Melodikrysset nummer 41 2018

13 oktober 2018 17:24 | Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken, Varia | 2 kommentarer

Jag kom via nätet i kontakt med den numera tyvärr bortgångne Åke Cato och vi upprättade länkar till varandras bloggar och skrev också emellanåt kommentarer till varandras bloggtexter. I ett fall, sången ”Små nära ting”, bad han mig om upplysningar om en på sin tid mycket populär sång, och därefter publicerade han följande:

Nära ting

I går upptäckte spalten att han gick och sjöng på en gammal visa, eller om det möjligen var i förrgår. Visan handlar om att man ska gå in i sin kammare och upptäcka de små nära tingen i livet i stället för att likt en tosig katt rastlöst jaga runt efter sin egen svans. Jag mindes inte texten, så jag googlade och fick snart klart besked av den (nära nog) allvetande Enn Kokk. Visan heter ”Små nära ting” och är skriven av norrmannen Arne Paasche Aasen. Den svenska översättningen är gjord av den gamle rabulisten Ture Nerman.

Din längtan flyr vilse så vida omkring,
det är som du glömt alla nära ting.
Det är som du aldrig fick lugn en minut,
till någonting annat du jämt vill ut.

Du tycker din dag är så fattig och grå,
Vad är det du söker? Vad väntar du på?
När aldrig du unnar dig rast eller ro,
kan ingenting växa och intet gro.

Gå in i din kammare, liten och trång,
den gömmer vad hjärtat höll kärast en gång.
På ropet i skogen får ingen ett svar,
finn vägen tillbaka till det du har.

Den lyckan du söker bak fjället i brand,
den har kanske alltid du haft i din hand.
Du skall inte jaga så rolöst omkring…
Men lära dig älska små nära ting!

Inget märkvärdigt, men nog så tänkvärt.

Sången blev en stor schlager på båda sidor om kölen, vilket den var väl värd. Bra text och en lättsjungen och behändig melodi av Kurt Foss och Reidar Bøe.

Så tycker jallefall spalten.

Till det här kan jag tillägga att jag kände författaren till den svenska texten – fast i dag fick vi höra låten instrumentalt – och hade kontakt med honom bland annat inför publiceringen av min sångbok från 1969, ”Joe Hills sånger.” Och inte nog med det: När arbetarrörelsen hade ett eget skivbolag, a disc, kom Björn Arahb och Monica Nielsen – jag hade tidigare haft kontakt med båda, fast var för sig – upp på redaktionen för Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var då (1979), och ville ha min assistens vid produktionen av LPn ”Björn Arahb & Monica Nielsen sjunger Ture Nerman”, där också ”Små nära ting” finns med, och så fick jag skriva en ganska lång mapptext om Ture Nerman, i det här fallet förstås med tonvikt på Nerman som sångtextförfattare.

* * *

Därmed kan vi gå över till Melodikrysset, där vi hörde en instrumental version av ”Små nära ting” – Anders Eldeman ville ha andra ordet i den svenska titeln.

Eldeman varnade för att dagens kryss skulle komma att innehålla en del svåra frågor, men egentligen var det bara en fråga, som låg utanför det jag kunde mer eller mindre spontant.

De dataanimerade filmerna om ”Ice Age” har jag aldrig sett.

Men det är klart att jag har sett ”Life of Brian” från 1979 och känner igen ”Always Look On the Bright Side of Life”.

När ”Grease” (1978) med John Travolta och Olivia Newton-John visades på biograferna, lät jag mig inte gripas av den hysteri filmen skapade – jag såg den aldrig – men naturligtvis känner jag till den.

ABBA-musikalen ”Mamma Mia!” såg jag och Birgitta under en resa till New York – den gick som bekant på Broadway. Den här frågan hade som ljudillustration ”When I Kissed the Teacher”.

Och självklart känner jag igen ”Toreador-arian” ur ”Carmen”, skriven 1873-1874 av Georges Bizet , även om vi i dag hörde den i en instrumentalversion med Edmundo Ros.

Jag vet inte hur många gånger jag har hört Lill Lindfors sjunga ”Du är den ende”, som i mitten av 1960-talet lanserades med svensk text av Bo Setterlind. Melodin, med spanskt ursprung, har spelats in på många håll i världen – jag har den till exempel med Miriam Makeba.

2011 gav Martina McBride, som jag inte känner till, ut ”Baby, It’s Cold Outside”, men hon använde sig då också av en tidigare insjungning, gjord av den 1995 avlidne Dean Martin, och han är desto mer bekant för mig.

En duett i ordets egentliga mening är ”Whenever I Say Your Name”, med en sångerska jag inte känner till, Mary J Blige, och en manlig sångare, som jag har skivor med, Sting, egentligen med namnet Gordon Matthew Thomas Sumner.

Benjamin Ingrosso hade väl egentligen ingen medtävlare som på allvar hotade hans seger i årets melodifestival. Fast de röstande i ESC var tydligen inte tillräckligt imponerade av hans framträdande med den här låten.

Själv är jag ganska ofta imponerad av sådant som Evert Taube har skrivit och spelat in, till exempel ”Inbjudan till Bohuslän” från 1943:

Inbjudan till Bohuslän

Text och musik: Evert Taube, 1943

Som blågrå dyning bohusbergen rullar
i ödsligt majestät mot havets rand.
Men mellan dess kala urtidskullar
är bördig jord och gammalt bondeland.
Dit tränger Skagerack med blåa kilar,
och strida strömmar klara som kristall.
Och lummig lövlund står med björk och pilar
och ask och ek vid ladugård och stall.

Kom, Rönnerdahl till Ängön nu om våren!
nu häckar ejder, gravand, mås och trut.
I vildrosbuskarna och björnbärssnåren
har finkarna och mesarna tittut.
På slånens taggiga och svarta grenar
syns inga gröna blad, men knopp och blom,
som breder över gråa gärdsgårdsstenar
ett pärlstrött flor av snövit rikedom.

Kom ut och lufta vinterdävna tankar,
på stigar vindlande i berg och myr,
där vinden blåser in från Doggers bankar
med doft av tång och salt och äventyr.
Och kom till Långevik, till sjökaptenen,
herr Johansson, som, mätt på havets skum,
nu vårdar äppelträden och syrenen,
och örtagården kring sitt Tusculum.

Ja kom och se vårt Bohuslän om våren,
du Rönnerdahl, som äger blick för färg.
Här går på vinröd äng de svarta fåren,
och rosa skyar över druvblå berg.
Här svallar myllan lilabrun kring plogen,
när Anders plöjer med sin norska häst.
Och skutor med kinesiskt vitt om bogen
på golfströmsgröna svall styr mot nordväst.

Kom ut till oss! Här kärnar Hulda smöret,
och leghornshönsen värper ägg var dag.
Här blir du frisk till hälsan och humöret,
här trivs du, Rönnerdahl, det lovar jag!
Här bygger Anders båtar och fioler,
här kan du fiska torsk och spela vals,
och tjusa oss med kullrande trioler
ur Anders felor och din egen hals.

Kom ut till oss du gamle svenske Quintus Flacchus
och stäm din lyra till naturens pris.
Men bjud farväl i Göteborg åt Bacchus
ty här blir mjölk och fisk din dryck och spis.
Glöm bort din lärdom, den är ändå ringa,
låt Orust hallar bli ditt Helicon.
Hos Phyllis må Horatius visor klinga,
men dina sjungs av Karin Johansson.

Kom ut till stränderna, de ödsligt sköna,
med slån och hagtorn, böjda djupt av storm,
med gamla båtvrak som har multnat gröna,
men än, i brustna skrov, bär vågens form.
Där mellan hav och land, på sand som skrider,
på tång som gungar, kan du ensam gå,
och leva i de längst förflydda tider,
och i ditt släktes framtid likaså.

Sen har vi bara dagens sorgebarn kvar att redovisa: åter igen en dubbelfråga, där de båda delarna inte har med varann att göra.

Den började med något urlätt, en instrumental version av ”Bra vibrationer”, som Kicki Danielsson vann Mellon med 1985. Den andra delfrågan var åtminstone en smula knepigare. Thory Bernhards sjöng ”Solsken var timma på dygnet”. I original hette den ”Twenty-Four Hours of Sunshine”. Den finns inspelad med bland andra The Andrew Sisters.

Det blev sammanlagt 18 frågor.

Tänk vad mycket tid Anders Eldeman skulle spara, om han slog ihop alla dem till en enda fråga.

Sommar i P1 med Ingrid Wall

14 augusti 2018 23:28 | Varia | Inga kommentarer

Ingrid Wall är mor till den mördade och styckade journalisten Kim Wall, och moderns ”Sommar” handlar om det som hände dottern och om hennes och pappans reaktioner när den hemska sanningen gradvis avslöjades: Kim anmäldes först som försvunnen, men sedan visade det sig att hon hade mördats och styckats av en man hon skulle intervjua, den danska kaptenen på u-båten Nautilus, Peter Madsen.

Den här historien började med att Kim Wall den 10 augusti förra året åkte över till København för att intervjua Madsen men sen försvann – föräldrarna fick ett skärrat telefonsamtal om detta klockan 03.31 påföljande natt – det var nu fredag – men då handlade det fortfarande om oro över vart hon hade tagit vägen efter att ha intervjuat u-båtskaptenen.

Men den danska polisen avslöjade sedan sanningen bit för bit. Ytspaning på Öresund gav till att börja med inget resultat, men när sökljuset koncentrerades på Madsen, hävdade han att det hade skett en olycka – Wall hade fått en tung metallucka i huvudet, och han hade då dumpat henne i havet. Men varför i all världen gjorde han så? Fortsatt letande ledde också till att hennes bål hittades i havet och identifierades, men vart hade ben och armar och huvud tagit vägen? De här försvunna kroppsdelarna hittades sedan också, de sista efter 111 dagar. Det visade sig då att huvudet inte hade de skador det borde ha haft, om historien om olyckan med luckan hade varit sann.

Så vitt jag kan bedöma har den danska polisen skött utredningen exemplariskt, och föräldrarna fick så länge det var möjligt information som inte meddelades media.

Men naturligtvis intresserade det här fallet media i alla delar av världen, alltså inte bara i Sverige och Danmark, och detta ledde till åtminstone en positiv effekt: Den fond föräldrarna skapade till dotterns minne har inte bara fått ihop de 100.000 dollar som var målet utan 140.000 dollar, skänkta av människor och företag över hela världen.

Bland bidragsgivarna fanns naturligtvis också vänner Kim Wall hade skaffat sig under reportageresor runt om i världen. Mamma Ingrid nämner särskilt en två månader lång resa till Marshallöarna, det område där USAs tester av atomvapen har förorsakat irreparabla skador, och hennes ständiga strävan att – till exempel genom studier i kinesiska – skaffa sig unika möjligheter att göra reportageresor till inte alldeles lättbevakade länder.

Ingrid Wall klarar att genomför det här sommarprogrammet trots dess för henne plågsamma innehåll, men hon bekänner också, att hon i slutet av ett minnesanförande i New York själv brast i gråt.

Hennes val av musik till programmet är fantastiskt samstämt med det hon berättar – jag kan som exempel nämna att hon, när hon har berättat om det hemska fyndet av den stympade kroppen, spelar Eric Clapton med ”Tears In Heaven”.

Över huvud taget finns alla artister och de flesta låtar, med ett undantag, tyska Scorpions med ”Wind of Change”, i min egen skivsamling. Men i det fallet finns en annan brygga: Jag har i början av sextiotalet varit en av redaktörerna och bidragsgivarna till debattboken ”Förändringens vind”.

Desto mer bekanta är resten av låtarna och deras upphovsmän och artisterna som framförde dem: Björn Afzelius (”Isabelle”), Simon & Garfunkel (”Sounds of Silence”), Michael Wiehe (”Det här är mitt land” – jag har för övrigt publicerat en egen översättning av den här Woody Guthrie-låten), Frank Sinatra (”My Way”), Peter, Paul & Mary (”Leaving On a Jet Plane”), Bob Dylan (”Knocking On Heavens Door”), John Lennon & Plastic Ono Band & The Flux Fiddlers (”Imagine”), Joan Baez (”Farwell, Angelina”) och Lissie (”Go Your Own Way” av Lindsey Buckingham, känd från Fleetwood Mac).

Det här är artister och låtar som folk i min ålder är väl förtrogna med – för egen del har jag flera av artisterna i jättekollektioner i mina skivhyllor. Men den kunskapen har inte en mängd lyssnare i yngre åldrar i dag, så varför propsar inte de programansvariga på Sveriges Radio på att sommarpratarna åtminstone ska nämna artist och spelad låt vid namn?

Sonen och dottern på sommarbesök i Öregrund

13 augusti 2018 1:32 | Mat & dryck, Politik, Trädgård, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Under den här fantastiska sommaren har vi haft besök i Öregrund av både sonen och hans familj och dottern och hennes båda barn. Vi köpte huset den sommaren (1969) då Birgitta väntade Kerstin, och både hon och hennes lite yngre bror Matti tillbringade sen sommar efter sommar här – Öregrund är deras barndoms sommarland. De känner Öregrund utan och innan, även om stan förstås också har förändrats. Och de har sedan, när de hade fått egna barn, tagit med dem – i Kerstins fall Viggo och Klara, i Mattis fall Ella och Sofia – hit till barndomslandet.

Jag, i det ena fallet morfar, i det andra farfar, har inte behövt visa barnbarnen någonting, eftersom deras föräldrar kan alla besöks- och utflyktsmål och själva hittar till dem. I fallet Kerstin och hennes barn tog nu senast Kerstin och hennes barn färjan över till Gräsö och cyklade på de cyklar Birgitta hade låtit ställa i ordning en ganska lång tur där. Förra sommaren hyrde Matti och Karin och deras barn ett hus på Gräsö – farfar och farmor hämtades dit i bil, och sonen med familj var självfallet också här hos oss. Kerstin och hennes barn har både förra året och nu i år bott någon vecka hos oss här i Öregrund.

Nu i sommar hyrde Karin åt sig och Matti och barnen under en vecka ett hus i Öregrund, hyggligt nära Tallparken som har anlagd sandstrand och långgrunt vatten men också med annat inom räckhåll. Det var en ren slump att de hamnade just där, i ett hus med adressen Västerhamn 3. I en bokhylla upptäckte jag till min förvåning en guidebok från den sovjetestniska tiden, på estniska. Och det visade sig finnas mer material med anknytning till Estland i huset. Men ingenstans hittade jag något namn av estniskt ursprung.

Nå, sen unga år bor det en detektiv i mig, så väl hemma började jag leta. Snart hade jag kommit fram till att den som bor i huset sonen och hans familj under några dagar hade hyrt var ägt av Arne Ruukholm och hans fru Gunvor, han av efternamnet att döma estländare men född här i Sverige 1947, hon sannolikt svenska.

Vad jag kunde minnas hade jag aldrig träffat Arne, som, tog jag reda på, hade försörjt sig som fiskare. Ändå väckte namnet Ruukholm dunkla minnen hos mig.

Svaret hittade jag genom sökning på min egen blogg. Arnes pappa, Viktor Ruukholm (1910-1972), kom från Pärispea, en halvö i Finska viken väster om den halvö där min estniska hemby Juminda ligger. Och inte nog med det: Ruukholm den äldre transporterades från Finland till Sverige i samma båtkonvoj som vår familj och kom alltså i land i Löran (som jag och sonen, Matti, nu återsåg, när Matti i somras bjöd mig på en nostalgiresa till Juniskär med omnejd).

Och inte nog med det. Jag har för i huvudsak svensk publik hållit ett otal föredrag med rubriken ”Flykten från Estland”, som skildrar den första stora flyktingvågen till Sverige i någorlunda modern tid. När jag 2010 ombads hålla det här föredraget här i Öregrund, fanns bland åhörarna också Viktor Ruukholms hustru, alltså Arne Ruukholms mamma.

Ibland är världen liten.

Matti och hans båda små döttrar var senast här på besök dagen innan Kerstins och hennes barns väntade ankomst, som dock blev lite fördröjd av en infektion den annars nästan aldrig sjuka Kerstin råkade ut för.

Men sen kom hon och barnen, tyvärr när den eländiga båtveckan hade kommit i gång. Trots att den kallas båtvecka, står det då bilar parkerade precis överallt, och det är ett jävla liv, särskilt på nätterna.

Men Kerstin och hennes barn hittade ändå fredade badplatser på klippor före Tallparksbadet – det här är ett område som Kerstin behärskar allt sedan sin egen barndom – och de har badat jättemycket i det varma vattnet, ofta också på kvällen.

Kerstin har på Instagram publicerat en hel räcka fina färgfoton tagna under besöket här: badbilder, bilder av huset och vår trädgård, Fia-spelet från hennes barndom och så fynd, gjorda på en loppis i Norrskedika, en Jobs-duk och sex pussel.

Och så finns där en bild av det estniska surbröd hon hade bakat åt sin estniska pappa.

Gudomligt gott – jag har strax ätit upp det första brödet. Men det finns fler i frysen.

Sommar i P1 med Paul Hansen

29 juli 2018 1:17 | Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken, Varia | 2 kommentarer

Paul Hansen är fotograf; jag känner till honom via Dagens Nyheter, som han jobbar åt.

Han verkar vara rätt så fixerad vid att dokumentera krig och konflikter i världens oroshärdar. I sitt ”Sommar”-program i dag markerar han tydligt att han inte använder sin kamera för att stötta eller stämpla den ena eller den andra sidan i en militär konflikt – ställning tar han mest för barn och ungdomar som blir offer, inte så sällan dödas i den här typen av konflikter. Det här är en begriplig ståndpunkt i maktkamp och krig mellan stridande, där det är riskabelt att satsa på en part som den ädla eller rätta sidan. Men naturligtvis finns det i varje konflikt både moraliska och juridiska måttstockar att mäta med.

Lätt är det hur som helst inte att entydigt ta ställning, men han hamnar då ibland i något som liknar uppräkning, när han staplar den ena hemska gärningen på den andra.

Fast så snart han konkretiserar mer och kommer de agerande och inte minst deras offer nära, känner också vi radiolyssnare oss mer delaktiga och berörda.

Och programmet får också mer liv när Hansen närmar sig det privata, sådant som varför hans danska pappa är som han är och när han själv under en vistelse i Afghanistan blev beskjuten av peshmerga – först en kula mot huvudet och sen en i ryggen – men ändå i motsats till vad han trodde ändå överlevde.

Som författaren JR Sundsröm en gång formulerade det: ”Jag är inte dö än, sa Janne Vängman.”

Till det märkliga med det här sommarprogrammet hör att det liksom flera andra i serien också innehåller ett smärtsamt avsked från en mamma.

Men hon lever i hans bilder. säger han.

Jag är också ganska imponerad av Paul Hansens låtval. Redan det att han spelar ”Eve of Destruction” med Barry McGuire och gamla ”Befriaelsen är nära” (”Kan vi, vill vi, törs vi?”), här med Eva Fröling men känd från ”Jösses flickor”. Och så Rymdimperiet med Stry TerrariesFelrättsnettheltfelrättsnett”. Göteborgska Kapten Röd är kanske också något att hålla ögonen på.

I övrigt spelar han till exempel Bryan Adams, Avicii, Håkan Hellström, Candela, Shu-Bi-Dua och Kenta.

En sommarpratare som uppenbart lyssnar på sådan musik är själv värd att lyssna på.

Melodikrysset nummer 30 2018

28 juli 2018 23:14 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Teater, Ur dagboken, Varia | 8 kommentarer

Trots att jag var uppe jättelänge i går kväll för att komma i kapp med Sommar-recensionerna, gick jag som alltid på lördagsmorgnarna upp klockan sju för att innan det var dags för Melodikrysset ha hunnit ta mina morgonmediciner, sen raka mig, borsta tänderna och duscha och därefter äta frukost.

Det funkade, men sen tog det tid fastän krysset egentligen innehöll bara en svår fråga, den avslutande, om en amerikansk sjuttitalsgrupp vars namn jag inte mindes. Den här gruppen hette Sparks, och jag kom heller inte i håg låten som skulle leda oss till svaret, ”This Town Ain’t Big Enough For Both of Us”.

Men dess förinnan hade jag haft problem också med några andra frågor av den typ Anders Eldeman numera stoppar in i krysset, två saker som inte har med varann att göra som delar av samma fråga. Det är allmänt ett oskick, särskilt för dem som i likhet med mig ser dåligt och därför skriver fumligt – själv tappar jag av det här skälet ledtrådar och hinner inte anteckna allt Eldeman säger. I dag hände det också flera gånger att jag i min kladd angav fel ställen i krysset för svaren.

Den första av dem började med ”34an” (i original ”This Old House”), som i Sverige blev en jättesuccé i Per Myrbergs tappning – hans version låg på Svensktoppen i 39 veckor 1964-1965. Huset i sången benämns där kåk. Den hade Eldeman parat ihop med en instrumentalversion av ”The Nightingale Sang In Berkeley Square”, så svaret på den andra delen av dubbelfrågan blev näktergal.

Barnvisan vi hörde i en annan sådan fråga var ”Min hatt den har tre kanter” (i tyskt original från 1886 ”Mein Hut, der hat drei Ecken”), en sång som vi sjöng under min folkskoletid. Här hade den parats ihop med ”My Way”, en låt vi framför allt minns i Frank Sinatras insjungning, fast här hörde vi en instrumentalversion.

Det här krysset innehöll också mer normala dubbelfrågor.

”Our Last Summer” skrevs och sjöngs in av ABBA 1980. ”Mamma Mia!” kom redan 1973 och fanns sedan med i filmen med samma namn 2008, och där förekom även ”Our Last Summer”.

Bette Midler finns i min skivsamling, men i dag fick vi höra ”The Rose (1979) med Acker Bilk. Men jag fick googla för att få fram vem som skrev den här låten: Amanda McBoom.

Både Astrid Lindrens berättelser om Emil i Lönneberga och filmatiseringarna, till exempel ”Emil och griseknoen” från 1973, finns i mitt bibliotek respektive filmotek, och jag vet att Lindgren i filmerna ofta har blivit tonsatt av Georg Riedel. I dag fick vi höra ”Idas sommarvisa” med The Spacemen, men nog är den bättre i original. ”Du ska inte tro det blir sommar”, sjunger lilla Ida.

Fast det betyder inte att det inte också går att göra hörvärda nytolkningar. Ett exempel fick vi i dag, Christer Karlbergs nytolkning 2001 av Evert Taubes klassiker från 1938, ”Tango i Nizza”.

Därifrån kan steget synas långt till Ozzy Osbourne med ”Bark At the Moon” (1983), men den här sortens kontraster är ju en del av charmen med Melodikrysset.

Det här krysset startade med Celine Dion och ”My Heart Will Go On” ur ”Titanic” från 1997. Kan inte krysslösarna allt om den här filmn vid det här laget?

Likaså bör väl ”America” ur Leonard Bernsteins ”West Side Story” från 1957 vara välkänd bland krysslösarna.

Själv tyckte jag det var roligt att åter få höra något med en av min ungdoms schlagersångerskor, Tory Bernhards. Tyskan Lale Andersen har jag tidigare skrivit om, men jag måste tillstå, att jag hade lite svårt att komma i håg både den tyska originaltiteln, ”Einmal sehen wir uns wieder”, och den svenska översättningen ”En gång ska vi åter mötas”, båda utgivna 1957.

Kvar då att redovisa är veckans melodifestivalare, Molly Sandéns bidrag 2009, ”Så vill stjärnorna”. Fast här skulle vi ange sångerskans namn i form av initialer: MS.

Och så en av busringningarna i Hassan – här ringde Fredrik Lindström SL och berättade att kompisar hade snott 56ans buss och gett den i present till honom.

Nu är klockan redan mycket, men jag har kvar att skriva om dagens ”Sommar”.

Sommar i P1 med Maria Westerberg

21 juli 2018 1:03 | Media, Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken, Varia | 5 kommentarer

Om Maria Westerberg, dagens värd för ”Sommar”, vet jag inget utöver det lilla jag har läst i radions presentation av henne. Hon är femti år men har varit konstnär i tretti, kåsör i ”Naturmorgon” i TV, ett program jag inte ser, och kåsör i Nya Wermlands-Tidningen som inte finns i områden jag bor eller har arbetat i.

Men tillnamnet ”Vildhjärta” låter vackert. Och hur försörjer man sig på träbitar man hittar i skogen?

Det här gör mig tillräckligt nyfiken för att lyssna.

Men att i ordets vanliga mening referera hennes sommarprogram går inte trots att jag är gammal journalist och just därför har lärt mig att föra anteckningar om det folk säger.

Mitt referat, för det finns ett sådant, består av en rad nyckelmeningar och signalord: Även när hon under sina skogsvandringar följer samma vanliga väg, hittar hon varje gång något nytt. Hon lockas att ta upp ett fallet löv, och sen ett till och sen ett till. Hon passerar storstenen. Nu går hon genom nötkråkans rike. Rätt som det är hittar hon en björkklyka, som det kanske kan bli något av. Annat är helt vanligt: hjortron, skvattram, harsyra – många lyssnare vet säkert inte vad harsyra är, men jag har ätit det många gånger. Trattkantareller också för att ta något annat hon nämner.

Och så filosoferar hon, använder aforistiska meningar.

Men någonstans i henne finns en gräns, en vägran att anpassa sig. Till och med med följden att hon är beredd att bryta eller pausa mänskliga kontakter. Någon stor vänkrets verkar hon inte ha. Hon värnar sig själv och sitt fria skapande. Miljöaktivist är hon också.

Vad lyssnar då en person av hennes typ på?

Till min glädje börjar hon med Lisa Ekdahl och ”Sakta, sakta”, och sen följer även Joni Mitchell och ”Big Yellow Taxi”.

Sin lust att handla efter eget huvud markerar hon med ”Du käre lille snickaerbo” ur filmatiseringen av Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga.

Men hon spelar också ett par tonsättningar av egna verk, spelade och sjungna av maken Johannes Söderqvist plus Frida Granström, som tillsammans kallar sig Hemjord (!). Särskilt ”Ett skri” är värd att lyssna på.

Sommar i P1 med Arne Ljungqvist

10 juli 2018 0:54 | Media, Musik, Ur dagboken, Varia | 2 kommentarer

När jag läste att dagens Sommar-pratare, Arne Ljungqvist, har sin bakgrund i idrottsvärlden – blev jag orolig. En mängd sommarpratare under tidigare år med bakgrund inom idrotten har varit insnöade på att prata om sina erfarenheter och prestationer, och eftersom jag själv inte är ett skvatt intresserad av sådana, inte ens någonsin brukar kasta ens ett öga på sportsidorna i de tre morgontidningar vi prenumererar på. När det gäller kvällstidningarna, ser jag det som en fördel att man kan lyfta ur sportbilagorna och kasta dem i närmsta papperskorg.

Nu visade det sig dock att dagens sommarpratare, alltså Arne Ljungqvist, som bland annat har varit ledare för Svenska friidrottsförbundet och arbetat för IOK, trots lite för många årtal och detaljer var nästan obrutet intressant att lyssna på. Men idrottsälskarna måste förstås, också de, få sitt.

Många idrottsutövare och andra aktivister på området, till exempel i USA, Sovjetunionen, forna Östtyskland, Österrike, ja även Sverige – till och med jag känner till fallen Ricky Bruch och Linda Haglund – har försvarat användningen av anabola stereoider. Och lättare att lösa de här missbruksproblemen i sportvärlden har det ju inte blivit i en tid då människor, inte bara idrottare, byter kön.

Det här missbruket och fusket har alltså aktivt försvarats av stora delar av idrottsvärlden med argumentet att alla andra ju också gör så här. Och de många idrottare som själva har dopat sig, även när man i land efter land införde förbud eller åtminstone restriktioner mot anabola stereoider. Men det senare hindrade inte framträdande företrädare för de fuskande länderna att ge falska bilder både av sin egen inställning och av praxis. En av hycklarna, i hans fall i samband med OS i Sotji, var Vladimir Putin, vilket inte förvånar mig det minsta. Men sen har ju många av de ryska medaljörerna ändå avslöjats och blivit av med sina medaljer.

Och förtjänsten av att så mycket har avslöjats och av att dopingen inte längre är så accepterad är alltså till mycket stor del en persons, Arne Ljungqvists.

Ljungqvist kan, trots eller möjligen på grund av sin ålder, även när det gäller musiken göra ett mycket hörvärt sommarprogram. Han lyckas till och med med att i själva programmet väva in upplysningar om vad det är han spelar, eftersom låtvalet är styrt av det han berättar.

Bland de låtar han spelar finns riktiga pärlor, sådana som John Denver med ”Annies Song” och ”Can Anyone Explain” med Ella Fitzgerald och Louis Armstrong,ja även hans barnbarn Evaveronica med ”Things I Never Do”.

Men låtlistan omfattar också andra artister, värda att nämna, till exempel Barbro Hörberg, Ted Gärdestad, Lionel Ritchie.

Och sist vill jag nämna att Ljungqvist avslutade sitt sommarprogram med en Evert Taube-klassiker, ”Vals i Furusund”, i dag i Sven-Bertil Taubes tappning – Arne Ljungqvist har sommarställe i Furusund.

Så gjorde också min hustru, Birgitta Dahl, när hon 1997 gjorde ”Sommar”. Fast den gången knöt hon Taubes text till Öregrund där vi fortfarande har vårt sommarviste:

Jag minns en stund i Furusund när skymningen föll på.
Vi kom på kryss från Öregrund i Ålandshavet blå
.”

Sommar i P1 med Jesper Waldersten

8 juli 2018 2:26 | Konst & museum, Media, Musik, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Trots att vi har prenumeration på Dagens Nyheter, har jag inte den vägen lärt mig känna igen Jesper Walderstens bilder. Första gången jag blev medveten om hans stil var när jaAstrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta”, men egentligen förstår jag inte, varför Ilon Wiklands klassiska illustrationer – målgruppen är främst barn i åldrarna 6-9 år – måste ersättas av något så modernistiskt, illustrationer som yngre läsare inte kommer att förstå.

För egen del är jag bland annat före detta kulturpolitiker och har verkligen inget mot konstnärer av Walderstens typ. Men att man är en skicklig och intressant konstnär betyder inte automtiskt att man kan göra radioprogram av ”Sommar”s typ. Jag har lyssnat på ”Sommar” sen programmets begynnelse, och jag vill påminna även redaktionen om att ambitionen var att göra ett program, ”lättlyssnat för er på badstranden, i hängmattan och på vägarna”. Sveriges Radio får gärna göra och sända hur smala program som helst, men det betyder ju inte att ”Sommar” som målgrupp ska ha den publik dagens program var riktat till, sådana som till exempel jag själv.

Jag har lyssnat på ”Sommar” ända sen starten och under de senare åren också skrivit – jag är gammal journalist – recensioner, som har hamnat högt upp på Google, men ”Sommar” är väl främst tänkt, var det åtminstone i början, för ett brett skikt av vanliga radiolyssnare – även de måste ju få program de frivilligt lyssnar på.

När jag skriver om sommarprogrammen anstränger jag mig att ge en förhoppningsvis rättvis bild av innehållet, även om jag också redovisar mina egna invändningar. Men för första gången klarar jag inte att prestera något sådant. Inte för att jag inte begriper Jesper Waldersten – jag har för egen del också utbyte av det han säger. Men för att det han säger består av myriader av abstraktioner i skilda ämnen. Visserligen innehåller dagens ”Sommar” en del aforistiska utsagor av typen ”90 procent av konstverket är övning, 10 procent resultat”, men det räcker inte att bryta ny mark – man måste också placera utsagor av den här typen i ett sammanhang.

Eftersom jag för egen del lyssnar på musik av ganska olika slag – allt från klassisk musik, visor och jazz till schlager, pop och annan populärmusik – gillar jag egentligen inte att det sommarpratarna oftast väljer att bara spela det de själva är insnöade på.

Så jag gillade att det fanns en viss spridning i Jesper Walderstens musikval: Luiz Bonfa, Ane Brun (jag har hört henne live och har skivor med henne), Bryan Ferry, Pink Floyd och Hans Alfredson och Tage Danielsson med ”KDSare Malte Lindeman” – jag har faktiskt en hel box med deras Lindeman-nummer.

Men det fanns mycket mer som spelades som jag inte kände till och gärna hade fått presenterat för mig i anslutning till att låtarna spelades. Och naturligtvis väcks min nyfikenhet av att Olafur Arnalds, av namnet att döma en islänning, förekommer två gånger.

Sommar i P1 med Katarina Wennstam

7 juli 2018 1:39 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken, Varia | 1 kommentar

Jag har alltid sympatiserat med Katarina Wennstam i hennes kritik av mäns sexuella våld mot kvinnor. Jag kom själv tidigt att engagera mig för jämställdhet, kom också att i Socialdemokraternas och LOs jämlikhetsgrupp, som leddes av Alva Myrdal, i boken ”Jämlikhet” från 1969 skriva kapitlet om jämställdhet mellan män och kvinnor.

Vad vi, den tidens unga radikaler, försummade var att se och skriva om mäns sexuella våld mot kvinnor, vilket inte betyder att jag själv skulle ha accepterat ett sådant beteende. Så jag tyckte att radiojournalisten Katarina Wennstam gjorde en mycket berömvärd insats, när hon skrev och publicerade sin bok i ämnet. Hon möttes dessutom av ett för mig förbluffande motstånd, förstås av en mängd män, som bildade front mot henne. Och nu senast har #metoo och den så kallade kulturprofilens sexuella övergrepp mot kvinnor bekräftat, att den här kampen ännu inte slutgiltigt är vunnen.

För den som i årtionden har följt och deltagit i debatten om hur kvinnor har pressats till underordning innehöll huvuddelen av Katarina Wennstam”Sommar” inte något nytt. Synd bara att det budskap hon framförde tydligen måste upprepas, men programmet hade ju inte adress till människor med mina åsikter.

Att också tjejer/kvinnor med gillande tänker på sex gör dem varken till horor eller berättigar killar/män till att bete sig som svin, till och med använda psykiskt eller fysiskt våld. Till Katarina Wennstrands iakttagelser, värda att citera, hör också att det man förr hittade som klotter på offentliga toaletter numera skrivs med hjälp av datorer och publiceras på internet – världen har inte i alla avseenden utvecklats till det bättre. Och det finns en tystnadskultur, blottlagd bland annat genom kampanjen ”Tystnad – tagning”.

Slutligen: Det var bra att Wennstrand också vidgade sitt Sommar-perspektiv till det mer privata, till exempel barndomen.

Hennes ”Sommar” innehåller många artister och låtar som också jag känner till eller har i min egen stora skivsamling.

I den senare hittar man bland annat Giacomo Puccini (”La Boheme”), Monica Zetterlund (”Donna Juanita”), Etta James och First Aid Kit.

Och det är klart att jag också har hört Tom Jones och Adèle – hur skulle jag klara Melodikrysset utan att känna till Adèle?

Men det är klart att Wennstam också spelade låtar, som av olika anledningar tidigare inte har nått just mina öron. Alltså fortsätter jag att banna redaktionen för ”Sommar” för dess programmatiska hållning att inte få sommarprataren att kort säga, vad vederbörande spelade.

Sommar i P1 med Leopoldo Méndez

6 juli 2018 0:08 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Det nästan enda jag vet om Leopoldo Méndez är att han med viss framgång tävlade i Melodifestivalen 2002 med ”Adrenaline”.

Om honom själv vet jag inte särskilt mycket, men han är född 1975 och kom hit 1986 från Chile. Kuppen i Chile ägde rum 1973 och omsvängningen kom 1990, så pappans oväntade sonderingsresa till Sverige kan i och för sig ha haft diktaturen som bakgrund men hade också omsorgen om familjen som bakgrund. I sitt ”Sommar” i dag berättade Méndez om farbrödernas kriminalitet och drogmissbruk.

Men Méndez’ berättelse i ”Sommar” om sitt liv var inte helt lätt att följa, vilket faktiskt som bakgrund kan ha hans eget fullkomligt vettlösa bruk av alkohol. Till det senare bidrog säkert det han berättade om en faster hemma i Chile: Hon blev mördad med slag mot bakhuvudet med ett järnrör, och Leopoldo sörjde henne fullkomligt gränslöst och dövade sig med sprit, vilket bland annat ledde till skilsmässa. Men när han tävlade i Melodifestivalen, hade han efter behandling lyckats bli kvitt sitt beroende och har därefter, vad jag förstår, hållit sig till en drogfri livsföring.

Han berättade också en del annat i sitt sommarprogram, till exempel om de svenska bussarna som kom i utsatt tid till hållplatsen och att man måste ta av skorna när man gick in.

Till slut fick den här familjen uppehållstillstånd i Sverige.

Men Méndez’ berättelse i ”Sommar” innehöll också märkliga sidosprång, som till exempel historien om hur han 2011 kandiderade till posten som borgmästare i Valparaiso och kom trea.

Méndez’val av låtar i programmet rymmer hela tre egna.

Av dem han i övrigt spelar känner jag egentligen bara till The Doors, Pink Floyd och Frank Sinatra (”Fly Me To the Moon”).

Sinatra känns verkligen som en mycket udda figur i Méndez’ låtlista. Ska jag vara ärlig innehåller den senare nästan ingen musik jag någonsin har lyssnat på. Det är inte menat som något omdöme, men nog hade det i dag hjälpt åtminstone mig, om han hade nämnt artisterna och deras sångnummer.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^