Danmark: Vilka vinner respektive förlorar på närmandet mellan Socialdemokratiet och Dansk Folkeparti?

28 februari 2017 17:57 | Politik | Kommentering avstängd

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 26 februari publicerades en ny mätning från Voxmeter, gjord för nyhetsbyrån Ritzau.

Socialdemokratiet 28,7 procent
Radikale Venstre 5,4 procent
Socialistisk Folkeparti 4,8 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Alternativet 5,5 procent
Venstre 17,2 procent
Dansk Folkeparti 15,7 procent
Konservative Folkeparti 3,6 procent
Liberal Alliance 6,9 procent
Nye Borgerlige 1,5 procent

Ritzau Index, ett snitt av de senaste opinionsmätningarna, gav då följande resultat:

Socialdemokratiet 28,0 procent
Radikale Venstre 5,7 procent
Socialistisk Folkeparti 5,0 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Alternativet 5,4 procent
Venstre 18,2 procent
Dansk Folkeparti 16,7 procent
Konservative Folkeparti 3,9 procent
Liberal Alliance 6,3 procent
Nye Borgerlige 1,7 procent

Socialdemokratiet klarar sig bra, medan Dansk Folkeparti, som (S) numera flirtar med, ligger långt under sitt valresultat

Noteras bör också här det svaga stödet för ultrahögerpartiet Nye Borgerlige.

Megafons mätning den 20-23 februari för Politiken och TV2 gav följande resultat:

Socialdemokratiet 24,0 procent
Radikale Venstre 7,0 procent
Socialistisk Folkeparti 6,5 procent
Enhedslisten 8,9 procent
Alternativet 6,9 procent
Venstre 16,9 procent
Dansk Folkeparti 14,9 procent
Konservative Folkeparti 4,7 procent
Liberal Alliance 4,7 procent

Den här mätningen uppvisar intressanta skillnader jämfört med mätningen och genomsnittet ovan. Socialdemokratiet ligger märkbart lägre och övriga partier i vänster-mittenblocket märkbart högre.

Både Venstre och Dansk Folkeparti ligger lägre, så också Liberal Alliance.

I en nyhetsartikel i Information säger den politiske ledaren för socialliberala Radikale Venstre, Morten Østergaard att S-ledaren Mette Frederiksen måste välja mellan hans parti och Dansk Folkeparti – han ser dagens socialdemokrati mer som ett problem än som en del av lösningen.

I den svarsintervju Mette Frederiksen har gett till Jyllands-Posten försöker hon gjuta olja på stormvågorna och påminner om att Radikale Venstre själva har valt att arbeta blocköverskridande. Socialdemokratiet tänker samarbeta med DF bara i frågor, där partierna är överens.

Norge: Senterpartiet vinner väljare från Arbeiderpartiet

27 februari 2017 21:40 | Politik | Kommentering avstängd

Vi börjar som vanligt med stortingsvalet år 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet. Den senaste budgetförhandlingen har dock ändat i att båda mittenpartierna har gjort upp med regeringen om ny budget.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Miljøpartiet De Grønne, som i princip är blockneutralt, befinner sig nu sedan lång tid tillbaka under fyraprocentsspärren.

MMI har för Dagbladet gjort en opinionsundersökning som publicerades den 24 februari. Mätningen gjordes under perioden 20-22 februari. Också den här mätningens mest intressanta del är omfördelningen av partisympatierna inom det röd-gröna blocket till förmån för dess gröna del.

Høyre 23,8 procent (+ 0,9 procentenheter)
Fremskrittspartiet 14,1 procent (- 0,7)
Venstre 3,5 procent (- 0,2)
Kristelig Folkeparti 5,2 procent (+ 0,3)
Senterpartiet 11,4 procent (+ 3,4)
Arbeiderpartiet 31,6 procent (- 3,7)
Sosialistisk Venstreparti 3,8 procent (- 1,2)
Rødt 3,0 procent (+ 1,5)
Miljøpartiet De Grønne 2,2 procent (- 0,7)

Ytterligare en mätning bekräftar, att Senterpartiet vinner ungefär lika mycket som Arbeiderpartiet tappar. En fråga som säkert har spelat en roll för det här är motståndet ute i bygderna mot kommunsammanläggningar.

Här ligger både borgerliga Venstre och SV under spärren. Som vanligt ligger MDG rejält under fyraprocentsspärren.

Hasse Andersson och Nisse Hellberg var bäst i Mellon i går

26 februari 2017 18:40 | Musik | Kommentering avstängd

Jag överdriver inte: Det fanns inte ett enda bidrag i gårdagens Mello som jag skulle ha kunnat tänka mig att rösta på.

Jag tyckte synd om Jon Henrik Fjellgren eftersom han såg så nervös ut, men den låt han gjorde tillsammans med Aninia, ”En värld utan strider”, karaktäriserades mer av mystik än musik. Nå, eftersom det fanns låtar som var betydligt sämre, röstade väl folk med fötterna.

Vidare direkt till final gick också ”As I Lay Me Down” med Wiktoria. Hon har en för ljus röst för min smak. Och jag undrar hur många som i dag egentligen kommer i håg själva låten.

När ingen ser” med Axel Schylström hade åtminstone lite tempo, men skulle den här låten någonsin kunna bli schlager?

Liksom den kommer ”Statements” med Loreen till Andra chansen, och så uppskrivna som den och hon var i förväg, hade det väl närmast varit en sensation, om den hade åkt ut. Men frågan är om det inte är det den borde ha gjort. Den här låten saknar nämligen alla schlagerkvalitéer.

Hasse Andersson och Nisse Hellberg var bäst i Mellon i går. Men de gjorde sitt gemensamma nummer utom tävlan.

Bland Helga Henschens vänner

26 februari 2017 15:43 | Barnkultur, Film, Helga Henschens Vänner, Konst & museum, Mat & dryck, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag är en av initiativtagarna till föreningen Helga Henschens vänner, valdes också till dess förste sekreterare.

Jag mötte Helga – kände henne inte tidigare – under en konferens för socialdemokratiska kulturarbetare på Bommersvik i midsommarveckan 1967. Vi blev vänner, för livet visade det sig. Där, på Bommersvik, bildade Helga och jag och författaren Bernt Rosengren en trio, som höll ihop från frukosten i matsalen till sen kväll. Vi blev till slut en treenighet, där det ibland blev svårt att särskilja vem som var vem. Som när Helga en morgon vid frukosten spärrade ut två fingrar, som pekade på Bernt respektive mig, och inledde med ”Du som är est…”. Bernt har förresten skrivit om oss och den där konferensen i sin roman ”En dröm om styrka”.

Maj Britt Theorin läste, innan vi påbörjade den formella delen av gårdagens årsmöte i Helga Henschens vänner, upp ett underbart textstycke om samma kulturarbetarkonferens i Helgas bok ”Vägen till Rebella” (1981). Om ni vill läsa hela det här textavsnittet, kan ni gå upp till Kulturspegeln, Prosa och lyrik, Henschen, Helga – där finns det i inledningen till min långa essä om Helga för DELS’, de litterära sällskapens, tidskrift.

När jag sedan hade blivit formellt vald till mötesordförande, sa även jag några ord om Helga och min personliga vänskap med henne, berättade bland annat pekhistorien ovan och om vårt mycket intensiva politiska samarbete i valrörelsen 1973, då ett antal kulturarbetare bildade en egen valorganisation, på Helgas förslag döpt till Motståndsrörelsen mot borgerlig regering. Vi publicerade bland annat av Helga tecknade motståndsrörelseteckningar som annonser på DNs Namn och Nytt, publicerade den av Helga tecknade boken ”Min gröna dröm är röd” och en affisch med den av Helga och Bernt Rosengren skapade pojken Busen med text på samma tema.

Före årsmötesförhandlingarna visades en film med Helga, då still alive.

Årsmötesförhandlingarna var som sådana brukar vara, och eftersom vi hade fått en i många avseenden imponerande verksamhetsberättelse att behandla och föreningens finanser är i god ordning, genomfördes de i god sämja. Den mycket alerta ordföranden Lilian Larsell gav då och då ytterligare substans åt det skrivna och avslutade med att redovisa spännande planer inför nästa verksamhetsår, då 100-årsminnet av Helgas födelse ska firas. Jag kan nämna att den 22 mars 2018 blir det releaseparty på Hedengrens bokhandel för Birgitta Holms Helga Henschen-biografi.

Under det här årsmötet träffade jag många gamla vänner, till exempel valberedningens ordförande Ami Lönnroth, Laila Nygren (den här gången bland annat kvinnan bakom den utmärkta gravade lax som serverades efter årsmötesförhandlingarna), den forna förlagsredaktören Berit Skogsberg (som jag hade vid min sida som sekreterare), den redan nämnda Maj Britt Theorin, som satt på min vänstra sida – på min högra sida satt min hustru – vidare min gamla arbetskamrat från Socialdemokratiska partistyrelsen Maud Björklund, som satt mitt emot mig, samt föreningens förra ordförande, Barbro Werkmäster, som satt till höger om min hustru, och så vidare.

Efter årsmötesförhandlingarna fick vi ta del av ett program med dikter och sånger (av Gunnar Edander tonsatta dikter) av Helga Henschen. De agerande var, förutom Edander, Kent Malte Malmström och Marie Thérèse Sarrazin.

Och efter måltiden avslutades programmet av Birgitta Dahl, som hade vidtalats att medverka efter att nyligen ha haft Helga som en av fyra symboliska gäster vid ett middagsbord – det här visades i ett café-program i TV från Umeå. Birgitta berättade minnen och läste dikter av Helga och visade upp omslag till och illustrationer ur Helgas böcker. Av särskilt intresse var kanske avsnittet om Birgittas, då ordförande i Svenska kommittén för Vietnam, och Helgas resa i slutet av vietnamkriget till Vietnam och Laos. Bland annat visade Birgitta upp den både mycket vackra och mycket slagkraftiga affisch Helga gjorde åt Vietnamkommittén, den med en vattenbuffel, en lite pojke som spelar flöjt och texten ”Stöd Indokinas folk”.

Av årsberättelsen framgick det, att Helga Henschens vänner förra året hade 129 medlemmar, och Lilian Larsell berättade, att antalet medlemmar just nu är 134. Årsavgiften fastställdes oförändrat till 175 kronor, 75 kronor för make eller maka som också är medlem. Årsavgiften betalas in på plusgiro 24 73 94-0. Informationsmaterial om föreningen kan man få om man mejlar till ordföranden, lilian.larsell@telia.com.

* * *

Vid mötena sker försäljningar av Helga-relaterat material. Själv köpte jag ett exemplar av En bok för alla-utgåvan av Britt G HallqvistsFesten i Hulabo”, kongenialt illustrerad av Helga Henschen. Den kommer nog att hamna hos ett barnbarn.

Melodikrysset nummer 8 2017

25 februari 2017 23:21 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag löste alltså Melodikrysset i morse men hann inte då skriva om det, eftersom jag och Birgitta skulle åka till Stockholm för ett årsmöte med Helga Henschens vänner. Jag hade ombetts att vara mötesordförande och Birgitta att berätta egna minnen av Helga.

Vi hann hem lagom till Melodifestivalen och såg både kvällens avsnitt från Skellefteå och slutet av ”Morden i Midsomer” innan jag kunde börja skriva.

Men här är nu det jag redan i morse kom fram till.

Nu var dagens kryss inte något av de svårare, men ett par saker var lite knepiga för mig.

TV-serien ”House of Cards” har jag aldrig sett, aldrig heller läst den roman av Michael Dobbs den tydligen bygger på.

Det krävdes också tankemöda för att klara dagens fråga om en låt, framförd på finska. Jo, i original hette den ”I’m So Exited” när den sjöngs av Pointer Sisters.

”Miss Saigon” har jag på skiva, men jag har aldrig sett den på scen, alltså inte heller här i Sverige, men den här frågan nystade jag upp genom att Anders Eldeman som ledtråd gav att den manliga rösten i inspelningen av ”Last Night of the World” tillhörde Niklas Andersson. Nätsökning visade då att den kvinnliga rösten tillhörde Malena Laszlo.

Den näraliggande operafrågans svar var Giacomo Puccini – vi hörde nämligen ett stycke ur ”La Bohème”.

Krysset började med en fråga om efternamnet på sångaren vi hörde, och det var helt uppenbart Håkan Hellström. ”Lämna mig inte i det här skicket” heter låten han sjöng.

Men jag är ju, som ni vet, ganska förtrogen också med äldre sångare, så jag hade faktiskt inga svårigheter med att identifiera den som sjöng Evert Taubes ”Flickan i Peru”. Jo Sven-Olof Sandberg, populärt kallad SOS.

Sen var det en hel räcka låtar med artister som jag har i min skivsamling och/eller har ett personligt förhållande till.

Ed McCurdys ”Last Night I Had the Strangest Dream” och dess svenska översättning ”I natt jag drömde något som…”, signerad Cornelis Vreeswijk, finns båda i min sångbok ”Upp till kamp!” från 1970.

Cornelis Vreeswijk har jag allt av som finns på svenska skivor, således också ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”, så mig förvillar inte Anders Eldeman genom att spela den med Göteborgs Sinfonietta.

Också Paul Simon tror jag att jag har allt med. Så visst känner jag igen ”You Can Call Me Al”.

Lasse Åberg har jag träffat ett antal gånger – han är liksom min hustru så kallad hedersupplänning, och dessa med respektive bjuds årligen på middag hos landshövdingen i Uppsala. Dessutom vet ju mina läsare, att jag varje år följer uttagningarna i Melodifestivalen – alltså har jag hört och sett Electric Banana Band göra ”Kameleont” i 2006 års upplaga.

Därmed närmar vi oss, så här på slutet, det barnsliga, och övergången blir inte så stor till sista frågan, även om vi i dag fick höra Astrid Lindgrens och Georg Riedels Pippi Långsrrump-relaterade ”Sommarsången” i en mycket jazzig version. Nå, hur som helst: i texten talas det om bruna ben.

Ack, vore det den tiden på året!

Jag hann lösa Melodikrysset, men kåseriet med svaren kommer först sent i kväll

25 februari 2017 11:05 | Media, Musik, Resor, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Jag hann lyssna på och även lösa Melodikrysset, men eftersom jag strax ska åka till Stockholm, kan jag skriva mitt sedvanliga lördagskåseri med svaren först sent i kväll.

Orsaken till det här är att jag ska på årsmöte i Stockholm med Helga Henschens vänner, där jag har ombetts sitta ordförande. Också det ska jag i sinom tid rapportera om här på bloggen.

Ett land, delat av andra viljor än den egna

24 februari 2017 18:06 | Film, Politik | 6 kommentarer

Estland försökte, förgäves, hålla sig undan kraftmätningen mellan Hitlertyskland och Sovjetunionen under andra världskriget. Men först prisgav Molotov-Ribbentrop-pakten Estland åt Sovjetunionen. Sen erövrades landet av Nazityskland. Och så slutade det med att landet åter slukades av grannen i öster.

De som kunde – bland dem min familj – flydde och hamnade oftast här i Sverige. Tiotusentals estniska män tvingades att slåss på den ena eller den andra sidan. Visst fanns det ester som var övertygade kommunister eller nazister, men flertalet av dem som hamnade i den ena eller den andra armén gjorde det inte på grund av politisk sympati. Själv hade jag två morbröder som ville slåss mot ryssarna men inte i den tyska armén, så de sällade sig till de så kallade finlandspojkarna: bildade egna estniska enheter i den finska armén.

Min ene morbror återvände till Estland i krigets sista skälvande minut och försökte, när tyskarna gav upp Estland, tillsammans med andra likasinnade själva försvara sitt land mot den invaderande Röda armén – jag har läst hans brev till min mamma om det helvete han upplevde – jag minns att en god vän fick huvudet avskjutet – innan han själv stupade.

Sent i går kväll såg jag i TV en estnisk spelfilm från 2015, Elmo Nüganens1944”, lika sevärd som till exempel Edvin Laines filmatisering av Väinö LinnasOkänd soldat”. Dess många stridsscener är hemska, ibland vedervärdiga, aldrig heroiserande. Det senare är desto mer begripligt som ju en mycket stor del av soldaterna inte hade hamnat i den ena eller den andra armén av ideologisk övertygelse. Men den här filmen döljer verkligen inte heller, att det på båda sidor fanns män som stod i nazismens eller kommunismens tjänst. I ett avsnitt får vi se en representant för den ”estniska” regeringen stulta ut ur en bil och sen med fysisk möda ta sig fram till det segerrika estniska förbandet för att där hålla ett tal på temat att man nu har lyckats visa att även esterna är arier och sen försöka dekorera en av de stridande, som dock vägrar, med järnkorset. Och på den segrande sidan, i Röda armén, finns en estnisk officer, som försöker värva en annan est att bli angivare. I slaget om det sista tyska fästet på Ösel (estniska Saaremaa) tvingar det framgångsrika sovjetestniska förbandet några i tyska uniformer – tre darrande fjortonåriga grabbar, visar det sig – att med händerna i vädret komma fram ur sitt gömställe, och då beordrar officeren manskapet att avrätta pojkarna. När då han som ska leda arkebuseringen (samma man som vi har talat om ovan) vägrar, blir han skjuten. Men då rinner sinnet på en av mannarna, och han skjuter officeren.

Han som först blev skjuten på grund av ordervägran har kommit tillbaka till sitt hemland i ett Röda armé-förband. Han har tidigare visat den här klyvnaden. När han och hans förband var på väg att utplåna en motståndsficka, som visade sig också bestå av ester fast i tysk uniform, lät han de överlevande löpa till skogs. Under en till synes oändlig marsch på landsväg – flyende civilbefolkning så väl som militärer – dyker det upp ett stridsflygplan, som urskillningslöst skjuter på alla, och när en liten flicka inte har vett att ta skydd i den intilliggande skogen, räddar han henne i sista stund.

När Tallinn har intagits söker han upp en ung dam – hennes namn och adress finns på ett kuvert han tog till vara när han i strid dödade en man på den andra sidan – i tron att hon är den fallnes fästmö eller fru, men hon visar sig vara hans syster. Han vågar inte berätta, att det är han som har skjutit brodern, blir dessutom förälskad i henne och uppger för säkerhets skull fel efternamn.

I filmens slut kommer en av hans kamrater i förbandet hem till henne – den stora våningen är nu på känt sovjetiskt maner bebodd av en mängd människor – och överlämnar ett brev från den skjutne, han som alltså räddade de tre unga grabbarna.

Inte mycket hopp finns det i den här filmen. Men mitt i allt det hemska ändå mänsklighet.

Ritualer vid läggdags

23 februari 2017 20:41 | Barnkultur | Kommentering avstängd

Alla vi som någon gång i livet har haft barn som vi med hjälp av sagoläsning och olika ritualer har försökt få att somna känner igen oss i Gunilla Hanssons bilderbok ”God natt har jag sagt” (En bok för alla, 2016, ursprungligen på Cikada, 1983).

Pappa läser godnattsaga för lille Max och den aningen äldre Mia, och historien om tigern är så spännande, att han måste läsa den en gång till.

Men sen säger pappa, att nu måste de ta sig till sina sovhyddor, innan mörkret faller, och första biten genom djungeln får barnen rida på den gamla elefanten, det vill säga pappa. Därefter måste de simma över en flod full av krokodiler. På andra stranden smyger de för att inte väcka tigern. Väl inne i regnskogen måste de ha paraply, för det regnar ju där. Till slut är de ändå framme vid sovhyddorna, som är märkvärdigt lika en våningssäng. Nu måste pappa säga god natt också till nallarna, långa ormen, papegojan, hunden, kaninen och alla småråttorna.

Fast nu är det mörkt, och pappa säger god natt till sina barn.

Men vad är det som hörs? Har tigern vaknat? Mia klättrar ner till Max som bökar i sin hydda. Mia gör ett filttält som ska skydda dem. Fast där inne blir det så mörkt att Max blir rädd. Han vråltjuter så att hela tältet rasar.

Men det är inte tigern som kommer utan pappa. Och då somnar Max lugnt.

I sängen ovanför känner sig Mia ensam, så hon klättrar ner och lägger sig bredvid Max.

Då vaknar han igen och frågar: – Mia, vad sa tigern?

Och Mia svarar: – Tigern sa, god natt har jag sagt.

En trevlig berättelse om ett känt och kärt ämne, alltså.

Väl, möjligen lite för gulligt tecknad, men det är ju en smaksak.

Norge: Det rödgröna blocket nu mer grönt

23 februari 2017 16:49 | Politik | Kommentering avstängd

Vi börjar som vanligt med stortingsvalet år 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet. Den senaste budgetförhandlingen har dock ändat i att båda mittenpartierna har gjort upp med regeringen om ny budget.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Miljøpartiet De Grønne, som i princip är blockneutralt, befinner sig nu sedan lång tid tillbaka under fyraprocentsspärren.

Sentio har för Dagens Næringsliv gjort en opinionsundersökning som publicerades den 23 februari. Mätningen gjordes under perioden 14-20 februari. Dess mest intressanta del är omfördelningen av partisympatierna inom det röd-gröna blocket till förmån för dess gröna del.

Høyre 23,7 procent (+ 0,9 procentenheter)
Fremskrittspartiet 14,1 procent (+ 2,0)
Venstre 5,3 procent (+ 1,0)
Kristelig Folkeparti 5,3 procent (- 0,1)
Senterpartiet 11,4 procent (+ 2,1)
Arbeiderpartiet 30,2 procent (- 5,5)
Sosialistisk Venstreparti 3,9 procent (- 1,2)
Rødt 1,7 procent (- 1,0)
Miljøpartiet De Grønne 2,2 procent (+ 0,6)

Arbeiderpartiet ligger i den här mätningen till och med aningen under sitt usla resultat i senaste valet. Senterpartiet har mer än fördubblat sitt stöd sedan senaste valet.

Märk att de båda regeringspartierna trots en liten ökning fortfarande båda ligger under sina respektive valresultat.

Borgerliga Venstre klarar spärren, och det gr nog också SV, när det väl blir dags för val.. Som vanligt ligger MDG under fyraprocentsspärren.

Jo, jag var på bokrean i år också

22 februari 2017 22:29 | Barnkultur, Deckare, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 9 kommentarer

Den som har varit hemma hos oss tycker nog, att vi har mer än nog av böcker – i alla rum finns det bokhyllor som svämmar över av böcker. Men hos mig är det en last att själv äga böcker, och eftersom även hustrun är en läsande människa, tar det här väl slut först när vi båda dör. Det kan ske fortare än man anar, under ett skred av böcker som bokstavligen begraver oss.

Som vanligt var jag på bokrean på Akademibokhandeln/Luneq. I år fick jag ihop en hel tantvagn full av böcker plus en extra kasse att bära. Det var inga slumpköp – jag hade noga gått igenom bokreakatalogen och prickat för de böcker jag ville köpa, och väl där fick jag låna en kundvagn – de känner mig – och hjälp att hitta böcker jag inte själv kunde hitta av ett par äldre damer som jobbar där och gärna hjälper en känd gammal bokälskare.

Jag fick faktiskt tag på allt jag hade tänkt köpa.

Tyngdpunkten i det här köpet ligger på nutida skönlitteratur och litterära klassiker.

Så jag köpte Lars AhlinsNoveller”, Susanna AlakoskisApril i anhörig-Sverige”, Lars AnderssonsDe våra”, Margaret AtwoodsMaddAddam”, Umberto EcosUpplaga noll”, Ian McEwansDomaren”, Peter HøegsEffekten av Susan”, Roy JacobsensDe osynliga”, Karl Ove KnausgårdsUt ur världen”, Arto PaasilinnasPå spaning efter farfar”, Agneta PleijelsSpådomen”, Philip RothsNemesis” och Stina StoorsBli som folk”.

Vårt klassikerbibliotek kompletterade jag med Nizami ’AruzisFyra skrifter”, Charles Dickens’ ”Historien om två städer”, George EliotsSilas Maner”, E M ForstersMaurice”, Hans FalladasPå livstid” och Niccolò MachiavellisFlorentinsk historia”.

Och så blev det tre böcker av lite olika slag i kategorin memoarer/biografier: Göran GreidersStäderna som minns Joe Hill”, Maja HagermansKäraste Herman” och Yvonne HirdmansMedan jag var ung”.

En enda deckare köpte jag, Michael ConnellysDet brinnande rummet”.

Till det stora musikbibliteket köpte jag Ingemar HahnesVåra käraste allsånger & örhängen” och så ”Evert Taube. 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube”.

Slutligen fyra barnböcker, avsedda för våra egna bokhyllor, alltså inte köpta till barnbarnen – men de kan ha glädje av dem vid besök: ”Elsa Beskows sagoskatt” plus, separat, hennes ”Hattstugan”, Barbro Lindgrens och Eva ErikssonsMax favoriter” och så Barbro LindgrensVi leker att vi är pippifåglar”.

Flera av de nämnda författarna har jag förstås läst tidigare, men jag slås av att jag i några fall också har träffat dem personligen. Göran Greider har jag inlett seminarier tillsammans med ett par gånger; jag har också en gång i världen engagerat honom att talar inför en socialdemokratisk partikongress. Roy Jacobsen har jag träffat under en norsk arbeiderpartikongress och haft ett långt och hjärtligt samtal med under en lunch arrangerad av dåvarande norske utrikesministern. Agneta Pleijel och jag plockades under vår gymnasietid ut för en stipendieresa till Norge, och vi hade sen brevkontakt under lång tid; vi har också träffats senare. Yvonne Hirdman har jag under min Ordfront-tid arrangerat ett möte med här i Uppsala.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^