Nej-sidan leder inför dansk EU-omröstning

Den 3 december har Danmark folkomröstning om att ge upp förbehåll på rättsområdet landet fick, när det gick med i EU, bland annat i fråga om polissamarbete.

Nu tycker de partier, som allmänt har accepterat att Danmark numera är en del av EU, att det här undantaget inte är tidsenligt och kan avskaffas.

Linjerna inför den här folkomröstningen är politiskt intressanta.

På nej-sidan finns högerpopulistiska Dansk Folkeparti, yttervänsterpartiet Enhedslisten plus Liberal Alliance.

Ja-sidan består av en lika brokig samling: det borgerliga regeringspartiet Venstre, det ledande oppositionspartiet Socialdemokratiet, Radikale Venstre, Konservative Folkeparti, Socialistisk Folkeparti och det nya miljö-mittenpartiet Alternativet.

Men det här är en fråga, där partierna inte kan räkna med att alla deras väljare följer respektive partilednings linje. SF har med all säkerhet väljare, som i den här frågan gillar Enhedslistens nej-linje, och det finns säkert också socialdemokrater som kommer att rösta nej.

Enligt opinionsundersökningarna leder nej-sidan.

En mätning, gjord av Megafon för TV 2 och Politiken, ger 40 procent för nej och 35 procent för ja.

Gallups mätning för Berlingske ger 38 procent för nej och 34 procent för ja.

Och Norstats mätning för Altinget ger 41 procent för nej och 34 procent för ja.

Nej-sidan leder alltså, men saken är för den skull inte avgjord. 25 procent är fortfarande i tvivelsmål om hur de ska rösta. Hela 48 procent tycker själva att de inte är tillräckligt väl insatta.

Estland: Savisaar vann partiledarstriden i Centern, men överraskande knappt

Edgar Savisaar lyckades hålla sig kvar på partiledarposten i Keskerakond (Centerpartiet), men hans seger blev överraskande knapp: Savisaar stöddes i omröstningen om partiledarskapet av 541 kongressombud; utmanaren Kadri Simson fick 486 röster.

Simson, tidigare vice ordförande i partiet, valdes heller inte in i partiets ledning. som hon dock kommer att tillhöga i egenskap av ordförande i partiets riksdagsgrupp. Hur länge återstår att se – estniska media innehåller analyser enligt vilka hon kommer att bytas ut på den posten.

Själv anslog hon, när omröstningen var klar, en försonlig ton, betonade att hon och hennes uppbackare var inställda på att hålla ihop partiet. Men den fortsatta behandlingen av henne kan ju ända i att hon bestämmer sig för att lämna partiet och då också tar en del av sina anhängare med sig. Ett dussin av Centerns 26 riksdagsledamöter stödde hennes kandidatur.

Ísland: Populistiska Piratpartiet överlägset störst, Socialdemokraterna och Gröna vänstern små men jämnstora

Mandatfördelningen i Alltinget efter det senaste valet (27 april 2013):

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 19 mandat, 26,7 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigmundur Davíð Gunnlaugsson, 19 mandat, 24,4 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, lett av Árni Páll Árnason, 9 mandat, 12,9 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 7 mandat, 10,9 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, lett av Guðmundur Steingrímsson, 6 mandat, 5,1 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 3 mandat, 5,1 procent

I en rad gallupmätningar har sedan Piratar (Piratpartiet) åkt upp som en komet. I den mätning som den 13 november redovisades i Fréttablaðið fick partiet 36,3 procent (- 1,2 procentenheter). I MMRs mätning, redovisad den 18 november, stöddes Piratpartiet av 35,3 procent. Skälet till det här är partiets populistiska profil och många skickligt gjorda utspel riktade till viktiga väljargrupper. Partiets stöd bland yngre väljare är mycket stort. Också i Reykjavík har partiet en mycket stark ställning.

Tvåa ligger det ena regeringspartiet, Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) med 28,3 procent i Fréttablaðiðs undersökning, i MMRs med 23,7 procent. Partiet har fortsatt stark ställning i åldersgruppen 50 år och äldre.

På en mycket lägre nivå än i valet ligger dess koalitionspartner Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), som också sitter i regeringen och som nu stöds av 9,9 procent i Fréttablaðiðs undersökning, 10,8 procent i MMRs.

Socialdemokratiska Samfylkingin (Samlingsfronten) ligger med 8,2 procent i Fréttablaðiðs undersökning, med 10,5 procent i MMRs, kvar på en nivå, mycket lägre än den partiet tidigare har haft. Partiet lyckas hålla ställningen bättre ute på landsbygden än i Reykjavík.

Dess konkurrent om vänsterrösterna, Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), går bäst i nordost. I Fréttablaðiðs undersökning ökar partiet något, till 9,9 procent. I MMR-undersökningen minskar partiet något men hamnar också på 9,9 procent.

Nykomlingen 2013 Björt framtíð (Ljus framtid) krisar och stöds nu bara av 2,9 procent enligt Fréttablaðiðs undersökning, 4,6 procent enligt MMR, vilket senare inte heller skulle ge några mandat, om det här vore ett valresultat.

Melodikrysset nummer 48 2015

Jag missunnar inte de sportintresserade – jag hör för egen del inte till den gruppen – att få lyssna till sitt älsklingsämne i radio, men jag begriper inte, varför deras intresse ska sättas före det vi melodikrysslösare – och vi är också många – har. Jag begriper att Sveriges Radio inte kan styra tiden för tävlingar av olika slag, men då får väl radion fixa en särskild sportkanal.

Något sportanknutet fanns inte i dagens Melodikryss. ”Stjärnornas krig” – den svenska titeln på Georg Lucas’ ”Star Wars” – handlar ju om något annat än det man får se på en idrottsarena, även om stjärnor ses även där.

Dagens andra filmfråga, den om fransk-australiska ”Pianot” (1993), beredde mig heller inte något större besvär. Hustrun blev mycket förtjust i den när hon först såg den på bio, så sen skaffade vi den också på DVD.

Samma hustru var med vid vigseln mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling. Birgitta hade under talmanstiden en formell roll i inskolningen av kronprinsessan i hennes ämbete, och ett slags brygga uppstod mellan de här båda damerna i mycket olika ålder. Jag var också bjuden men avböjde. Också jag har träffat Victoria och jag har verkligen inget personligt mot henne, men jag såg i förväg framför mig hela det offentliga spektakel bröllopet skulle bli, och det ville jag inte delta i. Allt detta apropå att dagens kryss inleddes med en sång hämtad därifrån, ”When You Tell the World You’re Mine” med Björn Skifs och Agnes (Carlsson).

Och för att fortsätta i den personliga stilen: gitarristen Les Paul har jag faktiskt hört live på en klubb i New York. I dag hörde vi honom och makan Mary Ford i klassikern ”Some of These Days”.

Klassiker i annan mening är Giuseppe Verdis ”La Traviata” (”Den vilseförda”) från 1813. Den har jag förstås sett och hört.

Jag har sett mycket mer opera än operett, men Emmerich Kálmáns ”Grevinnan Mariza” från 1924 är ändå bekant för mig.

Dagens ”Evert” hade inget att göra med den ständigt återkommande Evert Taube utan skrevs 1995 av Eddie Meduza. Fast den version Matz Stefanz med Lailaz gjorde och låg 22 veckor på svensktoppen med 1997 är den definitiva versionen. Här får Lennart Palm ursäkta.

Både den här låten och ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård” har varit med förr i krysset. Den sistnämnda var med i Melodifestivalen 1975 och sjöngs då av den nog annars helt bortglömda artisten Ann-Christine Bärnsten.

I en annan Melodifestival, den 2014, hörde vi ”C’est la vie” med tre äldre stjärnor, Towa Carson, Siw Malmkvist och Ann-Louise Hansson.

Jag gillar det här att Anders Eldeman blandar högt och lågt, nära och fjärran, nytt och gammalt.

Det hör liksom till att han gör sådant som att låta Mattias Enn sjunga Karl Gerhards ”Jag är ett bedårande barn av min tid” och sedan frågar vem som skrev melodin. Jo, Jules Sylvain.

Och sen spelar han något som han klassar som hårdrock: ”Paradise City” med Guns N’ Roses.

Nästa vecka får vi kanske möta någon Gun från Dragarbrunn.

Men se på fan: Som en alert läsare påpekar, har jag i dag glömt att redovisa, vem som sjöng ”Applause”: Lady Gaga.

Pilska äldre damer nu i serievärlden

Till poängerna med Agent X9 hör avgjort återpubliceringen av lite äldre äventyrsserier, ofta efter sin tids sed gjorda i svart-vitt.

Vi får till exempel ständigt möta ”Modesty Blaise” i äldre men icke desto mindre högst läsvärda äventyr. I det senaste numret, 12 2015, finns ”Farlig filminspelning” från 1994, vilket senare betyder, att det här avsnittet gjordes av Peter O’Donnell (manus) och Enric Badia Romero (bild).

Handlingen i det här avsnittet ter sig i begynnelsen mer än lovligt otrolig. Modesty och Willie är på något slags semesterresa i Centralasien, längs den gamla Sidenvägen, och Willie får i sin kikare syn på stenåldersmän som släpar på sitt byte, en sabeltandad tiger. Nå, detta får snart sin förklaring – det handlar om en filminspelning. Svårare att rationellt förklara är egentligen hur den italienske journalisten Guido också med fästmön Aniela på motorcykeln hittar det här paret, vars hjälp de vill ha i en farlig filmscen. Modesty och Willie låter sig tyvärr övertalas, vilket ändar i en lång och farofylld episod i den del av floden som går under jord. Sen flyttas fokus lite oväntat och omotiverat till en skadad ryss och till en strid om undangömt uran. Men spännande och fartfyllt berättat är det.

Ännu äldre, från 1974, är ”Draköns hemlighet”, ett avsnitt av Archie Goodwins (manus) och Al Williamsons (text) ”Agent Corrigan”, som jag också har skrivit om tidigare.

Slumpmässiga omständigheter för Phil Corrigan till Drakön i Söderhavet – ön har inte bara formen av en drake utan där verkar faktiskt också bo en sådan som håller öborna på armlängds avstånd från djungeln. Corrigan slår följe med en öbo som tänker leta efter sin försvunne far, och för att göra en lång historia kort: Kaptenen på skorven de har kommit med och den kvinnliga ägaren till den gummiplantage han fraktar åt visar sig vara exploatörer, bedragare och pirater.

Den utomordentligt vältecknade (bild: Steve Epting) ”Velvet” är nu uppe fjärde avsnittet, men följetongsformen år kanske inte idealisk för Ed Brubakers (manus) ganska vindlande historia. Nyss var vi i forna Jugoslavien. Nu är vi plötsligt i Monaco.

Det här numrets överraskning är ”Villovägar” (2014), ett långt avsnitt av Jean Van Hammes och Philippe Francqs ”Largo Winch”. Liksom ”Velvet” är det här en äventyrsserie i nutidsmiljö, tecknad i fyrfärg.

Personteckningen är kanske inte lika elegant som i ”Velvet”. Här förekommer både en palestinsk kvinnlig terrorist (som visar sig vara något annat) och en slem arabisk uppdragsgivare (som visar sig bruka alkohol), så den relativa samtidsanknytningen ska vi inte klaga på. Grabbarna som vill se lättklädda och delvis avklädda damer får sitt de också – men här förekommer en pilsk äldre dam också. Helt fel är det väl inte att också serieverkligheten får vissa likheter med den riktiga verkligheten.

Danmark: Inga stora förändringar

Folketingsvalet i Danmark den 18 juni 2015 gav följande resultat:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Epinions senaste mätning, från den 22 november, för Danmarks Radio ger följande resultat:

Socialdemokratiet 25,7 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 8,4 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,7 procent
Dansk Folkeparti 21,6 procent
Konservative Folkeparti 3,5 procent
Liberal Alliance 7,2 procent

Ritzau Index, en sammanvägning av resultaten i de senaste opinionsmätningarna, ger den 26 november följande resultat:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,5 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 8,8 procent
Alternativet 4,9 procent
Venstre 19,1 procent
Dansk Folkeparti 21,4 procent
Konservative Folkeparti 3,1 procent
Liberal Alliance 7,1 procent

Last Chorus: Lennart Hellsing

Redan under min första skoltid i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall kom jag i kontakt med Lennart Hellsings ”Det var så roligt jag måste skratta”. Jag lärde mig också sjunga den, till Knut Brodins välkända melodi från 1947 – men det senare hade jag förstås ingen aning om då.

Jag minns den som en avvikande och mycket märklig text:

Det var så roligt jag måste skratta
det kom en trekantig gubbe in.
Han hade träskor och näverjacka
och hatten kantad av korvaskinn.

Han satte sig på en pall i köket
och drog ur fickan sitt munspel opp
och börja spela så allting dansa
med skrim och skrammel och tjo och hopp.

Det var så roligt jag måste skratta
det gick en spelande gubbe ut
och allting dansade bort med honom
så hela köket blev tomt till slut.

Det var så längesen som det hände
men jag blev sittande där jag var.
Först blev jag morfar, så blev jag farfar
så blev jag farfarsfars farfars far.

Hellsing har sedan följt mig genom åren. Jag har köpt och läst hans böcker för barn och barnbarn, också köpt en försvarlig mängd av dem till vårt eget bibliotek.

En gång har jag haft lyckan att också personligen träffa Lennart Hellsing. Hustrun brukade, på den tiden då hon var Riksdagens talman, anordna vårmiddagar, dit inte bara riksdagsledamöter utan också inbjudna gäster bjöds. Hon gav de här vårmiddagarna särskilda temata, ofta kulturanknutna sådana, och när temat ett år blev barnkultur, inbjöds Lennart Hellsing som hedersgäst. Han placerades därmed bredvid värdinnan – och överraskade genast både henne och de övriga församlade genom att hålla sitt tacktal, ett mycket spirituellt sådant, omedelbart efter hennes välkomsthälsning.

Lennart Hellsing (1919-2015) föreföll in i det sista andligt levande, men förr eller senare måste ju även en sådan människas liv ändas. Plötsligt har han halkat ut på ett av skalen från sin egen ”Bananbok”.

Någon religiös tro har jag inte hittat i Hellsingland – vad familjen vill sjunga på hans begravning har jag heller ingen aning om.

”Annabell Olsson”, Lennart Hellsings svenska text till till en folkmelodi från England – är visserligen riktad till fel kön, men den har ändå rätt tonfall. Hellsing var en förtrollad prins från sagan, en som hade råkat gå vilse och länge, länge bodde hos oss:

Annabell, Annabell
Annabell Olsson,
hon sitter och drömmer
när månen går opp.
Hon vandrar i trädgår’n
och luktar på blommor
och sjunger bland liljor
och rosendeknopp.

Annabell, Annabell
Annabell Olsson
hon torkar ej disken
och bäddar som vi.
Hon väljer bland pärlor
och trär dem på snoddar,
i siden och sammet
hon dansar förbi.

Annabell, Annabell
Annabell Olsson
är inte som andra
som bråkar och slåss.
Hon är en förtrollad
prinsessa från sagan,
som råkat gå vilse
och bor här hos oss.

Ordningen är snart återställd. Men det känns tomt utan barn och barnbarn

Hösten har blivit annorlunda än livet har varit på mycket länge.

Kerstin och med henne hennes två barn, som bodde hos henne och därmed hos oss, har flyttat till ny, egen lägenhet i stadsdelen. Hon flyttade hem till oss när vi var i ett ganska risigt tillstånd: tog hand om oss och lägenheten när vi behövde en hjälpande hand. Sen dess har vi ju inte blivit yngre, men läkarbesök och medicinering har i var fall gjort oss mer kapabla att ta hand om oss själva.

Och vi betalar för att få hjälp med det tyngsta. I dag var fönsterputsarna här, nyligen en städfirma. I söndags kväll åkte Birgitta ut till det egentligen höststängda sommarhuset i Öregrund för att dan efter kunna släppa in en lokal städfirma, som skulle göra huset fint inför vintern. Hon träffade också en målare som vi tidigare har anlitat – han ska lämna bud på att måla om huset någon gång i vår.

Framför allt i lägenheten i Uppsala är det här förstås förenat också med egna insatser. Birgitta har tvättat ett antal mindre mattor i tvättmaskinen men också åkt ner till en kemtvätt i centrum med de stora mattorna. Vi kan vidare åter själva använda de skåp och lådor och garderobsutrymmen Kerstin behövde, medan hon och hennes barn bodde här. Hon disponerade bland annat det rum, där vi har vårt stora matsalsbord och där det finns en kokvrå intill.

Snart är vår gamla ordning återställd.

Men det känns tomt utan Kerstin, Viggo och Klara.

Förintelsens övningsfält

I stora delar av det av Nazityskland ockuperade östra Europa – Ukraina, Vitryssland och de baltiska staterna – kom judeutrotningen att bli mer total än i själva Tyskland.

Hur kunde det ske? Och varför?

I mitt gamla hemland, Estland, fanns ingen utbredd judefientlighet, och jag har läst vittnesbörd om att judarna själva, när det gällde deras religionsutövning och medborgerliga rättigheter, såg det efter första världskriget och ryska revolutionen självständiga Estland som ett föredöme. Också Litauen var, fortfarande i mitten av 1930-talet och fram till kriget, vänligt inställt till judarna, tog strax före kriget emot 23.000 flyktingar.

Ändå förintades större delen av judarna i de nämnda länderna.

Det är lätt att skylla alltsammans på de nazityska ockupanterna, men fullt så enkelt är inte svaret på den här frågan. De tyska trupperna hade i berörda länder beredvillig hjälp av etniska ester, letter, litauer, vitryssar, ukrainare.

I kulturdelen av dagens Dagens Nyheter (24 november 2015) finns en utomordentligt läsvärd, tre helsidor lång artikel om detta av Maciej Zaremba, ”Så blev östra Europa Förintelsens övningsfält”.

Den bygger i sin tur på Timothy Snyders bok ”Black Earth. The Holocaust as history and warning”.

Jag tänker här inte referera alla Zarembas slutsatser av läsningen av den här boken, men jag vill citera honom på en viktig punkt. Efter att ha refererat Snyders teser om judeutrotningen i Lettland fortsätter Zaremba:

”Mönstret blir ännu tydligare i Estland där samtliga av de 963 mördade judarna skjutits av estniska poliser i tysk tjänst. Samma poliser dödade också över 9000 andra ester. Det är oklart om tyskarna visste att de mest hängivna av deras hantlangare (Ain-Ervin Mere, Ervin Viks) kort dessförinnan terroriserat sina landsmän för sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD:s räkning. Också i Litauen (framgick det efter kriget) återfanns en rad NKVD-kollaboratörer i SS mordkommandon.

Snyder visar att denna mekanism verkade överallt där en tysk ockupation ersatt den sovjetiska: individer som nyss tjänat den röda terrorn var bara alltför ivriga att uppfylla den brunas önskemål. ’Döda en jude för oss så glömmer vi vem du varit tidigare’ var inget ovanligt förslag.”

* * *

Det senare leder tämligen osökt över till den finsk-estniska författaren Sofi Oksanens roman ”När duvorna försvann” (2013, i finskt original 2012). Där finns en person med namnet Edgar Parts, som klarar sitt eget skinn genom just ett sådant här sidbyte.

Värd att läsa för sina avslöjanden om de estniska judarnas öde är också Peeter Puides ”Samuil Braschinskys försvunna vrede” (1977), som avslöjar esters medverkan i det som hände judarna i Estland.

Finns det ingen på Aftonbladet som kan skriva svenska?

Rubrik i dagens Aftonbladet:

Nu byter FP
namn – till
’det dem är’

Det korrekta är ”till det de är”.

Använder man talspråk blir det ”till det dom är”.

Rubrikformuleringen ”till det dem är” tyder på att Aftonbladet borde anställa åtminstone någon som kan skriva svenska.