Melodikrysset nummer 43 2018

27 oktober 2018 19:39 | Film, Media, Musik, Ur dagboken | 16 kommentarer

När jag i dag började lösa Melodikrysset, blev jag redan från början helt ställd: Även svar som jag var helt säker på gick inte att få in på de ställen Anders Eldeman sa att de skulle in på. Jag trodde först att Aftonbladet, vars kryss i TV-bilagan jag brukar använda, hade publicerat fel kryss, men när jag då hämtade Dagens Nyheter och försökte lösa krysset där, visade det sig, att det var lika oanvändbart. Jag vet egentligen inte vad det här strulet berodde på, men jag skulle gissa att Eldeman av det ena eller det andra skälet har tvingats numrera om flertalet kryssfrågor och att radion har sumpat att sända ut den nya korrigerade versionen.

Jag brukar ju inte göra det alltför enkelt för dem som lördag efter lördag söker rätt kryssvar på min blogg – man måste till exempel själv ha skrivit ner frågorna och var svaren ska skrivas in.

Men i dag ska jag frångå mina principer och hjälpa dem som av ovan redovisad anledning inte får någon rätsida på krysset: Jag redovisar svaren i den ordning de efterfrågades i krysset och noterar då också var svaren ska skrivas in (med felaktigt angiven plats i en efterföljande parentes).

V 14 (inte V 13): Om ni, i motsats till mig, brukar lyssna på ”Så mycket bättre”, har ni kanske hört Magnus Uggla 2013 sjunga ”Jag och min far”. Men originalinspelningen gjordes redan 1998 av Olle Ljungström. I det här fallet är båda versionerna hörvärda.

L 15 (inte L 14): Povel Ramels (text och musik) och Beppe Wolgers’ (text) ”Ta av dig skorna” förekom i samma mycket begåvade herrars revy 1966 och är en av de mest sensuella och begåvade sånger Ramel någonsin har spelat in på skiva:

Ta av dig skorna

Text: Povel Ramel och Beppe Wolgers, 1964
Musik: Povel Ramel, 1964

Varje gång du tar av dig skorna
så medge att det känns skönt.
Det betyder att apan i dig har än en framgång rönt.
Uh! Fantastiskt!
Dröm om min förvåning, när jag plötsligt förstod.
Dröm om min förvåning, den bananen var god.

När du finner din rätta partner,
det gäller kvinna som karl,
märker du hur det rycker lätt i den lilla svans du har
Uh! Fantastiskt!
Dröm om min förvåning när det hela stod klart!
Allting, allting, allting blev så underbart.

Underbart är att bara sitta still i ett träd och glo.
Underbart är att lägga sig och sussa på maten.
Underbart är att gifta sig och bilda ett eget bo,
följande de ursprungligaste prejudikaten.
Ja, dröm om min förvåning det är den dröm som är bäst.
Tänk på det när du tar skorna av härnäst.

Ta av dig skorna, ta av dig skorna, ta av dig skorna,
o-o-o-o-o-o-o-o-o-o.

Sköna kvinnor tar av sig skorna
i dunklet under ett bord.
Tog soldaterna av sig skorna så blev det inga mord.
Uh! Fantastiskt!
Dröm om min förvåning, den är fruktansvärt stor.
Jag såg hela FN – alla saknade skor!

Äpplen faller med sorgsna dunsar
och bladen singlar från trän.
Själv jag lever så sorglöst sko-lös fast timmen verkar sen.
Uh! Fantastiskt!
Dröm om min förvåning – ljuv och lätt som en sky.
Varje lycklig morgon glimrar världen ny.

Underbart att ha hustru för hon finns hos mig varje dag.
Vi kan älska när helst vi vill, så ljuvligt och praktiskt.
Den hon bara vill leva för är lyckliga, glada jag.
Jag är din och kan ge dig barn, det är väl fantastiskt!
Så dröm om min förvåning. det är den dröm som är bäst.
Utan skor så blir ditt liv en häpen fest.

Ljuva barfotadagar leker mänskorna med varann,
dricker, skrattar och dansar till en strumplästorkester.
Rolös man är en trolös man men bäst är en skolös man.
Lycklig, fri och ursprunglig tar han kärlekssemester.
Så dröm om min förvåning. det är den dröm som är bäst.
Tänk på det när du tar skorna av härnäst.

Ta av dig skorna…

L 10 (inte L 9): Johannes Brahms hör som symfoniker inte till mina favoriter – jag hörde så sent som i torsdags hans ”Symfoni i D-dur” på vårt Musikens hus här i Uppsala. Men i det mindre formatet kan han vara hörvärd. Ett exempel i dagens kryss var hans vaggvisa (”Nu i ro slumra in”, 1868). I dag hörde vi den med Carola.

L 1 och L 13 (inte L 12) var en av de där omotiverade dubbelfrågorna som Eldeman fortsätter att plåga oss med: Orup (Thomas Eriksson) skrev 1968 ”Från Djursholm till Danvikstull”. Det är en fin låt, men vad har den gemensamt med Johann Strauss’ ”Dunder och blixt”(”Donner und Blitz”, 1868), som skulle ge oss svarsordet åska?

V 6 och V 1: Hasse och Tage är, trots deras tilltagande kritik mot Socialdemokraterna, som de aktivt stödde i valrörelsen 1968 – jag hade för egen del kontakt med Tage Danielsson om ”En soffliggares dagbok” – ändå så här i retrospektiv inte bara mycket begåvade filmskapare, revymakare, författare med mera utan också speglar av stämningar i tiden. I dagens kryss fick vi höra deras ”Goddag, goddag” ur ”Under dubbelgöken” (1979), men i just den revyn, på Berns, fanns annat som slog hårdare mot det parti de själva tidigare aktivt hade stött (Tage Danielsson om sannolikhet, det vill säga kärnkraftssäkerhet, Hasse Alfredson i ”Det hade jag ingen a-a-aning om” och Ingvar Carlsson med öknamnet Foten. Både jag själv och Birgitta Dahl, en gång i världen energiminister, är numera varma anhängare av kärnkraftens snarast möjliga avveckling, så jag försöker inte markera något avstånd till Hasse & Tage. För övrigt var Birgitta och jag i går i Hasses och Tages arbetslokal, en liten röd stuga i Vitabergsparken på Söder i Stockholm, dess förinnan familjen Alfredsons bostad. Vi var inbjudna dit av filmaren Henrik von Sydow, en son till Max von Sydow, som ville intervjua oss båda för en film han håller på att göra om Hasse & Tage. Ni lär så småningom få se det samlade resultatet – det är inte bara vi två som har intervjuats eller kommer att bli intervjuade.

L 4: ”Regnet det bara öser ner” sjöng Siw Malmkvist 1970. Internationellt är den här låten känd med Burt Bacharach: ”Raindrops Are Falling On My Head”, men i dag fick vi höra den med sverigefinske sångartisten Jari Sillanpää.

V 12 (inte V 11): Jag gillade mycket ”Spring för livet” med Sara Varga i Mellon 2011. Jag trodde till att börja med att hon var av ungersk härkomst, men Varga är ett taget artistnamn. Egentligen heter hon Jansson.

L 3: Från mina egna unga år minns jag ”Sjung och le”, 1951 skapad av Olle Bergman. Den är ett exempel på att riktiga schlager inte är bortglömda redan dagen efter första framförandet.

L 9 (inte L 8): Musikalen ”Miss Saigon” (1989) skrevs av Claude-Michel Schönberg (musik), Alain Boubil (sångtexter) samt Alain Boubil och Richard Maltby (manus). Storyn är baserad på Giacomo Puccinis ”Madame Butterfly”.

L 7 (inte L 6) + V 11 (inte V 10): Dire Straits och deras ”Walk of Life” har jag hört många, många gånger. Min son, Matti Dahl, lärde mig lyssna på Dire Straits, inte minst Mark Knopfler, en gång i världen.

L 2: Hasse & Tage, som jag redan har berättat om, förekom sedan en gång till. På Skeppet i Värtahamnen gjorde de 1970 en bejublad föreställning, 88-öresrevyn, där de bland annat sjöng en låt av britterna Flanegan och Allen, på svenska kallad ”Ett glas öl”. Britternas original handlar om något annat, men Eldeman ville ha det Hasse och Tage sjöng om översatt till engelska, och svaret blir då beer.

L 8: Min väderade krysskollega Krister Kappel påpekar, att jag har glömt att redovisa svaret på den allra sista frågan. Lösningen har jag – jag har skrivit in Rain, eftersom den efterfrågade filmen med Gene Kelly, ”Singin’ In the rain”, finns i vår filmhylla och vi har sett den många gånger. Vi gillar den!

Får Eyvind Johnsons ”Krilon” nytt liv på Stockholms stadsteater?

22 oktober 2018 18:31 | Politik, Prosa & lyrik, Teater | Kommentering avstängd

Både jag och min hustru, Birgitta Dahl, läste i unga år, alltså innan vi ens kände till varandras existens, mycket intensivt Eyvind Johnson (1900-1976), och vi tyckte båda att både han och Harry Martinson var värda det delade nobelpriset i litteratur 1974. I mitt fall började min Johnson-läsning med att vi i början av gymnasiet fick läsa en rad skönlitterära barndoms- och ungdomsskildringar, bland annat Eyvind Johnsons ”Nu var det 1914” och ”Här har du ditt liv!”; jag fick också ”Se dig inte om!” och ”Slutspel i ungdomen” i julklapp, och sen var jag fast: lånade och läste bok efter bok av Johnson på Stadsbiblioteket i Sundsvall och skaffade själv böcker av Johnson, bland dem ”Minnas” och ”Timans” i utgåvor från Folket i Bild, vars ombud jag var under gymnasietiden.

Johnsons romantrilogi om Krilon – ”Grupp Krilon” (1941), ”Krilons resa” (1942) och ”Krilon själv” (1943) – skiljer sig ganska mycket från de mer episkt uppbyggda romaner han har skrivit – men även i till exempel de fyra böcker som ingår i ”Romanen om Olof” finns mycket mer än en rak, självbiografisk berättelse: drömmar, mängder av visor, utvikningar.

Fast när det gäller Krilon har den berättarteknik Johnson har valt en speciell bakgrund. I början av 1940-talet, då de här böckerna skrevs och gavs ut, fanns hotet att det fortfarande segerrika Nazityskland skulle kunna tänkas ockupera även Sverige, och Johnson valde för att inte få sina böcker stoppade av censuren, vars syfte var att undanröja risker för nazitysk intervention, att skriva en allegori. I den tidens Sverige fanns naturligtvis både en opposition mot eftergiftspolitiken och i dag förträngda nazi- och tyslandssympatier, men regeringens balansgång hade alltså som bakgrund strävan att om möjligt hålla landet utanför krig och ockupation. När under slutet av andra världskriget in emot 30.000 estniska flyktingar kom hit – vår familj fanns bland dem – tyckte en del av dem att Sverige ”kröp och kröp”, först för tyskarna, sen för ryssarna, men när en nu för länge sedan död moster till mig vid ett tillfälle hörde de här anklagelserna, sa hon emot: ”Och vart skulle vi ha tagit vägen då?”

Men tillbaka till Krilon: Eyvind Johnsons grundhållning var både antinazistisk och antikommunistisk – för egen del var han i grunden syndikalist, så småningom allt mer liberal. Jag har inga problem med det. Jag har i yngre dar ganska länge prenumererat på SACs ”Arbetaren” och både där och i bokform läst allt av Stig Dagerman. Och när jag var ombud för FiBs folkböcker, sålde och lånade jag allt jag kom över av Folke Fridell. Fast min dragning till realpolitik och lust att åstadkomma förändring fick mig redan i mycket unga år att bli socialdemokrat.

Med den här bakgrunden borde jag vara en närmast idealisk besökare på Stockholms stadsteaters uppsättning på Klarascenen av ”Krilon – en föreställning om det möjliga”.

Likväl tycker jag att ”Krilon” i den här scenvarianten är ett misslyckande, och min kritiska hållning betingas inte av att föreställningen, en dramatisering gjord av Joakim Sten och i regi av Carolina Frände, är så lång (nära fem timmar) – dess underlag, Johnsons romantrilogi, är på sammanlagt cirka 1.300 sidor och de agerande personerna många.

Problemet är inte att en intrikat och mångförgrenad berättelse av det här slaget, när den formas om för scenbruk, naturligtvis måste beskäras utan att man här har valt att göra ändringar och tillägg. Till det mildaste jag har att säga i kritisk väg hör skådespelarnas klädsel – tidsanknytningen till den epok som skildras markeras med att de agerande bär väst.

Å andra sidan försöker man nå publiken med dess nutida referenser genom att låta en del av rollerna – män i Johnsons trilogi; tiden var ju sådan – spelas av kvinnor. I samma anda spelas en del av rollerna av mörkhyade skådespelare. Märk att flertalet svenskar i dåtidens Sverige ännu inte ens hade sett några som med tidens terminologi kallades ”negrer”. Men jag medger att de här ändringarna delvis blir mer relevanta, om handlingen förläggs till framtiden i stället för till det tidiga 1940-talet.

Till det här kommer nämligen att uppsättningen har drag av metateater: Föreställningen ges något tiotal år fram i tiden, då lite obestämt definierade men uppenbart fascistoida och nationalistiska krafter styr samhället, och det gäller då att blidka dessa genom att markera att syftet inte är att utmana dessa.

Till det här kommer ett tekniskt problem. Ett par mikrofoner användes för att skicka de distanserande och maktblidkande kommentarerna till publiken, men just det här nådde inte ens oss som satt på den allra främsta raden. Skulle en tänkt fascistisk regim i Sverige vara så tafflig att den inte kontrollerade sådant, skulle vi ju inte behöva oroa oss särskilt mycket.

Men själva greppet, särskilt i det utdragna slutet, förvirrar publiken, samtidigt som de som antingen genom egen erfarenhet eller genom läsning är förtrogna med den tid Eyvind Johnsson nagelfor i sin trilogi, senare utgiven i ett band, ”Krilon: en roman om det osannolika” (1948).

Märk att det jag här kritiserar är uppsättningens karaktär, inte skådespelarna, med Pablo Leiva Wenger, som spelade Krilon, i spetsen.

Melodikrysset nummer 42 2018

20 oktober 2018 17:23 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Lördag efter lördag löser jag Melodikrysset. För det mesta helt ensam, men någon enstaka gång har vår musikutövande son Matti, när han har råkat vara på besök hos pappa och mamma, hjälpt mig med ett och annat. Fast klassisk musik kan han just inget om. Hustrun kan mycket om just det – däremot är hon inte intresserad av Melodikrysset. (I dag är hon också bortrest hela dagen.) Fast eftersom jag nu i årtionden tillsammans med henne har gått på klassiska konserter och vi dessutom i vår faktiskt enorma skivsamling (vi har CD- och vinylhyllor i flera rum) själva har alla de stora klassikerna, är jag hyggligt bevandrad också i den klassiska repertoar, som Anders Eldeman ibland hämtar musik ur till Melodikrysset.

Musiken ur Pjotr Tjajkovskijs ”Svansjön” (1877) har vi självfallet på skiva, och vi har dessutom sett den på Operan i Stockholm. I dag fick vi höra den med Herbert von Karajan, som också finns i vår skivsamling. Fast i dag ville Eldeman ha djurarten stycket som spelades handlade om. Jo, naturligtvis svan.

Musik ur ”Rigoletto”, skriven 1850 av Guiseppe Verdi har förekommit tidigare i Melodikrysset, och jag har för egen del här på bloggen också skrivit om konsertframföranden av olika delar av det här verket.

Benny Anderssons, Björn Ulvaeus’ och britten Tim Rice’s ”Chess” (1986) har jag aldrig sett på scen, men jag har förstås hört musiken, till exempel ”One Night In Bangkok”.

Men naturligtvis fanns det i det här krysset också musik, som jag aldrig har hört.

Bonnie Tyler känner jag förstås till, men jag har aldrig tidigare hört hennes insjungning tillsammans med Todd Rundgren av ”Loving You’s a Dirty Job”. Rundgren känner jag till i hans egenskap av multiinstrumentalist och genom hans samarbete med The Band.

Elton John har jag lyssnat på en hel del, dock aldrig på den inspelning han 2009 tillsammans med George Michael gjorde av ”Don’t Let the Sun Go down On Me”.

Och vem var det som sjöng ”Varför är du i Göteborg”? Det lät som Niklas Strömstedt, och han sjöng verkligen in den 2016.

Melodifestivalerna följer jag sen åratal i TV, och i enstaka fall framförs där fortfarande låtar, som har schlagerkaraktär – men det var bättre förr. 2002 vanns Mellon av en kvinnlig trio, kallad Afro-dite – Blossom Tainton, Gladys del Pilar och Kayo Shekoni – med ”Never Let It Go”, och jag minns den faktiskt fortfarande. I ESC hamnade de på åttonde plats.

Nyinspelningar gör inte alltid en låt bättre, ens om de förekommer i TV 4s ”Så mycket bättre”. Lill Lindfors sjöng 1978 in ”Musik ska byggas utav glädje” med musik av henne själv och text av Björn Barlach och Åke Cato (som jag skrev om i texten om Melodikrysset förra veckan). Det var en utmärkt tolkning, vida bättre än den version hon tillsammans med Ebbot Lundberg gjorde i ”Så mycket bättre”.

Redan 1935 spelade Gösta Ekman den äldre in ”En herre i frack”. Texten skrevs av sonen, Hasse Ekman, och musiken av Johnny Bode.

Därmed är vi inne på en känd filmfamilj, men det var ingen från familjen Ekman som var inblandad i den första färgfilmen i Sverige, gjord 1946 med Edvard Persson i en av de ledande rollerna. För regin av ”Klockorna i Gamla stan” stod Ragnar Hyltén-Cavallius, och den sång som också hette så hade skrivits av Alvar Kraft.

Jag gillar ganska mycket av det Eva Dahlgren har gjort, bland annat ”Jag klär av mig naken” från 1987. Jag har heller ingenting emot att Lennart Palm används för att göra instrumentala versioner av låtar som är kända som sångnummer – men måste han ständigt krångla till låtarna genom att göra svåridentifierbara arrangemang?

Till allra sist har jag sparat en låt som Owe Thörnqvist skrev för en lokal revy här i Uppsala redan 1953 men som är mest känd i en inspelning med Ulla-Bella Fridh från 1956, ”Titta, titta”. Eftersom jag är så gammal att jag upprepade gånger har hört den här låten, minns jag formuleringen ”Så vänder vi på bladet och vad hittar vi väl där”. Det här skulle få oss krysslösare att associera till uppmaningen läs, vilket nog inte är en alldeles solklar slutsats. Owe Thörnqvist var i yngre år aktiv i Laboremus, den socialdemokratiska studentförening jag själv senare var ordförande i, och när Laboremus efter återinträdet i partiet (S) hade en middag dit också äldre laboremiter hade inbjudits, fanns både jag och Owe bland de inbjudna gästerna. Senare har vi kommit att träffas ganska många gånger vid landshövdingemiddagarna på Uppsala slott för så kallade hedersupplänningar, bland vilka finns bland andra Owe och min hustru, Birgitta Dahl. Jag och hustrun har också fått biljetter till Owes scenprogram med hans egna låtar – han har fortsatt att framträda trots att han är åtskilligt äldre än jag.

Pressgrodor

18 oktober 2018 19:06 | Citat, Media | Kommentering avstängd

hittade via ”Journalisten” nummer 12 2018:

Två bilar krockade i
centrala Skellefteå –
en fick föras till
sjukhus

Rubrik i Norran.se

* * *

Just nu: Regeringen
röstar bort Löfven

Rubrik i DN.se

* * *

Träd föll över man – omkom

TT

Hur länge orkar Alfabeta ge ut Galago?

17 oktober 2018 17:36 | Media, Politik, Serier | 4 kommentarer

Jag har av okänd anledning åkt ut ur Galagos prenumerantregister, och märkligt nog hittar jag i tidskriften ingen uppgift om vad en årsprenumeration kostar och på vilket bankgironummer jag kan sätta in pengarna.

Det här har lett till att jag, prenumerant sen mycket lång tid, har köpt det senaste numret i en pressbyråbutik i Uppsala, och där hittade jag nummer 3 2018, nummer 132 sen starten. Jag har nyss flyttat in till stan (Uppsala) igen efter att allt sedan veckan före påsk ha flyttat till vårt sommarhus i Öregrund, och det förklarar rimligen, varför jag först efter valet har fått tag på och sen läst det här numret, som till stor del innehåller vänsterlutande valpropaganda.

Det här börjar redan i tidskriftens inledning med en lång text à la ”Om kriget kommer” men här i varianten ”Om högern eller fascisterna kommer”. Längre fram i tidskriften hittar man också Agnes Nikiforovas och Linnea Parsons (text) och Kalle Mattssons (illustrationer) ”Revolutionsskolan”, som nog inte borde ha publicerats. Det senare gäller också Freja Erixåns oerhört tramsiga ”Partier som kändisar”. Och det enda komiska i Tyra Blomsters märkligt tecknade serie om framtidens ”bebisfabrik” är alla särskrivningar.

Under den närmast föregående redaktörsduons tid hade Galago en tämligen entydig dragning till Vänsterpartiet, men i det nu aktuella valnumret finns också en bitvis intressant intervju med den kortlivade och snart avsatte socialdemokratiske partiledaren Håkan Juholt, som numera är svensk ambassadör i Ísland. Artikel heter ”Elvis, Island och Håkan Juholt” och är skriven av Karolina Stenström och illustrerad av serieskaparen Fabian Göransson.

Men det mesta i den politiska genren har formen serier eller skämtteckningar. Tyvärr är mycket av det här inte särskilt bra, och här kritiserar jag mer formen än det politiska innehållet men mest att helheten blir så vag. Av lite olika skäl är jag kritisk mot till exempel de serier Oskar Ek och Nanna Johansson har skapat.

Mer fantasi präglar då Steve Nybergs serie om den osynliga handen och Kristofer Ahlfeldts serie med pingviner och grävlingar som agerande.

En ganska märklig skapelse – och med det menar jag inget positivt – är Hanna Hernried ForslindsLike a Virgin”. Och varför Cecilia Vårheds serie publiceras förstår jag över huvud taget inte.

Transaktivisten Adrian Malmgrens bidrag, ur ”Wicked Hero”, är fantastiskt vältecknad, men i mina ögon blir han mer en tramsaktivist.

Vältecknad, utöver vacker också tänkvärd, är Anneli FurmarksKung och fosterland”, som skildrar ett besök i Flandern med dess minnen från första världskriget, alltsammans inbäddat i ett betagande vackert landskap.

Men sammantaget innehåller Galago för många serier som aldrig kommer att kunna vinna en stor publik. Hur länge orkar Alfabeta hålla en sådan tidskrift i gång?

Melodikrysset nummer 41 2018

13 oktober 2018 17:24 | Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken, Varia | 2 kommentarer

Jag kom via nätet i kontakt med den numera tyvärr bortgångne Åke Cato och vi upprättade länkar till varandras bloggar och skrev också emellanåt kommentarer till varandras bloggtexter. I ett fall, sången ”Små nära ting”, bad han mig om upplysningar om en på sin tid mycket populär sång, och därefter publicerade han följande:

Nära ting

I går upptäckte spalten att han gick och sjöng på en gammal visa, eller om det möjligen var i förrgår. Visan handlar om att man ska gå in i sin kammare och upptäcka de små nära tingen i livet i stället för att likt en tosig katt rastlöst jaga runt efter sin egen svans. Jag mindes inte texten, så jag googlade och fick snart klart besked av den (nära nog) allvetande Enn Kokk. Visan heter ”Små nära ting” och är skriven av norrmannen Arne Paasche Aasen. Den svenska översättningen är gjord av den gamle rabulisten Ture Nerman.

Din längtan flyr vilse så vida omkring,
det är som du glömt alla nära ting.
Det är som du aldrig fick lugn en minut,
till någonting annat du jämt vill ut.

Du tycker din dag är så fattig och grå,
Vad är det du söker? Vad väntar du på?
När aldrig du unnar dig rast eller ro,
kan ingenting växa och intet gro.

Gå in i din kammare, liten och trång,
den gömmer vad hjärtat höll kärast en gång.
På ropet i skogen får ingen ett svar,
finn vägen tillbaka till det du har.

Den lyckan du söker bak fjället i brand,
den har kanske alltid du haft i din hand.
Du skall inte jaga så rolöst omkring…
Men lära dig älska små nära ting!

Inget märkvärdigt, men nog så tänkvärt.

Sången blev en stor schlager på båda sidor om kölen, vilket den var väl värd. Bra text och en lättsjungen och behändig melodi av Kurt Foss och Reidar Bøe.

Så tycker jallefall spalten.

Till det här kan jag tillägga att jag kände författaren till den svenska texten – fast i dag fick vi höra låten instrumentalt – och hade kontakt med honom bland annat inför publiceringen av min sångbok från 1969, ”Joe Hills sånger.” Och inte nog med det: När arbetarrörelsen hade ett eget skivbolag, a disc, kom Björn Arahb och Monica Nielsen – jag hade tidigare haft kontakt med båda, fast var för sig – upp på redaktionen för Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var då (1979), och ville ha min assistens vid produktionen av LPn ”Björn Arahb & Monica Nielsen sjunger Ture Nerman”, där också ”Små nära ting” finns med, och så fick jag skriva en ganska lång mapptext om Ture Nerman, i det här fallet förstås med tonvikt på Nerman som sångtextförfattare.

* * *

Därmed kan vi gå över till Melodikrysset, där vi hörde en instrumental version av ”Små nära ting” – Anders Eldeman ville ha andra ordet i den svenska titeln.

Eldeman varnade för att dagens kryss skulle komma att innehålla en del svåra frågor, men egentligen var det bara en fråga, som låg utanför det jag kunde mer eller mindre spontant.

De dataanimerade filmerna om ”Ice Age” har jag aldrig sett.

Men det är klart att jag har sett ”Life of Brian” från 1979 och känner igen ”Always Look On the Bright Side of Life”.

När ”Grease” (1978) med John Travolta och Olivia Newton-John visades på biograferna, lät jag mig inte gripas av den hysteri filmen skapade – jag såg den aldrig – men naturligtvis känner jag till den.

ABBA-musikalen ”Mamma Mia!” såg jag och Birgitta under en resa till New York – den gick som bekant på Broadway. Den här frågan hade som ljudillustration ”When I Kissed the Teacher”.

Och självklart känner jag igen ”Toreador-arian” ur ”Carmen”, skriven 1873-1874 av Georges Bizet , även om vi i dag hörde den i en instrumentalversion med Edmundo Ros.

Jag vet inte hur många gånger jag har hört Lill Lindfors sjunga ”Du är den ende”, som i mitten av 1960-talet lanserades med svensk text av Bo Setterlind. Melodin, med spanskt ursprung, har spelats in på många håll i världen – jag har den till exempel med Miriam Makeba.

2011 gav Martina McBride, som jag inte känner till, ut ”Baby, It’s Cold Outside”, men hon använde sig då också av en tidigare insjungning, gjord av den 1995 avlidne Dean Martin, och han är desto mer bekant för mig.

En duett i ordets egentliga mening är ”Whenever I Say Your Name”, med en sångerska jag inte känner till, Mary J Blige, och en manlig sångare, som jag har skivor med, Sting, egentligen med namnet Gordon Matthew Thomas Sumner.

Benjamin Ingrosso hade väl egentligen ingen medtävlare som på allvar hotade hans seger i årets melodifestival. Fast de röstande i ESC var tydligen inte tillräckligt imponerade av hans framträdande med den här låten.

Själv är jag ganska ofta imponerad av sådant som Evert Taube har skrivit och spelat in, till exempel ”Inbjudan till Bohuslän” från 1943:

Inbjudan till Bohuslän

Text och musik: Evert Taube, 1943

Som blågrå dyning bohusbergen rullar
i ödsligt majestät mot havets rand.
Men mellan dess kala urtidskullar
är bördig jord och gammalt bondeland.
Dit tränger Skagerack med blåa kilar,
och strida strömmar klara som kristall.
Och lummig lövlund står med björk och pilar
och ask och ek vid ladugård och stall.

Kom, Rönnerdahl till Ängön nu om våren!
nu häckar ejder, gravand, mås och trut.
I vildrosbuskarna och björnbärssnåren
har finkarna och mesarna tittut.
På slånens taggiga och svarta grenar
syns inga gröna blad, men knopp och blom,
som breder över gråa gärdsgårdsstenar
ett pärlstrött flor av snövit rikedom.

Kom ut och lufta vinterdävna tankar,
på stigar vindlande i berg och myr,
där vinden blåser in från Doggers bankar
med doft av tång och salt och äventyr.
Och kom till Långevik, till sjökaptenen,
herr Johansson, som, mätt på havets skum,
nu vårdar äppelträden och syrenen,
och örtagården kring sitt Tusculum.

Ja kom och se vårt Bohuslän om våren,
du Rönnerdahl, som äger blick för färg.
Här går på vinröd äng de svarta fåren,
och rosa skyar över druvblå berg.
Här svallar myllan lilabrun kring plogen,
när Anders plöjer med sin norska häst.
Och skutor med kinesiskt vitt om bogen
på golfströmsgröna svall styr mot nordväst.

Kom ut till oss! Här kärnar Hulda smöret,
och leghornshönsen värper ägg var dag.
Här blir du frisk till hälsan och humöret,
här trivs du, Rönnerdahl, det lovar jag!
Här bygger Anders båtar och fioler,
här kan du fiska torsk och spela vals,
och tjusa oss med kullrande trioler
ur Anders felor och din egen hals.

Kom ut till oss du gamle svenske Quintus Flacchus
och stäm din lyra till naturens pris.
Men bjud farväl i Göteborg åt Bacchus
ty här blir mjölk och fisk din dryck och spis.
Glöm bort din lärdom, den är ändå ringa,
låt Orust hallar bli ditt Helicon.
Hos Phyllis må Horatius visor klinga,
men dina sjungs av Karin Johansson.

Kom ut till stränderna, de ödsligt sköna,
med slån och hagtorn, böjda djupt av storm,
med gamla båtvrak som har multnat gröna,
men än, i brustna skrov, bär vågens form.
Där mellan hav och land, på sand som skrider,
på tång som gungar, kan du ensam gå,
och leva i de längst förflydda tider,
och i ditt släktes framtid likaså.

Sen har vi bara dagens sorgebarn kvar att redovisa: åter igen en dubbelfråga, där de båda delarna inte har med varann att göra.

Den började med något urlätt, en instrumental version av ”Bra vibrationer”, som Kicki Danielsson vann Mellon med 1985. Den andra delfrågan var åtminstone en smula knepigare. Thory Bernhards sjöng ”Solsken var timma på dygnet”. I original hette den ”Twenty-Four Hours of Sunshine”. Den finns inspelad med bland andra The Andrew Sisters.

Det blev sammanlagt 18 frågor.

Tänk vad mycket tid Anders Eldeman skulle spara, om han slog ihop alla dem till en enda fråga.

Melodikrysset nummer 40 2018

6 oktober 2018 16:51 | Film, Media, Musik, Ur dagboken | 8 kommentarer

Hustrun och jag håller fortfarande på med uppackningen efter höstflytten från sommarvistet i Öregrund till lägenheten i Uppsala, men Melodikrysset kan man ju inte missa, och Birgitta har åkt till Södertälje för ett framträdande.

Dagens kryss slutade åter med en dubbelfråga, där jag inte kan inse vitsen med att föra samman de ingående delarna i samma fråga. Först ville Eldeman ha första ordet i titel och refräng, och det var ganska lätt, eftersom han spelade Stig Olins succé ”En gång jag seglar i hamn”, som först förekom i filmen ”Resan till dig” (1953) och sen slog som schlager med Alice Babs 1955. Sedan ville han ha sista ordet i Ernst Rolf-numret ”Jag är ute när gumman min är inne” från 1926.

Eftersom vi i en av delfrågorna har varit inne på film, kan vi ju fortsätta med övriga filmer i dagens kryss.

Den första av dem var en riktig höjdare inte bara med tanke på var den mest nervpirrande scenen i ”Mannentaket”, Bo Widerbergs filmatisering 1976 av Maj Sjöwalls och Per Wahlöös lysande deckare från 1971, ”Den vedervärdige mannen från Säffle”, utspelar sig.

Riktigt alla delar av Steven Spielbergs filmserie om Indiana Jones har jag inte sett, men söker man spänning, är de här filmerna sevärda. John Williams’ musik till Indiana Jones-filmerna fanns väl med redan i den första filmen i serien?

Som vanligt spelade Eldeman också musik som har nått en hyggligt stor publik genom melodifestivalerna.

I dag började han krysset med ”We Are All the Winners”, skriven av Nick Borgen och 1993 framförd av honom själv plus Team Sweden (Erika Johansson, Frida Johansson och Maria Akraka).

Gruppen Style (tidigare kallad Freestyle) tävlade 1986 med ”Dover-Calais” och kom trea i Mellon. I den här gruppen ingick bland andra Gigi Hamilton.

Amy Diamond har aldrig hört till mina personlig favoriter, men hon har strävat tappert bland annat i Melodifestivalen. Det hon sjöng där 2008, ”Thank You”, hör dock inte till det bästa hon har presterat där.

Sigge Fürst lyssnade jag ganska mycket på i yngre dar, eftersom han var programledare i Frukostklubben – det här var på den tiden då TV ännu inte hade slagit igenom. Han har gjort både filmroller och sjungit en del låtar som slog, men låten han 1946 gjorde om Grönköping blev väl aldrig någon riktig hit. Själv har jag, fast senare, prenumererat på Grönköpings veckoblad och vet dessutom, att Grönköping har hämtat en del inspiration från Hjo.

Jag lärde mig tidigt att gilla Povel Ramel – jag lyssnade gärna på honom i radion, såg en av de tidiga Knäpp upp-revyerna i tält på Läroverksplan i Sundsvall, och kusin Kreete på semesterbesök i Juniskär köpte stenkakor med Povel som vi brukade spela på vevgrammofon på glasverandan. Det här Ramel-intresset har också lett till att jag har lyssnat mycket på de artister han samarbetade med genom åren, och hans ”Fat Mammy Brown”, på scen och 1957 på skiva sjungen av Brita Borg (fast i dag spelad instrumentalt), är en riktig höjdare.

En annan gigant jag tidigt hittade i svenskt kulturliv var Evert Taube. Taube-visor sjöngs ofta som allsång, också av mig och mina kompisar på verandan i Juniskär. Då handlade det nästan alltid om att tillsammans sjunga hans sånger om skärgård och resor till fjärran länder, men han har ju också skrivit fantastiskt berörande vistexter, till exempel den i dag instrumentalt spelade ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull” från 1929. Den som inte rörs av den har inget hjärta. Den här sången, som vi idag hörde i en instrumental version med Mikael och Ulrik Neumann, är en svensk klassiker, insjungen också av bland andra Sven-Bertil Taube, Imperiet och Sofia Karlsson, ännu tidigare av till exempel Evert Ljusberg och Olle Adolphson.

Vilken inspelning av flera tillgängliga är förstås en smaksak, men jag har för egen del ofta mycket bestämda uppfattningar om rangordningen. ”Please Release Me Let Me Go” i Jerry Lee Lewis’ insjungning från 1969 är till exempel helt OK – men det finns inspelningar med andra artister, som också är hörvärda.

Och ”I Shot the Sheriff” är förvisso en suverän skapelse av Bob Marley. Men frågan är om inte Eric Claptons insjungning av den från 1973 är ännu bättre.

PS En läsare påpekar att jag inte har redovisat svaret, ett förnamn och ett efternamn, på vem som sjöng ”As Tears Go By”. Och jag ser nu att jag felaktigt har strukit och svaret, Marianne Faithfull, från min kladdlista. Hon sjöng in den h’r låten 1965, men Rolling Stones – det var Mick Jagger som skrev den – hade gett ut den på skiva redan 1964.

Giedrė Šlekytė tillbaka i Musikens hus i Uppsala

5 oktober 2018 22:04 | Musik, Resor, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Det är nu över en vecka sen jag var på Musikens hus (Uppsala konsert & kongress) och lyssnade på den senaste abonnemangskonserten, betitlad ”Fagott i fokus”. Jag har berättat om min mödosamma promenad, delvis med hjälp av tillskyndande vänliga och hjälpsamma människor, till Vaksala torg, men jag har hittills inte orkat skriva om själva konserten, vilket också har att göra med att jag och Birgitta den här veckan har genomfört vår stora höstflytt från sommarhuset i Öregrund till lägenheten i Uppsala, vilken först fordrade nedpackning av kläder och skor, jättemånga böcker och filmer, krukväxter plus årets skörd av äpplen och pumpor, barnbarnens leksaker och böcker och så vidare i kartonger och kassar, alltsammans med matvaror med mera för frakt till lägenheten i Uppsala med hjälp av stadsbud – vi är själva både billösa och körkortslösa. Jag var kvar i Öregrund för att se till att allt kom med, och Birgitta hade åkt till lägenheten i Uppsala för att ta emot och släppa in stadsbuden och visa dem, var de olika kollina skulle ställas.

Men flytten var ju för den skull inte avslutad. Sen dess har vi hållit på med att sortera in alltsammans på sina platser, och det finns fortfarande rätt mycket kvar att göra.

Men tillbaka till konsertkvällen.

Kvällens dirigent var litauiskan Giedrė Šlekytė, som vi såg gästdirigera Uppsala kammarorkester för andra gången – sist gjorde hon en mycket berömvärd insats för nästan exakt ett år sen.

Den här gången öppnade hon genom att spela ett verk av en landsmaninna, ”De Profundis” för stråkorkester (1998), komponerad av Raminta Šerkšnytė, född 1975. Jag känner inte närmare till Raminta Šerkšnytės musik, men det här verket var ju skrivet för stråkar, och stråkarna i kammarorkestern, för dagen med violinisten Bernt Lysell som konsertmästare, gjorde ett gott jobb med den här ganska mångsidiga kompositionen. Verkets titel antyder ”Psaltaren” som inspirationskälla, men jag har inte haft tid och ork nog att undersöka det här sambandet mer noggrant.

Påföljande två spelade verk hade båda fagott som huvudinstrument: ”Signs” för solofagott från 2016, skriven av Kim Hedås (född 1965) för kvällens inlånade fagottist, Sebastian Stevensson. Före pausen fick vi också höra ”Fagottkonsert i F-dur” (1811, omarbetad 1822) av Carl Maria von Weber (1786-1826). Jag måste bekänna att jag inte riktigt föll för de här båda verken. Jag har inget mot fagotter som delar av en blåssektion men fagott som huvudinstrument är knepigare. Och jag greps inte heller av Stevenssons spel.

Efter pausen kom ett verk av en välrenommerad musikskapare, Georges Bizet (1838-1885) och det som spelades var hans ”Symfoni i C-dur”. I klass med hans ”Carmen” är ju inte det verk som spelades, men jag lyssnade gärna.

Pressgrodor

5 oktober 2018 16:11 | Citat, Media | Kommentering avstängd

hittade via Journalisten nummer 11 2018:

”13 april: Thailändskt nyår – song kran. Firas genom att kasta vatten på varandra, då man vill möta det nya året ren:”

Svenska Dagbladet

* * *

”Jag är ju uppvuxen i ett ganska enkelt medelklasshem och trodde aldrig att jag kulle ha råd att köpa en egen lägenhet. Hur skulle jag få ihop kontantinsatsen till en sådan? När jag väl kunde köpa min första lägenhet, en etta i London, ringde jag mamma och grät. Sedan är det något jag har fortsatt att göra.”

Dagens Industri

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^