Melodikrysset nr 22 2008

31 maj 2008 21:09 | Barnkultur, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 7 kommentarer

Dagens Melodikrysset löste jag under viss stress – jag skulle bli upphämtad av kompisar för vidare frakt per bil till ett dubbelt 60-årsfirande. Jag hann lösa krysset men hade inte en chans att skriva in resultatet på bloggen. Sen har dan gått åt till bilfärd till och från festen, till själva kalaset och sist till en bussresa från Uppsala till Öregrund. Men nu sitter jag vid datorn med sol fortfarande skinande genom det blommande grenverket på äppelträdet utanför fönstret.

Svårast i dag tyckte jag det var att klara vem som sjöng Jules Sylvains klassiska ”Det kommer en vår”. Det var en man som till efternamnet är ett slags namne till mig: Mattias Enn.

Jules Sylvain fanns förresten med också i en annan fråga. Det är han som har skrivit musiken till Karl Gerhard-kupletten ”Ett bedårande barn av sin tid”. Läs gärna min artikel ”Karl Gerhard x 2 + Magnus Uggla” ovan under Kulturspegeln, Musik!

Evert Taube förekom likaså två gånger.

Dels fick vi höra hans ”Oxdragarsång”, där han sjunger om ”oxar tio”.

Dels skrev han musiken till ”Vackert så”, där texten är av Elias Sehlstedt. Sjöng gjorde sonen Sven Bertil Taube och Håkan Hellström; insjungningen finns på CDn ”Alderville Road”, som ni hittar en recension av ovan under Kulturspegeln, Musik.

Hello there, music lovers! Som ni kanske anar hörde jag till dem som njöt av att lyssna på Leif Andersons jazzprogram ”Smoke Rings”, vars signaturmelodi här spelades av Duke Ellington med orkester. Svaret på tredje delen av trippelfrågan, vilket ämne man får i sig om man gör rökringar, är förstås nikotin.

Ett trevligt inslag från fordomdags var även Sven Paddocks och Dick Frymans schlager ”I en grönmålad båt”.

Jag måste bekänna att Linda Bengtzing inte hör till mina favoritet, men jag ska också gärna erkänna att hennes melodifestivalbidrag 2008 – ”(Se mig! Hör mig! Rör mig!) Hur svårt kan de va?” – hade schlagertycke.

Då gillar jag Nanne Grönwall bättre, och då verkligen inte bara för att jag har hört henne live på en socialdemokratisk partikongress. Vilken kraft hon hade, när hon sjöng ”Jag måste kyssa dig”!

Inte heller tycker jag att Elton John, här med ”Crocodile Rock”, är pjåkig.

Veckans TV-fråga var knuten till succéprogrammet ”Nöjesmassakern”. Där medverkade Åke Cato och Gösta Engström med massakrer på program av typen ”Trafikmagasinet”: deras version kallades för ”Rattmuffen”.

Sist tar vi veckans två (eller egentligen tre) barnanknutna frågor.

Veckans melodikryss avslutades nämligen med en tvådelad fråga. Djuret ur Walt Disneys version av ”Djungelboken” var gam. Och skådespelaren som medverkade i ”Bamse” var Olof Thunberg.

Personligen är jag dock ännu mer förtjust i Tom Paxtons ”Goin’ to the Zoo”, som vi här hörde i en finsk version med Elina Salo. Jag har massor med skivor med Tom i skivhyllorna, och hans ”What Did You Learn In School Today?” översatte jag själv till svenska för min sångbok ”Upp till kamp. Sånger för arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) – den svenska versionen heter ”Vad har du lärt dig i skolan i dag?”.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, meller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

En modern arbetarförfattare

30 maj 2008 8:35 | Politik, Prosa & lyrik | 49 kommentarer

Det skrivs fortfarande romaner i den arbetarförfattartradition, som var så unik för Sverige (och delvis övriga Norden) under 1930-talet och några årtionden efter andra världskriget, dessutom så vital. Maria Hamberg (född 1954) är i dag visserligen inte helt ensam om att skriva i den här traditionen, men visst studsar man nästan till, när man i sin hand får en debutroman med en kvinnlig metallarbetare som huvudperson.

Den bok jag syftar på heter ”Greklandssommaren” (Ordfront, 2008).

Till bokens allra bästa sidor hör skildringen av atmosfären, arbetsmiljön, arbetskamraterna, arbetet – bland annat att kröka järnrör – på en liten metallverkstad och då inte bara för att den här sortens industriarbetsplatser i dagens Sverige är mindre vanliga än under det 1950-tal, då jag själv sommarjobbade på liknande arbetsplatser. Men det är klart att mina egna erfarenheter hjälper mig att se, att Maria Hambergs arbetsplatsskildring är inkännande – i själva verket har hon själv jobbat både som svetsare och som järnverksarbetare.

Till ingredienserna i den här sortens romaner – de var mycket vanligare förr – brukar höra element av politisk eller facklig kamp, men denna ingrediens hittar man först i slutet av ”Greklandssommaren”, där ägarens son efter det att ägaren, Bergström, har tagit livet av sig, struntar i faderns livsverk, bara han får ut så mycket pengar som möjligt ur det, som det visar sig, konkursmässiga företaget.

En annan viktig linje hos proletärförfattarna från förr var att skriva utvecklingsromaner. Och en utvecklingsroman, fast med förhinder, är också ”Greklandssommaren”.

Bokens Betty har under en stor del av sitt liv levt i något som verkligen skulle kunna benämnas proletärt armod. Hon är frånskild och har som ensamförsörjare på en knapp lön försörjt sig och framför allt de sina: två döttrar och en son. Nu är barnen vuxna, och när också den yngste har flyttat hemifrån ger ett blygsamt arv efter mamma Betty möjlighet att flytta till en modern lägenhet.

Med all denna nya frihet och växande självkänsla vågar Betty saker som hon i åratal krampaktigt har hållit ifrån sig: hon inleder ett förhållande med arbetskamraten Axel, som sedan länge har åtrått henne. Tillsammans med honom upplever hon också sitt livs äventyr: hon gör sin allra första charterresa någonsin, till Grekland. Många av dagens unga, som har varit snart sagt överallt i världen, borde läsa det här avsnittet, om hur en människa som har saknat både medel och möjligheter upplever en veckas frihet i en helt annan miljö och i ett varmare klimat.

Axel vill att Betty och han ska flytta ihop, och den önskan finns nog också hos Betty. Det som händer med Bergstöm och verkstan får sedan Axel att agera snabbare än han kanske borde: Han har levt snålt och har en mycket rejäl sparad slant, så han föreslår nu Betty att de ska köpa ett litet hus i Grekland och leva där på hans besparingar.

Då slår Betty bakut; hon väljer att stanna kvar och tar ett jobb som rörkrökare på det nya lilla företag, som bildas på ruinerna av den nedlagda verkstan.

Och här kommer vi in på det som är problemet med ”Greklandssommaren”.

För Bettys beslut att säga nej till att leva på Axels besparingar kan nog knappast tolkas som feministisk självhävdelse.

”Greklandssommaren” har nämligen en annan, betydelsebärande handling, som jag hittills inte har relaterat, den om Bettys förhållande till sina barn.

Om det bara vore för den yngre av de båda systrarna, Emma, skulle kanske en så radikal frigörelse som den Axel föreslår vara möjlig.

Men där finns också Marianne med sitt äktenskap i en annan social miljö än Bettys och så Peter, som (på ett sätt som Hamberg inte riktigt lyckas förklara) har förvandlats till ett egoistiskt monster, ständigt beredd att utnyttja allt och alla, inklusive modern.

Och när de här båda barnens liv förenas i något som i många stycken är en veritabel katastrof, väljer deras mamma att stanna på sitt jobb, i sin lägenhet – och i deras närhet. Peter ska ha barn med Annika men vill inte ha något barn (och helst inte Annika heller). Då får Marianne, som inte kan få egna barn, idén att genomföra en anhörigadoption: Hon betalar brodern en rundlig summa för barnet, och tillsammans förmår hon och Peter Annika att skriva på de nödvändiga papperen.

Så i slutet av boken drar Betty lille William – han heter så – i barnvagn, medan Marianne och hennes man är i Vietnam för att adoptera en syster åt William.

Psykologin i Bettys krampaktiga fasthållande vid den här familjegemenskapen förstår jag inte riktigt. Men kanske är bakgrunden till hennes handlande skuldkänslor över att barnen blev som de blev. Fast det senare var ju, som framgår av boken, långt ifrån bara hennes fel.

En hälsning från Larserik Eriksson

29 maj 2008 15:15 | Barnkultur, Media, Politik | 14 kommentarer

Med posten fick jag en bok, som också innehöll en hälsning från författaren:

”Hej Enn

Jag ser i din blogg att du läser sagor för barnbarnen. Boken om Oskar är några år men kan fortfarande roa?

Ha det bra bland blommor och barnbarn.

Hälsningar

Larserik”

Avsändaren är Larserik Eriksson och boken, skriven och illustrerad av honom, heter ”Hus är gott, sa Oskar”.

Den upplaga Larserik skickade är En bok för alla-utgåvan från 1989. Men jag har också tillgång till originalutgåvan från 1970, utgiven av Rabén & Sjögren. Jag gav den 1972 till min dotter Kerstin, som älskade den högt och rent. Länge förvardes den på vinden här i Öregrund, men den är nedtagen igen – av Kerstin, som nu vill ha den tillgänglig för hennes Viggo och Klara, när de är på besök hos morfar och mormor.

Så tack för boken, Larserik! Men din Oskar är långt ifrån bortglömd här hos oss, når också en ny generation förtjusta ungar.

Larserik Eriksson är en mångsidigt begåvad person, barnboksförfattare och -illustratör, serieskapare, politisk cartoonist med mera.

När jag lärde känna honom, var han aktiv i Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF), och eftersom han var en lysande tecknare, var det helt naturligt att låta honom (och många andra uddiga tecknare) medverka på ledarsidan i Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var. Några exempel: I nummer 10 1983 förklarade en man i plommonstop: – Solidariteten måste göras avdragsgill om den ska bli lönsam. I nummer 16 1983 hade han en teckning av Ola Ullsten med en sprucken ballong, på vilken man kan se texten ”Liberalism”. I nummer 20 1983 hade han en karikatyr av Thorbjörn Fälldin, som fick säga: – Att sitta på långbänken och dagtinga – de är att regera de!!

Och på min recensionsavdelning Spegeln fick han i nummer 17 1983 kommentera radions ”Ring så spelar vi”: – Jo, Tellemar om han inte har Stravinskys divertimento ”Le baiser de la fée” så får jag väl ta ”Hammarforsens brus”. En annan teckning på samma avdelning men i nummer 16 1983 föreställde en konstnär: – Om man kunde rama in verkligheten skulle den nog vara omöjlig att sälja!!

I julnumret 1978 av Aktuellt i politiken (s) – nummer 21 – medverkade han med text och bild som upphovsman till det årets julsaga, ”Vad gör tomten om sommaren?”.

Jag ska nedan närmare presentera hans ”Hus är gott, sa Oskar”, men Larserik Eriksson gjorde långt fler barnböcker, värda beröm. Om hans ”Historien om den vita älgen Knut” (Rabén & Sjögrens Klumpe Dumpe-serie) skrev jag i julnumret 1979 av Aktuellt i politiken (s), att den ”är kort och gott fantastisk”.

Men alltså till ”Hus är gott, sa Oskar”:

Som så många andra små killar vägrar Oskar att äta. Men han är ovanlig i så måtto att han nobbar glass, tårta, köttbullar, prinskorv och bullar, sådant som de flesta andra barn slukar med förtjusning.

Hans mamma framhärdar ändå i att gå till affären och handla, och när hon kommer ut, finner hon, att Oskar, som hon har lämnat kvar i barnvagnen, under tiden har satt i sig en stor del av knuten; han sitter där och gnager på en tegelsten. Oskar äter hus!

Mamma och pappa blir förstås oroliga och tar honom till doktorn, som konstaterar: – Ett högst ovanligt fall. Men du tar ju tydligen ingen skada av denna konstiga mat!

Så Oskar får fortsätta med sin udda diet. Hans mamma lagar sålunda ungsvärmda tegelstenar med cementsås åt sin Oskar. Och när andra barn går till godisaffären, går Oskar till järnaffären och köper en strut blandade skruvar, som han mumsar i sig.

Allt det här leder honom tidigt in på en lukrativ yrkeskarriär: AB Riv & Bygg anställer honom för att – ja gissa vad! Dessutom får han bra betalt.

För pengarna köper Oskar ett hus till sin mamma och pappa.

Denna happy end förses dock med en typisk larserikerikssonsk knorr:

”Vårt hus är nog gott”, tänker Oskar ibland, ”men jag tror aldrig att jag kommer att äta upp det!”

Avslutningsvis: inte bara texten i den här boken är originell – även bilderna är drastiskt illustrerande.

Hemma med pappa

28 maj 2008 11:40 | Barnkultur | Kommentering avstängd

Kjell och jag har ont i halsen” (En bok för alla, 2008, i original på Natur och Kultur, 2004) med text av Carolina Bruce och bild av Ingela P Arrhenius handlar om en liten flicka som har lite, lite ont i halsen och därför får stanna hemma från dagis. Hemma är hon inte bara med pappa utan också med gosedjuret Kjell, som förstås också har ont i halsen. Det är egentligen Kjell som visar de första symtomen på halsont. Dessutom hostar han.

Den här historien innehåller en rad händelser, som alla dagisbarn och deras föräldrar känner igen från dagar, då man inte kan gå till dagis. Pappa kokar gröt till frukost men dottern – och särskilt Kjell – vill mycket hellre ha inlagda päron med glass plus vaniljrån. En pappa som är hemma med dottern och Kjell måste förstås också leka med dem: inte nudda golvet, doktor, kurragömma, tåg med husets stolar som säten. Äta lunch en sån här dag måste man göra i indiantältet. Och när pappa sen badar dottern, busar Kjell, så att pappa också ramlar i badkaret, med kläderna på!

Det är nog så att pappa till slut tycker att det är lite jobbigt. Men vid läggdags känner sig både Kjell och hennes ägarinna redan bättre i halsen, så det blir nog kanske dagis redan dagen därpå.

Bokens tjej är fem och ett halvt år, så det här kan nog bli en bra bok för jämnårige Viggo, som också han går på dagis.

Inte lätt att vara liten

28 maj 2008 11:35 | Barnkultur | Kommentering avstängd

En bok för alla strävar på med nya utgåvor av barnböcker. Den senaste, Holly KellersJakobs träd” (översättning Gun-Britt Sundström, 2008, tidigare utgiven av Berghs 2001), handlar visserligen om en mycket liten pojkbjörn, men jag tror nog att den skulle passa vår treåriga dotterdotter Klara perfekt. Den handlar nämligen om att vara minst och därför inte klara allt det där som storebrorsan och storasyrran klarar.

De korta texterna och de klara och vackra bilderna borde för övrigt kunna passa varje treåring. Boken handlar om alla de där vanliga förtretligheterna: att inte nå upp, att inte kunna ta sig högst upp i klätterställningen, att byxorna är för stora. Och om att det tar så lång tid att växa och bli större – aldrig, aldrig tycks lille Jakobs huvud nå över det där strecket pappa gjorde i äppelträdet, när han mätte familjens yngste.

”Jakobs träd” handlar om hur svårt det är att vänta och ha tillräckligt mycket tålamod – men också om att även små människor så småningom faktiskt växer.

Jag hade rätt om Sören Wibe

27 maj 2008 17:35 | Politik | 12 kommentarer

Så fort jag hörde talas om Sören Wibes avhopp från socialdemokratiska partiet, skrev jag ett inlägg som förutspådde det som nu har hänt: Wibe blir ledare för Junilistan. Du hittar mitt föregående inlägg här.

Jag beklagar hans steg. Själv skulle jag aldrig sätta mig i samma parti som folkpartister och kristdemokrater, hur mycket jag än har gemensamt med dem i den viktiga frågan om EUs överstatlighet.

Samtidigt har jag svårt att förstå en del av reaktionerna mot Wibe och Junilistan. Det parti Sören Wibe nu sätter sig i spetsen för är inte principiellt mot EU; däremot slåss det mot EUs tilltagande tendens att förlita sig allt mer på överstatlighet. Jag tvivlar på att en stor del av de kommentarer, där avsändarna blandar ihop de här två sakerna, beror på okunskap. Säkert ligger det en god portion taktiserande bakom de här kommentarerna.

Ett mycket viktigt tillfälle, där motståndet mot ännu mer av överstatlighet spelade en avgörande roll för resultatet, var folkomröstningen om svenskt inträde i EMU. Jag vill påminna om att inte bara en övertygande majoritet av svenska folket utan också av de socialdemokratiska väljarna bidrog till den stora nej-segern i den omröstningen. Det kan inte tolkas så att till exempel alla socialdemokrater som röstade nej också gav uttryck för att de önskade ett svenskt EU-utträde. Däremot var flertalet av oss som ledde Socialdemokrater mot EMU och av våra anhängare mot ännu mer av EU-federalism, här i skepnad av gemensam valuta och gemensam centralbank.

Sören Wibes avhopp och övergång till Junilistan är begripliga mot bakgrund av att majoriteten av den socialdemokratiska partiledningen och av de socialdemokratiska EU-aktörerna inte verkar vilja ta till sig den här lärdomen. Sålunda är partiets agerande efter Laval-domen något av ett präktigt självmål.

De allra okänsligaste – jag har sett exempel på s-bloggar – applåderar Sören Wibes avhopp från socialdemokratiska partiet; någon tycker till och med att andra likasinnade ska följa efter.

De här partivännerna verkar inte förstå med vilken eld de leker. Skulle människor som jag, som har ägnat hela sin yrkesverksamma tid (plus en god del av fritiden) åt att slåss för socialdemokratin, göra vårt gamla parti den största tjänsten, om vi lämnade detta parti och i stället anslöt oss till Junilistan? Junilistan förefaller att förstå politik desto bättre: Dess kansli har, anonymt, uppvaktat även mig med en bok och en pamflett.

Just nu lever socialdemokratin i opinionsundersökningarna högt på avskyn mot högeralliansregeringen.

Finns det några som tror, att de höga opinionssiffrorna är ett uttryck för väljarnas längtan efter att i det kommande EU-valet få rösta på ett federalistiskt och marknadsliberalt (s)-parti, kommer resultatet på valdagen att ge dem en stor överraskning.

Men snälla rara – det finns ju fortfarande tid att korrigera den här självmordskursen.

Varför då?

27 maj 2008 10:40 | Media | 5 kommentarer

Här i huset står P1 på hela dagen. Medan jag läser våra tre morgontidningar, lyssnar jag med ett halvt öra, ibland mer uppmärksamt, på ”Ring P1”. Där får man höra en skön samling av gnällspikar, rättshaverister och innehavare av käpphästar – och så en och annan alldeles normal mänsklig reaktion.

En av programledarena är Täppas Fogelberg. Många förargar sig på hans sätt att leda programmet: han jamsar inte med, gör provokativa kommentarer och sätter ibland etiketter av det slag jag gör ovan på dem han talar med.

Ibland är han obetalbart rolig. Som i dag.

En religiös man från Kalix ringer och säger att både israelerna och araberna borde sluta att använda vapen.

Täppas:

– Varför då?

Att ta farväl av en död – och att prisa ett liv tillsammans

26 maj 2008 14:18 | Musik, Politik, Trädgård, Ur dagboken | 8 kommentarer

Medan jag har allt färre släktingar (åtminstone här i Sverige), kryllar det av släktingar till Birgitta, några av dem med efternamnet Dahl, andra med förvärvade giftasnamn. Av de äldre i Dahl-familjen återstår i dag bara två, Karin och Olle, faster respektive farbror till Birgitta. Tyngdpunkten i släkten ligger nu på ett myller av kusiner med barn och barnbarn.

En av de här kusinerna, Elisabeth Schneider-Dahl (född 1 mars 1943), dog den 24 januari i år. Av giftasnamnet kan man ana, att hon bodde i Tyskland, där också begravningen ägde rum. Men hennes band till Sverige var starka, och i lördags gravsattes urnan på Norra kyrkogården i Stockholm.

Inom familjen Dahl är det kutym att, allt sedan barndomens familjeträffar, upprätthålla kontakterna. Alltså var vi inbjudna av Elisabeths döttrar, Birgit och Ann-Kathrin, att delta i urnnedsättningen, detta trots att vi – på grund av Elisabeths boende i Tyskland – inte har träffat henne särskilt ofta. Så i lördags morse tog vi därför tåget från Uppsala till Märsta och blev där upphämtade av Birgittas syster Karin Dahl-Strandin och hennes man Hans för vidare befordran i bil.

Norra kyrkogården är en mycket vidsträckt begravningsplats, dessutom väldigt vacker så här i försommartid. Den är inte så där flackt ödslig som många kyrkogårdar är: den är indelad i kvarter omgärdade av häckar och buskar och inte minst höga lövträd i vars kronor man hör fåglarna kvittra; det blommar och det grönskar överallt.

Ett fyrtiotal människor hade samlats för att ta ett sista farväl av Elisabeth, och ceremonin genomfördes helt och hållet som en familjeangelägenhet. Det religiösa ceremonielet utfördes av Kjell Petersson, en präst gift med Elisabeths syster Marianne. De båda döttrarna sänkte ned urnan i graven. Musiken kring detta, bland annat ”Jag vet en dejlig rosa”, utfördes av Ylva Magnusson, för närvarande violinist i Stockholmsfilharmonikerna; Ylva är dotter till Birgittas kusin Kjell. Sen la vi blommor på graven, för vår del en bukett med bland annat förgätmigej och liljekonvaljer, plockade av Birgitta i vår trädgård i Öregrund.

Därefter var vi inbjudna till minnesstund och lunch på Strömma krog på Värmdö. Vädret var vackert och vi hade gott om tid, så vi tog vägen över Vaxholm och stannade en stund för en kopp kaffe. Solen lyste också över Strömma krog, och medan vi väntade på att alla skulle anlända och lunchen serveras, satt vi utomhus och tittade på båttrafiken på Strömma kanal. Buffélunchen var vällagad och varierad, och när vi hade ätit färdigt, berättade flera av de närvarande minnen. Först i raden var Karin Dahl, 86 år gammal och därmed äldst i sällskapet.

De som ville och kunde var sedan välkomna att avsluta med en kopp kaffe eller the i Elisabeths sommarhus på Vindö. Jag har sällan varit i de här trakterna och slogs under bilfärden av hur mycket relativt vild natur det finns i ett så vidsträckt område så pass nära Stockholm; här och var ser man längs vägen dock blommande fruktträd som lämningar efter för länge sedan försvunna torp.

På en vindlande och bitvis ganska brant skogsväg tar man sig fram till Elisabeths sommarhus, beläget högst uppe på ett krön med utsikt över blånande havsytor. Eftersom den allra yngsta generationen i den dahlska familjen finns med, känner jag en krypande oro över att något barn ska komma allt för nära branten ner mot havet. Vid kaffet söker sig prästen, Kjell Petersson, till mig och tar upp flera intressanta politiska teman. Vi kommer också in på musik, och det visar sig att han har hört Pete Seeger live vid Världskyrkomötet i Uppsala 1968 och, i anslutning till detta, på Värmlands källare.

På hemvägen får vi med oss också faster Karin i bilen. Vid 86 års ålder är den här kloka och radikala damen fortfarande aktiv i Kvinnor för fred, demonstrerar också regelbundet på Stora torget i Uppsala. Gissa vad hon tyckte jag borde skriva om på min blogg!

Hasse och Karin ska vidare till sin sommarstuga i Gästrikland och tar oss, på vägen dit, till vårt hus i Öregrund, där Birgitta har förberett middag. Hon bjuder på lammstek gjord som rostbiff med mycket vitlök och örtkryddor från vår egen trädgård. Till det får vi en kall grönsaks- och bönsallad. Det blir också efterrätt: tranbär med vispgrädde. Gudomligt gott alltsammans!

Ända sen förra året har vi haft fortlöpande trassel med vår motorgräsklippare. Den har varit inlämnad på översyn över vintern, och när vi får den tillbaka, har delar av gräsmattan hunnit förvandlas till äng. Den gick att få i gång när vi fick hem den, men nu, när jag vill börja klippa, är det stört omöjligt att få i gång den igen. Jag prövar de vanliga sakerna som att plocka ut och göra rent tändstiftet, men ingenting hjälper. Sen går den plötsligt i gång och går i en kvart – varefter den lika plötsligt tvärdör. Sen hjälper ingenting.

Hasse, van bilist och under många år bussförare, försöker också, först utan att lyckas. Sen klämmer han till kabelfästet runt tändstiftet och si: fanskapet går i gång.

Nästa dag lyckas jag, efter några försök, få i gång den igen, men när jag för en kort stund är tvungen att stanna den för att flytta undan några trädgårdsstolar, blir det stopp igen. Jag försöker och försöker, och efter en stunds vila lyckas jag faktiskt få i gång den igen. Jag har under tiden fyllt på mer bensin och är nu fast besluten att inte stanna den förrän det är dags att fylla på mera.

Jag har hunnit klara större delen av vår väldiga gräsmatta – tomten är på över 2000 kvadratmeter – när den plötsligt, i ett parti med mycket högt gräs, tvärdör igen. Jag fyller på mer bensin och gör rent underredet från gräsgegga, men den här gången går det definitivt inte att få i gång den igen. Nu tar det emot, när jag försöker dra ut startsnöret, så jag befarar det värsta.

Vår reparatör är på utlandssemester.

Vi har också en laddbar elektrisk klippare, men den klarar bara fullkomligt löjligt små ytor, när gräset är så här högt. Så jag får väl klippa en snutt varje dag ett tag fram över. Åtminstone till dess att vi har hunnit skaffa oss en ny fungerande motorgräsklippare, gärna med elstart.

Finalen i det gräsklippningsdrama jag skildrar ovan äger rum under söndagen, då det är Mors dag. Men dess förinnan har jag förstås gjort det där som verkligen inte är någon plikt utan en stor glädje: firat mor i huset.

Jag går upp tidigt och gör smörgåsbakelser – det eller smörgåstårta är ett måste på födelsedags- samt mors- och farsdagsmorgnar i vår familj. Jag använder skivor av mörkt osötat fullkornsbröd och gör bakelserna matiga och goda med bland annat rostbiff, spansk skinka, lightmajonnäs, två sorters bredbar ost, paprika, tomat, bostongurka, pepperoni, pepparrotsvisp, rostad lök och rädisor från Birgittas växthus. Smörgåsbakelserna blir så stora att de räcker till två luncher också.

Jag uppvaktar Birgitta med en bunt böcker och en jättebukett som jag har plockat ute i trädgården: blommande kvistar av körsbär och syren, tulpaner i harmonierande färger, narcisser, humleblomster.

Och så lagar jag mat och diskar hela dagen, detta trots att vi annars har en regel som vi ganska strikt följer: man lagar mat varannan dag, och den som inte lagar maten diskar.

För oss är Mors dag och Fars dag ett sätt att visa varann uppskattning, att tacka för ett långt och fint liv tillsammans.

Tids nog kommer det där jag började med i dag: begravningen.

Melodikrysset nr 21 2008

25 maj 2008 18:43 | Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 12 kommentarer

Veckans melodikryss var, som Eldeman sa, svårt. Ett svar, på V 7 + L 13, har jag inte riktigt lyckats klara. Kompositörens namn måste vara Ted, och eftersom det var Anders Berglund som spelade, bör det röra sig om Ted Gärdestad. Men jag kände inte igen melodin. Det finns ett par låttitlar med Ted som upphovsman, som passar in på ledtråden att det var titelns tredje ord som skulle passa in: ”Snurra du min värld” och ”Kom i min fantasi”, så jag gissar, att svaret ska vara min. Men det är alltså en gissning.

Låten som Framåt Fredag-gänget hade gjort om till att handla om allergi, handlade rimligen i originalversion om ett finger. Det här var ingen melodi som hade fastnat i mitt musikminne, men Lotta Engberg, som parodierades, har väl gjort en låt som heter ”Ringen på mitt finger”?

Filmatiseringen av Jan Guillous ”Arn” har jag inte sett och tänker inte se heller. Inte ens för att få höra ledmotivet ”Snö” med Laleh, detta trots att jag gillar henne mycket bättre än Guillou.

I dag var det helt klart att jag hade lättast med den äldre musiken.

Olle Bergmans ”Sjung och le” (1955) minns jag från min tonårstid.

Hoagy Carmichaels ”Star Dust” känner folk i min ålder också igen.

”Amazing Grace” har jag själv i flera bra inspelningar – dock har jag den inte med Helmut Lotti; honom har jag över huvud taget inte på skiva.

Också ”Proud Mary” har jag på skiva, dock inte med Ike och Tina Turner, fast det här var en riktigt bra version.

Månstrålar klara” (Tantis serenad) vill jag minnas att jag har hört med Bertil Boo.

Vi hörde vidare finalen ur operetten ”Geishan”, mer känd under namnet ”Tehuset Augustimånen” – det är där handlingen utspelar sig.

Till mina gamla favoriter hör Svante Thursesson, som jag också har hört live. Inte heller Lisa Nilsson, som han sjunger duett med i ”Solen i maj”, är fy skam.

Och som jag tidigare har skrivit, gillar jag också Eva Dahlgren, som vi här hörde göra sin ”Om jag skriver en sång” i Melodifestivalen 1979.

Så sent som i 2006 års melodifestival kunde vi höra Rednex i den medryckande låten ”Mama Take Me Home”.

* * *

Som många andra såg jag finalen i Eurovision Song Contest i går kväll – man måste ju rusta sig för kommande melodikryss. Jag har sett semifinalerna också, och nu har jag alltså tre gånger fått höra vinnarlåten från Ryssland – men det märkliga är att jag inte minns ett spår av den. Det svenska bidraget med Charlotte Perrelli, som jag i och för sig heller inte höll tummarna för (jag hittade över huvud taget inget att hålla tummarna för), hade åtminstone en refräng som fäste sig i minnet. Jag konstaterade än en gång, att jag inte har den blekaste aning om varför folk röstar på det ena och inte på det andra i det här spektaklet, där normen nu är att man ska sjunga på engelska och göra en scenshow med mer utanverk än musik. Heder åt bidrag som Kroatiens, som åtminstone avvek något från den alltför lika mängden!

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset dröjer

24 maj 2008 6:59 | Ur dagboken | 2 kommentarer

I dag har jag annat för mig på melodikrysstid: är på en gravsättningsceremoni.

Så småningom, på lagom avstånd från detta, ska jag lyssna på Melodikrysset på webben. Prognosen är att det sker på söndag.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^