Melodikrysset nummer 46 2018

17 november 2018 18:35 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Serier, Teater | 2 kommentarer

iag förstår Anders Eldemans förklaring att vissa tidskrifter med lång pressläggningstid inte klarar att på kort tid ändra felnumreringen i melodikryssen, men varför man inte kan åtgärda problemen förrän det måste ha gått ytterligare en vecka innan felet kan åtgärdas är fortfarande lika obegripligt. Om SR skickade korrekta kryss till de tidningar som trycks natten före lördag, skulle de ju lätt kunna byta till rätt utformning.

Jag tyckte också att hans anvisningar om de i dagens kryss många omnumreringarna plus tillägg av ett borttappat frågenummer lämnade ganska mycket övrigt att önska. Så jag skrev ner större delen av svaren tillsammans med frågorna och lokaliserade sen först efter kryssets slut, var de här svaren skulle in i krysset.

Och att då dessutom få en dubbelfråga, där de ingående delarna inte hade något rimligt samband med varann, kände som en ren provokation. Den första delfrågan hade som ljudillustration Gullan Bornemarks barnklassiker ”Sudda, sudda bort din sura min”, som skulle ge oss svarsordet sur. På det följde, i samma fråga, en musikversion av Lasse Berghagens fina ”En kväll i juni”.

Nå, det är ju inte precis väder för att ta av sig sin kavaj, så Eldeman spelade också en låt som det ligger närmare till hands att lyssna på så här års. Själv har jag hört den flera gånger i Domkyrkan här i Uppsala, sjungen vid musikklassernas julkonsert: ”O helga natt”, även kallad ”Adams julsång” efter sin skapare Adolphe Adam (1802-1856) – han skrev på franska, så i original heter sången ”Cantique Noël”.

Dagens ABBA-låt, ”Bang a Boomerang” (1975) handlar inte om Australien, men ut i världen kom den, också med hjälp av den svenskspråkiga version Svenne oh Lotta gjorde av den i Melodifestivalen samma år. I krysset spelades dock en instrumental version.

Miriam Bryants text med sångtiteln ”Satellite”, för oss lika lite till någon rymdfärd. I dag hörde vi den här låten med Ison och Fille.

Samma förhållande till rymden har ”Strangers” med Sarah Klang.

Och inte heller den amerikanska gruppen Starship förde oss till fjärran rymder. I dag hörde vi dem i ”Nothing Gonna Stop Us Now” (1987). Att den här gruppen, också känd under namnet Jefferson Airplane, kanske inte är så känd bland alla har säkert också att göra med inre stridigheter, avhopp och namnbyte.

Från USA kommer också den betydligt mer kände Irving Berlin, som 1950 skrev scensuccén ”Annie Get Your Gun” (1930). Hade Berlin levt i dag, under Trump-eran, vet man ju inte om han hade velat skria något med det budskapet.

I dag fick också barnen sitt – jag har redan nämnt Gullan Bornemark.

Smurfarna är jag hyggligt bekant med om vi håller oss till serier. Men smurfskivorna är jag inte lika förtrogen med, och de saknar ju musikalisk originalitet. Och inte blir jag mer vänligt stämd av att på ”Smurfarna 2″ höra Britney Spears göra ”Ooh la la”.

När Peps Persson – jag har en mängd plattor med honom – gjorde ”Oh Boy”, var det knappast som barnskiva. Men nu har den pellesvanslösifierats av Pelle och Maja och således blivit barnskiva.

En del av den vuxna publiken tror möjligen att J R R Tolkiens (1842-1973) ”Sagan om ringen” (1954-1955) är något slags äventyrsböcker för ungdom. Men den som har läst mycket Tolkien vet att han skapade en alternativ värld med en alternativ mytologi och skrev för en betydligt vidare publik, också i mogen ålder. Hans viktigaste böcker har filmats, helt uppenbart också med tanken på vuxen publik.

Jag har träffat kronprinsessan Victoria ett antal gånger, tillsammans med min hustru på den tiden då hon var Riksdagens talman. När Victoria 2011 gifte sig med Daniel Westling var jag inte med, men jag har förstås hört den speciella bröllopslåt Björn Skifs framförde tillsammans med Agnes, ”When You Tell the World You’re Mine”. Jag är verkligen inte monarkist, men just Victoria är som person lätt att komma på talefot med.

Men i kungahuset finns det också andra – inga namn! – som det gör ont – för att citera Lena Ph – att lära känna.

Melodikrysset nummer 45 2018

10 november 2018 15:40 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 8 kommentarer

Nej, vad jag vet har killen som greps för beskjutningen av en lägenhet i ett grannhus i vår bostadsrättsförening ännu inte erkänt. Men jag återkommer så snart jag vet något mer om vem som sköt och vad han ansåg sig ha för skäl.

Den för mig svåraste frågan i dagens kryss var den där man spelade en signaturmelodi. Först var jag inne på helt fel spår, men när jag hade fått första och sista bokstaven och bara saknade bokstaven mellan, kom jag på rätt svar: Den här lilla trudelutten spelas rimligen på bio, närmare bestämt på SF-biograferna. En gång i världen kunde det hända, att jag gick på bio praktiskt taget varje kväll, men numera är jag nästan aldrig på bio, så jag har helt enkelt inte hört den här signaturen.

Numera kan man ju se oerhört många slag av filmer på TV i stället, men även där är jag ganska selektiv. Jag har till exempel aldrig sett något avsnitt av ”Sopranos” (i original ”The Sopranos”). Så för mig var även signaturmelodin från 1997, ”Woke Up This Morning” med Alabama 3, obekant, men eftersom jag så småningom fick varannan bokstav i titeln för programmet, klarade jag till slut att det var fråga om ”Sopranos”.

”Philadelphia”, filmen från 1993 med Tom Hanks och med musiktema (”Streets of Philadelphia”) av Bruce Springsteen, har jag heller aldrig sett. Springsteen finns i stor mängd i min privata skivsamling, men för att göra frågan svårare spelade Eldeman i dag musiktemat med Molly Johnson.

Filmen ”Bel Ami” (från 2012) har jag aldrig sett. Däremot har jag hört melodin med samma namn (från 1939). Och i en av våra bokhyllor finns en rad böcker av Guy de Maupassant, däribland ”Bel Ami” från 1885.

Men den lättaste filmfrågan i dag var, för mig i alla fall, den där ljudillustrationen var ”Easter Parade”, som ingick i en film med samma namn, från 1948 och med Fred Astaire och Judy Garland i de ledande rollerna. Fast sen försökte Eldeman krångla till frågan lite – det svar vi så småningom skulle komma fram till var påskris.

I anslutning till filmfrågorna tar jag också Lili & Susie, inte för att de 2016 sjöng in ”Oh Mama” utan för att de sjöng den här låten redan i TV-programmet ”Solstollarna” från 1982. Fast då var jag upptagen av helt andra saker, och förresten ville Eldeman kolla om vi visste att Lili och Susie är systrar.

Till Eldemans egenheter hör att vissa artister förekommer då och då, ibland ofta, i hans melodikryss. Norah Jones är ett exempel – i dag hörde vi henne i ”Come Away With Me”. Jag har ingenting alls mot Norah Jones. Det här är bara en iakttagelse.

Bryan Adams har jag inget speciellt förhållande till, men här gav oss kryssmakaren som ledtråd, att den vi hörde i ”Summer of ’69” också är fotograf.

Själv är jag ofta fäst vid äldre örhängen.

Ett exempel är ”Jag tror på sommaren”, skriven 1967 av Stig Olin och insjungen samma år av sonen Mats Olin. Fast här försökte Eldeman villa bort oss genom att spela den med sång av Ann-Louise Hansson.

Jules Sylvains och Sven Paddocks ”Med en enkel tulipan”, insjungen 1938 av Harry Brandelius, fick vi i dag höra instrumentalt, och sen ville programledaren veta, vad man brukar ropa när man överlämnar det sången handlar om. Jo, Hurra!”.

Och så är det bara en fråga kvar, en med en instrumental version av en danslek. Jag vet inte om dagens barn kan den här, men jag klarar ”Domaredansen”, kanske för att jag liksom den är uråldrig. Texten börjar så här: ”Nu vilja vi begynna en domaredans”.

Fast jag måste ju samtidigt vara ärlig: dansa danslekar klarar jag inte längre.

Men det är kul att titta på. Till exempel vid midsommarstången vid Hembygdsgården i Öregrund.

Sen isar det sig, att jag ändå har glömt ett frågesvar, nämligen svaret på den allra första frågan. Krysset började i dag med musik ur ”Barberaren i Sevilla” (1775) med musik av Gioacchino Rossini.

Läsvärd norsk barnbok

6 november 2018 18:24 | Barnkultur | Inga kommentarer

Jag har en känsla av att danska och norska barn- och ungdomsböcker förr i större utsträckning översattes och gavs ut även i Sverige. Desto gladare blir jag, när jag hittar välgjorda böcker från grannländerna, böcker skapade av författare om jag tidigare inte har kommit i kontakt med.

Ett exempel är norskan Camilla Kuhn, vars ”Ida och vargen” jag just har fått som prenumerant på småbarnsböcker från En bok för alla (2018). Den gavs 2012 ut på svenska (översättning Sofia Lindelöf) av ambitiösa förlaget Bergh. I Norge kom den ut året före, 2011, och hette då ”Ida og ulven”.

Det här är en fin bok, inte minst på grund av illustrationerna, gjorda av författaren i rött, svart och vitt.

Också texten är spännande, särskilt för barn som ännu inte själva har lärt sig att läsa.

Lilla Ida ska sova hemma hos mormor, och då måste förstås mormor läsa godnattsaga för henne.

Mormor väljer att läsa en saga om en varg som äter upp en en flicka och sen också flickans mormor. Vi som har läst och hört alla de klassiska sagorna vet förstås vad det är för saga mormor läser, men lilla Ida har aldrig hört sagan om lilla Rödluvan. Och mormor bara läser den här sagan och säger sen: Sov gott! Sen går hon och lägger sig i rummet bredvid.

Ida kan inte sova; hon tänker på den saga mormor nyss läste. Och plötsligt hör hon hur det morrar bakom väggen. GRRR, GRRR, GRRR låter det.

Ida blir förstås rädd och kryper ner under täcket, men morrandet hörs bara värre. ”Mormor” ropar hon. ”Jag hör en varg”.

Men mormor hör ingenting och säger ”Sov nu!”

Och så börjar morrandet igen. Ida förstår plötsligt att morrandet kommer från rummet där mormor sover – vargen är där inne!

Då övervinner Ida sin rädsla, springer in i mormors sovrum och skriker: ”Ät inte upp min mormor!”

”Jag räddade dig”, säger Ida till mormor.

”Vilken tur”, säger mormor. Och så får Ida lägga sig hos henne.

Ida somnar i mormors famn, och då somnar också mormor om. ”Grrr! Grrr! Grrr!” låter hennes snarkningar.

När Peter lärde sig vissla

28 september 2018 23:56 | Barnkultur | Inga kommentarer

Ezra Jack Keats (1916-1983) levde och verkade i New York, men hans föräldrar var judiska immigranter från Polen. Pappans efternamn var Katz, men sonen gav det en mer engelskklingande form och brukade i stället Keats som efternamn.

Ezra Jack Keats kom att bli en framgångsrik barnboksförfattare och -illustratör, och som illustratör använde han sig av collageteknik. Det senare ser man till exempel i ”Whistle For Willie” från 1964, översatt till svenska av Marianne Eriksson med titeln ”Hurra jag kan vissla!” (utgiven 1960 på Rabén & Sjögren men 2018 nyutgiven av En bok för alla).

Den här boken var mycket ovanlig när den publicerades 1964: den hade nämligen en liten afroamerikansk pojke som huvudfigur, och han skildrades som vilken amerikansk liten pojke som helst – märk att europeiska judar som Katz/Keats är lika ljusa i skinnet som de flesta amerikaner av europeiskt ursprung. Och den lille grabbens, Peters, bekymmer i den här historien är inte hans hudfärg utan att han inte kan vissla.

Han har sett en annan grabb vissla på sin hund, och då kom genast hunden springande till sin lille husse. ”Om jag bara kunde vissla!” tänkte Peter, som också hade en hund, Bobby. så även Peter försökte vissla, men det gick inget vidare – inte kom det någon Bobby.

Sedan kommer det en rad episoder, då Peter fortsätter att försöka lära sig vissla. Till exempel iförd sin pappas hatt och stående framför spegeln, och när mamma kommer, låtsas han vara pappa.

Väl ute igen hittar han en kartong, och den kryper han in under och fortsätter att träna sig på att vissla. Och till slut lyckas han: det kommer en riktig vissling.

Bobby är en bit därifrån, och när han hör visslingen, stannar han tvärt och kollar varifrån visslingen kommer. Från mig, ropar Peter och ställer sig upp med kartongen över huvudet. Och Bobby kommer rusande rakt mot honom.

Sen springer Peter hem och visar pappa och mamma, vad han har lärt sig, och de tycker att han visslar mycket bra. Och det tycker Bobby också.

Så när mamma ber Bobby gå till affären och handla åt henne, går Bobby med honom, och han visslar hela vägen dit och hela vägen hem igen.

Det är hela historien, men jag vill särskilt nämna att de bilder Keats har försett sin berättelse med är helt underbara: den tröja den mörkhyade lille pojken har på sig är vit med rosa sicksackmönster, när Peter är ute och snurrar runt, runt, börjar allting snurra runt och han blir så yr att han själv och gatan först lutar åt ena, sen åt andra hållet. Eller ta som exempel när han försöker springa ifrån sin egen skugga.

Det här är en ljuvlig bok att titta på också.

När storebror kanin passade sin lillasyster

28 september 2018 17:36 | Barnkultur | Inga kommentarer

Ulf Nilsson (text) och Eva Eriksson (bild) hör till Sveriges allra skickligaste barnboksskapare. Tillsammans gjorde de 1983 ”Lilla syster Kanin eller berättelsen om Den Feta Näktergalen” (Bonnier Carlsen, 2011 och på nytt 2018, återutgiven av En bok för alla).

Den är, både textmässigt och bildmässigt, en historia lite i den engelska barnbokstraditionen.

Kaninerna lever, tillsammans med andra djur, till exempel de farliga rävarna, i sin egen lantliga värld med kullar, lummiga träd och underjordiska kaninhålor. Fast i dag är inte pappa och mamma kanin hemma; de är ute och provianterar. Så deras son, bokens kaninjag, har fått i uppdrag att passa sin lillasyster, på grund av sin kroppshydda och sitt sätt att låta kallad Den Feta Näktergalen: mata henne, läsa för henne, hålla henne undan rävarna.

Det är en rar berättelse, vars snällhet ytterligare understryks av Eva Erikssons bilder. Egentligen händer inget mer dramatiskt än att lillasyster kanin tappar skorna när storebror räddar henne undan rävarna.

Storebror kanin klarar sin barnvaktssyssla med glans ända fram till dess att pappa och mamma kanin kommer hem med en stor säck morötter och tar över. En riktig myssaga!

Bland gastar och monster

26 september 2018 23:13 | Barnkultur | Inga kommentarer

Andreas Palmaer (text) och Per Gustavsson (bild) gav 2009 ut ”Sopnedgasten och andra moderna monster” (Natur & Kultur, ny upplaga 2018 på En bok för alla).

Redan den skruvat vitsiga titeln gör mig konfunderad: Boken sägs rikta sig till barn 3-6 år, men i så fall måste den i de flesta fall läsas för barnet av en vuxen, vilket nog också är nödvändigt med hänsyn till både illustrationer och textinnehåll. Redan på omslagsbilden spanar Sopnedgasten ut ur sopnedkastet, och man ser en liten flicka förskräckt kika ut genom lägenhetsdörren. Där ute i trapphallen ser man också skuggor av en skrämmande varelse.

Det finns inget monster under sängen, men på andra sidan väggen lurar det gröna jättemonstret El-ak.

Barnen bör akta sig också för brödrosten – ett minimonster med vassa tänder gömmer sig i den.

Och törs man sätta sig på toalettstolen? I den huserar nämligen Ola Tola.

Så där håller det på, med kulmen på Halloween.

Fast dagen efter är också monstren snälla, så passa på att ha kul då!

För snart skrämmer monstren livet ur barnen igen.

Den här boken är faktiskt inte riktigt lämplig att läsa för alla mindre barn. Föräldrar och andra vuxna, som känner den eller dem man ska läsa för, gör klokt i att fundera vilka som inte blir skrämda och mörkrädda av dess innehåll, och om man högläser den, bör man nog helst läsa den med humor och distans, inte så skrämmande röst som möjligt.

Melodikrysset nummer 38 2018

22 september 2018 23:03 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Vi flyttade ut till sommarhuset i Öregrund veckan före påsk och har knappt besökt lägenheten i Uppsala sedan dess, planerar inte att flytta tillbaka till Uppsala än på ett tag. Men just nu är vi tillfälligt i vårt vinterviste i stan av en särskild och trevlig anledning: Birgitta, vår dotter Kerstin och hennes son Viggo fyller alla år med bara kort mellanrum, och det firar vi med gemensam födelsedagsfest för den trängre familjekretsen.

Birgitta hade lagat en synnerligen god födelsedagsmiddag, och sen hade vi presentutdelning. Det vill säga jag hade firat Birgitta med smörgåstårta och presenter redan på hennes riktiga födelsedag, 20nde september, i Öregrund, och firar hemma gör också Kerstin och Viggo, fast hos sig i Uppsala. Det viktigaste med det här är att träffas under trevliga former, och så avslutade vi med Kerstins tårta och hallon från hennes kolonilott; Viggos syster Klara hade hjälpt Kerstin med bakningen. Jag tänker inte räkna upp alla presenter, men jag kan ju nämna att både Birgitta och Kerstin fick blomsterlök av mig.

I går när jag kom in till lägenheten i Uppsala trodde jag att det var kört med Melodikrysset i dag: Bildskärmen på min dator blockerades av ett pop-up-meddelande, som inte gick att ta bort, och även Birgitta sa, att hennes dator inte fungerade. I morse gjorde jag i alla fall ett försök att få ordning på hennes dator, och si, det fungerade, och som tack fick jag låna hennes dator under Melodikrysset. Senare har jag också rensat min dator från blockeringen genom att svara nej på alla (många) kommersiella frågor, samtliga med syftet att komplettera programmet med en rad nya funktioner.

Själva krysset var inte särskilt svårt, men som vanligt fanns det åtminstone några frågor som jag inte kunde spontant.

”Vadå?”, 2007 med Linnea Henriksson, har jag nog aldrig hört.

Idol har jag aldrig lyssnat på, men eftersom Anna Bergendahl också har vunnit Melodifestivalen 2010, har jag åtminstone hört henne, även om hennes ”We Were Never Ment To Be Heroes” inte har fäst sig i melodiminnet. Sen gick det ju heller inte så våldsamt bra i ESC.

”Hej hej, hemskt mycket hej” från 1986 kommer jag mycket väl i håg, dock inte att den sjöngs av Hemliga byrån, det vill säga författarduon Anders Jacobsson och Sören Olsson (som jag däremot känner till som författare till böckerna om Bert.

Så spelade Eldeman ”On the Sunny Side of the Street”, som jag förstås har hört otaliga gånger, även med Svend Asmussen. Men i dag ville Eldeman veta vem som har skrivit låten, som är från 1930. Det har varit omstritt, men kompositör var Jimmy McHugh.

”Take My Breath Away” har jag förstås också hört, men jag har faktiskt aldrig hört den i filmen den spelades i, ”Top Gun” från 1986. Men Google hjälper: Huvudrollen i den spelades av Tom Cruise.

Däremot minns jag att ”Lilla fågel blå” (1993) sjöngs av Staffan Hellsrand.

Bang a Boomerang” sjöngs 1975 in av Svenne (Hedlund) och Lotta (då gift med honom – de har senare skilts, men var då en duo). Lite senare samma år kom låten också med ABBA, gruppen där upphovsmännen Björn och Benny fanns.

Lisa Nilsson sjöng 1992 in ”Himlen runt hörnet”. Men den skrevs av Mauro Scocco.

Lite lättfärdigare är ”Flickor bak i bilen” med Siw Malmkvist (1956). Den här turen gjordes således i bil.

Ta mig till havet” sjöngs 1986 in av Peter Lundblad, men själv minns jag den av ett annat och mer privat skäl. Min kusin Kreete, bosatt nere i Skåne, älskade den här låten, och när hon dog – hon var äldre än jag – sjöng en sonson den à capella vid begravningen. Lite senare, när jag var på besök i min och även Kreetes forna hemby, Juminda I Estland, stötte jag där ihop med hennes söner, som hade kommit dit för att uppfylla hennes sista önskan: att hennes aska skulle spridas i havet, Finska viken, utanför vår gamla hemby.

Men vi avslutar krysset med en låt, som jag inte blir lika tårögd av, ”Blommig falukorv”. Här sjöngs den på engelska av Claes Jansson. som jag känner och som jag senast hörde vid Socialdemokraternas Första maj-möte i Uppsala. Men den svenska originaltexten är skriven och insjungen på skiva av Hans Alfredson som tillsammans med Tage Danielsson var med i Socialdemokraternas valkampanj 1968 – jag hade då personligen kontakt med Tage om hans ”En soffliggares dagbok”. Fast senare blev de båda kritiskt inställda till socialdemokratin, dock aldrig borgerliga.

Birgitta och jag avslutade lördagskvällen framför TVn, och för att inte missa ”Morden i Midsomer”, i dag närmast en klassisk deckare med många misstänkta, gjorde jag ett uppehåll i melodikryssredovisningen. Vi åt också middag framför TVn, och det blev inte blommig falukorv.

Nu ska jag diska.

Melodikrysset nummer 35 2018

1 september 2018 16:30 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Som vanligt klarade jag de flesta frågorna i Melodikrysset hyggligt lätt, fast sen tar det ju sin tid att kolla utgivningsår, stavningar och annat sådant. Och naturligtvis spelade Anders Eldeman en del både låtar och inspelningar som ligger utanför det just jag har lyssnat på.

Leo Sayer, i dag med ”When I Need You” från 1976, minns jag inte att jag någonsin har hört.

Detsamma gäller nog också Micke Muster med ”Still”, den som Galenskaparna & After Shave 1998 gjorde om till ”Sill”. Fast sen ville ju Eldeman ha svar på hur man fångar sill. Eldeman ville ha svaret trålar, men eftersom jag är son till en man som först var yrkesfiskare, sen fortsatte att fiska på fritiden, vet jag, att det finns fler metoder, till exempel med rev, och själv fick jag i pojkåren hjälpa farsan med notdragning.

När vi hade köpt det sommarställe i Öregrund vi fortfarande har kvar, hade vi sommaren 1970 boende hos oss en flicka Birgittas far och hans nya fru hade adopterat, och hon och vår Anna satt dagarna i ända på berget utanför sovrumsfönstret och spelade ”In the Summertime” med Mungo Jerry på batterigrammofon, så nog minns jag den låten som den lät 1970. Men i dag spelade Eldeman en instrumental version, som man knappt kunde identifiera som den nämnda låten.

Fast det som gjorde att jag har dröjt så länge med att publicera svaren på dagens kryss är den allra sista ljudillustrationen, den vars svar rimligen måste vara Irma Schultz. Jag har tidigare lyssnat på både Irma Schultz och hennes syster Idde Schultz, så själva namnfrågan var inget problem, när man redan hade tre av fyra bokstäver i förnamnet. Men hur jag än googlade, lyckades jag inte para ihop Irma Schultz, Michael Saxell (som jag uppfattade det) och den låttitel jag trodde det var. Vet någon säkert vilken låt det här var och på vilken skiva Irma har spelat in den tillsammans med Michael Saxell (om han nu heter så)?

Resten av krysset klarade jag relativt lätt, till exempel de två som handlade om klassisk musik:

Dels Guiseppe Verdis opera ”Aida” från 1868. Jag har för övrigt sett och hört den på scen.

Dels ”De fyra årstiderna”, skriven kring 1725 av Antonio Vivaldi. Vi har det här verket på en hel rad skivor i lägenheten i Uppsala.

Och då är det förstås lämpligt att fortsätta med en klassiker av annat slag, ”Kristina från Duvemåla”, av Benny Andersson och Björn Ulvaeus. Birgitta fick för övrigt en personlig inbjudan att se föreställningen 1995, med bland annat Helen Sjöholm i rollen som Kristina.

Själv har jag både tillsammans med barnen sett en mängd disneyfilmer och lyssnat på låtarna i dem på skiva. Och bland våra videor finns förstås alla de klassiska disneyfilmerna, till exempel ”Djungelboken” från 1968, så visst känner jag igen ”Jag vill va som du”. (Det skulle ju vara tredje ordet i titeln, men är den möjligen lite ett ord längre: ”Jag vill ju va som du”?

TV-serier är normalt inte mitt bord, men den australiska ”Mot alla vindar”, i original ”Against the Wind”, kände jag igen med hjälp av signaturmelodin. Serien gjordes 1978 och visades i Sverige 1980.

Linda Bengtzings ”Jag ljuger så bra” minns jag fortfarande; hon kom sjua med den i Mellon 2006.

Men 1940 gjorde Evert Taube en betydligt bättre låt, ”Sjösala vals”, där han (och efter honom alla vi) sjunger om gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol”.

Sen finns det bara en fråga kvar, men det är dess värre en dubbelfråga, där de ingående båda delarna inte har något med varann att göra. Jag blir sur av det här greppet, alltså inte av delfrågorna i sig. I dag fick vi höra ”Sträck ut din hand” i en tysk version med Wikinger, och att jag inte blev ännu mera sur har väl att göra med att Vikingarna sjunger en låt av Lasse Berghagen (från 1993). Den andra låten i den här dubbelfrågan var ”Kostervalsen” från 1907, och den börjar: ”Kom i kostervals, slå din runda arm om min hals”. Den minns jag framför allt i Harry Brandelius’ version från 1946.

Melodikrysset nummer 34 2018

25 augusti 2018 14:56 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag har under vissa perioder i mitt liv sett nästan alla sevärda filmer och tror nog att jag också har sinne för filmers kvalité. Så fort ”Semestersabotören” med och av Jaques Tati visades i Sverige såg jag den på bio, och senare har jag skaffat mig en box med Tatis samtliga filmer. Fast ”Quel temps fait-il a Paris au jour d’hui” förekommer i ”Semestersabotören”.

SFs jubileumsfilm ”1939” såg hustrun och jag i Stockholm 1989 – vi var inbjudna till premiärvisningen. Och även om den här filmen inte var något mästerverk, var den värd att se. Så visst minns jag filmens musikaliska ledmotiv, ”Min arm omkring din hals”, en riktig tryckare, i filmen framförd av Zenya Hamilton men i dag spelad av Nils Landgren på trombon.

I mina bokhyllor finns praktiskt taget allt skrivet av Astrid Lindgren och i filmhyllorna hittar man filmatiseringarna av hennes barnböcker, bland annat ”Emil i Lönneberga” från 1972. I filmversionerna finns sånger med text av Astrid Lindgren, ofta tonsatta av Georg Riedel, som jag för egen del har haft nöjet att lyssna på live på samlingen efter en gemensam väns begravning. Där spelade förstås Riedel inte sina tonsättningar av Lindgrens barnvisor, till exempel ”Lille katt” ur den nyss nämnda filmen. Men här efterlyste Eldeman något som katter har fyra stycken av (tassar), fast sen skulle svaret ologiskt nog anges i singularis = tass.

Som en övergång från djurvärlden till den mänskliga kan vi sen använda ”Vingar” av och med Eric Gadd.

Både CaisaStina Åkerström och hennes far, Fred Åkerström – den senare medverkade för övrigt i konsertlanseringen 1970 på Folkets Hus i Stockholm av min arbetarrörelsesångbok ”Upp till kamp!” – hörde jag för inte så länge sen i det ”Sommar” Cornelis’ son Jack Vreeswijk gjorde i radions P1. I dag fick vi höra CaisaStina sjunga sin fars ”Oslo”, som ursprungligen fanns med på faderns LP från 1972, ”Två tungor”.

Alla Beatles’ skivor har jag likaledes i min skivsamling, så visst känner jag igen deras ”Come Together”, från 1969. Det gjordes mycket bra musik på 1960- och 1970-talen.

Två melodifestivallåtar förekom i dagens kryss.

Anna Bergendahl vann mellon 2010 med ”This Is My Life”, men trots att det gick halvhyggligt i European Song Contest, försvann hon sedan för lång tid. Vad jag förstår har den här sångerskan, som kom fram via Idol, inte alldeles lätt med den scenskräck hon också har.

Och egentligen är väl E.M.D., det vill säga Erik Segerstedt, Mattias Andersson och Danny Saucedo, snäppet bättre i sin mellolåt från 2009 ”Baby Goodbye”.

Max Fenders och ännu mer deras ”En som du” har jag inget förhållande till, så naturligtvis vet jag inte heller vad den nämnda låten har som förlaga. Men Google hjälper: Dess utländska förlaga har titeln ”Red Red Wine”, och det måste vi klara för att klara Eldemans färgfråga. Svaret är röd.

Frank Sinatra förekom även i dagens kryss, fast i dag tillsammans med dottern Nancy Sinatra. Det märkligaste med den här frågan var att efternamnet Sinatra skulle skrivas in på två olika ställen i krysset. De båda sinatrorna sjöng tillsammans in ”Something Stupid” 1967.

Nina Simone, som jag faktiskt uppskattar som sångerska, förekom också i krysset, i dag med ””My Baby Just Cares For Me” från 2009, ursprungligen från 1982.

Louis Armstrong slutligen har jag massor av skivor med. I dag spelades ”What a Wonderful World” från 1967, men själv började jag lyssna på honom långt tidigare, under min skoltid i Sundsvall. Jag har till och med övat dans till Armstrongs musik på den tiden då jag gick danskurs.

Tyvärr är mina ben inte längre i skick för dans.

Melodikrysset nummer 31 2018

4 augusti 2018 12:42 | Barnkultur, Deckare, Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 7 kommentarer

I dag fick vi faktiskt ett melodikryss utan dubbelfrågor där de ingående delarna inte har något logiskt samband med varann. Tack, herr Eldeman!

Däremot fick vi en trippelfråga, där de ingående svarsorden bildade en filmtitel, ”Mordet på Orientexpressen”, som bygger på en klassisk deckare med samma titel av Agatha Christie.

Den har filmats tidigare, men i dag utgick Eldeman från den senaste versionen, och ur den hade Eldeman hämtat ytterligare en ljudillustration. Frågan här var, vem som sjöng. Jo, Michelle Pfeiffer.

En variant av dubbelfråga men med gemensamt svar förekom dock. Dels spelades ”When I’m Sixty-four” med The Beatles. Dels spelades ”One!” ur ”The Chorus Line”. Som man kan se innehåller de båda titlarna ett tal.

Därmed är vi redan inne på frågor med anknytning till film- och scenvärlden, men det kom mer sådant.

Jag har själv inga egentliga minnen av ”Beverly Hills”, men jag vet att den här serien har sänts i svensk TV.

”Dr. Snuggles” har jag däremot sett i TV tillsammans med barnen när de var små.

”Det regnar kor” kunde man ju också tro var gjord för barn, men den gotländska gruppen Smaklösa hade gjort en svensk variant av ”It’s Raining Men” med The Weather Girls.

Någonstans där uppe utspelar sig också ”Nu ska vi opp, opp, opp”, som jag minns med Karl Gerhard. Fast i dag fick vi höra en finsk version med Matti Jurva.

Strax före den hörde vi ”The Humming” med Enya. Så det var hygglig spridning i tid, vilket väl också ytterligare en låt vittnar om:

”Säg mitt namn” med Eva Dahlgren.

Ytterligare ett exempel på spridning i tid och rum är ”(Mr. Paganini) You’ll Have To Swing It” med Mills Brothers. Just den här låten minns jag inte, men jag minns tydligt Mills Brothers från efterkrigstidens ångradio.

Min egen favoritlåt i dag var dock av senare datum, ”Oh boy” med Peps Persson. Honom har jag många skivor med i mina skivhyllor.

I dag har jag försökt vara kort – jag ska snart lyssna på dagens sommarpratare.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^