Gyllene Tider hör i och för sig inte heller till det jag brukar lyssna på stup i kvarten, men här var det lättare att komma på namnet. Och sen fick vi ju också låttiteln, ”Juni, juli, augusti”.

En del melodifestival- och eurovisionsschlagerlåtar blev det förstås också i dagens kryss, som sändes från Malmö.

Norske (från början vitryske) vinnaren 2009 Alexander Rybak var ju lätt att känna igen – hans ”Fairytale” är en sån där låt som genast sätter sig i ljudminnet, alltså en riktig schlager.

Från Norge kom också Nick Borgen, som 1993 tävlade i den svenska Melodifestivalen med ”We Are All the Winners”. Borgen kom tvåa.

1990 kom Loa Falkman sist i den svenska delen av tävlingen med ”Symfonin”. Att den förtjänade bättre har senare bevisats av att den blev ganska populär.

I Melodifestivalen 2006 tävlade Rednex med ”Mama Take Me Home”, en frejdig låt som jag tyckte var värd en bättre plats än den sjätteplats den fick.

Peter Lundblads ”Ta mig till havet” har fått en helt privat innebörd för mig. När min kusin Kreete hade dött, var jag på hennes begravning nere i Skåne, och i kyrkan sjöng ett av hennes barnbarn ”Ta mig till havet”, eftersom den var en av Kreetes favoritsånger. Hennes aska fördes sedan av familjen till hennes och min egen estniska hemby Juminda och ströddes där – på Kreetes egen begäran – i Finska viken utanför vår lilla kustby.

Tvärs över Finska viken ligger Finland, dit vi flydde i februari 1944 och där vi bodde i åtta månader det där krigsåret – estniska och finskan är ju släkt med varann, och den där krigssommaren lärde jag mig en hel del finska ord, som inte är identiska med motsvarigheterna i estniskan. Långt, långt därefter hade vi här i Uppsala en finsk dagmamma för våra barn, och jag minns att jag under en period ofta, när jag var och hämtade barnen, hörde ”Kaunis nainen” spelas på gammofon eller sjungas av barnen. Vad har nu det här med dagens melodikryss att göra? Jo, den låt jag hörde heter i original ”Pretty Woman”, stor hit 1990.

Fast våra barn har förstås också hört och sjungit hela den mer normala barnviseskatten, till exempel ”Bä, bä, vita lamm”, en av dagens ljudillustrationer.

Pensionärskategorin – som jag själv hör till – fick sitt den också: Förr hörde vi ofta ”Vill ni se en stjärna” sjungas av Zarah Leander i radion. Det är en sång från sent tjugotal, till ursprunget tysk: ”Wenn der weisse Flieder Wieder blüht”.

Den som kan tyska förstår då att den har en sommarasocciation, och då passar det väl bra att avsluta dagens svarsredovisning med ytterligare två somriga låtar.

Vi hörde den ljuvliga ”Summertime” ur George Gershwins ”Porgy and Bess” från 1922.

Och så ett mer hotfullt budskap, signerat Tomas Ledin: ”Sommaren är kort”.

Jag har ingenting till övers för den politiska utvecklingen i Ungern, men landets bidrag – ”Kedvesem” med Byealex (Alex Márta) var faktiskt ganska bra akustisk pop. Íslands bidrag, ”Eg á lif” med Eythor Ingi tyckte jag själv var betydligt bättre än Norges upphaussade ”I Feed You My Love” med Margaret Berger, men det kan ju ha att göra med att jag föredrar artister skolade i musik från musikalvärlden framför sådana som har skördat lagrar i Idol.

De flesta av de låtar som fann nåd inför mina öron kom med, till exempel Maltas låt med akustiskt komp och Finlands glada popdänga med Krista Siegfrids, ”Marry Me”” – detta trots att hon har medverkat i ”The Voice” – men Lettlands bidrag ”Here We Go”, som det var lite fart på i alla fall, lyckades inte ta sig till finalen.

Varför i helvete Greklands bidrag gick vidare – jag tänker då inte främst på den märkliga titeln ”Alcohol Is Free” utan på den röriga musiken – liksom falsettsången från Rumänien övergår mitt förstånd.

Och sen förstår jag inte hur det här kan anses vara en tävling mellan nationerna i Europa. Varför accepterar man att Georgiens bidrag är skrivet av två svenskar, att musiken i Azerbajdzjans bidrag är skriven av en grek och att musiken i Armeniens bidrag är skriven av en gammal medlem av Black Sabbath?

Och hur kan Israel anses vara en del av Europa?

Samtdidigt minskar Sotsiaaldemokraatlik erakond (Socialdemokraterna) med 1 procentenhet och hamnar därmed också på 28 procent.

De båda oppositionspartierna i Riigikogu (Riksdagen) är därmed jämnstora i den här mätningen.

Deras övertag över de båda regeringspartierna består.

Det ledande regeringspartiet, det nyliberala Reformierakond (Reformpartiet) backar med 1 procentenhet till 24 procent.

Och dess koalitionspartner i regeringen, det socialkonservativa, kristna och nationalistiska Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fädernesladnet och Res Publika) tappar likaledes en procentenhet och hamnar på 15 procent.

Mätningen är gjord under perioden 24 april-15 maj. 883 röstberättigade har tillfrågats. Av dessa har 40 procent valt vet ej-altenativet.

Jag tänker då inte i första hand på pelargoner, vanliga i väldigt många hem. Men hon hade till exempel Kristi törnekrona, så det är inte av religiösa skäl jag har haft en sådan nästan oavbrutet sedan jag som student flyttade till Uppsala.

Min mor hade också en praktfull Nerium. Själv hade jag länge en vit och en rosa, men den rosa dog för något år sedan. Sen dess har jag varit fast besluten inte bara om att ersätta den med en ny rosa utan att nu också för första gången skaffa mig ett rött exemplar.

Redan före jul var jag in i blomsterhandeln uppe vid Torbjörns torg och frågade efter en rosa och en röd Nerium, men de hade inga Nerium inne och berättade att det var fel säsong att beställa hem den här krukväxten. Sen dess har jag då och då varit där och kollat, men förgäves.

Men trägen vinner! När jag i går åter var där för att fråga, hade de fått hem en hel binge Nerium. De flesta var röda, men ett par exemplar hade en blomning i vardande, som man med lite god vilja kunde tolka till rosa. Så jag valde ut ett exemplar av vardera och bar hem dem.

Där hade jag ett par tomma självvattnande stora krukor stående, så i dem hällde jag lite jord och så packade jag in de båda krukväxternas rötter med den jord de var rotade i i mer jord samt vattnade med lite växtnäring.

Nu står de momentant i mitt arbetsrum i lägenheten i Uppsala, men sen ska jag ta med dem till Öregrund och placera dem tillsammans med min vita Nerium ute på glasverandan i sommarhuset.

* * *

Jag har tidigare berättat om de olika krämpor, som drabbar en man i min ålder, senast om att jag förra fredan hade kallats till provtagning på Vårdcentralen här i Svartbäcken.

I dag var jag på det läkarbesök som skulle följa. Läkaren, en ung kvinna, var ny för mig, så hon ställde, både utifrån provresultaten – det fanns bland annat ett för högt underliggande blodsockervärde – och utifrån de journaler hon uppenbarligen hade läst, en mängd frågor till mig och jag tog själv upp den sak som för närvarande oroar mig mest, att min syn på det hittills hyggligt fungerande vänstra ögat har blivit allt sämre. (En gråstarrsoperation av det högra ögat för några år sen misslyckades. Jag ser med ögat men kan inte använda det för det jag älskar mest, att läsa och skriva.) Jag berättade att den här synförsämringen har kommit ganska snabbt, så hon lovade att remittera mig till ögonkliniken, som jag regelbundet besöker även av andra skäl – jag har också grön starr, Glaukom, som jag framgångsrikt håller i schack med Cosopt, som sänker trycket.

Det här läkarbesöket ändade genast i att jag åter sändes till provtagningen och fick lämna nya blodprover. Eftersom min diabetesmedicinering – numera Metformin morgon och lunch plus en dos insulin injicerad på kvällen – inte tycks ha önskad effekt jämnt över dygnet, ville hon med en kollega diskutera om man inte borde sätta in ytterligare en kompletterande medicin. Om detta återkommer hon per telefon på måndag.

Jag har öra för idiom, så när vi var klara med det medicinska, frågade jag henne om hennes språkmelodi – hon har ett pursvenskt namn – och fick till svar det jag anade: hon är finlandssvenska.

Danmarks upphaussade bidrag, ”Only Teardrops” med Emmelie de Forest, är väl hygglig, men den gör mig heller inte entusiastisk.

Emmelie har dansk mamma och svensk pappa och har bott i Stockholm, läser jag om henne, och det leder mig in på ytterligare ett spår. Vitrysslands bidrag ”Solayoh” hade faktiskt schlageregenskaper, som sångerskan, Alyona Lanskaya, lyckades framhäva, men det som gör mig tveksam är i det här fallet inte den vedervärdiga regimen i Vitryssland utan att upphovsmännen till låten heter Martin King och Marc Paelinck, namn som inte låter särskilt vitryska i mina öron.

Det här. liksom annat, tyder på att Eurovision Song Contest inte längre är en tävling mellan Europas olika länder och dessas olika musikkulturer utan allt mer ett slags Idol på alleuropeisk nivå. Mitt gamla hemland Estlands bidrag ”Et uus saaks alguse”, i och för sig en inte helt oäven ballad, sjöngs av Birgit Õigemeel, som har gjort sångkarriär via estniska Idol. Artisterna från flera olika länder har deltagit i för mig okända tävlingar som The Voice.

Den här alltså inte slumpmässiga avslipningen av allt som kunde tolkas som nationell identitet gör, att jag för egen del lyssnar lite extra noga, när det någon gång kommer något avvikande. Ett exempel är Kroatiens lite folkmusikinfluerade bidrag ”Mižerja”, med sex operasångare som kallar sig Klapa S Mora.

Andra försöker skilja ut sig från mängden genom klädsel (Moldavien) eller märklig scenshow (Montenegro). Båda dessa slogs ut, men vidare till final gick den serbiska tjejtrion Moje 3 med ”Ljubav Je Svuda”. De här tre tjejerna slog rekord i fråga om vulgär klädsel.

I några norska opinionsmätningar har det sett ut som om det lilla yttervänterpartiet Rød valgallianse skulle kunna ta ett mandat i Oslo, och det är väl det som har lockat tidningen Klassekampen att beställa en egen opinionsmätning för Oslo. Klassekampen, som startades av den maoistiskt färgade 70-talsväntern, är för övrigt numera en intressant tidning och har också gradvis lyckats öka antalet prenumeranter; tidningen är i dag sexdagarstidning och har en upplaga om 15-16.000 exemplar.

I den här mätningen får RV 3,7 procent (- 0,3) och ser därmed inte ut att klara spärren för att få mandat i Stortinget.

Det ser inte heller så ljust ut för Miljøpartiet de Grønne, som visserligen går upp med 1,4 procent men hamnar på 2,o.

I Oslo backar Arbiderpartiet med hela 5,4 procent och hamnar på 29,5 procent, vilket skulle ge 6 mandat (+ – 0).

Sosialistisk Venstreparti skulle, med 6,9 procent (- 3,4) få 1 mandat och därmed förlora en av sina platser i huvudstaden.

Senterpartiet har aldrig varit starkt i Oslo, och skulle där nu bli ännu mindre (- 0,2) – dess 0,7 procent skulle förstås inte ge något mandat nu heller.

Raketen, också i huvudstaden, på den andra politiska kanten är Høyre. I den här Oslo-mätningen får partiet 35,0 procent, vilket är en uppgång med hela 13,3 procent. Det skulle ge partiet 7 mandat (+ 3).

Det högerpopulistiska Fremskrittspartiet skulle visserlign backa 4,1 procent, men de 13,5 procent partiet då skulle hamna på räcker ändå för att partiet skulle kunna behålla sina 3 osloplatser.

De båda mittenpartier som följer Høyre klarar sig hyggligt och försvarar de platser de har i Stortinget.

Kristelig Folkeparti minskar 0,2 procent och hamnar då på 2,5, vilket räcker för att partiet ska få behålla sitt enda oslomandat.

Liberala Venstre minskar med 0,4 men behåller med 6,0 procent sitt mandat i huvudstaden.

”Expediten kallade på en väktare men när han anlände hade paret, som förstod att de var avslöjade, hunnit lämna butiken utan kläder.”

NST/ND

* * *

”Riksdagsledamot justitieutskottet
Ansvarig för grov organiserad brottslighet”

Presentation av Patrick Reslow (M)
under vinjetten DEBATT i Skånska Dagbladet

Största oppositionsparti blev Fremskrittspartiet med 22,9 procent (41 mandat). Fremskrittspartiet har främlingsfientliga drag, men det är också ett mycket mer brett populisiskt missnöjesparti än till exempel Sverigedemokraterna.

Det traditionellt ledande borgerliga partiet, Høyre, fick i det här valet bara 17,2 procent av rösterna och 30 mandat.

Kristelig Folkeparti fick 5,5 procent och 10 mandat.

Liberala Venstre fick 3,9 procent och 2 mandat.

Under den här mandatperioden har det gått si och så för den rödgröna koalitionsregeringen. Efter bombdådet i Oslo och massakern på Utøya såg det ett slag ut att gå bättre för Arbeiderpartiet, medan Fremskrittspartiet, som ju attentatsmannen tidigarfe hade varit medlem i, backade, men sedan har regeringspartierna åter hamnat i ett svårt motlut.

Det som har hänt på den motsatta sidan är att Høyre har återtagit sin traditionella roll som ledande oppositionsparti. I den senaste mätningen i Dagens Næringsliv är Høyre fortsatt största oppositionsparti, men det har backat med 3,8 procnt och får nu 28,7 procent.

Arbeiderpartiet är därmed åter största parti; det får i den här mätningen 30,2 procent (+ 0,6).

Fast vore det val i dag, skulle det inte räcka, även om också SV och SP går en smula framåt: Sosialistisk Venstreparti får i den här mätningen 4,6 procent (+ 0,1) och Senterpartiet 5,2 procent (+ 0,6). Dessutom har Rød Valgallianse chans att ta ett mandat i Oslo.

De borgerliga mittenpartierna går framåt: Kristelig Folkeparti får 6 procent (+ 1,1) och Venstre 5,2 procent (+ 0,8). Fremskrittspartiet backar lite (- 0,6) och får nu 15,1 procent.

Sammanlagt skulle de borgerliga oppositionspartierna, om den här mätningen var ett valresultat, få 98 av de 169 platserna i Stortinget.

Som synes finns något miljöpartiliknande inte i det norska Stortinget. I regeringskoalitionen har kanske främst SV försökt attrahera de gröna väljarna, och på den andra kanten har främst Venstre haft motsvarande ambitioner. Nu finns i alla fall ett norskt Miljøpartiet de Grønne, men hittills har det inte varit framgångsrikt. I den här mätningen får det 1,8 procent.

I princip har vi gjort så i år också, men nu lever vi ett varannanveckasliv: varannan vecka bor vi söndag kväll-fredag förmiddag i lägenheten i Uppsala, varannan vecka bor vi från fredag lunch till söndag eftermiddag i Öregrund. Skälet till det här är att Kerstins barn Viggo och Klara bor i vår lägenhet varannan vecka och Kerstin, som jobbar som bagare, behöver vår hjälp med barnen. Det har vi ingenting emot – jag bara förklarar. Tvärt om är det roligt att få en ännu tätare kontakt med barnbarnen.

Den här veckan har det varit öregrundsvecka, men den har hackats sönder av ett par utflykter till Uppsala.

I måndags åkte vi in till Uppsala för att höra på en föreläsning i universitetsaulan. Den vi skulle lyssna på var Finlands förra president Tarja Halonen, som vi båda har träffat i olika sammanhang, jag själv först under mitt värv som de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare. Tarja Halonen träffade jag på den tiden bland annat vid valvakor. Jag gladdes uppriktigt, när hon blev vald till republikens president. När hon gjorde sitt första officiella besök i Sverige, blev Birgitta och jag inbjudna till den svenske kungens middag för det finländska statsöverhuvudet, och eftersom Birgitta då var talman i Sveriges riksdag, hamnade vi förstås först i kön av middagsgäster, som skulle hälsa på kungaparet och presidenten. När vi kom fram till Tarja Halonen, föll hon för ett ögonblick ur sin officiella roll och utbrast med glad röst: ”Nej men Enn!”.

Den här gången hade vi ingen officiell roll men lyckades ändå få platser hyggligt långt fram i universitetsaulan, där det i övrigt satt många företrädare för det akademiska Uppsala, personer som vi har lärt känna via till exempel landshövdingens hedersupplänningsmiddagar och ODs middagar.

Själva föreläsningen visade sig bli en riktig flopp. Tarja Halonen var svårt förkyld och därmed nästan omöjlig att uppfatta, inte bara för min hustru som numera är beroende av hörapparat. Dessutom är högtalarsystemet i universitetsaulan inte det bästa – det var ofta också svårt att uppfatta de frågor som efter föreläsningen ställdes av personer i publiken.

Expresidenten fördes in i och ut ur aulan i procession, så vi lyckades inte ens få ögonkontakt med henne.

Så jag sänder ut följande i cyberrymden; Hej, hej, Tarja!

Mot slutet av veckan var det dags för en ny utflykt in till Uppsala, för mig i alla fall.

Jag hade nämligen fått kallelse till blodprovstagning hos en diabetessköterska på Vårdcentrlen – något som i nästa vecka ska följas av läkarkontroll.

Jag hade kallats till provtagning klockan åtta på fredagsmorgonen, så jag fann för gott att åka in till Uppsala kvällen före för att sova över i lägenheten där.

Jag infann mig i tid, medförande också det urinprov man ville ha, och efter ett första misslyckat försök lyckades sköterskan på ovansidan av ena handen hitta en blodåder som gick att tappa. På vårdcentralen vet de sedan tidigare att jag på den här punkten är ett svårt objekt – i armvecken lönar det sig inte ens att försöka.

Nå, eftersom jag varje morgon själv mäter blodsockernivån, vet jag, att mina normalvärden ligger i intervallet 6-8. Vi får väl se vad läkaren säger.

Fredagsförmiddagen använde jag i övrigt till att läsa tidningarna – på grund av vårt ambulerande liv har vi inte ställt om våra tre morgontidningar till Öregrund – och uträtta några nödvändiga ärenden. Jag var in en sväng på Apoteket och provianterade, och så gick jag och klippte mig. Det var på tiden.

Nu har jag åter varit i Öregrund från fredag eftermiddg till nu. Senare i eftermiddag bär det åter av in till Uppsala, för ytterligare en skolvecka med Viggo och Klara.

* * *

Medan jag skrev, hade det anlänt ett mejl från Kerstin, som meddelar att hon är ledig på måndag – som kompensation för att hon jobbade i lördags – och därför själv kan ta hand om Viggo och Klara. Då stannar vi förstås i Öregrund ett dygn till och åker in till Uppsala först på måndag kväll.

Annars brukar jag ju ha problem med titlar på TV-serier, men så fort jag hörde temat ur ”Vi möts igen”, i original ”We’ll Meet Again”, kände jag igen den. Kanske har den förekommit tidigare i krysset, men eftersom jag också associerar till andra världskriget bör jag väl ha sett åtminstone något av den i TV.

Och på tal om TV: ”Viva España” associerar jag, som aldrig har sett ”Så mycket bättre”, inte med Olle Ljungström. Men med lite detektivarbete på nätet klarar man ju det mesta.

Och för att fortsätta på TV-linjen, innehöll även dagens kryss ett par frågor med melodifestivalanknytning, i båda fellen bidrag som jag i dag tyckte lät bättre än när jag ursprungligen hörde dem.

Wille Crafoord sjöng ”Missarna” i tävlingen 1993.

Och ”Salt And Pepper” med Marie Serneholt hörde vi så sent som 2012.

Kanske beror min ökade tolerans på att jag för egen del tycker att tävlingen med tiden har blivit Så mycket sämre.

Men dess gamla stjärnor står sig än. Agnetha Fältskogs röst, i dag i ”When You Really Love Someone”, står sig väl, trots att hon under så långa perioder har hållit sig borta från scenen.

Och för att fortsätta på ABBA-linjen: Benny Andersson är ju fortfarande ständigt aktiv, även om det nu var ett tag sen han skrev sin ”Födelsedagsvals till Mona”, den som vi i dag hörde med bland andra Orsa spelmän.

En annan dam skildrade Calle Jularbo i ”Drömmen om Elin”, som i dag också skulle ge oss ordet dröm – fast egentligen var väl Jularbos verk en bearbetning av ”Borgholmsvalsen”. Själv är jag dock mest glad över att vi i dag slapp höra den med Peter Himmelstrands sockersöta text.

Det där gulliga tycker jag mer hör hemma i barnvisornas värld, i dag representerad av Felix Körlings klassiker ”Har du sett min lilla katt?”.

I den mer vuxna musikvärlden tycker jag det alltid är kul med stilbrytningar. I dagens musikval kan ”Hambo om bakfoten” med Svend Asmussen och Eric Ericsons kammarkör tjäna som exempel. Inte minst Ericson, nyligen avliden – själv mötte jag honom i OD-sammanhang – var ett musikaliskt geni.

CajsaStina Åkerström har jag aldrig mött personligen, däremot hennes far, Fred Åkerström, som hade skrivit ”Oslo”, som hon sjöng i dag. Fred medverkade vid det jättelika lanseringskonserten för min sångbok ”Upp tiill kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” i Stockholms Folkets hus 1970.

Från sjuttiotalet, 1973, härstammar också ”No More Mr Nice Guy” med Alice Cooper, tidigare känd som Vincent Damon Fumier. Det lät fortfarande bra.

Sjuttiotalet var ingen dum tid.