl-Erik af Geijerstam, Ola Larsmo, Karl-Gustaf Hildebrand, Stig Strömholm, Lars Sund, Gun Björkman, Peter Englund, Carola Hansson, Jan Gudmundsson, Elsie Johansson, Bo Gustavsson, Håkan Nesser, Jan Fridegårds författarskap, Åke Smedberg, Carina Burman, Torsten Ekbom, Sigrid Kahle, Merete Mazzarella, Kjell Eriksson, Katarina Kieri och Åsa Linderborg. Som vanligt försöker den inbjudna publiken gissa på vem som ska få årets pris, men ofta förgäves. Juryn är urstyv på att bevara hemligheten fram till dess att det är dags att kungöra den från den tillfälligt uppbyggda scenen i bokhandeln.

Årets pris går till Lars Lundkvist, 80-årig poet som debuterade 1950 och vars ”Gömslen” (Norstedts, 2008) är hans tjugonde diktsamling.

I vår bokhylla finns av honom tidigare bara samlingen ”Förvåna mig!” (Norstedts, 1974). I övrigt har jag bara läst enstaka antologidikter av honom.

Så snart jag hör honom som tack för priset läsa några av dikerna i ”Gömslen”, inser jag, att jag borde läsa mycket mer av Lundkvist. En av dessa dikter vittnar om Lundkvists västerbottniska bakgrund innan han kom hit till Uppsala och Waldenströmska studenthemmet och började skriva poesi, uppbackad av bland andra Bo Setterlind:

Visst minns jag tåget över slätten
och lokförarens fönster,

gnistrande
som ett huggormsöga i solen.

Och visst minns jag
insekterna som parade sig

i gräset nere vid älven
en tidig julimorgon,

när ångloket från Holmsund
lämnade en rök

i björkarna,
en sagoprinsessas slöja.

Stora händelser
för en tonåring!

Nu har de vuxit.
Jag kallar dem under.

Jag bestämmer mig genast för att köpa ett exemplar av ”Gömslen” och får då också en dedikation av författaren i mitt exemplar. Väl hemma sträckläser jag den nyförvärvade boken och hittar fler dikter med västerbottensanknytning:

Henry hade en hemlighet.
När han gick ut

för att plocka hallon på ödetomten
kröp han in i en vrå bakom buskarna

och bad till Gud. Han bad om förlåtelse
för att han var så dum i huvudet.

Där fann honom en gång
hembiträdet Sigrid i ganngården.

Hon berättade om Jesus och hans under
och de bad tillsammans.

Henry blev vaktmästare
på en skola för handikappade

och gifte sig
så småniongom med Sigrid.

De fick fem barn.
Ett av dem blev kommunikationsminister.

Fler minnen från barndomens och tonårens Västerbotten:

Flaggan i topp –
Maja har kalvat!

I bagarstugan
berättar faster Margareta

om sina barn
som dog i spanska sjukan.

Ingen
räknar amerikaklockans slag.

På gården springer grisen lös,
hönsen kacklar.

Farbror Olle hugger ved,
och på en flat sten

rensar Ossian
nyfångad strömming och sik

i ett moln
av måsar.

På mjölkpallen
sitter en gul katt.

Över vägen
går en skata.

I Finland
är det krig.

Lara Lundkvist visar sig vara en poet som i en rad dikter skildrar krig, inte bara som ovan i förbigående och i det förflutna. Han berättar om nöd och hungerbukar, om enbenta barn och om bomber i gräset. Han är, bland mycket annat, också en politisk poet.

Samtidigt är hans lyrik sinnlig – vilket inte ska tolkas som att Lundkvist är en idylliker:

Över bäcken, ut på myren –
skvattram och tranbär,

odon och pors. Minns du, Karin,
hur solen lyste i tjärnen?

Över ängen, in i skogen,
ner till Vesseldammen

där vi en gång glömde
mjölkhämtaren i en skreva.

Virvlande framför mig i blåbärsriset
dina bruna vader och lår.

Varför ropade en fågel
denna morgon:

”Sjukdom och krycka,
rullstol och död!”

Du blev bara nitton år, Karin.
Det var fel gök som gol.

Och livets åldrar målar han med blomstermotiv:

Barndom

Blåklocka
Linnea

Ungdom

Fackelblomster
Ärenpris

Mandom

Fjällgentiana
Tjäderklocka

Ålderdom

Sötved
Slöjmåra

Gömslen

Minnen, krångliga
Som gamla symaskiner

Flimrande, snabba
Som näbbmusens hjärtslag

Skaffa den här diktsamlingen! Där finns mycket mer – boken är på 100 sidor.

Ur den svenska ödsligheten

25 november 2008 22:52 | Musik, Politik, Prosa & lyrik | 6 kommentarer

Sundsvall by Night

Text och musik: Björn Afzelius, 1979

Fredagskväll i Sundsvall,
stritan börjar vakna till.
Alla bara hänger,
ingen vet vad fan han vill.
Brännvinet vandrar runt,
bilarna glider lugnt.
Fy fan, fy fan, fy fan!

Mänskorna har gått på krogen
eller till varann.
Har man ingen slips så ger dom en
en iskall hand.
Allting är stängt för oss.
Tror fan att vi börjar slåss.
Fy fan, fy fan, fy fan!

Timmarna går,
kylan är svår,
ingen förstår
hur det känns.

Pojkarna vill ha en fylla,
det blir jag som kör.
Vi blåser genom Timrå,
hoppas ingen jävel dör.
Dom hatar oss nog ändå,
det är vad dom bjuder på.
Fy fan, fy fan, fy fan!

Skrikande däck,
ilande skräck
timmar i sträck.
Vilket liv!

(solo)

Blåsiga torg,
Cola och korv,
jävlar va skoj,
hipp hurra!

Taxibilar hjälper
höjdarna från krogarna.
Snuten börjar driva
ungarna från gatorna.
Ja, vissa får gärna spy,
andra får bara fly.
Fy fan, fy fan, fy fan!

Från Björn Afzelius’ LP ”Bakom kulisserna”, 1979.

* * *

”Den ödsligaste dikt jag någonsin hört, hördes ur folkmun. Det var en gång uppe i Masthugget; någon reciterade:

Sjutton grader kallt
Inga vantar
Kuken står
Inga slantar
Sju mil hem

Den diken tycker jag går i hjärterot. Fan.”

Ur Svante Foersters roman ”Klasskämpen” (Rabén & SJögren, 1964)

* * *

Vintersaga

Text och musik: Ted Ström, 1984

En kusttanker som stampar genom drivisen i Kvarken.
Ett träningspass på Ullevi i dis.
Gränsstationen i Torneå, en gumma på en spark.
Landsorts fyr där snöstormen drar in.
Tät snö som gloppar i Mariabergets backar.
Hett och svett på Statt i Härnösand.
En tradare i snörök mellan Kiruna och fjärran
flämtande ljus i Visby hamn

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.

I Malmö rispas dimman av färjornas sirener
Och på andra sidan sundet börjar världen.
En ensam Volvo sliter i motvinden på Tjörnbron
Bion i Pajala ger ”Den sista färden”
Lapplandspilen råmar som ett vilddjur genom natten
Gårdarna släcker sina ljus
Ett stormpiskat Marstrand ber sitt Pater Noster
Stockholm city svajar i sitt rus

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.

Tradarfik i Docksta i motorvägens skugga
En överdos på Skärholmens station
Insnöade vägar nånstans på Österlen
Och fyllan växer till på Mommas krog
Frusen törst i kön till stadspuben i Luleå
Frusna drömmar uti monarkin
Kärleken får leva mellan nattskiftet och drömmen
Kärleken går på billigt vin

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.

Ted Ström sjöng in sin ”Vintersaga” på ”Ge mig mer”, 1984, och Monica Törnells insjungning på ”Mica” från samma år spred sången till en ännu större publik. Också Jerry Williams fick 1990 en hit med den.

I väntan på Godot

24 november 2008 13:16 | Politik | 10 kommentarer

Titeln på Christer Isakssons bok om Mona Sahlin, ”I väntan på Mona Sahlin” (Prisma, 2008), för tankarna till Samuel Becketts absurdistiska drama ”I väntan på Godot”.

Men medan figurerna i Becketts drama förgäves väntar på sin Godot, dyker Isakssons Godot upp på riktigt och gång på gång. Ibland visar hon sig inte riktigt leva upp till att vara just Godot, men Isakssons variant av absurdismen är att till slut vända allt hon gör – även det också han anser vara handlingar inte riktigt värdiga en Godot – till hennes fördel.

Med det vill jag inte säga att Isaksson försöker dölja Sahlins tillkortakommanden. Han återger till exempel utförligt det jag här på bloggen skrev om henne, när hon till slut ändå såg ut att bli en av huvudkandidaterna till partiledaposten (s), och han ville, när han skrev boken, intervjua mig; tid var spikad, men det föll på att jag då åkte in på Akademiska.

Isaksson redovisar hederligt och i detalj det som hösten 1995 stjälpte hennes plan att ta över som socialdemokratisk partiledare efter Ingvar Carlsson, också hennes senare trassel med parkeringsböter och annat. Men alltsammans sker med en inlevelse med drag av förmänskligande av den person som Isaksson ändå hela tiden ser som den bästa tänkbara ledaren för socialdemokratin.

Dessutom är Isakssons bok en i vissa stycken, inte minst stilistiska, övertalande bok: läsaren ska bringas att tro på Mona Sahlins förtjänster. Isaksson är naturlgitvis i sin fulla rätt att plädera för den som är hans favorit, men som läsare störs jag av att han överargumenterar – bokstavligen genom att upprepa samma sak i två, ibland tre meningar som ligger efter varandra. Så här kan det låta: ”Mona Sahlins första år vid makten kan beskrivas som ensamt. Ett slags ensamhet.” Det här enda exemplet skulle kunna mångfaldigas. Jag är säker på att man, om man tog bort upprepningseffekterna, skulle bringa ner bokens drygt 400 sidor med åtminstone 100.

Ibland antar vidare hans vurm för Mona Sahlin komiska uttryck. Som när han skildrar ett möte med ambassadörer: ”Klädd i kjol i stället för långbyxor gav hon ett erfaret intryck. Amassadörerna tyckte om henne.”

Slutsatserna i boken är hur som helst mer entydigt positiva än de i Lotta Grönings sahlinbiografi. Ändå finns det märkliga likheter mellan de här båda böckerna. Förekomsten av ett utförligt personregister och antalet sidor ger i förstone intrycket, att Isakssons bok är mer genomarbetad och väldokumenterad, och det är den också i vissa avseenden. Men avsaknaden av notapparat och referenser till från vem de anförda uppgifterna kommer delar Isakssons bok med Grönings. Då och då finns i den långa texten visserligen personreferenser, men långa sjok av texten är helt uppenbart Isakssons egna slutsatser, ibland spekulationer från Isakssons sida; Isaksson delar dessutom med Gröning lusten att psykologisera över sin huvudpersons beteende. Liksom hos Gröning hittar jag för övrigt småfel, men liksom i fallet Gröning har jag inte lust att anföra dem, eftersom de rör detaljer som inte påverkar helhetsbilden.

En mer vägande invändning är då att Isaksson förefaller att sakna ideologisk kompass. När han till exempel hävdar att Sahlin vill utveckla samhället i riktning mot ”jämlikhet, rättvisa och frihet”, stämmer det att hon ofta har talat om frihet. Däremot undviker hon begreppet jämlikhet – i stället brukar hon använda sig av det icke synonyma och mer luddiga begreppet rättvisa.

Och naturligtvis faller Isaksson för Sahlins verbala vurm för Olof Palme, detta trots att var och en som vet något om Palmes ideologiska hållningar inser, att Sahlin i flera bärande stycken förordar en inrikespolitik, som verkligen inte var hans. Och det låter ju ödmjukt att Sahlin har tagit lektioner av Jan Eliasson för att lära sig något om utrikespolitik – vilket inte har hindrat henne från att på egen hand hamna i en helt annan hållning än Palmes i EU-frågan.

Liksom Isaksson är jag tillfreds med att hon numera tycks ha några som håller ordning på hennes ekonomi respektive almanacka. Och jag håller verkligen med honom, när han mot slutet av boken driver tesen, att hon i stället för att omge sig med ja-sägande likasinnade till sin stab borde knyta människor som vågar ifrågasätta och driva egna meningar, också komplettera henne där hon har svagheter.

För trots allt är det viktigare att få bort alliansregeringen än vem som är socialdemokratisk partiledare.

Fransk tragedi – och svensk?

23 november 2008 13:40 | Politik | 19 kommentarer

Martine Aubry vann medlemsomröstningen i det franska Socialistparitiet med minsta möjliga marginal. Hon fick 42 fler röster än Ségolène Royal – sammanlagt avgavs drygt 137.000 röster.

Torun Börtz, TT, sammanfattar läget:

”Efter fredagens val är socialistpartiet mer kluvet än någonsin. Kluvet i två lika delar, som var och en förespråkar sin partimodell. Anhängarna av Aubry-modellen vill ha ett parti i traditionell socialdemokratisk anda, väl förankrat till vänster med en mer klassisk partistruktur med engagerade partiaktiva.

För Royals anhängare hägrar en mer öppen partistruktur med sympatisörer, ett parti där man gärna plockar idéer både från höger och vänster och där man även är mer öppen mot det civila samhället.”

Tiden är nu knapp, konstaterar Börtz i samma artikel, här återgiven efter Svenska Dagbladet (23 november 2008):

”En del mer socialliberala kan lockas av François Bayrous centerparti Modem. De mer vänsterradikala sneglar allt ivrigare mot yttersta vänsterkanten och Olivier Besancenots NPA, Nya antikapitalistiska partiet – – -.”

Det finns lärdomar att dra av det här, även om det finns, och framför allt har funnits, stora skillnader mellan Sverige och Frankrike.

I Sverige har socialdemokratin under stora delar av 1900-talet klarat att upprätthålla en enastående organisationsgrad, genom det täta samarbetet med fackföreningsrörelsen inte minst inom arbetarklassen. Jag minns ett seminarium, anordnat av de litauiska socialdemokraterna efter frigörelsen, där jag hårt pläderade för den svenska organisationsmodellen. Minns också hur en ung fransk socialist vid samma tillfälle, till min stora häpnad, polemiserade mot mig och sa att det där med många medlemmar inte var så viktigt – i Frankrike räckte det, det var hans erfarenhet, med att samla ihop tillräckligt många aktivister inför valen.

Nu tycks den unge fransmannens attityd också ha nått Sverige. Smaka på formuleringen ovan, ”en mer öppen partistruktur med sympatisörer”.

Historiskt sett har svensk socialdemokrati politiskt och organisatoriskt stått för den modell som nu tillskrivs Aubry: ”ett parti i traditionell socialdemokratisk anda, väl förankrat till vänster med en mer klassisk partistruktur med engagerade partiaktiva”. Det som har fått många socialdemokrater på olika nivåer att sätta klackarna i backen, när socialdemokratin under Mona Sahlins ledning deklarerade ett ensidigt samarbete med Miljöpartiet, vilket såg ut att exkludera Vänsterpartiet som samarbetspartner, var väl just risken för att socialdemokratin därmed skulle hamna där Royal enligt den citerade artikeln vill placera sitt parti, nämligen att ”man gärna plockar idéer både från höger och vänster och där man även är mer öppen mot det civila samhället”.

Risken med det senare är förstås att taditionella socialdemokratiska väljare utan att för den skull ha något till övers för Vänsterpartiets historiska arv då kan komma att lägga sin röst på Vänsterpartiet – vilket paradoxalt nog kan leda till ytterligare högervridning av den politik, som förs av en kommande regering, ledd av socialdemokraterna: För att få majoritet i riksdagen måste man då förmodligen ta in också något borgerligt mittparti i regeringen (vilket Miljöpartiet säkert inte skulle ha något emot).

Men mer sannolikt i händelse av en valkoalition, bestående av bara Socialdemokraterna och Miljöpartiet, är det att stora skaror presumtiva socialdemokratiska väljare valskolkar. Det scenariot har som trolig utgång att högeralliansregeringen består. Detta trots att – för att citera Niklas Ekdal i dagens (22.11-08) DN – marknadsliberalerna tycker att Fredrik Reinfeldt är principlös, värdekonservativa tycker att han är lealös medan vänstern tycker att han är hjärtlös.

Den vänsterkurs och den breda folkliga mobilisering jag pläderar för har ingenting att göra med vare sig Olivier Besancenots på trotskisterna byggda NPA eller Lars Ohlys parti, som för inte så länge sen hade Kommunisterna i sitt namn. Jag talar om den reformistiska tradition, som bland sina främsta företrädare har personer som Ernst Wigforss och Olof Palme men som också omfattar folkhemsbyggare som Per Albin Hansson och Tage Erlander.

Svensk socialdemokrati har en unik tradition att knyta an till. En partiledning som knyter an till den vinner väljarnas förtroende och behöver inte frukta att förlora väljare vare sig till mitten eller till den mer extrema vänstern.

Melodikrysset nr 47 2008

22 november 2008 12:01 | Barnkultur, Film, Musik, Ur dagboken | 12 kommentarer

Första halvan av dagens melodikryss tyckte jag var urlätt. Andra halvan hade jag en del problem med.

Bland annat fanns det mot slutet en fråga om klädsel, där jag tappade koncentrationen på grund av Eldemans påbyltade förklaringar. Som illustration användes en melodi som jag kände igen men inte kom på titeln till. Men att döma av ledbokstäverna bör den person som skildras i sångtexten till slut föredra att vara nudist. /PS: Låten heter ”The Stripper”./

Detta förstås under förutsättning att filmmusiken som hörde till rutorna nedanför hämtades ur ET – jag har skam till sägandes aldrig sett filmen.

Robin Hood-filmer har jag däremot sett en masse, men om jag har sett just den film där Bryan Adams sjunger ”(Everything I Do) I Do It For You” låter jag vara osagt.

Däremot har jag garanterat aldrig sett den svenska TV-serien från 2006 ”Mäklarna”. Och även om jag skulle ha gjort det, skulle jag garanterat inte komma ihåg signaturmelodin.

Jag kan också nästan svära på att jag aldrig har lyssnat på vare sig Jessica Simpson eller ”A Public Affair”.

Nå, jag brukar ju ofta också ha svårt att komma ihåg bidragen till melodifestivalerna och till Eurovision Song Contest.

Trots min motvilja mot Linda Bengtzing kom jag i alla fall ihåg hennes duett med Markoolio (Marko Kristian Lehtosalo), ”Värsta schlagern”, i 2006 års melodifestival.

”Under mitt tunna skinn” från årets upplaga hade jag däremot redan lyckats förtränga, men rösten kände jag igen: den tillhörde Patrik Isaksson.

Minnesvärd är däremot ”Congratulations” med Cliff Richard. Varför han bara kom tvåa i 1968 års Eurovision Song Contest är en gåta – vinnarlåten har jag inget som helst minne av.

Vi äldre radiolyssnare minns också med glädje den mexikanska folksången ”La Cucaracha”, som fortfarande var ett kärt örhänge långt efter den mexikanska revolutionen. Dess titel skulle ge ordet kackerlacka.

Också ”Sommarbrevet” (”Jag skrev ett brev”) blev, fast mer kortvarigt, en schalger här i Sverige. Men nog tycker jag så här i efterhand att det var tur att Lena Olin sedan bestämde sig för att bli filmskådepelerksa i stället för countrysångerska.

Veckans Taube missade väl knappast någon. Hans ”Oxdragarsång”, där refrängen börjar ”Dra, dra, min snälla / ska vara: gamla/ oxe”, gav förstås svarsordet oxe.

Kvar att redovisa är då två sånger, som jag förknippar med barndomens skolgång i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun, numera en del av Sundsvall.

”Alla fåglar kommit ren, vårens glada gäster” sjöng jag med min ljusa och klara pojkröst under sångstunderna i klassrummet. Men som det också står i den här visan:

Mulna dar nog återstå,
töcken för vårt sinne.

”Tre små gummor” med text av Anna Maria Roos förekom också på vår repertoar. Den är så kort, så jag låter er avslutningsvis åka med gummorna på deras äventyr:

Tre små gummor skulle gå en gång
till marknaden uti Nora.
Tre små gummor skulle gå en gång
till marknaden uti Nora.
Vi ska ha roligt, sa gummorna de små,
vi ska ha roligt, det kan ni väl förstå.
Åka karusell, och äta karamell
och fröjdas hela dagen uti Nora.

Om jag lever nästa midsommar, får jag höra den här sången igen. Den förekommer varje år i dansen runt midsommarstången vid Hembygdsgården i Öregrund.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Nattmorfar

20 november 2008 21:36 | Barnkultur, Mat & dryck, Ur dagboken | 7 kommentarer

Sist jag hämtade barnbarnen, var det regn och full storm. Jag använde fortfarande cykel men fick leda den en stor del av vägen efter det att kapellet på cykelkärran, där Klara, tre, satt, blåste i väg, just när vi korsade en bred bilgata.

En bil stannade, och snart kom en dam som av brytningen att döma var invandrare gående med det bortblåsta regnskyddet. Hon och hennes man hjälptes sen åt med att hämta rep och nödtorftigt fästa kapellet, så att det inte skulle blåsa bort igen.

Ibland är man tacksam för att det finns hjälpsamma medmänniskor.

I dag var det dags igen, men den här gången ska jag hämta och lämna och hämta barnen igen två dagar i sträck. Barnbarnen bor hos morfar i natt – mormor är bortrest på uppdrag de här båda dagarna.

Nu är det kallgrader och isgata, så att cykla är inte längre att tänka på. Jag hämtar först Viggo, sex, i Domarringens skola, och sen promenerar vi tillsammans till Klaras dagis, som ligger bredvid Tunabergsskolan. Därifrån är det sen inte allt för långt att gå hem till oss.

Men allt promenerande tar på krafterna, och när vi kommer hem, är båda ungarna redan hungriga. Morfar, som kan laga all möjlig slags mat, har tagit det säkra före det osäkra och helt sonika köpt hem varm korv med bröd. Det säger ungarna inte nej till.

Sen ser vi på Bolibompa tillsammans, och jag märker att Klara trots den relativt tidiga timmen håller på att somna, så jag föreslår att hon ska byta till nattlinne, vilket hon gör. Hon får en flaska välling också, och när den är urdrucken, vill hon borsta tänderna och gå och lägga sig. Morfar ska läsa saga!

I packningen, som pappa Bo tog hit i går kväll, finns en bok som tydligen är favorit just nu: Gunilla BergströmsMera monster, Alfons”. Den lever sig Klara starkt in i. Sen väljer hon en bok hon känner igen från besöken i Öregrund, Caroline Bruces och Ingela P ArrheniusKjell och jag har ont i halsen”.

Måtte det senare inte vara ett dåligt omen! På dagis har jag fått veta, att Klaras bästis där, Meja, har fått åka hem på grund av magsjuka.

Sen är Klara uppe igen och leker en stund med Viggo, men när morfar är i köket och diskar, hör han gråt. Något har gått Klara emot. Hon gråter först efter mamma men låter sig sen tröstas av morfar, som erbjuder sig att läsa mera. Men det visar sig att Klara har bajsat i nattblöjan, så det första som krävs är lite sanering. Sen vill hon ha ytterlgiare en flaska välling – men när morfar kommer med den, har hon somnat.

Om en stund är det dags också för Viggo att gå och lägga sig. Han har, medan morfar har tagit hand om Klara, bläddrat i en leksakskatalog och prickat för sånt han önskar sig i julklapp. För sexåringen är det Wall-E och Star Wars som gäller.

Han byter om till pyjamas och väljer själv ut tre böcker ur det från Öregrund hemförda barnboksförrådet: Holly KellersJakobs träd”, Rindert Kromhouts & Annemarie van HaeringensLilla Åsnan och födelsedagspresenten” och så Larserik ErikssonsHus är gott, sa Oskar”. Ni läste väl förresten Larseriks meddelande här på bloggen, att Rabén & Sjögren snart ger ut en ny upplaga av hans barnboksklassiker?

Sen kröp Viggo belåtet ner i sängen bredvid lillsyrran. Vi har i biblioteket en bäddsoffa, som kan göras om till dubbelsäng vid såna här tillfällen.

Jag lämnar förstås, när jag går och lägger mig, tänt i hallen, så att det lätt – om någon av ungarna skulle vakna under natten – går att hitta till morfar i hans sovrum.

Jag får gå och lägga mig tidigt. I morgon bitti måste jag nämligen upp vid en tidpunkt, som numera känns otillständigt tidig: barnen ska ha frukost, kläs på (men de gör det mesta själva – även treåringen) och promeneras till dagis respektive skola.

Sen ska de hämtas igen på eftermiddagen, den här gången dock inte för övernattning. Mormor Birgitta kommer hem från sitt värv på eftermiddagen, och efter jobbet kommer även barnens mamma, vår dotter Kerstin, hem till oss. Det ska bli fredagsmiddag, välkänd för Kerstin från kulna fredagskvällar i Öregrund när hon själv var liten: rykande varmt thé och flera sorters gott matbröd med ännu fler sorters goda pålägg.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^