Filmiskt mer utstuderat – men med utdragna actionavsnitt som eftergift

Jag har genom åren sett alla James Bond-filmer, dels på bio, dels på VHS och DVD. Jag har också boxen med alla James Bond-filmerna utom den senaste, men den har jag köpt separat som DVD. James Bond-filmerna varierar när det gäller kvalitet och spänning, men somliga av dem är pärlor i sin genre.

Den senaste i raden heter ”Skyfall” (producerad 2012, släppt 2013) och har fått sitt namn efter familjen Bonds familjegods, där filmhandlingen kulminerar.

Den här historien, i regi av Sam Mendes och med manus av Neil Purvis, Robert Wade och John Logan, skiljer sig i en del avseenden från övriga bondfilmer och även från Ian Flemings bokserie om agent 007, men regissören, tidigare känd bland annat för ”American Beauty” och ”Revolutionary Road” (jag har dem båda i min filmhylla), har också ansträngt sig för att bjuda på actionscener, och det med besked: Den inledande långa sekvensen, striden i Turkiet med Patrice (Ola Rapace), den som ändar i att James Bond (Daniel Craig) ser ut att ha drunknat, innehåller scener som förorsakar hjärtklappning, men är möjligen för utdragen. Annat i den här vägen, som striden med skurkarna på casinot i Shanghai, har mer rimliga proportioner. Och striden på familjegodset mot Raul Silva (Javier Bardem) har allt man kan önska sig av dödligt hot, hemliga gångar och våldsamma urladdningar.

Självfallet innehåller den här filmen också en titelmelodi, exekverad av Adèle – i mitt tycke ändå inte någon av de allra bästa bondlåtarna.

Också den vanliga mänskliga rekvisitan finns där i form av bondbrudar. I den här filmen har Mrs Moneypenny (Naomi Harris) inte någon passiv roll som förmedlande länk – hon förorsakar, inte avsiktligt (den som ger den olycksaliga ordern är M, spelad av Judy Dench), det som närapå blir Bonds död. Bonds dragning till Sévérine (Bérénice Marlohe), i tvångssold hos överskurken Raoul Silva, förstår jag dock inte.

Men i personteckningen av de centrala gestalterna i den här agenthistorien åstadkommer regissören och hans manusförfattare något intressant och avvikande. James Bond är ingen osårbar maskin, och hans chef, M, visar sig drivas av mer mänskliga drivkrafter än de man tidigare har förknippat med henne. Och skurken. Raoul Silva, drivs inte – som många av de andra skurkarna i tidigare bondfilmer – främst av makt- och penningbegär. Han är en tidigare anställd som känner sig sviken av M och därför vill hämnas.

Ett snäpp för långt i moderniseringsiver har filmens upphovsmän gått i och med introduktionen av den unge datanörden Q (Ben Whishaw). Men jag uppskattade att få återse Albert Finney, i rollen som Kincaide på Bonds fädernesgods Skyfall.

Danmark: Borgerliga Venstre uppe på sin gamla nivå

Också i Voxmeters senaste mätning leder det borgerliga oppositionspartiet Venstre: Det får 26,5 procent mot en något lägre nivå i Berlingske Barometer, 24,6 procent. Stämmer resultatet i den här mätningen, är nu Venstre i stort sett uppe på samma nivå som i folketingsvalet 2011, 26,7 procent.

Tvåa även i den här mätningen är Socialdemokratiet med 22,1 procent (21,8 procent i Barometern). Därmed ligger partiet fortsatt under sitt resultat i valet 2011, 24,8 procent.

Trea är högerpopulistiska Dansk Folkeparti med 17,1 procent mot 18,6 procent i Barometern. Rader av undersökningar bekräftar att DF nu konstant ligger långt över sitt valresultat 2011, 12,3 procent.

Konservative Folkeparti, som just har bytt partiledare, har i dagarna kongress. Partiet fick i valet 2011 låga 4,9 procent och har bara marginellt lyckats öka stödet, till 5,4 procent i den aktuella mätningen och 5,2 procent i Barometern.

Dess rival om borgerliga röster, Liberal Alliance, som i valet 2011 fick 5,0 procent, är i den aktuella mätningen uppe i 5,9 procent, i barometergenomsnittet i 5,5 procent.

Socialliberala Radikale Venstre, som sitter i regeringskoalition tillsammans med Socialdemokratiet, får i den aktuella mätningen stöd av 7,8 procent, aningen under barometergenomsnittet, 7,9 procent, och fortsatt under valresultatet från 2011, 9,5 procent.

I Folketinget finns två utanför regeringen stående vänsterpartier, som slåss om vänsterrösterna.

Socialistisk Folkeparti stöds i voxmetermätningen av 6,9 procent mot 6,8 procent i Barometern. Det är fortsatt under valresultatet från 2011, 9,2 procent.

Konkurrenten Enhedslisten får hos Voxmeter 7,7 procent, en nivå som är lägre än den i Baromeern, 9,0 procent men högre än den i valet 2011, 6,7 procent.

Melodikrysset nummer 39 2014

I går kväll regnade det. I dag är himlen blå men vinden höstkylig. Det kände jag när jag i morse vid sjutiden var nere vid brevlådan och hämtade våra tre morgontidningar.

Sen har jag, som min estniska härkomst bjuder, kokat mitt morgonkaffe och i lugn och ro, medan jag drack det och åt mina morgonmackor, tagit mig igenom alla tidningarna. Radion har stått på, och jag har lyssnat på ”Ring så spelar vi”. Det är lördag!

Men nu ska vi alltså tala om Melodikrysset.

Det hade väl sina knepigheter, olika för olika grupper av lyssnare.

Själv hade jag svårast med ”Babbelover” eller snarare dess skapare, Daniel Adams-Ray. Jo, jag känner till honom men är inte så förtrogen med vad han har gjort. Till slut nystade jag ändå upp det med hjälp av strecket i efternamnet.

Dansband är heller inte riktigt min grej, även om jag naturligtvis har hört Ingmar Nordströms. I dag hörde vi dem i ”När du ler”, i original ”Sun Street”.

Andra kan ha haft problem med det klassiska stycket, hämtat ur Antonin Dvořáks ”Från nya världen”. Det här hade jag själv lite problem med på grund av egen ouppmärksamhet – jag hade fått för mig att det sökta ordet skulle in på ett annat ställe i krysset.

Å andra sidan är det väl få som inte känner igen den gamla schlagern ”Tulpaner från Amsterdam”, just nu när blomsterlökarna ska i jorden extra aktuell.

Korta svarsord brukar ibland ställa oss lösare inför problem, men att de i dag utgjorde svar på kända fosterländska sånger gjorde det lättare.

Vi hörde Verner von Heidenstams och Wilhelm Stenhammars ”Sverige” och skulle sen i krysset översätta titeln till landkod, SE.

För säkerhets skull spelade Eldeman också grannlandet Norges nationalsång, ”Ja, vi elsker dette landet”. (Och apropå Norge gav oss i går kväll Skavlan ett av sina bästa program, med Frida, känd från ABBA, Desmond Tutu och Elvis Costello. Och så hoppas jag att ni lyssnade på avslutningen med In Flames.)

En anknytning till ABBA fanns ju också i en annan fråga, den där vi skulle identifiera en instrumentalversion av ”Du är min man”. Jag tänker då på dess upphovsman, Benny Andersson.

Per Gessle och Roxette har väl inte nått lika långt, men visst är också de stora inom populärmusiken. I dag fick vi höra ”It’s Possible”.

Det är möjligt att dagens yngre publik inte får några associationer, när den hör Vera Lynn-örhänget ”We’ll Meet Again”, som fick nytt liv genom TV-serien ”Vi möts igen”.

Men det är möjligt att de i stället är desto mer bekanta med ”Why Don’t You Do Right?”, sjungen av Amy Irving, och filmen den ingick i, ”Who Framed Roger Rabbit?”, på svenska ”Vem satte dit Roger Rabbit?”.

Högt uppe på min egen filmrankinglista finns Bo Widerberg och hans ”Elvira Madigan”. Vill ni läsa vad jag har skrivit om den här filmen, finns min recension ovan under Kulturspegeln, Film.

Och på tal om Kulturspegeln, hittar man där under sångtexter Evert Taubes ”En vals på Mysingen”.

Den finns längre söderut, men också Öregrund har sin skärgård, i samma hav, också samma hav som en gång i världen blev livlinan (och ibland döden) för tiotusentals flyende ester. Därför finns mitt sommarland numera vid roslagskusten.

Hösten, hösten, hösten, hösten

Förra veckohelgen tillbringade vi i Uppsala, bland annat för att vi hade gemensam födelsedagsfest för Viggo, Kerstin och Birgitta. De två minsta på kalaset fick också var sitt bokpaket från mig – det är ju inte lätt att bara se på, när inte mindre än tre andra får presenter. Mattis och Karins lilla Ella kom snart till mig med sina presentböcker, och jag fick läsa två av dem för henne. Senare kom Matti och berättade att Ella hade avgett en kärleksförklaring till sin farfar, vars formulering nog var en överdrift men vars innebörd värmde.

I onsdags, när vi hade skickat Viggo och Klara till skolan, kunde vi åka ut till Öregrund för en och en halv vecka.

Öregrund var mycket höstligt och tomten bar spår av en ganska rejäl höststorm. Det låg nedblåsta kvistar överallt; bland annat måste vi kliva över en stor grov krikongren, som låg tvärs över gången upp till huset. Den eller en ännu grövre gren som var knäckt men halvhängde kvar kunde ju också ha krossat gavelfönstret på huset.

Birgitta har sedan plockat upp alla nedfallna kvistar och grenar, men det knäckta krikonträdet (och en del andra knäckta träd som upptäcktes senare) klarade hon inte att ta ned, så hon ringde vår ständige hjälp i åldersnöden, Henrik. I dag har han varit här och utfört skogsarbete. Han fraktar också bort det han tar ner.

Medan det arbetet pågick, var jag själv först till apoteket och sen till Konsum, för det senare utrustad med rullvagn. Min ork växlar en smula dag för dag, men i dag var det motigt att få hem medicinen och middagsmaten. På vägen hem från Konsum började det duggregna, och i mitt mörknande sinne förbannade jag hösten.

Fast på Konsum kom det fram en vänlig gammal dam och beklagade, att det var i Östhammar, inte här i Öregrund jag på tisdag skulle tala om flykten från Estland, den som ändrade inriktningen på mitt, min familjs och in emot 30.000 andra esters liv.

Efter De Grönas avhopp har den finska regeringen fortfarande en knapp parlamentarisk majoritet – men inte i opinionen

Den sittande regeringen i Finland bildades som en bred, blocköverskridande koalitionsregering, men av partierna i den har tidigare Vasemistoliitto (Vänsterförbundet) och nu även, på grund av frågan om ett nytt kärnkraftverk, Vihreä Liitto (Gröna förbundet) hoppat av.

Det senare har gett två av regeringens kvarvarande koalitionspartier var sin ny ministerpost. Sanni Grahn-Laasonen från Kansallinen Kokooomus (Samlingspartiet) blir ny miljöminister efter De Grönas Ville Niinistö. Och Sirpa Paatero från Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokraterna) efterträder Pekka Haavisto som utvecklingsminister.

Riksdagen i Finland, Eduskunta, har 200 platser, så de platser, sammanlagt 101, de kvarvarande regeringspartierna har, är minsta möjliga majoritet.

Och ska man döma efter läget i den senaste opinionsundersökningen i Finland, TNS Gallups för Helsingin Sanomat, har oppositionspartierna nu stöd av nästan 54 procent, medan stödet för regeringspartierna ligger under 45 procent.

Regeringens kvarvarande fyra partier får i den här undersökningen följande stöd:

Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet), som leds av statsminister Alexander Stubb, får 21,2 procent, vilket jämfört med mätningen i förra månaden i samma serie är en minskning med 0,9 procentenheter. Men det här resultatet ligger fortfarande över partiets resultat i riksdagsvalet 2011, 20,4 procent.

Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokraterna), med Antti Rinne som ny partiledare, ligger med 15,9 procent – en ökning med 1 procentenhet – fortfarande kvar på fjärde plats i storleksligan. I valet 2011 fick partiet 19,1 procent.

Svenska Folkpartiet får i den här mätningen stöd av 4,1 procent (- 0,4 procentenheter) mot 4,3 procent i valet 2011.

Och Kristillisdemokraattit (Kristdemokraterna) stöds av 3,5 procent (- 0,1 procentenheter) mot 4,0 procent i 2011 års val.

I opposition finns nu följande partier:

På andra plats i partiernas storleksliga ligger Suomen Keskusta, som ökar med 0,1 procentenheter till 20,0 procent. I valet 2011 åkte partiet på en smäll och fick bara 15,8 procent.

På tredje plats hamnar populistpartiet Perussuomalaiset (Sannfinländarna) med 16,9 procent, en ökning med 1 procentenhet. Men det är fortfarande under valresultatet 2011, 17,1 procent.

Vasemistoliitto (Vänsterförbundet), numera alltså i opposition, minskar med 0,6 procentenheter till 8,7 procent, vilket fortfarande är över partiets resultat i valet 2011, 8,1 procent.

Och Vihreä Liitto (Gröna Förbundet), som just har lämnat regeringen (så nyligen att det inte kan ha påverkat den här mätningen), backar med 0,4 procentenheter till 8,3 procent, vilket ändå är 1 procentenhet över partiets resultat 2011, 7,3 procent.

I den här undersökningen har 2.300 personer tillfrågats om sin partisympati.

En tidig film noir-thriller

Billy (egentligen Samuel) Wilder (1906-1902) föddes i Galizien, numera en del av Polen, och inledde sin bana inom filmen som manusförfattare i Berlin, men eftersom han var jude, gav han sig via Frankrike i väg till USA, och det var där, i Hollywood, han blev en av de stora filmregissörerna. Han kom där att bli ett av de berömda namnen – gjorde framgångsrika filmer med stjärnor i rollerna – men den allra första framgångsrika hollywoodfilmen, där han stod för manus och regi, var ”Kvinna utan samvete” (”Double Indemnity”) från 1944.

”Kvinna utan samvete” är en thriller, stilistiskt ett tidigt exempel på film noir – och då tänker jag inte på att den gjordes i svart-vitt.

Historien bygger på en roman av James M Cain, men manus skrevs av Wilder tillsammans med en mästare i den hårdkokta deckargenren, Raymond Chandler, och det senare märks faktiskt tydligt. Trots att vi redan från början vet vilka som planerar och utför den här filmens mord och varför de gör det, skruvas spänningen gradvis upp och blir till slut obehagligt pressande.

Storyn är i sina grunddrag ganska banal men får liv med hjälp av skådespelare, som behärskar sitt yrke. Walter Neff (Fred MacMurray) är en framgångsrik försäkringsagent, som ibland – åtminstone om de han försöker övertala är vackra kvinnor – intresserar sig också för dem. Eller, som i fallet Phyllis Dietrichson (Barbara Stanwyck), åtminstone till att börja med, den länk hon bär kring ena vristen.

Neff dras, trots att han snart anar ugglor i mossen, till hela den här kvinnan – försöker också dra sig undan, men hon fungerar som en magnet på hans stålsatta sinne. Snart förstår han, att hon vill bli av med sin kyligt distanserade och dess värre sparsamme man (Tom Powers), men som den erfarne försäkringsman han är ser han också alla fallgroparna i hennes funderingar om hur hon ska kunna göra sig av med maken och, med Neffs hjälp, teckna en livförsäkring som hon sen kan leva på. Ytterligare ett problem är den tämligen vuxna dottern Lola (Jean Heather) den hatade maken har med sin döda förra hustru.

Neff lurar sedan Dietrichson att – i tron att han skriver på ett annat försäkringsdokument – teckna en livförsäkring om 100.000 dollar som, i fall han dör, tillfaller hustrun.

Men hur bli av med Dietrichson utan att försäkringsbolaget eller polisen fattar några misstankar? Tillfället erbjuder sig när Dietrichson ska åka i väg till en kompisträff som fordrar tågresa till annan ort. Eftersom han har ett gipsat ben, erbjuder sig hustrun att skjutsa honom i bil, och när han börjar undra över den konstiga väg hon tar, mördas han av Neff, som har legat gömd på golvet i baksätet.

Neff tar sedan, lätt förklädd till Dietrichson och försedd med kryckor, tåget, medan fru Dietrichson skjutsar makens lik till ett överenskommet ställe vid järnvägsspåret, där tåget måste sakta in. Neff blir dock tvungen att få en hjälpsam man i den vagn varifrån han ska göra sin sorti (Dietrichsons ”självmord”) att hämta rökverk åt honom.

Det här ser till att börja med ut att gå vägen – men så börjar en högre chef på försäkringsbolaget morra, och Neffs närmast överordnade, Barton Keyes (suveränt spelad av Edward G Robinson) börjar göra undersökningar. Dessutom uppsöks Neff av den döde Dietrichsons dotter Lola, som har sett styvmodern prova en hatt med sorgflor redan innan fadern dog och nu plågas av ett barndomsminne från sjukhuset där hennes mor var intagen innan hon dog och där hon som sedan blev hennes egen styvmor arbetade som sköterska.

Slutuppgörelsen i den här historien har ännu mer svärta. Det visar sig att Phyllis, fru Dietrichson, verkar ha en historia med dotterns boyfriend Sam Gorlopis (Fortunio Bonanova), och hon erkänner också att hon inte bryr sig ett dugg om Neff, bara har utnyttjat honom. Han skjuter henne men har dess förinnan själv hunnit bli allvarligt sårad.

Därefter blir han själv anklagad av sin nitiske och moraliske chef på försäkringsbolaget. Han försöker komma undan men segnar ner utanför dörren.

Dör han inte där, väntar honom bödeln.

Svenska kandidater fortsätter att väljas in i Finlands riksdag, Eduskunta, även om Svenska Folkpartiets ställning har försvagats

Svenska Folkpartiet skiljer sig från övriga politiska partier i Finland genom att som främsta mål ha att värna svenskarnas intressen i landet.

Det här har lett till att den politiska spännvidden inom partiet är ganska stor, dock med en bredd som i huvudsak omfattar bara de finskspråkiga borgerliga partiernas. Men det finns undantag även från detta: Röstmagneten Jörn Donner har kandiderat både för SFP och för Socialdemokraterna, Sosialidemokraattinen Puolue.

Den svenskspråkiga vänstern är annars mer kallsinnig till Svenska Folkpartiet och dess kandidater återfinns därför på vänsterpartiernas listor.

Socialdemokraterna rymmer en särskild svensk organisation, Finlands svenska socialdemokrater. I områden med många finlandssvenskar, till exempel Nyland, är det vanligt med svenskspråkiga kandidater på Socialdemokraternas listor. Där kommer den populära Maarit Feldt-Ranta att ställa upp på nytt, och listan där kommer också att rymma ordföranden samt vice ordföranden för Socialdemokratiska studerande, Anette Karlsson respektive Mikael Moberg. Också i Åboland finns en finlandssvensk kandidat. Listorna i Helsingfors är inte klara än.

Inte heller De gröna är klara med sina listor.

Däremot har Vänsterförbundet en rad svenskspråkiga kandidater på olika håll i de delar av Finland som har många svenskar.

På den borgerliga sidan är Bjarne Kallis ett intressant specialfall, som illustrerar en delvis ny situation. Kallis startade med att representera Svenska Folkpartiet i riksdagen men gick sedan över till Kristdemokraterna, Suomen Kristillisdemokraattit, och har i dagarna meddelat, att han i höstens val avser att kandidera för det högerbetonade Kansallinen Kokoomus, Samlingspartiet.

Och här finns det nya och stora hotet mot Svenska Folkpartiet.

Samlingspartiet har nämligen i somras till ny ordförande valt den genuint svenskspråkige Alexander Stubb, som också är ny statsminister.

Enligt en gallup, gjord i somras, överväger nämligen hela nio procent av Svenska Folkpartiets väljare nu att i stället rösta på Samlingspartiet.

Torgny Lindgren i regi av Bo Widerberg

Torgny Lindgren (född 1938 i Norsjö i Västerbotten) valdes 1991 in i Svenska akademien.

En starkt bidragande orsak till det senare bör ha varit hans roman ”Ormens väg på Hälleberget” från 1982 med sin handling förlagd till det diktade Kullmyr i hans uppväxtlandskap. Den här romanen – som inte är huvudföremålet för den här nätartikeln – hör i vissa avseenden hemma i den tradition av realistiska bonde- och arbetarskildringar som spreds genom till exempel Folket i Bild och FiBs folkböcker; den är dessutom till stor del skriven på norsjödialekt. Lindgren var i yngre år partipolitiskt aktiv socialdemokrat, men hans konvertering 1980 till katolicismen kom också att innebära att de existentiella frågorna hos honom kom att ta över framför de sociala och politiska, och det finns i ”Ormens väg på Hälleberget” en visserligen av social och materiell nöd betingad svärta, som i slutändan ändå mest känns som en existentiell utmaning.

”Ormens väg på hälleberget” filmades 1986 av Bo Widerberg, och filmen är ett konstverk i sig.

Också i filmen förs vi tillbaka till Vindelälvens dalgång under senare halvan av 1800-talet. I ett torp i en glesbygd, inte ens en by, föds 1849 Johan Johansson, kallad Jani (Reine Brynolfsson). Morfadern i den här familjen har kommit på obestånd, och familjens växande skulder till handelsmannen Ol Karlsa (Ernst Günther) i den närmaste byn gör att äganderätten till torpet gradvis övergår till handelsmannen. Ol Karlsa låter dem bo kvar mot att Janis mor Tea (Stina Ekblad) gör honom sexuella tjänster, och det här skildras av Widerberg med all den sjaskighet som utpressning innebär – här finns inte ens en blinkning till något som kunde locka filmpubliken sexuellt.

Och det blir inte bättre när Ol Karlsa har avlidit. Då tar hans son Karl Olsa (Stellan Skarsgård) över inte bara arrendeindrivningen utan också metoden. Och inte nog med det: Han nöjer sig inte med mamman i familjen, Tea, utan driver också in sitt naturaarrende genom att ligga också med hennes dotter Eva (Pernilla August) – som är hans egen halvsyster!

Widerberg visar också att han är en skicklig socialrealist genom scener som hur man nödtorftigt håller värmen genom att elda och elda och elda i hus som är ruckel, genom att visa hur svårt det är att ta sig fram genom snön längs nödtorftigt upptrampade krokiga stigar, genom att realistiskt skildra de dåtida sågverkens invalidiserande arbete och genom att få publiken att förstå att spriten kunde vara den fattiges enda tröst.

Bara den kriminelle Jakob (Tomas von Brömssen) lyckas med pengar som han inte har förtjänat på rättmätigt sätt för en tid hålla handelsmannen på avstånd – men den senare ser till att han blir inburad, och när Jakob återkommer, orkar han inte längre och tar sitt eget liv.

Det här dramat får ett bibliskt slut. När den avvisade Karl Olsa återvänder fram mot våren och börjar riva huset – han gör hål i taket – rusar Jani ut med gevär och tänker skjuta Karl Olsa där uppe på taket. Men innan han hinner avlossa något skott, sker ett under, ett mycket grymt under: Huset dras med i och smulas sönder av ett jordskred, och i raset omkommer inte bara Karl Olsa utan också de familjemedlemmar till Karl Olsa som fanns kvar där inne.

Norge: Den blå-blå regeringen närmar sig förra valresultatet. Arbeiderpartiet håller ställningen, men SV åter under spärren

Den blå-blå regeringen i Norge stärker åter sin position i opinionen.

I Respons’ septembermätning för Aftenposten ökar Høyre med 1,0 procentenheter till 26,4 procent, ett resultat ganska nära vad partiet fick i stortingsvalet 2013, 26,8 procent.

Dess koalitionspartner, högerpopulistiska Fremskrittspartiet ökar också i den här mätningen, med 1,1 procentenheter till 15,8 procent, vilket ju inte är så långt ifrån partiets resultat i stortingsvalet 2013, 16,3 procent.

Lite sämre går det för deras stödpartier i Stortinget.

Kristelig Folkeparti backar med 0,5 procentenheter till 5,0 procent mot 5,6 procent i valet 2013.

Och liberala Venstre, som 2013 samlade 5,2 procent, backar med 0,1 procentenheter till 3,6 procent.

Det i Norge blockneutrala Miljøpartiet De Grønne ligger över sitt valresultat 2013, 2,8 procent, men backar i den aktuella mätningen med 0,1 procent till 3,2 procent, vilket är under spärren (4 procent).

Det av mittenpartierna, Senterpartiet, som har valt den rödgröna sidan och som ingick i den förra, arbeiderpartiledda regeringen, ökar med 0,4 procentenheter till 5,4 procent vilket är nästan identiskt med partiets resultat i stortingsvalet 2013, 5,5 procent.

Arbeiderpartiet backar visserligen i den här mätningen med 0,6 procentenheter, men partiets resultat där, 34,2 procent, ligger märkbart över valresultatet 2013, 30,8 procent.

Sorgebarnet på den rödgröna sidan är Sosialistisk Venstreparti. SV backar i den aktuella mätningen med 1,0 procentenheter till 3,6 procent och hamnar därmed åter under spärren. I valet 2013 lyckades SV, med 4,1 procent, kravla sig över spärren.

Aftenposten har också publicerat en analys av SVs situation, en analys underbyggd med siffror och grafik.

I början av 2000-talet hade SV ett väljarstöd i storleksordningen 12-13 procent, vilket alltså har reducerats till mindre än en tredjedel. Det är helt uppenbart att en regeringssamverkan med det traditionellt stora socialdemokratiska Arbeiderpartiet i många väljares – framför allt många unga väljares – ögon inte har gett tillräckligt noterbara resultat. Vid stortingsvalet 2001 var SV klart större än Arbeiderpartiet bland väljare under 30 år, och partiet har till och med varit största parti i skolval – men sedan har det gått raskt utför.

Också partiets tidigare mycket starka stöd bland invandrare har minskat. I det fallet har med all säkerhet massakern på Utøya spelat en roll för att få invandrarnas sympatier att gå över till det där och i regeringskvarteret hårt drabbade Arbeiderpartiet.

Tidigare var SV också ett parti med starkt stöd från främst kvinnliga väljare, men också dessa stöder nu i högre grad än tidigare Arbeiderpartiet.

I artikeln i Aftenposten finns en i vissa avseenden häpnadsväckande grafisk illustration av var 2009 års SV-väljare har sina politiska sympatier i dag. Hela 41 procent av dem stöder i dag Arbeiderpartiet mot bara 22 procent som fortfarande har sina sympatier hos SV. 8 procent av SV-väljarna från 2009 lägger nu sin röst på Miljøpartiet De Grønne och 6 procent av dem stöder det grönliberala Venstre. Att yttervänsterpartiet Rødt i dag härbärgerar 3 procent av 2009 års SV-väljare är kanske inte så märkligt, men det är nästan häpnadsväckande att hela 13 procent av SV-väljarna från då i dag sympatiserar med Fremskrittspartiet – dessutom har 3 procent gått över till Høyre.

En intressant slutsats inte bara från Norge utan också från Danmark och Finland är att små vänsterpartier, även om de är aldrig så demokratiska, inte tycks klara regeringssamarbete, i alla fall utan att straffas av sina väljare.

Senaste mätningen bekräftar opinionsläget i Danmark

Epinions senaste mätning bekräftar på viktiga punkter det opinionsläge också andra mätningar har visat.

Etta även i Epinions mätning ligger det stora borgerliga oppositionspartiet Venstre med 24,5 procent – det viktade snittet i Berlingske Barometer för Venstre är 24,1 procent. Partiet närmar sig alltså åter sitt resultat i folketingsvalet 2011, 26,7 procent.

Tvåa, också i Epinion, ligger Socialdemokratiet med 21,7 procent mot 21,7 procent i Barometern. Alltså har partiet en bit kvar till resultatet i 2011 års val, 24,8 procent. Det fortsatta grälet med delar av fackföreningsrörelsen inger inget hopp om en fortsatt uppgång.

Och också i Epinion hamnar högerpopulistiska Dansk Folkeparti på tredje plats med 19,4 procent (19,0 i Barometern). Partiet, som i valet 2011 bara fick 12,3 procent, har lyckats erövra stöd från både tidigare borgerliga och tidigare socialdemokratiska väljare. Danska bedömare tror att DF visserligen efter ett regeringsskifte som skulle följa, om den här mätningen vore ett valresultat, skulle stödja tillkomsten av en Venstre-baserad regering men också i den situationen för att fortsatt kunna locka även vänsterväljare i Folketinget rösta för reformkrav som drivs av fackföreningsrörelsen.

Socialdemokratiets kvarvarande koalitionspartner, som nyligen fick släppa sin ledare till EU-kommissionen, får i den aktuella mätningen stöd av 7,6 procent, mot 8,0 procent i barometergenomsnittet. Båda resultaten ligger under valresultatet 2011, 9,5 procent.

Deras tidigare i år avhoppade regeringspartner Socialistisk Folkeparti får i Epinion 6,7 procent, nästan samma tal som i Barometern, 6,8 procent. Båda siffrorna ligger under partiets resultat i valet 2011, 9,2 procent.

På den senare nivån, närmare bestämt på 9,3 procent, ligger konkurrenten om vänsterrösterna, den rödgröna och feministiska Enhedslisen i både Epinion och Berlingske Barometer. Partiet ligger alltså på en högre nivå än i valet 2011, 6,7 procent.

Konservative Folkeparti ligger med 5,0 procent i den aktuella mätningen (5,2 procent i Barometern) kvar på sin låga nivå från valet 2011, 4,9 procent.

Och dess trätobroder och konkurrent Liberal Alliance får 5,5 procent (5,3 procent i Barometern), alltså föga mer än i valet 2011, 5,0 procent.