Melodikrysset nummer 52 2017

30 december 2017 13:36 | Barnkultur, Film, Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 6 kommentarer

I går tog jag och Birgitta bussen till Öregrund för att, som vanligt ensamma, fira årsskiftet i vårt älskade sommarhus där. Med rullväskor och axeldito fraktade vi ut det nödvändigaste: kläder, skinka med Apotekets senap och estnisk julsylta, några böcker och skivor. Birgitta tog också med sig en presentazalea och några hyacinter.

De senare kompletterades sen på Coop med några till, och så hittade hustrun en stor nerblåst tallgren, som fick rollen som julgran. Tillsammans med några julprydnarer skapade hon snabbt julstämning.

Här finns fläckar av snö (och ispölar som rester av sådan), men i stort sett är trädgården snöfri. I brevlådan låg en vänlig julhälsning från de tre tjejer som i somras hjälpte oss med trädgårdsjobb, bland annat att restaurera ett par av mina nästan igenvuxna rabatter. I vår ålder behöver man anlita betald – OBS hederligt betald – hjälp med trädgårdsarbete, gräsklippning, städning med mera.

Kvällen tillbringade vi, som så många andra, framför TVn. Utöver nyheter såg vi ”På spåret”, slutavsnittet av ”Fröken Frimans krig” – vi känner Harald Hamrell och hans pappa; vi var också på mammans begravning – samt, sist, Joe Wrights ganska märkliga version av Leo Tolstoys ”Anna Karenina” med Keira Knightley i huvudrollen – mycket är gjort som teater med inslag av balett.

Klockan var över halv två innan jag hade somnat, men jag gick ändå upp sju för att vara nyrakad, nyduschad och påklädd samt ha hunnit äta frukost (nykokt kaffe, fil, lingonjuice och ett par hårda mackor med julskinka och julsenap).

Årets sista melodikryss hörde inte till de svåraste.

”Hawaii Five-0″ brukar jag i och för sig inte se, men jag känner åtminstone till serien. Här skulle 0 skrivas som noll.

Men det fanns också andra frågor som hade TV-anknytning.

Kikki Danielsson vann Melodifestivalen 1985 och lyckades sen hyfsat bra i Eurovision Song Contest med ”Bra vibrationer”.

Varför Eldeman kallade Patrik Isaksson, Tommy Nilsson och Uno Svenningson för ”tre svenska popgiganter” förstår jag inte riktigt. Men deras ”Håll mitt hjärta hårt” slog ju hyfsat som schlager.

ABBA däremot är ju giganter även i andra länder. ”Happy New Year” med Benny Andersson som en av huvudmännen slog ju hyfsat inte bara i Sverige. Och de har haft en rad internationella succéer.

ABBA förekommer mycket ofta i Melodikrysset, och det gäller också de tre nyss nämnda herrarna. Eldeman kör väldigt mycket med upprepningar.

I dag fick vi åter igen höra Bryan Adams’ succéinsjungning av ”Everything I Do I Do It For You” ur filmen om Robin Hood.

Chris Rea – i dag med ”Fool (If You Think It’s Over)” – har vi också hör nyligen, och det är väl just så Eldeman tänker när han konstruerar nya kryss.

Zarah Leanders ”Vill ni se en stjärna” har spelats så många gånger i krysset, att vi i dag fick den exekverad på dragspel.

Men det finns förstås de som gläds också åt upprepningar. Vonkis, som ständigt vill höra Py Bäckman (inte så pjåkig enligt mig heller), bör vara glad över att hon förekom i utkanten av en av dagens frågor, den om John Lennons och Yoko Onos av Sissel Kyrkjebø och Tommy Körberg insjungna ”Låt julen förkunna”. Den svenska texten skrevs av Dan Hylander med en smula assistans av Py Bäckman.

Molly Sandén har vi också hört förut. Fast i dag hörde vi henne i en ny låt, ”Rygg mot rygg”. Fast skriv inte ut accenten i hennes efternamn i krysset – då kommer en viss Edvard att bli omdöpt till Pérsson.

Och jag har en stark känsla av att vi i kommande melodikryss kommer att få höra mycket skapat av Max Martin. I dag hörde vi Katy Perry i hans ”Hey, Hey, Hey”. Så vi säger hej till Karl Martin Sandberg.

Men i sanningens namn: med Edvard Persson spelade Eldeman i dag en inte så känd melodi, ”Ett gott nytt år”, och det får jag väl tillönska också mina läsare.

Hälsningsordet i den näst sista låten upprepades tre gånger, och dagens kryss avslutades också med tretal: ”Min hatt den har tre kanter”. Ursprungligen var den en tysk folkvisa på melodin ”Karneval i Venedig”. Men det sista hade vi ingen aning om när vi i min barndom sjöng den i Nylands skola nära Juniskär, där jag på den tiden bodde.

Karneval lär det väl också bli lite varstans på nyårsnatten. Men ta det varligt både med fyrverkerierna och med de starka dryckerna. Läsarna tillönskar jag ett bättre nytt år.

Melodikrysset nummer 51 2017

23 december 2017 13:40 | Barnkultur, Film, Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 7 kommentarer

Jag hör till den gamla stammen, den som av princip inte använder kontokort och aldrig handlar på nätet. Och trots mina åtti år har jag i omgångar lyckats köpa alla julklappar till Birgitta, barn och barnbarn. Till helgens familjekalas har jag kokat årets estniska julsylta. Men i går, när jag inför den beställda julstädningen hade använt praktiskt taget hela natten – jag gick och la mig halv sex på morgonen – till att slå in alla julpaket, tog orken slut. Jag klarade att tillsammans med hustrun gå upp till Torbjörns torg och köpa julgran, men när vi hade ställt den på balkongen, klarade jag inte mer. Jo, jag klarade att laga lunch också, men sen erbjöd sig Birgitta, som skulle åka till Coop och handla, att köpa även det jag ville laga till middag, och jag tog tacksamt emot erbjudandet.

Änglar, finns dom? Jo, jag känner en, och hon heter Birgitta.

När hon gav sig i väg till Coop, la jag mig på sängen och somnade, sov djupt mitt på eftermiddagen.

Det blev inte vansinnigt sent i går kväll, så jag har sovit tillräckligt inför Melodikrysset, i dag, dan före julafton, med 100 procent julmusik.

I dag spelade Anders Eldeman bara julanknuten musik i krysset.

Och inte nog med det: Några av oss som regelbundet löser Melodikrysset och skriver om det på våra bloggar fick lyssna på musik som nästan kändes som personliga hälsningar.

Vonkis, som alltid vill ha med Py Bäckman i Melodikrysset, fick sin önskan uppfylld: ”Julen är på väg” spelades.

Och Kyrkoherden bör väl också vara nöjd: Eldeman spelade ”Det är en ros utsprungen”, en också enligt mig, en gammal ateist, mycket vacker julpsalm med rötter redan i det sena 1500-talets Tyskland.

Enn Kokk känner sig hedrad av att årets julkryss inleddes med ett verk av två kockar, Werner & Werner, det vill säga Åke Cato och Sven Melander, ”Vår julskinka har rymt” från 1998, i dag dock i en version med Black Jack. Åke Cato hade jag kontakt med tills han dog – vi hade länk till varandras bloggar, och Åke rådfrågade mig ibland i musikfrågor.

Och för att fortsätta med personliga länkar: Sofia Karlsson har jag inte bara på skivor (i flera fall signerade av henne själv) – jag har också träffat henne inte bara i samband med konserter och i hennes föräldrahem – jag var en gång i världen arbetskamrat på Socialdemokratiska partistyrelsen med hennes far, Leif Karlsson. I dag hörde vi hennes i ”Julvisa i finnmarken” med text av Dan Andersson. En Dan Andersson-sångbok utgavs förresten av pocketförlaget Prisma i samma serie som mina båda sångböcker ”Upp till kamp!” och ”Joe Hills sånger”.

Det finns annars mängder av julsånger och julpsalmer som hör hemma i den klassiska julrepertoaren.

Ett exempel är ”Jul, jul, strålande jul”. Den sjöngs i dag av Loa Falkman. Text och musik skrevs 1921 av Gustaf Nordqvist och Edvard Evers.

Johann Sebastian Bach skrev ”Juloratoriet”, ur vilket jag tror att den musik som avslutade dagens kryss var hämtad.

Wham! förknippar vi inte på samma sätt med just julmusik, men 1984 spelade de in ”Last Christmas I Gave You My Heart” som ju faktiskt har julanknytning.

Och så spelade Eldeman ”Have Yourself a Merry Little Christmas” med Melanie Marshall och med John Anderson på oboe.

UNICEF-ambassadören Robbie Williams hördes i ”Walk This Sleigh”.

Och så hörde vi Bob Geldof i ”Do They Know It’s Christmas”.

Själv tycker jag inte att någon av de senast nämnda låtarna förtjänar en plats i den klassiska julrepertoaren.

”Driving Home For Christmas” med Chris Rea 1986 håller bättre.

”Ser du stjärnan i det blå” vill jag evigt höra i julaftonens disneykavalkad – den förekom ursprungligen i filmen ”Pinocchio” (1940). Den version vi hörde i dag är OK men saknar den där magin.

Och så slutar vi med ”Rudolph the Red-Nosed Reindeer”, på svenska ”Rudolf med röda mulen”. Den sjöngs in av Alice Babs 1951, och även om det finns många andra och senare inspelningar, håller jag fortfarande hennes för att vara den bästa.

Må granens toppstjärna lysa över er, och må ni inte bli röda om mulen! En hjärtans god jul på er, allihop!

Nya mönster i förlagsbranschen

18 december 2017 2:36 | Barnkultur, Deckare, Media, Politik, Prosa & lyrik | 3 kommentarer

Jag läser i tidningen att Bengt Christell är död. Jag träffade honom några gånger när jag var ny på Socialdemokratiska partistyrelsen (anställd 1968), och på den tiden fanns fortfarande det av partiet ägda Tidens förlag och den av förlaget ägda Tidens bokhandel längst ner i huset på Sveavägen 68.

Tidens förlag hade problem och uppenbart klarade förlagschefen inte att lösa dem, så styrelseordförande i förlaget, grep personligen in i verksamheten, sålde bland annat rättigheterna till attraktiva böcker och attraktiva författare till andra förlag. När första delen av Tage ErlandersMinnen” 1972 skulle ges ut av Tiden, fick jag, också partivägen, en förfrågan om att hjälpa förlaget med reklam och marknadsföring, och jag ordnade allt från en jättelång utskuren EWK-karikatyr till bokhandeln av den populäre statsministern/förre partiordföranden till textutdrag i Året Runt och exklusiv intervju i TV.

Det här gick bra, var också bra för förlagets ekonomi, men förlagets problem bestod, och Bengt Christell lämnade 1973 sin tjänst som chef för Tidens förlag – några år senare, 1977, startade han ett eget, på barn- och ungdomsböcker inriktat förlag, Opal.

Jag hade gjort också andra tjänster åt Tidens förlag, och flera av de förlagsanställda verkade se mig som kommande förlagschef: jag läste stora mängder skönlitteratur, däribland lyrik och allt från klassiker till deckare, var välorienterad i barn- och ungdomslitteraturen och var, viktigt med tanke på vem som ägde förlaget, förtrogen med socialdemokratisk politik och socialistisk ideologi.

Nå, det här jobbet gick i stället till Anders Ferm – jag skulle tro att den nye partiordföranden, Olof Palme, bidrog till att Ferm fick det här jobbet. Och när det gällde utgivningen, det jag kan bedöma, skötte han det här jobbet utmärkt. Själv fick jag nya och andra erbjudanden.

Tidens förlag och dess dotterbolag Prisma köptes senare av Kooperativa Förbundet och hamnade då i KFs förlagsgrupp tillsammans med Norstedts och Rabén & Sjögren med flera inkorporerade förlag.

Den här förlagsgruppen blev Sveriges näst största, och KF byggde också upp Sveriges största bokhandelskedja Akademibokhandeln, men KF, ständigt i penningnöd, gjorde sig till slut av med alla tillverkande företag och all fackhandel för att klara sina livsmedelsbutiker.

Förlagen hamnade hos Storytel, det största ljudboksförlaget i Norden och ett antal övriga europeiska länder. Men de av Storytel ägda förlagen, utöver de nämnda också till exempel Massolit och det på ungdomsböcker inriktade B Wahlströms, fortsätter också att ge ut tryckta böcker för försäljning genom bokhandel och genom bokklubbar.

Jag har också på nätet hittat en hint om att Storytel skulle vara på väg att åter börja använda förlagsnamnet Tiden, vad jag förstår för återutgivning av utvalda titlar, som ursprungligen gavs ut på förlaget.

I så fall kan man väl försöka köpa också Opal, det förlag den nu avlidne Bengt Christell skapade i början av 1970-talet.

Melodikrysset nummer 49 2017

9 december 2017 14:18 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 6 kommentarer

Jag har fortsatt problem med vänsterfoten: den är svullen och ankeln ömmar och småvärker. I veckan har jag varit och röntgat foten, men jag har inte fått någon analys än. Så i kväll när jag ska gå på OD-konsert och efterföljande frackmiddag kan jag nog inte få på mig någon lacksko på den foten i alla fall.

Jag var på Coop och helghandlade i går och eftersom det blev en hel rullväska plus ytterligare en kasse, blev det ganska tungt. Fast när jag sen skulle ta mig av bussen med allt det här, fick jag hjälp av en yngre dam som också skulle gå av vid den här hållplatsen. Jag tackade förstås och sa något om att det dess värre hade sina sidor att bli åtti men att både jag och min nu också åttiåriga hustru än så länge klarade oss med hjälp av var sin rullväska.

När bussen hade lämnat hållplatsen, stannade den hjälpsamma unga damen ändå kvar och fortsatte samtalet, noterade till slut också de buketter med rosor och tulpaner som stack upp ur min rullväska. Jag sa då, att de var till min hustru och att jag den här fredagen, liksom i årtionden tidigare i stort sett varje fredag, hade köpt blommor till min fru. Då fick jag ett oerhört varmt leende från den unga damen, och så försvann hon ut i vintermörkret, åt sitt håll antar jag.

Leon Landgren och Åke Gerhard skrev tillsammans sin skillingtrycksartade ”Mjölnarens Iréne”, som Thory Bernhards gjorde jättesuccé med 1954.

Här skulle jag åter kunna dra min litania om att det var bättre förr, men det har ju också långt senare gjorts sånger som alltid kommer att lysa på schlagerhimlen. Ett exempel är ”Om du lämnade mig nu”, som finns i en fullkomligt underbar inspelning från 2007, gjord av upphovsmannen Lars Winnerbäck tillsammans med Miss Li.

Ett ännu färskare exempel är ”One Mississippi”, sjungen av Zara Larsson, dock inte på svenska.

Jag gillar varken Christer Sjögren eller dansband, och en låt som ”Ge oss år tillbaka” skulle jag aldrig frivilligt lyssna på, än mindre dansa till. Det här var, som ni förstår, en av de frågor jag i dag fick lov att ta nätet till hjälp för att lösa, och inte blev den lättare av att vi fick höra den i Lennart Palm-version.

Men kan man bara den underliggande melodin, är heller inte Lennart Palm något hinder. I dag spelade han också ”Gôtt å leva”, och sånt som Galenskaparna & After Shave har gjort är jag mer bekant med.

I dag började krysset med två signaturer till radioprogram jag aldrig har lyssnat på. ”Upp till tretton” med all sannolikhet för att jag när det sändes var mycket äldre än målgruppen. Den andra delen av den här dubbelfrågan, också en radiosignatur, var lättare så till vida att det vi hörde var Beatles’ ”Yesterday”, och tydligen har det funnits också ett svenskt radioprogram som kallades så.

Nu ska ni för den skull inte tro att jag medvetet har selekterat bort vissa typer av ungdomsmusik – jag har till och med recenserat till exempel punkskivor. Jag har en stor kollektion skivor med Joakim Thåström, bland annat hans plattor med Ebba Grön och Imperiet. Och jag gillar honom som gränsöverskridare, i dag till exempel i Carl Michael Bellmans ”Märk hur vår skugga”. Under min chefredaktörstid hade jag en sekreterare i mogen ålder, nu död, som bland annat sorterade ner foton i ett arkiv och där inrättade en mapp med beteckningen Grön, Ebba.

Men även jag har mina blottor i kunskapen om musik. I dag förekom det en dubbelfråga om två sorters djur, och i det första fallet, där jag saknade bara en bokstav av fyra, måste svaret rimligen bli katt – men jag vet inte vad det var för musik som spelades som ledtråd. Däremot kände jag igen det andra som spelades, hämtat från Walt Disney-filmen ”Djungelboken”. King Louies ”Jag vill ju va som du” skulle leda oss till det sökta ordet, apor.

Till sydligare breddgrader gick också ”Sällskapsresan” av och med Lasse Åberg, som jag har lärt känna en smula, eftersom han liksom min hustru är så kallad hedersupplänning.

Svaret Thin Lizzy hade jag kommit fram till redan innan frågan hade ställts och deras ”The Boys Are Back In Town” hade spelats. Den musikaliska ledtråden spelade här inte så stor roll, eftersom jag inte har lyssnat särskilt mycket på Thin Lizzy, men de bokstäver jag tidigt fick på plats indikerade, att det var den här gruppens namn som var svaret.

Ännu lättare var det att känna igen en av Sven Melanders återkommande figurer, Steve med Lloyden.

Och med tanke på den helg som närmar sig passar det väl bra att avsluta dagens kryssredovisning med dagens Evert Taube, ”Knalle Juls vals”:

Knalle Juls vals

Text och musik: Evert Taube, 1953

Här var det gran! Här var det gran!
Den finaste i stan till dopparedan!
Ensam ho står! Sista som går!
Hundra hoggde jag i år!
Pengar blir dä! Nu ska vi se:
Jo, nittinie, ge mig trehundratre
Kronor i år! Sista som går!
Här drar kallt om ben och lår.

Min lilla gran, så grön och fin,
du luktar gott som terpentin!
Vill ingen ha dig får jag la ta dig
som rövat bort dig från skogen din.
Min lilla gran, så smal och ful,
kom ta en vals med Knalle jul!
Här har du knallen med glada trallen
å han har penningar å häst i skjul!

Kyla är svår! Vintern i år
han kommer la till jul så vitt jag förstår!
Här var det gran! Sista i stan
Dagen före doppardan!
Natten blir kall.. bra i så fall
Att märra står i Pelle-Janneses stall!
Havre är gott! Hö har hon fått!
Jag la dit en extra tott!

Min lilla gran…

Snart kör la vi, hem till Sofie,
Här här blev det längre än det brukar att bli
Jag har fått nog, slutar mitt knog,
Hinner inte gå på krog!
Nu, tror Sofie, sitter han i
mjuka soffan och serverade blir
Av servitris, men som surpris
Kör jag nykter hem precis.

Min lilla fru, du är så söt!
Nu är det jul…. Du kokar gröt!
Du höll på knallen med glada trallen
när alla trodde han var ett nöt!
Min lilla fru, vi kommer snart!
Nu kör vi hem, jag vill ha mat!
Å här är grana, om de vill ha´na,
Å här tre-hundra kronor som jag spart!

Bröderna Lejonhjärta på scen

6 december 2017 23:31 | Barnkultur, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Förra torsdagen, sista dagen i november, var jag och Birgitta på premiär på Uppsala stadsteater. Vi såg Alexander Mørk-Eidems bearbetning för scen av Astrid LindgrensBröderna Lejonhjärta”, utgiven 1973. Jag har läst den här boken, själv så väl som för våra barn, och vi har också sett och sett om Olle Hellboms på många sätt kongeniala filmatisering av boken 1977 – det finns en text om det här lindgrenverket ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

Att med den bakgrunden se ytterligare en version av ”Bröderna Lejonhjärta”, den här gången alltså i bearbetning för scen, har sina risker. Eftersom man kan grundstoryn så bra, riskerar man att inte se luckor och ibland i föreställningen tolka in sådant som en fullkomligt obevandrad åskådare rimligen inte har någon chans att göra. (Märk dock att den här föreställningen har sjuårsgräns.) Men med detta sagt: Scenversionen av ”Bröderna Lejonhjärta, i regi av Ronny Daniesson med Marie Persson-Hedenius som dramaturg och med Martin Chocholousek som scenograf, är högst sevärd, vilket också premiärpublikens starka och ihållande applåder vittnade om.

Att föreställningen blev så bra är till stor del de två unga huvudrollsinnehavarnas förtjänst: Gustav Lindh som Skorpan (Karl) och Peshang Rad som Jonatan. Skorpan är på väg att dö i lungsot, och för att ingjuta hopp och mod i den yngre brodern berättar den äldre om hur man efter döden kommer till den blommande körsbärsdalen Nangijala och att de så småningom kommer att återses där.

Men den som först – efter en eldsvåda, på scen gestaltad med eld och rök – kommer att hamna där är i stället storebror, Jonatan. Så när det sedan bli Skorpans tur, möts han där av storebror, som blir hans introduktör till den nya världen, åtminstone på ytan så idylliskt vacker som paradismyter brukar vara. Här möter de andra som hör hemma på den goda sidan: Sofia (Tytte Johnsson) och Mattias (Gustav Levin) samt förstås motståndshjälten Orvar, här lite överraskande spelad av en kvinna, Emelie Wallberg.

Nangijala visar sig nämligen vara ett hotat paradis. Även där finns en kamp mellan goda och onda. De onda intränglingarna/erövrarna från Karmanjaka och under ledning av Tengil med draken Katla som redskap, vinner terräng till dess att Jonatan Lejonhjärta besegrar dem, men med sitt eget liv som pris. När det gäller Tengil är den här scenversionen övertydlig: I rollen som Tengil ser vi Jakob Fahlstedt, som också spelar den förrädiske värdshusvärden Jossi. Jag inser naturligtvis problemet med att på scen gestalta draken Katla, men jag undrar om de yngre i teaterpubliken verkligen förstår att den svarta jättekub de ser på scenen är en människodödande drake. (Teatern verkar dock dock vara medveten om det här problemet och tillämpar tolvårsgräns.) Scenhandlingen är, om än något förkortad, densamma som den i Lindgrens bokoriginal.

Filmen återger mycket poetiskt och, när handlingen kräver det, mycket dramatiskt den natur som skildras i Lindgrens text, och i scenversionen tvingas scenografen att vara mer återhållsam, men dekordetaljer, ljus, rökeffekter, färgval och koreografi understrykrt skickligt den här historiens mix av saga och feberdröm. Vilka som finns på den goda respektive onda sidan markeras bland annat med hjälp av färgen på dräkterna (vitt respektive svart). Till det intressanta med den här iscensättningen hör dess lån från japansk manga. Riktigt lika imponerad är jag inte av dansnumren.

Jonathans offerdöd i kampen mot de onda makterna i Körsbärsdalen leder dock inte till att myten om Paradiset krossas. Även om Jonathan förlamas i kampen mot ondskan, får han hjälp av lillebror Skorpan, och de båda bröderna kastar sig utför ett stup ner i en flod för att därigenom nå ett annat Paradis, Nangilima.

Melodikrysset nummer 48 2017

2 december 2017 13:47 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Resor, Teater, Ur dagboken, Varia | 2 kommentarer

I går blev det inget skrivet här på bloggen. Sonen, Matti, skjutsade mig och Birgitta till min bror Mikkos begravning i Gävle, och när jag sen kom tillbaka hem, var datorn inte det första jag tänkte på.

Brorsan var, i motsats till mig, ute och dansade till dansband, så av respekt för honom avstår jag från mina vanliga slängar mot dansband, i dagens kryss representerade av Flamingokvintetten och deras ”En våg av längtan”.

Sonen, som skjutsade oss, var under barndomsåren kompis med Mikkos son Joakim: De var samtidigt hos farmor och farfar i Juniskär och hälsade också på hos varann, Matti i Gävle och Jocke i Öregrund, så vid begravningskaffet efter ceremonin i kyrkan erinrade sig de här nu hyggligt unga männen minnen ur det förflutna. Och någon gång under våren kommer Mikko att föras tillbaka till den kyrkogård vid Ljungan där våra föräldrar och vår mellanbror, också med namnet Matti, redan har sin sista vila.

Båda Matti och Jocke är ju i den åldern att de nästan automatiskt, när de fortfarande var små, både har hört historierna om Pippi Långstrump och vet att de skrevs av Astrid Lindgren, också sett filmatiseringarna, där Pippi spelades av Inger Nilsson, som vi i dag hörde sjunga om Sjörövar-Fabbe, farfarsfar.

När vi nu är inne på barnfilm, kan vi ju ta också Walt Disneys ”Lejonkungen” från 1994. Ur den hörde vi i dag ”Circle of Life”, skriven av Elton John och Tim Rice. Det djur Eldeman alltså sökte till krysset var lejon.

Över sen till ”Spelman på taket”, ”Fiddler on the Roof” av Joseph Stein (1964) med musik av Jerry Bock och texter av Sheldon Harnick. Ur den hörde vi i dag ”Om jag hade pengar”, ”If I Were a Rich Man” med Roby Lakatos.

Lasse Tennander har jag många skivor av, har också recenserat flera av dem, även hört honom live. I dag fick vi i krysset höra hans version av John Lennons ”Imagine” (1971), i Tennanders insjungning från 1887 ”Tänk om alla mänskor”.

Så sent som 2009 förekom det fortfarande bra bidrag i Melodifestivalen. Ett exempel spelades i dag: Caroline af Ugglas med ”Snälla, snälla”, som hamnade på andra plats.

Linda Bengtzing däremot har aldrig hört till mina favoriter. Varför Markoolio ställde upp tillsammans med henne och gjorde ”Värsta schlagern” vet jag inte.

Då är Anna Ternheim en vida bättre artist. I dag hörde vi henne i ”Battered Soul” från ”All the Way To Rio”.

Mia Skäringer spelar Eldeman ganska ofta. I dag hörde vi henne i ”Som kärleken är”.

Och mycket kärlek blir det i krysset, i dag till exempel ”Everybody Loves Somebody” med Dean Martin från 1965.

Så även i dagens Evert Taube, även om det den här gången blev en instrumental version av ”Fritiof och Carmencita”.

Fast kärleken har ju ofta sina komplikationer. En vacker och lite vemodig dansk visa om detta förekom i dagens kryss, om vad som kan ske en lørdag aften; här får ni hela visan på dansk:

Det var en lørdag aften

Dansk originaltext: Folkevise
Melodi: Folkemelodi

Det var en lørdag aften,
jeg sad og vented dig,
det var en lørdag aften,
jeg sad og vented dig,
du loved mig at komme vist,
men du kom ej til mig!
du loved mig at komme vist,
men du kom ej til mig!

Jeg lagde mig på sengen
og græd så bitterlig,
jeg lagde mig på sengen
og græd så bitterlig,
og hver en gang, at døren gik,
jeg troede, det var dig,
og hver en gang, at døren gik,
jeg troede, det var dig!

Jeg stod op søndag morgen
og flettede mit hår,
jeg stod op søndag morgen
og flettede mit hår,
så gik jeg mig til kirken hen
og om den kirkegård,
så gik jeg mig til kirken hen
og om den kirkegård.

Men du kom ej til kirke
og ej i kirken ind,
men du kom ej til kirke
og ej i kirken ind,
for du har fået en anden kær
og slaget mig af sind,
for du har fået en anden kær
og slaget mig af sind.

Jeg gik mig hjem så ene
henad den kirkesti,
jeg gik mig hjem så ene
henad den kirkesti,
og hvert et spor, på stien var,
der faldt min tåre i,
og hvert et spor, på stien var,
der faldt min tåre i.

De røde bånd og skønne,
som du engang mig gav,
de røde bånd og skønne,
som du engang mig gav,
dem bærer jeg ret aldrig mer,
jeg stunder mod min grav,
dem bærer jeg ret aldrig mer,
jeg stunder mod min grav.

Hvor kan man plukke roser,
hvor ingen roser gror,
hvor kan man plukke roser,
hvor ingen roser gror?
Hvor kan man finde kærlighed,
hvor kærlighed ej bor,
hvor kan man finde kærlighed,
hvor kærlighed ej bor?

Jeg ville roser plukke,
jeg plukker ingen fler,
jeg ville roser plukke,
jeg plukker ingen fler.
Jeg elsked dig så inderlig,
jeg elsker ingen mer,
jeg elsked dig så inderlig,
jeg elsker ingen mer.

Melodikrysset nummer 47 2017

25 november 2017 15:03 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 9 kommentarer

Det är lite mycket just nu.

Min lillebror Mikko dog, och sen har jag på begäran av hans son, Joakim, bistått med råd om texten i begravningsannonsen och var den ska införas samt föreslagit psalmer – brorsan var i motsatt till mig och vår också döde mellanbror medlem av Svenska kyrkan, och det måste ju vara det avgörande. Vår son Matti ska köra oss i bil till begravningen i Gävle. Men sin sista vila kommer han sen att få i familjegraven på kyrkogården vid Ljungan och nära mitt första hem i Sverige, Juniskär. Mikko kommer från min gren av familjen att få en krans med ett band i de estniska färgerna blått, svart och vitt och en avskedshälsning på vår barndoms språk; Birgitta har sen hjälpt mig med att göra beställningen hos Fonus i Gävle. Begravningen äger rum 1 december klockan 12.30 i Uppståndelsens kapell i Gävle, om nu någon av mina läsare skulle känna Mikko.

Birgitta åkte förra söndagen till vårt sommarhus i Öregrund för att kunna sprida en del gödning innan snön tar över. Hon skulle också släppa in de städerskor som skulle göra huset rent och fint inför vårt besök runt nyår, dessutom släppa in en plåtslagare som ska göra det svårare för mössen att ta sig in i diskbänkens underskåp och därifrån vidare till andra rum. Allt det här skulle vara klart någon gång på onsdag, och hon hade lovat ringa mig och tala om med vilken buss hon skulle komma, så att jag kunde ha middagen färdig när hon kom hem.

Mycket riktigt ringde telefonen på eftermiddagen, och när jag då skulle svara och reste mig upp ur fåtöljen där jag satt och läste tidning, hände något helt oväntat: Benen hade somnat, och när jag började gå, bar de mig inte, utan jag föll handlöst ner på parkettgolvet. Och det gjorde sen jävligt ont, särskilt i vänstra foten. Efter en stund kunde jag gå, om än med viss möda, men foten svullnade. Jag strök smärtstillande salva över de värkande partierna, och livet kändes åtminstone lite lättare, så jag hoppades att svullnaden skulle gå ner under natten.

Men det gjorde den inte, och när jag i torsdags kväll skulle gå på abonnemangskonsert i vårt Musikens hus, fick jag inte på min svarta finsko på vänsterfoten – i stället fick jag, med viss möda, ner foten i en hyggligt stor vardagssko. När vi sen kom hem igen, sa jag till Birgitta att jag tänkte gå till Vårdcentralen på fredag morgon.

Vilket jag gjorde, fast med hjälp av buss.

Eftersom jag kom som akutfall, fick jag inte träffa min vanliga läkare utan en annan, också kvinna och också utmärkt. Hon undersökte min fot mycket noggrant, smärttestade bland annat olika delar av foten. Hennes slutsats var att kanske inget ändå var brutet, och så fick jag råd om vad jag själv skulle och kunde göra: fortsätta använda foten, bland annat gå, när jag satt framför TVn lägga foten på en pall (hustrun har sen lånat mig den fårskinnsklädda hon har i sitt arbetsrum) och så en momentant lite högre dos av Furix. Läkaren kommer att ringa mig på måndag förmiddag, och känns foten då fortfarande inte bättre, måste jag åka till Ackis för röntgen.

Den som lever får se.

Sen har jag, som ni har sett, här på bloggen fått en debatt om vad man bör och inte bör skriva om den mansperson som trots sina förbindelser med Svenska akademien beter sig som ett riktigt svin. Men det kan ni ju själva läsa här nedan.

Tyvärr sysslade jag i morse med att läsa och besvara kommentarer i det ämnet och glömde då bort, att Melodikrysset i dag skulle börja en kvart tidigare. Men med hjälp av snabbgenomgången fick jag i alla fall till slut hela krysset.

Som tur var fanns det i dagens kryss bara två frågor jag inte spontant klarade.

Att jag inte kunde namnet på gruppen som sjöng ”Breathless” – The Corrs – har nog mest att göra med att den här låten är sen, från 2000.

Filmen ”The Untouchables”, från 1987 och med Kevin Costner och Sean Connery i de ledande rollerna, har jag aldrig sett. Den svenska titeln är tydligen ”De omutbara”.

”I sommarens soliga dagar” har förekommit i en hel drös svenska långfilmer, men för mig är den inte en filmmelodi. Inte heller förknippar jag den med Janne Schaffer och Ted Åström som fanns bland dem som 1963 gjorde den version som i dag spelades. För min del är den en av de ”Svenska stamsånger” jag fick lära mig att sjunga under folkskoletiden.

”Imse Vimse Spindel” fick jag lära mig redan i småskolan, med gester och allt – den fanns med i sångboken vi använde, ”Nu ska vi sjunga”. Fast här skulle vi kunna hur många ben spindeln har: Jo, åtta.

Också den hitlåt från 1984 vi i dag fick lyssna på och som sjöngs in av Lisa Ekdahl 1994, ”Vem vet”, kunde ju åtminstone titelmässigt höra hemma i skolvärlden. Visste ni förresten att Lisa Ekdahl har medverkat i en socialdemokratisk valfilm?

Ola Salo har jag sett live, när han medverkade i en av ODs, Orphei Drängars, konserter i universitetsaulan här i Uppsala. I dag fick vi höra hans melodifestivalvinnare från 2007, ”The Worrying Kind”. Så visst var melodifestivalerna bättre förr, då de vinnande låtarna fortfarande var sångbara även för publiken.

Över huvud taget tycker jag att schlagermusiken var bättre förr. Som exempel kan vi nämna ”Älskade ängel”, som Barbro ”Lill-Babs” Svensson låg på Svensktoppen med kring sekelskiftet 1994-1995.

Eller ”Av längtan till dig”, som vi i dag hörde med Lars Roos. Men lyssna på originalinspelningen med CajsaStina Åkerström och Åsa Jinder!

De forna ABBA-medlemmarna Björn Ulvaeus och Benny Andersson har många talanger. Bland annat har de skrivit ”Kristina från Duvemåla” på basis av Vilhelm Mobergs klassiska romanserie.

Ganska ofta hämtar Anders Eldeman musik till sitt kryss även från de brittiska öarna.

Sinead O’Connor kommer från Irland, och henne hörde vi i dag i ”Nothing Compares 2 U”.

Beatles hörde vi i dag i Paul McCartneys och John Lennons ”We Can Work It Out”.

Och Hasse Alfredsons och Tage Danielssons ”Ett glas öl” har faktiskt också brittiskt ursprung, ”Round the Back of the Arches”. ”Ett glas öl” ingick i ”88-öresrevyn” på ”Skeppet” 1970-1971. Birgitta och jag såg den där då.

Hon är borta hela dagen, ute på sin memoarboksturné. Men hon kommer hem till kvällen.

Ett glas öl

Svensk text. Hans Alfredson och Tage Danielsson (för ”88-öresrevyn” på Skeppet 1970-1971)

Brittisk originaltext: ”Round the Back of the Arches

När man ser på hur barna växer upp och står i,
kan man undra om barna nånsin får det som vi.
Om det finns jobb, om det finns mat
om det är drägligt där dom bor,
finns det får och kor och vatten och luft?
Kan dom sola sig gratis, finns det blommor och blad?
Har dom fläsk och potatis, kan dom ta sig ett bad?
Framtiden verkar dyster när man grubblar över ett glas öl
men man hoppas att barna ändå får ett glas öl.

Ha det bra i värmen på en Sara-krog.
Rosenrött och himmelsblått ska det va.
Vårt liv är inte bara knog.
Öl är till exempel gott.

När man ser på hur barna växer upp och står i,
kan man undra om barna nånsin får det som vi?
Om det finns jobb, om det finns mat
om det är drägligt där dom bor,
finns det får och kor och vatten och luft?
Får dom döttrar och söner, har dom dragspel och vals,
har dom kvar bruna bönor, har dom någonting alls?
Framtiden verkar dyster när man grubblar över ett glas öl
men man hoppas att barna ändå får ett glas öl!

Melodikrysset nummer 46 2017

18 november 2017 12:41 | Barnkultur, Media, Musik, Ur dagboken | 6 kommentarer

Dagens melodikryss tyckte jag var ganska bökigt.

Meat Loaf, i dag med ”I’d Do Anything For Love”, har jag knappast alls lyssnat på.

Och Ozzy Osbourne känner jag mest till därför att sonen i yngre år lyssnade på artister och grupper av den typen.

För min del klarade jag däremot, lätt som en plätt, Edward Elgars ”Pomp And Circumstance”.

Dansband är inte precis mitt bord, men nog var det väl Lasse Stefanz vi i dag hörde i ”Judy”. Ursprungligen gjordes den känd av Elvis Presley, vilket dock inte betyder att den hör till hans mest kända låtar.

Och tyckte ni att det var lätt att identifiera Sanna Ekman i ”Det har ju fan inte hänt ett skit sen Elvis”?

Ulla Skoog har jag med uppskattning sett i TV, men det tog en bra stund att identifiera henne i det stå upp-nummer som Eldeman i dag spelade som ljudillustration.

”The Heat Is On” har jag på skiva med Agnetha Fältskog, men inte var det lätt att känna igen den i skånsk version, ”Värmen e’ på”, med Kusinerna från landet.

Harry Belafonte har jag massor av skivor med, således också hans insjungning av ”Island In the Sun”, men i dag fick vi tyvärr höra den med Bert Kaempfert.

Resten av låtarna kände jag igen utan vare sig invändningar eller svårigheter:

Nano med ”Hold On” hörde till de bättre i årets melodifestival.

Vi äro musikanter” fick jag sjunga redan i småklasserna i Nylands skola (i det med Sundsvall senare sammanlagda Njurunda kommun), och numera hör jag den i ringdansen runt midsommarstången i Öregrund.

Ane Brun gillar jag; jag har henne både på skiva och har hört henne live vid en konsert anordnad av norska ambassaden i Stockholm. I dag hörde vi henne i ”How to Disappear Completely”, men det hoppas jag hon inte gör.

Och Karin Juel var en artist jag ofta hörde i radio under vår första tid här i Sverige. 1946 sjöng hon in ”En prästkrage i min hand”, och på den tiden fortsatte man att spela populära melodier och insjungningar i radio i åratal efter det att de hade spelats in.

En annorlunda men sevärd Robin Hood

14 november 2017 21:59 | Barnkultur, Film, Prosa & lyrik, Teater | 4 kommentarer

Walter Scotts klassiska äventyrsböcker ”Robin Hood” och ”Ivanhoe”, som delvis har samma agerande, läste jag i unga år i bokförlaget Sagas bearbetningar för barn och ungdom. Historien om Robin Hood har jag sen läst i bearbetningar av John O Ericsson och Howard Pyle. Jag har sett Robin Hood på scen, på Uppsala stadsteater. Och jag har sett ett antal filmversioner, bland dem förstås Walt Disneys.

Och nu har jag också sett Ridley Scotts amerikansk-brittiska filmversion från 2010, ”Robin Hood”, med Russell Crowe i titelrollen som Robin Longstride, som sen blir den mytiske Robin Hood. En mycket stark rollprestation gör också Cate Blanchett som änkan Lady Marion. Rollen som hennes blinde svärfar, Sir Walter Loxley, spelas av Max von Sydow.

Självfallet möter vi också, på väg hem från korståget till det heliga landet, Rikard Lejonhjärta (Richard I, Danny Huston), hans intrigante bror därhemma, prins Johan (Oscar Isaac) och även deras mor, Eleonora (Eileen Atkins), sheriffen av Nottingham (Matthew Macfadyen), den skurkaktige Sir Godfrey (Mark Strong) samt det följe av män som backar upp Robin Longstride när han blir Robin Hood, Broder Tuck (Mark Addy), Lille John (Kevin Durand), Allan A’Dayle (Alan Doyle) och Will Scarlett (Scott Grimes).

Men till stor del ger den här filmen en bakgrund till den historia som berättas, om det misslyckade korståget och det mödosamma och farofyllda återtåget mot den franska kusten mot England och vad som under tiden hände där hemma.

Bland dem som faller i strid finns den adelsman som är gift med Lady Marion, och innan han dör, tar han löfte av pilbågskytten Robin Longstride att denne ska söka upp hustrun och hans egen far – Longstride antar utmaningen och lyckas ta sig över till England. Och när han så småningom lyckas ta sig till ”sitt” hem, visar det sig att den dödes far och hustru gärna vill skylta med att ha fått hem den under många år bortavarande sonen/maken, detta för att det ökar skyddet för hem och egendom.

Fast så småningom blir Lady Marion uppenbart på riktigt attraherad av sin återfunne ”make”.

Jag minns mig aldrig ha hört den här versionen av historien om Robin Hood, och i den finns också andra figurer och händelser som jag inte minns från de båda grundberättelserna. Alltså blir jag osäker på om alla intriger och intrigmakare fanns med redan i Walter Scotts berättelser, som ju de flesta senare är bearbetningar av – men prins John har definitivt varit lika ond och svekfull även i dessa.

Striden på kanalkusten mot de invaderande fransmännen är praktfull – men var det nödvändigt, och är det trovärdigt, att låta Lady Marion delta i den, visserligen iförd rustning men ändå fälld ner i havet (och sen räddad därifrån av Robin)?

På Fars dag. Samt ett PS om möss och människor

12 november 2017 17:30 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Prosa & lyrik, Ur dagboken | Inga kommentarer

I min uppväxtmiljö i efterkrigstidens Sverige firades Mors dag. Inte överdådigt, men jag brukade alltid plocka en blombukett åt min mamma. Fars dag var ännu inte lika inne.

I den familj jag själv senare bildade har vi alltid firat båda dagarna och då inte bara medan våra barn bodde kvar hemma. Också därefter har hustrun och jag firat varandra på den andras/andres dag. Det här är ett sätt att fira ett liv och ett föräldraskap tillsammans.

Och i dag var det alltså min tur att bli firad. med paket, blommor – två rödblommande kaktusar och en amaryllis – och så hemmagjord smörgåsbakelse till morgonkaffet.

I paketen fanns Modernistas nyutgåvor av Tove JanssonsNoveller” respektive ”Romaner” – jag har sedan mycket länge andra böcker av henne, däribland alla Mumin-böckerna. Och så har jag också fått Ernst BrunnersDarra – om Swedenborg” – jag har både läst och recenserat Ernst Brunner och har de flesta av hans böcker. Det ambitiösa Modernista, ett förlag med berömvärd utgivning av klassiker, har nyutgivit en rad böcker av Hans Fallada, mycket läst också i efterkrigstidens Sverige, och vi har gradvis köpt de här böckerna. Nu fick jag av hustrun en filmatisering av hans ”Ensam i Berlin”, ”Alone In Berlin” med bland andra Emma Thompson. Och så fick jag en film av iraniern Ashgar Farhadi (nu verksam i Frankrike), ”The Salesman”, vad jag förstår med viss anknytning till Arthur MillersEn handelsresandes död”.

Och så fick jag ett presentkort på en ny stor trasmatta att lägga under köksbordet i Öregrund. Birgitta har med stor hjälp av vår dotter Kerstin valt ut en trasmatta som – jag har sett den på Internet – nog kommer att bli mycket snygg där på vårt lackerade furugolv.

Det här med ny matta till köksgolvet i Öregrund har en alldeles särskild bakgrund, faktiskt inte helt trevlig.

När jag kom ut till sommarhuset inför allhelgonahelgen, såg jag omedelbart att det var ett ganska stort hål i den nuvarande trasmattan under köksbordet. Det som nu var ett hål hade tidigare varit nött, slitet, och mina tankar gick genast till möss. Men var hade de tagit sig in? Men dörrarna till underskåpet under diskbänken var stängda – det fanns inget hål där som för åratal sen, när det här sist hände. Sen upptäckte jag att intränglingarna också hade gått in i det intilliggande datorrummet och där delvis pulvriserat ett gammalt nummer av Folket i Bild – jag har köpt nummer av FiB på nätauktioner och har en näst intill komplett samling av gamla FiB, den tidning jag var ombud för på 1950-talet. Nästa upptäckt var att mössen hade tagit sig upp i plåtskåpet ovanpå frysen, ett utrymme där vi förvarar olika slags hårt bröd, kex och rån åt barnbarnen och så vidare. Smulor, smulor – alltsammans fick slängas och skåpet skuras ur. Men hur hade mössen tagit sig in i ett plåtskåp uppe nära taket? Jo, det här skåpet saknar delvis bakstycke, och tydligen hade de, med start i skåpet under diskbänken, klättrat i det minimala utrymmet mellan vägg och frys.

Så vi tillkallade Anticimex, och när killen därifrån lyfte halvväggen längst bak i underskåpet, syntes intrångshålet. Anticimex-mannen la rikligt med aptitligt råttgift i utrymmet bakom halvväggen, också i korridoren bort mot TV-rummet, men det hindrade inte att vi sen också där hittade stoff ur en musangripen madrass.

Så det sista jag gjorde innan vi åkte hem igen var att stänga alla dörrar mellan samtliga rum.

Om det har varit till någon nytta får vi se, när hustrun om ett tag åker ut till huset i Öregrund för att släppa in ett par städerskor för höstens städning inför vinteruppehållet.

Och så måste vi hitta någon plåtslagare som kan klä bakre väggen i skåpet under diskbänken med plåt, också täppa till ingången till brödskåpet på samma sätt.

* * *

För en stund sen ringde sonen, Matti, och gratulerade mig på Fars dag. Och då gratulerade jag också honom på Fars dag – han är far till två fina flickor.

Vi pratade en stund, bland annat om min brors begravning.

Det finns något som man kan kalla familjekänsla i vår familj.

Och sonen sa, innan vi avslutade samtalet, något så värmande snällt om sin far, att jag inte klarar att återge det till några andra.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^