Eliza, rebellen

George Bernhard Shaw (1856-1950) var en irländsk författare, dock under sin verksamma tid bosatt i Storbritannien. Han fick nobelpriset i litteratur 1925 – skänkte för övrigt prispengarna till en fond för ökade kulturella förbindelser mellan Sverige och Storbritannien – och hör verkligen inte till de nobelprisade författare, vars verk har fallit i glömska.

Musikalen ”My Fair Lady” (1956) av Frederick Loewe (musik) och Alan Jay Lerner (text) såg jag hösten 1959 (det svenska premiäråret) på Oscars i Stockholm med Ulla Sallert och Jarl Kulle i de ledande rollerna som Eliza Doolittle respektive Henry Higgins.

Det var en i många avseenden oerhört stark föreställning, men det fanns också möjlighet att konstatera, att dess handling inte är riktigt identisk med den i George Bernhard Shaws original, teaterpjäsen ”Pygmalion”, skriven 1913 och med urpremiär i Wien samma år; i London gick den upp 1914. Framför allt är slutet i Shaws ”Pygmalion” inte särskilt rosen- eller ska vi säga violskimrande. Det kunde man konstatera eftersom Shaws pjäs gavs som radioteater den 4 februari 1960 i en lång serie shawpjäser som gick hösten 1950 och våren 1960, mitt första läsår i Uppsala.

Jag har alla de här pjäserna i tryck, utgivna av Sveriges radio, dessutom också Herbert Grevenius´ i anslutning till radioserien utgivna bok ”Shaw – rebellen” (Sveriges radio, 1959).´Översättningen av pjäsen har gjorts av Bengt Anderberg. Det här häftet har också den stora fördelen att innehålla ett efterord av George Bernhard Shaw själv, där han mycket tydligt tolkar pjäsens innehåll och tendens.

”Pygmalion” är till formen till stor del en komedi – också uppsalapubliken vid premiären i lördags eftermiddag skrattade och applåderade – men den blottlägger obarmhärtigt klassamhället, och dess tendens är socialistisk – Shaw var på sin tid en mycket engagerad socialist, labouranhängare och mycket aktiv i Fabian Society.

Grundhandlingen är den här: Den något excentriske språkprofessorn Henry Higgins (på Uppsala stadsteater utmärkt spelad av Aksel Morisse) föresätter sig att språkligt lyfta blomsterförsäljerskan Eliza Doolitle (Linda Kulle) till sin egna samhällsklass’ nivå. Deras talövningar roar publiken, även mig – men möjligen tycker jag att Linda Kulle inte riktigt har hittat rätt uttryck för den cockneydialekt, som är Elizas ursprungliga språk. Men annars spelar hon mycket bra, inte minst i trots- och upprorsscenerna i andra akten, och det är faktiskt också lite kul att just hon, med tanke på hennes fars roll i ”My Fair Lady”, har fått den här rollen.

Christer Olsson gör med den äran Elizas far, Mr Doolittle, som kommer sig upp utan att först genomgå Elizas polityrprucedur. Övriga skådespelare gör också de utmärkt ifrån sig, men de roller de har i pjäsen tillåter dem inte att få samma plats i rampljuset. Och unge Freddy (Peter Viitanen) har ju i den här pjäsen rollen av att vara underlägsen både Eliza och Higgins – det faktum att Eliza på slutet väljer honom har ju nämligen sin bakgrund både i att professor Higgins har attityden att hon i sin nya skepnad till slut ändå är hans verk och i att hon inser, att ett äktenskap mellan dem skulle vara liktydigt med en livslång kraftmätning.

Den här klassgrundade motsättningen med alla sina gräl och alla sina kastade tofflor skrattar vi i publiken hjärtligt åt – men Shaws uppsåt är allvarligare: att få oss att se klasskillnadernas grin mot oss.

Nämnas bör också några andra saker.

Ulla Roseen har gjort en nyöversättning av ”Pygmalion” som flyter mycket fint.

Lucy Pitman-Wallace’s regi förtjänar beröm, och jag vill också ge en särskild eloge både till henne och Jessica Curtis, ansvarig för scenografi och kostym, för att de har brutit mot oskicket att försöka modernisera handling och miljö – det här är London på 1910-talet, och det gör inte den här pjäsen mindre aktuell. Scenlösningarna är också fyndiga.

Uppsala stadsteater kan!

* * *

Eftersom det här var en eftermiddagsföreställning, åt vi lunch i Teatercaféet: var sin riktigt god räklandgång och till det för min del grönt te.

När vi sedan kom hem, bjöd hustrun på kall rostbiff med tillbehör.

När ska konsumentkooperationen komma tillbaka till sin forna styrka och mångfald?

Konsumentkooperationen fanns under min uppväxttid på 1950-talet närvarande överallt, växte också på olika områden – hade, bland annat i USA, lärt sig moderna grepp och levde med i tidens våg. Bland annat var kooperationen tidigt brett ute med snabbköpen, som fick gamla tiders lanthandlar med disk att te sig urmodiga.

I min gamla skolstad Sundsvall fanns det inte bara konsumbutiker för livsmedel; Konsum hade också en självservering, där många skolungdomar åt, en blomsterhandel och ett mycket modernt café med ett stort utbud av tidskrifter, kallat Cafeteria rätt och slätt. 1959 öppnades det stora Forum-varuhuset vid Stora torget, ett helt köpkvarter med bland annat bokhandel, restaurang och stor livsmedelshall mot åsidan, där det fanns en stor parkering. Dit åkte mina föräldrar och deras hyresvärd Kjell Nordin regelbundet och handlade.

I dag finns nästan ingenting av det här kvar. Konsumhallarna i Njurunda och Kvissleby, där mina föräldar och Kjell också handlade, är nedlagda, och i hela gamla Njurunda kommun, numera en del av Sundsvall, finns inte en enda konsumbutik. Också inne i det ursprungliga Sundsvall är det glest när det gäller konsumbutiker – kooperationen finns i huvudsak i form av varuhus på andra sidan om stan än där jag en gång bodde. Jag behöver väl inte nämna, att allt det där kooperativa jag minns från stadens centrum på 1950-talet i dag är väck. Varuhuset Forum stängdes 1995.

Också från Uppsala, dit jag flyttade som student, och Stockholm, där jag sen kom att arbeta, minns jag en livskraftig och inte minst mångförgrenad konsumentkooperation: centrumvaruhus, egna klädbutiker, egen järnhandel (John Wall ägdes på den tiden av Konsum), restauranger allt från bricklunchställen till finrestauranger som Wallonen och Gondolen, egen radio/TV-kedja, egna skobutiker (förr Skokonsum, senare Wedins), egna leksaksaffärer (Stor och Liten), hygienartiklar och skönhetsmedel (Kicks, numera sålt till Åhléns), Guldfynd och så vidare.

Antalet kooperativa livsmedelsbutiker har starkt reducerats, av kända skäl. Butiksnätet var anpassat för en tid utan massbilism, och de små och tätt utspridda enheterna kunde i längden inte konkurrerara med köpladorna i städernas utkanter.

Och eftersom KF reagerade för långsamt och dessutom i det här fallet fördröjdes av medlemsdemokratin, ledde de till slut nödvändiga ingreppen till panikåtgärder: för att klara ekonomin tvingades man sälja av praktiskt taget alla specialvarukedjor, men inte ens det räckte – pengarna räckte ändå inte till alla de nyinvesteringar som skulle ha fordrats för att ge konsumentkooperationen en ny och mer ändamålsenlig struktur och återge den dess forna styrka. Och då hade ändå också all tillverkning i egen regi – ett ämne som det finns anledning att separat återkomma till – sålts.

Nu verkar ändå nya vindar blåsa.

Det tillkommer nya stora och välförsedda livsmedelshallar här och var. I Uppsala har vi till exempel fått ett nytt stort Coop Konsum vid en av Uppsalas centrala knutpunkter, Uppsala C, där det dagligen passerar stora folkströmmar på väg till och från jobbet.

Hade jag något med KFs planering att göra, skulle jag nog också ta mig en allvarlig funderare över om man inte, i den ena eller den andra formen – skulle kunna återupprätta kooperationens cityvaruhus. Åhléns har ju visat, att varuhus av den gamla sorten kan överleva i city, men också som skal för lämplig egendriven fackhandel borde de ha en framtid.

KF äger sedan länge Akademibokhandeln och har nu – detta eftersom de båda kedjorna i de allra flesta fall har butiker på skilda orter – fått Konkurrensverkets tillstånd att köpa även majoriteten i Bokia, och bokhandlar behöver centrala placeringar i stadskärnor med stor kundgenomströmning.

Nyligen har konsumentkooperationen – egentligen den i Stockholm – köpt en betydande minoritetsandel i fyra klädföretag, och Med Mera-kortet gäller numera i Polarn O. Pyret, JC Jeans Company, Brothers och Sisters. Det här gör att det vore ganska naturligt att ge de här butikerna plats i egna centralt belägna cityvaruhus.

Om inte de ekonomiska omständigheterna hade varit som de hade varit, borde KF kanske aldrig ha släppt hela ägandet i de fackhandelskedjor man en gång helägde men sedan tvingades sälja – se ovan.

Nu lönar det sig föga att gråta över spilld mjölk, och KFs tillgängliga medel måste ju i första hand användas för att återupprätta ett större och på sikt livskraftigt butiksnät på livsmedelssidan. Dock undrar jag om inte KFs organisation här är ett hinder: Kan man till exempel från Umeå, där ledningen för Konsum i Västerbotten, Jämtland, Ångermanland och Medelpad i dag finns, verkligen göra adekvata bedömningar av var någonstans i ett område söder om Sundsvall det är lämpligt att placera en ny konsumhall?

Men om tillfälle erbjuds, skulle det ju gagna medlemsnyttan, om fler grenar av handeln kunde knytas till Med Mera-kortet. Läget, frmför allt KFs ekonmiska läge, talar ju inte för att man nu skulle köpa 100 procent av någon fackhandelskedja, men ett delägnde, som sedan eventuellt kunde bli lite större, skulle ju faktiskt kunna locka ägare av privata fristående handelskedjor att med hjälp av en liten Med Mera-rabatt kunde dra till sig en stor grupp kunder.

Närmast till hands ligger skobutiker, fler klädbutiker med bredare sortiment (åter en ägarandel I Kapp-Ahl?) samt radio- och TV. KF äger för övrigt redan en minoritetsandel i apotekskedjan Kronans Droghandel, som även den behöver bra och tillgängliga citylägen.

Läsandets glädje

Jag lärde mig läsa vid mycket tidig ålder, när jag var tre år. Det var inte resultatet av någon drill från mina föräldrars sida. Det gick så till att jag, nyfiken som jag var, frågade om bokstäverna; den som framför allt råkade ut för mitt bokstavsfrågande var en vän till familjen, en man som ofta på kvällarna var hemma hos oss på Tabani – gården hette så – i den lilla kustbyn Juminda i Estland. Och plötsligt en kväll såg jag sammanhanget mellan bokstäverna, kunde lägga ihop dem till ord. Jag lärde mig således först läsa på estniska, vilket nog underlättade saken, eftersom estniskan skrivs på ett mycket ljudenligt sätt.

När jag något senare – jag var sex år då – i februari 1944 tillsammans med mina föräldrar, en lillebror och ytterligare en lillebror på väg lämnade Estland, hade jag med min käraste ägodel, en bok. Jag bar själv den här boken i ett emaljerat tvättfat ner till pappas båt, den som en stormig natt bar oss över Finska viken till Finland.

Boken följde med, i samma båt, när vi åtta månader senare skulle vidare till Sverige. Tyvärr blev den kvar i båten under den period när vi själva vistades i flyktingläger i Härnösand, och när vi kom tillbaka till Njurunda söder om Sundsvall, där vi hade kommit i land (i ett fiskeläge som heter Lörudden eller Löran), hade någon tagit min kära bok.

Jag lärde mig ganska snart svenska, och det dröjde inte heller länge förrän jag började läsa allt jag kom över – jag minns att jag tog mig igenom hela min nya läsebok, Elsa Beskows och Herman Siegwalds ”Vill du läsa? Del 1″, den första eftermiddagen jag kom hem med den från skolan. I skolan fick jag snart tillstånd att ur skolbiblioteket låna dubbelt så många böcker per vecka som man egentligen fick, och dessutom bytte jag under veckan böcker med en annan läshungnrig pojke – jag läste länge minst en bok per dag. Jag läste också massor av annat, tämligen osorterat. I Hemmets Veckotidning, som min mamma köpte i Nilssons kiosk, läste jag inte bara serierna utan också novellerna. Jag läste och samlade på Alibi-magasinet, Äventyrsmagasinet och Detektivmagasinet – en källa för fynd var de pappersinsamlingar skolan anordnade: insamlade tidningsbuntar vittjades trots förbud på åtråvärt innehåll. Tidningar som Levande Livet, Lektyr – det här var före porrperidoen – och Tidsfördriv lånades ut grabbar emellan, och när vi blev tillräckligt gamla, började vi också låna porrtidningar av varann.

Också mitt eget lilla bibliotek växte. Mamma var bokälskare och såg till att det bland mina födelsedagspresenter och julklappar alltid – jag minns ett enda undantag, och den gången grät jag på julafton – fanns en bok. Även jag själv köpte böcker när jag hade lite pengar. Till det jag, mest av en slump (jag hade köpt boken i Nilssons kiosk) läste vid mycket tidig ålder var Fjodor Dostojevskijs ”Vita nätter”. Aningen lättare var det att ta till sig Jan Fridegårds vikingaepos om trälen Holme.

Fridegårds trilogi från vikingatiden kom ut i serien FiBs Folkböcker, som jag kom i kontakt med genom att börja sälja Folket i Bild i Juniskär med omnejd. FiB-ombud blev jag först för att tjäna pengar, men det här uppdraget ledde till att jag själv började läsa tidningen också, och den blev ett av mina universitet. Jag började se på samhället i skenet av den radikala socialdemokrati som präglade tidningens innehåll, läste novellerna och följetongerna och började snart också sälja (och själv läsa) folkböckerna, många av dem skrivna av de stora svenska arbetarförfattarna, inte bara Jan Fridegård utan också Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg, Moa Martinson, Folke Fridell och andra. Fridells ”Tack för mig, grottekvarn” blev förresten något av en politisk väckarklocka för mig. Den var en omskakande läsupplevelse, och när jag hade läst den, gick jag i mitt livs första Första maj-tåg.

Jag har alltid läst och läser fortfarande dagligen skönlitteratur, och som tur är har jag en hustru som också är bokälskare – annars skulle jag inte kunna ha ett hem där rum efter rum från golv till tak är fyllda av böcker.

Vårt samlade bokbestånd omfattade för nu ganska många år sen uppskattningsvis cirka 11 000 band – jag gjorde en beräkning som baserade sig på vad som gick in på ett antal genomsnittshyllor och multiplicerade sedan vad som antogs gå in på en hyllmeter med antalet sådana i samtliga bokhyllor i lägenheten i Uppsala och i sommarhuset i Öregrund.

De här bokhyllorna innehåller romaner, lyrik, deckare, riktigt läsvärda barn- och ungdomsböcker, samhällslitteratur (politik, ideologi med tonvikt på demokratisk socialism, feminism/jämställdhet, historia, statsvetenskap, memoarer, biografier, sociologi, u-landslitteratur med mera, även en avdelning med lokalhistoria), kokböcker (flera hyllmeter i köket i Uppsala samt i Öregrund), trädgårdsböcker (i Öregrund, där trådgården finns), litteraturhistoria, konsthistoria samt böcker om musik/sångböcker. Det här biblioteket har inte blivit mindre med åren.

Jag började tänka på det här när jag i Kjell Erikssons ”Simma i mörker” bland annat läste att han genom åren har ägt cirka 200 hyllmeter böcker. Hans vagabondliv har gjort det omöjligt för honom att behålla ett stort bibliotek, och när han nu bor växelvis i Brasilien och Spanien och måste förvara resterna av sitt svenska liv i ett hyresförråd, har han tvingats krympa sitt bibliotek till ett par meter böcker, däribland en handfull trädgårdsböcker av urspungligen fyra hyllmeter trädgårdslitteratur.

Något sådant skulle jag aldrig klara.

Melodikrysset nummer 49 2012

Dagens kryss avslutades med den, tror jag, lättaste frågan hittills i kryssets historia. Vi hörde Loreens vinnarlåt i årets melodifestival och Eurovision Song Contest, ”Euphoria”. Ur den svenska programtiteln skulle vi klara att extrahera ordet melodi.

Och så sent som i går kväll såg jag och många andra ”På spåret” i TV. I går tog oss Kristian Luuk, estländare liksom jag, bland annat med till Tallinn, där jag förstås har varit ett otal gånger. I krysset skulle vi dock veta vem som har komponerat signaturmelodin till programmet, ”Jernbanegaloppen”: dansken Hans Christian Lumbye. Fast numera störs jag ibland av att resorna till det sökta slutmålet inte längre företas med järnväg, eftersom ju då den dubbla associationen i programtiteln går förlorad.

Från en TV-serie, en brittisk sådan, hade också huvudfiguren i en annan fråga hämtats. TV-signaturer fastnar nästan aldrig i mitt musikminne, men jag har ju läst alla Sir Arthur Conan Doyle’s böcker om Sherlock Holmes och vet att han sällan ses utan pipan.

Sherlock Holmes har jag sett i olika filmatiseringar, däremot inte den svenska filmen ”PS Sista sommaren” från 1988. Tone Norum och Tommy Nilsson gjorde låten i den, ”Allt som jag känner”, redan 1987, men den blev riktigt stor året därpå, då den bland annat låg på Svensktoppen i 35 veckor.

En annan av dagens ljudillustrationer, ”Köp hjärtan”, ingick i flera filmer från 1930- och 1940-talen. Här måste man dock – som jag – också minnas texten: ”så är mitt namnanrop: Jag älskar dig”.

Också Nils Pernes och Sven Paddocks ”Världen är full av violer” har förekommit i film, faktiskt flera sådana, men först i ”Gröna hissen” (1944). Som Anders Eldeman antydde hade den en revyförlaga.

På musikalscenerna hör Andrew Lloyd Webbers och Tim Rices ”Evita” hemma. Jag antar att fler än jag tyckte att det var ganska lätt att identifiera ”Don’t Cry For Me, Argentina”.

”Drutten och Gena”, även kallad ”Drutten och krokodilen”, sändes i svensk TV 1973-1988, och eftersom jag på den tiden hade barn i rätt åldrar, har jag sett ganska mycket av den här serien med rysk förlaga. Hur bekant är den för dagens barn?

Evert Taube är jag väl förtrogen med – jag har allt av honom på skiva. Hans ”Nocturne” från 1966, som börjar ”Sov på min arm”, har jag rent av återgett här på bloggen – se ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Monica Zetterlund har jag också allt av på skiva. Jag har mött henne personligen, och jag har hört henne både på revyscen och på socialdemokratiska valmöten. Hon var en underbar artist, så också i ”Under vinrankan”, som vi fick höra i dag.

Jag har också allt med Aston Reymers Rivaler, ett band med ett suveränt gung. De skrev en del stockholmsanknutet material, till exempel ”Stockholms ström”, och jag har hört dem spela live på Sergels torg, utan entréavgift. Sergels torg formligen gungade; många i publiken dansade till musiken.

Det där smittsamma gunget finns också i ”Upside Down” med Diana Ross, som får avsluta dagens redovisning.

Nu ska jag ha lite paus, men senare i dag ska jag gå på 110-tioårsjubileum: Laboremus, min gamla socialdemokratiska förening från studenttiden, existerar fortfarande och lever ett mycket vitalt liv vid denna höga ålder.

En murvels minnen

Jag gissar att många känner till Björn Kumm, framför allt genom hans mångåriga medarbetarskap i radio, förr också TV, eller genom hans artiklar under årtionden i fackförbundspress och tidigare även Aftonbladet. För att friska upp ert minne: till hans legendariska journalistbedrifter hör att han 1966 i Aftonbladet avslöjade Säpos åsiktsregistrering och i radio i mitten av 1980-talet avslöjade Bofors’ vapensmuggling till diverse diktaturer, som formellt var uteslutna som mål för svensk vapenexport. Till Björn Kumms journalistiska landmärken hör också att han 1967 fanns närvarande när den dödade Che Guevara låg lik i Bolivia och då fotograferade den döde gerillaledaren.

Mina och Björns vägar korsades tidigare och av helt andra skäl. När jag 1960 blev aktiv i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus i Uppsala och strax därefter föreningens ordförande, blev jag, bland annat genom förmedling av Björn Kumms far, journalisten Evert Kumm, bekant med Anna-Greta Leijon, som också hon snart blev aktiv i Socialdemokratiska studentförbundet; dessutom hade vi en kort romans.

Genom henne fick jag en stor vänkrets av likaledes radikala studenter som alla bodde på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem på Sturegatan 12, bland dem Hans O Sjöström, i Björns bok nämnd i egenskap av, senare, ledarskribent i Aftonbladet, Björns yngre bror Gunnar och inte minst Birgitta Dahl (då Kettner), hon som skulle komma att bli min hustru. (I fråga om henne har den annars minutiöst faktakollande Björn Kumm faktiskt gjort en liten miss: hon har aldrig varit energi- och näringsminister, däremot i omgångar energiminister, miljö- och energiminister samt avslutningsvis miljöminister. Däremot är det både korrekt och roligt det som Björn berättar, att jag till Birgittas dotter Anna ritade och skrev en hel lång bilderbok om flickan Ulla-Kajsa, som bland annat under en utflykt till Afrika red på en fräknig flodhäst för att hälsa på Björn Kumm.)

Björn hade, visade det sig, varit förlovad med Anna-Greta men hade slagit upp förlovningen under en stipendieresa till USA. När jag själv träffade Anna-Greta och Birgitta och de andra i hans gamla vänkrets i SSUH, Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund, hade jag aldrig träffat honom i levande livet, men jag drogs förstås också in i den studentikosa insamling, Björn Kumm Foundation, hans gamla SSUH-vänner startade, när de fick reda på att han i USA hade förlovat sig med en ny tjej, dessutom katolik. Det visade sig för övrigt också att den gamle nykterhetskämpen, väl over there, dessutom hade avfallit från nykterismen.

Så småningom övergav han – rymde från, sas det här hemma – också från fästmö nummer två och dök upp i Uppsala, där jag vid det laget redan hade städslat honom för att skriva USA-kapitlet i Laboremus´ debattbok till föreningens 60-årsjubileum 1962, ”Förändringens vind”. Björn var, liksom jag själv, socialdemokrat på vänsterkanten och blev också aktiv i Laboremus. Vi fann varandra genast, faktiskt inte alls bara genom en mängd gemensamma vänner utan kanske framför allt för att vi delade ganska många intellektuella och politiska hållningar. Ur det här utvecklades en livslång vänskap, som har varat trots Björns mångåriga utlandsvistelser och våra delvis mycket olika liv.

Det var för övrigt jag som 1962 skickade honom till Oslo, där han under en afro-skandinavisk ungdomskongress träffade sitt hjärtas dam nummer tre, Julie Ama Ikomi. I den där kongressen deltog många afrikaner, som skulle komma att låta höra av sig i många sammanhang, men Björn fastnade alltså, på ett mer personligt plan, för den här nigerianskan. Och inte nog med det: han lyckades så småningom ta sig till henne i Nigeria, också gifta sig med henne. Även jag har förstås kommit att träffa och lära känna henne, men ett långt parti i Björns bok handlar om den mycket långa period då han bodde med henne i Nigeria. Avsnitten i boken om Nigeria hör avgjort till de intressantaste, inte minst mot bakgrund av att han som journalist och viting levde lite på nåder i landet och tvingades vara mer återhållsam än vad som är hans natur. Dock påminner han i memoarerna om sina rapporter från Biafra.

Björn skaffade sig både under de här åren och i övrigt enorma kunskaper om Afrika, om de före detta koloniala länderna i så väl västra som östra och södra Afrika. Till hans journalistiska bedrifter hör bland annat att ha fått en lång TV-intervju med Idi Amin – en bild av dem under intervjun finns på omslaget till boken, som heter ”Uppdrag världen” (Leopard förlag, 2012). Men jag vill betona att vi i Björn Kumm har en världsreporter: Hans skildringar av resor till Cuba och olika länder i Latinamerika är ytterst lärorika, och han har alltså personligen också varit i till exempel Indien – han granskar kritiskt Sveriges vapenaffärer och till exempel Mats Hellströms, men även Olof Palmes eventuella, roll för dem.

Själv skulle jag tro att den här borne murvelns mångåriga flackande är en av huvudorsakerna till hans relativt många partnerbyten genom åren, några av dem okända till och med för mig. Med Julie, som han länge levde och lappade med, fick han inga barn, men de adopterade en flicka som är systerdotter till Julie, och mitt i ett av sina uppbrott i livet adopterade han (och Julie) ytterligare en flicka i Brasilien. Och faktiskt fick han en biologisk dotter med en amerikanska, en flicka som i samband med moderns död i cancer kom att få ett nytt hem hos Björns yngre syster.

Björns nuvarande fru Irka Cederberg, vars engagemang för romer och andra han skildrar, har jag däremot träffat några gånger. I det fallet anar jag att relationen har utsikter att vara livet ut. Både för att hon är trevlig och för att hon, enligt Björns vittnesmål i boken, följer med honom på hans fortfarande långa resor.

I bokens slutkapitel tar Björn Kumm sin startpunkt i den bok jag åter bad honom medverka i, nu i samband med Laboremus’ 100-årsjubileum 2002, ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront). Och liksom jag själv i den bokens inledning kommer han fram till att alltför många, även tidigare åsiktsfränder, tyvärr verkar ha släppt sina drömmar om en rimligare värld.

Konsum Stockholm äger en fjärdedel av Polarn o Pyret, JC och Brothers & Sisters

Hört talas om Retail and Brands? Inte – men du har kanske handlat i Polarn o Pyret, JC eller Brothers & Sisters, som ägs av Retail and Brands? Är du inte i rätt ålder själv, har du kanske ändå handlat där åt barn eller barnbarn?

Det har varit skakigt i klädbranschen ganska länge nu, och till exempel KF har gjort sig av med alla sina klädbutiker, främst bland dem Kapp-Ahl. Men Konsumentföreningen Stockholm har gått motströms och blivit storägare i Retail and Brands: senast i september ökade man sitt innehav i bolaget med 6,6 miljoner aktier och äger nu sammanlagt 26 procent. Det handlar helt uppenbart om en långsiktig satsning.

Nästa steg blir nu att göra Med mera-kortet gångbart i de nämnda tre kedjorna (dock inte de ytterligare, fristående butiker Retail and Brands har i NK-gallerian).

Det ska också bli intressant att se, om Med mera-kortet blir giltigt bara i de här kedjornas stockholmsbutiker – det är ju stockholmsföreningen med 630.000 medlemmar, inte KF, som står för det här ägandet – eller om alla de 3,2 miljonerna medlemmar i KF får glädje av Konsumentföreningen Stockholms satsning. Polarn o Pyret, JC och Brothers & Sisters finns ju över hela landet och inte bara i Stockholm.

Regelbundna medlemserbjudanden och återkommande påminnelser om att de här tre klädkedjorna ingår i Med mera-konceptet borde ju rimligen styra fler kunder till butikerna och därmed hjälpa dem att uppnå rimlig lönsamhet.

En bok om min estniska barndomsby, Juminda

Från Estland anländer med posten ett paket som innehåller en bok: ”Juminda jubijäneksed. Meie küla lood” (redaktör Aive Sarjas, Juminda külaselts, det vill säga Juminda byalag, 2010).

De som skickar boken till mig är två av mina släktingar, Leida Urv och Liina Paadimeister. Jag har allt sedan mitt och min familjs besök i Tallinn och även i hembyn Juminda sommaren 1985 både träffat dem och haft kontakt med dem via post och telefon. Båda lever på en knapp pension, och jag är dem djupt tacksam för att de har offrat pengar på att skaffa ytterligare ett exemplar av den här boken och skickat den till mig. (Ytterligare en släkting, min kusin Karli Lambot, har bidragit med flera texter och mängder av bilder.)

Boken öppnar nämligen den värld för mig, som var min fram till dess att min familj 1944 – jag var sex år då – flydde. först till Finland, därefter till Sverige. I den här lilla byn på en udde ut mot Finska viken fanns mitt barndomshem, Tabani, och där bodde många släktingar både på min fars och på min mors sida. Den här byn återsåg jag alltså först 1985 och då och därefter – framför allt under den estniska frigörelseperioden – återkom jag alltså till det som var min barndoms trakter, återsåg vid det laget åldrade släktingar och mötte helt nya.

Juminda är en mycket gammal kustby, och boken tecknar åtminstone i korta drag dess historia. Redan när man läser familjenamnen i den – Vagiström (Fagerström), Krönkvist (Grönkvist), Jungkvist, Kalberg och andra – inser man att här måste ha funnits människor av svensk härkomst. Dock hörde inte den estniska nordkusten öster om Tallinn till Estlands svenskbygder, så förklaringen måste vara en annan. När Estland liksom Finland under tsartiden båda lydde under Ryssland, var förbindelserna över den här mycket smala Finska viken livliga; bland annat städslade de estniska fiskarna fiskardrängar från den finska sidan, där det ju bodde många finlandssvenskar. Och när sedan en epidemi reducerade kustbefolkningen på den estniska sidan, flyttade en del finlandssvenska familjer helt sonika över till den estniska sidan.

Också språket i den här delen av den estniska nordkusten, rannakeel (kust- eller strandspråket), har en del drag gemensamma med finskan. Den för estniskan speciella bokstaven õ, som ljudmässigt ligger mellan ö och o, används till exempel inte i min gamla kustdialekt, utan blir, följt av i, växelvis a eller o: riksestniskans kõik (allt, alla) blir i den här kustdialekten kaik, või (smör) blir voi. Den nämnda Liina Paadimeister, som under sitt yrkesverksamma liv var lärarinna, har i den här boken för övrigt upprättat en lång lista över ord, som är säregna för vår kustdialekt. Några av de ord som finns med i hennes lista ingår fortfarande som självklara i min egen estniska vokabulär, fastän jag senare genom läsning och umgänge har lärt mig riksestniska.

Men ännu mer berörd blir jag av de många bilderna och mänskliga berättelserna. På en helsidesbild finns till exempel mina farföräldrar Hinrik Kokk och Anna Kokk (född Kvelstein), farmor med min pappa Edgar i famen. Bakom och framför står fem syskon till min pappa.

Pappa finns för övrigt också på en fantastisk bild som går över ett helt uppslag och föreställer de flesta av byns ungdomar och barn vid byns jättelika gunga, den som djärva ynglingar brukade gunga så att den slog runt. Allra längst fram till höger ser man min pappa med mandolin. Bilden är tagen 1927, och eftersom han var född 1912 måsta han ha varit 15 år då.

Min mamma, Edla, finns inte med här eller på någon av de andra bilderna, men uppe i gungan tronar hennes bror Rudolf Sankmann, han som i krigets själva slutskede stupade på den estniska östfronten. Också till exempel min senare ingifte morbror Richard Urb och min kusin Kreete Lambot (senare gift Lindberg här i Sverige) finns bland de upp emot 40 på bilden.

Och på en av de allra första helsidesbilderna i boken möter jag tre nära släktingar med blombuketter i händerna, killen i mörk kostym med ljus fluga, tjejerna i ljusa långklänningar: Det är en bild från deras konfirmation 1943: Den nämnda Kreete och så mammas syskon Aliide och Artur Sankmann. Fast, som det framgår av bildtexten, benämnde man människior med gårdsnamn i stället för efternamn: De kallades alltså för Rätsepa Kreete, Siguri Artu och Siguri Aliide – fast hon kallades nog Roosi på den tiden. Nu är alla döda liksom också familjefadern på Siguri, min morfar Jaan Sankman, som också finns med på en bild i boken.

Morfars hus fick jag aldrig återse, när jag återvände till Juminda 1985. På tomten till Siguri, min mors föräldrahem, stod då en modern byggnad, ett semesterhem för anställda inom ett företag som hette Orto. Jag har varit inne där, men det huset väcker inga minnen, så inte heller den berättelse om huset som finns i den aktuella boken. Men en höst när jag var i Juminda gick jag runt i resterna av morfars och mormors trädgård och plockade med mig en påse äpplen, som jag gav till min mamma, medan hon fortfarande levde. Hon grät.

Jag har här av begripliga skäl mest uppehållit mig vid det i boken, som berör mig och min egen familj och släkt, men jag har förstås också med intresse läst berättelser av och om andra, som jag bara känner till namnet – märk att jag bara var sex år, när min familj lämnade Juminda.

Det ska nu inte tolkas så att det övriga inte berör mig. Jag tyckte till exempel det var mycket intressant att också få läsa en del om den sovjetestniska tiden.

För en mycket intressant berättelse står Põllu Endel, Pellu Endel på den lokala kustdialekten. Under den första sovjetockupationen 1941, när han efter en något våt fest haffades i Tallinn, greps han för huliganism och sändes österut. Det här var ju ändå ett ganska lindrigt brott, så jämfört med andra deporterade klarade han sig lindrigt och blev frisläppt med 50 rubel som kassa – vilka snart stals från honom. Hunger och desperation förde honom sen till Röda armén, som dock inte ville ha honom – först när man hade börjat träna en särskild estnisk bataljon, blev han antagen.

Det intressanta med det här är att hans enda motiv för att ansluta sig, förutom hungern, var hoppet om att därigenom komma tillbaka till Estland. Kommunist var han inte, och han äventyrade sitt liv genom en del oförsiktiga uttalanden. Efter det att Röda armén för andra gången hade intagit hela Estland, sändes han till Lettland där han sårades – över själva krigsslutet låg han på sjukhus.

När jag läser den här historien, tänker jag också på hur slumpen och krigets kaos i andra fall fick unga ester att i stället slåss på den tyska sidan – också bland dem fanns det sådana som inte hamnade där av ideologiska skäl.

Livet var inte så enkelt på den tiden.

Hur språk utvecklas, växer respektive går under

Tore Jansons ”Språkens historia” (Norstedts, 2010) med underrubriken ”En upptäcktsresa i tid och rum” är en lärd och dessutom lättläst – en bravad i sammanhanget redan det – bok. Janson skriver om så vitt skilda språkgrupper som kinesiska, bantuspråk och indoeuropeiska språk, naturligtvis ändå med viss tyngdpunkt på europeiska språk som grekiska, latin (med dess olika romanska avläggare), engelska och svenska.

Han har god blick för varför språk, talade över ganska stora områden, ändå tenderar att bli mer enhetliga (och samtidigt förenklas), och när det gäller tendensen att mycket små språk, särskilt sådana som inte har stöd av skolundervisning och egen litteratur, tenderar att försvinna, är det heller inte svårt att följa honom.

Janson spekulerar ogärna, och jag antar att det är därför han undviker att spekulera om de språk som till exempel de indoeuropeiska språken slukade – vi saknar ju också skriftliga vittnesbörd om deras mer exakta karaktär. Likväl finns det i Europa språk som i väsentliga avseenden är annorlunda än de dominerande indoeuropeiska språken – kanske har baskiskans och de finsk-ugriska språkens avvikande karaktär i själva verket bidragit till att dessa språk fortfarande talas och tycks relativt ohotade i de områden där de är officiella nationalspråk.

En invändning jag har mot den i och för sig intressanta utveckling Janson målar upp är att den är så mainstream. Det finns ju exempel på att relativt små språk mycket väl lyckas hävda sig och fortleva, förutsatt att detta underbyggs av en medveten språkpolitik. Isländskan, ett ganska litet språk, har ju bevarats, till och med i en i vissa avseenden ålderdomlig form, genom att man jämfört med övriga Norden har slagit vakt om forntida böjningsformer och dessutom har nyskapat ord ur gamla isländska ordstammar i stället för att använda (ibland språkligt lätt förvanskade) låneord. Mitt ursprungliga modersmål, estniskan, har i och för sig förändrats mer än isländskan, men när det gäller lånord, tillämpas en språkpolitik som liknar den isländska. Under sovjettiden lånade esterna ofta in ord för nya saker och fenomen ur den närbesläktade finskan i stället för från ryskan, imperiespråket i den stat som hade slukat lilla Estland. Och vad jag vet gör esterna i betydande utsträckning som islänningarna när det gäller nya ord: man skapar nya ord vars rötter går tillbaka till estniskan. Ibland ersätts till och med lånord av sådana här nykonstruktioner.

Jag känner stor sympati för det här förhållningssättet.

Jag tror nämligen att språk, bland mycket annat, också bär med sig erfarenheter, förhållningssätt och annat liknande. Och jag tycker att det här är olikheter som berikar världen.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 3 2011:

”Grisen kan ha slaktats levande”

Rubrik i GT.SE

”På onsdag avgörs spritstafetten.”

DN.SE om sprintstafetten i skid-VM

”-Kol, morötter, potatis och mycket kött äter vi i Polen och så äter vi sallad till allt, säger hon och hackar raskt ner kolsallad, paprika, gurka och majs i en skål.”

Polskan Edyta enligt Blekinge Läns Tidning

”USA rättar mun efter magsäck”

Metro om det amerikanska budgetunderskottet

”Urskiljningslöst våld mot Libyens demonstranter”

Rubrik i Upsala Nya Tidning

Magisk kväll med Gidon Kremer och Kremerata Baltica

Gidon Kremer (på lettiska Krēmers) föddes 1947 i Rīga i Lettland, där han studerade violin vid Musikaliska akademien. Hans fortsatta studier förde honom bland annat till musikkonservartoriet i Moskva, där han fick David Oistrach, utöver att vara violinvirtuos också baltofil, som lärare. Efter en period utomlands återvände han till Rīga, där han bildade kammarorkestern Kremerata Baltica, med unga musiker från framför allt Lettland och Litauen, i något fall också Estland.

Kremer är en av vår tids verkliga mästare på sitt instrument – vi har en försvarlig bunt skivor med honom i våra skivhyllor – och när han och Kremerata Baltica skulle komma till vårt Musikens hus här i Uppsala för konsert, köpte Birgitta, först av alla, biljetter till konserten – jag fick dem i julklapp av henne. Döm om vår förvåning när vi vid gårdagens konsert kunde konstatera, att konserthusets stora sal bara var halvfull; övre halvan och läktarna gapade i stort sett tomma. Har inte uppsalaborna – och för den delen stockholmarna – inte musikaliskt vett nog att köa efter biljetter, när en världsartist av Kremers kaliber spelar här?

Den publik som kom blev i alla fall rikligen belönad och – vilket är Kremers signum – på ett rikt varierat sätt. Han var virtuosen, men han lät generöst också sina unga medmusiker ta sig ton. Alltså startade konserten med att Kremerata Baltica, utan dirigent men ändå pricksäkert, spelade Béla Bartóks ”Divertimento för stråkorkester”. Sedan trädde mästaren in på scen och spelade Robert Schumanns ”Konsert för violin (egentligen komponerad för att framföras på violoncell) och orkester” i A-moll. Efter pausen kom ytterligare ett klassiskt stycke för soloviolin och orkester, ”Menuett och två trios i D-moll” av Franz Schubert.

Till det intressanta med den här konserten hör också att vi bjöds på musik från de tre baltiska länderna. Estländaren Arvo Pärts ”Passacaglia för violin och stråkorkester” lär vara skriven för Gidon Kremer, så den hade väl en given plats i programmet. Pärt har i dag i den internationella musikvärlden en plats i paritet med de klassiska mästarnas, och han och hans musik torde således vara välkända för musikvänner här i Sverige. Men åtminstone jag vet mycket mindre om nutida lettisk och litauisk musik. Letten Georgs Pelecis är påverkad av bland andra Pärt – här hörde vi hans ”Flowering Jasmin” för violin (Kremer), vibrafon (Andrei Pushkarev, som måste vara ryss) och stråkar. En intressant bekantskap var också litauiskan Raminta Šerkšnytė‘s ”De Profundis” för stråkorkester med sitt dramatiska uttryck.

I Šerkšnytė’s musik finns otivelaktigt den mångsidighet som är en av Kremers egna signa. Bland de Kremer-CD vi har i vår ägo finns hans hommage à Ástor Piazzolla, berömd argentisk tangotolkare på bandoeon. Den officiella delen av konserten avslutade Kremer med att spela just Ástor Piazzolla, en melodi i A och en fuga för violin, vibrafon och stråkorkester – här fick åter Andrei Pushkarev visa sin virtuositet.

Allt det här gillade vi som hade tagit oss till Musikens hus, så vi applåderade och applåderade. Och si, Gidon Kremer lät sig bevekas: Så vi fick höra två extranummer, dels Nino Rotas musik till filmen ”La Dolce Vita” och så mer Piazzolla, ”Michelangelo ´70” – så typiskt Kremer!

Stackars dem som inte gick till Musikens hus i går kväll.

* * *

Före konserten gick vi ut och åt middag – Birgitta bjöd, eftersom konserten var en julklapp till mig, och valde den persiska restaurangen Saffran Polo på Vaksalagatan 35 en bit från Musikens hus. Där har vi varit tidigare – vi trivs där och vet att vi får god mat där.

I går valde vi att äta Chenjeh, marinerad oxfilé med grillad marinerad lök, paprika och champinjon och till det saffransris samt kall vitlökssås och grillad tomat. Vi beställde in en flaska rödvin, Lindemans Bin 50 Shiraz, och startade måltiden med några skivor mycket gott persiskt sesambröd plus sallad.

Gå gärna dit och prova persisk mat, om ni inte har gjort det förut!