Anita Lindblad hälsar från Östhammar

18 juni 2017 16:50 | Barnkultur, Media, Trädgård | 3 kommentarer

Anita Lindblad heter en dam som i yngre dar bodde i Uppsala men nu sedan länge är bosatt i Östhammar. Jag har av hennes blogg, som jag har fast länk till, förstått att vi i många avseenden har likartade värderingar, men jag känner henne inte personligen – jag tror inte att vi ens, i så fall mer av en slump, har träffats.

Nu hade hon tyvärr inte på mycket länge publicerat något på sin blogg. Det senast publicerade inlägget illustrerades med en mycket vintrig bild, så till slut skrev jag en kommentar med innebörden att den sommar vi har här i näraliggande Öregrund tydligen inte har nått grannstaden Östhammar, som ju ligger norr om min sommarstad.

I dag har Anita på sin blogg svarat genom att publicera mängder av fina sommarbilder från hennes mycket välskötta och vackra trädgård, alltsammans under rubriken ”Enligt önskemål från Enn Kokk…”.

Det här tackar jag förstås för i kommentarfältet på hennes blogg och får som svar tillbaka en kommentar, i vilken hon citerar Lotta på Bråkmkargatan – jag tillönskas ”en inte så usel födelsedag”.

Och får jag leva ytterligare några år kan det ju inte ens uteslutas att vi ses också på riktigt.

Hätila ragulpr på fåtskliaben, Anna!

13 juni 2017 18:10 | Barnkultur, Mat & dryck, Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

Birgittas dotter från hennes ungdomsäktenskap, Anna, fyller 56 i morgon, den 14 juni, men vi firade henne redan i måndags, eftersom hon var i Öregrund söndag-måndag för att hjälpa sin mamma i trädgården.

Det här födelsedagsfirandet följde det mönster som gäller i vår familj. Köksbordet dukades fint: På det stod en smörgåstårta komponerad av Birgitta, och vid Annas plats fanns två nyplockade buketter, en från Birgitta och en från mig, min i blått och lila.

När bordet var dukat för födelsedagsfrukost, tog vi våra paket och tågade in till Anna sjungande den sång som är födelsedagssång i den dahlska familjen, ”Röda små smultron”.

Av Birgitta fick Anna dels stövlar lämpade för trädgårdsarbete, dels ett par skyddsbyxor som förhindrar olyckor vid användande av motorsåg. Av mig fick hon en uppsättning muggar med motiv ur Tove Janssons muminvärld.

Det är syrentid här i Öregrund, så i min bukett fanns kvistar av bondsyrener i full blom.

Tidigt lärde jag mig älska den här dikten ur Werner AspenströmsLitania” från 1952:

Bondsyrener

Första sommardagen och syrener:
skamsna vänder sig byborna bort,
ännu inte vana vid det sköna.
I mörkningen smyger de ut,
bryter fumligt några kvistar.

Fast själv plockade jag alltså min födelsedagsbukett på morgonen.

(Och för er som inte är så förtrogna med A A MilnesNalle Puh”: Formuleringen jag använder i rubriken plitades ner av Uggla på det födelsedagskort som Nalle Puh skulle ge till I-or på hans födelsedag.)

Melodikrysset nummer 23 2017

10 juni 2017 12:56 | Barnkultur, Media, Musik, Politik, Serier, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag skulle inte säga att dagens melodikryss var våldsamt svårt, men det innehöll åtminstone några frågor, som ligger utanför det jag genast kan.

Dansbandsmusik hör inte till det jag gärna lyssnar på, ännu mindre vill dansa till. En gång i världen, när det spelades sådan på en socialdemokratisk kongressfest och jag kände mig förpliktigad att ändå bjuda upp min hustru, väste jag, när vi dansade förbi en kompis, i örat på honom: ”Ful (med tjockt l) musik!”. Han stod kvar länge och skrattade högt.

Men som gammal svensktoppslyssnare har jag förstås ändå hört en hel del i den här genren, och om en låt, i det här fallet ”Man ska leva för varandra” med Trio meBumba, har legat så länge som 26 veckor på Svensktoppen 1968-1969, måste man ju vara tondöv för att inte minnas den.

”Tillbaka till Tennessee” tror jag dock inte att jag tidigare har hört. Fast redan när jag hade ett par ledbokstäver gissade jag, att de som spelade var Streaplers, och allt efter som jag fick fler bokstäver, fick jag det bekräftat.

Ben E King tror jag Eldeman har spelat förut, men själv har jag aldrig, heller inte när han var med i The Drifters, lyssnat särskilt mycket på honom. Vilket inte ska tolkas som kritik av ”Stand by me”, som spelades i dag.

Och jag kan väl säga ungefär detsamma om ”So What” med Pink, i dag med ”So What”.

Sonja Aldén, i dag med ”Du får inte” med flera låtar, är heller inte så pjåkig som sångerska, men jag har inte skaffat några skivor med henne.

Det har jag inte heller med Afro Dite (Gladys del Pilar, Blossom Tainton och Kayo Shakoni), men deras ”Never Let It Go”, som vann i Melodifestivalen 2002 och sen hamnade på åttonde plats i ESC, minns jag i alla fall mycket väl.

Däremot har jag mängder av skivor med Arja Saijonmaa, som i ”Ljuvliga ungdom” (på finska ”Kultainen nuoruus”) sjöng om glädjen med att vara ung, något som jag själv som fyller 80 den 19 juni håller med om. Visste ni förresten att Saijonmaa 1982 ställde upp som elektor i finska presidentvalet – hon stödde då den socialdemokratiske kandidaten Mauno Koivisto. Vi hade en artikel om det i Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var på den tiden. Ja, Koivisto är nu död och har just begravts.

Därmed är vi inne på det jag, måhända på grund av min ålder, tyckte var lätt.

Dansken Ulrik Neumann, på sin tid känd som en del av Swe-Danes, hördes i dag i ”Kärleksvisa”.

”Arivederci Roma” – alltså Rom – med Mario Lanza spelades mycket i radio förr i världen – den blev känd genom en film från 1960.

Ännu äldre är ”Barndomshemmet” (Där som sädesfälten böja sig för vinden) med Harry Brandelius. Det amerikanska originalet hette ”On the Banks of the Wabash Far Away”.

Ibland undrar jag, varför äldre schlager så sällan spelas i dagens radio.

Ett exempel är den fullkomligt lysande ”Drömmens skepp”, en text skriven av skalden Bo Setterlind, tonsatt och 1979 insjungen av Staffan Percy.

Ytterligare ett exempel på lysande text och tonkonst är ”I folkviseton” (Kärleken kommer, kärleken går), Torgny Björks tonsättning av en dikt av Nils Ferlin, som jag har läst intensivt allt sedan tonåren och har allt av i en av bokhyllorna – och Torgny Björk finns förstås i skivhyllorna. Här hörde vi den sjungen av Rolf Wikström, som jag väl har samtliga skivor av. Dessutom har jag hört Wikström live på en restaurang i hamnområdet i Öregrund.

Melodikrysset nummer 22 2017

3 juni 2017 13:19 | Barnkultur, Film, Last chorus, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag steg upp tidigt i morse och hann läsa två av våra tre morgontidningar och äta frukost före Melodikrysset. I vår lokaltidning, Upsala Nya Tidning, hittade jag en dödsannons: Bertil Marmegård, förr ordförande i vår bostadsrättsförening och med bostad högre upp i det hus på Idrottsgatan 12 där vi bor under vinterhalvåret, är död. Jag nämner det här främst för att han ofta, när vi möttes i eller utanför porten, brukade säga, att han kollade min blogg på lördagarna, detta för att också han var melodikrysslösare. Frid över hans minne!

Men över till dagens melodikryss.

För egen del tyckte jag att det, med ett undantag, var ett lätt kryss.

Undantaget var namnet på den TV-serie, vars signaturmelodi spelades. ”Homeland” har jag aldrig sett – ja egentligen mindes jag inte ens namnet. Men med tillräckligt många ledbokstäver plus uppgift om när den hade TV-premiär (2011) gick det ju ändå att hitta rätt svar.

Annars började krysset med en artist som jag har skivor med, Dolly Parton. I dag hörde vi henne i ”Home”.

Per Gessle och/eller Gyllene Tider har jag däremot inte en enda skiva med, men vem kan ha undgått ”Gå och fiska” från 1996?

Och Mauro Scocco, i dag i ”Sarah” från 1988, känner jag också igen.

Även i dag, liksom många gånger tidigare, försökte Anders Eldeman förvilla oss lyssnare/lösare genom att spela andra versioner än de vanligaste.

Charles Aznavours ”She” sjöngs i dag av Laura Pausini på italienska, ”Uguale a lei”.

Och Beatles’ ”Yellow Submarine” sjöngs av Maurice Chevalier på franska, ”Le sous-marin vert”. Lägg märke till att den franska u-båten alltså var grön.

”Come Fly With Me” fick vi i dag inte höra med Frank Sinatra, men Count Basie är ju inte fy skam heller.

Det finns ju en tidigare filmversion än den i dag vanligaste av Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen”. Den hette ”Luffaren och Rasmus” (1959), och i den spelade Åke Grönberg Paradis-Oskar och Eskil Dalenius Rasmus.

Om en annan pojke, Charles Dickens’ 1838 publicerade ”Oliver Twist”, handlar Lionel Barts musikal från 1960, ”Oliver!”. Ur den hörde vi i dag ”Consider Yourself”.

Om lite större pojkar – tre av dem namnges: Charlie, Bill och Tom – handlar Lasse Dahlqvists ”Oh boy, oh boy, oh boy”. I den förbereder sig Ada inför ankomsten av de engelska sailors som hon och andra svenska damer ska betvinga – engelska flottan har nämligen siktats vid Vinga.

1959, när jag var delegat på den första elevriksdagen i Sverige, såg vi en kväll ”My Fair Lady” på Oscars, den klassiska föreställningen med Jarl Kulle som Higgins och Ulla Sallert som Eliza och så Erik Stolpe som Doktor Doolittle – det var han som sjöng ”Med en gnutta flax”, som spelades som ljudillustration. Fast det senare i original, ”With a Little Bit of Luck”, med Stanley Holloway. ”My Fair Lady”, med engelsk premiär 1956, skrev av Frederick Loewe och Alan Lerner efter en berömd scenförlaga, George Bernhard Shaws ”Pygmalion”.

Och sen är det en ljudillustration kvar, ”Bedårande sommarvals” med Monica Zetterlund från Hagfors. Den här låten, även kallad ”Bluesette” av den fantastiske munspelaren som skrev musiken, Toots Thielemans, förekom i ”Gula Hund” på Chinateatern 1964 – jag såg den där och då.

Vi slutar i dag med Hasses och Tages text:

Bedårande sommarvals

Svensk text: Hans Alfredson och Tage Danielsson (för ”Gula Hund” på Chinateatern 1964)
Musik: Toots Thielemans (”Bluesette”)

Hör min bedårande sommarvals,
inte alls något om havets spegel,
vita moln och vita segel,
inte nån logvals till handklaverets ton.

Den handlar inte om bryggorna, vaggorna, myggorna,
inga bränningar som bryts vid reven,
ingenting om Calle Schewen
som fyller fredligt sin kaffekopp med kron.

Min sommarvals, vad handlar den om?
Ingenting alls – den bara finns här!

Vikens stilla krusning, skepparn står på kajen.
Sommarnattens tjusning putar i kavajen.
Flickan från Vinga, hon heter väl Inga,
men är det på kvällen så heter hon Ellen.
Dom finns förut, Huldas Karin och dom,
så dom sjunger jag ingenting om.

Hör min bedårande sommarvals,
ingen jungfru här på Jungfrusundet,
ingen dans på Almagrundet,
inget om barmar och armar om din hals
en sommarvals om ingenting alls.

Melodikrysset nummer 21 2017

27 maj 2017 12:47 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Serier, Teater, Trädgård, Ur dagboken | 3 kommentarer

I går tog jag bussen in till Uppsala för att handla morsdagspresenter – vad jag köpte berättar jag inte, eftersom Birgitta brukar läsa min blogg.

Vädret var varmt och det uppländska landskapet grönskande vackert, och dagens väder här i Öregrund är verkligen inte sämre.

Men över till Melodikrysset.

Det började med ”Jag mötte Lassie”, vars melodi har skrivits av Benny Andersson. Men den här gången var det inte Ainbusk Singers som sjöng utan, mer ovanligt, Lotta Engberg.

Därmed är vi inne på låtar som handlar om djur:

Walt Disney’s ”Hitta Nemo” har en fisk som huvudrollsinnehavare.

Och så fick vi höra signaturen till ”Bamse”, en björn skapad av Rune Andréasson. Rune brukade få ”Aktuellt i politiken (s)”, som jag var chefredaktör för, därför att vi där publicerade en annan av hans serier, ”Lille Rikard och hans katt”, och när då Socialdemokraterna hade förlorat valet, sände han till partiexpeditionen i Stockholm en teckning med Bamse, som höll i hans ansökan om partimedlemskap. Vi publicerade den här teckningen som omslag, och det hela ändade i att han för AiP tecknad en Bamse-liknande björn, som efter en läsartävling döptes till Essbjörn.

Därmed är vi också inne på temat barnkultur, så det faller sig naturligt att här ta upp ytterligare en kryssfråga, som hade barnanknutet innehåll:

I TV gick 1970 och 1972 ”Ville, Valle och Viktor”, där Ville spelades av Jörgen Lantz, Valle av Anders Linder och Viktor av Hans Wigren.

Jag är som bekant inte någon vän av innehållet i senare års Melodifestivaler och Eurovision Song Contest. Det var bättre förr – i dag fick vi ett lysande exempel, ”La det svinge, la det rock ‘n roll”, 1985 års norska bidrag med Elisabet Andréassen och Hanne Krogh.

Också svensk populärmusik var bättre för, åtminstone i meningen att melodierna så lätt krokade fast sig i musikminnet. ”Vandraren” med Nordman är ett av många exempel.

Och bland de låtar som slog också bland vanliga radiolyssnare fanns till exempel sådana av Ulf Peder Olrog vars ”På en liten smutsig bakgård” i dag sjöngs av Sven Bertil Taube.

I TV 4s ”Så mycket bättre” korsas stilar och framförs låtar av nya och ibland oväntade artister. Vi hörde Danny Saucedo sjunga ”Jag är den enda du vill ha”, i original sjungen av Lisa Ekdahl, som jag för min del finner vara bättre.

I Eldemans då och då återkommande serie med kända låtar framförda på finska hörde vi i dag ”Needles” med för mig okända Kurre. Originalet har bland andra sjungits in av Smokie.

Fast ännu bättre är ”Sad Songs (Say So Much)”, tyvärr i dag i dansbandsversion och inte med upphovsmannen, Elton John.

Norah Jones finns i min egen skivsamling. I dag fick vi höra henne i ”Come Away With Me”.

Dagens musikaliska överraskning blev smakprovet ur musikalen ”Book of Mormon”. Jag är inte säker på att mormonerna själva gillar den här sortens musik, men i mina öron lät den mycket bättre än deras budskap. Jag har i min ungdom försökt argumentera med dem.

Till vägs ände

24 maj 2017 20:52 | Barnkultur | 2 kommentarer

George Johansson var en gång i världen pressekreterare åt Birgitta Dahl, på den tiden då hon var miljö- och energiminister. Jag träffade honom då, men som nästan alla andra känner jag till honom främst för att han är en uppskattad barnboksförfattare.

Av hans sammanlagt ganska många böcker har ”Mulle Meck bygger en bil” just återutgivits (En bok för alla, 2017 – i original kom den ut 1993 på Berghs förlag).

Mot bakgrund av det jag inledningsvis berättar tror säkert många, att den handlar om tillkomsten av en bil, som går på något alternativt och särdeles miljövänligt bränsle, men bokens Mulle är bara en fiffig man som klarar att konstruera ett åkdon av en massa apparater, manicker, mojänger och molijoxer han har samlat på sig i sitt skrotförråd. Dessutom skruvar han fast en gammal soffa som säte bakom ratten.

Sammantaget får den unge läsaren en hygglig bild åtminstone av de huvuddelar en bil består av.

Att det blir en så charmerande bok av det här är i hög grad även illustratörens, Jens Ahlboms, förtjänst. Ahlbom fångar mästerligt Mulles minspel när han grubblar, får idéer, förvånas och kommer på lösningar. Det här förstärks ytterligare av att hans hund, boxern Buffa, hela tiden deltar i skapandeprocessen och visar upp samma minspel.

Mulle Meck och Buffa bor i ett skogsbryn, bortom en sjö, på branten av ett berg vid vägs ände.

När bilen till slut äntligen är klar, sätter sig Mulle bakom ratten och Buffa, iförd MC-glasögon, bredvid honom, och så rullar de i väg runt sjön, följer vägen bortom bergen, till vägs ände.

Limpan vill också ha korv

24 maj 2017 15:11 | Barnkultur | Inga kommentarer

Eva Lindström är en ofta prisbelönt barnboksförfattare och barnboksillustratör.

Limpan i hennes ”Limpan är sugen” (En bok för alla, 2017, i original på Alfabeta 1997) är en hund, och ”också” i min rubrik syftar på att matte äter en stor korv utan att dela med sig.

Under den kommande natten har matte svårt att somna. Det beror nog inte på att hon har ont i magen av för mycket korv utan på att hon har dåligt samvete för att hon inte delade med sig. Till slut går hon ut för att släppa in Limpan, som är kvar utomhus. Hon går ut och runt huset för att leta rätt på hunden, men under tiden smiter hunden in.

Först ser hon inte till hunden där inne heller, men när hon sen får syn på den, blir hon väldigt glad – beslutar sig genast för att steka mer korv, den här gången en var till hunden och sig själv.

Berättelsen slutar med en bild på två glada korvätare.

Det här är en fin liten bok om relationer mellan människor och djur, rent av om rättvisa.

Det ovanliga med den är att den är en ren bilderbok utan text.

Jag har för egen del inga problem med att förstå dess innebörd, och jag tror nog att jag bild för bild skulle kunna tolka den för ganska unga barnbarn.

Men jag ser också ett problem. Ganska små barn lär sig snabbt utlämnade rimord i Tove Janssons eller Elsa Beskows rimsagor, och i de mest älskade godnattsagorna kan de varenda formulering utantill – läser då någon godnattsagaläsare fel eller försöker korta berättelsen, protesterar barnet genast.

Problemet i det här avseendet med ”Limpan är sugen” är förstås att det inte finns någon skriven berättelse att läsa upp, och det kan bli ett problem när man ”läser” den här boken för en mycket ung person, som vill höra exakt samma berättelse som förra gången.

I en lek- och låtsasvärld

23 maj 2017 22:32 | Barnkultur | Inga kommentarer

Barbro Lindgrens (text) och Camilla Engmans (bild) bilderbok ”Vi leker att vi är pippifåglar” (Rabén & Sjögren, 2013) har av innehållet och de korta texterna att döma ganska små barn som målgrupp. De två barn som leker låtsaslekar uppfattar jag som pojkar, vilket också bekräftas av meningen ”Vi är bröder låssas vi”. Men Engman tecknar dem så könsneutralt, att små flickor man läser den för också kan identifiera sig med dem.

Fast utrustade med två fjädrar var, en i vardera handen, leker de att de är pippifåglar.

De två människobarnen, nu tecknade som fåglar, flyger och störtdyker, tar sig ända upp bland molnen. Därifrån vet de inte hur de ska hitta hem. Dessutom dyker det upp farliga örnar, som de måste flyga ifrån, och när en örn ändå kommer hotande nära, får den en stjärnsmäll av den ena ”fågeln”. Vilket leder till en tävling om vem som har de starkaste musklerna.

Nu närmar de sig marken, och då kommer nästa infall: ”Nu kommer mörkret låssas vi. VAR BOR VI? VAR BOR VI?” Dess värre börjar också bensinen ta slut, för det här är fåglar som går på bensin.

Där nere ser dom mamma och pappa – fast föräldrarna ser ju ut som tant Sveas höns – men pappan är förstås tupp. När de landar på taket på hönshuset, blir pappa tuppen så paff att han ramlar omkull rakt på en kopannkaka, det vill säga en stor blaffa koskit, och likadant går det för mamma hönan.

Slutkonklusion: ”Det gör väl ingenting, sen kan dom ju bada.”

Melodikrysset nummer 19 2017

13 maj 2017 13:54 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

I dag skulle Anders Eldeman ha kunnat kalla Melodikrysset för Filmkrysset. Inte mindre än åtta av de sammanlagt tolv frågorna hade nämligen filmanknytning.

Krysset började med sång av Helen Sjöholm i Py Bäckmans och Stefan Nilssons ”Gabriellas sång”, som förekom i Kay Pollaks film ” som i himmelen” från 2004. Jag såg den på bio när den var ny.

Sen följde ”Flicka från Backafall”, vars text Gabriel Jönsson skrev 1920 och som Gunnar Turesson tonsatte 1936. Jag hör till en generation som är bekant med både Gabriel Jönssons diktning och med Gunnar Turessons tonsättningar, och jag vet dessutom att Backafall ligger på Ven, där Jönsson hade sommarställe. I dag spelades melodin av Roland Cedermark, men av intresse här är också att ”Flicka från Backafall” blev film 1953.

Dagens James Bond-film var ”Diamonds Are Forever” (1971), på svenska ”Diamantfeber”, och således var det ord Eldeman sökte ”smycke”. I filmen sjöngs det vi hörde av Shirley Bassey.

As Time Goes By” spelades i dag med Liberace, men ursprungligen ingick den i filmen ”Casablanca” (1942), där Ingrid Bergman och Humphrey Bogart hade huvudrollerna. Jag har sett den här filmen åtskilliga gånger, för övrigt också från scen hört Tage Danielssons svenska version ”Men tiden går”, sjungen av Monica Zetterlund i Hasses och Tages ”Glaset i örat” på Berns 1973

Ett par av filmmelodierna var hämtade ur filmer för barn.

Den första, ”Can’t Stop the Feeling” med Justin Timberlake, var hämtad ur ”Trolls” från 2016.

Och den andra, ”Mio, min Mio”, var ju ursprungligen titeln på en bok av Astrid Lindgren från 1954, men här hörde vi den melodi Benny Andersson och Björn Ulvaeus skrev för filmen med samma titel (1987).

Att Carl Michael Bellman inte skrev sin ”Färiln vingad syns på Haga” för film är självklart, men det hindrar inte att den har förekommit i inte mindre än 14 filmer – den som vill kolla vilka kan ju själv läsa om det på Wikipedia. Fast i dag hörde vi den på transpiranto, och jag tror inte att den någonsin har filmats i just grönköpingsmiljö.

Slutligen, ”Hjärtats saga” från sent 1800-tal, med text av Alfred Hedenstierna (signaturen Sigurd) och musik av Wilhelm Åström, exekverades av Lars Roos, men intressant just här är att den också har förekommit i sex filmer.

Därefter de fyra frågor som inte hade någon filmanknytning:

Men Amanda Jensen gjorde ändå sin version av ”När vi gräver guld i USA” i TVs ”Så mycket bättre”. Låten skrevs ursprungligen av Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt till VM i fotboll 1994, således på ett ställe på andra sidan av Atlanten.

Thore Skogman var ju med i krysset också förra veckan, så i dag fick vi höra en dansbandsversion av hans ”Jämtgubben”, den vars refräng börjar ”Nu vill jag ha medicin, medicin, medicin meddetsamma”.

”You Know I’m No Good” sjöng Amy Winehouse på sitt sista album, från 2006. Sen dog hon.

Jag önskar inte livet av Robert Wells, lika lite som jag ville uppleva Amy Winehouses hädanfärd, men nog är han en betydligt bättre pianist än sångare. Detta sagt med anledning av hans ”Upp på berget” (1986).

Och apropå transpiranto: I går, när jag var i Uppsala och skulle hämta ut mina kemtvättade kostymbyxor, fick jag upprepade bevis på att många av dagens många invandrare inte behärskar svenska språket riktigt så flytande som jag själv, gamle est. På den restaurang jag valde för lunch fick flickan jag beställde av ta hjälp av en kollega, men det är ju jättebra att hon har ett jobb där hon varje dag kommer att utöka sitt ordförråd och sin förståelseförmåga.

Fast det roligaste av det här slaget hände på kemtvätten, där jag skulle hämta mina brallor. Mannen bakom disken – jag har träffat honom åtskilliga gånger – kommer från ett annat land men talar bra svenska, om än med lite brytning. Kunden före mig, en ganska mörkhyad man, försökte tala engelska med kemtvättsinnehavaren, som dock inte behärskade detta annars ganska vanliga språk, så kunden vände sig till mig för att höra, om jag kunde översätta. Det kunde jag, och därmed drogs jag in i ett rätt märkligt meningsutbyte. Kunden ville ha hjälp med inte bara kemtvätt utan också lagning av ett par korta byxor av jeanstyg, och efter besiktning ruskade kemtvättsinnehavaren på huvudet: De här mycket slitna jeanskortbrallorna hade bland annat spruckit längs hela gylfen.

När jag å kundens vägnar hade ställt kompletterande frågor, förklarade mannen bakom disken till slut, att det skulle bli så dyrt att laga de här trasiga och gamla byxorna, att priset dess värre skulle bli oförsvarbart högt. Hur dyrt då? undrade kunden genom mig. Ja, in emot 500 kronor förklarade kemtvättsinnehavaren. Men kunden lät sig inte avskräckas utan sken som en sol – det skulle han gärna betala, om han återfick sina älskade byxor i användbrt skick. Och då åtog sig till slut kemtvättsinnehavaren uppdraget.

Själv tyckte jag att jag hade gjort dagens goda gärning.

Glad påsk!

16 april 2017 16:47 | Barnkultur, Mat & dryck, Resor, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Vi anlände, först tågförsenade och sedan bussförsenade, sent i onsdags kväll till vårt sommarviste i Öregrund, och torsdagen gick sedan åt till att packa upp och göra påskfint i huset – Birgitta hittade kvistar att sätta påskprydnader i och satte ut tuppar och annat som hör påsken till på sina platser. Själv var jag på Coop och handlade, bland annat rökt och gravad fisk, massor av godis att lägga i det jättestora påskägg, som främst finns för gästande barnbarns skull, och även påskläsk.

De första påskgästerna var Anna, som hade med sig två egenbakade estniska surbröd till mig, och hennes dotter Ella. Anna åkte hem efter äggmålningen på påskafton, men Ella hade lovat stanna kvar och hjälpa Birgitta med en del tungt arbete i trädgården. Fast i går täcktes trädgården av snö igen – men den har nu till största delen tinat.

På påskafton kom vår son Matti, hans hustru Karin och så deras småflickor Ella (jo, vi har två Ellor) och Sofia. Barnen har varit här tidigare, och i alla fall storasyster Ella minns huset, till exempel var leksakerna och barnböckerna förvaras.

Påskaftonen ägnade vi åt äggmålning, på det sätt jag som barn gjorde i Estland.

På påskafton gick jag, fastän kroppen jäklas och stretar emot, ut på tomten för att hitta växtdelar att användas vid äggmålningen tillsammans med skal från gul lök, det senare huvudingrediensen i den äggmålning jag lärde mig i min barndoms Estland. Birgitta fick här om dan, när hon var på Coop och handlade, flera plastpåsar med lökskal, hopsamlade under löklådan av Marina, som för övrigt själv har estnisk mor. Bland det jag lyckades samla ihop fanns blad från miniormbunke, som inte färgar men, om man lägger dem närmast äggskalet, ger ett vackert ljusare bladmönster på påskäggen, som lökskalen ger en brunflammig färg. Liknande effekter kan man få av kronbladen till tidiga vårblommor som krokus. Här kan man experimentera, prova sig fram. Till exempel albark färgar också av sig.

Varje sådant här ägg måste man göra ett separat litet paket av med hjälp av en liten trasa som sveps om alltsammans och sen viras med sytråd runt om för att hålla ihop – använder sen flera personer samtidigt samma kokgryta, är det ett bra knep att de som gör såna här små äggpaket använder tråd i var sin färg. Birgitta och jag använder oss av var sin stor gammal kastrull, eftersom vi gör i ordning så många ägg: sex för min del i år. På dotterns (Kerstin Kokk) instagram med bilder av hennes egna estniska påskägg har hon berättat, att hon för sin del har övergått till att i stället använda aluminiumfolie som kokhölje. Hur som helst: Man kokar upp vattnet i förväg och lägger sen försiktigt ner äggpaketen. Ska den här äggfärgningsmetoden funka, måste äggen sedan få koka i tio minuter eller mer.

I år tog Birgitta – under rinnande kallt vatten – upp sina äggpaket lite tidigare än jag, och det (plus att jag använde mer lökskal) bidrog till att hennes påskägg blev ljusare än mina. Det senare vekligen inte menat som klander – hennes påskägg blev beundransvärt vackra också i år. Men frågan är om inte lilla Ella åstadkom ett par påskägg som var allra vackrast.

För egen del åt jag ett av mina ägg tillsammans med sill till middag i går, ytterligare ett till frukost i dag. Jag brukar, när jag äter de här äggen, göra ett så litet hål som möjligt i skalet och sen spara det urätna skalet – de här äggskalen är mycket vackra att ha stående som prydnad i en skål.

Dottern, Kerstin, har lärt sig det här sättet att färga/koka av sin estniska pappa och naturfärgar tillsammans med sina egna barn, Viggo och Klara, varje år påskäggen på estniskt vis. Kolla hennes instagrambilder och jag tror att ni genast förstår, att det här sättet att måla påskäggen har mycket som talar för sig.

Att ha huset fullt av barn och framför allt små barnbarn innebär restriktioner i fråga om till exempel TV-tittandet, men eftersom vi var trötta efter partikongressen i Göteborg och jag dessutom är blåslagen på ryggen efter fallet från vindsstegen gick vi och la oss tidigt på påskafton.

Vi anpassar oss efter småbarnens mat- och sovvanor, så i dag blev det våfflor med sylt och grädde redan vid tolvtiden – Birgitta gjorde en stor smet och gräddade, biträdd av stora Ella, och småbarnen åt med glupande aptit. Stora Ella har för övrigt också tagit hand om en mycket stor del av disken, som jag och Birgitta annars växelvis brukar göra.

Nu skiner solen, kanske ett tecken på att våren ändå är på väg.

Glad påsk, alla läsare!

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^