Enns grävvecka

25 maj 2006 15:25 | Konst & museum, Mat & dryck, Politik, Prosa & lyrik, Resor, Trädgård | 1 kommentar

Kristi Himmelsfärds-veckan kallades av mina kamrater på redaktionen för Aktuellt i politiken (s) för ”Enns grävvecka”.

Min del av anläggningsarbetet under de år, då vi gradvis byggde upp trädgården i Öregrund, är till stor del utförd under just Kristi Himmelsfärds-veckan. Det här var en period av hårt arbete (i våra jobb som chefredaktör respektive riksdagsledamot) för både Birgitta och mig, en period då vi dessutom hade små barn. Kristi Himmelsfärds-veckan var som gjord för längre, sammanhängande projekt i trädgården i Öregrund. Under den här veckan var bara måndagen och halva tisdagen arbetsdagar för oss på socialdemokratiska partistyrelsen, och genom att ta semester eller kompledigt då kunde jag få en period på hela nio sammanhängande arbetsdagar ute på landet. (Birgitta anslöt på Kristi Himmelsfärdsdag.)

Eftersom tomten till största delen var rena vildmarken, när vi köpte den 1969, måste man för att få en trädgård köpa hem hela billass med jord, även singel och sand, för att förvandla det som i begynnelsen blev sjö, så fort det regnade – barnen seglade med balja i den – till det som nu är stora gräsmattan. Sänkorna mellan bergknallarna måste grävas ur och sen fyllas med matjord för att bli rabatter och, inte minst, Birgittas stora kryddträdgård. Genom åren har vi sen åstadkommit rosenhäck runt hela den stora tomten (drygt 2000 kvadratmeter), blomrabatter runt hela huset, från grinden upp till huset och på mängder av andra ställen, köksträdgård, potatisland, jordgubbsland, hela den fruktträdgård jag nyligen skrev om plus bärbuskar och så vidare.

Vilken väldig möda som ligger bakom en så här stor trädgård tror jag ingen förstår, som inte själv har egen erfarenhet. Som en parentes: Jag minns ett tillfälle, då den dåvarande kulturchefen för DN Kultur Arne Ruth, som har sommarställe i våra trakter, hade bjudit mig och Birgitta på lunch på värdshuset i Forsmark tillsammans med bland andra en kinesisk delegation. Kineserna var också hos oss, och en av dem frågade Birgitta, vem som skötte om hela den här väldiga trädgården. När Birgitta svarade ”Vi själva förstås”, såg han en smula misstrogen ut; hans erfarenhet (från Kina) av samhällets höjdare var nog en annan.

***

Under min chefredaktörstid på Aktuellt i politiken (s) skrev jag då och då om mina bondemödor; jag gjorde det i den kåserande spalten på ledarsidan, ”Det händer”. Här är ett exempel från nummer 10 1976 (10 juni):

DET
HÄNDER

…att jag åker ut till mitt sommarland, fast det är valår.

När detta skrivs håller äppelträden just på att slå ut i Öregrund. I rabatterna står tulpaner, påskliljor, fänrikshjärtan och pärlhyacinter frodiga och granna. Paradisbuskens skära blommor har gråberget som fond.

Försommargräs, trädgårdsbestyr och doften av stekt strömming gör att man för ett ögonblick glömmer Pomperipossa och allsköns elände.

Är det verklighetsflykt att låta sig bedövas av sommaren?

Är det småborgerligt att ägna sig åt stugan och ungarna, när man skulle kunna ägna sig åt att agitera?

* Just före det här veckoslutet kommer förslaget om utökad föräldraledighet. Vi ska få mer tid att vara tillsammans med våra barn.

Det måste väl gälla politiskt verksamma människor också?

Nu tänker jag inte bara på det självklara, att även våra barn har rätt till föräldrarna.

* Jag tror att mer tid för normalt familje- och fritidsliv är bra för politikerna själva också. Och då inte bara i meningen andhämtnings- och kraftsamlingspauser.

Arne Gadd, som är socialdemokratisk riksdagsman från Uppsala, brukar säja, att politiker borde ta sig tid att sitta och glo på TV om kvällarna. Då tänker han inte speciellt på nyhets- och samhällsprogram. Lika viktigt är det att se det som dom flesta ser på: engelska följetonger, deckare, sport, underhållning.

Politiker måste helt enkelt få tid att leva som folk gör mest. Annars blir dom dåliga politiker.

De allra flesta som vi vänder oss till med vårt budskap tänker ganska lite på vare sig politikens högstämda idéer eller dess teknik. I stället ägnar dom sig åt jobbet, trädgården, ungarna, TVn eller vad dom nu mest är intresserade av.

Det är politik det också, brukar man säja.

Fast ibland undrar jag om det inte är politikerna och inte väljarna som behöver upplysas om detta.

Så tänker jag, när jag skjuter skottkärran genom gröngräset.

* Fram mot eftermiddagen ser jag ett par killar, som arbetar på Forsmark, stanna till nere vid vägen för att prata med Birgitta. När dom går vinkar dom med handen och hojtar med syftning på valet:

– Det ska nog gå bra det här! Vi ska ta i och jobba!

Enn Kokk

***

”Det händer” i Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1978 (den 1 juni) handlar om vårbruket:

DET
HÄNDER

…att jag ägnar mig åt vårbruket i stället för åt politiken.

Att vi sätter potatis har inte direkt att göra med den borgerliga svångremspolitiken.

Hur som helst har vi tagit upp ett gammalt potatisland på tomten i Öregrund. En hel dag jobbar min brorsa och jag med spade och jordfräs. Händerna får blåsor och kroppen blir darrig fram mot kvällen.

* Nästa morgon, när det känns trögt att komma i gång, säger Birgitta:

– Nä, nu sätter vi fräs, va!

Lillgrabben Matti, fem år, som verkar ha ärvt pappas lust att vitsa, replikerar snabbt:

– Jordfräs va?

Men med är dom, ungarna.

Både Matti och Kerstin sår blommor och grönsaker i egna land. Kerstin har en fin rabatt och ett stenparti. Matti har en bit trädgårdssäng med en sällsam blandning av blommor och grönsaker. Och dom gräver i potatislandet allt vad dom kan. Ibland så dom faller omkull med den alltför stora och tunga spaden.

* Det är roligt att påta i trädgråden på våren.

Vi rensar rabatter och gräver igenom land. Vi krattar löv. Vi sår och planterar.

Under pingsthelgen planterar jag två plommonträd och ett körsbärsträd. Och ett par krusbärsbuskar. Och rabarber.

Birgitta, vars lidelse är en egen kryddträdgård, sätter frö och plantor. Där växer salvia och citronmeliss, kyndel och mynta, vitlök och gräslök, timjan och mejram, det allra mesta av kryddor som går att odla i det här landet. Av det ska det bli många doftande grytor. Malört till egen bäsk växer där också. På eftersommaren när kryddträdgården blommar i olika blå nyanser summar den av ett myller av bin.

Centerpartisterna i riksdan, som inte riktigt gillar hennes insatser i energikommissionen, skulle bara se henne i kryddträdgården!

* Det påminner mig om att hon för ett tag sen i riksdagen bar en blommig sjal. En centerpartistisk riksdagsman som tyckte att den var vacker kom fram och komplimenterade.

Birgitta:

Det är nya forsmarksdräkten!

Enn Kokk

Till det bör sägas att Birgitta som energiminister blev den trognaste av alla dem som förordade kärnkraftens avveckling.

Var är dom nu, dom gamla Linje 2-partierna Folkpartiet och Kristdemokraterna? Och vad kommer Maud Olofsson att göra, om centern får möjlighet att bilda regering tillsammans med dessa två plus Moderaterna? Svika, som Fälldin – Shahen av Uran – en gång i världen?

Jag ska kanske också tillägga, att Birgitta inte har ändrat uppfattning om att kärnkraften bör avvecklas. Inte jag heller.

Den brorsa som hjälpte mig med potatislandet är Mikko. Det potatislandet förlorade vi tyvärr sen i samband med en tomtreglering – se nedan!. Vårt före detta potatisland är nu en del av Floraparken.

***

”Det händer” i Aktuellt i politiken (s) nummer 11 1979 (21 juni) handlar om en av mina grävveckor:

DET
HÄNDER

…att jag överger politiken.

Mellan hägg och syren tillbringar jag en vecka i Öregrund, sen tio år vårt sommarland. Helger i kombination med semester ger ostörda grävdagar.

Vi har reglerat vår tomt, en gammal stadsäga som såg ut som en krokig linjal. Bortre delen har kommunen köpt som parkmark. På framsidan har tomtgränserna rätats ut.

Ett nytt hörn, ett riktigt blöthål där måsarna simmade under regnsommaren i fjol, har vi först täckt med fyllandsmassa. Jag kärrar därefter egenhändigt ut fyra lass sand, sammanlagt 24 kubikmeter. (Där ska bland annat bli potatisland.) Härnäst ska det bli ett lager mull.

Jag känner medelålderns glädje över att kroppen håller. När jag är klar med all sanden går jag och badar i den kommunala bastun. Det är skönt att bli ren och avslappad. (Med mig från min estniska barndom har jag samma slags bastutradition som den finska. Även i Estland fanns bastu på varje gård.)

Efteråt går jag runt i trädgården. Kvällen är ljum; solen skiner ännu. Tulpaner, pingsliljor och påskliljor blommar i rabatterna, förgätmigej lyser blekblå i gräsmattan.

Jag går in och lagar en ensam middag och dricker en kall öl.

Det är som en själens och kroppens rening att få uppleva en sån här vecka då man dag för dag kan iakkta naturens förvandling.

Det är klart att det mest är en privat glädje.

Men det är också en nyttig påminnelse för många av oss som springer runt i politikens ekorrhjul: För en stor majoritet svenskar är glädjeämnen och slit som de här mycket påtagligare och mer lockande än den ofta teknikbemängda politik vi håller på med (även om de naturligtvis är konkret berörda av vad vi kommer fram till). Jag menar att såna här upplevelser är en nyttig korrigering av ens perspektiv på tillvaron.

Sista eftermiddagen i Öregrund håller jag på med att plantera om en vinbärsbuske. Det är tungt och obekvämt att gräva fram rötterna och sen lyfta busken med en stor klump jord. Rätt vad det är ligger jag på gräsmattan med muskelbristning i vaden.

Så linkar jag in i sommarhagarna och den blomstertid nu kommer. Aktuellt och jag – och ni, hoppas jag – tar senester. Vi ses i valrörelsen i augusti! En gång i veckan.

Enn Kokk

Ett par förklaringar:

Det här var före om- och tillbyggnaderna. Senare har vi fått vår egen efterlängtade bastu, som kom att ersätta den gamla vedboden och utedasset.

Från mitt eviga kärrande av sand minns jag, att en förbipasserande stannade till och frågade, vad jag höll på med.

– Jag håller på att anlägga Öregrunds första öken, förklarade jag.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 11 1980 (den 11 juni) var det åter dags för rapport om en grävvecka:

DET
HÄNDER

…att våren dramatiskt ökar livskänslan. Så har det varit denna torra och kalla vår, som aldrig har velat gå över i försommar.

I Öregrund har vinden blåst kylig och ihållande över grepen. Trädens knoppar har varit ynkligt små vecka efter vecka – en förkrympt grönska som har hukat sig i kalluften.

Men min grävvecka runt Kristi Himmelsfärdsdag har jag ändå haft. Tio kubik jord och femton kubik sand har förvandlats till potatisland och gräsmatta. Annandag pingst blev jag klar.

Men de nyplanterade rosorna bryter. Och jag vet att när värmen väl kommer så kommer trädgården att explodera i grönska och förgätmigej och krikonblom.

* Söndan efter Kristi Himmelsfärdsdag åker jag och Birgitta och barnen från Öregrund och till Gävle, för vidare befordran till Norrsundet. Vi hälsar på hos Tommy och Siv; Tommy – Tommy Hedlund, ombudsman i Gävle arbetarekommun – har köpt biljetter åt oss till arbetarspelet ”De bröto bygd”.

Det är ett fint stycke teater, både roligt och allvarligt. Vad duktiga – i många fall på gränsen till professionalism – de här amatörerna, de flesta av dem skiftarbetare på bruket, är! Plötsligt lever de agerandes far- och morföräldrar här och nu!

Människan dör, partiet lever. En paroll från Cuba, tillämplig på Norrsundet.

* Människor dör.

Nu är jag i den ålder då människor jag har känt avlider i åldersgruppens sjukdomar, hjärtinfarkt och annat.

I Botkyrka gamla kyrka (från 1126!) begravs Aktuellt-medarbetaren Bertil G Nilsson, denne fantastiske journalist som hade de för yrkeskåren ovanliga egenskaperna försynthet och blyghet.

Och dagen efter är det dags för Svante Foerster, novellmedarbetare i (senast i förstamajnumret) och prenumerantvärvare för denna tidning.

Jag har av och till haft kontakt med honom sen gymnasieåren i Sundsvall, då jag höll föredrag inför klassen om honom.

När han var här med novellen till förstamajnumret sa vi att vi skulle äta lunch nån dag och snacka om det ena och det andra.

Nu äter Svante i stället lunch med Branting och Krapotkin och Billie Holiday.

Enn Kokk

Om Svante Foerster ska jag vid tillfälle berätta mera.

***

I Aktuellt i politiken nummer 10 1982 (den 10 juni) finns ytterligare en grävvecksbetraktelse – men också en beskrivning av min personlighet:

DET
HÄNDER

…att jag flyr från den befolkade delen av verkligheten.

Runt Kristi Himmelsfärd tar jag ut några semesterdagar och tillbringar en vecka i Öregrund.

Främst för att kunna jobba hårt och ostört. Tolv kubik sand och tio kubik matjord per skottkärra och spade är veckans arbetspensum. Det är bra för kroppen. (Fast arbetsveckan börjar med feber och snuva.)

Själen får sitt även den. Det jag som stadsbo först från vuxen ålder saknar mest i mitt nuvarande liv är att kunna leva mitt i årstidernas växlingar. I Öregrund möter jag försommaren under årets första högtryck, som dock först i slutet av veckan bryter kustbandets blåst och kyla. Och ser naturen möta solen med en explosion av björklöv och blom.

Men jag har ett skäl till – under några dar får jag vara alldeles ensam. Det är en lisa. Jobbet gör mig mätt på människor.

Fast det har inte bara med jobbet att göra. Av naturen är jag ensamvarg, en sån där som helst vilar i sig själv. Hela mitt liv har jag gillat böcker, musik, ensampromenader.

Jag föredrar få nära kontakter framför ständig kommunikation med många människor. Jag gillar paradoxalt nog kongresser på grund av deras väldighet – man kan betrakta deltagarna ungefär som ett akvarium och, själv utanförstående, analysera det som sker.

Jag läser hellre snabbt in ett nytt ämne än deltar i studiecirklar. Jag föredrar kunniga korvstoppare framför dialogpedagogik.

Jag avskyr sammanträden och konferenser – och är en sammanträdesförstörare (med hjälp av skämt, lappar och opassande inlägg) av format.

Bäst skulle jag väl passa som ensamutredare eller författare.

Jag känner ingen lockelse att resa, i meningen att lära känna nya människor. Men att bo på stora, anonyma hotell i främmande städer känns fint. Och storstäder typ Paris där man kan röra sig i dagar utan att träffa någon man känner – promenera, gå på krogar – är trevliga.

* Ja, sån är jag.

Jag känner på mig, att om det inrättades en tjänst som folkrörelsepsykiater, så skulle jag bli hans första fall (genom tvångsremiss).

Enn Kokk

Ett litet PS: På en centerstämma, som jag bevakade som journalist, kom jag att tala med Dieter Strand, som var där i samma ärende. Han hade läst det jag ovan skriver om kongresser och konstaterade, med sympati, att han själv kände precis likadant.

***

Lustigt nog handlar försommarbloggen ”Det händer” i Aktuellt i politiken nummer 10 1983 (mitt sista redaktörsår), daterat den 2 juni, om en resa, och jag markerar där mitt behov av ensamhet. Men kåseriet ändar förstås som vanligt i Kristi Himmelsfärds-veckan i Öregrund:

DET
HÄNDER

…att jag reser längre än till Öregrund.

Några dagar i början av maj tillbringar jag i Nederländerna, främst Amsterdam.

Amsterdam är med sina vackra gamla hus, med sina kanaler och med sina museer – jag besöker Rijksmuseum med sextonhundratalsmästarna – en underbar stad. Min vana trogen går jag oändliga, ensamma promenader. Tillsammans med kompisar går jag på restaurang Bali och äter indonesisk rijstafel; en annan kväll går vi på den ålderdomliga och helt makalösa krogen Vijff Vlieghen (Fem Flugor) och äter fisk och dricker vitt vin.

* Men det finns en annan sida av Amsterdam, med ungdomsarbetslöshet och knark och prostitution, som gör mig djupt beklämd. Femton procent av dem som vill ha jobb får det inte, och av dessa är sexti procent ungdomar under tjugofyra år. I de så kallade röda kvarteren, berättar vänner (själv vill jag inte ens gå dit för att se), är hororna utställda i skyltfönstren. I det jättelika, gröna Vondelpark, dit vi går första aftonen, doftar det av hasch i försommarkvällen, och på Nieuwendijk – en gata nedanför Centralstationen dit våra tågluffande ungdomar anländer – sker haschkommersen helt öppet. Dit går poliserna bara två och två på kvällen, berättar man.

Ingen tycks bry sig om haschet. Inte heller vårt broderparti, Partij van de Arbeid, säger nej mer än till ”tunga” droger – en partifunktionär och två riksdagsledamöter försvarar aktivt flumliberalismen. Hasch är inte farligare än sprit och tobak tycks vara en utbredd holländsk doktrin. Bortsett från att det är en mycket diskutabel ståndpunkt – att haschet, med den kultur och de attityder som omger det, är ett hot mot det slags samhälle våra förfäder i så väl Nederländerna som Sverige har byggt upp, tycks inte bekymra någon. Tvärt om talar någon, i ett samtal om arbetsdelning, om den, enligt henne, tvivelaktiga lutheransk-reformerta moral som ser arbetet som livets mening.

* Från Amsterdam beger jag mig med en natts mellanlandning i lägenheten i Uppsala till Öregrund, för min årliga ”grävvecka” runt Kristi Himmelsfärdsdag. Det är majväder: moln och milt regn avlöses av solsken. I mitt anletes svett kärrar jag singel och sand. Att arbeta och vårda det man har – det är livet!

Enn Kokk

***

Till denna djupdykning i mitt förflutna inspirerades jag av ett inägg av min dotter Kerstin på hennes blogg – länk finns här intill – ”Tillbaka till Stabbyskogen”. Som väl har framgått av de ”Det händer” jag har återgett, har våra barn fortlevt sina somrar i vår trädgårdsvärld i Öregrund, också deltagit i arbetet med att skapa den.

Jag är övertygad om att det här är ett arv, som bärs vidare genom generationerna. I min kommentar till Kerstins inlägg visar jag, att jag tidigt hade ett starkt intresse för blommor och trädgård. Kerstin har, tidigare med sin och Bos kolonilott och nu med den egna trädgården runt huset i Bärby hage, visat, att pappas (och mammas!) känsla för odling och skönhet har förts vidare till henne. Och Viggo tycks gå i sina föräldrars fotspår, även i det här avseendet.

TILLBAKA TILL STABBYSKOGEN

Efter att Viggo och jag hade varit hos frisören igår skulle vi cykla och plocka blommor, och Viggo fick välja vart vi skulle. Stabbyskogen valde han. När vi bodde i lägenheten hade vi Stabbyskogen inpå knuten och var alltid där. Viggo var så lycklig när vi kom dit igen. Han hittar överallt. Hoppande och springande ropade han förtjust: “Nu tar vi den här stigen, mamma. Den här stigen är så fin. Och den här är gullig, och den är rolig.”

Jag plockade en bukett med mandelblom, gullvivor, vitsippor, daggkåpa, syren, förgätmigej, humleblomster, ängssyra, smörblommor, gökärt, liljekonvaljer, blåbärsris och midsommarblomster i knopp. Viggo tycker att liljekonvalj är ett så vackert namn. Han kan många blommor efter otaliga blomplockningsturer och läsande av Måns och Mari-böckerna och Ellens blombok. Jag älskar verkligen att plocka blommor. Det är en sån lycka. Hjärtat slår små volter.

Så långt Kerstin. Till det skrev jag följande kommentar:

Stabbyskogen och gärdena utanför lever i mitt hjärta.

När jag som student kom till Uppsala hösten 1959, hade jag aldrig tidigare bott i en stad. Ibland blev längtan efter landet svår. Jag hyrde rum på Jumkilsgatan, inte långt från Stabby gärde, så det var dit ut längtan efter blommorna och träden och komockorna förde mig.

På den tiden fanns det ännu kohagar strax utanför skogen. Där plockade jag blommor, kryssandes mellan korna.

***

Till Stabby kom jag även sen, när jag hade flyttat till rivningslägenheten i hörnet av Kungsgatan och Linnégatan, att ha ett särskilt förhållande. Laboremus skaffade sig lokal i källaren på Tiundagatan 37, så jag var där ofta, ibland flera gånger i veckan. På lördagarna spelade ett gäng laboremiter fotboll på gärdet utanför Stabbyskogen – inte jag, men jag var där och sniffade likt tjuren Ferdinand på blommorna under korkeken. (En gång när Laboremus skulle ha julfest på Västgöta och det ännu inte var snö, var jag i skogsdungarna längre ut och plockade rönnkvistar med rönnbären kvar och annat liknande att ha på festborden.)

***

Låt oss gå längre tillbaka i tiden.

Under pojkåren i Juniskär visade jag ett för pojkar, då för tiden, ovanligt intresse för blommor.

Längs bäcken, som skär genom ett hörn av tomten, byggde jag en stenmur, och utrymmet bakom fyllde jag med jord: se där en självvattnande rabatt! Jag köpte nästan alla sorters blomfröer, som då fanns att köpa, och sådde dem huller om buller. Någon så sprängfull blomrabatt har jag aldrig senare sett. Blommorna stod tätt, tätt; ogräset fick väl helt enkelt inte plats mellan blommorna. (Fast kanske ändå: Jag minns en norrländsk sommarnatt av det där slaget, då natten nästan är dag, då jag stod där och rensade min rabatt.)

Jag älskade långpromenader runt Juni, Nyland och Flintåsen och sen tillbaka till Juniskär, särskilt när det nyss hade varit regn och luften ångade av markernas dofter. Nästan alltid kombinerade jag de här promenaderna med att plocka en stor bukett ängsblommor med hem till mamma. Men ibland också mindre buketter av till exempel styvmorsviol, en av de vildblommor jag älskar mest.

I Juni finns en lövträdsomgärdad bergknalle, där det, ner mot de åkrar som hörde till Norbergs gård, växer liljekonvalj och gökärt. Och där finns en väldig hägg. Jag har många gånger legat i gräset under den som bedövad av häggens söta doft och låtit solljuset spela mot ansiktet genom häggens gröna blad och vita blom.

Dit tog jag en sommar många år senare också Birgitta.

På ett ställe längs den här vägen, där Juni övergår i Nyland, finns en hasselbacke, där det växer gullvivor.

På ängsmarken nedanför brukar det, lite senare på sommaren, finnas gott om blåklockor.

Bland de FiB-böcker jag sålde i de här trakterna fanns en underbar bok av Alf Pröysen, “Trastsommar” (”Trost i taklampa” på norska). Det är en av de vackraste sommarböcker jag har läst, inte sämre av att där finns ett antal av Pröysens visor med noter och allt.

Boken handlar om en flicka som återvänder hem, på sommaren. Hon kommer i det hon kallar “blåklocksveckan”.

Det är en underbar metafor för det vi i minnets dunkel söker i vårt yngre förflutna.

Kommentar av Enn Kokk — 2006-05-25 10:49 #

***

Nu lämnar jag snart Öregrund, mitt i den allra vackraste försommaren. På lördag åker jag och Birgitta på Donau-kryssning, från Wien och söderöver. Vi blir borta i drygt en vecka. Under resan kommer jag förstås inte att blogga, men jag återkommer senare med reserapporter.

***

När vi kommer tillbaka, är det juni, årets vackraste månad.

JUNINATTEN

Av Harry Martinson

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusets hav.

Ur ”Cikada”, 1953

Pressgrodor

24 maj 2006 21:44 | Citat | 1 kommentar

Hittat i Journalisten 17 / 2006:

”Det kan tyckas drastiskt, men enligt Kennelklubben har man lagen på sin sida om man rycker in och räddar en hund eller ett annat djur genom att krossa en bilruta. Eller ett spädbarn.”

Göteborgs-Posten

”Larmet om den saknade mannen saknas kom till Sjöräddningscentralen i Göteborg staxt före halv 11 på tisdagsförmiddagen. Det var anhöriga som saknade en man, drygt 40 år efter en båttur.”

Västerviks-Tidningen

”Muhammed föddes i Mecka på den arabiska halvön omkring år 570. Fadern dog strax innan han föddes.”

Dagens Nyheter

Georg Riedel, det svenskaste som finns

23 maj 2006 23:19 | Musik, Politik | 2 kommentarer

I kväll har Birgitta och jag sett ett mycket sevärt TV-program, ”Georg Riedel och det svenskaste som finns”; filmen om Riedel har gjorts av Per Dahlberg och Bengt Löfgren. Hoppas den kommer i repris.

Självfallet var utgångspunkten Georg Riedel som musiker, främst hans samarbete med den svenska jazzeliten (Arne Domnerus, Rune Gustafsson, Bengt Hallberg, Jan Johansson, Monica Zetterlund och många andra) och också med ledande amerikanska jazzmusiker.

Ett annat bärande inslag i filmen var Riedel som kompositör, då med ganska självklar tonvikt på alla hans tonsättningar av Astrid Lindgrens visor.

Många av den här mannens skapelser – jag nöjer mig med att nämna ”Idas sommarvisa”, som sjungs på snart sagt varje skolavslutning i Sverige – hör till det vi uppfattar som det svenskaste som finns. Och det bör vi göra!

Just därför bör man komma i håg, att Georg Riedel som barn kom till Sverige från Tjeckoslovakien; pappan var tysk och mamman judinna. I filmen berättade han, att han hade lärt sig svensk folkton av hälsingen Jan Johansson och gotlänningen Lars Gullin. Men – och nu kommer vi till något lika intressant – han var också övertygad om att han i sina barnvisor till Astrid Lindgrens texter hade hämtat klanger även från tjeckisk och annan slavisk folkmusik.

För några månader sedan hade jag anledning att kommentera ett inlägg från en sverigedemokrat, som hade skrivit ett inlägg på kulturkontorets i Uppsala blogg:

Postat av: Erik Hellsborn
Mångkultur i en stat är antikultur. Ursprungskulturen urvattnas genom massiva påtryckningar av främmande kultur. Sann mångkultur kan bara existera globalt, och då endast med ordentliga gränser mellan staterna.

2005-dec-01 @ 16:36:11

Postat av: Enn Kokk
Erik Hellsborn ogillar mångfald – och vill uppenbarligen ersätta den med enfald. Men den som vill värna den nationella kulturen bör inte vara så enögd, att han vägrar inse, att denna mår väl av och även utvecklas av impulsutbyte med andra kulturer.

I kulturavsnittet i ett av de socialdemokratiska partiprogram, för vilka jag har varit huvudsekreterare, står följande som jag gissar att Hellsborn kan tänkas gilla: ”Socialdemokratin vill ta ansvar för att vårt kulturarv förs vidare till nya generationer.” Vidare: ”I en allt mer internationaliserad och av massmedia dominerad värld är det en viktig uppgift för de små nationerna att värdera det egna språket och den egna kulturen.”

Men en lika viktig slutsats i det citerade partiprogrammet är följande: ”En kulturell och språklig mångfald är en rikedom i det mellanfolkliga samarbetet.” – – – ”Öppenhet mot omvärlden är en livsnödvändighet för svenska konstnärer och kulturinstitutioner liksom för svenska folket. Att främja utbyte av erfarenheter och idéer inom kulturområdet över språk- och nationsgränserna är ett mycket angeläget kulturpolitiskt mål. Inom Sveriges gränser befrämjas denna mångfald och detta kulturutbyte av invandrarna; deras kulturer innebär en rikedom för det svenska samhället.”

Det handlar inte om antingen eller utan om både och. Uppsala stadsteaters chef Stefan Böhm uttryckte detta på ett fint sätt vid ett kulturfrukostsamtal om det kommande mångkulturåret: Jag är 100 procent svensk och 100 procent jude. Jag vill gärna travestera honom: Jag är 100 procent svensk och 100 procent estländare.

Går det inte? Jo, det går visst, och jag ska ge ett praktiskt exempel: Vi ser väl alla, och med rätta, Astrid Lindgren som något av det svenskaste som finns. Men de bilder vi har på näthinnan av Karlsson på taket, Lotta på Bråkmakargatan, Nils Karlsson Pyssling, Madicken, Tjorven och Bröderna Lejonhjärta är alla skapade av Ilon Wikland, liksom jag själv naturaliserad flykting från Estland. Nog kan hon tolka både Astrid Lindgren och den svenska folksjälen? Men samtidigt vet vi, bland annat genom Ilon Wiklands egna utsagor, att hon har hämtat åtskilliga exteriörer för sina Astrid Lindgren-illustrationer från barndomens Haapsalu i Estland.

Enn Kokk (s), kulturnämnden

2005-dec-08 @ 21:21:32

Till exemplet Ilon Wikland vill jag härmed foga exemplet Georg Riedel, helsvensk och samtidigt halvjude från Tjeckoslovakien. Georg Riedel berättade för övrigt i TV-programmet, att hans mormor (vilken vacker kvinna! – hon visades på foto) hörde till dem som sändes till Auschwitz.

Georg Riedel berättade vidare, med stolthet, att hans far var socialist.

Det för mig över till att påminna om att stora delar av 1970-talets svenska jazzelit, bland dem Georg Riedel, spelade på socialdemokratiska partikongresser och på partiets valturnéer. Arne Domnerus och hans sextett (i vilken Georg Riedel spelade bas) turnerade tillsammans med Olof Palme i valrörelsen 1976. Om detta skrev Lena Näslund i Aktuellt i politiken (s) nummer 15 1976 (2 september) under rubriken ”Dompan i valrörelsen: – Hoppas vi vinner”.

Dompan deklarerar i artikeln, att det här är ett jobb inte bara för pengar utan av övertygelse:

– Att ta politisk ställning är minsann ingen liten lekgrej, säger han. Jag har tänkt länge på saken och är nu socialdemokrat. Det kändes väldigt riktigt att spela för socialdemokraterna på partikongressen i höstas. Det var första gången jag öppet visade var jag står. Och nu gör jag det igen.

Det visar sig, att det inte bara handlar om hans eget personliga ställningstagande:

– De övriga medlemmarna i bandet ställer också upp. Vi har snackat om att det här engagemanget kan sätta en politisk stämpel på den som inte är socialdemokrat. Jag har fått andra anbud i valrörelsen också, men har avvisat samtliga.

Dompans avslutningsord i intervjun passar märkvärdigt bra också inför årets val:

– Ett tag var jag övertygad om att borgarna skulle vinna. De hade vind i seglen. Nu tror jag man alldeles har glömt bort de olyckliga händelserna i våras. Det är de politiska frågorna som gäller. Folk har börjat fundera över vad de nuvarande oppositionspolitikerna tänker göra om de får regeringsmakten. Därför tror jag att det kommer att gå bra.

Pete Seeger & amerikanska arbetarsånger

23 maj 2006 20:42 | Musik, Politik | 6 kommentarer

Jag följer regelbundet Smithsonian Folkways hemsida, http://www.folkways.si.edu. I dag hittade jag två nya CD, som jag absolut måste skaffa.

I sin serie återutgivningar av Pete Seegers ”American Favorite Ballads” – som jag nämnde i anslutning till Bruce Springsteens ”We Shall Overcome: The Seeger Sessions” – har bolaget nu hunnit till Vol 4 (Smithsonian Folkways SFW 40153, 2006). Jag har naturligtvis alltihop förut, men jag köper det gärna, nu när jag kan få materialet med ännu bättre ljudkvalitet: ”Banks of the Ohio”, ”Hallelujah, I´m a Bum”, ”Johnny Has Gone for a Soldier”, ”No More Auction Block”, ”Hole In the Bucket” och 21 låtar till.

Minst lika spännande, eftersom där finns en del material som jag inte redan har och eftersom det handlar om amerikanska arbetarsånger, är various artists-CDn ”Classic Labor Songs from Smithsonian Folkways” (Smithsonian Folkways SFW 40166, 2006). Den ser ut att vara en veritabel guldgruva för oss på vänsterkanten: ”Joe Hill” med Paul Robeson, ”Bread and Roses” med Bobby McGee, ”Casey Jones” med Pete Seeger & The Almanac Singers, ”Cotton Mill Colic” med Mike Seeger, ”The Aragon Mill” med Peggy Seeger, ”The Mill Was Made of Marble”, ”Too Old to Work”, ”Roll the Union On” och ”Automation” med Joe Glazer, ”1913 Massacre” med Woody Guthrie, ”Talking Union” med The Almanac Singers, ”Which Side Are You On?” med Florence Reece, ”Been Rolling So Long” med Hazel Dickens, ”VDT” med Tom Juravich, ”We Just Come to Work Here, We Don´t Come to Die” med Anne Feeney och så ytterligare ett antal artister och låtar.

Således tre av syskonen Seeger på samma CD.

Flera låtar med Joe Glazer, vilket säkert har att göra med att Smithsonian Folkways har inkorporerat hans gamla fackföreningsinriktade bolag i sina samlingar.

Och Anne Feeney, som jag har hört live i ABF-huset i samband med att jag tillsammans med Jan Hammarlund gjorde skivprogrammet ”Ett annat USA är möjligt”. Jag har pratat med henne, jag står på hennes mailing list och, framför allt, hon är vass och bra!

Fruktträdens befrielsedag

21 maj 2006 23:26 | Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

När vi en gång i världen, 1969, köpte hus och tomt i Öregrund och började anlägga vår trädgård, förstod vi inte, att även hararna var intresserade av de äppelträd vi planterade. En följd av detta är att Mattis äppelträd ser ut som en snedväxt invalid. Men det lever och frodas och ger rikligt med frukt.

Visare av denna nya erfarenhet har jag, i takt med att fruktträdgården har vuxit, köpt allt mer hönsnät i ortens järnhandel. Den sätter jag varje höst i höga ringar runt fruktträden, främst äppelträden. Inte runt körsbärsträden – dem ger sig inte hararna på – och inte runt krikonträden. Plommonträden, som är nära släkt med krikonträden, hägnar jag också in med hönsnät – bäst att ta det säkra före det osäkra. Likadant med päronträden.

I eftermiddags, då luften var ljum och solen nästan sken igen efter regndagarna, var det dags att gå ut och avlägsna alla de här metallnäten runt fruktträden. Fruktträdens befrielsedag!

Körsrsbär, skuggmorell, hörde till det som växte vilt här och var på den föga trädgårdsbetonade tomten, när vi köpte den. Jag har tagit buskar, avkomlingar av nerfallna bär, och gett dem livsutrymme på annat håll i trädgården. Bakom huset har vi vår egen Körsbärsdal, stora träd som nu har rosa blomknopp och som snart kommer att explodera i en sky av ljuvliga blommor. Men vi har köpbär också: stora klarbär och så framför allt ett stort bigarråträd, Stella, där man senare på säsongen kommer att få kappas med fåglarna om man över huvud taget ska få några av de goda bären.

Vid det här laget har vi ganska många plommonsorter: Czar, Experimentfältets sviskon, Jubileum, Opal, Tunaplommon. Och framför allt har vi de plommonträd under vilka vi på fredagskvällarna i var sin trädgårdsstol vilar ut efter gräsklippning, städning och bastu: Reine Claude d´Ouillans med gröngul frukt och Victoria vars läckra frukt skiftar i rödviolett.

Päron har vi också, av flera sorter. Gråpäronträdet är vid det här laget jättelikt och ger ofta mycket frukt. Nära det står ett Göteborgs diamant, som ger större frukt, mycket god. Nära friggeboden och talldungen står ett Esperens herrepäron, som de senaste åren har tagit sig bra och börjat ge frukt. Och vid syrenhäcken, bredvid ingången till inre gårdsplan, står ett Augustipäron.

Men mest har vi av äppelträd. Genom åren har jag försökt hitta ständigt nya platser för allt fler sorter. Alice står bredvid min rabatt i en bergsslänt längst bort på tomten; där stod tidigare en rönn. Filippa står vid Paradisbusken som jag fick av Birgittas mamma, medan hon levde. Gyllenkroks astrakan är Annas träd; det står i ett kombinerat trädgårdsland och blomland Birgitta ömt vårdar; där finns allt från sparris och jordgubbar till jättehöga riddarsporrar. Ingrid Marie står vid min äldsta rabatt, nära gången bort mot körsbärsträdgråden. Intill den finns Lobo. James Grieve hittar man bakom min stol vid trädgårdbordet; mitt emot växer en Transparente Blanche med gula saftiga äpplen. Signe Tillich står nära stolarna under plommonträden, våra så kallade martinistolar (av Dry Martini). Oranie växer nära det vi kallar syrengrinden. Där finns också Sävstaholm.

Cox Pomona, som har underbart röda äpplen, som får mogna i trädet större delen av hösten, står i vinkeln mellan körsbärsträdgården, vinbärsbuskarna och ett land, där Birgitta just nu sliter med att ta död på åkervindan. I närheten står Melba.

Gravensteiner har vi vid lupinlandets hörn ner mot vägen. På gräsmattan mot vägen finns också Maglemar.

Utanför fönstret till rummet med datorn växer ett allt resligare Åkerö-träd. Det här var förr Kerstins rum, och Åkerö är hennes önsketräd. Jag har misslyckats med Åkerö två gånger tidigare på ett annat ställe, och även här höll det på att gå åt helvete. En kraftig höststorm fick delar av rotsystemet att släppa, och jag fick räta upp trädet och fylla på med mer jord. Sen stagade jag det med en påle och med rep, och lyckades!

Nu när hela gräsmattan också är åtkomlig, är det snart dags att klippa gräset för första gången i år. Men det är en svår balansgång. Nyss var delar av gräsmattan intensivt blå av scilla. Nu finns där ruggar av gullvivor och narcisser, de senare ett resultat av utplaningsarbete i gräsmattan med hjälp av kompost. Och snart kommer förgätmigej-tiden; jag såg de första blommande exemplaren i dag. De är ljust himmelsblå och växer i ganska stora klungor. Jag brukar skona dem så länge de blommar, köra runt dem med gräsklipparen.

När jag var klar med fruktträdsbefrielsearbetet, tog jag en långsam promenad runt hela Paradiset. Då såg jag, att liljekonvaljerna har vita knoppar. Vi har två stora och livskraftiga bestånd: dels under den stora asken, vårdträdet nere vid grinden mot gatan, dels i slänten bakom den klippås, som avgränsar Birgittas kryddträdgård. Där bakom har jag haft ett land, som en tid var jordgubbsland, senare har varit blomrabatt med inriktning på olika slags vivor och sippor (blåsippa, rosensippa, högst uppe höstanemon, även styvmorsviol. Nu håller konvaljerna på att helt ta över. So what!

Snart är den svenska sommaren som vackrast. Jag älskar den.

Samtidigt vet jag, att den inte bara har en början utan också ett slut. Ibland tror jag, att den inte skulle vara hälften så ljuvlig, om den vore evig; vi ser och uppskattar skönheten just för att sommaren, liksom vårt eget liv, är så kort:

HUMLAN

Av Folke Isaksson

Mumlande liten björn far den i sin skog,
talar för sig själv med munnen full av socker.
Smackar med sin tunga, gäspar i sin hand,
reder snart ett ide i det söta höet.

Plötsligt brusar den upp, kolerisk,
vinglar vresig och brun bland svajande blad,
med sin sjungande motor högst i en frömjölssky.
Sträng inspekterar den drängar och fält,
håller räfst med idoga myran, med den lata lusen,
muttrar buttert och brummar: ”Skynda på, mina bönder,
det är mulen dag!”

Men hellre ser jag humlan i annat värv;
flärdlös och luden bugar han över örternas rad,
dricker sin mjölk och tackar,
hänger i blommans juver.
Samlare, läckergom, liten tok
under blåklockans kjol.

Sist kommer frosten:
med ett knäpp far han från blomman
rätt in i saligheten.

Årsstämma med Ordfront

21 maj 2006 15:04 | Politik, Prosa & lyrik, Serier, Ur dagboken | 7 kommentarer

Som jag tidigare har berättat, har jag valts in i styrelsen för det lokala Ordfront i Uppsala. Eftersom jag tar de uppdrag jag har på allvar, åkte jag i går, lördag, till riks-Ordfronts årliga stämma, som hölls i Skeppsholmens folkhögskola på Skeppsholmen i Stockholm. På tåget stötte jag ihop med Peter Gustavsson, och vi gjorde sällskap.

Det är lite av sextiotalistiskt direktdemokratistuk över Ordfront: varje medlem kan delta i årsstämman och förfogar då bara över sin egen röst, ingen annans. Alla 18 663 medlemmarna skulle alltså i princip kunna infinna sig på stämman men gör det naturligtvis inte; många är primärt bokklubbsmedlemmar (i Bokfront) och/eller läsare av Ordfront magasin. För att få någon kläm på hur många som kommer har man i stadgarna fört in en bestämmelse (tagen i andra läsningen vid den här stämman) om att man måste anmäla sig minst två veckor i förväg.

Det finns naturligtvis ett problem inbäddat i det här direktdemokratiska systemet: Hur vet man, att de som kommer till stämman är åsiktsmässigt representativa för medlemmarna? (Det här är inget ifrågasättande av den aktuella stämman – det här var, enligt min högst privata mening, en klok och balanserad stämma.) Problemet med en annan, representativ ordning, som man skulle kunna tänka sig, är att det inte finns någon rikstäckande regional eller lokal organisation. De som vill kan – som vi i Uppsala – på basis av de centralt registrerade medlemmar, som finns i vårt område, bilda en förening och ordna författaraftnar (som nyligen med Göran Greider), debatter, medlemsvärvningskampanjer och andra aktiviteter. Innan det över huvud taget är meningsfullt att diskutera någon form av representativ demokrati, måste antalet sådana lokalföreningar öka, i princip täcka hela landet. Och för att med centrala insatser bygga upp något sådant saknar Ordfront tillräckliga personella och ekonomiska resurser.

Vad är då Ordfront? I stadgarnas paragraf 1 står det att ”föreningen Ordfront är en ideell förening, religiöst och partipolitiskt obunden”. Målsättningarna för verksamheten preciseras i paragraf 2:

”Kulturföreningen Ordfront vill med språket, det talade och skrivna ordet, medverka till att människor utvecklar sitt samhällsengagemang och sitt kritiska och självständiga tänkande.

Ordfront vill i den svenska folkbildningstraditionens anda verka för att demokratin ska utvecklas och fördjupas i alla delar av samhället.

Ordfront vill att omtanke och solidaritet ska vägleda samhällsutvecklingen.

Ordfront värnar om mänskliga rättigheter och alla människors lika värde.

Ordfront arbetar med mottot att försvara yttrande- och tryckfriheten.”

Den enda motionen till stämman handlade för övrigt om att Ordfront ännu mer aktivt borde delta i debatten om yttrande- och tryckfriheten.

De flesta känner dock, föga förvånande, till Ordfront mest som förlag och som tidskrift.

Tidskriften har tidigare ifrågasatts i den offentliga debatten, bland annat för en problematisk artikel om Exjugoslavien och, i dess släptåg, för hanteringen av en anställningsfråga på redaktionen. Jag tänker inte dra i gång den debatten igen; Ordfront magasin har en helt ny redaktion nu, och det är att hoppas, att nya skaror av läsare finner vägen till en spännande och läsvärd tidskrift för kultur och samhällsdebatt.

Förlaget var tidigare känt inte minst för att vara Henning Mankells förlag, men Mankells böcker utkommer numera på det av honom själv och förläggaren Dan Israel ägda Leopard förlag. Ekonomiskt har detta givetvis inneburit ett avbräck för Ordfront, men Ordfront har för den skull inte varit i avsaknad av storsäljare som Michael Moores böcker (dock inte så mycket nu som för ett par år sen).

Andra ordfrontförfattare, som har sålt bra, är Kjell Eriksson, Dick Harrison, Lasse Berg, John Ajvide Lindqvist och debutanten Mariane Bakhtiari (med ”Kalla det vad fan du vill”). För kort tid sen blev Gellert Tamas TV-filmade ”Lasermannen” en stor succé.

Serieförlaget Galago är numera en etikett inom Ordfront. Av Galagos utgåvor är främst Marjane Satrapis ”Persepolis” (fyra album) värda att nämna; till denna succé ska jag försöka återkomma. Till den här sfären hör också utgivningen av Jan Berglin.

Ordfront förlags signum är ju samhällsdebatterande böcker – det är rättvist att säga inte bara att Ordfront är Sveriges ledande förlag på det området utan också att många viktiga böcker över huvud taget inte hade kommit ut här i Sverige, om inte Ordfront hade funnits. (Ordfronts framgångar på det här fältet har dock fått också de stora förlagen att åtminstone vara med och tävla på den här banan.)

Just nu är trenden vikande för försäljningen av samhällsdebatterande litteratur. Eftersom det här har varit Ordfronts framgång, är det också förlagets akilleshäl: ett förlag med den här inriktningen är starkt ekonomiskt beroende av att de böcker man ger ut också går att sälja.

Sålts har de till stor del gjorts genom den egna bokklubben Bokfront. Ordfront och därmed Bokfront har dock, trots en inte obetydlig nyvärvning, drabbats av sjunkande medlemstal – just nu ser man äntligen tecken på stabilisering. En av förklaringarna till nedgången tycks vara nätbokhandelns framgångar – med dess priser kan varken Ordfront eller några andra bokklubbar konkurrera.

Vad kan man då göra för att vända utvecklingen?

Det är viktigt att värva medlemmar, inte minst medlemmar som vill slå vakt om att det finns ett förlag med Ordfronts inriktning på den hårdnande svenska bokmarknaden. Är du som läser det här medlem? Gå vidare till Ordfronts hemsida http://www.ordfront.se och titta närmare på olika grenar av Ordfronts verksamhet – sen klickar du lämpligen på Bli medlem.

Ett annat sätt är att bredda utgivningen till fler områden. Ordfront har inte heller tidigare varit ett renodlat förlag för samhällsdebatterande böcker, men här finns det mer att göra. Ett exempel från den aktuella utgivningen är den avslutande delen av Göran Palms ”Sverige. En vintersaga”, nobelpristagaren Dario Fos självbiografiska bok ”Fladdermössens by”, britten Ian McEwans böcker, senast ”Lördag”, Göran Greiders ”Hagen” (som jag har skrivit uppskattande om här på bloggen) och Yasar Kemals böcker.

Ordfront har vidare sedan länge profilerat sig som ett av Sveriges ledande deckarförlag; jag har ovan nämnt Henning Mankell. I Mankells anda (samhällskritiska kriminalromaner) verkar också den mycket läsvärde uppsalaförfattaren Kjell Eriksson, för övrigt ny ordförande i Ordfront Uppsala. I höst tar Ordfront över den svenska utgivningen av Sara Paretsky.

Den ekonomiska snålblåsten för förlaget har fått konsekvenser, som på ett enligt min mening olyckligt sätt slår mot just breddningen av förlagets utgivning. Försäljningar av verksamheter, som kunde ha utvecklats till mer stabila ben att vila på, säljs av, eftersom det ger snabba och välbehövliga pengar:

Grönköpings Veckoblad och Nya Söndagsnisse Strix är på väg att säljas.

Galago blir kvar som en återkommande serieantologi (som man också ska kunna prenumerera på) men den separata seriebokklubben avvecklas och utgivningen blir en etikett inom Ordfront. Många tidigare galagoserieskapare finns i dag tyvärr på andra förlag.

Lyrikklubben har redan lagts ner, och man avser att sälja Lyrikvännen. Jag förstår de akuta ekonomiska argumenten, men den här försäljningen smärtar mig. Jag har oavbrutet varit medlem i Lyrikklubben sedan den startades av Folket i Bilds förlag på 1950-talet; jag har läst Lyrikvännen från starten och jag tror att jag äger samtliga böcker, som genom åren har getts ut av Lyrikklubben.

Lyrikvännen är i dag en läsvärd och till det yttre och i antalet sidor mycket mer påkostad kulturtidskrift än det anspråkslösa lilla häfte den var vid starten på 1950-talet. Det jag saknar i den och ännu mer i den (nu alltså nedlagda) egna utgivningen är bredden, folkbildningsansatsen. När jag gick i gymnasiet, talade svensklärarna väl om Lyrikklubben och FiBs lyrikklubbs utgivning. För många, inte bara gymnasister utan också de människor ur arbetarklassen som läste Folket i Bild, blev Lyrikvännen och Lyrikklubben vägen in i poesins värld.

Grunden, inte minst ekonomiskt, för den tidiga, medlemsmässigt mycket framgångsrika Lyrikklubben var ett antal antologier, som såldes i mycket stora upplagor. Den legendariske chefredaktören för Folket i Bild Ivar Öhman gav ut ”De bästa dikterna” (1953), ”Tolv moderna poeter” (1953) och ”Svensk poesi” (1954 – första upplagan tryckt i 23 000 exemplar!); senare kom en stor poesiantologi sammanställd av Olof Lagercrantz. I folkbildningsansatsen låg också att introducera en rad svenska poeter för en ny och bredare läsekrets. Stig Carlsons (som framgångslikt ledde FiBs lyrikklubb och själv var poet) och Axel Liffners ”En bok om Nils Ferlin” (1954), Nils Ferlins (red): Dan Andersson: ”Ballader och spelmansvisor” (1954), Emil Hagström (välkänd för FiBs läsare): ”Visor i Tidlösa” (1959) och så vidare.

Den här delen av utgivningen gav ekonomiskt svängrum för utgivning också av smalare lyrikböcker (som aldrig har varit någon lysande affär). Den senare utgivningen gav dock förlaget flera nobelpristagare, vilket heller inte rent ekonomiskt var att förakta. Nobelpristagare, utgivna av FiBs lyrikklubb, är Juan Ramón Jiménez, Nelly Sachs, Salvatore Quasimodo, Miguel Angel Asturias och Octavio Paz. Att det inte är kört heller i modern tid visar väl nobelpriset 1996 (under ordfronttiden) till Wislawa Szymborska.

Varför skulle det här inte gå att upprepa med rätt personer vid rodret? Jan-Erik Pettersson på Ordfront förlag är skeptisk: den bildade (alltså främst kvinnliga) medelklassen av i dag läser inte lyrik utan Linda Skugge och Kajsa Ingemarsson, och det finns ingen stor och bred veckotidning à la gamla Folket i Bild, som kan rekrytera medlemmar.

Jag med min envisa läggning sporras snarare av hinder. Varför skulle inte Lyrikklubbens utgivning kunna återuppstå inom ramen för Ordfront förlag, som etikett? Till att börja med kunde man trycka om de gamla antologierna, gärna i sina vackra 1950-talsband. Bär det sig, ska jag gärna ge råd om hur man kan gå vidare. I varje nummer av Ordfront magasin kunde man ha en lyriksida: en eller ett par illustrerade dikter och reklam för under Lyrikklubbens etikett utgivna böcker (med möjlighet att beställa dem via Bokfront). Kontakt med och broschyrmaterial till landers svensklärare samt besök på universitetens litteraturinstitutioner och på folkhögskolor bör snabbt kunna öka upplagan på Lyrikvännen och medlemsantalet i Lyrikklubben.

Lyrikklubbens utgivningslista genom årtiondena är för övrigt som gjord för gradvis återutgivning. Utöver redan givna exempel kan man nämna rader av svenska och utländska poeter, vars verk är värda en renässans: Gunnar Björling, Erik Blomberg, Bertolt Brecht, Vilhelm Ekelund, Carl Emil Englund, Harald Forss, Robert Frost, Harriet Hjorth, Homeros (!), Erich Kästner, Oskar Levertin, Arnold Ljungdal, Federico Garcia Lorca, Artur Lundkvist, Christian Morgenstern, Birger Norman, Henry Parland, Arthur Rimbaud, Johan Ludvig Runeberg, Birger Sjöberg, Stig Sjödin och många många flera.

”Folkbildningstraditionens anda” talas det om i Ordfronts målsättningsparagraf.

Jag är inte alls orolig för att det jag pläderar för, med den uppbackning jag argumenterar för, är ekonomiskt äventyrligt.

***

PS Engagerade människor bör inte gå på årsstämmor. För min del slutade mitt första besök på riks-Ordfronts årsstämma med att jag blev vald till ledamot och sammankallande i valberedningen. DS

Pressgrodor

20 maj 2006 6:38 | Citat | 1 kommentar

Hämtat från Pressgrannar i Grönköpings Veckoblad 4/2006:

”Meiwes som i mars 2001 styckade och åt upp en 43-årig man innan han slutligen dödade denne med en kniv…”

Svenska Dagbladet

”Beviset är DNA-spår från en yngre person som fanns på en glasspinne.”

Göteborgs Posten

”En dag då jag var på jobbet kom de till vår uteplats där min fru satt och rökte och kastade glåpord och sten.”

Insändare i Göteborgs Posten

”Färre olyckor med fulla förare.”

Kindaposten

”De ynglingar som välte gravstenar på Kervo begravningsplats ville i första hand väcka uppståndelse.”

Hufvudstadsbladet

Arbetsförmedling förmedlade arbete!

19 maj 2006 11:51 | Citat | Inga kommentarer

”Arbetsförmedling förmedlade arbete!”

Förstasidesrubrik i Grönköpings Veckoblad nummer 4, maj 2006

Eurovision Song Contest

19 maj 2006 0:29 | I skottgluggen, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Det har varit en lång dag. Jag steg upp fem för att hinna raka mig, duscha, äta frukost och läsa morgontidningarna, innan jag måste ta en tidig buss in till Uppsala: vi hade sammanträde i kulturnämnden.

Därefter var jag hos tandläkare Åsa på Folktandvården för att få stygnen efter tandborttagningen för en vecka sen avlägsnade.

Sen var jag hemma på Idrottsgatan ett tag för att lämna och hämta papper och böcker – det är inte alldeles enkelt att, om man som jag har många järn i elden, bo på två håll.

Efter återkomsten till Öregrund skrev jag färdigt ett protokoll och en ny dagordning för Helga Henschens Vänner.

Sen slog jag på TVn och befann mig plötsligt mitt i kampen om finalplats i Eurovision Song Contest.

Den här tävlingen intresserar mig inte särskilt mycket; låt oss säga att det kan bero på att jag är intresserad av musik. Men ska man, som jag oftast gör, lösa Melodikrysset, har man ju viss hjälp av att ha lyssnat. Problemet är bara att jag, trots att jag har gott musikminne, sällan kommer i håg de här låtarna minuten efter det att jag har hört dem.

Men till just det här delavsnittet:

När jag hör vilka tio låtar som har gått vidare till finalen, blir jag helt ställd: Inte för att jag föredrar några andra, men varför röstades just de här fram? Inte heller känner jag någon glädje över att den skenheliga Carola gick vidare med den pretentiösa skit hon framförde.

När jag tänker tillbaka på låtarna jag hörde (det lilla jag minns av dem), kommer jag på att jag mest entusiasmerades av låtar med hög töntfaktor – ukrainskan Tina Karols klädsel är ett exempel. Och när jag hörde Litauens bidrag, ”We Are the Winners”, skrattade jag högt framför TVn. Båda dom här låtarna gick vidare till finalen. Men kan det verkligen ha varit på grund av deras musikaliska kvaliteter?

Mitt gamla hemland Estlands favorittippade bidrag gick inte vidare till finalen, och jag nämner det inte för att jag sörjer det. Det jag grunnar över är något annat: Estlands? Med en svensk sångerska, som sjunger på engelska?

Det är så förbannat utslätat alltihop! Jag känner en viss sympati, när något lands artist, som Bosnien-Hercegovinas, sjunger på något avvikande språk. Kunde man inte ha regeln att alla artisterna ska komma från det land de representerar och sjunga på detta lands språk (något av språken i förekommande fall)?

Jag lyssnar mycket på folkmusik och visor på olika tungomål, men jag är på intet sätt någon fanatiker: bland det jag gärna lyssnar till finns allt från amerikansk rockmusik till italiensk opera och till world music.

World music för mig vidare till ytterligare en slutsats: den är musik från en viss nationell musikkultur, ofta blandad med instrument och influenser från andra håll; Ale Möllers användande av bouzouki i ursvenska musiksammanhang kan tjäna som exempel. Det är musikaliskt spännande, inte den utslätade smet vi hör i Eurovision Song Contest.

Naturligtvis påverkas populärmusiken av internet, av TV, av CD-utbudet och av musik-DVD till att bli mer likartad var man än befinner sig. Men jag blir glad i de fall då även populärmusiken har kvar åtminstone ett stråk av nationell eller regional egenart; det k a n i varje fall göra musiken intressantare. (Tänk på brittisk folkrock av typen Steeleye Span, så förstår ni, vad jag menar.)

Till slut: lite mer kvalitet vore inte helt fel. Men hur ska man åstadkomma det, när både låtarna och de som röstar är som de är? Man kan bli misantrop för mindre.

Visa

17 maj 2006 15:26 | Prosa & lyrik, Trädgård | 3 kommentarer

Birgitta är åter borta nästan en vecka, på flera av sina många uppdrag. Hon suckar själv: tänk om hon missar syrenblomningen?

Just det tror jag nu inte, men jag citerar ur minnet en dikt av en poet, som vi båda tycker om, Alf Henrikson:

VISA

Jag såg att häggen blommade, det kom en doft av den.
Då gick jag till min älskade och sade: Se och känn.
Hon stod vid makaronerna, hon sydde på en klut.
Och när hon lyfte ögat hade häggen blommat ut.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^