Sommar med Pia Sundhage

Jag är som bekant notoriskt ointresserad av idrott, men naturligtvis känner jag till Pia Sundhage, svensk damfotbolls största stjärna, numera ledare för det amerikanska damfotbollslaget. Som hyllning till det land hon numera arbetar för spelade hon Bruce Springsteens ”Born In the USA” – men hon berättade också om hur hon, i och för sig utan stora yttre åthävor, vilket inte hjälpte, undvek att delta när hennes landslag mötte president George W Bush.

Mer indirekt – till exempel genom musikvalet – förstod de som lyssnade till dagens Sommar, att hennes egna politiska värderingar finns ganska långt till vänster om Bush. Inte så att det hon sa i allmänhet var någon vänsterpredikan, men hennes jämställdhetspräglade värderingar kom naturligtvis fram när hon uppehöll sig vid dagens huvudämne, damfotbollen och dess villkor. Men den musik hon spelade fungerade som en politisk fond till hennes program; det mesta av det hon spelade, det politiska lika väl som de färre övriga låtarna, finns även i min skivsamling: ”Rocksamba” med Hoola Bandoola Band, ”Talkin’ Bout a Revolution” med Tracy Chapman, ”Teach Your Children” med Crosby, Stills, Nash & Young, ”The Times They Are A-Changin’” med Bob Dylan, ”Med vilken rätt?” med Fria Proteratern, ”Sultans of Swing” med en av min sons gamla favoriter Dire Straits, ”The Sounds of Silence” med Simon and Garfunkel, ”Vi äro tusenden” med Totta Näslund och Tältorkestern ur det så kallade Tältprojektet, ”Bitter Fruit” med Steven van Zandt, ”Den jag kunde va” med Mikael Wiehe.

Men jag måste till min förvåning konstatera, att Pia Sundhage lyckades fånga mig som radiolyssnare inte bara med sin musik utan också med det hon berättade om fotboll och om enskilda matcher. Inte så att jag kommer att se på fotboll, ens damfotboll, i fortsättningen heller, men det är stort nog att kunna berätta så livfullt och bitvis fängslande, att jag förstår åtminstone hennes egen lidelse.