Pressgrodor

31 augusti 2006 17:12 | Citat | Kommentering avstängd

Hittat i Journalisten nummer 22 2006:

”Var tredje död är rattfull”

Rubrik i Dagen

”Hundratals människor protesterade i går mot Israels bombningar i Brunnsparken.”

Göteborgs-Posten

Bluesklassiker från Smithsonian Folkways

30 augusti 2006 21:09 | Musik, Politik | 1 kommentar

Jag skrev här om dagen om en samlings-CD från Smithsonian Folkways med klassiska afroamerikanska ballader.

2003 utkom i samma serie två samlings-CD ur bolagets blueskollektion, ”Classic Blues from Smithsonian Folkways Recordings” (SFW CD 401 34) och ”Classic Blues Vol 2 from Smithsonian Folkways” (SFW CD 401 48). Båda är högst hörvärda.

Ursprungsbolaget Folkways med sina båda föregångare Disc och Asch fick så småningom en mycket stark utgivning av blues, detta utan att ägaren, Moses Asch, egentligen – åtminstone till att börja med – prioriterade just blues. Hans utgivning spände över talskivor (dokumentärer, politik, teater, poesi med mera), autentiska ljud från naturen så väl som gatan, avantgardistisk konstmusik, world music bokstavligen från hela världen, jazz, amerikansk folkmusik inklusive old-time, bluegrass, jiddish, cajun och singers-songwriters med anknytning till först amerikansk folkmusik, på slutet även till rockmusik.

Det är nästan häpnadsväckande att notera, att när Moe Asch först spelade in en av dem som skulle bli en av de allra främsta artisterna på hans skivbolag, Leadbelly (Huddie Ledbetter) – bland det inspelade fanns blues – valde han att till att börja med ge ut en barnskiva med sin nyförvärvade artist. Senare kom alltså Leadbelly att bli en Folkways´ stora artister inom blues- och folksånggenrerna.

Likväl kom en rad av de stora bluesartisterna att spela in skivor på Folkways. I någon mån hade det väl att göra med att Folkways obestritt var tidens stora folkmusikbolag. Men det finns ytterligare en förbindelselänk, som delvis har att göra med samma sak: Folkways stora amerikanska folkmusikartister, vita sådana som Pete Seeger, Woody Guthrie, Cisco Houston och på den tiden även Burl Ives, stod alla till vänster – de var engagerade i projekt som The Almanac Singers, Peoples´ Songs och Sing Out! Magazine. De, liksom Lomax Sr och Jr, som hade upptäckt artister som Leadbelly, var självklart antirasister. Flera svarta artister – Leadbelly, Big Bill Broonzy, Sonny Terry, Josh White – kom följaktligen också att tillhöra samma sångvänster och började ge ut skivor på Folkways.

Kanske ännu viktigare var att de stora vita folksångartisterna gärna uppträdde tillsammans med svarta artister på caféerna i Greenwich Village. (Pete Seeger uppträdde till exempel tillsammans med Sonny Terry, Willie Dixon & Memphis Slim och andra.) Det bidrog till att ge de svarta bluesartisterna en ny, vit publik – och till att sätta fart på Folkways´ skivförsäljning med de här artisterna.

Moe Asch fick blodad tand och expanderade kraftigt Folkways´ bluesutgivning. Blueskännare som Frederic Ramsey Jr, Harold Courlander och Samuel (Sam) Charters knöts till bolaget och gjorde resor, som resulterade i omfattande fältinspelningar, som i sin tur resulterade i dokumentära skivor som speglade deltablues, New Orleans-blues och så vidare eller i soloskivor med nyupptäckta eller återupptäckta bluesartister. Ett och annat, som Sam Charters´ inspelning av ”Lieutnant Blues” med Barrelhouse Buck (Thomas McFarland), har lite darrigt ljud – men vilken spelglädje! Och det allra mesta är faktiskt också rent tekniskt bra.

Definitionen av vad som är blues och därför hör hemma på just bluesskivor är ibland kanske väl vid på de här båda CDna. Vera Halls ”Black Woman” är kanske mer Folk än Blues – men låt gå då för folkblues. Lucinda Williams´ ”Make Me a Pallet on Your Floor” har en skepnad, som kanske inte riktigt hör hemma i bluesgenren – fast kombinationen av 12-strängad och 6-strängad gitarr är fin. Frågan är också, om ”Vestapol” med Elisabeth Cotten hör hemma i just en bluesantologi. Men hennes vänsterhänta spel på en uppochnervänd gitarr är intressant. och hennes spelteknik tillämpas också av andra bluesartister på den här skivan (Son House och Big Joe Williams).

Både Son House och Big Joe Williams är deltabluesartister.

Son (Eddie James) House kom från Mississippi och spelade in skivor i slutet av tjugo- och början av trettitalet. Sen glömdes han bort men återupptäcktes 1941 av Alan Lomax. Han är en duktig gitarrist och har en relativt mörk röst. Här representeras han av ”Country Farm Blues” och ”I Ain´t Gonna Cry No More (Depot Blues)”.

Också gitarristen David Honeyboy Edwards från Mississippi var en av Alan Lomax´ upptäckter, men den ”Big Fat Mama” han gör här är en sen inspelning (1979). Han gör dessutom ”Pony Blues”.

Big Joe (Joe Lee) Williams kom också från Mississippi, men han drog vidare till New Orleans, St Louis, Chicago, den amerikanska västkusten och Europa. Hans gitarrteknik är distinkt och tekniskt, samtidigt som hans gitarr får en speciell klang av extra stängar. På den första av de här båda CDna har han med ”Don´t Leave Me Here”.

Vida underlägsen spelteknik (också på gitarr) har Williams´ gamle spelkompis (också han från Mississippi) John Wesley ”Shortstuff” Macon i ”My Jack Don´t Drink Water No More”.

En av dem som en av Folkways´ talangscouter, Frederick Ramsey Jr, hittade i Mississippi var gitarristen Cat Iron (William Carradine). Roligare än själva låten, ”Jimmy Bell”, är den historia som berättas i anslutning till den: om hur nordstataren Ramsey (och andra av hans slag) missuppfattade Cat Irons (och andra likars) sydstatsdialekt och transkriberade låttitlar och texter alldeles galet. Cat Iron kan även höras i ”Poor Boy a Long, Long Way From Home”.

Från Mississippi kom också K C Douglas, som dock huvudsakligen kom att verka i Californien. Jag gillar hans gitarrteknik och utpräglade bluesrytm, som man kan studera i ”Mercury Blues”.

I St Louis återupptäckte Sam Charters gitarristen Henry Townsend (bördig från Mississippi). Charters spelade in ”I Asked Her If She Loved Me” med Townsend, sång och gitarr, och Tommt Bankhead, gitarr.

Även The Chamber Brothers (George Chambers, bas, Willie Chambers, gitarr, Lester Chambers, sång, Joe Chambers, gitarr, och Brian Keenan, trummor) kommer ursprungligen från Mississippi. Med sitt tunga komp (”Oh Baby, You Don´t Have to Go”), sin bluesmusik av chicagotyp och sin gospelartade sång (”Down In the Alley”) är de inte alldeles lätta att placera i ett bestämt bluesfack.

Bra men en smula svårkategoriserad är likaledes pianisten Roosevelt Sykes med smeknamnet ”The Honeydripper”. Han kom ursprungligen från Arkansas men övade upp sitt pianospel främst i St Louis´ nöjesvärld. Senare blev han känd i Chicago. Det finns något insmickrande, honungsdrypande i hans spel men detta är smittsamt tilldragande; ett exempel är jazzbluesen ”Ran the Blues Out of My Window”. Jag lyssnar också gärna på ”44 Blues”.

Den pianoblues, som man ibland benämner New Orleans-blues, exekveras här av Champion (William Thomas) Dupree. Han spelar ”Clog Dance (Stomping Blues)”.

Pianisten Little Brother (Eurreal) Montgomery kom visserligen från Louisiana men hamnade så småningom i Chicago, där han gjorde stor succé på klubbscenerna, likaså en central gestalt inom chicagobluesen. Jag lyssnar gärna på hans ”Vicksburg Blues” och ”Farre Street Jive”.

Centrala inom chicagobluesen var också paret Memphis Slim (John Len Chatman), piano, och Willie Dixon, bas. Dem kan man höra i den boogie woogie-artade ”Joggie Boogie” och i ”Beer Drinking Woman”. ”Just A Dream” gör Memphis Slim ensam på piano.

Som representanter för texasblues finns här, förutom Leadbelly, som jag ska återkomma till nedan, (Sam) Lightnin´ Hopkins, som fick sitt smeknamn, när han spelade gitarr ihop med trummisen Thunder Smith: Thunder and Lightnin´. Förmodligen har han lärt sig betydligt mer av en annan texansk blueslegend, Blind Lemon Jefferson, som han också spelade ihop med. Sam Charters återupptäckte Lightnin´ Hopkins och spelade in honom för Folkways. Som exempel finns här ”Come Go Home With Me” och ”Tell Me, Baby”.

Pink (Pinkney) Anderson, som jag personligen inte tidigare har lyssnat på, hör hemma inom piedmontbluesen. Ursprungligen var han balladsångare, men han sjöng även blues. ”Boll Weevil” hör ju egentligen inte hemma i bluesgenren, men hans version här har faktiskt bluesig musik. ”That´s No Way to Do” är en piedmontstandard nlues, där man kan studera hans fingerpicking.

I piedmonttraditionen får man väl även placera Rev Gary Davis. Han är en utmärkt gitarrist, men själv skulle jag knappast placera hans ”Candy Man” i bluesgenren.

Till peidmontbluesen kan man hänföra även Josh White; ett exempel är hans ”Jelly, Jelly”. Men hans stil är så särpräglad, att den nog får anses vara hans egen: Hör jag hans gitarrspel eller sång, känner jag omedelbart igen dem som hans. Lyssna till exempel på hans briljanta gitarrspel i ”Carless Love”!

Verkligt udda i bluessammanhang är country- eler bluegrassartisten Roscoe Holcomb från Kentucky. Jag har honom på skiva på hans originalområde (”mountin songs”) och vet, att han både kan sjunga och spela banjo respektive gitarr. Men tydligen kan han sjunga blues och spela bluesgitarr också. Här gör han, med den äran, ”Graveyard Blues”.

Den andra av de båda CDna ger plats också åt en tämligen okänd bluesartist:

Warner Williams, född 1930, kommer från en av Washingtons förstäder och är mest lokalt känd. Därför blev Williams´ ”Step It Up and Go”, ett stycke boogie woogie-artad blues med Williams, sång och gitarr, samt Jay Summers, munspel, en positiv överraskning.

De kvinnliga bluesartisterna i den här samlingen är inte lika många som de manliga, men de är utmärkta. Vera Hall, Lucinda Williams och Elisabeth Cotton har jag redan nämnt ovan på grund av att de är svåra att genreplacera – vilket inte hindrar att de är hörvärda.

Etta Bakers ”One Dime Blues” är rent instrumental men värd att nämnas för hennes gitarrspel.

Edith North Johnson från St Louis har en snygg röst. I ”Nickel´s Worth of Liver” ackompanjeras hon av Henry Brown på piano; Brown var en ”barrelhouse piano player”. Det här paret återkommer på den andra CDn med ”Little Drops of Water”.

En hörvärd kombination är också Nora Lee King, sång, och Mary Lou Williams på piano i ”Blues – Until My Baby Comes Home”.

Jag är slutligen mycket glad över att Barbara Dane, en av grundarna av vänsterradikala i Smithsonian Folkways numera ingående Paredon Records och själv en utmärkt jazz-, folk- och bluessångerska, finns med i den här samlingen. Hennes bidrag heter ”Way Behind the Sun”; hon ackompanjerar sig själv på gitarr. Smithsonian Folkways borde ge ut henne på separat CD.

Vilka väljer Smithsonian Folkways att öppna den här samlingen med? Jo, två av Folkways´ trotjänare, parhästarna munspelsvirtuosen Sonny Terry (Saunders Terrell), även sång, och Brownie (Walter Brown) McGhee, gitarr. McGhee, född i Tennessee, levde och verkade dock liksom Terry mest i New York. Hans bluesstil är närmast Piedmont fingerpicking. Det är helt i sin ordning, att Terry och McGhee placeras först i en folkwayssamling – möjligen tycker jag, som har mängder av skivor med det här paret, att det finns mycket annat än just ”Old Jabo” (där dessutom Gene Moore spelar trummor), som lika gärna kunde ha fått inleda den här bluesklassikersamlingen. Så är till exempel ”Dark Road” med samma artister och samma instrumentfördelning (båda sjunger dock), som inleder CD 2, en bättre låt. På den första CDn finns vidare med McGhee, sång och gitarr, och Terry, munspel, ”Rising Sun”.

Ett kul extranummer är ”The Woman Is Killing Me” med Sonny Terrys Washboard Band, vars medlemmar (ur familjen?) är okända.

Nummer två i raden av folkwaysartister är Big Bill (William Lee Coonley) Broonzy. Hans gitarrspel i till exempel ”Mule-Ridin´ Blues” och i ”When Things Go Wrong (It Hurts Me Too)” är snyggt. Broonzy kom från Mississippi men hade sin karriär omväxlande i New York och Chicago.

Som nummer tre hamnar paret Memphis Slim (John Len Chatman) och Willie Dixon, som jag redan har behandlat under chicagobluesavsnittet.

Och vad vore ett folkwaysurval utan Leadbelly (Huddie Ledbetter), vars skivutgivning på bolaget jag nämnde i starten? Leadbelly ambulerade i ungdomen mellan födelsestaten Louisiana och Texas, där han satt i fängelse (och räddades av Lomax den äldre till att bli hans chaufför). Lomax upptäckte hans talanger som sångare och gitarrist (12-strängad gitarr); till dem Leadbelly har spelat ihop med hör Blind Lemon Jefferson, en annan känd företrädare för bluesens texasskola. Folkways etablerade Leadbelly som skivartist, men hans stora framgångar kom egentligen först efter hans död 1949, främst genom de insjungningar Pete Seegers grupp The Weavers gjorde av hans låtar. I den här samlingen representeras Leadbelly av ”Leaving Blues”. Också ”Blues – Until My Baby Comes Home” är utmärkt.

Slutpunkt för den första CDn – som får blir slutpunkt även här – är en skitbra inspelning gjord av två folkwaysartister, som normalt inte uppträdde tillsammans, Leadbelly och Josh White. Låten heter ”Don´t Lie Buddy”. Den är helt suverän, särskilt i den snabba refrängen.

Afroamerikanska ballader

29 augusti 2006 18:23 | Musik, Politik | 1 kommentar

Jag har tidigare berättat om Smithsonian Folkways som guldgruva för amerikansk vänstermusik, även folkmusik, blues, bluegrass och en rad besläktade genrer. Smithsonian Folkways har gjort en rad samlings-CD med olika temata och med material hämtat från de olika ingående skivbolagen, Folkways, Cook, Dyer-Bennet, Fast Folk, Monitor, Paredon och nu även Collector Records.

Senast har jag skaffat och lyssnat på ”Classic African-American Ballads” (Smithsonian Folkways SFW CD 40191, 2006), som är så bra, att den utan tvivel kommer att locka lyssnare till originalskivorna (av vilka jag själv har rätt många); är de utgivna under den nutida etiketten Smithsonian Folkways, kan de beställas via skivhandeln här i Sverige – är det fråga om skivor från något av de underliggande bolagen, går det alltid att beställa dem på nätet via Smithsonian Folkways hemsida.

I urvalet ingår sånger, ibland flera, med förnämliga svarta artister, som Leadbelly, Memphis Slim & Willie Dixon, Sonny Terry & Brownie McGhee, Snooks Eaglin, Big Bill Broonzy och Josh White, som alla spelade in skivor för Folkways. Dessutom har Smithsonian Folkways valt några inspelningar av afroamerikanska ballader också med ett par av bolagets vita stjärnor, Woody Guthrie och Dave Van Ronk. Varför i så fall inte också Pete Seeger, en av de övriga vita förvaltarna av den här genren, eller Burl Ives, båda folkwaysartister, är med i urvalet är svårt att veta. Båda nämns dock i Barry Lee Pearsons 34-sidiga CD-häfte.

Men strunt samma – CDn är tillräckligt bra ändå.

Det händer att afroamerikanska ballader har brittiska ballader som berättelseförlaga – ballader är alltid berättande – eller musikalisk utgångspunkt. Brittiska rötter lär till exempel ”St. James Infirmary” ha. Här har den fått suverän form av Snooks (Fird) Eaglin, sång och gitarr. Ett annat exempel på brittiska rötter är ”Gallis Pole” med Leadbelly (Huddie Ledbetter), sång och tolvsträngad gitarr, också den ett mycket bra nummer på skivan.

Som Barry Lee Pearsons påpekar i det medföljande häftet, handlar många av de afroamerikanska balladerna liksom de gamla brittiska om död och katastrofer. Sångerna handlar ofta om verkliga händelser. De två först nämnda är även vad Barry Lee Pearson kallar ”occupational ballads”:

”John Henry” – här i en utmärkt inspelning av Sonny Terry (Saunders Terrell), sång och munspel, Brownie McGhee (Walter Brown McGhee), gitarr, och Gene Moore, trummor – tar ihjäl sig med sin hammare.

I ”Casey Jones” – här handlar det om originalsången, inte Joe Hills omdiktade variant – kör huvudpersonen ihjäl sig med sitt lok; K C Douglas står för tolkningen.

Och ”The Titanic”, här med Pink (Pinkney) Anderson, handlar förstås om fartygskatastrofen den 14 april 1912.

”The Titanic” klassificeras därför tillsammans med ”White House Blues” av Barry Lee Pearsons som ”event ballads”, ett välkänt tema för ballader världen över. ”White House Blues” med Earl Taylor and the Stony Mountain Boys avviker förresten musikaliskt från resten av materialet på den här CDn genom att vara bluegrass, bra sådan.

”Staggerlee”, ”Luke and Mullen”, ”John Hardy”, ”Duncan and Brady” och kanske även ”Louis Collins” är med Barry Lee Pearsons terminologi ”bully ballads”, alltså ballader om tvekamp mellan tuffa killar eller rent av översittartyper.

Stackolee i ”Staggolee” eller ”Stackolee” skjuter Billy. John Caphas, sång och gitarr, och Phil Wiggins, munspel, gör en hörvärd version.

”Luke and Mullen”, framförd av Horace Sprott, handlar om två lokala tuffingar.

”John Hardy”, snabb att ta till både knytnävarna och pistolen, skjuter en arbetskamrat i spelsammanhang. Leadbelly framför sången kraftfullt med ackomanjemang av eget dragspel.

Dave Van Ronk, sång och gitarr, gör en bra version av ”Duncan and Brady”, som utspelas bland prostituerade.

John Jackson, sång och gitarr, gör slutligen en sång av Mississippi John Hurt, ”Louis Collins”.

Till den näraliggande kategorin ”murder ballads” hänför Barry Lee Pearson tre sånger, där morden alla har svartsjuka som bakgrund:

Den mest berömda av dem är ”Frankie and Johnny”, som Big Bill Broonzy (William Lee Conley Broonzy) gör full rättvisa. (Sången har många andra namn, till exempel ”Frankie and Albert”.)

Utmärkt är också ”Delia´s Gone” med Josh White Jr; sonens sångstil ligger nära faderns.

Legendaren Woody Guthrie, sång och gitarr, gör ”Bad Lee Brown”.

Ytterligare ett steg i riktning mot skurkaktighet tar ”outlaw ballads”. Till den kategorin hänför Barry Lee Pearson två sånger:

Dels ”Railroad Bill”, om en tjuv med mera som sköt en sheriff. Den tidigare nämnde John Jackson, ackompanjerad av sin egen gitarr, är hörvärd även i den här låten.

Dels ”Betty and Dupree” i en suverän version av Josh White, sång och gitarr. Dupree rånade en juvelbutik och sköt en pinkertonagent.

”The Race of Jim Lee and Katy Adams” klassificerar Barry Lee Pearsons som ”racing ballad” – den handlar om en ångbåtstävling. Sjunger och spelar munspel gör Jazz (William McKinley) Gillum, ackompanjerad också av Memphis Slim och Arbee Stidham. Till samma kategori hör ”Stewboll”, där det handlar om hästkapplöpning. Det är fråga om en mycket bra inspelning med Memphis Slim (John Len Chatman) på piano och Willie Dixon på bas.

”Lost John” och ”Old Railey” är fängelsesånger om förrymda fångar. ”Lost John” framförs mycket riktigt av fångar från Ramsay and Retrieve Farms i Texas, inspelade av Pete Seeger, Fred Hellerman och John Lomax Jr. ”Old Riley” sjungs av den före detta fängelsekunden Leadbelly, som ackompanjerar sig själv på gitarr; John och Alan Lomax fick 1934 honom fri.

”Boll Weevil” och ”Mouse on the Hill” karaktäriserar Barry Lee Pearson som ”comic ballads”. Pink Anderson, sång och gitarr, är värd att lyssna på i ”Boll Weevil” liksom Werner Williams, sång och gitarr, i ”Mouse on the Hill”.

Som framgår av ovanstående utspelas berättelserna i de afroamerikanska balladerna till stor del bland människor och i miljöer, som man brukar hänföra till samhällets mörka sidor. Flera av de nämnda och redan kategoriserade balladerna skulle också, med Barry Lee Pearsons terminologi, kunna hänföras till kategorin ”bad man ballads”. Några av texterna kan sägas vara subversiva mot det etablerade samhället, i allmänhet utan någon tydlig politisk tendens men ändå på sitt sätt protestsånger – de handlar ju om de amerikanska negrernas oftast inte självvalda levnadsvillkor.

Flera av de nämnda svarta sångarna – bland dem Leadbelly, Big Bill Broonzy och Josh White – h a r dessutom spelat in uttalat politiska och samhällskritiska sånger. På Folkways förstås.

En röst på Fi kan ge oss vårdnadsbidrag

28 augusti 2006 14:37 | I skottgluggen, Politik | Kommentering avstängd

Ju mer jag studerar de borgerliga partiernas egna och högeralliansens gemensamma förslag, desto mer vämjelig ter sig den politiska kursändring av Sverige, som blir en följd av en borgerlig valseger.

Jag har tillräckligt lång erfarenhet av moderater för att inse att de – vad de än säger – inte är något parti för arbetare. Så snart valet väl är vunnet – bevare oss för det! – kommer alla nyliberalerna framkrypande igen.

Centern, det gamla folkrörelsepartiet där det fanns många jag respekterade, står i dag i många frågor till höger om moderaterna. Hur står Anders Ljunggren, Olof Johansson och Helena Nilsson ut med den kursändring deras parti har genomgått, inte bara i fråga om kärnkraftspolitiken utan också rent ideologiskt?

Kristdemokraterna är, med sina mörkblå åsikter om till exempel familjepolitiken, åtminstone ett konsekvent konservativt parti.

Folkpartiet, förr ett socialliberalt parti, har i fråga efter fråga närmat sig det danska parti, som inadekvat nog kallas Venstre. Och nu senast har partiet, med sina stolta traditioner på jämställdhetsområdet, lagt sig platt för KDs urreaktionära förslag om kommunalt vårdnadsbidrag. Skäms ni inte, ni folkpartister som kallar er socialliberaler och feminister?

Men nu vet vi, vad vi får, om olyckan skulle vara framme och valet resultera i en borgerlig regering.

Så jämnt som opinionsläget är, kan Gudrun Schyman och hennes Fi mycket väl bli den faktor, som ger oss den högerregering, på vars program det finns vårdnadsbidrag.

Tro på en gammal politisk räv: Det finns ingenting, absolut ingenting som tyder på att Fi lyckas ta sig in i riksdagen.

Det är möjligt, att Fis sympatisörer anser, att den jämställdhetspolitik och den feminism till exempel socialdemokraterna och vänsterpartiet står för inte är tillräckligt långtgående. Men när man ska rösta, måste man också kunna väga för och emot de realistiska alternativen, vänstersidan respektive högersidan.

Fis sympatisörer vill jag därför uppmana att rösta så, att deras röster inte leder till införandet av ett kommunalt vårdnadsbidrag. De ska alltså inte lägga sina röster på Fi.

Söndag natt med reprisen av melodikrysset 34

28 augusti 2006 0:30 | Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag har ju redan berättat, att jag inte kunde lösa melodikrysset som vanligt på lördag förmiddag. Så det blev uppesittning sent på söndag i stället. Och det gick ganska lätt att lösa veckans kryss, faktiskt.

Inte så att Linda Bengtzing hör till den kategori artister (artister?), som jag brukar lyssna på. Men hennes ”Jag ljuger så bra” hörde jag faktiskt i melodifestivaluttagningen – och skrev ner på bloggen, om jag inte minns fel.

Däremot finns Kent (”Vi mot världen”) i mina skivhyllor.

Och Magnus Ugglas Fula gubbar i sin här förvanskade form var heller inte så svår att identifiera.

Giuseppe Verdis Aida hör förstås till det jag har sett och hört på Operan, och Loa Falkmans röst (här i ”Vandraren”) var också lätt att känna igen.

En helt omöjlig fråga för mig, som aldrig ser på TV 3 eller på dokusåpor, var förstås Club Goa, men med två av tre bokstäver och den indiska touchen i musiken samt koll på Google klarade jag det också.

Däremot var det lätt att lista ut, att ”Sjunde himlen” med Sickan Carlsson, Hasse Ekman och Gunnar Björnstrand skulle ge bussresa till Italien – jag har sett filmen på TV ett par gånger och minns handlingen.

Och för att övergå till den andra långfilmen: musiken var hämtad ur Notting Hill, som ju – vilket Anders Eldeman gav som ledtråd, är en stadsdel i en europeisk storstad, närmare bestämt London.

Ännu mera film: en riktig höjdare är sång- och dansfilmen Singin´ in the Rain med Gene Kelly och Debbie Reynolds – den har jag till och med som video.

Sitting Bull förekommer i Irving Berlins musikal ”Annie Get Your Gun”.

Allra sist det äldre schlagermaterialet.

I den melodi, där Eldeman efterlyste ”figurer”, kom jag först ihåg textraden ”ja den ska vi knyta upp svansen på”, och så kom jag på titeln ”Trolljazzen”, som gav det sökta ordet troll.

Och Sigge Fürst var det som sjöng ”Hjälp till att göra ett roligare Sverige”.

***

Om du med hjälp av Google har hamnat här under letande efter rätt lösning till senaste melodikrysset, föreslår jag, att du går direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, och går till senaste lördag.

Uppdragsvecka

27 augusti 2006 18:08 | Film, Helga Henschens Vänner, Konst & museum, Musik, Politik, Ur dagboken | 3 kommentarer

Hela förra veckan fick jag lov att bo i lägenheten i Uppsala. Ensam – jag hade uppdrag efter uppdrag att sköta, medan Birgitta (nyss återkommen från fjällveckan med Amanda) stannade kvar i Öregrund.

På måndagskvällen hade majoritetsgruppen (s + v + mp) gruppmöte, det första efter sommaren, ute hos Margret Kihlén (s) i Balingsta by. Ärendena var inte märkvärdiga, men Margret hade bullat upp en märkvärdigt god buffé till middag.

Eftersom jag inte hann åka ut till Öregrund igen på kvällen och eftersom jag hade fullt dagsprogram onsdag, torsdag, fredag och lördag, stannade jag i stan även på tisdag – passade på att ordna papper och uträtta ärenden nere på stan.

***

Helga Henschens Vänner

På onsdag fick jag skjuts med Jerk-Olof och Barbro Werkmäster till Tensta. Barbro är ordförande (och jag sekreterare) i Helga Henschens Vänner, och föreningen anordnade på kvällen ett releaseparty för en ny bok om Helga Henschens fantastiska tunnelbaneutsmyckning i Tensta. Dess förinnan hade föreningen styrelsemöte hos ABF och därefter en visning, utförd av Barbro (som är konsthistoriker) för allmänhet av tunnelbaneutsmyckningen. Inne i ABFs lokaler finns för övrigt under hela Bo 06-utställningen en Helga Henschen-utställning med hennes skärmutställning på temat ”Min gröna dröm är röd” från 1973 i centrum. Där säljs även Urban Ekeblads CD med Helga-tonsättningar, ”Änglabarn och röda rävar”, samt Helgas affischer, vykort och skrifter, bland annat den nya boken, och visas Babis Tsokas utmärkta film om Helga och tunnelbaneutsmyckningen. ABFs lokaler ligger snett emot tunnelbaneuppgången.

Urban och hans celloackompanjatör Emma Lundborg medverkade live på det välbesökta releasepartyt i Bagdad café i Tensta träff på onsdagskvällen. Programvärd var Kent Malte Malmström, som också läste dikter av Helga. Barbro Werkimäster berättade om Helga, boken och hennes tunnelbaneutsmyckning. Medverkade gjorde också några av de övriga, som medverkar i boken, Gunilla Lundgren med barn från Tensta.

Boken heter ”Fantasin och glädjen. Om Helga Henschens utsmyckning av tunnelbanestationen i Tensta” (red Barbro Werkmäster, Helga Henschens Vänner, 2006). Den är vackert formgiven av Jerk-Olof Werkmäster och har fyrfärgsillustrationer, innehåller Helgas egen beskrivning av arbetet i tunnelbanan, Barbro Werkmästers konsthistoriska analys av tunnelbaneutsmyckningen, Birgitta Dahls jubileumsanförande över tunnelbaneutsmyckningen i fjol höst, en text som sätter in Helgas konstverk i tunnelbanan i det tidssammanhang, där de hör hemma, vidare som redan nämnt Gunilla Lundgrens samtal med barn från Enbacksskolan i Tensta kring deras egna, av Helgas bildvärld i tunnelbanan inspirerade bilder, Berit Skogsbergs artikel om Helgas böcker (Berit var under många år Helgas förläggare och är nu styrelsemedlem i Helga Henschens Vänner) och slutligen ett öppet brev från Lilian Larsell till SL om utsmyckningen.

Boken kostar 140 kronor, vid köp av fem exemplar eller flera 120 kronor styck. Medlemmar i Helga Henschens Vänner får köpa ett exemplar av boken för 100 kronor. Porto tillkommer, om du vill ha boken hemsänd per post. Försäljningsansvarig är Laila Nygren, laila.nygren@chello.se.

Vill du ha ett exemplar till medlemspriset 100 kronor, kan du samtidigt meddela henne, att du vill bli medlem; Laila är också föreningens medlemssekreterare. Årsavgiften är för 2006 100 kronor, vilket lämpligen sätts in på Helga Henschens Vänner, plusgiro 24 73 94-0.

Jag kan genast locka er med nästa arrangemang av Helga Henschens Vänner.
Fredagen den 29 september öppnas på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Upplandsgatan 4 i Stockholm, en utställning över alla de teckningar, affischer, vykort. böcker med mera Helga Henschen gjorde åt socialdemokratiska partiet, Broderskapsrörelsen, Socialdemokratiska kvinnoförbundet, Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, Motståndsrörelsen mot borgerlig regering, Unga Örnar, ABF, Svenska kommittén för Vietnam, Kvinnor för fred med flera organisationer. Utställningen, som pågår året ut, är tillgänglig på ARABs öppethållandetider: måndag, tisdag och onsdag klockan 10.00-17.00, torsdag klockan 10.00-19.00 och fredag 10.00-15.00. Öppningsdagen är det alltså fredagstiderna som gäller. Fri entré.

Se gärna utställningen på öppningsfredagen. Lördagen den 30 september klockan 13.00-17.00 anordnar nämligen Helga Henschens Vänner i samarbete med Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och ABF seminariet Den röda vågen – Kulturarbetarnas radikalisering under 1960- och 1970-talen. Seminariet startar med tre inledningar:
Thomas Etzemüller, svensktalande historiker vid universitetet i Oldenburg, Tyskland, talar om motsvarande radikala tendenser i Västtyskland och om influenser mellan de båda länderna.
Barbror Werkimäster, konsthistorier från Uppsala och ordförande i Helga Henschens Vänner. berättar om kulturarbetarnas radikalisering i Sverige under den aktuella tiden.
Enn Kokk, sekreterare i Helga Henschens Vänner och tillsammans med Helga en av drivkrafterna i Motståndsrörelsen mot borgerlig regering 1973, berättar om exemplet Helga Henschen.

Efter lunchpaus följer en paneldiskussion på temat ”Erfarenheter från 1960- och 1970-talen – slutsatser för nuet och framtiden?”.
Deltagare:
Elisabet Hermodsson, konstnär och författare
Peter Curman, poet och förutvarande ordförande i Författarförbundet
Per Olov Enquist, författare och kulturdebattör
Lena Sundström, kolumnist i Aftonbladet och författare
Kjell Östberg, professor vid Södertörns högskola och författare till en bok om sextiotalsradikalismen ”1968 – när allt var i rörelse”.
Moderator är Bengt Göransson.
Fri entré.

***

Nordiska arkivdagar 2006

Jag är – till skillnad från min dotter Kerstin – inte arkivutbildad, men jag satt under en lång period som socialdemokratiska partiets representant i styrelsen för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB) i Stockholm. ARAB är en av de mest betydelsefulla forskningsinstitutionerna, när det gäller svensk samtidshistoria; mängder av doktorsavhandlingar i statsvetenskap och historia har hämtat sitt främsta källmaterial i detta arkiv.

När jag här om året efter pensioneringen återvände till kommunalpolitiken i Uppsala och blev ledamot (s) i kulturnämnden, hamnade jag helt naturligt i dess arkivutskott (kulturnämnden är styrelse över bland annat Stadsarkivet och därmed arkivmyndighet) och också i det lokala Folkrörelsearkivets styrelse.

I den egenskapen utsåg kulturnämnden mig att delta i Nordiska arkivdagar, som genomfördes i Uppsala 23-25 augusti, de viktigaste delarna ute på Ultuna.

Första dagen på Ultuna deltog jag först i ett pass om riskhantering och säkerhet, sen i ett pass om historiebruk; i det senare analyserades bland annat så äventyrliga förhållningssätt till historien som de som finns bakom medeltidsveckan i Visby.

Andra dagen ägande jag helt åt digitalt långtidsbevarande, ett ämne med långt fler aspekter än den oinsatte kan ana, och då tänker jag inte ens främst på hur kortlivade digitala system är. Men Hugo Quisbert kom likväl in på det här, när han konstaterade, att digitalt bevarande är en alltid pågående aktivitet – varför utredarna av informationssystem ofta har ett alltför begränsat perspektiv på långsiktighet.

Jörgen Nilssons mer tekniska föredrag på temat ”Att bevara digitala handlingars visuella egenskaper” var minst lika tankeväckande: Att bevara data och vid behov konvertera dem till nya system är inte så svårt, men lika viktigt är att bevara vyn – den fysiska strukturen på materialet -, alltså att bevara grunddokumentets logiska och fysiska struktur, det vill säga även sådant som teckensnitt, färger och layout.

Båda konferensdagarna inleddes med key-notes av föredragshållare, som har erfarenhet av arkiv men inte är arkivutbildade.

Författaren och docenten Carina Burman talade, intresseväckande, över ämnet ”Fredrika Bremer, Klara Johansson och forskaren – ett triangeldrama i handskrifter”.

Journalisten och författaren Ulrika Knutsson var fullkomligt lysande i sitt föredrag om Ada Nilsson (en av fogelstadkvinnorna) och sovjetambassadören Aleksandra Kollontaj, där hon vävde in öppnandet av de hemliga sovjetiska arkiv, varigenom man kunde få reda på, vad som egentligen hände till exempel Isaac Babel.

Arkiven är inte bara nyckeln till historien – de är också ett grundelement i varje levande demokrati.

På kvällen var deltagarna i de nordiska arkivdagarna bjudna på middag på Uppsala slott. Det blev en av de bästa stora fester jag har varit på där.

Jag hade trevligt sällskap av chefen för Stadsarkivet Ingegerd Ström, finska och norska konferensdeltagare och andra.

Maten var god. Förrätt: laxrulle med färskost och räkor med löjromsdressing på dilltoast och till det Slottskällans öl plus en bäsk.
Huvudrätt: vitvinsmarinerad lammfilé med dijonsås, ungstekt potatis och grönsaker och till det 2004 Feudo Aranico Nero d´Avola DOC, Sicilien, Italien. Efterrätt (som jag tyvärr måste avstå från): chokladtårta med hallonsås och vaniljcurd och till det El Candado PX Sherry A R, också det alldeles för sött för en diabetiker.

Men kvällens clou, före kaffet, cognacen och dansen, var Cabaret Olrog, framförd av ett antal kända musikaliska uppsalaprofiler. Det handlade förstås om ett gäng låtar av Ulf Peder Olrog, många av dem (som ”Att åka utför Fyrisån med undervattensbåt”) med uppsalaanknytning.

***

Syskonträff i Åkersberga

Birgitta kom in på fredagseftermiddagen med plastaskar med nyklippta örtkryddor. avsedda för frysen i Uppsala. Hon gjorde också ett pass i socialdemokraternas valstuga på Stora torget.

På lördag morgon – jag missade därför tyvärr melodikrysset – åkte vi till Birgittas bror Gunnar Heijbel och hans fru Annica i Åkersberga för den sedvanliga sommarträffen med syskonen Dahl med respektive samt, allt efter tid och möjlighet, även barn med respektive och barnbarn.

De här träffarna är rätt kul, inte minst valår.

Birgitta och jag är ursocialdemokrater, likaså Birgittas syster Karin Dahl-Strandin och hennes man Hasse. Birgittas bror Ragnar och hans fru Gunnel Orselius Dahl är folkpartister; Gunnel genomför personvalskampanj och har aspirationer att bli kommunalråd. Och de redan nämnda Gunnar och Annica är moderater. Till det kommer att Karins dotter Anna-Karin Lundström, som också var med, är sossepolitiker; länk till hennes blogg finns här bredvid – liksom Birgittas dotter Anna Kettner (som inte var med), som är tradiklandstingsråd i Stockholm.

Nå, de här tillställningarna, till god mat och dryck, är numera ganska fridfulla. Värre var det ibland förr.

***

Sent i går kväll återvände vi till trädgården i Öregrund, insvept i varmt augustimörker.

I dag – när jag äntligen hade vaknat – visade mig Birgitta sina stordåd i trädgården: Hon hade bland annat med motorsåg tagit ner ett dött päronträd och rensat upp utgången från den syrénomgärdade inre gårdsplan ut mot fruktträdgården.

Phil Ochs

25 augusti 2006 0:17 | Media, Politik | Kommentering avstängd

Jag har tidigare berättat om mitt långa och anonyma medarbetarskap i Aftonbladets Innerspalten på Karl Vennbergs och Jacob Brantings tid.

Aftonbladets kulturredaktion hade vårvintern 1967 fått korn på den socialistiske amerikanske sångaren Phil Ochs. Det ändade i att jag fick i uppdrag att skriva en hel artikel om honom, den här gången inte anonymt.

Artikeln publicerades den 27 april 1967. Den publicerades med följande bakgrundstext:

Innerspalt-Extra om Phil Ochs

Sannolikt finns det problem som också Innerspaltens läsare går bet på.

Men normala brister i vår kunskap och vår moral behöver vi aldrig tveka att underställa vår läsekrets. Upplysningar strömmar in: fler än vi har användning för. Och själva tonfallen är inte sällan så mänskliga att till och med den som ligger vaken om nätterna för att hans hustru har förlupit honom kan känna sig tröstad.

Låt oss för dagen hålla oss till Phil Ochs. Phil Ochs var för oss, i den mån hans existens lät sig bevisas, en amerikansk protestsångare med CIA ovanligt tätt inpå hälarna. Hans skivor såldes i smyg som hasch, i den mån de såldes. Man kunde lika gärna gå och fråga efter dem i byn kring Kafkas slott som i skivaffärerna.

Läsekretsen visste bättre. Någon trodde visserligena att vi skulle bli tvungna att åka till Paris, där han själv i fjol sommar hade kommit över ”Les rois de folk songs”, med ”Talking Birmingham Jam” av Phil Ochs som ett av de intressantare numren.

En ung flicka i Falun hade haft ännu bättre tur med Phil Ochs, och det i Sverige, närmare bestämt i Stockholm. Hon är medlem i Folk Club 65 i Amsterdam, och vad hon fick berättat om Phil Ochs därifrån gjorde henne nyfiken. Skivhandlaren i Falun visste dock ingenting om Phil Ochs. Hon bestämde sig för att höra efter i Stockholm. ”Våran skola åkte på studiebesök dit några veckor senare. Jag gick då till Svala & Söderlund. Dit brukar jag alltid gå när jag är i Stockholm. Jodå, där fanns en LP med Phil Ochs: `I Ain´t Marching Anymore´. Den är verkligen toppen. Men de visste ej något om honom där. Jag tycker ni på Aftonbladet verkligen ska gå dit och lyssna på honom, ni ångrar er inte. Jag lovar (nästan). Så skulle jag bli glad om ni ville skriva lite om honom, med någon bild eller så. Om ni har en bild skulle jag vara jättetacksam om ni satte in den. Jag läser alltid skriverier i den här stilen, för min dröm är att själv bli journalist på det området.”

Lena kallar hon sig; men hennes efternamn och adress behåller vi svartsjukt för oss själva. Det kanske någon gång i framtiden uppstår behov av en Phil Ochs-journalist också på kulturavdelningen.

Det utförligaste beskedet fick vi emellertid från Enn Kokk, som har åtskilligt att berätta om Phil Ochs i en speciell artikel på dagens kultursida. I ett brev ställer han i utsikt att så småningom presentera sin stora samling politiska sånger för svensk bokpublik. Det låter spännande.

Också inköpet av Phil Ochs lyfter han behändigt över från Kafkas värld till verklighetens. Phil Ochs skivbolag är Elektra, vars produkter hos oss distribueras av Karusell. ”I Stockholm lönar det sig att fråga efter Phil Ochs skivor på Kulturcirkeln och i Gottfr Johanssons musikaffär, Västerlånggatan 78. Den senare affären har också en omfattande kollektion av texthäften med mera. I Uppsala har Forums bokhandel en förnämlig kollektion av böcker med folk- och protestsånger. Bästa urvalet av skivor på området finns hos Sieverts på Svartbäcksgatan.”

Nu börjar vi misstänka att det måste vara alldeles riktigt som vi har hört sägas, att Lena Granhagen svärmar för Phil Ochs sånger och tänker lansera dem med svensk text bara hon får dem översatta.

Phil Ochs har mot förmodan lyckats passera amerikanska ambassaden och är på väg in i hjärtat av Sverige. Vi ber att få hjärtligt tacka alla dem som har gett oss tillfälle att meddela våra läsare denna glada nyhet.

***

Den här introduktionen och min artikel på samma sida illustrerades av bilder, hämtade från omslagen till mina Phil Ochs-LP.

Och här kommer min artikel, den första som i större skala introducerade Phil Ochs i Sverige:

Fakta om den efterlyste Phil Ochs

Större delen av baksidan till Elektra-LPn ”Phil Ochs In Concert” (EKL-310, EKS-7310) täcks av poesi. Under de åtta dikterna läser man: Poems by Mao Tse-tung. Och så en lakonisk kommentar: Is this the enemy? Phil Ochs.

Med den inställningen är det förmodligen inte svårt att bli utstött i USA.

Inte nog med det. En av sångerna på samma skiva, ”Love Me, I´m a Liberal”, gör narr av hysterin kring John F Kennedys död. Och i introduktionen till ”Ringing of Revolution” skissar Phil Ochs en film, som man gärna skulle se förverkligad, där Ronald Reagan spelar George Murphy och John Wayne Lyndon Johnson. Lyndon Johnson spelar själv Gud.

På en annan Elektra-LP, ”All the News That´s Fit to Sing” (EKL-269, EKS-7269), finns en talking blues om Kuba-krisen, kort och gott kallad ”Talking Cuban Crisis”. Stämningen är laddad. TV-mannen säger: Here Comes the President, but first this word from Pepsodent. Presidentens budskap är inte mindre laddat: Let´s sink Cuba into the see, and give them back democracy – under the water. Sen slutar det som bekant lyckligt. Chrusjtjov resonerar som så att hellre röd än död.

Phil Ochs är också en omdiskuterad artist och kompositör av andra skäl än politiska. I Sing Out! nummer 1/1967 skriver Nat Hentoff under rubriken ”The Future of the Folk Renessence”, att han finner Phil Ochs – i motsats till till exempel den likaledes radikale Tom Paxton, han med ”That´s What I Learned in School” – endimensionell, ett slags prosaisk polemiker. (Årsprenumeration på Sing Out!, en tidskrift som förtjänar spridning, kostar $ 5.50; adress 589 Broadway N Y C, N Y 10012.) Det omdömet är inte helt rättvist, men onekligen händer det, att andra artister sjunger Phil Ochs´ sånger bättre än han själv gör. Jämför ”Draft Dodger Rag” på Phil Ochs´ LP ”I Ain´t Marching Anymore” (Elektra EKL-287, EKS-7287) med Pete Seegers och Fred Hellermans insjungning på CBS-LPn ”Dangerous Songs!?” (SBPG 62751)!

Ett tips till: Pete Seeger sjunger Phil Ochs´ ”Ballad of Lou Marsh” på ”Broadsides” (XTRA 1016). De Phil Ochs-intresserade gör också klokt i att lyssna på hans ”There But For Fortune” på Joan Baez´ femte LP (Amadeo-Vanguard, AVRS 9151).

Bästa utbytet av sånger av den här typen, där orden spelar en minst lika viktig roll som musiken, får man, om man skaffar sig texterna. ”Song of Phil Ochs” kan man få för $ 1.95 från Oak Publications, 165 West 46 Street, New York 10036. Många av Phil Ochs´ sånger har också publicerats i Broadside, ett amerikanskt månadsmagasin med adressen 215 West 98 Street, New York, N Y 10025. Även Broadside kostar $ 5.50.

Samtliga här nämnda publikationer innehåller inte bara texter utan också noter.

ENN KOKK

Astrid Lindgren: Ronja Rövardotter

24 augusti 2006 0:34 | Barnkultur, Film | 1 kommentar

Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta” är fantasy, medan hennes ”Ronja Rövardotter” är saga. Böckerna har dock gemensamma nämnare. Båda är dramatiska berättelser med barn i huvudrollerna. Båda rymmer en mänsklig grunddramatik, snarare hämtad ur verklighetens än ur sagans värld.

”Ronja Rövardotter” (Rabén & Sjögren) har två särdrag, värda att framhållas. Dels är den en berättelse med en hel del drastisk humor. Dels känns dess psykologi, sagoanslaget till trots, oerhört verklighetsförankrad.

När den kom ut 1981, ägnade jag den framträdande utrymme i min sedvanliga barn- och ungdomsbokskrönika, ”Julens barnböcker”, i Aktuellt i politiken (s) nummer 21, julnumret. Artikeln illustrerades bland annat med en teckning ur boken av Ilon Wikland.

”Annars är årets bok i den fantastiska genren – och årets barn- och ungdomsbok över huvud taget – utan konkurrens Astrid Lindgrens ”Ronja Rövardotter” (Rabén & Sjögren, mästerligt och kongenialt illustrerad av Ilon Wikland). Bokens magisk-mytiska väsen – rumpnissar, grådvärgar med flera – är alla människans fiender. Liksom människan i skepnad av till exempel rövare kan vara människans fiende; ett liv i fred och kärlek är ett av bokens budskap. Kärlek mellan pojke och flicka är huvudtemat: Ronja, rövarhövdingens dotter, förälskar sig i Birk, son till rövarhövdingen i det konkurrerande bandet. Av detta har Astrid Lindgren gjort mer än en Romeo och Julia-historia. Ett starkt och gripande sidotema är den våldsamma kärleken mellan far och dotter som hotar att gå över i sin motsats när hon, som han upplever det, sviker och vice versa.”

Det där sista skulle jag i dag vilja ytterligare framhålla. Inte så att jag personligen har upplevt någon parallell till vad som hände mellan Mattis och Ronja, men som bokläsande far med stark kärlek till sin egen dotter upplevde jag starkt den gripande tvekampen mellan två starka och genom ömsesidig kärlek hoptvinnade viljor, tillhöriga rövarhövdingen och hans dotter.

1984 filmatiserades ”Ronja Rövardotter” av Tage Danielsson, och det blev en utmärkt version, i många stycken mästerlig. Han har till och med lyckats förstärka humorn, musten och dramatiken i boken. Miljöinspelningen, gjord bland annat i Dalsland och Jämtland, med urskog, grotta och vilda forsar får en att utan att blinka acceptera förekomsten av vildvittror, rumpnissar och grådvärgar.

Dan Håfström i rollen som rövarsonen Birk får säkert inte bara mig att, rörd, se bilden av en ung Tage Danielsson framför sig. Att Birk förälskar sig i Ronja, som hon ser ut och beter sig i Hanna Zetterbergs gestalt, är föga förvånande.

Ronjas föräldrar Mattis och Lovis är skarpt utmejslade redan i Astrid Lindgrens grundberättelse, och de får ännu större lyskraft genom Börje Ahlstedts respektive Lena Nymans spel. Per Oscarsson och Med Reventberg spelar, även de, sina roller (Birks föräldrar Borka respektive Undis) väl – men de har alltså inte samma plats i historien.

Sen finns det en mäng biroller som rövare, men jag antar att flera av dem har besatts med namn som Tommy Körberg, Rune Andersson och Claes Jansson för deras sångliga förmågas skull – därmed inte sagt att de gör dåligt ifrån sig som skådespelare. Men bland de övriga rövarna finns det en gestalt som i både boken och filmen har en särskild lyskraft, gamle Skalle-Per, kongenialt spelad av Allan Edwall.

Slutligen två randanmärkningar:

Astrid Lindgrens bok är full av mustiga språkliga uttryck, och jag gissar att filmen ytterligare har bidragit till att göra sådant som ”Voffo gör di på detta viset?” och ”Far åt pipsvängen!” till stående fraser.

Min landsmaninna Ilon Wikland anses allmänt vara en kongenial uttolkare av Astrid Lindgrens sagovärld, så även i fallet ”Ronja Rövardotter”. Därmed betraktas hon, med rätta, som en av dem som har lagt byggstenar till något av det svenskaste av det svenska. Så kan det också gå med flyktingar och invandrare. Dock en stillsam upplysning: Modellen till bilden av Mattisborgen med sitt höga torn har hon hämtat från biskopsborgen i Haapsalu i hennes och mitt gamla hemland Estland.

Astrid Lindgren: Bröderna Lejonhjärta

22 augusti 2006 23:56 | Barnkultur | 4 kommentarer

I sommar har vi inte bara tittat på ”Saltkråkan” utan också på en annan Astrid Lindgren-filmatisering i en helt annan genre, ”Bröderna Lejonhjärta”. (Naturligtvis har vi sett den tidigare, många gånger.)

Fantasygenren, dit ”Bröderna Lejonhjärta” hör, har alltid fascinerat mig. Till det jag har läst med stor behållning hör inte bara böcker som Alan Garners ”Elidor – det gyllene landet” och J R R Tolkiens ”Sagan om ringen” utan också, trots att jag har en mycket antireligiös och rationalistisk hållning, till exempel Maria Gripes swedenborgianska ”Tordyveln flyger i skymningen” och C S Lewis starkt kristet färgade böcker om ”Narnia”. Jag lever mig in i dem som sagor, i deras egenskap av fantasi och tankelek. Följaktligen har jag från första början – boken utgavs 1973 på Rabén & Sjögren – älskat också Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta”. Men när jag i dödsannonser ser frasen ”Vi ses i Nangijala” reagerar jag negativt. När vi har dött kommer vi dess värre varken att ses i Nangijala eller någon annanstans.

Berättelsen om Bröderna Lejonhjärta – eller Jonatan och Karl Lejon som de egentligen heter – är stark och gripande. Med dess fattigdom och lungsot och brandolycka i början av historien. Med berättelsen om Nangijala med sina blommande körsbärsträd – och sin frihetskamp mot Tengil och hans spioner och intränglingar från Karmanjaka; de har redan förslavat Körsbärsdalen och byggt en mur runt den (sic!). Slutstriden och mötet med draken Katla ändar i att både Tengil och Katla besegras – men storebror Jonatan förlamas också av Katlas eld. Historien slutar med att Jonatan och Karl tillsammans hoppar utför ett stup för att dö än en gång, nu tillsammans, och sedan återuppstå i ännu ett nytt rike, Nangilima. Det är onekligen en spännande och tänkvärd historia från ”lägereldarnas och sagornas tid” men knappast med någon teologisk, i varje fall inte kristen poäng.

Olle Hellboms film från 1977 gör boken full rättvisa. Till att börja med är rollerna som bröderna Lejon / Lejonhjärta ypperligt spelade av Staffan Götestam (Jonatan) och Lars Söderdahl (Karl eller Skorpan som han kallas). Men också övriga roller är besatta med goda skådespelare: Gunn Wållgren spelar frihetskämpen Sofia. Viktiga figurer för intrigen är den först för tengilförräderi misstänkte jägaren Hubert (Tommy Johnson) och den verklige förrädaren, den förbindlige värdshusvärden Jossi (Folke Hjort) samt givetvis motståndshjälten Orvar (Per Oscarsson). Den bästa rollprestationen gör Allan Edwall som låtsasfarfar Mattias. Och vem minns inte Georg Årlins ögon i hans roll som tyrannen Tengil?

Filmen är, med bärande scenerier inspelade i Brösarps backar i Skåne och i Tomelilla respektive i Island med dess svarta och dramatiska lavalandskap, också hisnande vacker.

Något också om illustrationerna i boken:

Nummer 20 1981 (12 november) av Aktuellt i politiken (s), ett temanummer om invandrare, inleds med en stor intervju med Ilon Wikland (text: Ulla Andersson, foto: Anders Nyström); hon finns också på omslaget. Att hon förekommer i ett invandrarnummer beror på satt hon, liksom jag själv, är estnisk flykting. Intervjun beledsagas av en av Ilons illustrationer till ”Bröderna Lejonhjärta”. I bildtexten heter det: ”Inför den boken stod Ilon Wikland inför en ny uppgift. Hon skulle illustrera bland annat eldsprutande drakar. – Jag trodde inte att jag skulle klara av det, säger hon. Men det gjorde hon. Med glans.”

Vänsterpartiets dopp – och ett bra socialdemokratiskt valmanifest

22 augusti 2006 16:02 | I skottgluggen, Politik | 11 kommentarer

Valrörelsen är fortfarande en rysare.

I dagens (Dagens Nyheter den 21 augusti) mätning från Synovate Temo hamnar vänsterpartiet med 3,6 procent under fyraprocentsspärren. Skulle det bli partiets valresultat, kan just det bli det som säkrar en seger åt den borgerliga alliansen.

Å andra sidan vet vi av erfarenhet, att i såna här situationer Kamrat 4 procent brukar träda i tjänst. Det finns sossar som, av rent partitaktiska skäl och utan att ge ett vitten för vänsterpartiets ideologi, är beredda att hålla partiet över spärren. Å andra sidan kan motsvarande bidrag från miljöpartisters sida leda till att de gröna i stället åker ut ur riksdagen – de får i dagens mätning 5,4 procent.

I princip skulle jag inte sörja vänsterpartiets hädanfärd, särskilt som den i så fall är helt självförvållad. Gudrun Schyman lyckades, vad man än tyckte om hennes fyllevillervallor, i en tid av socialdemokratiska högeravvikelser (jo, jag medger dem) attrahera missnöjda vänstersocialdemokrater – men i hägnet av hennes framgångar bidade övervintrande ortodoxa kommunister, en grupp som fick nytt friskt blod från Ung vänster, sin tid. De här människorna tror förmodligen på, inte bara koketterar med kommunismen och Lenin, vilket tyder på att de har en brist i sin intellektuella utrustning. Det senare förklarar väl i så fall också deras monumentala brist på förmåga att analysera partiets chanser och staka ut dess väg.

Jag har kritiserat mitt eget parti, socialdemokratin, för att sakna en sammanhängande dröm, en utopi, som kan entusiasmera alla de människor, som har hjärtat till vänster. Årets valmanifest innehåller – fortfarande utan att ha detta sammanhållande ideologiska kitt – dock många steg i riktning mot klassisk socialdemokratisk reformpolitik.

Socialdemokratin vill använda den offentliga sektorns (usch, den gemensamma sektorn heter det!) starka finanser till att anställa fler i skola, vård och omsorg. Den ska vara en föregångare som modern arbetsgivare som erbjuder attraktiva arbeten med jämställda löner. De sociala försäkringarna ska stärkas. Välfärden går före stora skattesänkningar.

En tandvårdsreform utlovas: Unga upp till 24 år ska få gratis tandvård, en undersökning ska kosta högst 200 kronor och kostnaden för dyra behandlingar ska minskas kraftigt. (Det kommer att krävas mer, men det här är reformer på rätt väg.)

Det högsta taket i a-kassan ska höjas till motsvarande 7,5 basbelopp. Förtidspensionärernas ekonomi ska förbättras.

Maxtaxan på dagis ska sänkas med 300 kronor och den allmänna avgiftsfria förskolan öppnas för treåringar. 3000 fler fritidspedagoger utlovas på fritids.

Studenter med ansträngd ekonomi utlovas höjda studiemedel och höjt fribelopp.

De sämst ställda pensionärerna ska få höjda bostadstillägg. 100000 fler bostäder ska byggas för äldre, så väl seniorbostäder som särskilda boenden. Det senare betraktar jag som en av valrörelsens viktigaste löften. Under de senaste åren har det gått en modetrend genom svensk kommunalpolitik: De äldre ska, vare sig de vill eller inte, bo kvar hemma (med hjälp av en ofta allt för medioker service och med leverans av smak- och upplevelsebefriad kost). Vi måste i den här valrörelsen få ut, att det nu är slut med den här extremistiska politiken; självfallet ska de äldre, som vill och kan bo kvar hemma, få hjälp med det, men de som vill ha den ena eller den andra typen av gemenskapsboende och kollektiv service ska få det och detta utan de höga och förödmjukande spärrar, som i dag alltför ofta ingår i prövningen.

Jag är också glad för att socialdemokratin vill se Sverige som en förebild i den gröna omställningen. Med min gamla vän Helga Henschen utropar jag: ”Vår gröna dröm är röd!”

Naturligtvis finns det i valmanifestet politiska områden, där jag önskar, att man hade gått ännu längre. Men med tanke på miljöpartiets på den här punkten borgerliga inställning är följande ändå steg på rätt väg: ”…kontrollen av friskolorna måste skärpas. Etablering av nya friskolor får inte leda till sämre undervisning för barnen i den kommunala skolan eller ökad segregation. Kommunernas inflytande vid etablering av friskolor ska förstärkas. Vinster ska komma skolan till del – inte aktieägarna. Alla elever har rätt till objektiv och allsidig undervisning. Vi är motståndare till religiösa friskolor. Genom skärpta regelverk och uppföljning vill vi öka insynen. Ytterst ska de offentliga stöden kunna dras in.”

Socialdemokraterna går i den här mätningen upp med 2,9 procent till 37,7 procent. Ökningen kommer dels från forna vänsterpartiväljare, dels från soffan. Antalet osäkra har i och för sig inte minskat mycket, men sammansättningen av gruppen osäkra har ändrats: socialdemokratin har tagit sympatisörer från soffan, medan fler vänsterpartister har blivit osäkra.

Sammantaget har högeralliansen i den här mätningen 49,3 procent, socialdemokraterna med stödpartier 46,6 procent. Det är inget ointagligt försprång.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^