Dottern och hennes barn hos oss i Öregrund

25 juli 2019 0:12 | Barnkultur, Mat & dryck, Politik, Serier, Trädgård, Ur dagboken, Varia | 9 kommentarer

Vårt köp av huset i Öregrund är starkt förknippat med att jag och Birgitta väntade vårt första gemensamma barn, alltså Kerstin. Vi köpte det lite i blindo, snöblindo, eftersom det ägde rum när tomten fortfarande var dold av djup snö, men det var ett köp vi aldrig någonsin har ångrat. Under åratal av hårt eget arbete blev sedan det som var träsk och vildmark en trädgård med nästan allt ni kan föreställa er av fruktträdgård, kryddgård, bärbuskar och ett samspel av sol och skugga. Och vi har inte fördärvat grunddragen i den här skärgårdstomten, som rymmer talldunge, hassel, en ståtlig ask nere vid grinden. De ursprungligen pyttesmå två vinkelställda stugorna har byggts ihop och huskroppen sammanlagt blivit större, vatten och avlopp dragits in. Men de faluröda ytterväggarna har målats om och huset har fortfarande vita knutar. Inne betonar furugolv den lantliga karaktären.

Efter pensioneringen har jag och hustrun valt att bo halva året i Öregrund – ända till dess att jag i år drabbades av svåra hälsoproblem och fick starta årets normala sommarviste i Öregrund med en långdragen sjukhusvistelse i Uppsala. Birgitta kom nästan varannan dag till Uppsala på besök, men som tur är hade hon vid det här laget byggt upp ett nät av lokala hantverkare och företagare, som – givetvis mot tillåten, inte svart hjälp tog över tunga grävjobb, gräsklippning och annat sådant.

Märk att våra barn på grund av sina egna jobb samt boende och arbete på annan ort inte har en chans att sköta det här gröna paradiset.

Men de upplever vårt ställe i Öregrund som en del av oss och sin egen barndom. Nyss har sonen Matti, hans sambo Karin och deras småflickor Ella och Sofia avslutat årets semesterledighet med en visit i Öregrund.

Och knappt har de gett sig i väg, så har vi vår dotter Kerstin och hennes till åren äldre son och dotter, Viggo och Klara, här under som det ser ut en allt mer solig och varm sommarvecka.

Deras ankomst i går dröjde en smula – det visade sig att stackars Viggo, när han skulle hjälpa sin mamma bära ut soppåsar, halkade i trappan och gjorde ills sig. Men nu är de alltså här, installerade och redan tidigare väl hemmastadda. Redan i går kväll var de nere i Tallparken och tog ett kvällsdopp, och i eftermiddags blev det mer bad i tallparksområdet.

Nu är det så varmt ute, att till och med jag har suttit ute en lång stund.

Kerstin är, ibland med assistens av barnen, så oändligt snäll och hjälpsam mot sin förr så omnipotente pappa, allt från att skydda mig mot tänkbara olyckor till överraskningar som att hon hade tagit in mogna, goda bigarråer åt sin pappa till att hon till jordgubbarna hon hade köpt till efterrätt med anledning av Kristina-dagen åt sin gamla skruttiga pappa hade köpt ett paket GB sockerfri gräddglass.

Fler öregrundsbilder finns nu på Kerstins Instagram.

Och så har Birgitta varit i Uppsala och handlat nödvändiga saker åt sin man, som man inte kan skicka dit för egen maskin.

En gubbjävels elände, och så lite tröst

17 juli 2019 23:26 | Barnkultur, Mat & dryck, Politik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | Kommentering avstängd

I går fick vi vatteninstallationen i badrummet ommonterad så att det nu lättare går att läsa av hur mycket vatten vi har förbrukat. Tre personer var här, och medan de arbetade, var vattnet avstängt. När de var klara, hade jag gärna också velat rengöra de nedre kakelplattorna och väggen under dem samt gummilisten som håller kvar duschvätan, men det är inte bara avtagande ork som hindrar detta – jag bär ju nästan ständigt strumpor och har lindade ben, som inte får vätas ner.

Nå, mitt i arbetet i våtrummet anlände ytterligare ett besök: Birgittas lite yngre syster Karin samt Karins man Hans Strandin (som jag känner allt sedan även Hasse var anställd på partiexpeditionen som talarförmedlare) tittade in, och de hade själva med sig kaffe, men det behövdes inte, eftersom också Birgitta hade kaffe klart. Men Karin hade med sig egenbakade bullar, och för första gången på åratal bröt jag medvetet min konstant pågående bojkott av allt som innehåller socker. Det var gott – tack, Karin! Tack också för den fina födelsedagsbuketten jag fick så att säga post festum – under min riktiga födelsedag var jag ju intagen på sjukhus.

Själv fyller Karin 80 i nästa månad, vilket firas hemma hos henne och Hasse med hjälp av Karins dotter Anna-Karin med flera den 10 augusti. Det kalaset börjar klockan 14.00, men jag vet faktiskt inte vilka som är inbjudna. Och jag är högst osäker på mitt eget tillstånd, när det blir dags – det kan ju ha gått ännu mer utför med mig vid det laget.

Efter middagen i går kväll åkte Birgitta in till lägenheten i Uppsala, eftersom hon i dag, onsdag, måste gå upp tidigt. Bland det som skulle firas i dag fanns två av Annas döttrar, Sara och Amanda, som har födelsedagar med bara en dags mellanrum. Fast äldsta dottern, Sara, fick inte ledigt från sitt jobb för det här gemensamma kalaset – sånt är arbetslivet numera. Den något yngre Amanda fick i alla fall en penninggåva från mig i present (hon ska åka till USA) och samma summa fick storasyster från mig, för vidare befordran genom Anna.

Jag får väl en utförligare rapport, men jag vet i alla fall än så länge att även Amandas sambo Fritiof var med på kalaset.

I dag har också Matti ringt och aviserat ett besök här i Öregrund tillsammans med Karin samt deras två småflickor. Livet har sina ljusa sidor också.

Matti är en handlingskraftig person och kan dessutom allt sedan sina egna yngre år Öregrund utan och innan, så nu kommer han, Karin och småflickorna Ella och Sofia att bo några dar nära pappa/farfar och mamma/farmor under några sommardagar. De ska bo på Pensionat Ankargården med adressen Telegrafgatan 12. På Ankargården serveras frukostbuffé, och i närheten finns det näringsställen, där både småtjejerna och deras föräldrar kan finna något de gillar. Matti hittar sen gammalt lätt till bad, lekplatser och affärer, och på andra sidan om den lilla hamnen finns det som alla barn älskar, fyrskeppet. Och så kan man ju alltid gå hem till farfar och farmor och leka i deras hemlighetsfulla trädgård.

Matti och hans familj kommer på fredag och stannar till söndag.

”I stället för blommor tänk på Pelle Svanslös vänner”!

16 juli 2019 22:04 | Barnkultur, Deckare, Media, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

I Upsala Nya Tidning läser jag minnesord över Lilian Fredriksson, född 1942 i Vilhelmina, död 2019 i Uppsala, hennes hemstad liksom min sedan många år. Och ändå har jag veterligen aldrig personligen träffat henne.

Inte heller lärde jag någonsin känna hennes 2015 avlidne man Karl G Fredriksson, född 1941 i det som alltså 1959 kom att bli även min hemstad. Han förblev staden vid Fyrisån trogen ända fram till sin död 2015.

Den som tror att denne Karl Fredriksson är identisk med en nestor i den socialdemokratiska pressen, under namnet Nordens Karlsson en känd politisk kåsör i Social-Demokraten, Morgon-Tidningen (s) och Stockholms-Tidningen (när den blev s) far emellertid vill. Den här äldre skribenten, som jag började läsa när han skrev i MT var född 1895 och dog 1963.

Hans yngre namne, han som alltså var gift med den nu avlidna Lilian, var liksom hon verksam i förlagsvärlden men inte i den del av den som arbetarrörelsen nu har förskingrat. Jag har ett par pocketböcker redigerade av dem, men det rör sig om en deckarantologi och en antologi med viktorianska spökhistorier, och det faktum att båda har utgivits av En bok för alla, ”13 lektioner i brott” översatt och samredigerad av Lilian och Karl G Fredriksson, och ”Den öppna dörren” helt redigerad av Karl G Fredriksson men översatt tillsammans med hustrun, är båda pocketantologier, utgivna av ett av de förlag som en gång var delar av arbetarrörelsens bildningsprojekt. Märk att det här inte ska tolkas som kritik av ett förlag som ändå fortsätter att tillhandahålla kvalitetsantologier av det här slaget!

De viktorianska spökhistorierna i ”Den öppna dörren” (En bok för alla, 1998) hör inte till det slag av litteratur jag aktivt har sökt mig till, men bland de ingående texterna finns en text av Edith Nesbit (1858-1924). Henne läste jag i engelskt original redan under läroverkstiden på 1950-talet, och jag har senare samlat på mig en hyggligt stor samling av hennes barn- och ungdomsböcker, mycket läsvärda.

Deckarantologin ”13 lektioner i brott” (En bok för alla, 2002) är en guldgruva för deckarälskare. I den här samlingen hittar man texter av författare som jag har sträckläst och har i stor mängd i mina bokhylla, till exempel G K Chesterton, Agatha Christie, Carter Dickson, Dashiel Hammet, Georges Simenon, ja även P G Woodhouse, men långt fler kunde nämnas.

Roligt att se de här storheterna locka ny publik. De här författarna och ytterligare andra i genren borde hållas ständigt tillgängliga för nya grupper av läsare.

Med anledning av Lilian Fredrikssons död har minnesrunor publicerats, skrivna av ett par av andra verksamma inom genren. Fast den bästa sista hälsningen hittar jag på nätet:

I stället för blommor tänk på Pelle Svanslös vänner.

Melodikrysset nummer 21 2019

25 maj 2019 17:05 | Barnkultur, Film, Konst & museum, Mat & dryck, Media, Politik, Resor, Ur dagboken | 1 kommentar

Just nu är jag ensam i sommarhuset i Öregrund – Birgitta har medverkat i ett morgonprogram i TV 4 och kombinerar det med fler människor som vill ha samtal med henne om skilda saker. Bland annat har hon ombetts att inleda ett seminarium på Fogelstad, en kvinnlig medborgarskola.

Förr följde jag ofta och gärna med på den här typen av kulturevenemang, men numera orkar jag inte sådant. Jag har alltså ensam bott kvar i vårt sommarviste. Det klarar jag, men jag kan inte när jag är ensam här klara att hantera stödstrumporna jag är ordinerad att använda. Min läkare från sjukhuset där jag var inlagd ett par veckor var här tillsammans ned en sköterska och ville nog egentligen lägga in mig för ny behandling, men det hela ändade senare, när han ringde mig, i att jag först ska göra det besök på Akademiska jag är kallad till och sen ska vi, beroende på resultatet, avgöra om jag behöver ytterligare en sjukhusvistelse.

Jag gör som läkarna säger, men jag kände en viss lättnad över att jag fick åtminstone några icke programlagda dar. Dem använder jag till att i min nu långsamma takt göra det nödvändigaste – redan att hämta upp våra tre morgontidningar och senare kolla om det har kommit någon post utmanar syn och rörelseförmåga. Fast i går kväll såg jag i TV både slutdebatten inför EU-valet – Birgitta och jag har redan röstat – och sen ”Mord i paradiset”. Fast sen kan man ju undra hur många som tittar på en TV-debatt om politik en fredagskväll och hur många av de här tittarna som vet vilka de debatterande är och vad de och deras partier vill (och inte vill) ska hända med det europeiska samarbetet.

Dagens melodikryss innehöll inget påfallande politiskt. Feven. som jag har på en CD med Mikael Wiehe som ankare, ”Artister mot nazister”, och som själv har kenyanska rötter, hördes i dag i ”Dom tio budorden”.

Fast mittåt: Rötter i samhällsdebatten har faktiskt Sparks 1974 inspelade ”Propaganda” och ”Never Turn Your Back On Mother Earth”.

Svårast i dag tyckte jag låten från 1983 med The Smiths och Morrissey, ”Hand In Glove”, var. Men jag har väl inte lyssnat tillräckligt mycket på indiepop.

Dansband har jag heller ingen dragning till, men det spelade ju ingen större roll, eftersom de sjöng ”Puff the Magic Dragon” på engelska och jag mycket väl känner till att originalet 1963 gjordes av Peter, Paul And Mary. Också i den svenska texten, ”Puff en pappersdrake”, förekommer den pojke Eldeman efterlyste, Peter.

Lasse Berghagen är en av Eldemans favoriter, och han har faktiskt gjort låtar som även jag gillar. Ett exempel är ”Teddybjörnen Fredriksson”, och jag kan väl också gå med på att en teddybjörn kan benämnas nalle.

Jag tycker att Sarah Dawn Finer också är OK ibland, men Eldeman exponerar henne lite väl ofta. Hennes duett med Patrik Isaksson ”Du som tog mitt hjärta” från 2007 är OK.

Ivan Renliden spelade 1989 tillsammans med Putte Wickman in en version av ”Underbart är kort”, en hörvärd skapelse av Povel Ramel. När vår dotter Kerstin fortfarande var ganska liten, gick jag en gång ner för konsumbacken här i Öregrund och vi passerade en kyrkokonsertaffisch, pekade jag på affischen och upplyste dottern om att Ivan Renliden skulle spela här, och då tittade hon häpet på mig och utbrast: ”Renliden – finns han på riktigt?” Honom hade hon sett som en av många fiktiva figurer.

Jag ser ju själv ibland filmer och deckare på TV, men TV-såpor har jag sällan orkat följa. Som mina läsare vet, är jag också allergisk mot Eldemans tilltag att bunta ihop två frågor utan inbördes samband till en dubbelfråga. Det här ändras inte av att, som i dag, jag kan svaret på de båda de båda delfrågorna. Jag känner förstås till ”Guldet blev till sand” ur Björns och Bennys ”Kristina från Duvemåla”. Och eftersom jag är förtrogen med Jan Johanssons musik, klarar jag till och med signaturen till långköraren från 1971-2006 ”Hem till byn”.

På bio har jag sett ”Så som i himmelen”, där Helen Sjöholm sjöng ”Gabriellas sång”, med text av Py Bäckman (2004) och musik av Stefan Nilsson.

Men jag gillar musik av många slag, till exempel skriven av den gamla schlagermakaren Lasse Dahlquist, så också hans 1938 skrivna ”Jolly Bob från Aberdeen”.

Jag gillar också Wolfgang Amadeus Mozart och inte minst hans ”Trollflöjten” (”Die Zauberflöte” 1791), och jag minns också de bärande rollerna, till exempel Papageno.

Att Jim Reeves kom sist i dag med en låt från 1964 passade ju väldigt bra: ”Adios Amigos”.

Melodikrysset nummer 13 2019

30 mars 2019 23:53 | Barnkultur, Deckare, Film, Politik, Ur dagboken | 24 kommentarer

Mitt liv har blivit allt mer fyllt av plågsamma kroppsliga funktionsnedsättningar: Jag har råkat ut för fallolyckor, har till exempel en stor sårskorpa på vänster knä och är nu på väg att få nödvändiga transporter i Uppsala, Öregrund och Stockholm – det är sonen och de yngsta barnbarnen som bor i huvudstaden – med bil. Problemen förvärras av nedsatt syn och hörsel, men jag har fått remiss till öronmottagning där jag kan få någon typ av hörsnäckor. Jag var under den förra veckohelgen i Örebro på partikongress (s) men kunde inte uppfatta mer än en liten del av det som sas från scenen.

Kongressbesöket i Örebro – jag var inbjuden gäst – innebar också att den nyproducerade skivan med arbetarrörelsemusik – jag ska separat skriva om den – presenterades för kongressdeltagarna, och under kongressfesten var jag och Birgitta tillsammans med andra medverkande uppe på scenen för en sånglig presentation. Men eftersom jag då var tvungen att ta mig upp på scenen via en trappa utan räcke att hålla mig i, fick jag assistans av ett par tre av de andra som medverkade både på vägen upp på scenen och sen ner igen.

Hörseln funkar i alla fall fortfarande på nära håll, så i dag har jag ostört kunnat ägna mig åt att lyssna på och lösa Melodikrysset.

Jag kan ju då inleda med att konstatera, att Benny Andersson, i vars studio – han var själv också med när vi spelade in vår skiva; jag fick också möjlighet att samtala med honom – inte var med vid skivinspelningen – inte var med vid lanseringen på partikongressen. Anders Eldeman spelade varken honom eller något annat med ABBA-anknytning i dagens kryss.

Bland de återkommande klassiska kryssgästerna fanns däremot Evert Taube. Fast inte personligen. Det var nämligen inte Evert som framförde sin klassiska ”Flickan i Peru”. Men faktum är ju att Taube i det här fallet har skrivit bara den svenska texten. I original heter den här låten, om vi ska vara noga, ”Darling Nelly Gray”.

Två melodifestivallåtar bjöd Eldeman på i dag:

Dagens allra första mellolåt sjöngs av Jessica Andersson 2018. Hon kom då tvåa med ”Party Vera”.

I årets Mello tävlade Andreas Johnson med ”Any of Us”.

Men inte kan någon av dem tävla med stora klassiska schlager som den av flera olika artister insjungna ”En gång jag seglar i hamn”, skriven av Stig Olin 1954.

Alf Robertson lyckades också ibland med enskilda låtar, även om den av Tone Norum 2011 på ”Till Alf Robertson med kärlek” insjungna ”Om du har hjärta” inte riktigt håller måttet.

Bättre är då Lisa Ekdal i ”När alla vägar leder hem” från 2017. Det säger jag inte för att Lisa en gång i världen ställde upp i en valfilm (S). Jag vet ingenting om hennes nuvarande politiska ståndpunkt. Men det skulle förvåna mig om hon numera fanns på den politiska högerkanten.

Eldeman upprepar sitt ganska enkla trick att försöka dölja en amerikansk originalinspelning med hjälp av en svensk coverinspelning, men så lättlurad är jag inte att jag inte genast skulle känna igen en höjdarlåt med Paul Simon och Art Garfunkel som är upphovsmännen till ”Mrs Robinson”, som jag förstås har i min näst intill kompletta skivsamling med de här båda – dessutom har jag också sett filmen ”Mandomsprovet” (1967), där den förekommer.

Jag har sett mycket film genom åren, flertalet Beck-filmer faktiskt flera gånger, verkligen inte bara för att jag trots åldersskillnaden känner en av manusförfattarna, Harald Hamrell – vi kände hans föräldrar, och han var under gymnasietiden kompis med vår Anna. Men ska jag vara ärlig, tog det ändå en stund innan jag kopplade ihop den musik som spelades med Beck-filmerna.

Trots att jag ofta gillar de Elton John-låtar jag hör, är det inte så att jag för den skull har många av hans skivor i skivhyllorna. Ändå finns det ofta i hans låtar, till exempel den i dag spelade ”Sad Songs (Say So Much)”, något som informerar lyssnaren om att det här är en av hans sånger. Den här skapade han 1984, så jag har med all säkerhet hört den förut, men det är ändå inte det som gör att jag nu känner igen den.

Britney Spears har jag däremot aldrig gillat, och jag är lika sval som tidigare mot henne och hennes låtar, när jag i dag i krysset får höra ”Make Me”.

Astrid Lindgrens ”Madicken” från 1960 plus uppföljaren från 1976 läste jag med stor glädje, och jag har med sympati tagit del av filmatiseringarna – det är ingen tvekan om var Astrid politiska hörde hemma; hon manifesterade sina värderingar genom skildringen både av Madickens pappa och av Madicken själv. Astrid kom ju i krakel med socialdemokratin och dess kanske inte i alla stycken genomtänkta skattepolitik, men själv har jag aldrig förtalat henne utan i stället försökt gjuta olja på stormvågorna. Jag skrev vänligt om henne och hennes böcker i partiorganet Aktuellt i politiken (s).

Sen är det bara en ljudillustration kvar att känna igen, ”Träumerei”, skriven 1838 av Robert Schumann.

Och därefter är det läggdags även för krysslösaren.

Fast jag ska kanske tala om att jag inte har behövt så här lång tid för att lösa och skriva om det här krysset. Men jag har gjort en lång paus för att äta lördagsmiddag med Birgitta, se nyheter i TV och sen ”Poirot” och även ”Smartare än en femteklassare” och ”Tror du att jag ljuger?”.

Nu ska jag diska innan jag får sova.

Melodikrysset nummer 9 2019

2 mars 2019 22:19 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Ur dagboken, Varia | 2 kommentarer

Dagens melodikryss var inte särskilt svårt, även om Anders Eldeman försökte göra det svårare genom att spela ovanliga, ibland svåridentifierbara versioner av de låtar han använde som ljudillustrationer. Jag syftar då inte på att han av mer begripliga orsaker använder sig av instrumentalversioner, när det sökta svaret finns i sångtexten.

Ett exempel på det senare i dagens kryss var Evert Taubes ”Himlajord” från 1938, där man skulle minnas var den dramatiska händelsen i vistexten äger rum. Jo, i Queensland på andra sidan jordklotet:

Himlajord

Text och musik: Evert Taube

Den jorden som du trampar hos mig på Crimson Creek,
den kommer ifrån himmelen och den har gjort mig rik,
den duggade så sakta i mången tusen år,
det är en himlajord, min vän, den jorden där du står.

De säger att den kommer från öknen västerpå,
men ifrån himlen föll den, det kan du lita på.
Och oceanens vindar bar regnet till vår bukt,
och jorden drack och grönskade och satte blom och frukt.

Till denna himlajorden kom jag som timmerman,
i Falkenberg jag föddes, John Löfgren var mitt namn.
Nu kallar jag mig Loffgren och odlar apelsin.
Trehundra kor jag äger nu, sex hästar, åtta svin.

Så talte farmar Löfgren, jag svarade som så,
att lantbruk var det yrke jag minst förstod mig på.
Men att jag hört på Pampas ett yttrande ibland
om jorden där att den kom dit med storm från Incas land.

Den kallas lössjord, sa jag, den kommer som ett damm
ett stoft från heta öknar som vindarna bär fram.
Om saken ter sig sådan i vetenskapens ljus,
så är det dock en himlajord du ser ifrån mitt hus.

Det låg en vacker tanke i Löfgrens romantik,
en tro på nåd från ovan som gjorde honom rik.
Han slet där i sin djungel med halländsk energi,
och han odlade den himlajord som han nu sover i.

Hans rikdom var dock ringa, det har man insett nu,
hans egendom tog banken, en kviga fick hans fru.
Men apelsiner lysa i Löfgrens spår som guld
i urskogen i Queensland, och kvittad är hans skuld.

Själv går jag i Ligurien på Medelhavets strand,
det blåser från Sahara och rymden står i brand.
Jag tänker på John Löfgren, min vän vid öknens rand.
Det faller jord, jungfrulig jord, från himlen i min hand.

Den här sången hade Eldeman infogat i en dubbelfråga, som i sin andra del sas skildra en dramatisk händelse, som visade sig vara Titanics förlisning när fartyget 1911 gick på ett isberg och sedan sjönk. Här illustrerades den katastrofen med Céline Dions”My Heart Will Go On”, skriven för filmen ”Titanic” från 1997. Och eftersom haveriet förorsakades av ett flytande isberg, skulle vi komma fram till att förlisningen berodde på is.

Ytterligare en märklig dubbelfråga avslutade också krysset. Under min gymnasietid i Sundsvall såg jag 1966 på bio ”Vänd dem inte ryggen”, där Bill Haley & His Comets” spelade den låt vi hörde i dag, ”Rock Around the Clock”, och som spelade en mycket avgörande roll för att göra rockmusiken till ungdomens musik. Den ingick i filmen ”Vänd dem inte ryggen”, i original ”The Blackboard Jungle”, med manus skrivet av Evan Hunter. Manusförfattaren är mer känd under namnet Ed McBain, och i min deckarhylla i Öregrund har jag praktiskt taget allt som den här mannen, som egentligen heter Salvatore Lambino, har skrivit under olika pseudonymer.

Den här frågan hade Eldeman av någon outgrundlig orsak parat ihop med Benny Anderssons och Björn Ulvaeus’ scenversion av Vilhelm Mobergs utvandrarepos, nu kallat ”Kristina från Duvemåla” (1995), i vilken man bland annat sjunger ”Och guldet blev till sand”.

Också Anders Eldeman klarar att konstruera dubbelfrågor, där de ingående delarna har ett samband med varann. Ett bra exempel är frågan om mumintrollen, där texten förstås är skriven av Tove Jansson och musiken av Erna Tauro. Scenföreställningen kom till 1958.

Helt oklanderlig är också dubbelfrågan, där vi får höra en musikversion av Ulf Peder Olrogs ”Violen från Flen”. Olrog spelade in den på skiva 1945, men det ganska rara möte (på tåg) med damen som han kom att kalla violen från Flen ägde rum redan 1942.

Lena Philipson tror jag inte är någon viol, men i sina bästa stunder är hon en mycket hörvärd sångerska, ja ibland – som i ”Månsken i augusti” från 1994 – också en högst kapabel textförfattare.

Även Shirley Clamp är i sina bästa stunder en hörvärd skivartist, men hennes sång i Mellon 2014, ”Burning Alive”, lyckades inte ta sig till toppen.

Jag är tillräckligt gammal för att minnas Edvard Persson när han fortfarande var superkänd, och jag har sett rader av Persson-filmer i TV. Det gör att jag omedelbart känner igen hans röst, när Eldeman i dag spelar honom, och klarar frågan om hans initialer, EP, lätt som en plätt. Men just det som spelades som ljudillustration, ”Min lilla hatt” från 1942, kände jag inte spontant igen.

Det tog likaledes en stund innan jag kom i håg Jailbird Singers, kanske för att deras sångliga karriär blev så kort – de satt ju i cellen i stället för i skivstudion. Men det hjälpte att jag kände igen Oskar Merikantos ”Där björkarna susa”.

Lite grubbel behövde jag också för att komma i håg mer om låten vars svar visade sig bli ruiner. Men sen kom jag i håg Mireille Mathieu som 1975 sjöng ”Akropolis adieu”, och jag har ju själv sett den miljö hon sjunger om.

Det vi hörde med Papa Bue i en ovanlig version var det som brukar kallas ”Brahms vaggvisa”, men Bahms har bara skrivit en av de två verserna, och det gjorde han 1868. Redan 1849 skrev Georg Scherer den första versen. Och likadant är det med den svenska texten, som har Alice Tegnér och Gösta Rybrant som författare.

Den mest kända svenska texten till ”Imse Vimse spindel”, den som jag själv lärde mig sjunga i småskolan, fanns i Alice Tegnérs sångbok ”Nu ska vi sjunga” från 1943.

Kvar då är bara Sergei Prokofievs ”Kärleken till de tre apelsinerna”, en marsch från 1918. Och svarsordet blev då pluralen apelsiner, något jag gärna äter eftersom jag numera till stor del livnär mig på frukt.

Men till frukost vill jag fortfarande ha smörgåsar med animaliska pålägg, dock med ett lager av grön eller gul paprika, skivad tomat, skivad färsk gurka eller saltgurka ovanpå, alltsammans på hårt bröd respektive syrat bröd.

Frukosten tycker jag, gamle man, är det viktigaste målet under hela dagen.

Melodikrysset nummer 8 2019

23 februari 2019 20:22 | Barnkultur, Media, Musik, Politik, Ur dagboken, Varia | 5 kommentarer

Någon illvillig person – jag vet inte vem och varför – har nu under lång tid saboterat min blogg genom att vid myriader av inlägg där fästa ett ständigt tillflöde av ”kommentarer” som inte har ett dyft att göra med innehållet i de bloggtexter de har fästs vid, som ofta är skrivna på språk jag inte behärskar och innehåller saker jag i egenskap av anständig människa och gammal journalist aldrig skulle kunna tänka mig att förmedla till mina läsare.

Jag har i omgångar utplånat tusentals ”kommentarer” av det här slaget, men det kommer ständigt nya. Nu har jag tagit hjälp av en skicklig datafirma för att få hjälp, och det går inte längre att störa mitt eget skrivande, men det kommer fortfarande nya och nya skräpmejl via e-posten, men jag hoppas att vi ska kunna lösa det också – läsarna ska veta att jag själv verkligen inte vill bli av med normala kommentarer till det jag skriver, och självfallet får läsarna ha andra till exempel politiska ståndpunkter än de jag själv har.

Nog om detta – nu går vi över till dagens egentliga ämne, Melodikrysset.

Jag vet inte om Anders Eldeman har som plan att ge krysslösare av min sort hjärnblödning, men i dag hade han en hel drös dubbelfrågor, som egentligen inte är några dubbelfrågor mer än i meningen att de ingående frågorna egentligen inte har något annat samband än att de ställs tillsammans.

I dag startade krysset med en sådan dubbelfråga. Först fick vi höra ”Return To Sender”, som Elvis Presley hade stor framgång med 1962. Och sen, i samma fråga, spelades Zacharias Topelius’ klassiker från 1864, ”Sov du lilla videung”/”Videvisan”, den som Alice Tegnér tonsatte 1895. Den här visan var en av de första jag lärde mig sjunga på svenska, när jag lite efter kriget fick börja i svensk småskola. Esterna, den första riktigt stora flyktinggruppen (men förstås också de lettiska flyktingarna) tyckte att det var självklart att nytillskottet till det svenska samhället skulle lära sig det språk som talades här, när vi nu inte kunde återvända hem.

Även nästa fråga var en svårmotiverad dubbelfråga. I dess första del skulle vi känna till TV4s ”Solsidan”, men även om den säkert kan ha sina förtjänster, brukar jag för egen del inte se program av den här typen. Dock gjorde jag, ambitiös som jag är, lite googleforskning och upptäckte då att en av rollerna spelas av Mia Skäringer, som jag ska återkomma till. I andra delen av den här dubbelfrågan fick vi möta Uma Thurman i ”When You Got It, Flame It”, som förekom i ”The Producers” (2005).

Eftersom jag har nämnt Mia Skäringer, ska jag sticka emellan med en enkelfråga, där hennes förnamn utgör svaret. 1975 sjöng hon en Evert Taube-visa från 1949, ”Sov på min arm”, även kallad ”Nocturne”.

Dagens allra sista dubbelfråga bestod däremot av en märklig mix: Det fanns faktiskt ett samband mellan de båda låtar som spelades, men det var inte det som efterfrågades: Benny Andersson var upphovsman. Marie Nilsson Lind skrev 1990 texten till ”Jag mötte Lassie”, som blev en jättehit med gotländska Ainbusk Singers, men musiken skrevs av Benny Andersson. Nå, vilket är då sambandet med Cher (Cherlilyn Sarkisian, vilket vittnar om hennes armeniska bakgrund), men hennes insjungning 2016 av ”Gimme! Gimme! Gimme!” är ju ett verk av ABBA från 1979.

Jag har för övrigt ganska nyligen för första gången träffat Benny Andersson personligen. Jag och Birgitta var i hans studio i Stockholm tillsammans med ledande företrädare för (s)-delen av regeringen, en nuvarande och en förutvarande ordförande i LO med flera för att spela in en skiva med arbetarrörelsesånger. Så ni kommer att få möjlighet att höra mig sjunga ”Internationalen”, fast förstås inte solo.

Politiskt till vänster står, för att fullfölja den linjen, också en annan av dagens skivartister, Love Antell, men han är en konstnärligt mångsidig person. Jag har tidigare hört honom i Perssons pack och vet också att han har föräldrar som kommer från Finland, men jag visste faktiskt inte, att även han har varit med i ”Så mycket bättre”. I dag fick vi höra honom i ”Ideal och livet”.

Sylvia Vrethammar var en gång i världen sångunderhållare vid Socialdemokraternas valupptakt i Parken zoo i Eskilstuna men hade nog inte någon riktig kläm på vad det var för publik hon uppträdde för. Så ett av hennes sångliga bidrag till den valupptakten, ett år då vår rörelse fortfarande upprätthöll bojkotten mot det fascistiska Spanien, var ”Viva España”. Det som spelades i krysset i dag var mer oskyldigt, ”Tycker om dej” från 1964.

Dansband är ju inte riktigt mitt bord, men ”Vad har du under blusen, Rut?” minns jag, eftersom den låg på Svensktoppen med Schytts 1974. Det här var fel, påpekar en läsare. Rätt svar är ”Hörru Rut”. Den lanserades av Sten Carlsson och Salta Mandlar 1973, men jag minns den faktiskt inte.

Steget därifrån till Melodifestivalen är ju inte särdeles långt, så därefter kan vi ta en Mello-låt från 2016, ”Älskade, ta mig tillbaks”. Det var Martin Stenmarck som sjöng, men han vann inte.

Ibland kan det vara bra att vara lite kommen till åren. Det är väl just åldern som gör, att jag kommer i håg Asta Kask. När jag först hörde talas om dem, trodde jag att bandet kanske hade något med mitt gamla hemland att göra – Kask = Björk på estniska – men det här är ett svenskt punkband. I dag hörde vi dem i ”Ringhals brinner” från 2014.

Just ”En kulen natt” kommer jag inte i håg, men Mora Träsk har jag faktiskt lyssnat på, också recenserat.

Då återstår bara dagens svåraste fråga. Den hade som ljudillustration ”Blow Away”, som spelades utan instrument – men det var inte så lätt att upptäcka. Och vilka var det som framförde den i så fall? Efter mycket letande hittade jag en brittisk trio.som 2018 spelade in den här låten, Morcheeba (= Middle Of the Road + cheeba, det vill säga cannabis). Men säker är jag inte. Rätta mig gärna om jag har fel!

Melodikrysset nummer 5 2019

2 februari 2019 17:33 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken, Varia | 1 kommentar

Anders Eldeman fortsätter att i Melodikrysset ha med dubbelfrågor, där de båda delarna inte har något samband att tala om. I dag försökte han motivera det med att de båda sångtitlarna innehöll förnamn, men annars hade ljudillustrationerna inte ett skvatt med varann att göra. För säkerhets skull spelade han en annan Owe Thörnqvist-text på melodin till ”Albin och Pia”, men visst var det den senare titeln som skulle ge oss svaret – här är hela sångtexten:

Albin och Pia

Text och musik: Owe Thörnqvist, 1957

I köket, uti gården, ner I dalen
där satt och grät en ensam flicka så söt
I samma gård, i dalen, fast i salen
satt pappa, storbonn Persson arg och röt,
ja, satt pappa, storbonn Persson arg och röt.

Han hördes skria: Pia, sluta tjuta,
din Albin kommer aldrig mera igen.
Han har nog segla’ vilse me’ sin skuta
Han skulle ha vare’ tebaks’ för länge sen,
ja, han skulle ha vare’ tebaks’ för länge sen.

Pille rumpan pej, filleluring lej, hadderittan tutan tej, tjo.

Min gård är god för nästan hundra tusen,
och Pia, du är enda dotern min.
Din Albin han är pankare än lusen,
men Slaktar-Emils penningpung är stinn,
ja, Slaktar-Emils penningpung är stinn.

Men I finsoffan satt Emil och rökte köpt cigarr och såg illfundiger ut, någe’ nog…

Och Emil, len i truten, sade: Pia,
i mörron kväll så knackar jag på ditt kök,
Då kömmer ja’ me’ blommer för å fria,
ajö, Per Persson, tack för kaffegök,
ja, ajö, Per Persson, tack för kaffegök.

Och så gick han neråt vreten, men vid postlådan så stanna’ han å’ hade någe’ fiffel för sig.

O, Herre, giv mig styrka, gör mig modig,
kvad Pia, annars hoppar jag väl i ån,
För Emil är så elak, grym och blodig,
och min Albin e’ så långt, långt härifrån,
ja, min Albin e’ så långt, långt härifrån.

Men denna ödesdigra kväll I Norden
där kom en enkel rad som inte va’ glad.
Hon läste gång på gång de grymma orden
att Albin hade tatt’ sitt sista bad,
Ja, att Albin hade tatt’ sitt sista bad.

Men det var nå’ tjyv- och rackarspel me’ brevet, för det var poststämplat I Yxkroken.

Men Albin är på väg ifrån Alaska
med guldgaloner båd’ på armar å ben.
Han haver tatt’ en Hermodskurs per flaska,
mot hemmets kust nu styr han som kapten,
ja, mot hemmets kust nu styr han som kapten.

Men Pia går till stranden fylld av tårar –
ska hennes kärlek aldrig finna sitt mål?
Till hösten kan hon fylla nitton vårar,
om hennes Albin lägger på ett kol,
ja, om hennes Albin lägger på ett kol.

Men innan Pia sjunker helt och hållet
ur böljan dyker upp och räddar sin tös
vår Albin, han har hoppat av sin jolle
och liftat sista biten med en gös,
ja, han lifta’ sista biten med en gös.

Men när storbonn fick se Albins uniform, då ändra han på sinnelaget tvärt och ställde till bröllop på fläcken i åtta dar…

Av detta skådespel vart Emil galen
Och klättra’ upp och satte sig I en tall.
Där sitter han och spejar ner I dalen
och sjunger på en konstig liten trall,
ja, han sjunger på en konstig liten trall:

Pille rumpan pej, filleluring lej, hadderittan tutan tej.

Av denna lilla visa kan vi lära
att icke låta flickors väntan bli lång,
att städse kärleksbreven assurera
och strunta i om svärfarsan e’ vrång,
och se upp med Slaktar-Emil nästa gång.

Pille rumpan pej, filleluring hej, hadderittan tutan tej.

Jag har, eftersom Owe liksom min hustru är hedersupplänning, så småningom blivit bekant med honom – vi har mötts på de årliga landshövdingemiddagarna för hedersupplänningar på Uppsala slott. Vid ett av de tillfällena, när vi satt tillsammans vid kaffet, fick vi en inbjudan och biljetter till ett av hans framträdanden i Stockholm under hans never ending avskedsturné – märk att den här mannen nu är 89 år och att jag i julklapp av Birgitta har fått biljetter till hans konsert i Musikens hus här i Uppsala. Jag hoppas att jag själv lever när den här konserten äger rum.

Nästa gång kan väl Eldeman koppla ihop Pia i ”Albin och Pia” med något textstycke ur Jan Fridegårds ”From och Hård” – Pia är ju en femininform av latinets ”from”.

Varför Eldeman hade parat ihop den här thörnqvistlåten med ”Anna, du kan väl stanna” undandrar sig min analysförmåga. Men visst känner jag igen den här gamla schlagern från 1927. Dess text är skriven av Jules Sylvain och musiken av Valdemar Dalqvist.

Enligt min mening ska delarna i en dubbelfråga ha ett mer påtagligt samband. Som att Tom Jones i en inspelning från 1999 av ”Burning Down the House” som medpyroman har Nina Persson från The Cardigans.

Lennart Palm gjorde i dag faktiskt en ganska lätt igenkännlig instrumentalversion av Gösta Linderholm-klassikern ”Rulla in en boll och låt den rulla” (1978). Linderholm är mycket bra, också som låtmakare, och jag rosar honom verkligen inte för att han har valturnerat med min hustru. Men jag vill gärna berätta om ett hyss han utsattes för under den turnén. Valtalaren, alltså Birgitta, hade som turnéfunktionär med sig min kollega på partiexpeditionen Eva Warnvik, och de båda damerna beslöt sig för att utsätta Gösta för en överraskning. Till den ändan inköptes ett par damtrosor modell större, och när Gösta sjöng en annan av sina kända sånger,

Ängarnas vals

Text och musik: Gösta Linderholm, 1981

Sommaren kom och visst älskade vi
lika hett som någonsin förr
Du färgade garner i forsarnas skum
i rosa och lila kulör

Katten tog råttor i vindkrusat gräs,
älgen Ruth fick två små barn
Det doftade tvätt från luftburet band
och ladan stod hjälpligt kvar

Dina trosor blev kvar på linan

Myren var mjuk och myggen flög tätt,
vi plockade hjortron och slån
Dimman tog dalen i svävande vitt
då näcken tog paus ner vid ån

Albert med lien slog tusende strån,
ett med smultron lämna’ han kvar.
Lillflickan dansade ängarnas vals
och pojken flög drake med far

Dina trosor blev kvar på linan

Häggen den doftade in i vårt rum
lika starkt som någonsin förr
Domherren sjöng oss till tröst i en sång
då löven föll framför vår dörr

Ingenting får vi tillbaka min vän,
sommar’n tog våra frågor och svar
Låt oss än vara nyfiket unga min vän,
det finns nydrömda stigar kvar

Dina trosor blev kvar på linan

…så hyvade de båda damerna upp de inköpta trosorna på scenen, i riktning Gösta.

Den här sången fanns på Gösta Linderholms LP ”Livskraft” (Metronome MLP5.680, 1981, distribution Warner).

En ljuvligt fin visa – det är inte bara politiken som var bättre förr.

Och Gösta lär ha rodnat en smula, när de båda damerna kastade trosorna upp på scenen.

Dagens kryss startade också med en dubbelfråga. Vi skulle klara förnamn plus efternamn på den manlige artist som sjöng ”You Can’t Hurry Love”. Jag är inte så väl bekant med Phil Collins och hans musik, men det var han som sjöng.

Riktigt svår, för mig i alla fall, var frågan om vem som sjöng ”Passion Is Back” – jag har nämligen aldrig dragits till discomusik. Men de som gör det känner säkert till Amanda Lear. För egen del är jag mycket mer förtrogen med King Lear.

På ett sätt var väl en annan fråga i dagens kryss, den som illustrerades med ”Good Night, Sweetheart” lika svår, fast för en annan kategori av krysslösare, de som aldrig skulle komma på idén att lyssna på Anders Eldemans ”Da Capo”, som avslutas med den nämnda låten. Sveriges Radios musikutbud är i dag oerhört segregerat. I motsats till vad som förr bjöds i grammofontimmen måste man själv aktivt leta upp radioprogram där man får höra sådant som den nämnda låten med Al Bowlly.

Så några frågor som krävde kunskap om barnkultur.

När våra barn var små, läste vi självklart Torbjørn Egners böcker om Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen för dem, likaså hans berättelser om folk och rövare i Kamomilla stad. Mina intryck av besök i bokhandeln är att den här branschen i mycket mindre utsträckning än förr är intresserad av klassiker.

Men Astrid Lindgrens barnböcker ges i alla fall ständigt ut på nytt, och trots att intresset för att själv äga filmer starkt har minskat, återutges åtminstone de mest attraktiva filmatiseringarna. Och fortfarande är det stora delar av svenska folket som så att säga Melodivägen kan identifiera Karlsson på taket, som i dag skulle ge oss kryssordet tak.

Steven Spielbergs skapelse ET verkar också leva vidare.

Jag vet inte hur välkänd Lisa Nilssons tolkning av ”När jag var gift med Herman” är, men dess upphovskvinna, Kristina Lugn, har ju utan tvekan exponerats i media under den utdragna krisen i Svenska akademien.

En författare jag för egen del har nästan allt av och som jag har läst i mycket stor utsträckning är Stig Claesson, ofta kallad Slas. Han var bland mycket annat – han var också bildkonstnär och illustrerade sina egna böcker – också samhällsengagerad, vilket vi fick exempel på i dagens kryss. När jag med början i julnumret (nummer 20) 1974 gjorde om partiorganet Aktuellt i politiken (s) till ett socialdemokratiskt familjemagasin med drag av gamla Folket i Bild och började publicera sådant som serier och noveller, startade jag det senare med publicering av Slas-novellen ”Julfrid”- Jag sörjer fortfarande att dagens AiP har släppt alla sådana ambitioner.

Kvar då att redovisa svaret på är dagens allra sista fråga. 2008 sjöngs ”Du som tog mitt hjärta” in av Patrik Isaksson och Sarah Dawn Finer, och då förstår ni förstås varför jag har sparat också svaret till allra sist i svarsredovisningen. Dawn Finer startar i kväll melodifestivaluttagningarna, och dem kan man ju inte missa, om man som jag tänker fortsätta lösa Melodikrysset.

Those Were the Days

31 januari 2019 15:38 | Barnkultur, Mat & dryck, Media, Musik, Trädgård | Kommentering avstängd

Vår dotter Kerstin – hennes efternamn är Kokk – publicerar på Instagram regelbundet bilder ur sitt liv. Just nu ligger som nummer två fantastiska bilder av de konstfullt mönstrade bröd hon har bakat i sitt arbete som bagare på det bageri där hon arbetar, Trillers.

Men det är ändå inte därför jag vill få er att besöka hennes Instagram. Formellt handlar de senaste bilderna där – gå vidare från huvudbilden med hjälp av pilarna – om ett tyg hennes mamma, alltså Birgitta Dahl – köpte på Forum-varuhuset i Uppsala, då ägt och drivet av KF, tyget skapat av Susanne Grundell på KFs textilavdelning. Det här mycket vackra tyget sydde Birgitta gardiner av till barnkammaren i den lägenhet vi fortfarande bor i och dessutom en otroligt fin klänning till vår dotter.

Kerstin var liten då och hennes bror Matti ännu mindre.

För egen del blir jag varm om hjärtat av att få se färgbilderna från vårt sommarställe i Öregrund så som trädgården såg ut när barnen fortfarande var små, Matti så liten att han vid fikabordet i trädgården måste sitta i Birgittas respektive mitt knä. På de bilderna ser man min kokkaffepanna och kaffekoppen Blå husar från Gustavsberg på trädgårdsbordet bredvid kaffebrödet, säkert bakat av Birgitta.

På det tyvärr lite bleknade fotot av barnen när de är aningen äldre ser man dem framför den vita ros som är sinnebilden för sommaren och midsommaren i Öregrund.

Those were the days!

Melodikrysset nummer 3 2019

19 januari 2019 22:51 | Barnkultur, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

I dag ska jag börja mitt lördagskåseri med en sångtext som jag 2002 publicerade i Laboremus’ 100-årsjubileumsbok ”Var blev ni av ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002):

I Svenska Ords revy “Svea Hund på Göta Lejon”, med premiär den 9 februari 1976, sjöng Monica Zetterlund – med adress till socialdemokratin – en sång, som andades sviken kärlek
men ändå inte uppgivenhet:

VAR BLEV NI AV, LJUVA DRÖMMAR?

Svensk text: Tage Danielsson & Hans Alfredson, 1976
Originaltext och musik: Gloria Sklerov & Henry Lloyd (”Where Did They Go?”)

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Frihetens gudinna står på vakt i New Yorks hamn.
Om du har en dollar får du rum i hennes famn.
Hon som hade fred och frihet som sitt stolta mål
– så synd att hennes huvud var ett hål!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?
Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd.
Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt,
fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?
Han rör ju på sej, så han är nog inte riktigt död…

“Var blev ni av, ljuva drömmar?” utgavs sen på LPn “Ur Svenska Ords arkiv” (1981) och därefter på Monica Zetterlunds CD “O vad en liten gumma kan gno. Monica sjunger Hasse & Tage”. Låten finns också på CD i Monica Zetterlund-boxen “Ett lingonris som satts i cocktailglas, Volym sex, 1959-1976, Underbart är kort. Live och revy” (1995).

Jag har varit med om att ge ut en hel bok med den här låten som utgångspunkt, laboremusboken “Var blev ni av, ljuva drömmar?” (red Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren, Ordfront, 2002). Den handlar om sextio- och sjuttiotalsvänsterns röda idéer – och vad det sedan blev av dem.

Mitt eget kapitel, inledningskapitlet “Vart tog den där elden vägen?”, slutar så här:

”Så ge inte upp. Ge aldrig upp!

Som det står i den underbara och vemodiga sången, som inleder den här boken:

Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på, trots allt.”

Jag hör för egen del till de socialdemokrater som inte tycker att metoden att på begäran av två högerliberala mittenpartier sälja ut så mycket av vårt partis vänsterinriktade politik – vägen att återerövra socialdemokratins forna styrka går nog dess värre via en tid i opposition.

* * *

När jag nu ändå är förbannad, vill jag starta med att skälla på Anders Eldeman för det även i dag upprepade tilltaget att göra en dubbelfråga vars beståndsdelar inte har med varann att göra: Cleo Lane – hur många av krysslösarna har över huvud taget hört talas om henne? – sjöng 1976 in sin version av ”Eleanor Rigby”. Jag har alla skivor med The Beatles, så jag hörde förstås genast vad det var för låt, men det var ju inte låttiteln som efterfrågades. Den andra brittiska artist vi skulle identifiera var Dusty Springfield. Det var hon som 1969 sjöng in ”Son of a Preacher Man”.

När vi nu ändå är inne på brittisk musik, kan vi ju också ta Roxy Music, en grupp med Bryan Ferry som ledande medlem. Den här gruppen sjöng 1975 in ”Love Is the Drug” på ”Siren”.

Elvis Presley sjöng 1969 in ”Are You Lonesome Tonight”, men den fick vi i dag i instrumental version.

Amerikanskt ursprung har också den av Lill-Babs 1961 insjungna ”Mina kärleksbrev dom vill jag ha igen” – 1959 hade den sjungits in av The Isley Brothers. Fast här fick vi höra den på finska med Pirkko Mannola, och så skulle vi dessutom svara på vad den svenska texten egentligen handlar om. Jo, om en fnurra på tråden.

Amerikansk till ursprunget är också filmen ”La La Land” från 2016. I den sjunger Ellinor Stone ”Audition (The Fools Who Dream)”.

Två låtar som spelades var hämtade från ”Så mycket bättre” i TV.

Kikki Danielsson sjöng ”Varför är kärleken röd” redan i Melodifestivalen 1983, men den förekom också i ”Så mycket bättre” 2017, fast nu med Sabina Ddumba.

Och Charlotte Perrelli sjöng ”Kommer du tro på mig” i ”Så mycket bättre” 2018, men den hade Eric Gadd sjungit in redan 1991, fast då under titeln ”Do You Believe In Me”.

Barnmaterialet var också dubbelt:

Jag har massor av barnböcker, skrivna av Lennart Hellsing, har också träffat honom personligen vid en middag med kulturtema, anordnad av min hustru på den tiden då hon var Riksdagens talman. Eftersom han satt bredvid värdinnan, som höll välkomsttal, kontrade Hellsing med att genast, alltså före maten, hålla sitt tacktal. Hur som helst blev det en mycket trevlig middag. I dag fick vi höra Hellsings ”Dinkeli, dunkeli doja” i en insjunbgning av Rolf Lassgård 2009.

Lennart Palm spela signaturmelodin till ”Ville, Valle och Viktor” som sändes i TV 1970 och 1972. Ville spelades där av Jörgen Lantz, Valle av Anders Linder och Viktor av Hans Wigren. För regin stod Gunilla Ambjörnsson.

Ytterligare en Viktor förekom i det här krysset, han i paret Samir och Viktor. Det här paret gjorde tillsammans ”Shuffla” 2018.

Zarah Leander kan man ha många synpunkter på, men hennes version från 1961 av Gösta Rybrants (text) och Jules Sylvains (musik) ”Sång om syrsor” är alldeles underbar.

Och då är det väl alldeles lagom att sluta med PepsPer – Persson i ”Alldeles lagom” från 2005.

* * *

Varför det har tagit sån tid att skriva och lägga ut den här texten?

Farfar och farmor har haft de två yngsta barnbarnen, Sofia och Ella på besök tillsammans med sin pappa, vår son Matti, och sin mamma, Karin. Birgitta hade lagat en jättegod eftermiddagsgryta, och sen lekte barnen tills de blev hungriga igen.

Därefter har Birgitta och jag sett ”Morden i Midsomer”, och först nu har jag haft möjlighet att korrekturläsa och lägga ut texten om krysset.

Fast jag har fortfarande en del disk kvar.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^