Melodikrysset nummer 35 2013

Dagens melodikryss var lätt – det mesta var välkänt. En av de få låtar jag inte hade hört tidigare var ”När ska vi ta semester” med Uno Svenningsson, men det var lätt att komma fram till hans förnamn när bara mittenbokstaven fattades, och så vet vi ju, att Anders Eldeman uppenbarligen gillar Svenningsson.

Detsamma gäller Eldemans förhållande till Patrik Isaksson. I dag fick vi höra hans ”Du var den som jag saknat”.

”Så mycket bättre” har jag i och för sig inte heller följt. Men det var ju relativt lätt att känna igen Timbuktu – ni som inte är så bekanta med honom fick ju en ledtråd genom passningen till publiken; dagens kryss sändes live från Lund – och det var väl inte heller så svårt att lista ut, att låten han sjöng, ”Snart tystnar musiken”, i original gjordes av Tomas Ledin.

Som avslutning i dag fick vi höra ”Farbror Frej” och något mer, hämtat från ”En himla många program” med Galenskaparna/After Shave från 1989. Farbror Frej gestaltades av Anders Eriksson.

En himla många melodifestivalbidrag var det också i dag.

Från Melodifestivalen 2003 härstammade ”Maria” med Östen med resten.

Arja Saijonmaa sjöng ”Högt över havet” redan 1987.

Och ”I Love Europe” med Christer Sjögren hörde vi så sent som 2008. Men jag lät mig inte påverkas – jag har fortfarande en sval inställning till EU.

Mer svensksinnad var Makoolio, själv född i Finland: Han besjöng ”Svensk sommar extra allt”.

”Only Sixteen” var poppis i slutet av femtiotalet. Fast här gällde det inte bara att minnas siffran i titeln – man skulle minska den med fyra också: tolv.

Ännu äldre var ”Gamle Svarten”, på sin tid en stor hit med Cacka Israelsson. Här skulle vi kunna att Gamle Svarten var en häst. Det är ju barnsligt enkelt, men det gör ju inte ”Gamle Svarten” till barnvisa, vilket Eldeman försökte hävda att den var.

Hästar finns ju också i schack, en något skruvad övergång till nästa fråga: Vi hörde ett stycke ur ”Chess”, som gjordes av Benny Andersson, Björn Ulvaeus, Tim Rice och Richard Nelson år 1986. Jag har den på skiva men har aldrig sett den på scen.

Jag har också allt, signerat Carl Michael Bellman, på skiva. Så visst känner jag igen ”Så lunka vi så småningom”, Fredmans sång numero 21, och ”Märk hur vår skugga”, Fredmans epistel numero 81.

Ni läsare har inte märkt någonting av det, men den här veckan har jag faktiskt mått urdåligt – jag har varit så svårt förkyld – snörvlat och hostat – att jag trots det ljuvliga vädret med Bellman har haft lust att sjunga

Märk hur vår skugga, märk Movitz, mon frère
Inom ett mörker sig slutar
– – –
Vinkar Charon från sin brusande älv
Och tre gånger sen dödgrävaren själv

Men jag lever fortfarande.

Norge: högervågen stillnar, men räcker det?

Mest dystert för Arbeiderpartiet inför det nära förestående stortingsvalet ser det ut i Oslo. Också den norska huvudstaden har drabbats av den högervåg vi har haft i Stockholm.

I den sista separata opinionsmätningen för den norska huvudstaden, publicerad i Aftenposten (800 telefonintervjuer gjorda under perioden 22-27 augusti) får Arbeiderpartiet 27,8 procent (- 2,2), att jämföra med 35,0 procent i stortingsvalet 2009 och 33,1 procent i kommunvalet 2011).

I Oslo får Sosialistisk Venstreparti 6,2 procent (+ – 0, 10,3 procent i stortingsvalet 2009 och 6,3 procent i kommunvalet 2011).

Senterpartiet, som sitter i regeringskoalition med de här båda partierna, är mycket litet i Oslo, 1,3 procent, men har faktiskt ökat med 0,6 procentenheter – det är ett utpräglat landsbygdsparti, men de här siffrorna är faktiskt bättre än resultatet både i stortingsvalet 2009 (1,0 proent) och i kommunvalet 2011 (0,5 procent).

Yttervänsterpartiet Rødt får i Oslo 3,4 procent (- 0,4; 4,0 i stortingsvalet 2009; 3,5 i kommunvalet 2011).

I Oslo har i stället nykomlingen Miljøpartiet de Grønne vuxit: I den här undersökningen är det har partiet uppe i 6,2 procent (+ 2,1; 0,6 procent i stortingsvalet 2009; 2,5 procent i kommunvalet 2011).

Det också mycket miljöinriktade liberala partiet Venstre får i den här osloundersökningen 7,5 procent (+ 1,5; 6,4 2009; 8,2 2011).

Sämre i Oslo går det för det andra mittenpartiet i opposition, Kristelig Folkeparti, som i den här mätningen får 2,7 procent (- 1,4; 2,7; 2,4).

Det stora utmanarpartiet på den borgerliga sidan, Høyre, samlar i den här oslomätningen 35,0 procent (- 0,5; 21,7; 35,7).

Det högerpopulistiska och främlingsfientliga Fremskrittspartiet fick stortingsvalet 2009 i Oslo hela 17,6 procent men föll i kommunvalet 2011 till 7,0 procent – däremellan ligger händelserna på Utøya. Nu har partiet gjort en liten upphämtning och får 9,8 procent (+ 0,3) i Oslo

* * *

I den sista undersökningen före valet i norska TV 2 – alltså en undesökning som omfattar hela landet – får Arbeiderpartiet 32,8 procent och blir fortsatt största parti.

Sopsialistisk Venstreparti får i den här mätningen 4,1 procent (- 0,5).

Senterpartiet står stilla på 5,7 procent.

Rødt får i landsgenomsnitt 1,6 procent (+ 0,9)

Också enligt den här mätningen skulle Miljøpartiet de Grønne få representation via Oslo, men i landsgenomsnitt ligger partiet på 2,3 procent (- 0,9).

Venstre får i denna landsomfattande mätning 4,6 procent (- 0,2).

Kristelig Folkeparti håller ställningarna från förra stortingsvalet med sina 5,6 procent (+ 0,9).

Också i denna landsomfattande mätning backar Høyre med 0,5 procent och hamnar därmed – 27 procent – på andra plats när det gäller partistorlek.

Fremskrittspartiet minskar med 1,2 procent och landar på 14,5 procent.

Facit av detta är att den röd-gröna regeringen med ett sådant valresulat skulle få 75 mandat mot de fyra oppositionspartiernas sammanlagt 92.

* * *

En smula hopp åt den röd-gröna regeringen ger en mätning, publicerad i Vårt Land; artikelns rubrik lyder ”Høyre-bølgen stopper opp”.

Också enligt den skulle Arbeiderpartiet bli största parti med 28,4 procent.

Høyre ligger hack i häl med 27 procent men har sen junimätningen tappat 150 000 väljare eller 6,1 procentenheter.

Före sommaren hade Høyre tillsammaans med Fremskrittspartet majoritet, men också FrP tappar i den här mätningen sympatier och landar på 17,1.

Alltså måste de med ett sådant resultat få stöd också av mittenpartierna, som tvekar om att stödja en regering i vilken FrP ingår.

Venstre har enligt den här undersökningen vunnit 50.000 väljare från Høyre och får nu 6,1 procent.

Däremot tappar det andra mittenpartiet i opposition, Kristelig Folkparti, lite och får nu 4,4 procent. En orsak lär vara att det har bildats ytterligare ett litet kristet parti.

Det tredje mittenpartiet, Senterpartiet, som ju ingår i den rödgröna regeringen, får 5,1 procent.

Sosialistisk Venstreparti ligger kring 5 procent.

Det tidigare i Stortinget orepresenterade Miljøpartiet de Grønne skulle få 4,1 procent – men partiet ligger alltså bättre till i Oslo.

Mandatutfallet skulle, om det här bleve valresultatet, bli: AP 50, H 49, FrP 31, V 9, SV 8, SP 8, KrF 7, MdG 6, och Rødt 1 (i Oslo).

Vid ett sådant valutfall skulle de små partierna kunna avgöra, vilken regering Norge ska få.

Trenter i serieform: Nu är det dags för ”Sturemordet”

Stieg Trenters deckare har ett mer långsamt tempo än det som utmärker genren i dag. Också hans stockholmsskildringar är något daterade – huvudstaden har ju genomgått en ganska häftig förvandling sedan hans tid – men egentligen är han ett föredöme just som miljöskildrare: Hans skildringar av gator, vyer och andra miljöer, inte minst den tidens krogar, borde vara ett måste för stockholmare som älskar sin stad.

Fast själv läste jag min första trenterbok mycket tidigt, långt innan jag hade någon kunskap att tala om om Kungliga Hufvudstaden, och under en sjukhusvistelse under en repmånad på I 21 i Sollefteå slukade jag sen trenterdeckare efter trenterdeckare. Jag har ägt en mycket stor trenterkollektion, som jag dess värre gav bort vid ett tillfälle, då jag var tvungen att rensa bokhyllorna för att få plats för allt nytt som måste få plats. Jag har sedan ångrat det och då och då – när något av Trenter har återutgivits – skaffat nya exemplar.

Tecknaren Jakob Nilsson gör gradvis Stieg Trenters klassiska deckare tillgängliga på ett nytt sätt. Han har gjort serieversioner av ”Roparen” och ”Färjkarlen”, faktiskt med den äran fastän Trenters deckare ju egentligen inte bjuder på så mycket action, som dagens läsare av deckar- och äventyrsserier är vana vid. Men han följer Trenters grundstories tämligen troget, och framför allt i fråga om stockholmsskildringen, som är både detaljrik och historiskt korrekt, är han en mästare. I personteckningen arbetar han i Hergés anda; Hergé var pseudonymen för George Remi, Tintins skapare.

Jag påminns åter om just detta, när jag i Dagens Nyheter (29 augusti 2013) ser en bild av den ena av Trenters huvudfigurer, fotografen Harry Friberg (för övrigt skapad med K W Gullers som modell). DN har nämligen publicerat en jätteartikel om Jakob Nilsson och hans enträgna och berömvärda projekt att göra serier av Trenters klassiska deckare i stockholmsmiljö, och man gör där en poäng just av att Nilsson minutiöst återskapar Stockholm som det var på Trenters tid.

Artikeln föranleds av att Nilsson nu är klar med en serieversion av Trenters ”Sturemordet” och av att DN med början nu på söndag tänker publicera den som söndagsserie. (Jag gissar att den kommer att läggas in på det utrymme som nu en tid har fyllts med äldre, lite längre Musse Pigg-serier i svart-vitt.) Jag ser fram mot det här. Självfallet har jag läst Trenters förlaga, vars titel leder oss till en klassisk stockholmsmiljö, Sturebadet. Jag är för övrigt tillräckligt gammal för att ha badat i Sturebadet som det såg ut förr.

En mycket aktiv pensionär

Vi känner Rolf Annerberg sedan mycket länge. En gång i världen var han Birgittas statssekreterare på Miljö- och energidepartementet. Att vänskapen har hållit genom åren har att göra både med hans öppna personlighet och med den blandning av sakkunskap och kreativitet som utmärker en bra statssekreterare.

Birgitta hade näsa för att rekrytera mycket duktiga statssekreterare, senare Kjell Jansson och Ingemar Skogö. En intressant sak med den här kretsen (i vilken det också ingår andra) är att den har fortsatt att träffas år efter år, i form av middagar hos varann, dit även respekive, bland dem jag, blir inbjudna. Det här handlar i första hand om människor som trivs ihop, säkert också om gemensamma värderingar, men våra gamla vänner på de här posterna har också tagits i anspråk av nya regeringar med annan kulör än den Birgitta satt i – Rolf har nu senast, efter att först ha handplockats av Margot Wallström till närmaste medarbetare i Bryssel och sedan efter hemkomsten ha fått nya uppdrag av den sittande regeringen, varit generaldirektör för Forskningsrådet Formas, Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande, som är ett svenskt forskningsråd i form av en statlig myndighet. Formas stödjer grundforskning och behovsstyrd forskning inom de nämnda områdena. Det syftar till att främja en ekologiskt hållbar tillväxt och utveckling i samhället, mång- och tvärvetenskaplig forskning samt internationellt forskningssamarbete. Formas ansvarar vidare för information om forskning och forskningsresultat inom sitt område.

Rolf, som nu går i pension, kommer som många andra eftertraktade kreativa personer i hans ställning, att även fortsatt utnyttjas – den sortens kunskaper vore det ju också huvudlöst att inte fortsätta ta till vara.

Till avtackningmottagningen, som hölls på Piperska muren i Stockholm, hade det kommit mängder av människor från alla de institutioner och sektorer Rolf har arbetat i. (När en avtackare från Jordbruksdepartementet hade nämnt också Rolfs insatser för samerna, sa jag till Rolfs hustru Monica, som jag känner sen gammalt, att man ju av den här digra uppräkningen kunde få för sig, att Rolfs liv hade varit ett lappverk.) När vi själva så småningom var på väg därifrån, mötte vi, på väg in, miljöminister Lena Ek, som stannande till och pratade med oss. Svensk politik är inte större än att de som är aktiva i den känner varann.

Men det är klart att vi också mötte andra, som står oss politiskt närmare, till exempel Måns Lönnroth, Peter Antman och Margot Wallström – alla kom fram och pratade en stund.

Sen åkte vi tåg till Uppsala och tog därefter buss 811 till Öregrund. Vi lever som vi lär i miljö- och energipolitiken.

Och nu beskrivs socialdemokratins Sverige som ”ett DDR light”

Dagens Nyheter följer i dag (28 augusti 2013) upp sin egen uppblåsta larmartikel om S-toppar som närapå sovjetagenter med ytterligare en krigsrubik på ettan, ”Sverige var ett DDR i miniatyr”. Den som säger detta är den forne DN-medarbetaren Peter Bratt, känd framför allt från IB-avslöjandet tillsammans med Jan Guillou i FiB/Kulturfront.

Jag har förståelse för Bratts retroaktiva bitterhet – han råkade ju mycket illa ut – men grunden för att använda ett sådant uttryck är ändå klen: Bratt tycker att det även i det demokratiska Sverige skedde en sammanblandning av stat och parti. Men även om man håller med om att det ligger något i den här kritiken, förklarar Bratt själv – ganska korrekt – i den aktuella DN-artikeln bakgrunden till det som skedde, nämligen att Socialdemokraterna ansåg SÄPO vara både antisocialdemokratiskt och inkompetent och då i stället lät det militära IB, lett av socialdemokraten Birger Elmér, bygga upp en underrättelseverksamhet med även inhemska uppgifter.

DN har också en något spretig huvudledare om det tidningen på nyhetsplats nu har tagit upp, ”Staten i partiets tjänst”. Det som den här rubriken ger uttryck för kan förvisso kritiseras, men man ska – om man håller sig till vad det här faktiskt handlar om – komma i håg att partiet (S) i det här fallet i ännu högre grad tjänade staten, i det aktuella fallet den militära säkerhetstjänsten. Det var inte de socialdemokratiska fackklubbarna på arbetsplatser, där striden stod mellan socialdemokrater och kommunister, som behövde förteckningar över kommunister – de som jobbade på de här arbetsplatserna kände ju ändå sina arbetskamrater och deras politiska åsikter.

Det som i den här ledaren står om socialdemokratiska partiets kontakter med ryssar och andra företrädare för kommunistländer är så svagt att det inte ens förtjänar någon kommentar. Det som står där är en pliktskyldig uppbackning av gårdagens mastodontuppslagna artikel om socialdemokratins kontakter med östländerna.

DNs larmartikel om (S)-kontakter med östblocket: mycket väsen för ingenting

Dagens Nyheter slår i dag (27 augusti 2013) stort upp en artikel om Socialdemokraternas partikontakter med östblocket under kommunisttiden. Med tanke på att socialdemokratin annars har utmålats som kommunistätare och kommunistregistrerare är infallsvinkeln här, snudd på landsförräderi, en ny vinkling. Rubriken på ettan, illustrerad med en jättelik bild på Pierre Schori, lyder ”S-toppar i hemliga möten med Sovjet”.

Inne i tidningen kommer tre helsidor till, med Sten Andersson och Anders Thunborg på bild – de är ju båda döda, så de kan inte intervjuas.

Jag har skrivit en tegelsten om IB, ”Vitbok” (2001), som väsentligen handlar om socialdemokraters inblandning i registreringen av kommunister, det senare åt den av Birger Elmér ledda IB, en hemlig gren av försvarsmakten. Där kommer jag, mer i förbigående men ändå med tydliga exempel, också in på partiexpeditionens kontakter med de olika kommunistlandsambassaderna: partisekreteraren och de internationella sekreterarna, i vissa fall informationssekreterarna uppvaktades alla av öststatsambassadörer och deras underrlydande, som alla ville ha träffar och samtal. Även jag själv drabbades för övrigt av detta: jag träffade estländare placerade på sovjetambassaden, i slutet av DDRs fortlevnad dess stockholmsambassadör Erich Wetzl samt representanter för bland annat Rumäniens och Ungerns och Polens ambassader. Ofta pratade jag med internationelle sekreteraren i förväg om vad jag borde ta upp, och sen rapporterade jag tillbaka, om det fanns något att berätta. Inte jag själv men, har det senare visat sig, andra på partiexpeditionen skrev rapporter, som på det ena eller det andra sättet också hamnade hos IB. (Också några av mina rapporter från VPK-kongresser, skrivna för partiledningen och partiexpeditionen, hamnade på det här sättet utan min vetskap hos IB.)

I någon mån kanske ryssarna drog paralleller mellan sitt eget enpartisystem och det långa socialdemokratiska maktinnehavet i Sverige, vilket dock ju var resultatet av fria och demokratiska val. Men de gjorde naturligtvis också en korrekt realpolitisk iakttagelse: Det på den tiden mycket stora och mäktiga socialdemokratiska partiet i Sverige hade också en del av sin ledning och maktbas inte bara i Kanslihuset utan också på partiexpeditionen på Sveavägen 68. Det är också svårt att tillbakavisa detta synsätt, särskilt som den i DN-artikeln utpekade partisekreteraren Sten Andersson ju kom att bli bland annat utrikesminister och de öviga två nämnda, Anders Thunborg och Pierre Schori, också kom att få ministerposter.

Märk att DNs källa, den förre chefen för SÄPOs kontraspionage Olof Frånstedt, som främsta angreppspunkt har att Birger Elmérs IB och de nämnda personerna på den socialdemokratiska partiexpeditionen agerade, ibland i samarbete och ibland var för sig, på områden som hans egen organisation borde ha haft monopol på. Och det kan man ju diskutera, men jag har också i min IB-bok visat, att både ledande socialdemokrater och IB-folket hyste starka tvivel om SÄPOs kompetens och omdöme.

Jag vill å min sida vittna om att de partiföreträdare (S) ryssarna och de andra öststatsrepresentanterna träffade varken var några dunungar eller några politiska idioter.

De här kontakterna med representanter för kommunistländer byggde heller inte på enighet i några grundläggande politiska frågor. Sten Andersson har berättat om ett besök han en gång avlade i Ceaucescus Rumänien. Mot slutet av en tämligen våt middag med samtal i till synes hjärtlig ton frågade den ganska fräcke Sten Andersson sin bordsvärd, vad som skulle ha hänt med honom, om han i stället hade varit socialdemokrat i Rumänien. Bordsvärden svarade, kanske på grund av spriten och den hjärtliga stämningen, mycket öppenhjärtigt: Med handen drog han ett symboliskt knivsnitt över strupen, och så flinade han.

DN-guide till tyska valet

Som prenumeranter på Dagens Nyheter får vi också tidningens utrikesmagasin DN. Världen. Den är tänkt att ge fördjupning och bakgrund åt tidningens utlandsbevakning. Det är en vällovlig ambition, men det mesta som finns i det här magasinet skulle ju också kunna publiceras i vanliga DN – jag minns fortfarande gamla Stockholms-Tidningen under Victor Vindes tid som redaktör: StT hade då egna korrespondenter i de flesta tänkbara länder, och de här korrarna gavs plats i tidningen för en mycket omfattande och nyansrik rapportering.

Nå, det är ju ändå bra att DN-läsarna i det aktuella numret får en hyggligt täckande bild av läget i Tyskland inför valet den 22 september. Tyskland är på grund av sin ekonomi och storlek EUs viktigaste land, så det är klart att även vi berörs av hur det går i det tyska valet.

Den tyska politiker svenskar via tidningar och TV känner till är förbundskansler Angela Merkel, kanslerskandidat för CDU (Kristligt demokratiska unionen) och dess bayerska systerparti CSU (Kristligt sociala unionen). Att hon är känd även här är helt naturligt, inte bara för att hon är kansler i det näraliggande Tyskland, på många sätt också motorn i EUs ekonomi. Partiets ställning tycks vara tämligen ohotad: opinionssiffrona ger CDU/CSU 40,5 procent, en upphämtning jämfört med valet 2009, då man fick 33,8 procent.

FDP (Fria demokratiska partiet) med Rainer Brüderle som toppkandidat har förr i världen också varit stödparti åt socialdemokratiska regeringar, men nu är det ett tänkbart stödparti åt CDU/CSU, dock ett bräckligt stöd, eftersom partiet i mätningarna får bara 5 procent och alltså ligger farligt nära att spärras ut – det här ska jämföras med valresultatet 2009, då partiet fick 14,6 procent. FDP slåss i det här valet för låga skatter och ligger där till höger om CDU/CSU.

Socialdemokraterna, SPD, som förr i världen slogs med CDU/CSU om att vara Tysklands största parti och också under långa perioder hade regeringsmakten, befinner sig sedan länge under isen. Dess aktuella opinionssiffror ligger på 25 procent, obetydligt över 2009 års valresultat 23 procent. SPDs toppkandidat är Peer Steinbrück, som tidigare har varit finansminister i en koalition med CDU/CSU, till och med en framgångsrik sådan. I princip hade han lämnat politiken, men han kallades till tjänstgöring av ett SPD, som hade sett flera av sina tidigare kandidater misslyckas. Steinbrück har dock problemet att inte vara särskilt folklig, och är det något SPD skulle behöva är det att bli i stånd att mobilisera de stora skaror potentiella socialdemokrater, som i dag är soffliggare. SPD lider i likhet med många andra fordom stora socialdemokratiska partier av att inte längre klara av att attrahera de skikt i samhället, vilka tidigare var dess främsta väljarbas. Nu försöker SPD i alla fall vinna tillbaka de här väljarna med paroller om social rättvisa.

I sociala rättvisefrågor har SPD dock en konkurrent i Die Linke (Vänstern), vars toppkandidater är Katja Kippling och Bernd Riexinger. Partiet har sin starkaste ställning i östra Tyskland, vilket har att göra med att det bland sina föregångare har kommunistpartiet i DDR. Dock har det gradvis fått fäste också i västra Tyskland, främst efter det att den före detta SPD-ledaren och finansministern Oskar Lafontaine och en grupp vänstersocialdemokrater först bröt sig ur SPD och sedan anslöt sig till Die Linke.

SPD har samarbete med Die Linke i ett par delstater i östra Tyskland men undviker i övrigt dem som pesten. Däremot har man länge i omgångar haft samarbete med Die Grünen (De Gröna), ett miljöparti i Tyskland liksom här. Die Grünen, under ledning av Katrin Göring-Eckhardt och Jürgen Trittin, får 13,5 procent mot 10,7 procent i valet 2009.

Därutöver finns det ett par partier, som ligger under femprocentsspärren. Dels Piratenpartei (Piratpartiet), en motsvarighet till vårt eget piratparti, med 3 procent. Partiet, som bildades 2006, har tidigare lyckats i några delstatsval. Dels Alternative für Deutschland (Alternativ för Tyskland), också med 3 procent i mätningarna. Det senare partiet, med Berndt Lucke som ledare, är ett nybildat konservativt parti med udden riktad mot europolitiken – bland annat vill de att de sydeuropeiska länderna ska tvingas lämna eurozonen.

”DN. Världen” innehåller också en mängd annat material från och om Tyskland.

Melodikrysset nummer 34 2013

I dag tog det lite tid att lösa Melodikrysset. Inte så att det genomgående var svårt, men en del av de låtar som spelades låg utanför det jag brukar lyssna på, och så fick jag – märkvärdigt nog – besvär med Elvis Presley-frågan. Skälen till det senare är dubbla.

1956, när Elvis spelade in ”When My Blue Moon Turns To Gold”, var jag knappast elvisfan, och den här låten hör ju heller inte till hans mest spelade. Men finns det också en svensk version, och vem i helvete har i så fall spelat in den? Skälet till att jag inte känner till det är att svaret – eller svaren; det finns, visade det sig, flera olika inspelningar – fanns att hämta i dansbandsvärlden, och dansbandsmusik lyssnar jag aldrig mer än slumpmässigt och oftast ofrivilligt på. Inspelningar av ”Du har gjort min värld till guld igen”, som den har döpts till på svenska, har gjorts av Cool Candys, Matz Bladhs och Vikingarna, inhämtar jag till slut på Google.

Starship med ”Nothing Gonna Stop Us Now” hade jag heller inte hört – inte heller den här sortens 80-talspop är riktigt min grej.

Och Jimmy Jansson och hans bidrag i Melodifestivalen 2008, ”Vi kan gunga”, hade jag helt enkelt förträngt.

Detsamma gäller ”Innan mörkret faller” i Melodifestivalen 2004 – fyra – med Emil Sigfridsson. Den här låten hade jag heller inget minne av längre.

Papegojorna och Gastarna hade som paroll ”Börja dagen med en schlager”, och dem minns jag gärna – de förekom i ett radioprogram som hette ”Refrängen”.

”Kör långsamt” med Family Four sitter också som berg i musikminnet. Originalet, ”Cab Driver” med Mills Brothers, är verkligen inte sämre det!

En kär gammal bekant är också ”I en klosterträdgård” med en visslande Jan Lindblad. I original heter den här låten ”In a Monestary Garden”.

Men för att återvända till den svenska populärmusikens värld: Helen Sjöholms insjungning av Py Bäckmans och Stefan Nilssons ”Gabriellas sång” har jag både sett på bio, i filmen ”Så som i himmelen”, och hört på Svensktoppen. Den har verkligen schlagerkvaliteter!

Och för att gå över till en annan, mer humoristisk genre: Stefan Demert gjorde ”Den kaxiga myran” – i krysset skulle vi dock skriv det sista ordet i obestämd form, myra.

Flera av mina personliga favoriter förekom i dagens kryss.

Vi fick inte höra Cornelis Vreeswijk personligen men väl en instrumental version av hans ”Somliga går med trasiga skor”. Även här skulle vi hålla oss till obestämd form, singularis: sko.

Skivor i stor mängd med Eric Clapton finns i våra skivhyllor, så även om låten i fråga i dag sjöngs på finska, kände jag igen ”I Shot the Sheriff”.

Och också med John Fogerty har jag mängder med skivor, så visst känner jag igen ”Bad Moon Rising”.

Nu är det redan lunch, och sen ska jag nog gå ut i trädgården. Någon bad moon tror jag inte det blir i kväll.

Skördetid

Det är skördetid i trädgården – som ni förstår har vi åter åkt ut till sommarhuset i Öregrund.

Birgitta har redan under någon tid plockat mängder av hallon samt röda och svarta vinbär. Men nu börjar det också finnas mogna äpplen.

I dag har jag varit ute och tagit vara på den finare delen av den fallfrukt som fanns runt tre av våra äppelträd. De anfrätta, ofta fågelhackade äpplena har jag slängt, men jag fick också ihop en binge goda ätäpplen. Jag har smakat på dem, så jag vet att de är ätmogna.

Med fara för att slå ihjäl mig tog jag mig också över en klipprygg, bakom vilken vi har två plommonträd. Det visade sig, att plommonen just är på väg att mogna. De flesta är ännu inte ätmogna, men jag hittade också en del plommon som hade blånat och mjuknat i solen. Gott att, tillsammans med de egna äpplena, ha framför TVn i kväll.

Henrik, som – givetvis mot betalning – hjälper oss med en del av det tyngre trädgårdsarbetet, hade varit här och klippt gräset medan vi tidigare i veckan var i Uppsala.

Naturligtvis orkar vi själva inte längre hålla trädgården i det slags trim den var i under vår krafts dagar. Men framför allt Birgitta har kämpat på i sommar, när jag var mer eller mindre utslagen på grund av mina synproblem, och nu ska väl också jag gradvis kunna och orka göra mera.

Jag har fortfarande problem med synen på morgnarna, men ögondropparna jag är ordinerad att ta verkar, och så småningom släpper disigheten och jag ser riktigt bra. Just nu skriver jag detta utan att behöva använda ens glasögon.

Amerikansk trettiotalsradikalism när den var som bäst

John Steinbeck (1902-1968) var en av de stora amerikanska berättarna. 1962 tilldelades han nobelpriset i litteratur, och även om han naturligtvis har skrivit böcker, som inte kan mäta sig med topparna i hans författarskap, hör några av hans romaner till de yppersta i den amerikanska litteraturen.

Ett sådant verk är ”The Grapes of Wrath” från 1939. Själv skaffade jag och läste den 1957, då jag för ett bokstipendium som gymnasist köpte Thorsten Jonssons översättning till svenska, ”Vredens druvor” (Bonniers Folkbibliotek, 1957, först utgiven på svenska 1941). Jag var under den där tiden inne i en period av att läsa alla de stora amerikanska författarna; jag läste till exempel allt som fanns på svenska av Ernest Hemingway, och av Steinbeck läste jag också till exempel den mästerliga ”Möss och människor”.

Flera av de stora amerikanska romanförfattarna – jag läste också till exempel Ernest Hemingways roman från spanska inbördeskriget, ”Klockan klämtar för dig” – var inte bara mycket framstående berättare; de var också politiskt radikala. Ett exempel på detta är just John Steinbecks ”Vredens druvor”.

Steinbecks roman och även John Fords filmversion från 1940 är, åtminstone inledningsvis och till stora delar när det gäller familjen Joads färd längs en dammig Road 66 ganska lika varandra, även om det naturligtvis finns många detaljer i den omfångsrika boken som inte får plats i filmversionen.

Utgångspunkten är densamma: Tom Joad (i filmen spelad av Henry Fonda) kommer, villkorligt frigiven efter en lång fängelsevistelse, tillbaka till barndomshemmet i Oklahoma. Där får han av en granne, som ensam gömmer sig kvar, veta att hans familj i likhet med flertalet andra av bankerna och ordningsmakten har fördrivits från sina gårdar, eftersom den ekonomisk depressionen och de återkommande virvelstormarna – dust bowls – har gjort det omöjligt för människor att både försörja sig och betala sina skulder.

Strax innan han nådde barndomshemmet har han stött på en vinddriven figur som har slagit följe med honom, den före detta pastorn Jim Casy (John Carradine), en man som har tappat sin gamla tro.

Grannen berättar att familjen Casy nu finns hemma hos en släkting, så Tom och Casy beger sig dit. Den stora klanen har beslutat sig för att söka lyckan i Californien, där det sägs finnas jobb och hopp om en bättre framtid. Men vägen dit blir lång och svår; deras bil är överlastad av människor och packaning, och det de får höra i de nattläger där de stannar är inte uppmuntrande. Längs vägen tvingas de begrava farfar, och innan de hinner nå Kalifornien, dör också farmor.

Verkligheten i Californien visar sig vara långt ifrån så rosenskimrande som de och många andra migranter med dem hade bibringats. Här skiljer sig den försiktigare filmen och Steinbecks mer radikala bok åt, men också filmversionen visar upp kontrasterande delar av den kaliforniska verkligheten: Där finns både utnyttjande av försvarslös och av jobb beroende arbetskraft, dessutom i sådan mängd att det är svårt att upprätthålla fackliga rättigheter – sådana motarbetas hårdhänt av arbetsgivarna – och ett anständigt läger, finansierat av de federala myndigheterna; det här var ju under roosevelteran.

Till dramatiken i historien bidrar att Casy i samband med att han söker sig till ett hemligt nattligt strejkmöte i skogen blir skjuten av en beväpnad man, som är vakt i det närliggande migrantlägret. Tom råkar, i ett försök att skydda Casy, döda vakten och blir därmed fredlös. Han inser att han nu måste lämna familjen men beslutar sig också för att fullfölja Casys kamp för social rättvisa.

Steinbecks politiska radikalism blir tydligare om man inte bara ser filmen utan också läser boken, men John Fords tamare filmversion är också den värd att ses.

Till filmens förtjänster hör musiken i den: ”Red River Valley” med Henry Fonda, ”Going Down the Road Feeling Bad” med Eddie Quillan och, i ett mer uppsluppet avsnitt, ”A Tisket, A Tasket” med Ella Fitzgerald.

Men Steinbecks bok har också inspirerat andra till att göra låtar. Det mest berömda exemplet är ”The Ballad of Tom Joad” (1940), insjungen av dess skapare Woody Guthrie på LPn ”Dust Bowl Ballads”.

Men också Bruce Springsteens ”The Ghost of Tom Joad” på ”The Goast of Tom Joad” (1995) måste nämnas.

Bokens titel, ”The Grapes of Wrath” (”Vredens druvor”), är ett citat ur ”Uppenbarelseboken” i Bibeln, men det här uttrycket är också känt för alla amerikaner genom Julia Ward Howe’s sång ”The Battle Hymn of the Republic”.