Första maj, Första maj!

I morgon är det Första maj. Jag har aldrig någonsin missat att delta i Första maj-demonstrationen, sen jag under tonåren började demonstrera. Om det skrev jag i min tryckta “blogg” på ledarsidan i Aktuellt i politiken (s) nummer 7 1976 (Första maj-numret):

DET
HÄNDER

…att jag tänker tillbaka på min allra första Första maj-demonstration.

Det var tidigt femtital, och platsen var Sundsvall. På vårvintern det året sålde jag Folke Fridells “Tack för mig grottekvarn” hemma i Juniskär och trakterna där omkring; jag var FiB-ombud då. Och framför allt, jag läste själva boken.

Den gav mig en häftig, känslomässig upplevelse av politisk hemhörighet. Visserligen hade jag vuxit upp i utkanterna av en stor industribygd, och min barndoms- och tonårsvärld var helt dominerad av socialdemokrater (och i någon mån kommunister; borgarna var så få att man kunde peka ut dom). Men någon SSU-klubb fanns inte på min lilla ort. Så organiserad var jag ännu inte, fast jag hade klart för mig, var jag hörde hemma.

Men nu kände jag, att jag måste manifestera det som uppfyllde mig. Av det blev det mitt livs första Första maj-demonstration. Allt sen dess, alltså sen lägre tonåren, har jag aldrig missat att delta.

* Jag ställde in mig i ledet bland SSU-arna. Det var lite ensamt. Den enda jag kände igen i den väldiga folkhopen var en flicka som jobbade på Stadsbiblioteket; hon var dotter till stadsfullmäktiges ordförande och med i SSU, visste jag.

Men sedan! Förmodligen måste man ha upplevt det – och vi är många som har – för att förstå vad jag menar: Känslan då tåget sätter sig i rörelse, känslan av att vara en bland många, känslan av gemenskap. Detta fantastiska, civilt lufsande tåg, så uppfyllt av allvar och högtid.

Människorna och gemenskapen minns jag. Liksom att vi hurrade, när vi passerade Nya Samhället, vår tidning. Däremot minns jag inte vem som talade och vad han sa.

* Det tror jag är symtomatiskt. Första maj är främst en gemenskapshandling.

Jag minns fortfarande med frustration ett av mina första Första maj-möten i Uppsala; då var det tidigt sextital. Mötet, av någon anledning förlagt till Odinslund, skulle avslutas med “Internationalen”. Jag och min kompis sjöng. Och så var det en tant en bit framför oss som sjöng. Men de flesta var generande tysta.

Det kanske viktigaste med att vi håller på att erövra sången tillbaka på våra möten och vid Första maj-demonstrationerna är att vi därmed erövrar gemenskapen åter.

Enn Kokk

***

Kompisen hette Hans O Sjöström, och jag minns att vi – när vi gick från mötet nerför drottninggatsbacken – dryftade, hur det kom sig, att sångtraditionen i arbetarrörelsen förde en så tynande tillvaro.

Det här blev själva startpunkten för mitt samlande av politiska sånger. Ur detta samlande föddes sångboken “Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). I den finns bland annat den här sången (text och noter):

Första maj

Text: Hannes Sköld, 1911
Musik: Isländsk folkmelodi

Första maj, första maj
varje sliten kavaj
blir en mantel av strålande ljus,
varje trött proletär
glömmer mödornas här
och går drucken av vårvindars rus.

O du älskogens vår.
som befriande går
över landen i segrarefärd,
du är drömmens också,
och var blick i det blå
är en blick in i undrenas värld.

Vart förtryckarnas hot,
varje vardag med sot
blir i dag som en lumpen legend.
Och vår håg och vår hand
röres fritt utan band,
och vår blick är mot framtiden spänd.

Hannes Skölds (1886-1930) text publicerades första gången i “Sånger om striden och om kärleken”, 1911. Hannes (Johannes) Sköld, fil dr och docent i Lund samt författare, var bland annat med om att tillsammans med Z Höglund och Fredrik Ström ge ut den antimilitaristiska och socialistiska handboken “Det befästa fattighuset”, 1913.

***

Under min redaktörstid på Aktuellt i politiken (s) skrev jag naturligtvis flera gånger DET HÄNDER-spalter på ledaruppslaget om det aktuella årets Första maj-firande. I nummer 9 1976 (20 maj) infördes följande:

* Årets roligaste Första maj-historia kommer från Härnösand. Där talade SSU-ordföranden Lars Engqvist.

När Engqvist var färdig avtackades han. Konferencieren avslutade avtackningen med:
– Och nu har turen kommit till vår ungdomstalare!

* ”SSU vill ha hårdare socialisering” löd rubriken på Dagens Nyheters referat av Engqvists anförande. Som bevis anförde DN följande passus i Engqvists anförande:

”Men trots detta kvarstår den helt avgörande klassgränsen: makten över produktionsapparaten och dess tillväxt.”

Tittar man i spalten lite högre upp hittar man referat av vad Gunnar Nilsson sa i Göteborg: ”Den helt avgörande klassgränsen kvarstår dock. Makten över produktionsapparaten och dess tillväxt.”

Om Gunnar Nilsson står det dock inte att han ville ha en hårdare socialisering.

Vad jag kan förstå har vännen Lars Engqvist lånat några rader ur det underlag om löntagarfonder, som LO har sänt ut till samtliga Första maj-talare. Det är inget märkvärdigt. Förmodligen har flera talare än Engqvist tyckt att det är naturligt att lägga sig nära LO i frågan om löntagarfonderna.

Socialiseringen av de 200 största företagen är däremot en fråga som har drivits av trotskistgruppen inom SSU, den som nämnde Engqvist nyligen tog i örat.

* Själv var jag i Åtvidaberg på Första maj. Jag följde med för att lyssna på min hustru vars namn jag är förbjuden (av henne) att nämna. Hon vill inte att jag skriver om henne, då det kunde uppfattas som otillbörlig reklam.

Men så mycket kan jag väl säga som att det var ett bra tal.

Vår treårige son sammanfattade mötet så här:

– Det sa bom!

Han avsåg då inte sin mor utan den stora trumman i musikkåren, som stod uppställd framför oss och nyss hade avslutat ”Arbetets söner”.

Enn Kokk

***

Aktuellt i politiken (s) nummer 7 1979 (12 april) innehåller en mer principiell plädering för värdet av Första maj-firandet:

DET
HÄNDER

…att värdet av Första maj sätts i fråga. Det är ju ändå inte i demonstrationstågen arbetarrörelsens politik formas, säger man. Kvar är styrkedemonstrationen, mönstringen inför valet, i sämsta fall den ritualmässiga uppställningen.

Det kan låta bestickande. Men till och med om man erkänner att det kan finnas något fog i den här kritiken (därmed alltså inte sagt att den är särskilt träffande), tror jag att man hamnar helt snett om man menar att Första maj lika gärna kunde avskaffas.

* För det första: Den som tror att socialdemokratin är en bekännelselära i enkel mening har helt missat dess marxistiska rötter. Missat tanken att vi inte bara står med våra plakat och banderoller här och nu utan är delar av en motrörelse mot dem som besitter kapitalet och, fortfarande, en väsentlig bit av makten. En rörelse vars teori och organisation formades redan i artonhundratalets mitt.

Första maj är en nyttig påminnelse om kontinuitet och historiska sammanhang i en tid som föraktar det som var på modet så sent som förra året.

* För det andra: Första maj värnar om känsloinnehållet, värmen, lidelsen i socialismen.

Den av marxismen inspirerade arbetarrörelsens tankevärld är klar, rationell. Den river undan tankebråte och grumligheter som döljer det som egentligen sker i det som synes ske.

Men arbetarrörelsen skulle aldrig ha blivit någon rörelse om inte teorin hade parats med levande människors upprördhet, med rättfärdighetslidelse, med solidaritet.

* Första maj är i stora delar av Sverige den första skimrande vårens tid. Man kan ana grönskan även den kallaste och blåsigaste Första maj. Trädgårdens svarta mylla lockar.

Men jag skulle aldrig kunna tänka mig att svika demonstrationståget till förmån för vårbruket. Morgonen Första maj känner jag en blandning av högtid och längtan. Sinnet är uppfyllt av människor, röda fanor, hornmusik.

Och just det där ögonblicket då tåget sätter sig i rörelse är ett magiskt ögonblick av gemenskap: Från mörkret stiga vi mot ljuset. En gång ska jorden bliva vår.

Enn Kokk

***

Första maj 1980 blev en mäktig manifestation både mot den borgerliga regeringens politik och arbetsgivarnas storlockout. Om det skrev jag i Aktuellt i politiken (s) nummer 9 1980 (14 maj):

DET
HÄNDER

…att Första Maj fyller mig med särskilt allvar – årets demonstrationer och möten blev väl en unik upplevelse inte bara för mig.

850.000 var vi sammanlagt, en väldig manifestation mot arbetsgivarnas storlockout och regeringens kompletteringsproposition.

När Birgitta i sitt Första maj-tal i Gävle sa ”Därför kräver vi att regeringen avgår, ju förr desto bättre”, så smattrade applåderna i parkrotundan.

Kravet svarar mot en naturlig önskan i hela arbetarrörelsen, den fackliga så väl som den politiska. (Det är bara politiskt beräknande borgare som blandar samman detta med strejken. Denna har helt fackliga förtecken. Men det hindrar ju inte att fackföreningsrörelsen önskar regeringen åt fanders.)

* Birgitta talade alltså i Gävle och Sandviken. (Jag var inte med i Sanviken, men det var ett fint och allvarligt och rekordartat möte, berättade Birgitta.) Eftersom Gävle ligger så nära Uppsala där vi bor, åkte jag och Kerstin och Matti till Gävle i stället för att demonstrera hemma. Dessutom har jag en bror i Gävle; vi passade förstås på att hälsa på.

Med var också min gamla mamma och hennes hyresvärd Kjell Nordin. Kjell är murare, så vi ställde in oss i den fackliga avdelningen.

Det var en imponerande uppställning. Håkan Vestlund berättade sen under mötets jubel att en av stans ledande moderater hade setts vackla omkring blek om nosen bakom en sopcontainer vid torget där vi startade banderollernas och stormdukarnas kamp mot blåsten.

* Strax efter Första maj kom en SIFO som sa att det nu blåser i ryggen på oss.

I sitt tal sa Birgitta att ”vi måste klara uppgiften att mobilisera människorna ut ur den nuvarande passiviteten, rädslan och besvikelsen till en meningsfull kamp för ett bättre samhälle, ett bättre liv och en bättre värld”.

Undras om det inte är den mobiliseringen som nu har börjat.

* På kvällen skjutsade min bror Mikko oss till Öregrund.

Vi fick ett par sköna dagar för vårbruket: Vi krattade, rev staket, grävde, satte lökar, köpte sättpotatis, gödslade.

Matti, sju, matade sin vän skatan med bröd.

Men inte på kvällen.

Det är ju övertidsblockad, förklarade han,

Enn Kokk

***

Också 1982 blev det en lyckad Första maj – jag skrev om det i Aktuellt i politiken (s) nummer 9 (19 maj). Men jag noterade också sådant som var mindre lyckat:

DET
HÄNDER

…att stämning går över i förstämning.

Första maj blev en fin upplevelse med mer folk i tåget än på många år. Birgitta Första maj-talade i Helsingborg och Eslöv, och jag och barnen gick i Uppsala. Kerstin, 12, bar ett plakat med texten ”För ett vackrare Uppsala”.

Efter mötet mellanlandade vi som hastigast på Clock för att få något i oss – bakom disken sjöng en flicka ”Internationalen”! Sen fortsatte vi till Öregrund dit också Birgitta kom på kvällen.

* Där hade något sällskap som sannolikt inte har devisen ”För ett vackrare Öregrund” haft möte. I Tallparken, Öregrunds fantastiska bad- och friluftsområde.

Dörren till tjejernas omklädningsrum var uppbruten, fönsterluckan borta, fönstret utslaget. Två toalettdörrar och tre toalettsäten av trä (det är torrdass av den gamla hederliga sorten) saknades.

De förkolnade resterna fanns på berget bredvid badviken.

Det hade varit partaj – en eld hade varit tänd. Runt elden låg ett tiotal starkölsburkar och mängder av krossat glas.

Jag greps av förstämning.

Vad kostar det att reparera?

Hur många barn kommer att få en badvecka förstörd av glasskärvor i foten?

Och så den meningslösa vandalismen: det finns hur mycket ved som helst – ilandflutna bräder, nedfallna grenar – i Tallparken om man vill elda!

* Jag kommer att tänka på annat i den här vägen. Vi och andra har fått fönster krossade med sten (utan att det har haft samband med inbrott). Vi har fått blommor avslagna.

En pensionär fick sina morötter uppryckta här om året. (Det handlade inte om att knycka för att äta. Morötterna slängdes över gräsmattan.) Han kom på syndaren och lappade till honom. Jag förstår den gamle mannens känslor, även om man ju inte ska slåss.

Det enda grabbens föräldrar gjorde var att hota pensionären med polisen!

* Problemfamiljer? Jo. Ungdomsarbetslöshet? Jo.

Men allt sånt här kan faktiskt inte förklaras i generella, sociala termer – i många fall handlar det mer om slapphet än om social nöd. Vi vuxna har ett ansvar för barn och ungdomar, som föräldrar och äldre. Det handlar ingalunda om att slå och straffa utan om kärlek och föredöme, vägledning och uppfostran.

Enn Kokk

***

På ett märkligt sätt tycks allting gå igen.

I Annonsbladet, som vi får i brevlådan, finns varje vecka något som heter NärPOLISrutan. Där läser jag om Öregrund: ”Skadegörelse på skolan, bl. a. krossades en ruta”. Och det är inte bättre i andra tätorter i kommunen: I Österbybruk har 15 fönster krossats på skolan. I Gimo är två pojkar misstänkta för skadegörelse på Rubinens förskola.

Själv ska jag till Gimo i morgon, i annat ärende: jag ska demonstrera. Jag infinner mig till samlingen klockan 11.00 vid brandstationen. Klockan 11.30 kommer det där magiska ögonblicket, då tåget sätter sig i rörelse: Wilhelm Haglunds-vägen, Köpmangatan-Gimo torg. På torget är det möte klockan 12.00. SSUs förbundssekreterare Mattias Vepsä talar. För musike står Al Fine.

Tvätt på linan

Solen skiner, och även om nordanvinden är isande kall, är det utmärkt torkväder. När jag vid lunchtid hänger upp en maskin tvätt på linan – det är mest mina strumpor och kalsonger men också några av Birgittas tröjor – har Marimekko-skjortorna jag hängde upp i morse redan hunnit torka.

Tvätt, torkad på lina utomhus, luktar så gott.

Jag är uppvuxen med det.

Men min mamma hade, när jag var liten, ingen tvättmaskin. Hon tvättade först i en lånad tvättstuga med bykgryta, senare i en egen som också inrymde bastu och badkar. Sköljde gjorde hon nere på bryggan, i till exempel så här års iskallt havsvatten.

Och sen hängdes kläderna på tork på strecket.

I ett grannhus bodde ofta en flicka, Åsa, hos sin mormor och morfar. Hon var ungefär jämnårig med min lillebror Mikko. En gång kletade hon, i barnsligt oförstånd, min mammas nytvättade lakan, som hängde på strecket, fulla av jord och lera. Mamma blev förstås arg på henne – att tvätta lakan på det sätt som skedde var ett stort och tungt jobb – och körde hem henne, berättade väl också för Åsas morfar och mormor vad som hade hänt.

Efter en stund hördes förfärliga flickskrik från det håll där Åsa bodde: hon fick stryk och det gjordes medvetet på sådant sätt, att min mamma skulle höra, att flickan blev straffad.

Själv minns jag egentligen Åsas morföräldrar (och även hennes föräldrar, som jag inte träffade lika ofta) som vänliga och trevliga människor. Men i den tidens Sverige var det självklart att straffa barn med aga; även i skolan kunde man för övrigt få en hurril av läraren.

Sen har vi lärt oss bättre. Birgitta var en av de pådrivande i riksdagen för att förbjuda aga. När vi själva fick barn var det otänkbart att använda kroppsstraff, när de hade gjort något galet.

Vår erfarenhet är att man kommer mycket längre med närhet, fostran, konsekventa och motiverade regler och inte minst kärlek. Och det har blivit ”folk”, som det hette, av våra barn också.

Åter till Öregrund

Jag stannade kvar i lägenheten i stan lördag kväll och söndag förmiddag, detta för att få vara tillsammans med Birgitta. Hon bjöd mig på sparris med hemgjort örtsmör, kalvstek och hallon från trädgården i Öregrund. Sen lyssnade vi på en ny Dan Andersson-CD, en skiva med verkligen annorlunda tolkningar, som jag ska återkomma till.

I dag åkte hon på långresa: först, i egenskap av ordförande i svenska Unicef, till Vietnam, sen till Hong Kong för ett internationellt Unicef-möte. Hon kommer inte tillbaka förrän 10 maj, och inte heller då kan hon, på grund av andra uppdrag, återvända till Öregrund.

Jag får inte bara sköta krukväxterna utan också vattna i hennes växthus.

Jag åt lunch – rökt lax – inne i stan och tog sen buss 811 till Öregrund.

Jag läste som vanligt större delen av vägen, men mot slutet av resan började jag reflektera över namnen på busshållplatserna, så välkända för mig efter årtionden av resande på den här sträckan. Gråboviken och Stenskärs vägskäl indikerar att vi befinner oss nära kusten. Skomakarmyren väcker fantasin. Och Brudgrind – så vackert!

I Öregrund, som ju ligger vid havet, är det ännu inte så grönt som inne i Uppsala. Men trädgården blir dag för dag allt mera ljuvlig. Nere vid grinden möter mig en matta av Rysk blåstjärna, Scilla sibirica, ett resultat av många höstars planteringsmöda. Under den väldiga asken frodas vitsipporna. I långa rabatten upp mot huset blommar nu inte bara narcisser utan också de första röda och gula tulpanerna – rådjuren har inte satt i sig alla! – och tuvor med gul trädgårdsprimula.

I Birgittas växthus har det kommit upp en rad med rädisor; jag får vattna där igen i morgon, eftersom jag kommer att vara borta en del också under den kommande veckan.

Som tur är är det regndropp i luften. Trädgårdslanden behöver kontinuerlig tillförsel av vatten så här års.

I morgon är det redan sista april.

Och sen är det Första maj. Jag åker in till Gimo och demonstrerar och lyssnar på SSUs mycket kompetente och radikale – jag har träffat honom i olika sammanhang, så jag vet en del om honom – Mattias Vepsä.

Var ska ni demonstrera?

Melodikrysset nr 17 2007

I dag hindrades jag åter att lösa Melodikrysset under ordinarie sändningstid – alldeles i onödan visade det sig. Jag hade avtalat om ett möte på Stockholm C och åkte följaktligen först buss från Öregrund till Uppsala, sen tåg från Uppsala till Stockholm. När personen jag hade stämt träff med inte dök upp, åkte jag hem till Uppsala med oförrättat ärende. Det visade sig, att vederbörande kom men var mer försenad än de tjugo minuter som jag väntade. Hon kunde heller inte nå mig. Jag har, av princip, inte mobiltelefon.

Efter hemkomsten till lägenheten löste jag Melodikrysset, utan våldsamma besvär.

Det som vållade mig visst besvär var ett par låtar från Eurovision Song Contest, även om jag klarade själva svaren med hjälp av ledbokstäverna. Johnny Logan sjöng ”Hold Me Now” för Irland, där det finns det andra efterfrågade, nämligen irländskor. Den andra frågan handlade om vilket land sångerskan representerade. Jag kom strax fram till att det måste vara Belgien. Efter diverse kontrollgooglande kom jag sen fram till att det jag hade hört måste vara ”J’aime la vie” med femtonåriga Sandra Kim.

En svensk melodifestivalbekant, en lättidentifierad sådan, är Östen med resten. Här hörde vi ”Hon kommer med solsken” från tävlingen 2002.

Och även om Lars Berghagen inte förekommer i mina skivhyllor, känner jag förstås igen hans röst bland annat från ”Allsång på Skansen”. Här sjöng han ”Inte bara drömmar”.

Äldre svenska schlager är jag ännu bättre på.

Dit hör Povel Ramels ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt”, som skulle ge nöt.

Och dit hör också ”Kör långsamt” med Family Four; originalet, som vi fick höra, gjordes av Mills Brothers.

Ännu närmare mitt hjärta ligger ”Får jag lämna några blommor” med text av Nils Ferlin – N F – och musik av Lille Bror Söderlundh.

Likaså Jussi Björling i ”La donna è mobile”, på svenska ”Ack som ett fjun så lätt” ur Guiseppe Verdis Rigoletto.

De utländska låtar och artister, som inte hör till melodifestivalvärlden, har jag oftast lättare att klara.

”People Are Strange” framfördes av Doors, en grupp som fanns mellan 1965 och 1972.

Jerry Lee Lewis sjöng ”I’m on Fire”.

Och Lou Reed sjöng härliga ”Take a Walk on the Wild Side”.

Till och med filmmusiken klarade jag av utan större besvär. Nino Rota gjorde musiken till ”Gudfadern”, som skulle ge ordet gangster.

Det skulle faktiskt ha varit kul att ha varit med där uppe i Sundsvall, min gamla hemstad.

Men det jag gjorde här hemma i Uppsala var inte så dumt det heller. När jag hade löst Melodikrysset och innan jag skrev in svaren på bloggen tog jag tillsammans med Birgitta en promenad hem till dottern Kerstin och morfars och mormors små älsklingar Viggo och Klara. Mormor sköt bollar på Viggo som stod i mål. Morfar gungade Klara. Och så fick morfar se Viggos egen rabatt, den där han har satt alla blomsterlökarna han fick av morfar på födelsedagen. Påskliljorna blommar. Och tulpanerna är på gång.

***

Söker du efter ett svar på veckans melodikryss men har hamnat här genom Google, gör då ett nytt försök genom att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller genom att trycka på Blog ovan – sen får du i båda fallen bläddra dig ner till aktuell lördag (någon enstaka gång söndag).

Om serier och tillgången på serier

Som väl alla som läser den här bloggen har förstått, är jag en hängiven serieläsare. Till det jag regelbundet läser är ett antal serietidningar med ett innehåll riktat till en vuxen läsekrets, i vart fall inte till barn.

För ett antal år sen såg det ut som att praktiskt taget all serietidningsutgivning i Sverige skulle hamna hos danska Egmont. Bland annat sålde Bonniers – länge genom Semic den dominerande serietidningsutgivaren här i landet – sina tidningar till Egmont.

I en av Egmonts uppköpsrundor lyckades några entusiaster snuva det danska förlaget på Larson!; vi ska nedan återkomma till den tidningen, som numera ägs av norska Schibsted.

Ernie

Hos Egmont hamnade dock i samma veva Larsons systertidning Ernie. Ernie har sedan dess genomgått många förändringar, också haft flera olika redaktörer. Ernie har, liksom andra Egmont-tidningar, genomgående haft en taffligare layout än de Schibsted-ägda serietidningarna (det finns fler än Larson), och de många förändringarna har tytt på att man har haft svårt att klara konkurrensen från Schibsted-tidningarna i samma genre.

Från årsskiftet har Ernie ny redaktör igen, och för första gången har tidningen nu en hygglig formgivning. Ankaret i tidningen är som tidigare Bud Graces lysande serie ”Ernie”, en av de allra bästa skämtserierna i modern tid.

Eftersom några serier har flyttats från Ernie, är det intressant att se, vilka man nu väljer att satsa på i den här tidningen. Föga förvånande hittar man i Ernie också Glenn McCoys ”Affe & Egon”, som, olikheterna till trots, har det slags inlevelse i inte alltför subtila själar som utmärker också ”Ernie”. Även Kieran Mehans ”De professionella” är en serie, som har strålkastarljuset riktat mot de mindre vackra sidorna hos mänskligheten – jämför med Farbror Sid i ”Ernie”. ”De professionella” ser jag för övrigt som en av de bättre nutida serierna. Återkomsten av Mike Peters’ ”Grimmy” noterar jag med mer blandade känslor.

Ernie har, vid sidan av serierna, också alltid vårdat sig om skämttecknare, som åstadkommer ”enrutesserier”. Jan Stenmark är fortfarande mycket läsvärd. Dave Coverlys ”Bulan” har ibland sina poänger men är mycket mer ojämn.

Henrik Langes komprimerade versioner – fyra serierutor – av kända romaner (i nummer 2 2007 Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”) har en kul grundidé men fordrar naturligtvis läsare, som har läst också böckerna.

Ett av Egmonts grundproblem med att konkurrera med Schibsted är och har varit det senare förlagets tillgång till de norska höjdarserierna ”Nemi” och ”Pondus”. Det svar Ernie bjuder är den likaledes norska ”Radio Ga-Ga”, inte Roger Taylors och Queens låt utan en serie av Øyvind Sagåsen. Den är en smula släkt med ”Pondus” men mycket underlägsen den serien.

De svenska utgåvorna av de dansk- och norskägda serietidningarna försöker slutligen också hitta nya svenska serier, värda att publiceras. Det är berömvärt, men det lyckas mycket sällan. I Ernie finns Max Gustafsons ”Samir” och Nickan Jonassons ”Roberts butik”. De är båda mycket underlägsna det importerade seriematerialet.

Zits

Ernie utkommer numera inte månadsvis utan bara med sex nummer per år. Några av serierna har i stället flyttats till den nya tidningen Zits, som också utkommer varannan månad. Hur man ska tolka den strategin är svårt att veta.

I Zits, med förre Ernie-redaktören Mikael Tegebjer vid rodret, finns mer av familje- och relationsserier än i Ernie.

Paradnumret är titelserien ”Zits” av Jim Borgman och Jerry Scott. ”Zits” handlar om Jeremy, hans tjej Sara och hans vänner Hector och Pierce samt om den evigt tonårige Jeremys relation till sina föräldrar, pappa som är tandläkare och mamma som är hemmafru. Det senare är ett av många tecken på att serien är amerikansk.

De båda sista noteringarna gäller också trebarnsmamman i ”Baby Blues” av Rick Kirkman och Jerry Scott, en mycket bra och rolig familjeserie. Men jag förargar mig över att figurerna i serien, i enlighet med många yngre självutnämnda serieförståsigpåares önskemål, i den här serietidningsversionen har återtagit sina amerikanska namn. Mia heter äldsta flickan, inte Zoe!

En läsvärd relationsserie, också den med rötter i Ernie, är Michael Jantzes ”Norm”. Just nu är Norm äntligen på väg att gifta sig. Kul att serien här återges med bara en färg, brunton (plus svart och vitt), inte i fyrfärg.

Zits’ försök att hitta en norsk serie, värd att lansera i Sverige, heter ”Pappa & Pestus”. Den här serien, av Erik Ihldahl, Arild Midthun och Terje Nordberg, är vältecknad och har sina förtjänster – men inte är den på ”Nemis” och ”Pondus'” nivå.

Till Clarkes, det vill säga Frédéric Serons, vältecknade (à la komisk äventyrsserie) ”Livets mirakel” (på franska ”Miracle de la vie”) har jag än så länge en ambivalent hållning: jag vill läsa mer, innan jag definitivt tar ställning.

Resten av innehållet i Zits betraktar jag som utfyllnad.

Det gäller Alf Woxneruds ”Roine Blom”. Roine Blom ser ut som en korsning mellan Pinocchio och Fred Flinta.

Det gäller Terry och Betty Labans ”Edge City”, som är en rätt tjatig familjeserie.

Det gäller de obligatoriska skämtteckningarna, i det här fallet ”Planet x & y” av Vic Lee.

Det gäller, trots en del goda ansatser, den amerikanska serien ”On a Claire Day” av Henry Beckett och Carla Ventresca.

Det gäller dess värre också den franska serien ”Titeuf” av Zep, det vill säga Philippe Chapius, som är kul och drivet tecknad men som inte riktigt lever upp till sin yta.

Larson!

Larson! har tagit samn efter den amerikanske tecknaren Gary Larson. Hans ”The Far Side” är inte en serie utan mycket roliga och speciella skämtteckningar, ofta med djur i mänskliga roller.

Också i den här tidningen medverkar Kieran Meehan med samma serie som i Ernie (se ovan) men här under namnet ”Mehan Streak” och med ett lite mer blandat innehåll. Sådant är ytterst sällsynt – kommer dubbelpubliceringen (givetvis av helt olika stips) att hålla i längden?

Dragkampen mellan Egmont och Schibsted manifesteras också av att Larson! nu har tagit över Dan Piraros alltid läsvärda ”Bizarro”. ”Bizarro” hörde till det piraterna, som snuvade Egmont på Larson!, först tog över. Men sen köpte Egmont, som hade mycket mer pengar, ”Bizarro”, som under en kort tid fick en egen tidning. Det gick tydligen inte så bra; därefter har ”Bizarro” fört en tynande tillvaro i Ernie. Men nu är den alltså tillbaka i Larson!.

Som huvudserie i Larson! får man väl betrakta Darby Conleys ”Get Fuzzy”, en serie jag gärna läser. Den handlar om en evig strid mellan å ena sidan den ensamstående husdjurägaren Rob och hans dumma men välmenande hund Satchel, å andra sidan husets katt Bucky, en så onsint och intrigerande varelse att man inte begriper, varför Rob behåller kattjäveln. Men då skulle det förstås inte bli någon serie.

Jag gillar också Jim Meddicks ”Monty”. Monty har numera en utomjording som inneboende. Den funktionen, och på ett mer framträdande sätt, hade tidigare Robotman, som till och med namngav serien.

I Larson! går också Scott Adams’ ”Dilbert”. Dilbert gavs under en period ut som egen serietidning men lockade tydligen inte tillräckligt många läsare. Jag tyckte till att börja med om företagshumorn i ”Dilbert” (och gör så fortfarande ibland), men det finns vid det här laget lite för mycket upprepning i serien för att den konstant ska vara kul. Dilbert erbjuder förresten ytterligare ett exempel på att förlagen böjer sig för den enligt min mening tvivelaktiga normen, att figurerna ska behålla sina originalnamn. I början hette några av huvudfigurerna i serien Herbert, Hundbert och Råttbert här i Sverige, men nu heter de Dilbert, Dogbert och Ratbert. Varför är det bättre, och är det begripligare för svenska läsare?

Också Jim Toomeys ”Sigges Lagun” upprepar många av sina temata – vilken skämtserie gör förresten inte det? – men känns ändå inte lika monoton som ”Dilbert”.

Amerikanen Stephan Pastis’ ”Pärlor för svin” (”Pearls Before Swines”) har många kvaliteter och känns som ett välkommen tillskott till den svenska serieutgivningen.

Tim Richards’ ”Brewster Rockit. Space Guy” känner jag mig mindre attraherad av. Den är ett slags komisk parodi på ”Star Trek” eller ”Blixt Gordon”. Själv längtar jag efter att någon tidning skulle börja återpublicera klassiska rymdäventyrsserier som ”Blixt Gordon” eller ”Allan Kämpe”.

Pondus

Från Schibsted kommer också Pondus, vars huvudserie förstås är Frode Øverlis ”Pondus”. Pondus, med sin mycket grova humor, är den klassiska familjeserien flyttad till modern tid. Pondus är bussförare (men håller just på att överta en pub) och hans hustru Bea jobbar på sjukhus. Den inte alltför flitiga skolungdomen representeras av sonen Junior. Pondus’ fotbolls- och öl- och rockintresserade yngre kompis Jocke har länge varit ungkarl med olycklig fallenhet för all världens subbor; han är dock vid det här laget infångad av en riktigt vacker (och begåvad!) ung dam, med vilken han har hunnit få barn. Till seriens mer märkliga inslag hör Jockes morsa, som sammanbor med en tysk dvärg; deras kärleksliv hör till de mest avvikande vi har sett i serieform. Och som detta inte vore nog av moderniteter: Ann-Sofi, som överlåter puben till Pondus, visar sig vara dragen till en annan dam.

Ytterligare en familjeserie, fast ännu värre, är ”Vivi och Wagner” – Wagner, som ses i säng med Vivi, är nämligen ett svin, inte bara bildligt utan bokstavligen. Serien görs av Juba Tuomola och heter i original ”Viivi ja Wagner”, av vilket man kan förstå, att den är finsk. Finska serier är vi inte bortskämda med!

Kul på ett lite udda sätt är kanadensaren Paul Gillians ”Pooch café”. I den talar hundarna, med huvudhunden (heter det så?) Poncho i spetsen, med varann, likaså förstås människorna med varann. Sällan förstår de båda grupperna varandra.

För skämtteckningarna i Pondus står samme Øverli, under rubriken ”Inrutat”. Humorn där, och i ”Riskhospitalet” som också understundom förekommer, är ännu galnare och brutalare än i ”Pondus”.

För svenska skämtteckningar, av god kvalitet, står Nina Hemmingsson, som vi också brukar möta på Aftonbladets kultursidor.

Inte fullt i samma klass, om än läsvärd ibland, är tysken Wulff Morgenthaler.

Även i Pondus görs försök att introducera nya norska serier. ”m” av Mads Eriksen är ett exempel. Nej tack, säger jag.

Också en svensk serie i Pondus har jag svårt för, Emelie Wedhälls ”Life´s a Bitch”. Dess jättefula uppsyner väcker intresse, men innehållet motsvarar inte riktigt förväntningarna.

Groteskt tecknad är också Malin Billers ”Biller”, som jag minns från SSUs Frihet. Biller är faktiskt roligare än Wedhäll.

Men det bästa svenska nyförvärvet är Niklas Erikssons enrutesserie ”Carpe Diem”, som vid det här laget också har fått stor spridning via Aftonbladets seriesida. Eriksson kan bli plump ibland, men han är faktiskt för det mesta träffsäker.

Nemi

I stall Schibsted ingår slutligen Nemi, givetvis med Lise Myhres ”Nemi” som bärande serie. Jag kan inte påstå att jag står Nemis Goth-värld nära, men Nemi är en fascinerande skapelse. Med den inriktning på svarta attityder serien har, kan Myhre dock inte undgå att i viss utsträckning upprepa sig.

En gammal favorit, som går i Nemi, är Charlie Christensens ”Arne Anka”. Först publicerades repriser av gamla avsnitt, men nu har Christensen – från Spanien, har jag läst – börjat leverera nytecknade. Galleriet av Disney-inspirerade figurer är detsamma, men spårar jag en viss trötthet i infallen?

Mer än gärna läser jag Frank Chos ”Reservatet”, denna sällsamma blandning av talande djur, några av dem inga mönstergossar precis, och så berättelsen om en ung man (Frank) som aldrig kommer till ena pigo (Brandy). Frank Cho, bosatt i USA, är korean och hette ursprungligen Duk Huyun Cho. Hans serie heter i original ”Liberty Meadows”.

Norrmannen Lars Lauviks ”Wildlife” är inte så dum den heller.

Men ännu mer gillar jag teckningarna av argentinaren Quino, som egentligen heter Joaquin Salvador Lavado; ”quino” lär vara frön en sydamerikansk växt, som var basföda åt inkafolket. Jag har tidigare skrivit om hans serie ”Mafalda”, som jag först av alla lanserade i Sverige – se Kulturspegeln, Serier!

En personlig favorit är amerikanen Berkeley Bretheds ”Outland”, en serie där pingvinen Opus från hans serie ”Opus” spelar en huvudroll. Här, som i sina övriga serier (även ”Bloom County”) driver han ofta med företeelser i det amerikanska samhället; lika ofta handlar avsnitten dock om vardagens jävligheter, sedda med Opus’ ögon.

I Nemi går slutligen ett antal mycket udda serier.

En sådan är norskan Ronja Berges ”Ronja”. Upplevelsen av den ligger i stor utsträckning i de utstuderade, både detaljrika och vackra, teckningarna.

En annan är amerikanen Roman Dirges ”Lenore”. Den är inte bara udda, när det gäller tecknarstilen; också innehållet är udda: dess värld är märklig, och den handlar ofta om dödande och om döden.

Sådana inslag – men ett överraskande och realistiskt slut – har också en svensk serie, Kim W Anderssons ”Love Hurts”.

En parodi på frågespalter är amerikanen Ken Cursoes ”Kära Tiny Sepuku” (”Dear Tiny Speuku”).

Tidningen Nemi har använts för att promota andra serietidningar från Schibsted. Ett sådant fall är avsnitt av Bill Wattersons ”Kalle och Hobbe”, som parallellt har haft ett eget magasin. Jag gillar ”Kalle och Hobbe” mycket, men den serien har naturligtvis känts en smula udda i den omgivning jag har berättat om ovan.

Just nu pågår något liknande men ändå mycket annorlunda. I det senaste numret av Nemi finns ett helt avsnitt av Michael Magnolas skräckserie ”Hellboy”, som Schibsted också lanserar i en egen tidning. ”Hellboy” är välgjord men kanske ändå lite udda som ett inslag i Nemi.

***

Slutligen något om försäljningskanalerna.

Jag har allt sen pojkåren gillat att köpa lösnummer av serietidningar (andra tidskrifter också).

Man skulle ju kunna prenumerera, men jag vill hemskt gärna köpa mina tidningar i Konsum.

På 1960- och 1970-talen, när jag köpte serietidningar åt våra barn, fanns det ett fantastiskt utbud tillgängligt i konsumbutiker och alla andra affärer. Sen uppstod det en debatt om våldsserier, och Konsum rensade ut massor av tidningar, och vad jag förstår, gjordes den här åtstramningen av någon eller några, som egentligen inte begrep sig på serier.

I och med att man inte längre tillhandahöll i princip allt, tunnades till slut serieutbudet ut och blev dessutom slumpmässigt: Varför går det att köpa den ena men inte den andra tidningen? Min slutsats, när jag ser på den sorgliga seriehyllan i Konsum, är att urvalet snarare måste ha med bristande kunskap än med medvetenhet att göra. ”Ernie” går att köpa i Konsum men inte avknoppningen ”Zits”. ”Larsson” går att köpa i Konsum men inte ”Pondus”, ”Nemi” och ”Kalle och Hobbe”.

Kan någon berätta för mig varför? Köps inte serietidningar längre i lösnummer?

Under sommarhalvåret, när jag bor i Öregrund, kan jag alltså köpa ”Ernie” och ”Larsson” i vårt för övrigt utmärkta Konsum. Men övriga tidningar brukar jag köpa i Pressbyrån på Uppsala C, när jag har ärenden inne i stan.

Katrine Kielos om identitetspolitik

Katrine Kielos – länk finns här intill – fortsätter att publicera intressanta och tänkvärda inlägg om politik. Just nu ligger en text ute om Mona Sahlins förkärlek för identitetspolitik framför analys av och åtgärder mot strukturellt förtryck.

Läs och begrunda!

Pressgrodor

Hittat i Journalisten 24 april-27 maj 2007:

”För första gången på tusen år ska ett vikingaskepp korsa Nordsjön utan motorkraft.”

Dagens Nyheter

”Viltvårdare jagade röv med skabb”

Rubrik i Mitt i Järfälla

”Anita Bergman framför Tempelkullen i Svenarum beskrivs som brant och otillgänglig men vacker.”

Bildtext i Jönköpings-Posten

”Bara genom att byta till lågenergiglödlampor kan man spara massor. En sådan drar lika mycket energi som fem vanliga.”

Svenska Dagbladet

Röda små smultron

Morgonen kom med blid och livlig värma.

Jag gick en runda i trädgården, som doftade jord och spirande växtlighet. I luften ljumma droppar av ett milt regn.

Jag hade lovat Birgitta, som redan var inne i stan, att plocka en födelsedagsbukett åt Gunnel på hennes 60-årsdag. Och en fin bukett blev det: narcisser i olika gula och vita nyanser och så körsbärskvistar med stora, brun-gröna knoppar, strax färdiga att sprängas.

Efter mellanlandning med lunch i lägenheten i Uppsala tog vi bussen till centrum och gick till Uppsala C. Där väntade Birgittas faster Karin, Karin Dahl, denna stridbara gamla dam, som, som vanligt, började prata politik så fort hon fick syn på oss. Tillsammans tog vi Upptåget till Upplands Väsby.

Där hämtades vi i bil av Hans Strandin, gift med Birgittas syster Karin – vi hann också göra en sväng hem till dem för att hämta upp Karin. Hasse och senare även Karin berättade livfullt om sin resa med transsibiriska järnvägen, genom Ryssland med uppehåll både i Mongoliet och i Kina.

I Kina har också vi varit, men vi är förstås särskilt nyfikna på Mongoliet. Jo, de har, trots att de aldrig har ridit förut, ridit på mongoliska hästar, Karin även på kamel. Jag, med min speciella böjelse för verbal humor, frågar Hasse:
– Vad dricker dom, när dom vill bli på kamelen?
Jo, vodka. Och den heter förstås ”Djingis Khan”.

Utanför födelsedagsbarnets port inväntar vi ytterligare ett syskon till Birgitta och Karin, brodern Gunnar Heijbel med hustru Annica. Och så går vi i samlad tropp uppför trapporna, ringer på, öppnar och klämmer samfällt i med den sång, som är ett måste vid födelsedagsfirande i släkten Dahl:

“Röda små smultron, blommor och grönt,
blommor och grönt, blommor och grönt,
läggas kring brickan sirligt och skönt
för i dag är det Gunnels födelsedag!”

Gunnel står mitt och även Birgittas hjärta nära allt sedan hon som ung, under sin studietid, under en period var inhyst i det rum i vår lägenhet, som i dag är mitt arbetsrum. Vi hade mycket roligt tillsammans under den här tiden – bland annat lärde hon sig av mig att gilla Pete Seeger och av Birgitta den afrikanska musik – bland annat Miriam Makeba och highlife – hon hade släpat hem från sina resor. Jag tror nog, att den här bonddottern också radikaliserades politiskt under de här åren, blev medveten. Jag har aldrig frågat henne, men jag skulle inte bli förvånad om hon i något av sina första val röstade på socialdemokraterna. Men det är preskriberat nu; hon är sedan länge ledande folkpartipolitiker i Vallentuna. Dock socialliberal.

Hon och Birgittas yngste bror Ragnar Dahl, som hon är gift med, är folkpartister. Bror Gunnar och hans Annica är moderater. Och så är jag och Birgitta plus Hasse och Karin sossar.

Som man kan förstå av detta är födelsedagsgästerna av mycket blandad politisk kulör. Jag träffar till exempel en ung centerpartipolitiker från Vallentuna, som jag inte känner sen tidigare: lik förbannat har han hört en historia om mig från min tid som journalist på centerstämmorna, den om när Birgitta ringde till Ronneby brunn (där det årets centerstämma hölls) och bad att få tala med Enn Kokk och av växeltelefonisten, tre försök i rad, möttes av:
– Ett ögonblick så ska ni få tala med köket!

Jag träffade också Gunnar Andrén, under centerstämmornas tid journalistkollega och också god vän, numera riksdagsledamot för folkpartiet. Vi hann utbyta tankar om den pågående krisen i folkpartiet, och han ledde in mig på ett intressant spår, som varken han eller jag lär kunna bevisa. Men jag vill inte vara indiskret – gamla vänförbindelser ska man vårda.

Också många, många andra var där, bland dem Gunnels och Ragges barn Lena och Anders med respektive, Karins dotter Anna-Karin Lundström (vars blogg det finns länk till här intill) och så mina och Birgittas Kerstin och Matti.

Så visst var det i grunden ett släktkalas, ett mycket trevligt sådant – även om jag som vanligt har skrivit en massa om politik.

Hej då, Jeltsin!

Boris Jeltsin var, om man tänker nyktert på saken, en person som världen nog i vissa avseenden bör minnas med tacksamhet. Han befäste, åtminstone momentant, utvecklingen i riktning mot demokrati i Ryssland. Och han hade en helt avgörande betydelse för att före detta sovjetrepubliker som mitt gamla hemland Estland i fredliga former återfick sin självständighet. Men han hade förstås mörkare sidor också – tänk till exempel på kriget i Tjetjenien.

Jag var med, då han avlade statsbesök i Sverige. Min hustru spelade en officiell roll under det här besöket; han framträdde bland annat i riksdagen. Ni har nyligen i TV sett reprisbilderna av hur hon ilar till, när han vinglar i väg åt fel håll.

Vi var med vid kungamiddagen för paret Jeltsin med följe, den som Jeltsin försökte avsluta så snart som möjligt. Sen blev vi inbjudna till svarsmiddagen, som ägde rum på ryska ambassaden.

Min ställning som make till rikets talman gjorde, att jag fick en mycket fin placering vid den här middagen. Jag satt till höger om fru Jeltsin och till vänster om kronprinsessan Victoria.

Under middagen samtalade jag, med hjälp av tolk, med fru Jeltsin, som, när hon fick klart för sig att jag var estländare, genast började föra ett polemiskt samtal om de kvarvarande ryssarnas situation i Estland. Jag argumenterade och förklarade tålmodigt.

Mot slutet av middagen serverades cognac till kaffet. Jag hade ju hört en del om herr Jeltsins dryckesvanor, men nu var det fru Jeltsin som stod för överraskningen. Hon hade sparat en skvätt rödvin från middagen, hällde nu ihop rödvinet med cognacen och svepte denna grogg i en klunk.

Då och då under middagen måste jag ju också ägna mig åt min egentliga bordsdam, kronprinsessan, men jag behövde inte anstränga mig över hövan, eftersom ryssen till höger om henne konverserade henne livligt. Det var en förhållandevis ung man, vars namn jag nu har glömt (och där jag nu befinner mig inte kan kolla), men han benämndes då för tiden som en tänkbar ”kronprins” till Boris Jeltsin.

Vid ett tillfälle under middagen började Victoria plötsligt skratta, våldsamt. När jag vände mig mot henne och frågade vad det var som var så roligt, visade hon en glimt av en skriven lapp som hon hade fått av ryssen: Hon hade fått en invit!

Så vitt jag förstod blev det ingenting.

Katrine Kielos genomför en lustfylld massaker

Kartine Kielos är tillbaka i bloggosfären! Jag blev varse detta, när jag fick en kommentar från henne till vad jag skrev om Mona Sahlin och hennes debatt med Sverigedemokraterna – kommentaren innehöll en länk till hennes återupprättade blogg. Besök den gärna: hon producerar intelligent text i rasande tempo – länk finns här intill. Och hon är inte bara intelligent utan också rolig; jag har till exempel där lärt mig det nya begreppet ”sahlinisterna” av henne.

Hon begår ett veritabelt lustmord på den pocketbok, som 68an för närvarande sprider, ”På väg – om drömmar, vilja och ilska”.

Den ska tydligen sprida Budskapet (s) efter kongressen.

Själv har jag inte fått den än – om det beror på att jag fortfarande, efter kongressen, är persona non grata eller på att eftersändningen hit till Öregrund inte har fungerat, vet jag inte.

Men jag vill gärna ha boken efter att ha läst Katrine Kielos’ referat, till exempel följande:

”Vi måste bli ett konstruktivt, framåt och piggt oppositionsparti, givetvis med utgångspunkt i människors vardag.”

Kielos’ kommentar:

Någon som är för att vi ska vara ett okonstruktivt, bakåtsträvande trött maktparti givetvis utan kontakt med människors vardag?