Åsa Linderborg och Doris Dahlin i Ordfronts Uppsala serie om klass och skrivande

31 oktober 2007 22:19 | Politik, Prosa & lyrik | 1 kommentar

Ordfront i Uppsala arrangerar tillsammans med ABF torsdagen den 1 november klockan 19.00 ett nytt samtal i serien Klass och skrivande:

Författarna Åsa Linderborg och Doris Dahlin samtalar under ledning av Kjell Eriksson om

KLASS
KÄRLEK och
KOLLEKTIVA
STEREOTYPER
.

Plats: Missionskyrkan, S:t Olofsgatan 40.

Entré: medlemmar 40 kronor, övriga 60 kronor.

Om Åsa Linderborgs självbiografiska roman ”Mig äger ingen” kan du läsa här.

Om Doris Dahlins likaledes själbiografiska roman ”Skammens boning” kan du läsa här.

Båda böckerna kommer att säljas vid Ordfront-arrangemanget.

Doris Dahlin: Skammens boning

31 oktober 2007 21:48 | Politik, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Att skriva barndomsskildringar med ett tydligt socialt perspektiv är inte längre ute. Åsa Linderborg och Susanna Alakoski har tidigare gett ut var sin prisad roman i den genren, och också Doris DahlinsSkammens boning” (Ordfront, 2007) är väl värd att nämnas i samma sammanhang.

Doris Dahlin är född 1952 och alltså ett barn av det framväxande svenska välfärdssamhället. Icke desto mindre levde hon under sin barndom i knapphetens tecken. Av nära släktingar fick hon visserligen både leksaker och kläder, men familjens partiella misär, som berodde på faderns alkoholism, fanns där hela tiden som bakgrund; mamman kämpade heroiskt med att tjäna extrapengar i skolbespisningen eller som städerska.

När det gäller faderns alkoholism finns det likheter mellan Doris Dahlins ”Skammens boning” och Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”, i det att båda dessa skrivande döttrar i många avseenden mitt i eländet också har ljusa minnen av sina alkoholiserade fäder. Både Åsa Linderborg och Doris Dahlin engagerade sig vidare, när de hade kommit upp en bit i ålder, i radikala rörelser på vänsterkanten.

I andra avseenden är böckerna olika varann. Doris Dahlin gräver som en psykoanalytiker i olika skikt av sitt förflutna. I vissa stycken bara skymtar traumatiska händelser – ett sexuellt övergrepp? – i minnets dunkel. Hennes berättarteknik är mer litterär än Linderborgs. Men även om jag tycker att Åsa Linderborgs bok med sin rakare stil är ett strå vassare, anser jag ändå att Doris Dahlin har skrivit en bra och läsvärd roman.

Doris Dahlins barndomsberättelse utspelar sig i Härnösand, inte långt från mitt gamla Sundsvall. I fråga om detaljer och miljöer är hennes skildring av 1950-talets Mellannorrland skarp och detaljerad, och det finns mycket som jag, trots att jag är 15 år äldre, känner igen.

Alakoski, Linderborg och nu Dahlin. Vem sa att arbetarlitteraturen inte lever?

Ett parti som håller på att tappa sina rötter

31 oktober 2007 12:21 | Politik | 52 kommentarer

Det har nu ett slag pågått en intressant debatt här på bloggen om innebörden av begreppet socialdemokrati (och andra ismer), om identifikation och lojalitet med det egna partiet, om röstsplittring vid val, om grunder för uteslutning, om samarbete med andra partier och annat liknande.

Kommentarerna har av slump knutits till min recension av Håkan NessersEn helt annan historia”, med vilken diskussionen inte har någon annan knytning än att den just är en helt annan historia.

Jag kan ha synpunkter på väljarbeteende: Visst kan jag inse att det kan finnas situationer, då man använder röstsplittring för att göra politiska markeringar – men jag har svårt att acceptera till synes helt obegripligt velande hit och dit, ofta då på grundval av flyktiga mediabilder och/eller ren okunskap.

Att vara partimedlem är något utöver att vara väljare. Jag är inte så naiv att jag tror att partierna består av, eller ens idealt borde bestå av, människor med exakt samma åsikter i fråga om allting – skulle man ställa såna krav, skulle det inte gå att bilda några partier. Men den som går in i ett politiskt parti kan inte heller, hipp som happ, välja ett parti i högen för att, mer än väljaren, kunna påverka politikens inriktning. I tanken på politiska partier ligger att någorlunda likasinnade – i fråga om samhällsanalys och värderingar – ska sluta sig samman. Idealt kan medlemmarna i ett parti sedan, åtminstone när det gäller kärnvärderingar, synen på klassers och köns roller i samhället samt de flesta viktiga sakfrågor, komma överens om kursen för partiet i fråga.

Den socialdemokrati jag under 1950-talet upplevde som ”mitt” parti och 1960 anslöt mig till var då fortfarande till största delen ett klassparti, hette i valen också Arbetarepartiet Socialdemokraterna. Värderingsmässigt var det ett parti som främjade jämlikhet och solidaritet. På grundval av sådana värderingar slogs partiet för reformer, som jag med mitt ursprung i arbetarklass omedelbart förstod var till gagn för mig och min familj samt för alla de andra som hade det som vi: tjänstepension även för arbetare, möjlighet även för obemedlade att gå i skola och högre utbildning, utbyggnad av vård och omsorg och annat sådant.

Den här tidens socialdemokrati hade släppt kravet på storskalig socialisering av hela produktionslivet. I detta stycke var partiets inställning, som den uttrycktes i 1960 års partiprogram, pragmatisk: ”Socialdemokratin vill i varje enskilt fall pröva vilka former av ägande, företagande och nyskapande som bäst tjänar materiellt framåtskridande och mänsklig välfärd.” I detta låg förstås då också att stat, landsting och kommuner kunde och borde åta sig produktionsuppgifter: Socialdemokratin ”företräder kravet på samhälleligt ägande eller samhällskontroll av naturtillgångar, kreditinstitut och företag i all den omfattning det är nödvändigt för att tillvarata viktiga samhällsintressen”.

I 1960-talets ideologiska debatt – jag fanns på den tiden i Laboremus (bland annat som ordförande) och i Socialdemokratiska studentförbundet – tillhörde jag en yngre, radikal (och växande!) falang, som ville vrida partiet ytterligare åt vänster. Den som vill läsa mer om detta hänvisar jag till min uppsats ”Vart tog den där elden vägen?” i Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002). Som jag visar i den här uppsatsen, stärkte denna partivänster gradvis sina positioner under loppet av 1960-talet och under palmeepoken. Mycket av det vi drömde om förverkligades också.

Senare har utvecklingen, både i samhället och i partiet, tagit andra banor.

Nå, även om det i fråga om kollektivt ägande av naturtillgångar, industri och liknande verksamheter har funnits olika meningar inom socialdemokratin, var samtliga åsiktsgrupperingar inom partiet så väl då som långt senare överens om att det fanns verksamheter i samhället som inte bara borde finansieras utan också produceras i offentlig regi, sådant som vård, omsorg och skola. På dessa områden var det inte tal om att man skulle släppa fram några privata alternativ – tvärt om skulle sådant på de här områdena som fortfarande låg på privata händer infogas i den gemensamma sektorn. I det låg också att man utvidgade perspektivet om offentligt ägande till områden, som hade ett nära samband med kärnverksamheterna; jag vill här påminna om att ett par av tidens stora socialiseringsdebatter handlade om förstatligande av läromedelsförlagen respektive den svenska läkemedelsindustrin. (I båda fallen skapades stora statliga företag, dock utan totalsocialisering.)

När mot slutet av 1980-talet en ideologisk uppluckring kunde förmärkas på detta område, skrev jag i egenskap av huvudsekreterare i socialdemokraternas programkommission en text till det nya partiprogram, som var under utarbetande, och som sen – märk väl! – antogs av den socialdemokratiska partikongressen i Göteborg 1990:

”Sociala reformer har skapat ekonomisk trygghet för barnfamiljerna, de arbetslösa, de sjuka och de gamla. En viktig princip vid skapandet av de sociala trygghetssystemen har varit, att de omfattar alla. Därigenom har de vunnit stark tillslutning i breda befolkningsgrupper. Denna uppslutning bakom de sociala reformerna har ytterligare förstärkts genom inslaget av inkomst- och standardskydd i socialförsäkringssystemet.

Stat och kommun har fått ansvar för barnomsorg, utbildning, kultur, sjuk- och hälsovård, äldreomsorg och mycket annat, som är viktiga för oss alla i egenskap av medborgare. Dessa verksamheter har gjorts till medborgerliga rättigheter, som har fördelats lika till alla efter behov. De har därför i huvudsak undandragits de privata intressena på marknaden och organiserats i statens, landstingens och kommunernas regi, inom den gemensamma sektorn. De har därigenom bättre kunnat främja jämlikhet och trygghet, och de har kunnat finansieras på ett solidariskt sätt. Även den gemensamma sektorn har haft stor betydelse för att mobilisera mycket breda grupper av medborgare bakom tanken på en grundläggande medborgarrätt. Den gemensamma sektorns tillväxt har vidare inneburit den principiellt viktiga landvinningen, att demokratins verkningskrets därigenom har ökat.”

Den som känner till samtidshistorien, inklusive den politik som har bedrivits i till exempel många socialdemokratiska kommuner och landsting, vet ju, att formuleringen ”i huvudsak undandragits de privata intressena på marknaden och organiserats i statens, landstingens och kommunernas regi, inom den gemensamma sektorn”, mot bakgrund av vad som, också under aktiv medverkan av socialdemokrater, har skett i till exempel kommun- och landstingsvärlden, framstår närmast som ett stort skämt.

Och värre tycks det bli. I dagens Dagens Nyheter (31 oktober 2007) läser jag på DN.debatt en artikel av de båda (s)-landstingsråden Ingela Nylund-Watz och Dag Larsson, ”S-politik för sjukvård spretig och föråldrad”. (Du kan läsa artikeln här.) Artikeln innehåller vettiga krav på vården, till exempel större patientorientering, men också följande:

”Gör fullständigt klart att vi socialdemokrater är öppna för alternativa driftsformer i delar av vården. Privata och ideella alternativ är i vissa lägen ett utmärkt komplement till offentligt drivna vårdcentraler och en del andra vårdinrättningar.”

För till exempel primärvård och rehabilitering anser de ”att marknadsstyrning och konkurrens är ändamålsenliga metoder”.

Själv hör jag till de (fortfarande många, tror jag) inom socialdemokratin, som håller med vänsterpartisten Josefin Brink, när hon i en intervju i Svenska Dagbladet den 29 oktober 2007, ”Vi är för mesiga mot privatskolan”, säger:

”– Vi är för mesiga när det gäller privatskolorna. Det blir tydligare för varje dag att det är ett ohållbart system, med olikheter och missförhållanden. Ett totalt haveri.

Den politiska debatten är skev, tycker hon. Det enda som diskuteras är de religiösa friskolorna.

– I stället borde vi fråga oss ‘Varför ska privata företag överhuvudtaget driva utbildningsverksamhet?’. Jag tycker inte att det är rimligt.”

(Du kan läsa hela intervjun här.)

Till dem som nu vill stämpla mig som vänsterpartist vill jag replikera, att jag i frågor som privatskolor och privat vård står på exakt samma ståndpunkt som den socialdemokratiska partikongressen i Göteborg 1990.

Men kanske finns det hopp även för min linje. Jag citerar på denna punkt Nylund Watz’ och Dag Larssons debattartikel:

”Den gängse bilden är att socialdemokratin vill sätta stopp för privat sjukvård. Bilden har dessvärre viss fog för sig eftersom det finns socialdemokratiskt styrda landsting utan en enda privat vårdcentral.”

Pressgrodor

30 oktober 2007 12:10 | Citat, Varia | Inga kommentarer

Hittat i Journalisten nummer 19 2007:

”En betalningsanmärkning är lätt att få – VK ger dig svart på vitt om hur du ska agera.”

Västerbottens-Kuriren

”Några dagar tidigare spårade en älghund upp en annan trafikskadad älgkalv, som emellertid hade sällskap av en ko. Den kalven, som hade ett bakben brutet, sköt en jägare i älgjaktlaget.”

Smålänningen

Det enkla

30 oktober 2007 11:39 | Citat, Politik | Inga kommentarer

I Folket i Bild nummer 50 1944 (10 december) hittar jag under sidan 2-vinjetten fönstret en debattartikel av den norske författaren Johan Borgen (1902-1979), ”Det enkla”. Där finns följande beaktansvärda stycke:

”Alla människor är socialister. Det underliga är bara att praktiskt taget alla på ett eller annat stadium av sin utveckling anser att socialismen inte bör genomföras. På detta stadium av utvecklingen tycks det vara ett öde att man skall bli aktiv politiker.”

Ola Larsmo: Djävulssonaten

29 oktober 2007 23:02 | Politik, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Om Ola Larsmos idoga grävande om vad som egentligen hände före, under och efter bollhusmötet i Uppsala vårvintern 1939 har jag tidigare skrivit, också om att föreningen Heimdal nesligen har hållit sitt arkiv stängt för både honom och andra.

Larsmos arbete ledde inte bara till det spel om bollhushändelserna Upsala stadsteater satte upp förra året; Larsmo spelade där själv mötessekreteraren Gösta Knutsson. Nu föreligger också en bok om samma händelser, ”Djävulssonaten. Ur det svenska hatets historia” (Bonniers, 2007). Det är en utmärkt och väldokumenterad bok, och jag vill passa på att tacka dels Ingegerd Stöm, dels Kjell Johansson, som båda gav mig och Birgitta ett exemplar av boken i 70-årspresent.

Larsmo har som sagt inte haft tillgång till föreningen Heimdals arkiv – Heimdal är viktigt i sammanhanget, eftersom en ledande krets i och kring föreningens styrelse spelade en avgörande roll för att driva fram bollhusmötet med dess udd mot att ta emot ett tiotal (!) judiska läkare från Nazityskland som flyktingar i Sverige. Heimdals vägran har inte hindrat Larsmo från att blottlägga sanningen. Bland annat berövar han Arvid Fredborg den nimbus av respektabel konservativ han på äldre dar hade skaffat sig.

Som ett resultat av Fredborgs & co:s opinionsbildning och mobilisering beslöt Uppsala studentkår vid ett stormöte den 17 februari 1939 med 548 röster mot 349 att avvisa förslaget att låta några judiska specialistläkare komma in i Sverige. Argumentationen mot förslaget gick till stor del – men inte helt, visar Larsmo – på en förment studentfacklig linje: man skulle förbehålla jobben ”välmeriterade svenska män och kvinnor” och inte importera ”främmande intellektuell arbetskraft”. Att ”främmande” här också hade en annan innebörd än blott och bart ”utländsk” är helt uppenbart.

Fredborgs motiv bakom motståndet mot den mycket blygsamma tänkta judeimporten framgår i all sin prydno av den pamflett han var med om att skriva 1940: ”Det övervägande flertalet yngre svenskar – och vi utgöra inget undantag – anse vidare vårt folks enhetliga sammansättning vara ett oförytterligt värde. Försök att i större antal placera judiska flyktingar som yrkesutövare i vårt land ha vållat stark irritation och skulle även i framtiden skapa konflikter.”

Bland dem som argumenterade på Fredborgs linje fanns sådana som senare blev bemärkta män i svenskt kultur- och samhällsliv: Ulf Hård af Segerstad, Olof Rydbeck och Rune Waldecranz med flera; andra kom att göra politisk karriär i Högerpartiet, senare Moderata samlingspartiet. På den tiden var antisemitismen, vilket många i dag inte har klart för sig och andra medvetet har velat förtiga, en dess värre levande och vital del av samhällskroppen. Om detta vittnar också liknande beslut bland studenterna i Lund och Stockholm.

Självfallet hoppas och tror jag, att en stor del av dem som röstade mot de judiska läkarna den gången senare kom till en mer anständig uppfattning. Men det befriar dem naturligtvis inte från ansvar för det de gjorde då.

I egenskap av före detta Laboremus-ordförande noterar jag med stolthet, att min gamla förening, med företrädare som den dåtide ordföranden Erik Vallbro och Östen Undén (jag har träffat båda, medan de fortfarande levde), befann sig i bräschen för de flyktingvälkomnande krafterna i Uppsala. Vid Bollhusmötet spelade också laboremiten Ragnar Eriksson (senare Edenman) en mycket aktiv och hedersam roll. Till Erikssons-Edenmans ungdomssynder hörde, att han som sextonåring var med i Per Engdahls Det nya Sverige. Men vid bollhusmötet hörde han alltså till dem som aktivt slogs mot de bruna krafterna.

Titelns ”Djävulssonaten” har sin upprinnelse i den sidohistoria Larsmo berättar i boken, den om en norsk jude, Leiba Wolfberg, som bland annat brukade spela just ”Djävulssonaten” av Giuseppe Tartini. Den här violinisten hörde själv förstås inte till den grupp av läkare från Tyskland, som omröstningen i Bollhuset gällde – men hans öde (han satt i koncentrationsläger men överlevde faktiskt) är en tydlig illustration till vad en under alltför lång tid rigid svensk gränskontroll av flyktingar ledde till. Wolfberg skickades nämligen år 1942 tillbaka till det tyskockuperade Norge.

Man kan naturligtvis tycka, att Wolfbergs öde i viss mån är påhängt huvudhistorien, den om bollhusmötet och dess bakgrund. Men som moraliskt och politiskt läroexempel kastar det som hände Wolfberg mörka skuggor ända in i nutiden och vår egen tids flyktingdebatt.

Agneta Pleijel: Kungens komediant

28 oktober 2007 16:16 | Prosa & lyrik | 2 kommentarer

Agneta Pleijel (född 1940) blev jag vän med under gymnasietiden.

Slumpen förde oss samman: vi var båda kungastipendiater på en resa till Norge höstterminen 1956. Förvisso fördjupade stipendieresan vårt intresse för Norge och norsk kultur, men den stora behållningen av resan för flera av oss stipendiater var nog att vi träffade andra svenska ungdomar med samma slags intellektuella nyfikenhet, ibland likatänkande, ibland olikatänkande. Några av oss – bland dem Agneta och jag – fortsatte sedan i flera år att hålla ganska tät brevkontakt med varann; hon bodde på den tiden i Lund. I stenciltidskriften Afskrap, skriven av norgeresenärerna, publicerade jag dessutom dikten ”Som Agnetas hår” – du kan hitta den här. Där finns också mer om norgeresan och om våra fortsatta, mer sporadiska kontakter.

Naturligtvis är den här gamla bekantskapen en, men bara en av förklaringarna till att jag har läst Agneta Pleijel, allt sedan hon blev skönlitterär författare. Men när jag säger, att Agneta Pleijel mycket väl skulle platsa i Svenska akademien, är det verkligen inte fråga om vänskapskorruption – så nära har vi aldrig stått varandra. Jag tycker helt enkelt att hon skriver på en nivå som kvalificerar henne för ett inval; dessutom har hon en bredd – romanförfattare, poet, dramatiker, tidigare litteraturkritiker – som kan tillföra akademien ytterligare bredd och kunskap.

Flera av hennes böcker vittnar också om att hon aldrig har varit begränsad till det svenska nuet. De två senaste romanerna, ”Drottningens chirurg” (Norstedts, 2006) och ”Kungens komediant” (Norstedts, 2007), är djupdykningar i 1700-talet och Pleijels egen släkthistoria.

I centrum för handlingen i ”Kungens komediant” står en representant för hennes eget släktträd, skådespelaren Lars Hjortsberg (1772-1843), i slutet av den förra boken lärling till sin morfars bror, chirurgen Herman Schlützer (1713-1802), också han alltså en gren i Agneta Pleijels släktträd.

”Kungens komediant” för oss tillbaka till Gustav III:s tid – enväldet, attentatet mot kungen som leder till att denne efter 13 dagar dör och så Anckarströms öde är några av ingredienserna i romanen. Men viktigare i boken än dessa dramatiska händelser är Gustav III:s insatser för att skapa en svenskspråkig kultur, teater så väl som opera på svenska. Och avståndet mellan teaterns och maktens masker är kanske, när det kommer till kritan, inte så långt, tycks Pleijel vilja säga.

Lars Hjortsberg blir en viktig aktör i kungens kulturella strävanden: barnaktör på Operan och senare en betydande komediskådespelare, dessutom page och bibliotekarie hos kungen. Genom sin närhet till majestätet, också vid dess dödsbädd, blir han ett viktigt vittne och också kommentator till det som, mer politiskt, händer runt Gustav III.

Som tidsskildring – jag avser historiska fakta så väl som detaljer och stämningar – är ”Kungens komediant” föredömlig; vi får uppleva också kriget mot Ryssland, och naturligtvis förekommer verkliga personer som Bellman, Sergel och Kellgren i bokens handling. Ska jag ändå i något stycke gå dem till mötes, som menar att boken inte riktigt når föregångarens, ”Konungens chirurg”, nivå, vill jag göra invändningen mot den, att delar av dess struktur, särskilt Lars Hjortsbergs långa monologer, riktade till Liten (en äldre kvinna som egentligen heter Lovisa), inte riktigt alltid är brukbara för sitt ändamål. Vad jag här kritiserar är alltså en del av berättargreppet.

Det hindrar inte, att Pleijel lyckas väva en intressant väv av politik, skådespelarkonst och mänskligt liv.

Och vad är det då som styr oss, på teaterscenen så väl som i maktens korridorer, fattiga så väl som rika? Där har Pleijels romanhjälte inget svar:

”Är det vi kallar Gud kanske en evigt pågående förvandling? En rastlös rörelse? En eld så våldsam att länder ödeläggs och folk krossas?

Är skapelsen kanske Guds fruktansvärda drift till liv, den som förgör och plånar ut och förintar medan den oavbrutet skapar nytt?

Nej. Gud är det enda som inte rör sig.

Enligt mina teologiska böcker.

Detta övergår mitt klena förstånd. Jag kan bara ana sanningen.”

Håkan Nesser: En helt annan historia

27 oktober 2007 17:02 | Deckare | 35 kommentarer

Håkan Nesser (född 1950) har spelat en viktig roll för vår familj: våra barn har haft honom som svensklärare (och, i nian, teater- och musikalproducent) under deras högstadietid på Tunabergsskolan i Uppsala. Så vitt jag har kunnit utröna, har Nesser varit en både inspirerande och omtyckt lärare. Vi känner varann inte närmare, men ändå så pass att vi – när vi har setts ute på stan – har stannat och pratat om det ena och det andra.

Nu har Nesser lämnat Uppsala. Efter ett år i New York ska han bosätta sig på Gotland.

Vi har samtliga böcker av Nesser och har med stort utbyte läst dem, både deckarna och de andra. Som nesserläsarna vet, har han för ett tag sen övergett komissarie Van Veeteren och Maardam för kriminalinspektör Gunnar Barbarotti och Kymlinge (som trots sitt – fiktiva – västsvenska läge har åtminstone ljudmässiga likheter med Nessers födelseort Kumla).

Bland de böcker vi läste vid hotell Mediterraneos pool i Sorrento fanns Håkan Nessers ”En helt annan historia” (Bonniers, 2007), som jag nyligen gav Birgitta i 70-årspresent. Den enda anknytningen till Italien som den här boken har är dock hjältens, kriminalinspektör Gunnar Barbarottis, halvitalienska påbrå. I stället utspelar sig halva handlingen i det Finistère i Bretagne, som framför allt har blivit känd här genom Bodil Malmsten, och dit även Barbarotti som ett led i utredningen gör en tur. Ändå är de agerande och offren i det seriemordsdrama som är bokens deckarhistoria svenskar med större eller mindre anknytning till Kymlinge.

Bokens seriemördare skriver anonyma brev till polisen, närmare bestämt till Gunnar Barbarotti personligen, om de mord han ämnar begå (eller, visar det sig, redan har begått). Barbarotti får också del av anonyma dagboksblad från den sommar mördaren (vem?) och hans medresenärer och offer, två par och två singlar, tillbringade i Finistère för några somrar sen.

Dagboksbladen förvillar skickligt blicken hos bokläsaren så väl som Barbarotti – i så måtto är ”En helt annan historia” verkligen en helt annan historia än den man tänkte sig. I det stycket är boken rasande skickligt berättad, också spännande.

Till det jag gillar, högt och rent, i den här berättelsen är vidare historien om Barbarottis kamp mot kvällspressen, här närmare bestämt Expressen. Inte för att Nesser har gett svinpälsen till kriminalreporter namnet Göran Persson utan för att allt fler av oss borde säga ifrån om att kvällstidningarna för länge sen har passerat anständighetens gräns.

Några saker i den här ganska tjocka kriminalromanen är jag inte riktigt lika imponerad av. De insprängda avsnitten om Gunnar Barbarottis privatliv – den nya förälskelsen på Gotland (!), hans och hennes barn – känns inte tillräckligt intressanta. Själv skulle jag också gärna vara utan Barbarottis återkommande brottningar med Gud – men det här skildras med en lätt skämtsam distans, som ändå gör dem uthärdliga. Och jag tycker nog, att Nesser lämnar några trådar kvar outredda: inte ens när mördaren identifieras och blir fasttagen, får man till exempel veta, varför han valde att kontakta just Barbarotti.

Psykologiskt är dock porträttet av mördaren/psykopaten med sina övermänniskoideal mycket trovärdigt.

”En helt annan historia” är absolut ett av de bästa bidragen till årets deckarflora.

Melodikrysset nr 43 2007

27 oktober 2007 12:27 | Barnkultur, Film, Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 9 kommentarer

I dagens melodikryss fanns det väl egentligen inget som jag tyckte var våldsamt svårt. Jag mindes för all del inte utan vidare, att 2003 års Eurovision Song Contest vanns av Turkiet, men soundet lät turkiskt – jag gillar när musiken i tävlingsbidragen har nationella drag – och jag hade redan sista bokstaven, t. Sen har jag förstås kontrollgooglat och fått reda på att vinnarmelodin på engelska hette ”Every Way That I Can” och sjöngs av Sertab Erener.

Jag är inte den som låtsas ha hört låtar som jag definitivt inte har hört. ”Kom karavaner” med Søs Fenger och Anders Glenmark hade jag mig veterligen inte tidigare hört – men jag klarade frågan på att jag kände igen Anders Glenmarks röst.

Ungefär samma sak hände, när jag hörde ”Solsken”: Jag kände igen Per Gessles röst och mindes därefter snabbt, att den här låten gjordes av Gyllene Tider, vilket skulle ge svarsinitialerna GT.

Också Rod Stewarts röst är lätt att känna igen. Här sjöng han ”All for Love” tillsammans med Bryan Adams och Sting.

På en fråga (vägrätt 17) tror jag mig ha kommit fram till rätt svar på Eldemans fråga, vad som inte är rätt här: adress. Förgäves försöker jag dock komma på, vad låten som spelades heter och vem eller vilka som sjöng in den, detta trots att jag så säkert kommer ihåg den. Det som ledde mig till svaret ”adress” var några ord ur texten – rätt eller fel: ”on the way to Linda’s”, eventuellt ”lost on the way to Linda’s”. Rätta mig, om jag har fel! (Och jag behövde rättas. Som Karin Nygren skriver i sin kommentar, var det Elvis Presley’s ”Return to Sender” som skulle leda oss till ADRESS, som lika fullt var rätt svar.)

Mycket lättare hade jag då att komma i håg, att Tom Jones hade en stor hit med ”The Green, Green Grass at Home”.

Gammaldags operetter är kanske inte det jag i första hand går och ser. Men med ambitioner att vara musikaliskt allmänbildad ska man förstås känna till sådant som ”Den glada änkan” av Franz Lehár. I den ingår den så kallade ”Änkevalsen”, där man sjunger ”Läppar friska, le och viska” – ”Lippen schweigen” börjar den på tyska. (Lehár är förvisso rätt svar, läppar likaså – men jag kopplade musiken till fel Lehár-verk. Som Gunnar Svensson påpekar i en kommentar: Läpparna kom från “Meine lippen sie küssen so heiss” ur Franz Lehárs “Giuditta”.)

Frederick Loewes och Alan Jay Lerners musikal ”My Fair Lady” såg jag dock för länge sen, när den med Ulla Sallert som Eliza gick i Stockholm 1960; jag var ombud på den allra första elevriksdagen. I den sjunger man ”I Could Have Danced All Night”, och svaret på Eldemans fråga vad man kunde ha gjort mycket mer är alltså dansat.

Jag tycker det är trevligt med barnmusikfrågorna i Melodikrysset.

Särskilt när ljudillustrationerna är så bra som Toots Thielemans version av ”Hej , hej hå, vi nu till gruvan gå”, som dvärgarna ju sjunger i Walt Disney’s ”Snövit”.

Och TV-signaturen till ”Lilla huset på prärien” kom jag också i håg. Den såg vi tillsammans med barnen. Och vi läste också Laura Ingalls Wilders mycket fina bokserie, som TV-serien bygger på.

Det är en ros utsprungen” förknippar jag med min egen barndom. Den sjöng vi före jularna i lilla Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun (nu en del av Sundsvall), när jag gick där i slutet av 1940-talet och början av 1950-talet. Jag är sedan unga år ateist, men utan tvekan väcker fortfarande till exempel de gamla julpsalmerna minnen till liv, om inte annat så av våta yllevantar på elementet och av vintermörkret utanför klassrumsfönstret.

När jag i dag hörde ”Älska mig för den jag är”, flög mina tankar omedelbart i väg till min nyss döde och begravne bror Matti: Jag minns hur positivt överraskad, rent av entusiastisk, han var, när han tillsammans med arbetskamrater på Datarutin hade varit och sett en show med Ainbusk.

Och Evert Taubes ”Nocturne” – ”Sov på min arm” – övervägde vi ett tag att spela under avskedstagandet på hans begravning. Vår son Matti, som förstås har fått sitt namn efter sin farbror, skulle i så fall ha spelat. Han är en jättebra gitarrist och har spelat den här låten, men tyckte sig inte kunna spela den vid just det här tillfället. Jag förstår honom.

Sov på min arm! Natten gömmer
under sin vinge din blossande kind.
Lycklig och varm snart du drömmer
flyr mig i drömmen som våg flyr vind.

Fångas igen. Flämtar. Strider.
Vill inte. Vill. Och blir åter kysst.
Slumra min vän! Natten skrider.
Kärleken vaktar dig ömt och tyst.

Sov på min arm! Månens skära
lyftes ur lundarnas skugga skyggt
och på din barm o min kära
täljer dess återglans timmarnas flykt.

Helig den frid hjärtat hyser
mitt i den virvlande blodströmmens larm!
Slut är din strid. Månen lyser.
Vårnattsvind svalkar dig. Sov på min arm.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Viggo och Klara hos mormor och morfar

25 oktober 2007 17:06 | Barnkultur, Mat & dryck, Ur dagboken | 6 kommentarer

Viggo, fem, och Klara, två, bor en välsignat kort bit från morfar och mormor. Det har bidragit till att vi inte bara har lärt känna varann bra utan också kommit varann väldigt nära.

Så när mamma Kerstin och pappa Bo samtidigt ska på flerdagarsmöten i sina respektive jobb, är lösningen ganska enkel: från måndag kväll till onsdag kväll bor barnen hos oss. Och det sker inte motvilligt: ”Gå nu!” säger Viggo till mamma och pappa, när de senare stannar kvar en stund efter att ha lämnat barnen hemma i vår lägenhet.

Viggo har bott över ensam hos morfar och mormor tidigare, både här i Uppsala och i vårt sommarhus i Öregrund. För Klara är det här första gången hon stannar över utan mamma och pappa – men i somras vistades hon, fast då med mamma med sig, några dagar hos oss i Öregrund.

Birgitta bäddar en utdragssoffa för två i vårt bibliotek, det som var barnkammare på Kerstins tid här. Där ska mormor Birgitta sova med Viggo första natten – det har Viggo bestämt. Med det är det heller inga problem. Efter sagoläsningen somnar han gott och sover sen hela natten.

Klara får sova hos morfar, i mormors sänghalva, den första natten. Hon väljer själv nattlinne, får hjälp av morfar att borsta tänderna och kryper sen villigt ner i sängen för att få höra sagoböcker som hon själv får peka ut. Lite konster blir det, när det kommer till det där att sova, men morfar lirkar med henne, och när ljuset är släckt, dröjer det inte allt för länge innan hon sover. Sen vaknar hon en gång, ganska kort, någon gång mellan 23.00 och 24.00: är lite konsternerad och undrar tydligen varför hon är här och inte hemma hos mamma och pappa. Men morfar talar lugnande med henne och sjunger några för stunden påhittade sånger om Klara, och så somnar hon om och sover sen resten av natten med huvudet tryckt mot morfars mage.

Nästa morgon, när väckarklockan ringer, skiner hon som en sol!

Viggo kommer också, och så sitter båda barnen en stund framför morgon-Bolibompa i TV och dricker var sin flaska välling.

Mormor ska på olika förrättningar, så morfar får klä på Klara – Viggo klarar påklädningen själv – och gå med barnen till dagis. Klara sitter i vagnen, och Viggo går bredvid.

Båda barnen gillar dagis. Men när morfar ska gå, börjar Klara gråta. Då börjar morfar nästan också gråta, men han är ju en stor gammal farbror och tröstar Klara: Jag kommer tillbaka i eftermiddag och hämtar er.

Och det gör han.

Andra natten byter morföräldrarna plats med varann: Nu sover morfar hos Viggo och mormor hos Klara. Det går bra det också.

Morgonen därpå är likadan, men nu kan mormor gå med barnen till dagis. Fast det blir åter igen morfar som hämtar dem.

På hemvägen är det strålande höstväder med sol. Vi gör sällskap med Jakob och hans pappa och lillebror; Jakob är Viggos bästis på dagis och visar sig bo i kvarteret intill vårt. Jakob har cykel, så Viggo springer bredvid honom. Efter kommer morfar stultande på sina ischiasonda ben. (Fast det är lättare att gå, om man har en barnvagn som stöd.)

Det vackra vädret gör, att barnen inte vill gå in med det samma. Viggo går till gungorna och börjar gunga, och då måste ju morfar lyfta upp också Klara i gungan bredvid och puffa på henne. Sen smyger båda barnen en stund i syrenhäckarna utanför huset, går också genom frasande höstlöv tillbaka en bit, bort till den lilla lekparken. Viggo sätter sig på karusellen som drivs med cykeltrampor – han kan cykla – och lyckas också skjutsa lillsyrran, som även hon klättrar upp i karusellen. Morfar får rent av tjata flera gånger om att det nog är dags att gå hem nu.

Väl vid dörren in till morfars och mormors hus upphäver barnen ett samfällt glädjetjut: Ute på gatan, bredvid den röda Skodan, står pappa Bo! De rusar bort till honom och kramas.

Bo följer med in och börjar packa barnens saker. Om en stund kommer mormor Birgitta hem och börjar bums göra plättar och pannkakor av den smet hon gjorde i ordning kvällen före. Bo stannar kvar och äter, och Viggo och Klara hinner sätta i sig mängder av plättar och pannkakor, innan det är dags att åka hem.

Båda barnen har, under vistelsen hos mormor och morfar, pratat om mamma och pappa, och det är ingen tvekan om att det har funnits stunder, då längtan efter mamma och pappa har kommit över dem. Men under middagen räknar Viggo på fingrarna – han kan räkna bra – och säger att nästa gång ska han och Klara bo hos mormor och morfar en, två, tre, fyra dagar. (Han kan ljuda till orden i Beskow-SiegwaldsVill du läsa?” också, förresten.)

Och ett kort ögonblick framför ytterdörren börjar den redan påklädda Klara prata om att stanna.

Så jag tror inte att hennes första nätter, åtskild från mamma och pappa, direkt var någon traumatisk upplevelse.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^